I torsdags damp det ner ett handskrivet brev i brevlådan. Det var ett handskrivet personligt brev från restaurangen Sås och Krås i Malmö som meddelade att man läst artikeln om mig och Flinga i SHR’s branschtidning Restauratören. Man meddelade att på deras restaurang var ledarhundar hjärtligt välkomna och om vi hade vägarna förbi Malmö någon gång så var vi välkomna att besöka restaurangen.
Det var en liten hälsning ganska långt bort ifrån. Givetvis kommer jag minnas det och besöka dem nästa gång jag hamnar i Malmö. Men mest kändes det lite uppmuntrande att någon reagerat, om så bara en enda restaurang av alla SHRs medlemmar som borde sett artikeln. Men det visar att det lönar sig att exponera sig, i det här fallet ledarhunden och det finns förhoppningsvis massor med läsare där ute som inte hör av sig men som får ökad kunskap om vad som gäller och hur det är.
Jag fick också idag ett mail från någon som hamnat på min blogg av en slump som själv var allergiker. Han skrev något jag också tänkt på i den här debatten. Vi ledarhundsförare måste visa upp tjänstehundskort som visar att ledarhunden verkligen är ledarhund, som om den vita selen inte skulle räcka. Vidare har vi alltid medgivandet från Livsmedelsverket i fickan att visa upp till vårt försvar. Ändå blir vi portade för att det kan komma, brukar vara, eller är just nu en allergiker på restaurangen varför vi inte är välkomna. Vem kräver att en allergiker visar upp ett läkarintyg som både styrker allergin och dess allvarlighetsgrad och dessutom att allergin rör just pälsdjur och alldeles specifikt hundar? Ingen kräver det, ingen ifrågasätter ens utan man bara öppnar munnen och säger allergi och vips blir en grupp funktionshindrad diskriminerad. Och detta finns det inget stöd i Sveriges lagstiftning för att förhindra. Vad anser ni om det, Astma och Allergiförbundet?
Att fasta och mobila bredband fått en väldigt central del i våra liv råder det väl knappast några tvivel om. Man kan bara studera människor på stan, på bussen eller tåget. Alla har vi näsan i mobilskärmen. Jag brukar tänka på hur samhället skulle bli om någon stor kris inträffade, så alla våra smarta mobiler inte längre hade någon kontakt med internet och våra bredband hemma slutade fungera. Någon välriktad sabotageaktion och bara bristen på bredband skulle nog starta upplopp :)
Och ikväll slutade vårt bredband från Comhem att fungera. Bara 20 minuter efter att kundtjänst för LAN-tjänster gått hem för dagen. Nu är det förvisso söndag så man borde kunna överleva till i morgon kl9 innan man kan felanmäla.
För mig är det inget problem. Jag bara slår av trådlöst nätverk i min iPhone och surfar vidare via 3G. Men andra enheter i huset som inte har den möjligheten blir näst intill oanvändbara. Barnen tänkte att de kunde fortsätta spela spel, men de tre spelen som är inne här hemma just nu, använder alla bredband för att kunna fungera :)
Jag sitter och bläddrar igenom alla appar jag använder i min telefon dagligen och konstaterar att det inte är många som inte kräver internet för att fungera. Alla nyhetsmedier, sociala medier, en hel del spel och nytto-appar. Frustrationen här hemma blir så stor att jag överväger att plocka fram den trådlösa 3G-routern men konstaterar att jag inte har något mobilt bredband att stoppa i den. Så det får bli en internet-fri kväll utan spel, TV-serier och nyheter. Vi äger inte ens en vanlig FM-radio.
Något som också förvånar mig är att saker som finns lokalt på vårt nätverk här hemma krånglar. På vårt lokala nät som både är trådbundet och trådlöst finns en dator med all vår musik och alla våra filmer på, en AppleTV för att visa dessa på den vanliga TVn och ett Sonos-system för att spela upp musiken från datorn. Efter flera omstarter och minuter av väntan hittade AppleTV’n datorn och motvilligt började spela filmer från den men den var mer upptagen med att uppmana mig att återansluta internet för att den inte fick kontakt med vare sig servrar för att ställa tid och datum eller för att logga in på sin nätbutik App Store.
Jag som arbetat med internet i många år förstår vad det beror på men kan ändå inte låta bli att le åt hur sårbara vi egentligen är. Internet är inte längre bara en fluga, utan det har blivit en del av våra liv, sätt att leva och det känns lika självklart som att andas och dricka vatten. Kan ni också känna känslan av, om inte panik, så åtminstone kryp under huden när man sitter på ett tåg, hotell eller liknande och inte får kontakt med nätet för att bläddra bort några sysslolösa minuter? När jag reser utomlands är mitt största problem att det är så dyrt att koppla upp sig.
I Svaret på anmälan från Kellys Bar i Göteborg hade man bifogat en kommentar från en av Astma- och Allergiförbundets ombudsmän som klart och tydligt gav stöd åt restaurangens förbud mot ledarhundar vilket flagrant bryter mot den överenskommelse som finns mellan Astma- och Allergiförbundet samt Synskadades Riksförbund – SRF (svaret finns att läsa på anmälningslänken ovan).
