När jag på allvar fastnade för cykelsporten under våren och sommaren 2012 visste jag inte så mycket om klubbar och klungor, tempo, linje och GP-lopp. Jag visste bara att cykling skulle bli roligt och att grenen paracykling var liten, eller snarare obefintlig i vårt lilla land.
När jag köpte min första racercykel hösten 2012 var jag just hemkommen från min resa i Mot Alla Odds och förutom att jag var trött och sjuk, så var jag väldigt taggad på nya utmaningar. Vi anmälde oss genast till Vätternrundan året efter och det var bara att börja träna.
Det var under den processen jag märkte att allt inte skulle gå så himla lätt. Först svårigheterna att hitta flera piloter att cykla med, något som jag ägnat mig åt i över två år. Först nu har det börja bära frukt och jag har helt plötsligt en rad duktiga och taggade piloter att cykla med och jämfört med hur det var tidigare kan jag nästan välja bland flera. Det andra var svårigheterna att få vara med i någon cykelklubb med min tandemcykel. Under dom motionslopp vi deltagit i under åren har vi alltid mötts av positiva kommentarer med vår coola cykel, men också mycket tråkande fördomar som är klassiska skämt när det handlar om tandemcykling. Så som att den som sitter bak latar sig, att det är tungt uppför och snabbt utför och en rad andra mer eller mindre välgrundade teorier. Gemensamt för dom alla är att dom helt säkert härstammar från någon semestercykling på Gotland på 80-talet på en tung treväxlad gammal cykel med någon familjemedlem, vilket har väldigt lite att göra med dagens moderna racercyklar där tekniken går lika mycket framåt för tandemcyklar som vanliga cyklar. Dessa skämt och kommentarer är väl något man får leva med, ungefär som ”blindstyre” och liknande när man inte ser. Men det blir allt svårare att skratta och allt roligare att ge en del ”förstå sig påare” bland cyklister en rejäl match.
Det andra vi märker ute på vägarna är oviljan och motståndet att ha oss med i klubbar och cykelgrupper. Under våren 2013 cyklade jag med en lokal förening där jag bor. Då var ordföranden, dessutom ett föredetta cykelproffs min pilot och därmed svårt för klubben att säga nej. Alla var inte negativa när vi var ute och med i klungorna, men oftare än sällan hörde jag kommentarer om att det var obehagligt att ha oss bakom eller jobbigt att ha oss bredvid.
en av Stockholms största cykelklubbar säger direkt nej till att ha oss med. Motvilligt har man godkänt att vi kan ligga bakom under träningspassen, men absolut inte gå med i klungorna. Jag och andra har försökt på flera sätt genom att bjuda in ledare till testaktiviteter både för att prova på cykling med tandem och i förlängningen prova det här med klungkörning och att rotera i klungor för att se om och vad som är något problem och i så fall se om det går att hitta lösningar på problemen. Men där finns inget intresse. Klubben som ska vara för alla cyklister på alla nivåer vill inte ha med paracyklister. Detta är ingen hemlighet då det diskuterats öppet i klubbens Facebook-grupp bland annat.
Jag själv funderar väldigt mycket över vad man är rädd för. Det gjorde att jag i mars förra året skrev inlägget Fakta och fördomar om tandemcykling. Inlägget lästes väldigt flitigt av icke nämnda klubbs medlemmar och ledare men det ledde ingen vart. Svaret på var i problemet ligger saknas fortfarande. Jag har resignerat och tänker istället att trots att man inte har med några tandemcyklar, kör man slarviga klungor och vanliga singelcyklister krockar och vurpar.
Även om jag försöker, kan jag inte låta bli att känna mig ledsen över det. Oavsett vad det handlar om, när människor inte ger andra människor en chans, inte försöker ändra på sina fördomar eller ens vilja ta reda på fakta. Och om något nu är annorlunda med att ha med en eller flera tandemteam i en klunga, försöka lära andra cyklister att anpassa sig och tillsammans hitta bra och positiva lösningar på problemen istället för att säga att det inte går utan att aldrig ens ha försökt. Det är inte bara inom cykelsporten jag råkar ut för sådant och saker som begränsar mitt liv och delaktighet gör mig arg och sorgsen. Ibland undrar jag om dessa människor bara är dumma och rädda för utveckling och att ha haft fel eller om det är jag som är blind i dubbel bemärkelse och inte ser saker som andra ser tydligt och att man av ren medkänsla ler lite överseende och försöker släta över. Är det så att en hel klunga cyklister lider av och tycker det är jobbigt att ha mig där utan att jag förstår det och själv tycker det är toppenkul. Då är det jag som är pinsam och inte lyhörd. Men då får någon gärna upplysa mig.
Så jag lämnade min lokala klubb och övergav försöken med ”Stockholms största cykelklubb” och gick med i Sigtuna, Märsta och Arlanda Cykelklubb istället. Där fanns redan ett par paracyklister som medlemmar och trots att man verkar i helt motsatt del av vår stora stad så kändes det bättre att få vara med någonstans än ensam. Klubben SMACK var då så vitt jag vet den enda klubben som lät paracyklister vara med på sina träningar och tävlingar. Under året som gått har jag inte varit med på några träningstillfällen utan bara några träningstävlingar, men där alltid bemötts positivt och som vilken cyklist som helst. Att vi paracyklister var med på årsavlsutningens prisutdelning kändes så underbart trots att det borde vara så självklart.
