Kategori: Cykling

Alla inlägg som handlar om tandemcykling

Handen – Nynäshamn tur och retur med ”MP”

Idag var det äntligen dags att rulla ut på vägarna igen. Jag och ”MP” bestämde att det var dags att träna lite inför höstens sista motionslopp Velothon Stockholm som vi ska köra tillsammans den 13:e september. Stockholm skulle även idag bjuda på fantastiskt väder och målet för dagens tur var kaffe på bryggorna i Nynäshamn.

Medan jag höll på att plocka fram kläder, packa cykelväskan med slang, verktyg och lite extra energi samt skruvade på pedaler och pumpade hjulen kände jag mig som ofta lite sorgsen. Cykeln hängde på sina krokar i förrådet och där har den hängt sedan SM den 24:e junu. De gånger jag fått möjlighet att cykla denna sommar kan jag lätt räkna på ena handens fingrar. Efter Vätternrundan 2015 och SM veckan efter, cyklade jag bara 45 mil i mitten av juli i vårt misslyckade försök att cykla genom Sverige på 96 timmar. Sedan dess har lådorna med tillbehören stått ouppackade. Vilken människa som helst som älskar cykling skulle träna en hel vinter för att sedan knappt få cykla när säsongen väl börjar? Ingen utom jag som ska känna glädje och tacksamhet över 3 turer i juli och augusti. Det är inte undra på att man undrar vad fan man håller på med. Alternativet för mig är att sätta mig hemma i soffan med datorn och göra ingenting. Det är just detta alternativ som gör att jag ändå kämpar mig ur svårmodet när möjligheten att cykla ute på riktigt dyker upp.

Väl ute på torget och vi fått ordning på GPS, justerat sadelhöjd och ändrat lite på pilotens styre bar det äntligen av söderut. Jag visste att det skulle gå tungt för mig. Dels för att jag sprang igår och för att det nu var på dagen en månad senast jag satt på cykeln. I första backen uppför protesterade lårmusklerna och jag var färdig att kasta cykeln i diket och skrika fula saker. Men snart började endorifinerna pumpa i kroppen och lugnet spred sig i själen.

Vår färd gick söderut genom Väster Haninge och sedan ner mot Nynäshamn på små kuperade, kurviga vägar som egentligen är ganska roliga. Inga långa tunga backar och nästan ingen trafik. Man kan hålla hög fart och trycka på i dom korta uppförsbackar som finns för att genast få lön för mödan i korta trevliga utförsbackar.

Vi missade lyckligtvis en ekorre som sprang över vägen men körde istället över en liten sten och punkteringen var ett faktum. Det gjorde inte så mycket. Det blev ett välkommet kort avbrott vid vägkanten och bytet av slang gick bra. När vi var klara passerade en liten grupp cyklister så att vi hade något att jaga igång oss med.

Nynäshamn är som vanligt en oas i världen. Lukten av bryggor, båtar, diesel och hav, blandat med dofterna från restaurangerna. Rökeriet, gatuköken och kaféerna. Vi satt där lite för länge och tittade på människor och båtar.

Färden gick den vanliga vägen hem längs Gamla Nynäsvägen som är så fin med sitt underlag och glesa trafik. Vi var ute lite försent på dagen för att hitta annat än några enstaka trivselcyklister som dessutom alltid var på väg åt andra hållet. Dom stora klubbklungorna hade helt säkert kört mycket tidigare på dagen.

Efter en kort drickapaus blev vi omkörda av en ensam racercyklist i bra fart. Vi tog rygg på honom men lyckades inte riktigt komma ifatt innan vi svängde av mot Väster Haninge igen även om vi tog in stadigt på honom. Men nu efter nästan 9 mil orkade inte benen några längre stunder.

Väl hemma igen var dom onda tankarna och känslan av sorg djupt där inne under något sånär kontroll. det positiva hård träning ger i form av kroppens egna nyttiga droger räcker. Ändå måste jag hitta en väg att fortsätta på. Jag tror den största klumpen i magen just nu är besvikelsen över att min satsning att bli elitcyklist och att dt är en så tydlig påminnelse om att jag aldrig kan göra något på samma villkor som andra. Inte ens röra på mig. När jag vant mig vid den tanken finns ändå frustrationen kvar över dom vanliga motionsloppen. Jag vill ju köra dom men hur i hela friden ska jag få tillräcklig träning till dom? Jag ska sitta inne på min trainer i sommarvärmen medan kompisarna ger sig ut och cyklar som vem som helst. Jag vet att jag egentligen då borde avstå från att delta men då är jag där igen. Alternativet blir att få uppleva ingenting.

Jag brukar alltid säga att jag inte accepterat min funktionsnedsättning och att det är bra att inte göra det. Det är det som driver och drivit mig framåt till att göra saker jag vill. Det har också den här baksidan när själva verkligheten ställer sig i vägen. Då får den där vägran att acceptera mig mest att känna mig dum, som om allla andra förstått och ler lite överseende utom jag.

Men nu tänker jag njuta en stund av den där sköna värken i benen som jag just lagt upp på bordet till en kopp kaffe och ljudet av fontänen på torget utanför. Det finns ändå inget svar och ingen lösning på alla frågor och all frustration.

På dom båda kartorna nedan kan man se vår tur till Nynäshamn och hem igen. Det var ändå inte så illa även om det inte var några steg framåt. Tyvärr misslyckades jag med kalibreringen av min kraftmätare som nog visar lite konstiga värden. Annars har jag all anledning att känna mig orolig. :)

[tags]Träna, Träning, Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Motivation[/tags]

Satsningen att bli elitcyklist får hamna på hyllan

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel Bild: Affisch på anslagstavla Bild: Joakim Nömell på cykel dricker yoghurt

Jag köpte min första tandemracer i november 2012 med en stark motivation att bli en bra cyklist. Efter ett antal motionslopp provade jag och kompisen Thomas också på att tävla i vår cykelklubbs serie träningstävlingar. Det gick ganska bra för oss som nybörjare och ganska fort framåt.

Drömmen att nå eliten inom svensk paracykel vaknade snart och jag såg det inte som omöjligt. Att först nå talangnivå skulle bara kräva lite mer träning. Att nå landslagsstandard skulle förvisso kräva lite mer. Just det såg jag bara som en utmaning och en fråga om vilja och tid.

Men det var inte bara min vilja och tid det handlade om. För att som tandemcyklist komma till toppen krävs en pilot med motsvarande mål och vilja att satsa. Mina kompisar gjorde tidigt klart att dom gärna hjälpte mig på vägen, men var inte själva beredda att satsa fullt. Och för att kvalificera in i landslaget måste man göra det som ett team med en pilot. Jag tänkte att det löser sig längs vägen. Så snabbt som cykelsporten växer i Sverige skulle det nog vara ganska lätt att hitta någon som gärna hade siktet inställt på Paralympics i Rio 2016. Det borde vara ganska lockande för många duktiga cyklister i Sverige att lite enklare komma ut på dom stora arenorna i Europa och världen vilket dom allra flesta annars aldrig skulle ha en chans att göra på egen hand då konkurrensen inom vanlig cykelsport är alldeles för hård.

I dom stora cykelklubbarna mötte jag inte bara ointresse, utan även direkt motvilja. Tandemcyklisterr var helt enkelt inte välkomna. Jag annonserade i deras forum och Facebook-sidor för att försöka nå de som kunde vara intresserade av att vara piloter utan något som helst resultat.

Men jag är envis och ingenting är ju omöjligt? Nästa steg blev därför att sätta upp en affisch med en bild och kort text om min satsning i sporthallen i Huddinge där jag tränar spinning regelbundet. Jag tänkte att det var väldigt väl riktat mot målgruppen även om min bekantskapskrets skämtade om att där finns inga riktiga cyklister. Jag var helt övertygad om att telefonen skulle börja ringa, men den förblev helt tyst.

Jag fick sedan lov att sätta upp samma affisch först i min lokalacykelbutik Sportson i Haninge och kort därefter även i Cyklotekets samtliga butiker i Stockholm. Då började jag känna, att går det inte nu så går det väl aldrig.

Denna marknadsföring gav faktiskt resultat i form av en pilot. Vi körde en inomhusträning tillsammans och en träningstävling tillsammans. Men för att fortsätta krävdes att även piloten skaffade en tävlingslicens och av någon anledning blev det inga fler gemensamma träningspass. Det är mina egna gissningar, men kanske var även denna bitna cyklist fokuserad på sin egen cykling i första hand eller avskräckt av mina högt satta mål. En artikel i Happy MTB ledde också till att jag provcyklade några gånger med en väldigt intresserad cyklist. Men våra vägar skildes åtminstone tills vidare på grund av privata skäl.

Den mest regelbundna träning jag lyckats få skedde våren 2013 då jag tränade med en föredetta kollega tillika ordförande i den lokala cykelklubben CK Falken. Han är gammalt proffs men kunde bara tidsmässigt hjälpa mig fram till mitt första varv runt Vätternrn 2013. Allt sedan dess har det kanske blivit 4–5 träningsrundor med lite olika piloter. Räddningen hittills har varit alla motionslopp runt Stockholm som vi deltagit i. Dom har i mitten av våren legat ganska tätt, men så fort det sista loppet varit har jag stått ensam igen hänvisad till min trainer.

Så blev det även i år. Året började med tre inomhusträningar i januari till mars. Sedan började vårens motionslopp med Nordic Classic Weekend på Gotland följt av Skandisloppet, SMACK-rundan, Stockholm – Rättvik tur och retur, Halvvättern och slutligen Vätternrundan. Sedan fanns inga fler träningsmöjligheter annat än inomhus på trainer fram till starten i Sverigetempot Ultra en dryg månad senare. Att jag inte lyckats träna mer inför en sådan utmaning kändes som spiken i kistan och det ledde så klart till ett misslyckande.

