Kategori: Jocke

Första lediga dagen på påsken började förvisso med regn, men fåglarna kvittrade och det luktade vått och gott ute och våren är här! När det slutade regna tog vi ut tandemcykeln och cyklade 2,1 mil. Det var suveränt skönt. det firades med årets första mjukglass på vägen hem. Jag somär glassfanatiker! Och nu är säsongen i gång! Lite sol och värme på det här så kommer det bli kanon. Imorgon ska jag köpa båtvax och pollerdukar och hoppas på att jag kan slutföra vårrustningen på lördag och söndag.

[tags]Vår, Värme, Sol, Regn, Cykel, Cykla, Tandemcykel, Glass, Mjukglass, Sibylla, Påsk, Påskledig, Påskledighet, Skärtorsdag, Skärtorsdagen[/tags]

Planen för dagen var att låta Mirre och denise bli ompysslade av mormor och Jenny medans vi andra åkte ut till marinan för att så smått påbörja vårrustningen. Vi behövde dels täcka av vår Bonum 25 som håller på att säljas och förbereda för att få Windyn i sjön.

Behöver kontrollera vilka bränslefilter som behövs och exakt vilka nya reservdelar jag behöver för att montera drevet på Windyn igen vilket jag ämnar göra så fort det bara går. Men det behövs fräscha bälgar och lite nya skruvar som vi slog sönder när vi monterade av drevet. Det var inte gjort på ett tag så några bultar fick pajade gängor.

Men vi kom inte så långt. När halva barnaskaran gått iväg började det snöa, Förvisso bara några stänk, och temperaturen låg på straxt över 0. Så jag bestämde att våren fick vänta en helg till åtminstone. Grämer mig verkligen för att vi inte gjorde det igår när det var så strålande fint väder och varmt ute. Det hade varit en perfekt dag.

Men dom hotar ju med lite snö i veckan och sol till helgen, hur dom nu kan veta det när dom inte ens kan spå lokalt väder ens fyra timmar frammåt. Man kanske bara antar att det blir varmare vartefter eftersom det ändå går mot vår!? Jag hatar väderhysterin. Särskilt när det står att ”NU ÄR VÅREN HÄR!!!” i ena tidningen och ”VINTERN ÄR HÄR FÖR ATT STANNA LITE TILL” i den andra tidningen. Snart släpar dom fram den där spå-gubben från Tyskland för att spå sommarvädret också =) Provat använda riktiga meteorologer istället? Klart då funkar inte sensationsjournalistiken…

Hur som helst så blev nästa helgs planerade aktiviteter inställda så vi får ta tag i det då istället. Med lite tur och det är bra dagstemperatur kanske man kan bottenmåla också och sedan beställa sjösättning åtminstone av Bonumen.

Så dagen flöt på i lagom tråkig stil. Denise och Mirre blev kvar hos mormor ändå och jag landade åter framför datorn av ren uttråkning och besvikelse. Och här sitter jag i stort sett än och bloggar och Facebookar, kul!

Och i morgon börjar en ny arbetsvecka och just nu ser den rätt lugn ut i kalendern. Och eftersom jag bara hann träna en gång förra veckan ska jag straffa mig med dubbelt upp denna vecka. Men det finns att göra på jobbet, en del backlogg från förra veckan, saker som sket sig och inte gick så bra. Även det är måttligt upphetsande.

[tags]Båtar, Windy, Windy 22, Sjösätta, Sjösättning, Söndag, Vår, Vårväder, Väder, Väderprognos, Väderprognoser, Meteorolog, Meteorologi, Meteorologer, Blog, Blogg, Blogga, Facebook, Uttråkad, Tristess[/tags]

Det här är inget positivt inlägg. Det är bara så man mår ibland, som en bakfyllekräka dagen efter, när allt bara känns skit, man slutar tro på sig själv, slutar kämpa och bara vill lägga sig ner att dö. Visst är det märkligt hur man ändå någonstans alltid tar sig upp och börjar om med nya tag? Någon uråldrig instinkt jag inte begriper mig på men är väldigt glad för.

Jag vet inte om jag i grund och botten är en positiv människa, just nu känns det inte så. Fast jag skulle nog vilja tro det i alla fall. Fast en mer verklig tolkning kanske är åt det mer manodepressiva hållet =) Lika fort som jag kan bli glad, lycklig och full av tillförsikt, lika snabbt kan jag bli låg, känna det som om ingenting är någon idé och allt är för jäves. Upp och ner som en jävla jojo och ibland känns det som om jag mår sämst av just det än något annat =). Snacka om att andra inte vet vart dom har än när man inte ens själv vet =)?