Intressant nog, och kanske lite bra, verkar man nu ha backat lite i sin inställning där man återgår lite till formuleringarna som finns i överenskommelsen. Men det är bara ett litet steg tillbaka. Marie-Louise Luther säger:
:X:
”- Enligt den överenskommelse som finns får man inte hävda sin egen rätt på bekostnad av någon annan, och då är det naturligt att den som kommer sist får anpassa sig efter den som var först på plats.”
:X:
I överenskommelsen står inget om först till kvarn utan att det ska lösas gemensamt. Man verkar fortfarande inte vara öppen för lösningen att både ledarhundsförare och allergiker faktiskt skulle kunna befinna sig på samma plats samtidigt och att lösningen skulle kunna vara att placera hundförare och allergiker så långt från varandra som möjligt och att det oftast är fullt tillräckligt. Man skapar också en extra möjlighet att ytterligare begränsa oss hundförare genom att använda det här med stamgäster:
:X:
”- Det kan vara så i sällsynta fall, att man har stamgäster som har en allvarlig hundallergi. Då måste man få värna om dem.”
:X:
Min fundering blir då vad som betraktas som en stamgäst, sådant som förändras ständigt och hur man säkerställer att stamgäst inte används som ett argument för att inte tillåta ledarhundsförare tillträde. Det går också emot överenskommelsen, för är stamgästen inte där just nu är det inget problem och hur många krögare känner till sina gästers pälsdjursllaergier just mot hund och hur begränsar man så att övriga gäster med hund och katt hemma noga borstar sina kläder före inträde i restauranglokalen?
Sedan är man lite mer noga i sina formuleringar när man svarar på frågan om det vore OK att neka en allergiker tillträde till en restaurang för att det finns ledarhundsförare som stamgäster. Då säger man:
:X:
”Astma- och Allergiförbundet tycker även att det motsatta kan gälla, det vill säga att en krögare kan värna om ledarhundsförare som är stamgäster.
– Det viktiga då som krögare är att man noggrant har tänkt efter vad som gäller, och att man kommunicerar det till sina gäster på ett tydligt sätt, säger Marie-Louise Luther.”
:X:
Då är det plötsligt noga att man tar reda på vad som gäller och kommunicerar det tydligt till sina gäster.
Jag är nöjd med att frågan lyfts fram men jag tycker Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet bör fundera över den gamla överenskommelsen och försöka hålla sig till den. Den är i sina formuleringar och tanke perfekt och skulle alla följa den fanns inget problem.
Samtidigt tror jag att Astma- och Allergiförbundet har svårt att inta en lättare inställning mot ledarhundsförare. Det vore kanske som att medge att pälsdjursallergi kanske inte är något jätteproblem. Men om man koncentrerar sig på just ledarhundar och allergi är problemet minimalt. Med ca 300 hundar i Sverige så är redan där risken för att någon med svår hundallergi skulle möta en ledarhundsförare näst intill obefintlig. Och eftersom det är hundar i väldigt speciell ställning kanske Astma- och Allergiförbundet kunde ha en helt välvillig inställning, följa överenskommelsen och uppmana både sina medlemmar och samhället att om det händer, löser vi det på ett så bra sätt som möjligt, för alla! En människa med så svår hundallergi måste ändå medicinera och möts vi på restaurangen, friskvårdsanläggningen, skolan eller liknande, finns plats för oss alla.
För egen del tror jag överenskommelsen är föga värd för många inom Astma- och Allergiförbundet, det tycker jag man visar oftare än motsatsen när man till och med tar ställning i utlåtanden till diskrimineringsombudsmannen. Enda lösningen vore en lagstiftning som förbjuder diskriminering, oavsett om det gäller ledarhundar eller allergi och sedan låta lagen avgöra. Som det fungerat och nu fungerar, är det endast godtycke som avgör och det skulle inte accepteras i andra sammanhang.
För problemet gäller ju verkligen inte bara restauranger som belyses här. Samma konflikt med allergiker och dess förespråkare, när vi ska gå på sjukhus, vårdcentral, hotell, bio, hämta paket på postombudet, handla mat, studera etc etc. Det är även allt detta vi ledarhundsförare stängs ute från. För att inte tala om arbetsplatser, resa med riks- och kollektivtrafiken där ju Astma- och Allergiförbundet också helst vill ha helt pälsdjursfritt utan undantag för ledarhundsförare.
I detta avsnitt av SmartTech Podcast demonstrerar jag läsmaskinen ClearReader. En läsmaskin läser upp text från exempelvis ett papper med syntetiskt tal så att en synskadad användare eller en person med dyslexi kan få text uppläst och/eller förstorat.
I det här avsnittet av SmartTech podcast gör jag en demonstration av läsmaskinen ReadEasy+ från VisionAid International Ltd. En läsmaskin är en maskin som tar en bild eller skannar en text och läser upp den med syntetiskt tal.
Idag var jag tvungen att besöka Runners Store för att köpa ett nytt Nike+ pulsband. Mitt gamla jag haft nu i över två år har gjort sitt.
När batteriet nu tog slut efter två års träning, skulle jag byta batteri. en lucka på baksidan av pulsmätaren skulle skruvas upp med ett mynt eller liknande men luckan hade fastnat och myntet vred sönder spåret men locket satt kvar som berg.