Det här har fått mig att inse att min högsta önskan att tävla på elitnivå inte går att nå. Mina försök att hitta fler piloter att träna med och i synnerhet en att satsa med har varit resultatlösa och jag har inga fler idéer om hur jag ska lyckas. Jag har till och med mailat helt okända namn inom cykelsporten för att fråga om dom velat vara med, men det enda det lett till har varit att jag känt mig dum. Precis som med mina försök att jaga sponsorer för att underlätta min satsning. Det har snarare känts som tiggeri som lett till lite rabatt på däck, slang, kedjor och kläder snarare än någon seriös tro på mig och min satsning. Och nu framstår det kanske inte är så konstigt med tanke på att det inte tycks gå.

I år deltog paracyklister i SM för andra gången. Jag fick som en engångsgrej möjlighet att köra SM med en elitpilot som klassas som en av Sveriges bästa tempocyklister. När SM gick av stapeln hade jag dessa motionslopp i bagaget, men ingen tempo- eller intervallträning. Trots det körde jag in på en andraplats endast 11 sekunder efter paracykellandslagets tandemteam. Då hade jag redan befunnit mig i en svacka en längre tid och tyckte det kändes helt absurt att komma till elitnivå endast hänvisad till inomhusträning på trainer. Vilken cyklist skulle acceptera det och lyckas hålla motivationen uppe mer än en vecka?

Ändå kommer jag inte ifrån känslan av att det är konstigt att det inte fungerat bättre. Jag vill tro att jag genom mina affischer och inlägg på nätforum och Facebook-sidor ändå har nått ganska många och säkert ännu fler med mun-mot-munmetoden. Cykelsverige växer så det knakar och klassen herrar 40 svämmar över av cyklister som försöker tävla i dom lokala klubbarna och cykla runt Vättern under 8 timmar. Trots det når 99,9% aldrig längre än så. Många lägger ner stora delar av sitt liv på träning för detta och lägger ner stora pengar på cykling utomlands. Bara någon enda av alla dessa borde vara intresserad av att komma längre inom paracykelsporten, få tävla i Europa och övriga världen, kanske till och med kunnat nå Paralympics. Ändå föredrar dom flesta cyklister att nöta på med sin egen träning. Visst är det mycket som ska klaffa. Man ska bo hyfsat nära för att logistiken ska fungera och ha en familj och ett jobb som är flexibelt. Men det tycks inte vara detta som är det stora problemet. Hela södra Stockholm vimlar av klungor.

Konkurrensen i Sverige är liten och underlaget minimalt. Internationellt är sporten större och kraven hårdare. Men fortfarande är antalet cyklister minimalt jämfört med den vanliga cykelsporten. Hård träning skulle lätt ta oss till toppen i Sverige och sedan är det bara en fråga om vem av dom 2–3 cyklister Sverige har som ska representera paracykel internationellt.

Likväl har det inte fungerat och egentligen står jag på samma ruta som när jag började. Det är inte längre realistiskt att tro att något ska hända som tar mig i rätt riktning och givetvis känns det sorgligt. Att tro och försöka har kostat mycket energi och känslan av misslyckande är just nu ganska bedövande. Hur jag ska gå vidare härifrån vet jag inte. Jag fortsätter cykla mina motionslopp så länge det finns piloter som ställer upp. Kanske hittar jag åter glädjen i att träna på trainer och löpbandet igen om jag inte längre har ett mål om att nå eliten utan istället bara för att må bra.

Ett särskilt tack

Jag vill ändå så här långt, även om det blir en fortsättning i någon form rikta ett tack till de piloter som har och framledes även kommer ställa upp. Peter Ahlerup och Ingela Larsson får ett speciellt tack för att ni regelbundet ställer upp som ledsagare i min löpning, det är ovärderligt.

Jag vill också tacka Thomas, Daniel, Mattias ”MP”, Patrick, Jan, Lars, Martin och Peter T för att ni ställt och ställer upp efter förmåga. jag hoppas det även i framtiden blir många landsvägsmil i en eller annan form.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel[/tags]

Smälta intrycken

Idag vid den här tiden skulle vi antagligen nått Smygehuk i någon form av utmattning. Istället har jag redan varit hemma ett par dygn nu och givetvis känner jag mig besviken och ledsen eftersom det var på grund av mig som vi avbröt utmaningen.

Jag ska inte säga att jag är överdrivet knäckt över det här misslyckandet. Det är egentligen ingen stor grej att försöka sig på något och inte lyckas. Det som känns mest tråkigt är allt arrangemang runt omkring före till ingen nytta. Ett års planering, engagemanget av sponsorer, alla kostnader i resa och alla engagerade personer i vår följebil.

Men det är klart att det väcker en del tankar. Ni anar inte vad en natt innanför polcirkeln kan generera. :)

När jag gick in för det här för ungefär ett år sedan, var min största fundering hur jag skulle få till tillräcklig träning för en sådan här utmaning. Jag har nästan varit uteslutande hänvisad till egen träning inomhus och bara kunnat cykla ute på riktigt vid några motionslopp och träningstillfällen. Övriga i vår lilla grupp har kunnat sticka ut på små turer precis när det passat dom. Jag har bara min trainer och mitt löpband, men ingen vettig människa kan förmå sig till annat än kortare pass på en statisk trainer. Själv brukar jag utan större problem kunna motivera mig en timme åt gången, men där går gränsen.

Ändå så tror jag att jag varit tillräckligt tränad inför det här. Visst, ett antal flera långpass hade inte skadat. Det största problemet var ändå rumpan som tog stryk av en felaktig sadel. Det är något som måste provas ut under många timmars cykling och inte under någon timme inomhus eller ens ett varv runt Vättern.

Jag känner mig mer själsligt trött efter det här misslyckandet. Under de snart tre år som cyklingen varit mitt fokus har jakten på piloter och regelbunden träning varit ganska energikrävande. Jag känner att jag har provat allt från anslag i cykelbutiker och sporthallar till efterlysningar på nätet, olika forum och cykelklubbars Facebook-sidor. Allt i stort sätt till ingen eller väldigt liten nytta.

Mitt stora mål har varit att nå det svenska paracykellandslaget. Det har varit roligt att tävla och även om min önskan att få åka till Paralympics i Rio nästa år var lite överdrivet optimistiskt, så hade det varit roligt att få tävla utomlands åtminstone.

Men utan piloter med samma ambitioner och på rätt nivå börjar det kännas lönlöst och motivationen att träna själv inför något som ser meningslöst ut har sjunkit.

Nu ska jag ta några veckor till att fundera på vart jag vill framöver och vad jag ska lägga energin på framöver. Att jaga efter något som inte tycks möjligt att nå lockar bara fram frustration och sorgen inom mig. Sorgen att ständigt verka vara beroende av andra för för att genomföra det jag brinner för. Under Paracykel SM 2015 kände jag att jag hade något att komma med. Med en inlånad elitpilot gick jag i mål endast 11 sekunder efter den svenska eliten i tandemcykling. Men piloten ställde upp enkom för detta tillfälle så efteråt stod jag på samma punkt som tidigare.

Jag försöker att inte oroa mig längre för saker jag inte har kontroll över och heller inte lägga ner energi på saker jag inte kan styra. Det är inte så lätt. Speciellt inte i detta fallet när det gäller något som jag så gärna vill göra. Men att bränna ut sig till ingen nytta drabbar bara mig. Att resa land och rike runt och också lägga ner en massa pengar på något som inte kan ge något är inte heller speciellt konstruktivt.

Så kanske blir det att ta ett steg tillbaka, cykla mina motionslopp med mina glada kompisar när det ges tillfälle och fortsätta träna för hälsa och välmående. Frågan är bara vad jag ska hitta på istället? Det är väl något jag får ägna min semester och ledighet åt.

Framme i Arvidsjaur

Nu har vi nått Arvidsjaur och på hotellet köpte vi frukostbuffé. Det var riktigt gott med äggröra och Bacon, kaffe, juice, fil med frön och flingor samt avslutning med nygräddade voflor. Det var varmt och skönt, frossan i kroppen släppte och jag har förlikat mig med att jag valde att bryta. Det känns som helt rätt beslut i det här läget.

Vi har nu bytt till torra kläder och borstat tänderna och det är precis hur ljuvligt som helst. Nu styr vi söderut för ett stopp i Östersund för mat och fika med den killen som skulle erbjudit oss sovplats.

Nederlaget känns, men nu vill jag bara hem och sova.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Sverige, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]

Etapp 3: Polcirkeln – Moskosel

Nu har vi gjort en paus i Moskosel, ca 4 mil från Arvidsjaur. Jag hade gärna nått dit men det gick inte. Det har varit en lång natt sedan vårt senaste uppehåll i polcirkeln med ganska mycket backar. Dom senaste timmarna har kroppen bara blivit värre för mig och därtill börjar tröttheten komma krypande. Den inkörda tiden vi skulle haft till vila exempelvis i Sorsele om ca 9 mil, har vi nu tappat på grund av alla stopp och att cykla vidare till Östersund med ytterligare över 50 mil är omöjligt för mig.

Här tvingas jag konstatera att jag kan sitta upp för att ta mig in till Arvidsjaur för att kanske få värme och vila. Men det som hänt mig vilar man inte bort på några timmar. Och att trampa vidare såhär är det inte värt.