Alla säger ”du är så duktig som gör så mycket, klarar så mycket, gör det du vill trots att du inte ser”. Och det är nog sådan jag försöker och vill vara. Hur skulle man annars stå ut? När jag stöter på ett problem med något jag vill, försöker jag finna en lösning på det hellre än att välja en annan väg. Jag tror ändå trots allt att jag är kung över mitt eget liv och ingen tycks fixa det åt mig, då får man göra det själv =)

Det mest konkreta exempelt är nog min största hobby och mitt största fritidsintresse alla kategorier. Enda sedan jag var liten har jag varit nära skärgården och alltid i en båt, alltid älskat ljudet av dånande V8:a eller utombordare, eller ljudet av fladdrande segel vid slag eller sprutande bogsvall och en stäv som klyver vågorna. Lugna fågelkvittrande vatten en varm sommardag, eller ett blåsigt aggressivt hav känns inte som om det spelar någon roll. Det är som väder på sommaren, vackert fast på olika sätt.

Jag kan verkligen inte tänka mig något annat huvudintresse. Det är liksom det jag älskar och vill göra. Visst, datorer och radiokommunikation har alltid legat mig varmt om hjärtat. Men det stora har ändå alltid varit havet och båtar. Och ingen har någonsin hindrat mig. Tvärt om, jag har fått lära mig segla, åka vattenskidor, köra stora och snabba båtar, till och med off-Shore-båt i hög fart. Jag har haft vänner som liksom jag vågat och velat och löst problemen istället. Kan man inte skrika höger och vänster för att det går för fort eller låter för mycket, får man klämma på axlar eller liknande. Jag har kört SL-buss (inte i trafik =)) och passagerarbåt och jag har till och med som 16-åring flugit Herkules och segelflugit.

När jag blev stor var det nog ingen som blev förvånad när jag skaffade min första båt och nu äger jag min femte båt.

Så man kan säga en jädra massa saker som är fint och ljust. Jag har inte tvingats hålla på med handikapprelaterade sporter eller intressen bara för att jag råkar ”vara sån” som borde göra det. Men allt har ett pris och allt har en baksida. Och nu ska jag skriva om det jag ofta tänker och känner men sällan eller aldrig säger. Allt det där som finns inuti som någon sorts motvikt till allt det där roliga och braiga med mitt liv. Jag ska bara kräkas ur mig allt utan ett enda motargument. Orättvist, mot mig själv ja, men väldigt skönt ibland.

Så här kommer några stunder då jag känner mig svag och liten och helst skulle vilja vara som ”alla andra” och ha synen i behåll.

Den största sorgen handlar såklart, inte helt oväntat om möjligheten att själv köra båt, utan att vara beroende av andra. Jag har två jättefina och bra vänner som gärna kör och tycker om att åka båt. Men dom har också egna liv och familjer och min vilja att åka passar långt ifrån alltid med deras planer såklart.

Jag ville bli sjöpolis när jag var liten och skulle idag tveklöst fortfarande välja kustbevakare om jag bara kunde. I många andra situationer känner jag mig nog mer frustrerad än ledsen. Men just i detta fall är det något som stundtals gör riktigt ont. En gång för 7–8 år sedan hade jag en kontakt på Kustbevakningen. Hon var förvisso kontorsråtta men lyckades ändå få till en tur med en av deras båtar. Jag skulle få åka med från Waxholm och in till stan om inget hände. Men något hände såklart så att transporten inte blev av och det blev inställt. Behövde jag säga att jag följde Kustbevakarna på Kanal5 in i minsta detalj och dessutom spelade in det för att kunna njuta av senare? Väldigt ofta dagdrömmer jag om hur det skulle vara om jag fick synen tillbaka och alltid handlar det just om det, att snabbt bli stor och stark, utbilda mig och söka jobb just där.

Självklart skulle jag vilja ha möjlighet att ta körkort. Det är så självklart för många att man inte ens reflekterar över alla små extra möjligheter det innebär. Vi har alltid löst våra semestrar och sådant på ett sätt som jag nog ärligt tycker funkat bra. Men just dehär små sakerna som blir så fruktansvärt frustrerande i vardagen, som att storhandla till exempel. Hittills har vi haft hjälp av framför allt Marias föräldrar men det är samma sak där, dom har annat för sig än att köra oss. En tid försökte vi storhandla på nätet, men det blev ofta fel vilket ledde till extraarbete och besvär och var väldigt mycket dyrare både matvaror och plockavgifter.