Till slut var det bara att inse att det var förstört och jag får köpa ett nytt. Priset, 596kr var klart överkomligt men kändes fånigt enbart på grund av ett batteribyte som annars skulle ha kostat 50kr.
Nu har jag dock ett nytt och det fungerar bra. Pulsen har blivit en viktig faktor för att se om jag gör konditionsmässiga framsteg och jag kan tydligt och lätt se om jag kan prestera mer eller om jag bör ta det lugnt. Jag kan se att min snittpuls ständigt förbättras vilket åtminstone jag tolkar som att kroppen blir bättre och bättre även om tiderna kanske inte förbättras så markant på mina löprundor. Kort sagt, skulle inte klara mig utan pulsband när jag väl skaffat ett :) För mig som inte ser är inte heller pulsmätningen i löpbandets display tillgänglig. Att kontinuerligt få puls, tid och distans uppläst i öronen via min iPod Nano när jag springer är ovärderligt!
Tanken var nog att skriva detta sista inlägg i serien på halvårsdagen med Flinga, men tiden går så fort och det händer så mycket. Så dagen kom och gick och nu har det gått en månad sedan halvårsdagen.
Nu har vi upplevt vår första vinter tillsammans och våren är här. Jag har också bytt jobb och har varit lite försiktig med den nya vägen så länge snön låg. Eftersom jag valt att köra in streckan själv blev det en del färdtjänst i början, speciellt i ena riktningen. När vi fortfarande är ganska nya för varandra och ska ta nya vägar, vill jag ha bättre kontroll på kanter och att inte behöva snedda så mycket på grund av snön. Nu när snön är borta kan jag bättre hålla koll på att hon inte fuskar, eller som jag brukar säga med lite finare ord, rationaliserar :)
Vi har en del bakslag som jag kämpar med just nu. Våren har töat fram både det ena och andra och marken är också full med kottar och pinnar från höstens storm. Flinga har just nu nosen mer i marken än uppe för att plocka kottar och det känns nästan som det har blivit en kamp mellan oss. När jag säger nej, verkar hon bli mer manisk på kottarna.
Värre är att detta också märks när hon är i selen. Hon kan kasta sig efter skräp på marken och på pendeltågs- och tunnelbanestationer finns det mycket i trappor och runt papperskorgar och stolpar.
Under veckan som gick kändes det lite motigt när hon dessutom visade ett ökat intresse för andra hundar och jag var nära att reklamera henne :) Inte på allvar så klart men jag kände hur min inre styrka vacklade en aning. Särskilt som jag kände att ju mer jag tar i, desto värre verkar hon bli. Som sagt som en kamp om bytet mellan oss.
Min plan är att jobba ännu mer med henne, både mer i selen och lydnadsmässigt nu är värmen ute börjar komma tillbaka. Jag har i sanningens namn inte varit så flitig under vinterhalvåret.
När det gäller arbetet i selen får jag komma på någon lösning. Jag har en väldigt aktiv hund och resvägen till och från jobbet är ganska kort och under arbetsdagen finns oftast inget för hunden att göra. Jag behöver finna tid och energi för att låta henne jobba mer och det måste i så fall bli utanför vårt ordinarie nuvarande behov. Och det går naturligtvis att lösa. Är det bara stimulans hon behöver, så ska hon få det och det skulle inte skada för egen del heller.
Annars går det bra för oss och vi trivs fortfarande ihop mycket, mycket bra! Det kommer garanterat mer händelser i andra inlägg.
Idag fick jag och Flinga vara fotomodeller på lunchrestaurangen Långbro Värdshus i Älvsjö. Det var en reporten från Sveriges Hotell- och Restaurangägare – SHRs branschtidning Restauratören som ville skriva en artikel om ledarhundar i restaurang- och krogmiljö. Man hade varit i kontakt med Astma* och Allergiförbundet, som jag förstod det i ett annat ärende, och fått tips om mina anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen – DO, i synnerhet den anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg våren 2011 där jag och min hund blev nekade tillträde till resturangen då man hänvisade till stamkunder som var allergiska.
Att det blev just Långbro Värdshus berodde på att det ligger precis vid min arbetsplats och att de är föredömligt positiva till besökare som använder ledarhundar och dessutom har väldigt god service mot alla sina gäster och väldigt hjälpsamma mot mig som inte ser. Hjälper till att hitta ett ledigt bord, hjälper till med salladsbuffé och kaffe. De är ett gott föredöme för branschen och det finns tack och lov fortfarande några ställen med den inställningen där vi ledarhundsförare är hjärtligt välkomna. Givetvis hade det också varit roligt att visa reportern hur det oftast är men det kanske kan bli någon annan gång.
Detta är ett av mina favoritämnen och när mman börjar prata om det är det svårt att få hejd på mig :) Så jag tror reportern fick en liten chock av all information som jag överöste henne med och jag kommer bli imponerad om hon lyckas göra något bra av det.
