Egentligen hade jag inte tänkt blogga om det här TV-programmet, men nu kunde jag inte låta bli. Jag har följt debatten kring programmet sedan starten och åsikterna om det har minst sagt gått isär.
Man har tyckt att det fokuserats för mycket på funktionshinder och skador och för lite på ”människan” och självklart är det i stort sett enbart från funktionshindrade man hört dessa argument. Man vill å ena sidan att funktionshindrade ska synas mer i media men inte prata om det folk undrar mycket över och som — oavsett vad man tycker — är ganska framträdande. Jag känner själv olika för detta beroende på vilken sida jag vaknat på, men det är ändå ofrånkomligt att det folk ser först är käppen eller ledarhunden, sen ser de en kille med något fel på ögonen och frågorna radar antagligen upp sig i huvudet på folk men få vågar fråga.
Och det är väl detta många funktionshindrade retat upp sig på när det gäller programmet Mot Alla Odds.
Den första tanken som slog mig när debatten tog fart var, att oavsett hur funktionshindrade skulle synas i media skulle dessa människor förmodligen ändå inte bli nöjda. Varianten på detta vore att man helt ignorerade problemen vilket också skulle bli väldigt konstigt. Jag menar, alla deltagare i TV-programmet pratar själva ständigt om sitt funktionshinder och det är ju inte så konstigt, det är ju en stor del av mitt liv att jag är funktionshindrad. Det innebär en massa saker i stort och smått och om jag själv inte kan leva utan att beröra det, hur ska då andra kunna göra det?
Man säger att man vill se människan bortom alla kroppsliga skador. Men jag tänker själv att i mötet med nya människor så är det ju alltid utseendet och beteendet som ger första intrycket oavsett om man är funktionshindrad eller ej. Det drabbar alla lika och det kan man tycka är missvisande att man ofta är i stort sett dömd innan man ens har öppnat munnen och att det tar lång tid att bryta ner ett första dåligt intryck.
Jag hör många säga att man vill avdramatisera funktionshindret och göra det vardagligt. Jag tror själv det är en bra idé, att prata om det, visa att man inte behöver vara så konstig bara för att man saknar synen, armar eller ben eller ordentligt brännskadad. I varje avsnitt får några deltagare berätta om just sitt funktionshinder och hur det är att leva med det och därefter får man följa dem genom vandringen och för flera av dem får då funktionshindret en stor betydelse. Jag tycker det är ett utmärkt sätt att sträva efter just att visa andra människor att man har kvaliteter trots sina skador.
Argumentet mot programmet har också varit att man borde ha blandat funktionshindrade med icke funktionshindrade. Men jag tror att de som för fram det argumentet i det läget istället hade argumenterat mot att det blev fel då också, att de icke funktionshindrade fick hjälpa till och att det skulle bidra till en bild av utsatthet och hjälplöshet. Därför tror jag den här modellen med enbart funktionshindrade är den bästa.
När uttagningen skedde, bör ha varit sommaren eller hösten 2009, övervägde jag själv att söka. Och nu när jag ser programmet önskar jag verkligen att jag gjorde det.
Det sjätte avsnittet av Mot Alla Odds väckte också en del mindre behagliga minnen till liv. Under seriens gång kämpade Dennis både med sig själv och sin kropp med utmaningen och tidigt märkte man att gruppen störde sig på hans långsamma tempo. I just detta avsnitt var gruppen direkt fientlig mot honom och det fick mig att minnas …
När jag var liten hade jag som många funktionshindrade svårt med vänner. Ingen, eller få ville vara med än och livet spenderades till stor del i sängen med böcker och musik. När jag blev lite äldre anmälde mina föräldrar mig i några handikappföreningar för att jag skulle få träffa människor i samma situation. Då skulle vi alla vara lika och förstå varandra eftersom vi delade samma handikapp.
Men det gick fort att förstå att det inte spelar någon roll i vilken grupp av människor vi befinner oss i. Det kommer alltid finnas starka och svaga, de som är förmer, bättre och det kommer alltid finnas de som inte har samma möjligheter eller haft samma förutsättningar som små. Och det kommer alltid finnas mobbing!
Jag själv är uppväxt under ganska bra förhållande ur mitt funktionshinder sett. Jag har inte haft föräldrar och syskon som överbeskyddat utan ställt samma krav, lärt mig samma saker och låtit mig göra samma saker som andra barn. Ofta var jag ensam och övergiven och det finns mycket negativt i det. Men det positiva var att jag fick lära mig att klara mig själv tidigt. Jag hade inga problem med orientering eller att föra mig socialt och så kallade ”blindismer” vandes jag av med fort.
Redan under de få och enda första engagemangen i dessa handikapporganisationer började det. Märkligt nog blev jag starkt påverkad trots att det inte direkt drabbade mig. Man hade en dryg och nedvärderande attityd mot de svaga. Det kunde röra sig om de som hade svårt att lära sig hitta på nya ställen. Min tid i dessa organisationer blev kort och jag hann aldrig betala någon medlemsavgift innan jag bestämde mig för att jag inte ville vara en del i det.
Visst fanns det bra organisationer också. Dåvarande Tomtebodaskolans idrottsförening där jag ägnade mig åt långdistanslöpning, simning och GoalballW och dåvarande BBU (Blinda Barns Utveckling) som numera heter Aktiva Synskadade där jag lärde mig att dyka och sända amatörradio.
Uppmanar alla er där ute att gå in på SVT Play och titta på serien medan den finns kvar online. Följer man programmet lär man sig både mycket om funktionshinder och människorna.
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida
[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]
59.1677818.138574