Eller som nu, ett helt garage fullt med sopor som behöver åka till tippen. Att alltid behöva tigga om hjälp och känna sig ivägen och jobbig. Även om man betalar bensin och med middag är det svårt att få till.

För ett antal år sedan fick vi för oss att skaffa hus. Vi behövde yta och det vore skönt med en egen tomt och allt det där. Och det började genast renoveras — känner ni igen er? Det finns förvisso sätt att lösa det så att man kan såga en stor träskiva rakt genom att spänna reglar som man kan följa men förutom allt arbete med det innan man kan komma igång att såga, så behöver man ofta hjälp att mäta. Att måla huset vilket vi är i stort behov av kan ingen av oss göra ordentligt.

Normalt sätt tänker jag inte så mycket på alla små ”vardagsbekymmer” som det innebär att inte se. Om jag gjorde det tror jag seriöst att jag skulle bli sinnessjuk och allt skulle bli komplett omöjligt. Listan över sådana småsaker kan nämligen göras alldeles för lång. Och oftast handlar det bara om till synes skitsaker. Jag nämnde tidigare att handla, sortera tvätten, fylla i alla äckliga blanketter från myndigheter och skolor som alltid kommer på papper istället för mail och alltid måste lämnas in i pappersform. Ett annat ganska påtagligt hinder är att inte ha möjligheten att ta sig fram vart man vill. man är nästan bara hänvisad till kända miljöer och så fort något vägarbete eller bygge påbörjas spårar allt ur för än.

Och även om man rör sig längs kända stråk måste man oftast koncentrera sig så när man kommer fram är man redan bra trött i huvudet och det enda man inte vill bli är en sådan som sjunker ner i baksätet i en färdtjänsttaxi. Men jag kan förstå att det blir så och har för länge sedan slutat vara så dömmande mot mig själv och andra som gör så.

När hopplösheten kryper inpå än sådär är det sannerligen inte lätt att hitta styrkan igen eller ens förstå att man kanske haft den! Man kan tänka att mycket av allt detta hade man sluppit om man fötts med synen i behåll, men å andra sidan kanske man inte varit här, inte haft samma barn… i all oändlighet kan tankarna snurra runt och man måste sluta tänka så för att inte bli tokig.

Det är en hård värld vi lever i. På min fassad syns sällan alla dessatvivel och funderingar. Jag biter ihop, kommer på nya lösningar och när folk säger att jag är duktig och cool, nickar jag lite blygsamt och säger något i stil med ”det finns lösningar på allt, det gäller bara att komma på dem”. När jag blir ledsen eller känner sorg över ett handikapp, ett förlorat sinne och allt jag går miste om som andra kan göra, stänger jag in mig, stänger både munnen och öronen för ingen är ändå särskilt intresserad eller — helt förstårigt — har några bra svar. Vi får alla bita ihop ibland fast av olika saker och andra tycker mina sorger inte är mer värda än en Pepsi i skärselden.

Men vi människor är märkliga varelser. Vi tar oss alltid upp igen, ofast i alla fall. En del av oss orkar inte och det är också fullt begripligt. Lösningen finns oftast, men inte alltid styrkan och förmågan att hitta den och i svåra stunder är man ganska ofta väldigt ensam.

Min balansgång är nästan omöjlig. Samtidigt som jag försöker göra det jag vill och tycker om, försöker jag minimera sådant som får mig att må såhär. Jag älskar mina båtar, fotografering och video vilket egentligen är ”helt omöjliga” saker för en sådan som mig. Men jag vill inte bli en sådan som bara ”har min talbok och min säng”.

Tankarna har så smått väckts att hus kanske inte är rätt grej för oss. alla dessa orosmoment med underhåll och annat kanske inte är värt glädjeämnena med det. Vi får se vart det leder.

Jag kan acceptera stunder av tvivel som dessa då jag känner mig värdelös och sämst! Jag är bara så rädd för att fastna i det, jag vägrar!!!

[tags]Synskada, Synskadade, Båt, Båtar, Båtliv, Kustbevakningen, Hus, Körkort[/tags]

Jaha om två dagar fyller jag 36 år. Det känns för att vara ärligt helt sjukt overkligt.