Vad jag förstod ska artikeln handla om vad som gäller för ledarhundar och också kanske vanliga hundar i restaurangmiljö både när det gäller regler och överenskommelse mmed Astma och Allergiförbundet. Jag tycker det är mycket positivt att SHRs branschtidning vill skriva om ämnet eftersom problemen är stora och många och tidningens målgrupp är helt rätt. Och om man nu inte vill ta ställning i bråket om ledarhundsförare och allergiker är det ändå rätt att informera om regelverket och möjligheterna. I slutändan är det ändå restaurangägaren som avgör.
Så där satt jag och åt restaurangens berömda strömming och potatismos medan reporten fotograferade från alla vinklar och till och med stående på stolar :) Jag är inte så van så det kändes lite udda men mer roligt än störande.
När lunchen, fotograferingen och intervjun var slut hände en liten rolig grej som definitivt visar att våra ledarhundar inte är några maskiner och att vi förare sannerligen inte är felfria :)
Vi hade pratat om att man behöver sin hund för att ta sig till och från restaurangen, men att man ibland också kan ha stor nytta av hunden även för orienteringen inomhus. Det kan till exempel vara att hitta till baren eller ut från restaurangen efter besöket. Jag brukar säga ”sök ut” till hunden och så tar vi oss i stort sett alltid raka vägen till ytterdörren även i en trång och svårorienterad miljö. Jag erbjöd att visa detta för reportern, selade på Flinga och sa sök ut.
För mig är det väldigt viktigt att hunden inte nosar på golvet eller går fram till andra matgäster som sitter och äter. Mat är ju en väldigt stark dragkraft och våra hundar är som sagt inga maskiner. Man skulle kunna sträcka sig till att det är lite nervöst på väg in eller ut, särskilt med en ny hund som nu. Jag har märkt det förr att rädslan för att hunden ska göra något sådant ibland gör att jag begränsar henne i sitt arbete även när hon är på väg att göra rätt.
Och just denna gång blev det ett typexempel på detta. Hunden visade väldigt bestämt i en viss riktning och jag tyckte det var lite för långt åt vänster. Jag misstänkte att det kunde bära mot köksdörren som låg nära vägen ut. Då korrigerar jag hunden lite åt höger och då hamnar vi givetvis fel, i ett intilliggande matrum. Jag fick vända om, på nytt säga ”sök ut” och denna gången lät jag Flinga jobba utan inblandning och då kom vi givetvis helt rätt.
På sätt och vis gör det väl inget, visar ju att varken jag eller hunden är perfekt och att det kan bli fel. Men med käpp utan hund, hade jag vimsat runt bland borden betydligt mer.
Så nu väntar jag bara på ett utkast för att se vad det blir av detta.
Som man säger ”tiden går fort när man har roligt” stämmer verkligen ofta bra! Nu är det tisdag, jag fyller 39 år idag och firar samtidigt min första månad på nya jobbet, 4 veckor och en dag och tiden har verkligen gått sjukt fort och det har varit enormt roligt! Det känns som om jag kommit in i rutiner och gänget bra och det slog mig idag när jag kom hit och gick genom korridorerna att det inte kändes märkligt längre, som om jag gjort detta i all evighet. In genom dörren, säga hej till flickorna i receptionen, stämpla in och hänga av sig på rummet och börja dagen.
Det där med att allt börja falla in i rutiner har sina sidor och jag är inte säker på om en del av dem är bra eller dåliga :) Första veckorna vaknade jag en gång i timmen från kl03:30, rädd att jag försovit mig och låg redan vaken när klockan ringde kl06:30. Även om jag var alert och ofta inne på jobbet före kl08 så kanske den oroliga sömnen inte gjorde än helt utvilad :) Nu när det börjar kännas mer självklart kommer också mitt lite morgontrötta jag fram och det har börjat bli svårt att vakna. Inte det att jag inte vill gå till jobbet längre som det kunde vara förut, jag är bara trött! :)
Samtidigt är det så mycket jag vill göra nu när våren är på väg. Gå långt med hunden på morgonen i god tid utan stress, löpträna på morgnarna istället för kvällarna och framför allt hinna äta frukost. Det senare har jag nog aldrig lyckats med sedan mamma slutade ställa fram mat på bordet framför tonårsliken :)
Men även idag känns valet jag gjorde helt rätt och jag tror jag funnit helt rätt sorts jobb för mig! Hoppas bara mina kollegor tycker detsamma och våra klienter så klart :)
Jag har nu kommit över en Samsung Galaxy Note, en 5-tums Android-baserad telefon. Det känns mer som en blandning mellan en liten surfplatta och allt för stor telefon.
Min målsättning är nu att på allvar börja följa utvecklingen vad gäller tillgänglighet för användare med synnedsättning i Android-plattformen. Problemet som uppstår redan nu är tillverkarnas väldigt långsamma uppgradering av Android i sina telefoner. Det kan dröja länge innan en tillverkare släpper en nyare version och så är fallet just nu med denna telefon. Den är ny men ändå långt efter den senaste versionen av Android och med det som utgångspunkt blir det svårt att testa tillgängligheten fortlöpande.
Som nu till exempel behöver jag invänta nästa uppgradering för att över huvud taget kunna börja och ingen vet när eller ens om den uppgraderingen kommer till den här telefonen.
Men jag kommer skriva mer i ämnet framöver hoppas jag.