Det började med rumpan. Rejäla blåmärken som bildat ganska stora knölar på sittbenen. När jag kompenserar genom att ibland belasta höger sida och ibland vänster sida av rumpan, kom värken i knäna som ett självklart brev på posten då jag trampar snett med benen.

Sedan har jag fortsatt kompensera genom att luta mig framåt för att avlasta sittbenen, men då har själva manligheten istället få ta stryket. till slut kompenserar jag med att lägga mer vikt på händerna för att lyfta mig mer från sadeln och då kom värken i nacke och axlar, speciellt min skadade högeraxel.

Så här har det pågått ett antal timmar nu. Hade det varit 30 eller 50 mil kvar hade det bara varit att bita ihop.Men nu är det drygt 160 mil kvar.

För min egen del var det inte så svårt att fatta beslutet. Jag gör inte det här för att plåga mig eller i värsta fall skada mig för kortare eller längre tid. Lite fysisk utmaning får det gärna vara och den långa distansen och bristen på vila hade varit mental utmaning nog för vem som helst. Men detta ingår inte i värdekalkylen.

Men att jag nu väljer att avsluta min utmaning, innebär också att det drabbar min pilot Peter. Vi har förvisso hela tiden varit överens om att om den ena måste bryta så är det oundvikligt så att båda måste. Han är helt klart den betydligt mer erfarna långdistans- och ultracyklisten, så risken att det skulle bli jag var ganska stor.

Dessutom känns det tråkigt för att det är en stor grej vi dragit igång, några sponsorer och alla inblandade i följebilen och all marknadsföring och allt prat om det innan. Det är klart att det känns prestigefyllt.

Alla tog det med jämnmod, så nu packar vi bilen med 2 cyklister varav åtminstone en med sårad stolthet eller vad man ska säga och far mot hotellfrukost och dusch i Arvidsjaur. Och nu när beslutet är fattat känns det bra och rätt.

Jag lärde mig mycket under min resa i Mot alla Odds när det gäller sättet att tänka. Det värsta som kunde hända var att man misslyckas. Och som äventyraren Oskar Kihlborg alltid sa till oss, misslyckas man exempelvis med att bestiga Mount Everest, så är det bättre att komma tillbaka en annan gång med nya och kanske bättre förutsättningar oavsett om det gäller egna förberedelser eller vädrets makter. Berget står alltid kvar.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Sverige, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]

Etapp 2: Gällivare – Polcirkeln

Vi har passerat Jokkmokk för en mil sedan och stannade nu vid polcirkeln för att ta en turistbild. Här fanns även en uppvärmd toalett så jag passade på att smörja in rumpan som gjort helvetiskt ont en stund. Jag kan bara tyst för mig själv konstatera, att om den här smörjningen inte hjälper väldigt drastiskt så är resan snart slut för min del. Jag är ganska illa däran och det är över 170 mil kvar.

Inne på toaletten var det skönt att värma sig lite och jag försökte till och med ta hjälp av handtorkfläkten för att få mer värme när jag klädde av mig mina genomblöta kläder. Men tyvärr fläktade den bara kalluft. :(

Nu blir det till att rulla vidare så får vi se hur det går.

[tags]Cykla, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Sverige, Riksgränsen, Polcirkeln[/tags]

Etapp 1: Riksgränsen – Gällivare

Den första etappen på 25 mil är avklarad. Etapp så till vida att vi gör ett något längre stopp för mat, kaffe och bränslepåfyllning. Det görs på OKQ8 i Gällivare.

Starten vid Riksgränsen blev lite försenad. Vi kom iväg runt 10:20. Vädret var uselt, 8° och duggregn men så fort vi rullade kändes det ändå ganska bra. Blöt om fötterna blev jag direkt, men inte så kall.

11:40 gjorde vi ett kort stopp för att jag skulle delta i P4 Radio Stockholms morgonprogram och intervjuas om vår utmaning. Sedan rullade vi vidare. det korta stoppet när jag satt i följebilen för att prata i radio, räckte för att fötterna skulle tina upp lite.

Sedan dess har vi avverkat dom 25 milen hit. Ett stopp 15:50 för att min pilot Peter Tonér även han skulle intervjuas i P4 Radio Västmanland.

Dagen hittills har varit lite tung mentalt, precis som jag väntade mig. Jag har försökt bryta upp hela den enorma sträckan i små delmål för att det inte ska bli för skrämmande. Hela tiden nästa stad eller nästa lilla ort att ta sikte på, några mil i taget.

Den andra stora grejen har varit kölden, eller den enorma rädslan för att frysa. Folk runt omkring mig hånar mig för att jag hela tiden fryser och tjatar om att frysa. Ingen förstår riktigt bakgrunden till det och det kommer i ett separat inlägg inom kort.

Men så fort vi stannar kommer kölden krypande. Armar och ben börjar skaka helt okontrollerat medan dom andra står lugnt och pratar. Det är uppenbart mig det är fel på och det vet jag ju.

Vid ett av våra stopp när rädslan både för den långa sträckan och kölden kom över mig samtidigt hade jag väldigt svårt att hålla tårarna borta. Jag kände att en 42-åring inte kan stå och grina 5–6 mil efter start med över 200 mil kvar. Men så var det i alla fall. Jag lyckades bita ihop och lösningen blev att stoppa proppar i öronen och lyssna på musik istället för det eviga landsvägsljudet av förbipasserande långtradare och fokusera på nästa mål ”bara” 10 mil bort. Där skulle det dessutom finnas kaffe. Det gäller att glädjas åt det lilla.

Men hur ska det här gå rent mentalt. Jag visste att det kommer bli min stora utmaning. Det var även kölden som bland annat fick mig riktigt att vackla på vulkanen i Nicaragua. Då var jag trött, längtade hem, frös otroligt mycket och kände mig väldigt långt borta från allt.

Nästa problem är att gruppen inte håller ihop och det gör mig lika ledsen som kölden. Vi har olika syn på detta. Själv tycker jag att man håller ihop. Visst har vi ett mål, att nå Smygehuk inom 96 timmar och än ligger vi långt innanför tidsramen. Härifrån Gällivare måste vi lämna kl21:50, dvs om två timmar för att inte hamna efter tidsplanen.

Vi får se hur allt löser sig. Nästa delmål är nog Östersund om ungefär 70 mil. Då börjar vi närma oss 100-milsssträcket och man kan istället börja räkna ner. Nu väntar dessutom nattkörning då graderna sjunker igen och det blir ännu mer arbete med att hålla dom negativa tankarna i styr.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Sverige, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]

Framme i Riksgränsen

Nu har vi kommit fram till Katterjokk, någon kilometer från Riksgränsen. Vädret är som väntat ganska kallt och småregnigt och värre ska det bli imorgon när vi påbörjar vår 210 mil långa cykling söderut.

Idag har vi checkat in på vandrarhemmet alldeles invid stationen, druckit kaffe, ätit middag och druckit kaffe igen och naturligtvis ordnat med alla förberedelser inför starten imorgon. Saker ska monteras på cyklar och packningen optimeras så rätt saker är lättåtkomliga.

Vi har till och med hunnit åka till svensk-norska gränsen och turistfotograferat lite som är ett måste när man ändå är här. :)

Nu är det kväll och tröttheten är påtaglig precis som nervositeten. Det är en stor utmaning vi har framför oss, inget snack om den saken. Och som jag fått lära mig att tänka, det värsta som kan hända är att man misslyckas. Jag har aldrig gjort något sådant här tidigare. I Nicaragua under inspelningen av Mot Alla Odds 2013 var det fysiskt galet tufft i 28 dygn och något jag aldrig upplevt ens i närheten av prestation. Det vet jag att jag kan. Men nu och det här kommer det förutom den fysiska utmaningen även handla väldigt mycket om sömnbrist och att prestera många timmar per dygn i flera dygn oavsett väder. I Nicaragua var det varmt och skönt och där frös jag bara en enda gång under hela resan. Riktigt så behagligt blir inte detta.

Nu väntar sängen och så fort allt rullar igång kommer det helt säkert kännas bättre.

Jag får se hur mycket jag kommer orka och hinna med att uppdatera längs vägen annat än väldigt kort om vart vi är. De mer uttömmande redogörelserna kommer nog efter målgång.

Vill man följa oss på resan, kan man göra det i realtid på länken Livetracking. Glöm inte heller insamlingen till Barncancerfonden.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Sverige, riksgränsen, Smygehuk[/tags]

Resa till riksgränsen

Nu är vi på väg mot Riksgränsen. tåget rusar norrut med obönhörlig fart. På ett sätt känns det bättre att vara på väg, men den där upprymda känslan har inte riktigt infunnit sig ännu. Vädret ser ut att bli ganska dåligt med svala temperaturer ner mot 8° och regn åtminstone dom första dagarna. Och dom enda två saker som egentligen oroar mig, är rumpan och kylan. det är inte utan att man undrar om det här var en sån bra idé egentligen. ;) Skiträdd är bara förnamnet. :)

Resan upp kommer ta 19 timmar och 25 minuter och bara det säger hur sjukt långt det är. Och den sträckan ska vi cykla sen, plus 60 mil till ungefär.

Kvällen har spenderats både i kupén och restaurangvagnen men nu börjar det bli dags att sova. Hur det än är, så gillar jag att åka tåg. :)

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Sverige, riksgränsen, Smygehuk[/tags]

Snart resdags

Bild: Joakim Nömell med bebis i famnen

Om tre timmar avgår tåget mot riksgränsen. Där är vi framme kl13:20 imorgon och har morgondagen på oss att montera och testa så att allt fungerar inför starten på måndag kl10:00. I huvudet känns det som ett litet kaos just nu. Resfebern är som alltid enorm och jag irrar mest runt som en galning och gör samma sak om och om igen. Just så som gör att det inte blir någon struktur i packningen och en av mina stora fasor inför det här är att glömma något. Samtidigt som jag vet att packningen måste vara så sparsam som möjligt eftersom det är sex personers packning som ska lastas i följebilen.