Inuti känns det ingen större skillnad. Jag är nog som jag alltid varit, lite barnslig, omogen och … ja jag vet inte. Man kan ju som vanligt bara komma på ens negativa sidor =)

Det enda som verkligen märks är alla de livets mil man lagt bakom sig, allt som hänt, alla år, alla barnen och alla helt nya måsten, bekymmer och glädjeämnen.

Jag är ju vanligtvis lite förtjust i summeringar, men jag vet inte om det blir någon när man fyller 36? Det borde gjorts kanske vid 35 och nästa milstolpe känns mer som 40 och då är jag så gammal och cenil att jag inte kommer komma ihåg hur man bloggar =)? Ni minns väl hur gamla 36, 40 eller för den delen 25-åringar var när man var 15? Men när jag fyllde 35 borde jag ha skrivit att det var det 20:e året sedan jag rymde hemifrån och bytte liv. Det blev min räddning. Men i år, kan man fira att det var 20 år sedan allt med rättegång, lagenom vård av ungdom och allt sådant stök var över. Dom föll och alla beslut var klara och alla hot från mitt tidigare liv började avta och jag började kunna sova om nätterna. På min födelsedag om två dagar, var det 20 år sedan jag stod på flygplatsen i Kairo på väg hem från min Egyptenresa med storebror, två kungar på väg hem från ett stort äventyr.

Och vi hade växt, jag fyllde 16 och storebror var nyförälskad och i år firar även han och hans fru 20 år som ett par, även dom med 4 barn!

Så visst rullar livets mil på i god fart och jag är ändå tacksam att jag inte känner något mer än så. Förhoppningsvis klokare med åren. Men om jag ska försöka önska mig något så blir det alltid svårt? Materiella ting gillar jag, prylar och teknik, båtar och kommunikationsradio. Men det är inget man får i present, det är för dyrt och kanske köper jag det helst själv för att det ska bli rätt. Förutom fred på jorden, ekonomiskt oberoende, mera tid, mera barnvakt och högre lön så önskar jag mig nog fortfarande en ny, akustisk stålsträngad, vackert klingande akustisk eller halvakustisk gitarr och en tvärflöjt. Jag skulle så gärna vilja lära mig spela tvärflöjt igen. Jag var ganska duktig när när jag var 20–21 och började spela på en lånad tvärflöjt som tillhörde min syster.

Fast den troligaste och ändå bästa presenten är middag, god mat med några av våra bästa vänner och ett gott rödvin i munnen och en lång sovmorgon dagen efter.

[tags]Födelsedag, Födelsedagskalas, Födelsedagsfest, Fylla År, Fyller år, 1973, 1989, 36 år, Önskelista, Presenter[/tags]

Ännu en arbetsvecka är slut. Den började sådär, med vansinnigt låg inspiration och lika vansinnigt mycket som borde göras men inte blivit gjort. Dessutom kantad av ovanligt många misslyckanden vilket såklart inte känns bra och gör det ännu svårare att ta tag i saker och ting.

Sedan blev det lite bättre. Dels därför att en del surdegar avslutades och ett par andra surdegar som åtminstone ser ut att få ett hyfsat lyckligt slut.

Men summan av det hela är ändå att jag är väldigt glad att veckan är över för den här gången. Det som gjorde veckan extra rolig och gick fort var såklart de båda besöken på båtmässan vilket jag sett fram emot väldigt länge, men också att snön har töat bort väldigt bra och vägarna åter är fria och framkomliga. Och sedan har jag fått ett nytt ryck att börja ta tag i mina gamla vänskapsförhållanden som gått i stå för att vi inte sets på 100 år och för att tiden bara går och går. Man har knappt längre koll på vilka som fått barn, hur många och med vem =)!

Så idag satte jag igång att prata med lite folk, förvisso digitalt via MSN för att jag är för ”feg” för att ringa. Tror väl inte att dom ska tycka det är så intressant och kul när lilla jag ringer. Men vi bestämde att dra ihop ett gammalt gäng och ses, dra ett antal pilsner, äta god mat och en stor portion ”ljuga”! Först tänkte vi dra ihop ett stort gäng från vår gamla gemensamma arbetsplats men bestämde att det fick vänta tills vi sets någon eller några gånger, om det var kul och om det fungerade i allas våra väldigt upptagna och sönderstressade liv där vi bara har koll på varandras liv via Facebook och MSN.