Egentligen hade jag inte tänkt blogga om det här TV-programmet, men nu kunde jag inte låta bli. Jag har följt debatten kring programmet sedan starten och åsikterna om det har minst sagt gått isär.
Man har tyckt att det fokuserats för mycket på funktionshinder och skador och för lite på ”människan” och självklart är det i stort sett enbart från funktionshindrade man hört dessa argument. Man vill å ena sidan att funktionshindrade ska synas mer i media men inte prata om det folk undrar mycket över och som — oavsett vad man tycker — är ganska framträdande. Jag känner själv olika för detta beroende på vilken sida jag vaknat på, men det är ändå ofrånkomligt att det folk ser först är käppen eller ledarhunden, sen ser de en kille med något fel på ögonen och frågorna radar antagligen upp sig i huvudet på folk men få vågar fråga.
Och det är väl detta många funktionshindrade retat upp sig på när det gäller programmet Mot Alla Odds.
Den första tanken som slog mig när debatten tog fart var, att oavsett hur funktionshindrade skulle synas i media skulle dessa människor förmodligen ändå inte bli nöjda. Varianten på detta vore att man helt ignorerade problemen vilket också skulle bli väldigt konstigt. Jag menar, alla deltagare i TV-programmet pratar själva ständigt om sitt funktionshinder och det är ju inte så konstigt, det är ju en stor del av mitt liv att jag är funktionshindrad. Det innebär en massa saker i stort och smått och om jag själv inte kan leva utan att beröra det, hur ska då andra kunna göra det?
Man säger att man vill se människan bortom alla kroppsliga skador. Men jag tänker själv att i mötet med nya människor så är det ju alltid utseendet och beteendet som ger första intrycket oavsett om man är funktionshindrad eller ej. Det drabbar alla lika och det kan man tycka är missvisande att man ofta är i stort sett dömd innan man ens har öppnat munnen och att det tar lång tid att bryta ner ett första dåligt intryck.
Jag hör många säga att man vill avdramatisera funktionshindret och göra det vardagligt. Jag tror själv det är en bra idé, att prata om det, visa att man inte behöver vara så konstig bara för att man saknar synen, armar eller ben eller ordentligt brännskadad. I varje avsnitt får några deltagare berätta om just sitt funktionshinder och hur det är att leva med det och därefter får man följa dem genom vandringen och för flera av dem får då funktionshindret en stor betydelse. Jag tycker det är ett utmärkt sätt att sträva efter just att visa andra människor att man har kvaliteter trots sina skador.
Argumentet mot programmet har också varit att man borde ha blandat funktionshindrade med icke funktionshindrade. Men jag tror att de som för fram det argumentet i det läget istället hade argumenterat mot att det blev fel då också, att de icke funktionshindrade fick hjälpa till och att det skulle bidra till en bild av utsatthet och hjälplöshet. Därför tror jag den här modellen med enbart funktionshindrade är den bästa.
När uttagningen skedde, bör ha varit sommaren eller hösten 2009, övervägde jag själv att söka. Och nu när jag ser programmet önskar jag verkligen att jag gjorde det.
Det sjätte avsnittet av Mot Alla Odds väckte också en del mindre behagliga minnen till liv. Under seriens gång kämpade Dennis både med sig själv och sin kropp med utmaningen och tidigt märkte man att gruppen störde sig på hans långsamma tempo. I just detta avsnitt var gruppen direkt fientlig mot honom och det fick mig att minnas …
När jag var liten hade jag som många funktionshindrade svårt med vänner. Ingen, eller få ville vara med än och livet spenderades till stor del i sängen med böcker och musik. När jag blev lite äldre anmälde mina föräldrar mig i några handikappföreningar för att jag skulle få träffa människor i samma situation. Då skulle vi alla vara lika och förstå varandra eftersom vi delade samma handikapp.
Men det gick fort att förstå att det inte spelar någon roll i vilken grupp av människor vi befinner oss i. Det kommer alltid finnas starka och svaga, de som är förmer, bättre och det kommer alltid finnas de som inte har samma möjligheter eller haft samma förutsättningar som små. Och det kommer alltid finnas mobbing!
Jag själv är uppväxt under ganska bra förhållande ur mitt funktionshinder sett. Jag har inte haft föräldrar och syskon som överbeskyddat utan ställt samma krav, lärt mig samma saker och låtit mig göra samma saker som andra barn. Ofta var jag ensam och övergiven och det finns mycket negativt i det. Men det positiva var att jag fick lära mig att klara mig själv tidigt. Jag hade inga problem med orientering eller att föra mig socialt och så kallade ”blindismer” vandes jag av med fort.
Redan under de få och enda första engagemangen i dessa handikapporganisationer började det. Märkligt nog blev jag starkt påverkad trots att det inte direkt drabbade mig. Man hade en dryg och nedvärderande attityd mot de svaga. Det kunde röra sig om de som hade svårt att lära sig hitta på nya ställen. Min tid i dessa organisationer blev kort och jag hann aldrig betala någon medlemsavgift innan jag bestämde mig för att jag inte ville vara en del i det.