Just det här känner jag så väl igen från min resa till Nicaragua för tre år sedan. Det var sjukt jobbigt just det här med packningen. Då skulle jag vara borta 4 veckor, nu handlar det bara om en vecka. Dessutom en vecka i civilisationen där det går att köpa saker man glömt.

Men faktiskt tror jag att jag har kontroll på min packning nu. Det blir kanske mer kläder med än nödvändigt, men jag vet också att fysiken inte är mitt största orosmoment, utan att frysa vilket jag alltid gör. Beroende på vilken prognos man tittar på, ser det ut att bli en del regn och inte direkt någon sommarvärme.

Nu så här timmarna innan gör sig också separationsångesten påmind. Att skiljas från familjen känns ganska jobbigt. Även det känner jag igen från min långresa hösten 2012. Då hade vi inga möjligheter att kommunicera. Nu finns hela tiden telefon.

På något vis trodde jag att planeringen och förberedelserna för det här skulle göra mig inspirerad, men minst tre olika viljor där alla vill göra det på sitt sätt. Det gör att jag åtminstone just nu vill komma igång och få det överstökat. Det blir säkert bättre när allt väl är igång och endorfinerna pumpar kroppen glad och positiv.

Nu har jag duschat och ska bara packa ner tandborsten och rakhyveln i den säkert alldeles för stora väskan. Dessutom blir det datorväska och fotoväska som ska med. Jag hoppas kunna komprimera min packning när jag väl är på plats. En hel del saker i packningen ska faktiskt kläs på och annat ska monteras på cykeln. Tiden får utvisa om något viktigt har glömts bort.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Sverige, Riksgränsen, Smygehuk, Utmaning[/tags]

Sponsormöte med Motor-Nilsson

Idag samlades nästan hela styrkan i det kommande Motor-Nilsson i Köping för att kvittera ut den bil som ska agera följebil under den 210 mil långa cykelturen genom Sverige. Motor-Nillsons bidrag till utmaningen är helt avgörande för genomförandet och vi är alla mycket tacksamma för stödet. Bilen blir en Opel Safirs och den kommer bli sex personers hem för ungefär 4 dygn framåt.

Alla utom en ur besättningen i följebilen samlades idag för att kvittera ut bilen och fotograferas, samt lasta den packning som kommer påbörja sin resa upp till Riksgränsen imorgon torsdag. Takbox och cykelställ monteras och vi konstaterar att sex personers packning plus reservdelar, en del mat och godis blir ganska mycket och vi undrar hur allt ska få plats.

Själv har jag bidragit med två halvstora plastlådor innehållande kläder, extra skor och pedaler, mitt bockstyre och sadel, lite verktyg, sovsäck och liggunderlag. När resan väl börjar kan nog dessa 2 lådor bli en vilket kommer skapa mer utrymme i bilen. Men just nu ser det väldigt fullt ut. :)

Nu är det liksom ännu mer på riktigt och inte långt kvar.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Köping, Sponsring, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]

Sponsormöte med Team Sportia i Barkarby

Om precis en vecka är vi framme vid Riksgränsen för att påbörja utmaningen Sverigetempot Ultra 2015 där jag och två andra ska försöka cykla från Riksgränsen till Smygehuk på mindre än 4 dygn! Det är en sträcka på 2100km vilket kommer kräva runt 20 timmars cykling per dygn.

För att kunna genomföra detta, har vi sökt sponsorer för dom stora kostnaderna bil, bränsle, energi och reservdelar. Det har inte varit lätt men nu är vi stolta över att Team Sportia valt att sponsra oss med alla reservdelar.

Idag var jag och Thomas på plats för att hämta utrustningen och tacka personalen för deras enorma stöd. Med oss har vi nu däck, slangar, kedjor, bakväxlar, trissor etc vilket kommer göra att vi åtminstone inte kommer bli stående på grund av den sortens haveri vilket känns enormt tryggt.

Riktar härmed mitt stora, varma tack till Team Sportia och kommer fortsätta visa min och vår uppskattning genom fortsatt uppdatering så att dom vet hur det går för oss. Deras insats är helt avgörande för genomförandet.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Team Sportia, Sponsring, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]

En vecka till start i Sverigetempot Ultra 2015

Då var det bara en vecka kvar till start i min utmaning som fått namnet Sverigetempot Ultra 2015. jag och två andra cyklister ska försöka cykla från Riksgränsen till Smygehuk på under 4 dygn. Det är en sträcka på 2100km vilket kommer kräva cykling ungefär 20 timmar per dygn.

Om allt går som det ska, startar vi vid Riksgränsen måndagen den 20:e vid kl10 på förmiddagen och ska således försöka nå Smygehuk före kl10 fredag den 24:e juli.

Såhär med en vecka kvar känns det ganska pirrigt i magen. Precis som inför min resa till Nicaragua i SVTs realityserie Mot Alla Odds, oroar jag mig minst för den fysiska utmaningen. Nu ska jag prestera ungefär samma som det vi då gjorde under 28 dygn, men nu istället på 4 dygn. Jag är rätt säker på att rent fysiskt är detta enklare.

Istället oroar jag mig för rumpan och vädret, ungefär i nämnd ordning. Under mina långdistanscyklingar som hittills varit som mest 60 mil, har just rumpan tagit mycket stryk att frysa har varit det största problemet. Fukten eller vätan som sedan kyler av har givit mig frossa som varit svår att bli av med efter stoppen. Även när jag kommit hem och kunnat klä mig varmt, har det ändå känts som om någon hållit isbitar mot huden och det har tagit lång tid för både varmt vatten utanpå och varm dryck inuti har hjälpt. Vid riksgränsen ser det ut att vara mellan 8 och 13° och regn även om prognosen är en vecka framåt och inte mycket att lita på.

En ytterligare faktor som jag inte har någon egen erfarenhet av är just sömnbristen vi kommer utsättas för och den lilla och oregelbundna sömn vi kommer få, hur den kommer påverka både fysiskt och mentalt. Just nu känner jag mig hyfsat förberedd fysiskt, men kanske inte mentalt som allra starkast på grund av det som både händer i arbetslivet och privat med ett barn i svårigheter. Sådant påverkar mer än tunga uppförsbackar. En backe klarar man av och sen kommer den aldrig igen medan vardagens svårigheter alltid finns där. Lite regn och motvind på det så sätter det nog än på hårda prov.

men jag vet också att när vi väl är igång och endorfinerna börjar produceras i kroppen så blir det bättre och den enda väg som finns är framåt.

Den närmaste veckan kommer att bestå av träff med vår sponsor Team Sportia imorgon som sponsrar med alla nödvändiga reservdelar. På onsdag kommer vi cyklister och personal i följebilen att samlas hos vår bilsponsor i Köping för fotografering och för att packa bilen med all utrustning som ska med upp till Riksgränsen. Sedan sker dom sista egna inköpen och packningen och om precis en vecka vid den här tiden har tåget rullat ut från Stockholms central för sin långa färd norrut mot Riksgränsen.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Sverige, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]

Paracykel SM 2015

Bilder kommer snart.

Idag avgjordes SM på Sollerön utanför Mora för klassen paracyklister. Där ingår olika klasser handbike, tandem, trike och anpassad racer. Så vitt jag vet kördes SM för paracyklister bara för andra året i rad. Men förra året var det för få deltagare så ingen klass fick SM-status. För att få det krävs minst 3 eller 4 startande från minst 2 olika klubbar. I förra årets SM startade endast ett tandemteam som tyvärr fick bryta på grund av punktering straxt före målgång. Själv var jag skadad då och fick helt ställa in.

I år såg det lite annorlunda ut. I min klass, tandem, var vi plötsligt 4 startande från 2 olika klubbar. Startfältet bestod av mig och min pilot Marcus Juneholt, landslagets Henrik Rüffel med pilot Simon Galle, Mattias Johansson med pilot Bengt Axén samt längdskidåkaren och paralympicsmedaljören Zebastian Modin med pilot Tobias Söder. Med andra ord ett tufft och starkt startfält.

Jag själv körde med Marcus Juneholt för första gången. Faktum är att vi sågs idag på morgonen för första gången någonsin. Det oroade nog ingen av oss tror jag, i alla fall inte mig. Jag känner mig trygg som cyklist och visste att Marcus är elitcyklist och en av landets bästa. Skulle vi bara få ut och rulla en stund innan för att känna på varandra skulle det helt säkert inte vara några problem.

De flesta paracyklisterna samlades i en hyrd stuga ute på Sollerön på förmiddagen. Jag och Marcus justerade min cykel för hans behov och såg till att allt fungerade som det skulle. Vi åt en stadig pastalunch och fikade innan vi började röra oss mot tävlingsområdet. Jag och Marcus cyklade sträckan på 8km dit. Vädret var varmt och skönt och det gick äntligen bra att köra utan både ben- och armvärmare samt undertröja. Det kändes kort sagt sommar i luften idag, trots ösregn inne i Mora under gårdagskvällen.