Och sen blev jag riktigt glad när en av mina gamla vänner och kollegor, ringde upp och frågade om vi inte borde ses lite mer pronto, låta barnen leka, fika? Jag blev såklart skitglad och tänker att det nog är fler som börjar få ångest över att tiden rusar ifrån oss och vi tappar bort varandra alldeles i onödan.

Om träffen blir av i slutet på mars och alla kommer så har jag lovat mig själv att inte vara så satans snar att tro att folk inte vill kännas vid än längre, och försöka anordna liknande träffar. Kanske inte varje månad, men åtminstone var annan. Det vore en grym tradition att starta upp!

Nu ska vi snart äta en lite trevlig fredagsmiddag. Jesper är borta hos kompis över natten så familjen känns halv och okomplett. Annars är helgen lugn och fri från planer. Första anhalten är en rejäl sovmorgon!

[tags]Arbete, Arbetsvecka, Fredag, Kollegor, Båtmässan, Vänner, Vänskap[/tags]

Hur är det nu hon brukar skriva min vän och kollega Sandra, att det känns som det är fler måndagar än söndagar? Måndagarna kommer hela tiden medans lördagar och söndagar är något man måste kämpa sig till och förtjäna. Det är rätt konstigt.

Helgen har varit ganska lugn. Igår var jag och Egge inne på Sheraton på Tegelbacken och besökte HIFI-mässan. Det var rätt mycket folk och trångt. Vi tittade, eller rättare sagt lyssnade på några demos av olika ljudsystem och gled runt lite men ledsnade rätt fort eftersom det var ganska rörigt och trångt. Men så var det heller inte riktigt vi som var målgruppen, när bara en högtalarkabel kostade 250000kr och man gjorde en grej av att det faktiskt var för 2 meter kabel och inte 1 meter =) Helt sjukt, en kvarts jävla miljon för en kabel som man dessutom behöver en 4–5 stycken till av. Helt vansinnigt =).

På kvällen åt vi middag hemma hos oss och tittade på Arn-film. Meningen var att vi skulle se båda men tidsplaneringen spårade ur lite så första filmen kom igång rätt sent och med avbrott för läggning av barn och liknande. Och vi avundades Egge och Karin som var barnfria. Men jag älskar verkligen filmerna Arn – Tempelriddaren och Riket Vid Vägens Slut. Jag tycker dom växer för varje gång jag ser dem och jag ser fram emot tills vi i något sånär lugn och ro kan se andra filmen.

Idag har det varit en kall och strålande dag med sol och ett par minusgrader. Jag och Mia gick närmare en mil. När vi kom hem sjönk vi ner framför en action flygfilm och det var ganska skönt för benen. Ikväll blir det väl en kopp té, ostmacka och Beck-film fast på DVD. Dock är vi så väldresserade att vi ser samma film som går på TV ikväll. Är det inte skumt hur man funkar =)?

Och sedan kommer den där beryktade måndagen och arbetsveckan igen, dag ett på mitt fjärde år på mitt nuvarande jobb, men inte kommer det vara så speciellt för det. Träna, den ständiga frågan om vad man ska äta till lunch och räkna timmar till hemgång. Det enda som ska bli riktigt kul imorgon är förstadiet av lite sommarplaner som jag ska göra. Ringa och kolla lite, men jag avslöjar inget förrän det är bestämt.

[tags]Helg, Lördag, Söndag, Måndag, Sheraton, HIFI, Hifi-mässa, Film, Filmkväll, Arn, Tempelriddaren, Riket Vid Vägens Slut, Arbete[/tags]

Vår vardag är alldeles för tom på solskenshistorier. Nyheter, granskningar, dokumentärer och repotage är bara fyllda av barn som lider, krig i andra länder med obeskrivligt lidande och nu gäss som plockas levande på dun. Allt detta är viktigt och rätt och förbannat sorgligt. Och jag lyssnar, tar in och tänker efter och försöker stoppa det någonstans där man kan ha nytta av det if ramtiden.

Men visst är det som vi alla blivit lite avtrubbade och likgiltiga. delvis beror det nog på allt elände vi matas med, och dels beror det på att människor som vi, ganska högt upp på trivselskalan inte kan ens föreställa sig hur det är när stridsflyg dånar in över staden, låser sina vapen på målen — i bästa fall — och sedan skjuter. Hur det känns att få splitterbomber och kemiska stridsmedel.. Ja vi kan helt enkelt inte fatta. Sådant måste upplevas, det som ingen borde behöva uppleva.