Visst fanns det bra organisationer också. Dåvarande Tomtebodaskolans idrottsförening där jag ägnade mig åt långdistanslöpning, simning och GoalballW och dåvarande BBU (Blinda Barns Utveckling) som numera heter Aktiva Synskadade där jag lärde mig att dyka och sända amatörradio.
Uppmanar alla er där ute att gå in på SVT Play och titta på serien medan den finns kvar online. Följer man programmet lär man sig både mycket om funktionshinder och människorna.
Idag skulle jag köpa en födelsedagspresent till min svägerska, en Moshi-Moshi 01H telefonlur till bland annat iPhone. Den ansluts med vanlig kabel — självklart spiral — till headset-uttaget och har svara och lägga-på-knapp i luren.
Jag var givetvis tvungen att köpa en åt mig själv samtidigt. Den gamla coola retrodesignen och dessutom spiralkabel är ju bara för häfitgt!
Jag frågade i butiken om det var bra grejer trots det låga priset och fick svaret att det var kanon och att alla sprang runt på kontoret med en sådan. Möjligen är jag lite petig och att vi ser olika på begreppet ”bra” men jag kan tycka att ljudet var lite burkigt och vekt. Alla egenskaper från de gamla lurarna behöver ju inte efterliknas :)
Men nu ska den få ligga på mitt skrivbord på jobbet och jag ska använda den ett tag så får vi se hur den känns i praktiken.
Fredag och en första händelserik och rolig vecka avklarad. Man hann liksom aldrig börja längta efter fredagen :)
Under veckan har det varit mycket information för nyanställda, hälsa på folk, lära sig lokalerna och annan viktig information.
Jag skrev i måndags att det nog skulle dröja några veckor innan jag fick sköta min första utbildning på egen hand. Det dröjde 5 dagar :) Jag trodde det skulle kännas jobbigare än vad det gjorde. Även om jag känner mig fullt bekväm med det jag utbildar i så hoppas man att ens metodik ska vara uppskattad av arbetsgivaren och det får vi väl se :)
Så var det dags för ett nytt kapitel i livet och det känns riktigt spännande och inspirerande!
Min första dag på nya jobbet har passerat. Egentligen tjuvstartade jag lite redan i onsdags. Jag var här för att lämna lite saker och blev genast inbjuden på mitt första arbetsgruppsmöte där det kändes som jag redan var en i gruppen och ingen verkade tycka det var det minsta konstigt att jag var där nästan en vecka för tidigt.
Sedan hade jag möjlighet att boa in mig i mitt nya tjänsterum men valde att stå där och njuta en stund men spara resten tills det var på riktigt. Ledarhunden Flinga fick sin korg på plats och fick inviga den bredvid en ledarhundskollega men även hon verkade tycka det var hur normalt som helst. :)
Nu börjar den tuffa uppgiften att lära sig hitta, känna igen alla människor, lära sig alla system och om några veckor börja ta mina första egna klienter. Jag känner mig taggad och glad vilket var ganska länge sedan! :)
I morgon är det verkligen och äntligen dags att börja på mitt nya jobb! Jag har varit där många gånger förr men mestadels åkt färdtjänst dit och därifrån eftersom jag har tyckt att resvägen har varit meninglös att lära sig med tanke på hur sällan man varit där.
Nu kommer det inte bli så sällan och det finns sannerligen skäl att lära sig hitta nu. Idag tog jag med delar min familj, fru och två barn för att reka resvägen till och från arbetsplatsen och viktiga skaer runt omkring som lunchställen och möjlighet till hundrastning.
Hunden lämnade jag hemma denna gång eftersom det säkert skulle bli en del irrande och val av vägar och denna resväg kommer vara så viktig att den fungerar att det är bra om det blir helt rätt på en gång. Dessutom nu när det är vinter och trottoarkanter och sådant kan vara otydliga och obefintliga. Ofta har jag och hunden brukat göra sådant här själva på egen hand och med stor framgång.
Det finns en liten poäng att själv känna till vägen i stort när man går första gången med sin hund. Ledarhunden ”hittar” ju inte till affären, jobbet, posten etc. Den hjälper oss att undvika hinder men vi måste själva instruera hunden vart vi vill gå. Kommer man fram till ett vägval måste jag kunna tala om för hunden om vi ska åt höger, vänster eller vidare rakt fram, om den ska leta efter en stolpe eller en trappa och liknande. Och som sagt, nu när det är vinter är det inte ens säkert att hunden ser trottoarkanterna själva och då kan det vara orimligt att ställa det kravet på hunden. Eller att söka sig fram till en stolpe vid ett övergångsställe om stolpen är inplogad i en snövall och hunden inte kan jobba hela vägen fram.
Så idag åkte vi den väg jag snart ska åka ofta och gick runt och kollade centrum, parker, busshållplatser, pendeltågsstationen, vart bussar stannar, vart det går fler än en buss etc. Spontant känns resvägen som en lätt match när det sen är dags för min fyrfota tjej att ta oss fram där. Någon enstaka korsning som är rörig och inte vinkelrät och någon stolpe med utstickande skyltar lagom i huvudhöjd som kan vara bra att känna till.
Nu känner jag mig mer redo och vi får se hur det går.