Det blev lite ”shit chat” medan vi hämtade ut nummerlappar och jag tror aldrig jag varit så många gånger på toa före en tävling någon gång tidigare. :) Förvisso drack jag en hel del för att hålla vätskebalansen, men en stor del var nervositet. Det gladde mig att landslagets Henrik Rüffel verkade minst lika sammanbiten. Jag kände att det skulle bli svårt att slå honom och hans pilot, men han kunde gått få plågas lite. :)

Knappa 40 minuter innan start rullade jag och Marcus ut på en 14km lång uppvärmningsrunda. Tempo är en svår disciplin tycker jag. Väldigt explosivt, allt på en gång och då gäller det att vara ordentligt uppvärmd. Såhär efteråt kan jag för egen del konstatera att jag kunde ha rullat en halvtimme till i måttlig takt med små intervaller. Det kanske hade hjälpt mot den första hyperventileringen efter start även om en stor del nog var tävlingsnerver.

Vi rullade upp till start 7 minuter före och stod där en stund tillsammans med övriga tandemteam. Stämningen var god och trevlig vilket även andra runt omkring tydligen också kommenterat efteråt. Vi känner varandra, det är tävling och alla vill vinna, somliga mer än andra. Men ändå är det inga hard feelings och jag visste att jag hade Sveriges lilla men tuffaste elit emot mig.

15:47 pep startklockan för oss och vi spurtade iväg. Vi startade som tredje team och skulle bara haft team Zebastian & Tobias bakom oss. Men på vägen ut mötte vi Henrik ochSimon bara efter någon minut då dom verkar ha fått något haveri. Jag tänkte att nu har jag ändå guldchans eftersom jag trodde att man inte fick starta om i SM. Senare fick vi veta att dom startat om 4 minuter efter oss.

Banan hade omtalats som väldigt kuperad. Kartan sades visa runt 100 meters stigning under banans 30km, men min GPS visade 171 höjdmeter efter loppet. Så banan var mycket riktigt kuperad. Många sega motlut.

Men det gick ändå fort ut till vändpunkten efter 15,21km. Vår mellantid blev 21:08 minuter vilket gav en medelhastighet på 43,34km/h. På vägen hem gick ungefär 25 sekunder långsammare vilket gav ett snitt på 42,44km/h. Svårt att veta om det var min trötthet eller om det var tyngre på vägen hem eller en kombination. Vid något tillfälle under vägen tillbaka var det någon som skrek snett bakom mig. Först ttrodde jag att någon av teamen Hernik eller Zebastian kommit ikapp oss. team Mattias hade vi kört om på utvägen i alldeles för hög fart för att det skulle kunna ha varit dom. Men inget tandemteam fräste om oss och jag förstod att det var en flaggvakt eller funktionär som skrek och hejade på oss.

Under den sista milen började jag känna mig rejält mosig i benen. Marcus skrek på mig ibland för att peppa vilket gav nya krafter en stund. Jag brukar alltid känna en stund efter ett tempo, att det där var väl inte så tungt, jag hade kunnat köra bättre. Det tänkte jag på när jag pumpade på allt jag hade. Min spinningtränares mantra ”tryck, dra, tryck dra” i huvudet.

Andningen som var närmast hyperventilering första milen hade stabiliserat sig och kroppen började, som vanligt, kännas bättre på hemvägen. Jag skulle så gärna vilja ha den känslan vid start istället och det måste hänga på uppvärmningen. Det började gå att trycka igen lite bättre och jag satsade verkligen rubbet, mån om att inte känna att jag skulle ha kraft kvar i mål.

När vi äntligen rullade över mållinjen kände jag mig helt slut. Jag hade sus i öronen och hade helst velat slänga mig på marken. Istället fokuserade jag direkt bakåt och höll tummarna för att mina motståndare skulle dröja riktigt länge i mål, men då man inte startar samtidigt är det omöjligt att veta utan tidtagning vem som vunnit.

När team Zebastian rullade i mål meddelade speakern att han rullade in som tvåa hittills. Efter ytterligare några minuter rullade team Henrik och team Mattias upp på målrakan och då var jag sjukt nervös.

Jag blev faktiskt väldigt besviken när speakern sa ”och vi har en segrare, Henrik rüffel!” Tiden meddelades till 42:33 jämfört med min tid som var 42:45. 12 jädrans sekunder skiljde oss åt. Jag tänkte; bara 20–30 extra tramptag så hade det kanske varit jag som vann!

Efter målgång dröjde det inte så lång stund innan det var dags för prisutdelning. Vår klass var sist upp på prispallen. Den värsta besvikelsen hade runnit av mig och jag kände mig mer stolt över att bara ligga 12 sekunder efter så duktiga cyklister.

12 sekunder, 12 ynka sekunder… Hade jag kunnat göra mer? Definitivt och det är nog det som stör mig mest. Jag gjorde allt jag kunde idag, men jag har inte gjort allt jag kunde innan. Min möjlighet till utomhusträning har varit i princip obefintlig förutom de motionslopp vi kört. Men det har varit långdistans och inte tempo/intervallträning. All annan träning måste jag klara på egen hand, inomhus på min cykeltrainer eller mitt löpband. Där har motivationen brustit. Jag har inte förmått mig tillräckligt mycket. Känslan av att det ändå är meningslöst har varit påtaglig. Att jag idag kör med en pilot på elitnivå är ett undantagsfall och inget jag kan hoppas på ska bli mer regel än undantag. Mina stadiga piloter till lika komisar, har sina jobb, familjer och träning och dom har inte heller samma målsättning som jag har; att nå landslaget. Dom hjälper mig på vägen men har inte framför allt tiden som krävs, det har vi alltid varit på det klara med.

Allt detta sammantaget med den nästan hopplösa jakten på piloter med anslag på nätforum, i cykelaffärer och sporthallar, har gjort mig låg och fått mig att känna att jag givit mig in på att klara av något jag inte helt själv råder över. Idag hade det spelat stor roll om jag varit duktigare. Idag låg begränsningen hos mig och inte hos mig och min pilot. Idag hade det helt klart givit ett SM-guld men ändå inte givit mig en plats i landslaget då jag ändå inte haft någon pilot att fortsätta tävla med på den nivån.

Så visst hade jag kunnat och velat vara bättre idag. Det är ingenting att göra något åt nu, så jag gläds ändå åt, att under nuvarande förutsättningar dels fått köra med en pilot på elitnivå och ändå visat att det trots detta, inte skiljde speciellt mycket.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Tävling, SM, Sollerön, Mora[/tags]

En månad kvar till start i Sverigetempot Ultra 2015

Idag är det fyra veckor kvar till start i min utmaning Sverigetempot Ultra 2015. Det började som en lite rastlös frustration. Jag och kompisen Thomas planerar att köra det riktiga Sverigetempot nästa gång det går 2016 då vi just hade missat 2014 års upplaga. Det störde mig, jag ville göra något mer 2015, något som var lite mer utmanande än alla motionslopp vi kört förut och skulle köra igen, där ibland Halvvättern, Vätternrundan, Skandisloppet och Roslagshösten. Alla dessa lopp är mellan 12–30 mil långa och kändes inte längre som några stora utmaningar. Visst, man kan alltid cykla fortare och prestera bättre, men det är inte nytt.

Jag och Peter, som är en van långdistanscyklist pratade och någon sa att vi kunde köra Sverigetempot ändå 2015, men i så kallad ultrastil. Det vill säga på så kort tid, så snabbt som möjligt och med så lite sömn som möjligt. Ultralopp har sina regler att följa och man får bland annat ha följebil vilket man inte får under vanliga långdistanslopp.

Det vanliga Sverigetempot körs på 177 timmars maxtid. Varför vi just kläckte 96 timmar som ett mål för vår cykling tvärs igenom hela Sverige vet jag inte. Men det var nästan halva tiden och lät nästan omöjligt. I teorin skulle det fungera, men kommer det att fungera i praktiken? Det var den stora frågan. Skulle våra kroppar fysiskt orka en sådan lång cykling med minimalt med sömn och skulle psyket hålla för den mentala utmaningen att cykla så långt!?

Nu har arbetet pågått en längre tid att förbereda. Framför allt att hitta sponsorer vilket inte har varit så lätt. Vi har hittat två sponsorer för de viktiga stora kostnaderna, dvs följebil och bränslekostnad för en följebil. I övrigt har vi funnit flera mindre sponsorer som hjälper till med mat längs vägen, en godisleverantör som skänkt lite färdgodis och ett energiföretag som givit oss förmånliga priser på deras produkter. Men trots det återstår mycket vi får lägga ur egen ficka så som resor till start och från mål, kost till oss själva och personerna i följebilen och ännu är det inte klart med reservdelar som även det är en stor post bland kostnader. Idag träffar vi en tänkbar sponsor för detta.

Träningen har varit en annan viktig del, kanske den viktigaste. Det är så lätt att fastna i sponsorer och frågor kring det tekniska att man nästan glömmer att man kanske borde träna lite också. ;) Jag är inte helt nöjd för egen del. Mina möjligheter att sticka ut och cykla är tämligen begränsade och att sitta och långdistansträna timmar i streck på en trainer är inte så roligt. Det har blivit en del långa cyklingar och det har känts bra och några hundra mil har det blivit under året.

Såhär med en månad kvar börjar det kännas nervöst, minst sagt. Många gånger har jag frågat mig hur jag tänkte när det här bestämdes. :) Nu börjar det närma sig de praktiska lösningarna; att köra grejer till Köping där följebilen kommer utgå ifrån upp mot Riksgränsen, få dit packning och reservdelar, strajpa bilen och försöka få till gruppfotografering och så klart hög tid för ännu mer träning.