Nu är jag just hemkommen från min första lördagsträning med SMACK. Eftersom ”Stockholms största cykelklubb” inte vill ha mig med, blev det tåg 06:59 mot Märsta för att hinna i tid till samlingen. Det var jag med vit käpp och tandemcykel och trots att det är lite omständigt, fungerade tågbytet på Stockholms Södra utan problem. Med vit käpp och cykel tar jag mig inte så långt, men en av mina piloter mötte uppe på perrongen och sedan anslöt piloten för dagen, Jan Jensen och vi kunde cykla mot uppsamlingen.
vi ska köra Nordic Classic Biking ute på Gotland nästa helg och behövde ett litet distanspass för att träna lite och få köra lite ihop innan. Vi anslöt i en lugn grupp som skulle hålla 28–30km/h. Det är klart jag lyssnade noga på kommentarer och nyanser i kommentarer från övriga i gruppen, men kunde till min glädje inte hitta något. ”Ska ni köra med oss eller själva? Jaha vad roligt!”
Sedan blev det lite dubbelt. Min pilot frågade gruppledaren om vi fick gå med i klungan och fick då nej och att vi kunde lägga oss bakom. ”Inte nu igen” tänkte jag, men tänkte samtidigt att det var hans första pass som gruppledare. Felet vi gjorde var att fråga om vi fick gå med. Hade vi bara gjort det som om inget var konstigt hade det helt säkert gått bra. Vi människor är försiktiga av oss och i ett val väljer man oftast det ”säkra” och enkla. Vi bestämde att dom sista milen skulle vi helt enkelt bara gå med i klungan och när min pilot sa att ”nu går vi med” så var det inga problem.
När vi väl gjorde det spetsade jag öronen igen men märkte ingenting. På grund av vår längd bad vi cyklisten vi gjust gick om att ropa till när det var OK att glida in framför och det gjorde alla utan minsta problem. Å andra sidan gjorde min pilot det även för cyklister som gick in framför oss för att hjälpa varandra vilket kanske alla borde göra mer för att undvika olyckor. Hur folk sedan känner men inte uttrycker vet man ju aldrig, men säger man inget går det inte att ta hänsyn till det. Och om andra cyklister uttrycker något i kroppsspråk eller minspel så kan jag inte avgöra det så klart. Men känslan var genomgående positiv.
Det kan tyckas fånigt att känna sådan glädje av att bara få gå med i en grupp. Men det är klart att det är lika peppande och inspirerande för mig att träna med andra som för alla andra. Att ligga och nöta mil efter mil längs landsväg ensam med min pilot utan draghjälp eller hjälpa att dra någon annan kan jag känna inte tar fram det där allra sista när det blir jobbigt. Att jaga en annan klunga eller cyklist är inte alls samma sak som att bara jaga klockan längs en tom landsväg för att förbättra mitt personbästa. Det är självklarheter. Men min glädje över att ”få vara med” känns nästan barnsligt rörande. Jag inser att det påverkar mig mer än jag vill medge, det här att inte få vara med.
Det är klart att det är roligt att ligga bra till eller vinna på sträckorna med fri fart. Men i det här gänget kändes det bara roligt och inspirerande vem som än vann och den där hämndkänslan som kan infinna sig när vi spöar vissa andra klungor infann sig inte glädjande nog.
Om jag får önska något inför framtida träningar, så är det att klubben SMACK ska informera sina nya ledare om att vi självklart är en del av klubben och lika självklart ska få delta i gruppcyklingarna. Nya ledare som undrar och känner sig oroliga eller okunniga ska få klubbens stöd. Jag och min pilot ska heller inte behöva fråga och vi ska nog byta lite attityd i fortsättningen. Sedan tror jag mycket av det här kommer att lösa sig ju oftare en paracyklist deltar och det är också viktigt att vi paracyklister i klubben deltar när det ges möjlighet.
Med detta vill jag sända mina uppskattningar till klubben SMACK. Ni är Stockholms största cykelklubb i mina ögon där alla får delta på sina och lika villkor vilket jag inte tycker behöver vara någon som helst konflikt. Vi paracyklister får delta i klubbens tävlingar och träningar, får hjälp med ”tävlingsstart” som alla andra cyklister och starta, gå i mål och fika som alla andra cyklister även om vi cyklar i egna klasser för tandem, handcykel, trike eller anpassad racer. Men det är inte märkligare än att damer, herrar och ungdomar tävlar i sina respektive åldersklasser. Det behövs bara så lite, ett par klasser till i datorprogrammet.
Om andra klubbar insåg hur lätt och roligt det var, hur mycket kunskap man kan ta och få och hur positivt det är för alla att få vara med så skulle klubbarna tjäna oerhört mycket på det. Att man direkt eller indirekt utesluter vissa grupper är förödande och kränkande. Det vore som att säga att damer inte är välkomna i vår klubb för ni orkar inte lika mycket i uppförsbackarna. Då finns en hel del damer som spöar gubbar med magar och dyra cyklar och det finns en och annan tandemcyklist som gör detsamma. Och om man vågade försöka så skulle man mer än annat visa sin storhet som klubb.
Här är dagens runda.
[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning[/tags]