En helkväll med 5 pilsner och en massa gott käk borde inte vara en match för mig. Men jag är verkligen inte van längre! :) Som vanligt efter lätt fuktiga kvällar vaknar jag oförskämt tidigt, redan före kl8, törstig, hungrig, svättas och mådde illa som fan! Och som det har blivit på sista tiden, har svaret ”nej” fått en övervägande majoritet på frågan om det var värt det här? :)
Också som vanligt efter liknande sjöslag får jag en stark lust att ut och gå, långt, fort och mycket, som någon sorts straff för att driva skiten ur kroppen, dricka mycket, äta och sen bli trött och få sova normalt. Men idag fick jag också någon sorts allergisk reaktion för tredje gången på ett halvår. Klådan börfjar i hårbotten, överallt som om pissmyror byggt bo där! Sen sprider det sig över bröstet, ryggen och magen, trekantiga utslag 2–3CM stora och tjocka som mandlar! Hela halsen, kinderna, öronen får röda prickar och hela min uppenbarelse kliar av bara satan!
Första gången det hände var någon gång i höstas. Jag är inte säker, men tror att det var efter ett krogbesök men är dock inte säker på vad jag åt och drack. Andra gången var ganska nyligen när en kollega från Göteborg var på besök och vi hävde bägare först på en greisk restaurang och sedan drack tjeckisk öl på ett annat hak. Dagen efter när reaktionen kom, bestämde jag för att notera utelivet i samband med reaktionen och förutom greisk öl drack jag Staropramen i viss mängd :)
Och idag hände det igen. Flera timmar efter att jag vaknat och just ska ut och gå, exploderar klådan, först i hårbotten och sedan över hela kroppen. Utslagen på bröst och mage var även nu trekantiga och tjcoka som ett lillfinger och sambandet börjar bli tydligt, uteliv och Staropramen. Min svägerska sa just att Staropramen innehåller smakämnen av nötter och jag är grymt allergisk mot färska hasselnötter men får även lätt kli av stora mängder mandlar. Vid en snabb sökning på internet hittar jag inte igen det där med skakämnen av nötter men det är säkert möjligt. Om det är ämnen från riktiga nötter kan jag förstå reaktionen. Någon som vet får gärna bidra med sin kunskap.
Jag vet nu att utslagen försvinner lika fort som de kommer efter någon timme. Men det är ändå märkligt att de kommer så långt efter intaget och att de verkligen exploderar. från ingenting till dessa enorma utslag på några få sekunder.
Men det gör ingenting, för just dagar som dessa hävdar jag ändå alltid att jag aldrig ska dricka mer!
Så var då dagen här. Som min kollega mycket passande uttryckte, att när jag sade upp mig i mitten av december, kändes den här dagen väldigt avlägsen. När man själv säger upp sig försvinner också ofta sugen att över huvud taget jobba vidare och tiden fram tills nu har släpat sig fram i meningslöshetens tecken och ju närmare idag det blev, desto långsammare gick tiden.
När jag var här förra helgen och slutgiltigt packade ihop min arbetsplats kunde jag inte hålla mig längre. Det var av praktiska skäl lättare att göra det på en helg så klart. Men då letade jag efter någon sorgsen, vemodig känsla som jag kanske tyckte borde finnas där när man slutar efter sex år. Men jag hittade ingen direkt. Jag känner mig bara färdig och med en känsla av att mitt bidrag till denna utveckling är borta.
Och idag var det så dags att lämna nycklar, spela in något passande hänvisningsbesked på telefonsvararen och sätta upp autosvar på mailen, kändes det inte heller på annat sätt än att en ganska lång väntan är över. Ska man sätta några ord på situationen att jag snart går ut genom dörren för sista gången med rätt att beträda den igen utan att ha blivit bjuden, så är det väl ”märkligt”. Och om jag någon gång återvänder som gäst blir det nog svårt att känna sig som just gäst.
Nu ska jag och min kollega snart gå ut och äta och dricka kvällen lång. Det blir en liten miniavtackning lokalt för Stockholmskontoret. Ännu så länge har jag bara fått ett tack via telefon med option på en avtackning senare i vår. Vi får se hur det blir.
Nu går jag mot nya mål och utmaningar, men ikväll är det party på Charles Dickens på söder, SKÅL!
Egentligen är det en hel vecka kvar tills jag slutar men jag bestämde mig ändå för att åka in till kontoret för att börja packa ihop mitt arbetsliv. Det visade sig inte vara så komplicerat, så efter en timme står ett par kartonger uppradade vid ytterdörren och får följa med hem tills det är dags för nya utmaningar. Kvar efter detta är en hylla och en hurts som ska sorteras men i övrigt är mitt skrivbord nu tomt så när som på hålslag, häftapparat, tejphållare och en telefon :)
Jag sopar dammet av skrivbordsytan och funderar på vad jag egentligen känner inför detta. Det är alltid svårt med förändringar tycker jag. Man lämnar en rad bra och dåliga saker för att bytas ut mot andra bra och förmodligen dåliga saker och förhoppningsvis, mest troligt, för att inte säga helt säkert, överväger det som känns roligt och bra! :)
Men där jag sitter tycker jag någonstans att jag borde finna åtminstone lite vemod och att det skulle kännas dåligt att inte känna det. Men hur jag än vrider och vänder på det kommer jag ingen annanstans än att jag känner mig färdig med detta. För 6 år sedan fick jag i uppdrag att etablera ett Stockholmskontor vilket jag gjort och dessutom med riktigt bra resultat. Men det gick ändå trögt, vi blev aldrig fler än 2 i personalen och källarlokalen avancerade aldrig upp till gatuplan.
det sägs att man ska sluta i tid. Själv har jag inga fler idéer, trick och min kreativitet i det här sammanhanget är slut. Så den enda slutsatsen kan bara bli att jag hade tur — igen — som blev uppraggad så att jag kunde fatta beslutet att lämna över till andra.
