Series: Årskrönikor

Alla årskrönikor

Årskrönika 2012

This entry is part 1 of 10 in the series Årskrönikor

Ibland får jag för mig att summera det gångna året och det är i så fall dags nu :) Och visst har det varit ett händelserikt och bra år, utan större sorger eller katastrofer.

Det började ju storslaget med att jag bytte jobb. Efter ganska exakt 6 år på ett företag som säljer synhjälpmedel kunde jag äntligen gå vidare. Det var 6 år som började med stora förhoppningar och ambitioner. Drömmen om ett eget kontor med kollega, helst kollegor, serverskrubb och kaffehörna förverkligades. Jag såg stora brister i kompetens och utbud när det gällde synhjälpmedel och jag trodde att jag hade en bra idé hur det skulle kunna utvecklas och bli både stimulerande och en bra affär.

Men åren gick och jag blev allt mer klar över att det inte skulle gå. Varje månadsskifte var en orons tid och det gick aldrig riktigt bra långa tider så att man kunde känna att det gick framåt. Motlutet gjorde att jag och min ungdomskamrat som jag jobbade med slet väldigt mycket på vänskapen. Det brukar ju sägas att man inte ska jobba ihop med kompisar, men jag är övertygad om att under mer gynnsamma förhållanden hade det gått utmärkt.

Mitt nya jobb som datapedagog på en syncentral i Stockholm tog kanske bort all frihet jag tidigare hade, men gav en tryggare arbetssituation och både en bredare grupp klienter och produktsortiment att jobba med. Jag har hittills inte ångrat det valet och jag känner fortfarande att jag hade en sagolik tur att möjligheten kom just i rätt ögonblick.

Ibland händer det mig i livet och det har varit några sådana situationer när saker hänt i exakt rätt ögonblick. Som när vi bestämde oss för att sluta bo i hus och ställde oss i bostadskö och en kort osannolik tid senare skrev kontrakt på kommunens enda, centralt placerade stora lägenhet och kunde inleda husförsäljningen. En lägenhet som varit upptagen i 12–15 år och av den typen som brukar vara upptagen länge, blev ledig precis just då. Precis som med möjligheten att byta jobb, när hopplösheten kändes som störst och utsikterna för en bättring såg som mörkast ut.

Det kändes inte bra att lämna min kollega där, men vad kunde jag göra? Han kände sig nog lika färdig som jag. Men det dröjde inte så länge innan även han fick möjlighet att gå vidare mot nya utmaningar som det heter.

Jobbet är ju viktigt. Det är det man lever av och liksom hela förutsättningen, så det var nog årets största händelse för mig och den som räddade mig helt klart. Nästa stora händelse var nog bytet av båt. Jag hade tröttnat på vår Windy 22DC som inte heller var rätt båt att äga för mig som synskadad. Jag hamnade åter igen i en situation där jag tvivlade på om jag alls skulle ha båt och annonserade ut den till försäljning. Men åter igen snubblade jag över en ny båt, en Ferrina 31 som är en robust stålbåt som jag trodde skulle bättre tillgodose mina behov.

Men jag undrar om det egentligen är valet av båt det är fel på. Lyxkryssare eller kanot kanske kan vara detsamma. Det gör ingen skillnad för mig och mina problem. Jag kan inte köra själv, jag kan inte bottenmåla själv och jag kan inte flytta den till och från sjösättning och upptagning själv. Jag tror att jag kanske måste göra mig fri från så många situationer som möjligt där jag är i absolut behov av andras hjälp, för att inte säga rent beroende för att bli en lyckligare människa. Tanken på båten gör mig inte längre lycklig. Den bara ställer en massa om och men ivägen. Kanske mognar ett beslut en dag och jag tar mig för att göra mig av med båt för gott och får åka Waxholmsbåt istället för att få min dos av havet. Vännerna säger att det är bara att ringa om det är något, men när det är något har de inte tid och jag klandrar dem inte. Det är dessutom så ofta det är något så de skulle behöva ägna sina liv åt mig känns det som ibland. Dessutom åter igen det där med att alltid vara den som behöver be om hjälp..

Men störst av allt, förutom jobbet som handlar om ren överlevnad, är nog ändå när jag blev uttagen till säsong 2 av SVTs realityserie Mot Alla Odds! Castingen började redan i juni och var klar bara 4–5 veckor före själva resan i mitten på oktober. 30 dagar helt avskuren från allt, med 10 helt främmande människor, dygnet runt med TV-kameror. Vi reste till Nicaragua för att färdas från Atlanten i öster till Stilla Havet i väster, en resa som gick genom djungel, över berg, sjöar och vulkaner!

Det var det största jag gjort i hela mitt liv! Jag var livrädd före och på väg ner och nu ångrar jag mig inte en sekund. Det äventyret har dessutom bara börjat. Vi kom hem i mitten av november och nästa vår sänds det på TV. Då börjar helt säkert en annan resa, minst lika okänd och jag har ingen aning vad som väntar. Allt från ingenting till precis vad som helst!