Här om veckan skickade vi ut ett pressmeddelande till hundratals adresser inom media i hopp om lite uppmärksamhet. Vi passar också på att samla in pengar till Barncancerfonden där jag sedan ett år tillbaka har en pågående så kallad egen insamling som jag startade i samband med en cykling tillsammans med Ride Of Hope.

Media har ännu inte visat något intresse förutom en intervju i P4 Jämtland som uppmärksammade oss via Twitter. Nu är det ännu lång tid kvar och mycket kan hända än, men jag undrar ändå ibland varför vissa saker fr så mycket utrymme och andra inget alls.? Jag sparar dom funderingarna till efteråt.

Rent praktiskt kommer det gå till så att cyklister och följebilspersoner tar sig upp till Riksgränsen på olika sätt. Vi Stockholmsbaserade tar ett natttåg på lördagen och ankommer söndagen den 19/7. Då kommer vi packa bil, testa utrustning och kolla så att allt är med och förhoppningsvis hinna njuta lite av miljön då jag aldrig varit så långt norrut tidigare. Vi övernattar på vandrarhem och måndagen den 20/7 är starten planerad till kl10. Då väntar en 13 mil lång sträcka innan nästa ort då fler i följebilen ansluter. Där är vi full styrka och färden fortsätter söderut.

För att klara det, måste vi cykla minst 52 mil per dygn, helst mer. Rullar vi i 30km/h blir det 17 timmar per dygn. Man kan förutsätta att det kommer gå långsammare och allt hänger på väder och vind. Det kan bli hur underbart som helst eller en fullkomlig mardröm. Allt som avgör är regn och vind eller sol och vindstilla. Vi kommer mestadels äta och dricka i farten och det kommer helt säkert mestdels bli mycket snabbmat.

Sova kommer vi göra där det ges möjlighet. På en bänk i en busskur, i vägrenen, i bilen. Först efter 94 mil då vi ankommer Östersund väntar säng, dusch och lagad mat innan färden fortsätter vidare. Nästa säng väntar vid målet i Smygehuk ca 115 mil senare.

Smygehuk hoppas vi nå före kl10 fredag morgon den 24:e juni. Då blir det faktiskt hotellsängar och jag tror mig veta att vi kommer spendera ganska mycket tid där i lägre eller högre form av dvala. Lördag 25/7 på eftermiddagen går tåget tillbaka hem. Det är planen i grova drag.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Sverige, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]

Swe Cup Paracykel 2015 deltävling 3, Velodromen GP

Idag var det dags för den tredje deltävlingen i Swe Cup Paracykel 2015. Denna gång var det åter igen dags för ett GP på varvbana i Främby industriområde utanför Falun.

Pilot för dagen var Patrick Arkley och vi lämnade Stockholm en stund efter kl07 och for norrut. Resan gick bra och vi nådde fram enligt tidsplan och kunde anmäla oss och hämta ut nummerlappar och klä om för start.

Idag fick jag inte igång mina Garmin Vector-pedaler. Jag provade allt, byta batteri och ta ur och sätta i kontakten, men inget livstecken. Självklart undrar jag vad som hänt men valde att inte lägga ner mer energi på det. Någon av kommunikationspoddarna måste ha fått sig en smäll vid alla i- och urlastningar och jag får utreda vad som hänt senare. Jag kände mig ändå inte i toppform idag och kraftmätning skulle bara satt pricken över det I:t.

Idag ställde vi upp som enda tandemteam, tre handcyklister, 2 anpassade racer och en trikecyklist upp i paraklassen. Vi slarvade lite avsiktligt med uppvärmningen i brist på motstånd och lite på grund av tidsbrist. Vi hann ändå med att köra banan och jag blev lite besviken och glad på samma gång, glad för att det inte var race just idag. Banan var tekniskt avancerad om man ska uttrycka det så. För tandem tycker jag den var alldeles för kurvig och väldigt många branta kurvor. Vi som tyckte att Arlanda Testtrack var slingrig, det här var liskom ingenting i jämförelse. Dessutom var asfalten på många ställen dålig och vid ett par ställen kände jag att man inte ville passera i 40–45km/h på tandem då det slog ganska bra i hjulen. Egentligen finns väl inget som säger att en GP-bana inte får vara slingrig, men på tandem skulle det bli svårt att hålla uppe farten och väldigt många igångdrag.

Starten gick några minuter försenad runt 11:46. Den var ganska odramatisk och jag kände inte ens det där pirret i kroppen. Jag kände mig faktiskt lite omotiverad, dåligt uppvärmd och lite besviken på banan.

Efter start visade sig resultatet ganska snabbt av den dåliga uppvärmningen. Alldeles för hög puls och snabb andhämtning ganska omgående med bristande ork till följd. Jag som är ganska seg att komma igång måste ha ganska mycket uppvärmning, minst 20 minuter intervaller för att skrämma igång benmusklerna och hjärtat och för att få andhämtningen mer stabil. Detsamma verkar gälla min pilot Patrick. Men det kändes inte så allvarligt. Givetvis ville vi köra på bra för att känna hur det kunde gå, men orken och bristen på motstånd gjorde det trögt.

Vi försökte hänga på racercyklisten Henrik Marvig för att ha någon att hänga med, men vi märkte ganska snabbt att vi tappade honom i kurvorna, hann ikapp på raksträckorna och tappade i kurvorna igen. Det blev för slitsamt att hänga med. Avgjort kört var det när vi på kanske 3:e eller 4:e varvet tappade synkkedjan mellan främre och bakre pedalerna. Den hoppade av just i ett av de sämre partierna i asfälten och vi hade inget annat val än att stanna för att fixa det. Vi rullade igång igen och märkte snabbt att pedalerna hamnat i osynk så det var bara att stanna igen. Henrik Marvig varvade oss när vi stod där och mekade.

När vi sedan rullade vidare hade vi inte längre något mål att hänga med honom. Vi körde så gott vi kunde och plötsligt var det skönt att vi var ensamma i vår klass. En hoppad kedja skulle ha förströt möjligheterna ens till någon toppstrid.

Vi rullade i mål och det kändes skönt att få det gjort. Jag kände mig inte speciellt nöjd. Dåligt underlag, hoppande kedja, kraftsensorn som inte fungerade plötsligt.

Men vädret var toppen och solen värmde gott där vi stod och tittade på damklasserna som gjorde upp. När dom var klara var det dags för prisutdelning för paraklassen och damklassen. Vi fick våra presentkort av cupens sponsor Invacare, men märkligt nog inga medaljer av arrangören. :)

Patrick hade en ivrigt väntande familj hemma så vi packade genast in oss i bilen och for iväg söderut igen. Jag satt och tänkte lite på att runt omkring dessa tävlingar för mig som tandemcyklist. Alla piloter som ställer upp, bil och transporter, cykel som ska hämtas och lämnas, flera timmars bilresa för 32 minuters cykling. Ibland känner jag mig ganska ”jobbig” som behöver så mycket support och insatser från andra för att gör adet jag så gärna vill. Nu tror jag ju mina piloter också vill och får något ut av detta. Men det blir sådär när dom negativa tankarna får bara lite fäste. Jag tycker ju vi har sjukt kul när vi är ute såhär.

En stor del i min frustration är också möjligheten, eller snarare bristen på möjlighet till träning med andra. Jag är hänvisad till mitt löpband och trainer inomhus i huvudsak och även om det är bra redskap är det svårt att motivera mig ganska ofta. Och, hur ofta hör jag inte seende säga ”på löpband skulle jag aldrig springa, fy vad tråkigt!” Undrar hur många som skulle orka om det i princip var deras enda möjlighet? För mig att träna mig till eliten på detta vis är inte lätt. Jag vill ut och springa och cykla, intervall- och tempoträna som alla andra.

På hemvägen var det ganska mycket trafik på grund av hemvändande midsommarfirare. Prisutdelningen var någon timme efter målgång och den timmen hade vi nog velat haft på vägarna. Ändå flöt det på ganska bra när vi passerat Sala där det verkar ha varit en stor polisinsats.

Här nedan kan man se lite av våra resultat. Min varvräknare i cykeldatorn fungerade inte perfekt. Det blev bara 5 registrerade av de 15 cyklade varven, så därför ser informationen lite konstig ut. totalt cyklades 19,20km i en medelhastighet av 35,7km/h om man räknar bort stoppen för kedjehoppet. Tiden utan samma stopp blev 32:16 minuter, alltså ganska mycket långsammare än under Arlanda GP. Jag tror ändå vi ska känna oss lite nöjda med det resultatet med tanke på banans beskaffenhet och bristen på motstånd och uppvärmning.

Nästa deltävling blir ett tempo på 30km i Värnamo den 8/8. Preliminärt blir Thomas Egrelius pilot den gången.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Träning, Tävling, GP, Falun[/tags]

Vätternrundan 2015

Äntligen dags för årets Vätternrunda, min tredje i ordningen. Den här gången var det jag, min pilot Thomas och Mattias ”MP” Pålsson som singelcyklist som lastade oss i bil och cyklarna på taket runt fredag lunch och styrde söderut mot Motala. Både väderleksprognosen och vädret i verkligheten såg lysande ut och jag gladdes åt att slippa oroa mig för köld, vind och väta, mina tre hatobjekt i nämnd ordning.

På vägen ner diskuterade vi upplägget, om vi skulle byta vår starttid från 02:00 på natten mot lördag mot något mer humant, men enades om att köra på ordinarie tid. Vi bestämde också att ha ett mål att hänga ihop samt att försöka köra rundan på under 11 timmar, något som kändes rimligt för alla. MP körde sin första runda, så min önskan att komma in under 9 timmar fick skjutas på framtiden.