Men när det dyker upp solskenshistorier som en Safranfrö i sockerkakan, lika gott som ovanligt, då lyssnar jag! Som idag ramlade det ner en podd från dokumentär i P1 som heter ”Våga vara lycklig”. Jag har inte lyssnat på hela än för jag är rädd att det ska sluta som det brukar, som vi är vana vid. Men den handlar än så länge om ett gäng före detta kriminella i Umeå som tagit sig upp, startat nya liv och verkar klara sig. Är det ett lyckligt slut får jag skärpa mig hårt för att inte få tårar i ögonen. En av de medverkande hade fått en begagnad, alldeles egen bil på årsdagen av sin drogfrihet. Framgick väl inte hur många år men ett par, av en tjej som hade en bil över och tyckte han skulle ha det för att — han var bra!

Eller varför inte svenska hjältar på TV med Mark som gick nyss där dom lyfter fram barn som räddat någon från att drunkna, unga killar som stoppar våldtäkt och misshandel och liknande.

Och som killen i dokumentären sa när han fick bilen, så van vid att bara få höra alt dåligt man gjort och ska ta ansvar för. Jag kan tänka mig hur det är när man väl gör något bra, då händer — oftast ingenting. Kronofogden hade hört av sig till honom och meddelat att bilen inte var utmätningsbar, så den kunde han behålla. Dom har nog inga känslomässiga bevekelsegrunder på det viset, men att ändå få behålla något man bygger upp eller åstadkommer senare i livet, måste vara lycka!

Och så är det nog för dom flesta av oss. När jag själv misslyckas på jobbet, får jag höra både från kollegor och chefer att hmm, det där var ju inte så bra, får vi ta nya tag och göra om och bättre nästa gång, som lite grädde på misslyckandet som bränner så välbekant. Men när man gör något bra och både kund och chefer är nöjd, då är allt normalt och som det ska och inte mycket att orda över. Men någon lycka är det inte.

Och tittar jag på mitt eget liv, som ändå varit så fullt sorg, svek, uppförsbacke, missbrukande föräldrar, misshandel, ensamhet och brist på kärlek så borde dom jämförelsevis lätträknade stunder av lycka väga lätt i jämförelse? Ändå är det dom som driver än vidare, dom som räknas och allt annat ”glömmer” man.

Lycka är för mig är stora saker, som när jag fick ett ”friskt” och drogfritt hem där jag kunde koncentrera mig på skola, vänner och pubertet och annat vardagligt besvär =) Sedan dalade det igen, när tonåren och sorgen hann ikapp och vår relation sattes på prov så höll den inte för och jag fick börja om igen. Lycka var då åter igen att få ett eget krypin i tillvaron.

Sedan gick en tid med ensamhet, jakt på vänner och bekräftelse och jobb innan dom där stora lyckorna avlöste varandra. Jag blev vi och inte minst varje gång som vi blev flera. Och nu, att se dom växa upp, betrakta livet med sina ögon och den obeskrivliga lycka att se dom slippa det jag inte kom undan.

Ändå kan jag av ren instinkt och som ett sugande behov söka mig till soffan och sätta på filmer som Pip-Larssons, Saltkråkan, Rädda Willy och Pippi, ja kort sagt allt som har ett garanterat lyckligt slut bara för att som ett litet spädbarn tanka på av lycka i det där stora jävla hålet. Det kan nog aldrig fyllas till brädden och förbli fullt eftersom det känns som något grundläggande saknas som lyckliga slut åtminstone hjälpligt ersätter. Ens barndom får man aldrig igen, inte heller en riktig familj som vill och kan hjälpa till med barnpassning när man behöver andas och sådana vardagliga saker.

Och nu har jag flummat iväg alldeles =) Men lyssna på dokumentären och sug i er av något som är ganska positivt!

[tags]Sveriges Radio, P1, SR, Dokumentär, Lycka, Misslyckas, Misslyckad, Kriminell, Kriminella, Svenska Hjältar, TV3, Barndom, Uppväxt, Solskenshistoria[/tags]

Jag tror det är Gyllene Tider, eller möjligen Per Gessle solo som sjunger ”trött som februari” och sedan något om ”fallen som september” eller om det var november.

Och det ligger en del i det. Trots att vi nu går åt rätt håll och att det snart är vår känns det bara sååå tungt! Svårt att vakna, svårt att motivera sig att gå till jobbet, jobbigt att lyfta fötterna och gå hem, och för att inte tala om att det är jobbigt att somna!