Så visst har det varit ett händelserikt år! Det har hänt så mycket så det blir svårt att matcha det om det ens är möjligt. Det är kanske inte heller helt nödvändigt. Man kan bara nöja sig med att konstatera att 2012 var ett bra år.

Nu bär det snart av mot nyårsfirande med vänner, god mat, lite fyverkerier och lugn och ro.

[tags]2012, År, Nyår, Nyårsafton, Årskrönika, SVT, Mot Alla Odds, Arbete, Jobb[/tags]

Årskrönika 2013

This entry is part 2 of 10 in the series Årskrönikor

Ännu ett år har gått och 2013 har gått väldigt fort. Det har varit ett händelserikt, spännande och väldigt positivt år på många sätt. När man lever mitt i det tycker jag inte det händer så värst mycket, men när man såhär sätter sig och summerar vad som hänt, märker man att det blir en hel del.

Det gäller dock inte 2013 som nog varit det andra året på rad som varit de mest spännande i mitt liv.

Mot Alla Odds 2013

Under 2012 var jag med i mitt livs stora äventyr i och med Mot Alla Odds som spelades in under oktober och november i Nicaragua i Sydamerika. Det var otroligt stort i sig, men bara en del av äventyret.

Under våren 2013 med start i slutet av mars började vårt äventyr sändas i SVT, 8 avsnitt och det var stort att nå ut till så många och bli ett välkänt ansikte på stan och nätets sociala medier. Det är svårt att beskriva hur det kändes, men stolthet över min och de övriga deltagarnas prestation var väldigt stark känsla. Jag visste att jag skulle klara den fysiska utmaningen även om det blev det tuffaste jag någonsin gjort i livet. Stoltheten handlade mer om hur jag klarade det psykiska under så stor press under så lång tid. Det går inte att veta i förväg. Där lärde jag mig mycket om mig själv och om andra som jag tror att jag kommer ha stor nytta av.

Bilder och dagboksinlägg från resan finner ni i mängder på länken ovan.

Två varv runt Vättern

Mitt under TV-framgångarna pågick träningen för att cykla Vätternrundan för fullt. Jag cyklade runt Vättern två gånger i år. Första gången 2 veckor före det riktiga loppet tillsammans med funktionärerna och med ett före detta cykelproffs som pilot. Funktionärsvättern 2013 var en tuff utmaning. Vi cyklade de 30 milen med en rulltid på drygt 9 timmar och 28 minuter med en medelhastighet på 31km/h. Sista milen då jag klämde det sista ur kroppen var förenat med illamående men jag var otroligt nöjd med vår insats.

Två veckor senare cyklade jag den vanliga Vätternrundan 2013 med ett gäng vänner. Då gick det lite lugnare till och vi tog oss runt på ca 13 timmar och 50 minuter med flera ganska långa stopp. Men vid målgången var det i princip bara rumpan som värkte. Jag trodde jag skulle känna mig mer frustrerad över det lugna tempot, men som den folkfäst Vätternrundan är, blev det en otroligt trevlig tur.

2014 kommer jag och min kompis Egge cykla Vättern runt igen och målet är att ha ett lite tuffare tempo.

Sommaren 2013 blev fantastisk med vackert väder. Dock upphörde mina möjligheter att cykelträna nästan helt. Jag insåg att det inte räcker med de 2 piloter jag har att cykla med för att det ska bli möjligheter till regelbunden träning. Och att hitta flera piloter är varje tandemcyklists största problem. Jag började leta möjligheter att cykelträna även inomhus mer på allvar för att inte hamna efter.

Familjeproblem i bloggen

Det jobbigaste under 2013 var när ett av barnen tappade greppet och började umgås med fel vänner. Polis och alkohol kom in i bilden och det var en situation som var väldigt ny för oss. Jag började blogga om det vilket även det var ganska nytt för mig och okänd terräng. Den här bloggen har tidigare mest handlat om teknik, ledarhundar, tillgänglighet, båtar och det som handlat om familjen har bara varit vardagliga saker som semestrar, tillökning etc. Det som tidigare varit personligt här i bloggen har bara handlat om mig och mina tankar och känslor vad gäller min funktionsnedsättning.

Men att blogga om svårigheter i familjen har jag aldrig gjort tidigare. Det var svårt att veta hur och om vad jag kunde skriva för att inte bli för utlämnande men samtidigt dela med mig av våra svårigheter. Kanske kunde vi få stöd av andra i liknande situationer och kanske kunde det vi gick igenom hjälpa andra som hamnar i liknande situationer själva.

Här i bloggen har jag bara fått positiv kritik och stödet jag hoppades på fick vi också genom kommentarer och personliga meddelanden. Den negativa kritiken kom från några släktingar och kollegor på jobbet som tyckte jag skrev för utlämnande. Jag respekterar så klart deras åsikter och var mer intresserad av vad i det hela de inte gillade. Jag tycker det är lite fascinerande att man tycks tycka det är OK att läsa om människoöden i tidningar och se på TV och då ganska utlämnande livsskildringar. Men så fort det skrivs i en familjs blogg, verkar det vara mindre OK plötsligt. Kanske kom det för nära? Jag vet inte exakt. Jag fick ingen tydlig uppfattning om vad som var fel.