I Motala inkvarterade vi oss i en lägenhet centralt i motala som vi hyr nu för andra året i rad. En knapp kilometer ner till start är väldigt bekvämt. När vi burit in cyklar och packning bestämde vi träff med Rickard Forshäll, min kompis från Mot Alla Odds 2013 och hans gäng på 4 personer. Vi handlade lite frukost och fredagsmys, kvitterade ut våra nummerlappar och han gå ett kort varv i mässtältet innan vi träffades på torget i Motala och styrde stegen mot en pizzeria nära vårt boende för att äta en stadig pasta. Rickards gäng startade 40 minuter före oss så alla var ganska pigga på att komma i säng för en kortare vila innan start, så det blev ingen lång historia, men otroligt trevlig.

Jag kan inte säga det nog ofta, hur mycket jag beundrar Rickards inre och yttre styrka. Med sig hade han en syster och två kompisar som det inte var svårt att fatta tycke för. Efter lite prat och fotografering ute på gatan skildes vi åt med mina hot om att jag skulle flåsa honom i nacken under natten och att han aldrig skulle känna sig säker, trots sina 40 minuters försprång. :)

Det blev inte mycket sova den kvällen. Vi fixade i ordning cyklarna, tittade lite på TV och käkade chips och godis. Vid 23-tiden låg pojkarna i soffan i vardagsrummet och jag la mig på sovsäcken i sovrummet. Jag trodde det skulle bli svårt att blunda, men plötsligt var klockan 00:30 och väckarklockan ringde. ”Bara en snooze till…” Plötsligt var klockan 01:00 och MP står i dörren och säger något om att cykla.. Panik utbryter en stund för plötsligt är det lite bråttom. Byta om, äta grötfrukost och packa fickorna med energi och sedan ut genom dörren 40 minuter senare. Vi hann till och med spola av oss i duschen, riktigt bra jobbat. :)

Väl ut genom dörren började det kännas bra i kroppen igen. Den där lite pirriga ”tävlingskänslan” jag alltid får inför start även om det bara är ett motionslopp. Temperaturen är verkligen behaglig även om vi alla valde ben- och armväramre till slut och med en tunn vindjacka på kändes natten inte det minsta kall. Vi rullade ner till start och behövde inte vänta många minuter innan vi tog plats i startfållan. Vi såg inte till övriga paracyklister som skulle starta samma tid. Det skulle ha varit 4 handcyklister från Danmark och ett tandemteam från västkusten, men vi stod långt fram och måste ha missat dem.

Vi rullade iväg och ut i natten. Samma trevliga känsla, lukten av sval sommar, ljuden av däck mot asfalt, tickande frihjul och knäppande växlar, människor som pratar med varandra. Tätt med cyklister i början innan det glesar ut ute på landsvägen. Det är en känsla som jag fortfarande tycker är magisk och superhärlig.

Vår plan var att cykla raka spåret till Jönköping, 10 mil utan stopp. Men det blev ett stopp i Ödeshög för att en av oss behövde uträtta behov. När vi stod där kändes det fortfarande bara bra och inte det minsta kallt.

04:52 passerade vi tidtagningen vid Gyllene Uttern där vi gjorde ett kort stopp för att träffa MPs föräldrar som gått upp i ottan för att stå vid vägkanten och heja på oss. Riktigt trevligt av dom att ge sig ut så tidigt.

06:41 passerade vi tidtagningen i Bankeryd efter ett längre stopp i Jönköping där vi avstod från mat trots att vi bestämt det. Ingen kände sig speciellt hungrig ännu och bara ca 7 mil kvar till Hjo där det serverades lassagne. Till Hjo kom vi 08:28 och där blev ett långt stopp med mat. Vår plan att nå under 11 timmar hade vi givit upp. Stoppen hade varit för långa och den allmäna ursäkten blev vädret som var toppen. Solen hade börjat värma och jag kände mig mer lycklig över det än frustrerad över förbannelsen som alltid vilar över våra tidsplaner. Men så är det när man är flera och inte bestämmer sig för att gå in 100% för det man bestämt.

På depån i Boviken hann vi äntligen ifatt Rickard och hans kompis Daniel. Tjejerna i deras gäng hade vi passerat för ett antal timmar sedan. Rickard och Daniel hade som vi haft långa stopp samt punktering och stod nu och fixade en brusten eker vilket sinkat dom. Men dom var på otroligt gott humör och jag var väldigt glad att se dom. Vi bestämde att slå följe resten av vägen i mål. Både Rickard och Daniel kör sin första Vätternrunda efter ca 2 månaders cykling och bara ett hundratal mil i benen, men båda var oförskämt fräscha och glada.

Klockan 12:17 passerade vi tidtagningen vid Aspa efter 10 timmar och 17 minuter. Vårt mål på 11 timmar hade nu passerat 12 timmar. Vid bron vid Hammarstundet såg vi en något större olycka, ett gäng cyklister som verkar ha kört ihop. Ett antal satt i vägrenen, men det verkade inte vara några allvarligare skador. tidigare längs vägen såg vi någon tjej i vägkanten som verkar ha kört omkull, men annars verkar det ha varit fridfullt vad vi kunnat se.

Klockan 13:23 efter 11 timmar och 22 minuter landade vi i Medevi. Då hade vi fortfarande en teoretisk chans att komma in under eller straxt över 12 timmar om vi rullat vidare direkt. Vi hade en liten spurt dit så vi fick vänta in alla. Det var en del sega backar innan Medevi och är man ovan och har 28 mil i benen redan, är dom tunga. Jag och Thomas kände oss helt OK i kropparna. I Medevi var det tänkt att jag skulle träffat en bekant som bor i Motala, men hon hade svårt att komma in till depån med bil. Vår planerade träff flyttades fram till målgången i Motala istället.

I Medevi åt vi honungsbullar och drack kaffe utsträckta i gröngräset. Det var så härligt att inte ens jag orkade känna mig stressad längre. Det här loppet hade verklign varit cykelkärlek till 100% från start. Det kunde knappast ha blivit bättre med perfekt väder och perfekt arrangemang.

När vi skrapat gräset ur rumpan och skulle ge oss av för sista etappen mot mål hände rundans enda tråkiga händelse. Jag och Thomas kliver upp på vägen och står i vägrenen för att invänta vår lilla klunga. En stor klunga kommer då susande och trots att hela vägen är fri inklusive mötande körfält, skriker dom åt oss att kliva av vägen och kör otroligt nära oss. En av cyklisterna i klungan drar en knytnäve i ryggen på mig i farten som var svår att uppskatta, men säkert 30–35km/h. Jag vet egentligen inte om det var smärtan eller förnedringen som var värst. Flera runt omkring tyckte det var ett synnerligen märkligt beteende.

Vid depåer där det kliver av och på mängder med cyklister som ska in och ur depån måste man få gå upp på vägen. vägen var avstängd för biltrafik så klungan hade gott om plats. Tyvärr hann vi inte se vad det var för klunga, men förmodligen svart- och grönklädda. De måste ha gått i mål någon knapp minut före oss så det borde gå att kolla upp. Jag kände mig helt rasande när jag stod där med förnedringen brännande och tankarna jag hade var inte vänliga och fridfulla, det kan jag försäkra. Dom handlade mer om att slita tag i någon av dom för att få njuta av en klungkrasch för en gångs skull, bilder som i ursinne spelades upp i huvudet om och om igen innan jag lyckades lugna ner mig, eller åtminstone ställa om kraften ner i benen istället. Medevi-depån hade heller inga vakter som övervakade in- och utfarten ur depån vilket fanns på flera andra platser. Kanske något för arrangören att tänka på till nästa gång. Även om klungorna jagar tid så äger dom inte vägen och Vätternrundan är till för alla.

Till slut rullade vi iväg och vi pratade om fri fart till mål. Farten blev ganska hög och det började med att Daniel tappert ledde vår grupp längs den slingriga och roliga vägen från Medevi. Snart backade han av och jag och Thomas tog täten och lämnade dom andra bakom oss. Jag älskar den där vägen med sina slingriga kurvor och knixiga, korta backar och mestadels utför. Mitt mål var bara att jaga ifatt idiotklungan bara för att få äran att skriva ut namnet på deras team. Det lyckades tyvärr inte. Vi passerade klungan vi kallade för ”dom prickiga” och en Ride Of Hope-klunga. Ute på landsvägen in mot avfarten mot Motala höll vi stadig hög fart. Ingen lyckades kroka på oss och många positiva hejarop efter oss.

Sista backen upp mot rondellen var lite tung och vi bromsades också upp av lite trafik innan vi skjöt fart igen in de sista 2–3km mot mål. När vi väl närmade oss mål såg vi den misstänkta klungan en bit framför oss, men vi hann aldrig tillräckligt nära.

Kl14:41 gick vi i mål exakt på tiden 12 timmar och 40 minuter. Marie som skulle mött mig i Medevi tog emot och det blev ett glatt första möte IRL. Vi fotograferade och pratade medan vi väntade på de andra som inte kom långt efter. Daniel kom först, tätt följd av MP följd av Rickard. Känslan att gå i mål är även den speciell, glädje över att nå mål, att det varit så bra och att man ändå kände sig så pigg och fräsch i kroppen. Att efter 28 mil orka spurta i 35–40km/h in i mål ensamma utan klunghjälp kändes riktigt bra. En kort stund var jag lite darrig i benen, men det gick fort över.