Och ändå känns allt mycket lättare nu. Jag skrev för ett tag sedan att jag tyckte man hörde fågelkvitter och att solen helt plötsligt började värma lite de dagar den visar sig så fort klockan slår nytt år och januari. Och det är ändå mycket lättare nu än det där med ”fallen som september” eller om det var november. Då är sommaren slut och det är som att falla och skrapa ansiktet i gruset. Båten ska upp, sommaren är slut, skolan har börjat och med den vardagen, tjatet om vilket mat som barnen tycker eller inte tycker om, kylan som bara kommer tillta, det våta klibbiga och sen julen.

Nu finns ändå mycket att se fram emot! Värmen som kommer, alla lediga dagar utspridda över våren, båten som snart kan vårrustas och göras i ordning och sjösättas. Och vi som har sådana roliga planer inför sommaren både med Rånö och ett besök på Gotska Sandön och allra helst också Landsort. Och jag längtar efter ett soldränkt Stockholm, gågatan genom gamla Stan med doft av kaffe och smaken av mjukglass!

Så visst finns det att se fram emot och det är väl det man får tänka på och längta till när det är såhär..

[tags]Vinter, Vintertrött, Trötthet, Mörker, Februari, Båtar, Vår, Sommar, Semester, Rånö, Gotska Sandön, Landsort[/tags]

Då var helgen snart slut. Och trots att det är måndag och arbetsvecka som stundar, känner man mest för att gå och lägga sig, somna och vända blad så att man kan börja på något nytt.

Igår var det tävlingar för Emilia och Jesper, Denise var med kompis på bio så jag och Miranda låg själva i soffan och tittade på film hela dagen. Sånt där man normalt sätt uppskattar ibland. Men igår kände jag mig vansinnigt rastlös och uttråkad. Kända inte för att sitta en hel dag på en svättstinkande idrottsläktare och inte heller för att ligga och halvslumra framför Monsters Inc och liknande. Men jag ville inte heller gå ut, vad ska man göra där, kallt och snuskigt. Surfade runt på nätet, MSN var nästan tom och ingen pratglad, rattade runt på radioapparaterna lite men allt var antingen dött eller kändes tråkigt.

Nä jag ville gå på Djurgården eller längs Skeppsbron i ett soldränkt och varmt Stockholm som luktar hav och svagt av avgaser från båtar, äta mjukglass med nötkross eller sitta på någon uteservering och ta en kall pilsner. Jag vill kort sagt ha sommar och vara ledig. Jag är så innerligt trött på vinter och kyla och att sitta inne. Stå i en pulkabacke och frysa häcken av sig som egentligen är skittråkigt vore ändå bättre än det här. Men det är ju inte ens snö ute tillräckligt för att åka pulka!

Mia och barnen bakade en kladdkaka idag, eller två rättare sagt som vi packade ner och gick över till UP och MP och fikade. Det avbrottet fick åtminstone barnen att sluta sura vilket dom gjort i omgångar hela helgen. Och vi pratade om semestern på Rånö som är bokad och betald. Och det var så skönt att sitta där och prata om detaljer i packningen, vad man ska ha med sig och i vilka väskor och hur vi ska transportera oss dit ut. Egentligen helt onödigt så här tidigt på året men väldigt bra för själen som mer känns som ett fruset torskblock bortglömt längst in i frysen..

Och vi bestämde att vi bara vill ha väder.. Skitsamma vilken sorts väder. Allt är bra mycket bättre än det här. Och för min del kan det gärna regna när man åker båt eller går promenader på öarna.

Planen i år är att försöka packa ännu mer slimmat än förra året. Allra helst i ryggsäckar och så lite annat som möjligt.

Så ikväll ska jag gå och lägga mig med huvudet fullt av sommarplaner. Semesterönskemålen är redan insända till vår semesterkoordinator — bara en sån sak :)! Drömma om barfota fötter mot mjuk sandstrand och långa dyningar mot land, och lukten av hav och tong!

[tags]Vinter, Kyla, Sommar, Semester, Rånö, Rånö Källan, Längtan[/tags]

Visst händer det ibland saker i vardagen som bara gör att man vill gå och dö, sjunka genom jorden eller upplösas i tomma intet? Det har hänt mig massor med gånger som jag blir högröd i ansiktet av att bara tänka på.