Så min lista med plus och minus river jag nu sönder och kör ner i papperstuggen och om 7 dagar lämnar jag nycklarna och går. Vi får se om det känns annorlunda i den stunden.
Jag har skrivit en del om hur det var att få och börja gå med en ledarhund jämfört med att ta sig fram på egen hand med vit käpp. Det tog inte många dagar förrän jag kände mig fri, stark och oövervinnerlig där jag och min hund susade fram i miljöer jag i bästa fall trevat mig fram i men ofta helt undvikit. Framför allt kunde jag slappna av på ett helt annat sätt än vad jag var van vid. Spänd i kroppen och nacken och ständigt beredd på att gå in i något med bara käppen som skydd. Nu visste jag att hunden skötte allt detta och jag behövde ”bara” instruera hunden vart vi skulle gå.
Jag fick min första hund i juni 1993 och vi hade en lång varm sommar och en underbar höst tillsammans. Under den tiden avverkade vi mycket väg under fötter och tassar och han övertygade mig om och om igen om att jag aldrig mer skulle vara utan en sådan fin vän och hjälp!
Vinter för oss synskadade med vit käpp är en mardröm. Vägar, trottoarer, brunnar och andra riktmärken man behöver för att orientera försvinner under snön. Stolpar till övergångsställen plogas igen och behovet av att kunna ta ut räta vinklar för att komma rätt förstörs ofta av snövallar. För att inte tala om en oplogad värld!
Och det var när min första vinter som ledarhundsförare kom som jag fick ännu en riktig kick! Jag var inte helt ovetande om vad en hund kan göra. Redan när jag bodde hemma hade min syster en Golden Retriever som hette Zazza. En kväll när jag var ensam hemma med hundarna och de övriga var borta på middag, rasade snöstormen ute. Hunden behövde ändå rastas och mådde dessutom inte bra så vi lämnade tomten för att gå längs vägen fram och tillbaka.
Men i den decimeterdjupa snön och vinden som tjöt var jag snart vilse. Jag måste ha råkat svänga in på någon väg och kunde inte hitta tillbaka. Jag förstod att huset inte kunde ligga långt bort, men ju mer vi irrade, desto längre bort skulle vi säkert komma. Jag var tunt klädd eftersom promenaden var tänkt att bli kort och jag frös allt mer och paniken steg inuti. Bredvid mig lunkade hunden hur lugn som helst och när tårarna kom sa jag till Zazza ”nä, nu får du ta oss hem!” Då vände hon 180 grader och travade med god fart på, gjorde några svängar och snart stod vi på trappan hemma igen. Även hon måste ha fått nog av snöstormen.
Och då när världen kläddes i vitt för första gången som ledarhundsförare märkte jag att den lättnad jag upplevt under sommaren och hösten inte var något emot hjälpen jag hade av min hund under vintern. Allt bara flöt på och trots att mina egna orienteringspunkter var borta hamnade vi ändå rätt på något magiskt vis :) När jag själv inte kände skillnad på gångvägar och gräs under den djupa snön traskade hunden ändå på precis som vanligt.
Även min nuvarande hund fick jag under sommaren och vi har haft god tid på oss att få upp ett hyfsat samarbete, mycket tack vare en lång och snöfri höst innan världen nu är klädd i vitt. Och nu tycker jag inte längre att det är märkligt att gå med hund. Ändå blir man så glad varje gång man tagit sig fram trots svårigheterna och det är en känsla som inte försvunnit trots snart 20 år med ledarhund.
Men första vintern med ledarhund har jag lärt mig genom åren och hundarna jag haft medför ändå en del besvär. När vintern kommer och plogvallarna kommer, kan inte hunden jobba så exakt som den är tränad. Den kanske inte alltid kan arbeta sig hela vägen fram till en stolpe, eller tassarna kanske inte hamnar exakt på trottoarkanten som kanske inte heller hunden ser och man kanske inte kan gå helt rakt över gator på grund av snön. För en ny hund är just detta första år viktigt.
Så nu ser jag fram emot att snön försvinner för då vet jag att vi får ta några steg tillbaka och åter bli noggranna med stolpar, kanter och vinklar när jag kan kontrollera att hunden inte fuskar vilket de gärna gör :) Och nästa vinter är vi ännu mer samspelta och klarar oss ännu bättre!
Idag var det dags för Flinga att få sin andra rabiesspruta och således ett fullgott skydd och ytterligare en stämpel i hennes nya pass. Nu är vi helt klara om någon resa skulle dyka upp framöver. Nu när jag byter jobb kanske det blir lite glesare med resandet men vi får se.