Efter må, tog vi oss sakta ur trängseln, fick våra medaljer och hämtade ut våra inlämnade kläder. Väl vid lägenheten igen tog vi en kall pilsner i gröngräset utanför porten och MP hann till och med somna och jag var tvungen att ringa hem för att distrahera mig att inte somna. :)

Efter dusch och ombyte bestämde vi åter träff med team Rickard på samma pizzeria. Jag åt en dubbelt så stor pasta som kvällen innan. Väl hemma igen var det mer eller mindre direkt i säng efter att ha plockat utrustning av cyklarna och ingen somnade nog ovaggad den kvällen.

Idag sov vi länge, käkade frukost och packade och nu ska vi bege oss iväg hemåt. Det känns som en galet lyckad helg med ett stort cykelevent på högsta nivå.

Vår gemensamma känsla av rundan var också att stämningen var mycket god. Bortsett från ”idiotklungan” utanför Medevi som fortfarande retar gallfeber på mig, så pratade vi om att artigheten ökat i år. Kanske beror det på klubbarnas kampanjer på nätet. En sådan avgörande detalj som kan verka obetydlig är vad man säger när man är på väg att köra om någon. Det vanliga har varit att ropa ”HÅLL HÖGER!” vilket jag själv och andra känns provocerande och utan att styra det tänker jag alltid ”håll höger själv för f…” Det andra är att ropa ”KOMMER VÄNSTER” eller ”OMKÖRNING!” vilket är väldigt mycket trevligare, eller ”KOMMER UTANFÖR!” Det är mer informativt och artigt än ”HÅLL HÖGER!” som är mer uppmanande. Denna gång var det väldigt få som ropade just håll höger. Dom flesta valde de andra alternativen och många tackade dessutom vilket spontant gjorde mig glad och lusten att hålla undan ökar väldigt mycket, enligt den enkla principen ”är du trevlig mot mig, är jag trevlig mot dig”. Så enkelt som så. För bara för att man kör i en stor klunga och jagar ett tidsmål betyder det inte att man har rätten på sin sida och skyldigheten att anpassa farten efter situationen är densamma för alla, cyklister som bilister. Och under Vätternrundan är situationen ofta så att man inte är helt ensam på vägen och hänsyn till andra är väldigt centralt och avgörande för säkerheten.

Så vi lämnar Motala med glädjekänslor i kroppen denna gång och med hopp om återkomst och lika stor tur med väder och vind.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Vätternrundan, Motala[/tags]

[pressmeddelande] – Joakim från Mot Alla Odds cyklar genom Sverige på fyra dygn

Pressmeddelande som PDF

Först vandrade han från kust till kust i Nicaragua i SVT:s realityserie Mot Alla Odds. Nu väntar nästa stora utmaning för Joakim Nömell från Stockholm. I slutet av juli cyklar han tillsammans med två andra Sverigetempot Ultra, 2100 km på tandemcykel från Riksgränsen till Smygehuk – på 96 timmar.

Måndagen den 20 juli 2015 startar synskadade paracyklisten Joakim Nömell och hans tandempilot Peter Tonér tillsammans med Thomas Egrelius den långa resan från Riksgränsen till Smygehuk. De utmanar sig själva och försöker cykla 2100 kilometer på mindre än 96 timmar, fyra dygn, i ett sträck och samlar samtidigt in pengar till Barncancerfonden.

– Den här utmaningen blir den tuffaste sedan mitt deltagande i Mot Alla Odds, säger Joakim Nömell, initiativtagare till Sverigetempot Ultra. – Här sätts både vår fysiska och mentala förmåga på prov, men även förmågan att arbeta hårt med stor sömnbrist ju längre resan går.

Varje år drabbas ca 300 svenska familjer av att deras barn får en cancerdiagnos. Barncancerfonden arbetar för framsteg inom forskningen och även för att försöka underlätta vardagen för de drabbade. Både Joakim och Thomas har haft barncancer inom familjen och därför är detta någonting som ligger dem varmt om hjärtat.

Förberedelserna pågår för fullt med både träning och planering.  Följ uppladdningen på utmaningens hemsida eller i sociala medier.

Läs mer på http://stultra2015.se/

För mer information, kontakta info@stultra2015.se, Joakim 070-7713100.

https://twitter.com/stultra2015
https://facebook.com/sverigetempotultra2015
https://instagram.com/stultra2015

Sverigetempot Ultra 2015 är en utmaning där tre cyklister försöker cykla genom Sverige från Riksgränsen i norr till Smygehuk i söder – 2100 kilometer – på mindre än fyra dygn, till förmån för Barncancerfonden. Varje år drabbas ca 300 svenska familjer av att deras barn får en cancerdiagnos.

Kort intervju i Sveriges Radio P4 Östergötland

Det som förvånade mig mest var nog att jag inte blev förvånad. Eller förvånad är nog fel ord, jag blev inte ställd När telefonen ringer 06:43 och det är ett skyddat nummer. Jag svarar och hör musik och förstår direkt att det är en radiostation som ringer. Jag har sagt det förut, jag gillar verkligen radio. Det kände jag tydligt när jag var med i Eva Rusz show i Radio 1 i och med mitt deltagande i SVTs realityserie Mot Alla Odds och nu senast när jag var med i P4 Jämtland för några veckor sedan. Jag vet inte vad det är jag gillar så mycket med att vara med i radio. Ett fantastiskt sätt att nå många och kanske är det ändå så att jag känner att jag har något att säga och gör det bra? Även om det är svårt att tro på den känslan.

Men idag ringde dom alltså och det handlade inte om Sverigetempot Ultra utan om mitt deltagande i Halvvättern. Jag vet att jag var med på bild i lokalpressen, men var inte citerad och namngiven, så hur lokalradion fick idén vet jag inte.

Vi pratade om Vätternrundan och tandemcykling och även om det var ganska kort kändes det som om jag fick med bra saker.

Att få synas mer i TV börjar jag sluta hoppas på även om jag gärna skulle vilja fortsätta synas för att få bort fördomar och sprida kunskap. Inte för att jag tror att det ska bli så mycket mer radio så har det mediet åtminstone visat mer intresse än TV. Jag vet inte om jag skulle vilja vara programledare, sidekick i något trevligt program eller bara uppmärksammad för det jag gör. Det senare är ganska mycket färskvara.

Så tack till P4 Östergötland, det blev en bra start på den här dagen.

Halvvättern 2015

Bild: Tandemcykel i vardagsrum

Nu har jag och min pilot Patrick gått i mål i Halvvättern 2015 och det känns bra. :)

Vi åkte ner till Motala igår eftermiddag där vi hyrt en liten tvåa av en kollegas brors bekant, eller något sådant. ;) Den ligger otroligt centralt och på gångavstånd från eveneamngsområdet. Vi åt middag ute på stan efter att ha hämtat våra nummerlappar och sedan gick vi hem och fixade allt med cykel och kläder innan vi slöade med godis och efterrätt i soffan framför fotboll på TV.

Idag var det uppstigning kl07 för frukost och vid 08:45 ungefär rullade vi ner till start. Där träffade vi några andra från vår cykelklubb SMACK som vi pratade lite med innan vi gled in i startfållan och körde iväg.

Väderleksprognosen lovade starka sydvästliga vindar på ca 10 sekundmeter med upp till 15 i byarna och tyvärr hade man rätt den här gången. Är det något jag har svårt för när det gäller cykelsporten så är det kyla och vind. Jag fryser otroligt lätt vid pauser men vind skulle man kunna säga att jag hatar..

Vi rullade iväg i stort sett i rak motvind. Vi höll ändå bra fart förbi första depån. I andra depån stannade vi för att Patrick fick problem med lårmuskler och det var på tal att bryta, så illa var smärtan. Jag kände mig fräsch, men med 10 mil kvar som ändå är en lång sträcka ska man lyssna på sin kropp. Vi stannade där säkert 40 minuter och jag hann med många kaffe och solbullar innan Patrick bestämde sig för att försöka rulla vidare. Skulle smärtan komma vore det bara att vända tillbaka och be om transport tillbaka till Motala.

Men det gick bra tack vare en mängd mikropauser. Vi rullade upp vid Omberg, denna skräckkulle som alla varnat för. Det visade sig som oftast, att det inte var speciellt tufft uppför och väl uppe på åsen rullade vi vidare i runt 40km/h och just här var det lä och väldigt skönt. Ute på landsvägen igen var det som att köra in i en vägg i motvinden.

Den roligaste sträckan var runt den tolfte milen. Då rullade vi i medvind och höll mycket god fart. Vi kunde lätt trampa långa sträckor i över 50km/h utan större ansträngning och vi sa till varandra att det här är cykelkärlek. tidigare kunde man inte höra däckens ljud mot vägen för motvinden, men nu kändes luften varm, stilla och ljudet från cyklarna.

Efter sista depån blev det tungt igen i någon sorts sidovind som varade mer eller mindre hela vägen in i mål. I näst sista depån fick vi ta hjälp av servicen på grund av vår kedja som hoppat och lagt sig innanför lilla klingan. Säkert på grund av en kombination med fel inställda växlar och något fel i bakväxeln som drar kedjan snett i vissa lägen när man trampar bakåt. Jag får försöka kolla det innan Vätternrundan nästa helg.

Det var skönt att glida in i mål och medaljen kändes faktiskt väl förtjänt. Vår totaltid blev 6:35, ganska långt över vårt mål på 5 timmar i totaltid. Men vår rulltid blev 4:48 och 31,14km/h och det är jag helt nöjd med. Utan krånglande ben som genererade långa depåstopp och utan motvinden hade vi kunnat köra in ganska långt under 5 timmar. En flack och fin bana och trevligt landskap.

här kan man se banan och värden på en karta:

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Motala, Vättern, Vätternrundan, Halvvättern[/tags]