Idag åkte jag hem från ett kneg i Västerås och satt på tåget och halvslumrade. För kort resa för att sova och så fort man närmade sig något som liknade slummer ringde telefonen.

Och plötsligt var det en grundlig biljettkontroll av samtliga passagerare. Jag hade redan visat färdbevis men nu var det så dags igen. Toaletter kontrollerades och när kontrollanten kom till våra platser kunde tjejen bredvid inte visa upp sin biljett. Hade tvingats byta plats och inte sparat sin biljett. Klantigt, javisst men ingalunda omänskligt. Dividerandet med kontrollanten var oundvikligt. Hon bad att få prata med konduktören som kanske minns henne men han vägrade. Till kontrollantens försvar kan man väl säga att han säkert hört den visan 100 gånger förut och ett skitjobb han knappast tyckte tillhörde de roligaste ombord. Dividerandet pågick en stund och hon slapp böta 800kr men lyckades skrapa ihop nästan hela biljettpriset. Kanske ung studerande, kanske dom sista 100-lapparna som rök.

Där ville och borde jag gjort det, åtminstone hjälpt till med det som saknades eller helst betalt biljetten. Det var inga stora biljetter. Det skrek inom mig, ändå gjorde jag det jag avskyr andra för att göra i alla jobbiga situationer, blunda och lotsas som om det regnar. Det tycks inte spela någon roll om det saknas några spänn till biljetten eller om någon blir misshandlad eller våldtagen, vi gör alltid likadant. Och det där har jag alltid velat bryta men nästan aldrig lyckats med.

Nu tänker ni säkert — de va bara för att hon var tjej, skulle du aldrig gjort om det var en kille, hon drog säkert bara en rövare och försökte planka. Kan inte svara på det men det handlade inte om det. Just den där situationen har hänt mig minst en gång. Fast den gången på flyget. Jag var nyligen dumpad av min ungdoms förälskelse och stod jävligt ledsen och väldigt fattig på flyget i Malmö och ville hem. När jag stod och skulle betala min standby-biljett hem som kostade 200kr och där man dessutom egentligen inte fick ha med sig hunden, så fanns inga pengar!

Ung och slarvig, ja visst och där stod jag med veckor kvar till lön och behövde bara komma hem. Den gången lät biljettkillen på flygplatsen mig komma med ändå både med hund och utan att betala för biljetten. Han sa som jag säger nu, jag vet hur det känns, du får säkert tillfälle att göra detsamma någon annan gång.

Och den gången var nu, och vad gjorde jag? Blundade och mådde skit! Kanske försökte hon bara lura SJ på 250kr, vad vet jag men min tro är ändå att dom flesta är bra människor och även bra människor kan hamna i knipa.

En enda gång har jag lyckats som jag kan komma på nu och känna stolthet över. Det var 1998 och jag pendlade mellan Arlanda Stad och Haninge, en ganska dryg resa på pendeltåg, 20 timmar till och från jobbet varje vecka. Många tiggare fanns på tågen även då och jag gjorde då som nu, skruvade upp musiken och lotsades sova. En av dem var — kanske inte mer påstridig men mer bönfallande. Bad om pengar för att få mat, näst intill grät av påstådd hunger. Jag sa att jag inte vill ge pengar som kanske går till helt andra saker än mat. Men om det verkligen var mat, skulle jag gärna bjuda på mat på Burger King när tåget kom till Centralen.

Och där satt vi sedan och åt och jag tror att den personen var minst lika överraskad som jag över det som hände. Någon som säger ”nix, inga slantar men vi kan gå och käka”.

Så du, vem du nu var och hur det nu var, jag kanske är blödig, patetisk, naiv, godtrogen och löjlig — jag är nog lite av allt det där. Men förlåt! Nästa gång ska jag försöka bättre!

[tags]Tjänsteresa, Tåg, SJ, SJ Prio, Tågbiljetter, Biljetter, Biljettkontroll, Biljettkontrollant, Flyg, Flygbiljetter, Tiggare, Pendeltåg[/tags]

Det är skönt när disken är undanstuvad, tempot nedtaggat, barnen ombytta och somnat och det är sådär tyst. Kanske bara ett svagt ljud från TVn. När man kan sätta sig ner i lugn och ro en stund efter sista hundpromenaden, dricka sitt favoritté, en liten skål av världens godaste glass!

[tags]Barn, Familj, Familjeliv, Glass, Té[/tags]