Visst, man måste alltid räkna med att de som är berörda och omtalade läser det man skrivit. Det problemet är inte nytt för mig som har börjat skriva om min barndom på min privata sida. Om min barndom och uppväxt är det omöjligt att berätta utan att nämna föräldrar, syskon och släktingar som själva kan identifiera sig i det som hänt. De som känner mig och oss som läser, vet redan och för de som inte känner oss blir vi lika anonyma som de i TV och tidningar.

Och vid hemkomsten från Nicaragua efter att ha varit borta en månad utan att egentligen någon visste vart jag hade varit, skrev jag om hur lite familj och vänner hade hört av sig och undrat och att det kändes som om jag kunnat varit död en månad utan att det märkts speciellt mycket. Det väckte en del sårade kommentarer bland närmare familjemedlemmar och det var lite obehagligt att ta de kommentarerna, men det var så det var. Måste ändå bara nämna att de allra närmaste vännerna fanns runt min familj som var kvar hemma och var ett otroligt stöd.

Sakta men säkert kom vårt barn tillbaka på rätt spår igen, började sköta skolan och höll tiderna exemplariskt på kvällarna. En utredning hos Socialtjänsten som vi själva startade, pågår fortfarande och det känns bra.

Man kan läsa om allt detta under kategorin Barn.

Föreläsningar om Mot Alla Odds

Hösten 2013 har bara rusat förbi, hösten som jag brukar tycka är så tung. Jag har haft ganska många föreläsningar om mitt äventyr i Mot Alla Odds och det har varit väldigt spännande och otroligt roligt. Det är något jag gärna skulle fortsätta med men jag inser att det stora intresset inte kommer hålla i sig i evighet och att det nog snart är slut på det. Det känns lite konstigt eftersom det fortfarande är stort i mig. Men mer än ett år har gått sedan resan och snart ett år sedan TV-programmet rullade igång, så tiden går fort. Minst en allmän föreläsning vill jag försöka genomföra i början av 2014 och se hur många som skulle komma för att lyssna. På något sätt tycker jag det är tråkigt att resan i Mot Alla Odds slutar ungefär här. Jag skulle vilja att det fortsatte på något vis fast jag inte vet exakt hur. Jag bara tror att vi 10 som var med har så väldigt mycket att berätta och lära, men för oss väntar inga nya TV-erbjudanden, filmer eller fester. Det senare är inte så intressant, bara som exempel på vilka människor som kan leva länge på mer eller mindre lyckade TV-karriärer.

Det kanske låter bittert, eftersom det är jag som skriver det. Men eftersom jag inte vet själv vad jag skulle ha att komma med, så har jag heller ingen att kritisera. Jag är egentligen helt nöjd med det jag har och gör även om jag skulle vilja fortsätta föreläsa. Men jag var väldigt nyfiken innan på vad detta skulle kunna leda till. Felet med oss 10 som var med nu och de 10 som var med förra omgången, är att vi har funktionsnedsättningar. Även om flera nog hade önskat och hoppats på en fortsättning som kanske nyhetsankare, programledare, barnprogram etc, så kände jag mig rätt säker på att det inte skulle bli så för någon.

Jag är så otroligt tacksam och glad för att jag fått vara med och det största det givit mig är ändå styrkan jag fått. Jag vet vad jag klarar av och jag har lärt mig mycket bra saker jag kommer ha nytta av resten av mitt liv och det är det man får fokusera på när rampljuset slocknat och inte lika många vänder sig om på gatan längre och viskar och pekar.

Träning

I slutet av året löste sig även mina möjligheter att cykelträna bättre på ett bra sätt. Jag behöver fortfarande fler tandempiloter för att kunna cykla ute på riktigt när våren kommer, men i december köpte jag en cykel och en trainer. Egentligen letade jag efter en datorkopplad och tillgänglig motionscykel, men misslyckades med det. Den här lösningen blev dyrare men roligare och mer realistisk cykelträning. Nu kommer jag inte behöva hamna hopplöst efter mina kompisar i träningen och även om jag så klart helst cyklar ute på riktigt med fartvinden mot ansiktet och ljudet av hjulen mot vägbanan, så finns möjlighet till träning på mitt sätt.

Arbetsåret 2013

Om arbetsåret känns det inte så lätt att skriva. Flera kolegor läser här och en del känslor vill jag inte bjuda en del människor på. I mitten av februari 2014 har jag varit på min nuvarande arbetsplats i två år och jag trivs väldigt bra med jobbet. Det är fortfarande det mest lyckade arbete jag haft genom åren och jag känner att jag gör skillnad i människors liv.

Samtidigt är det inte friktionsfritt, men det rör sig bara om interna motsättningar. Framför allt efter Mot Alla Odds, har jag varit en av måltavlorna för skvaller och skitprat och så är det fortfarande. Mot slutet av detta året har situationen dessutom eskalerat och jag undrar när högsta ledningen ska inse att vi behöver extern hjälp — igen får man väl säga. Jag skulle också vilja se krafttag mot mobbing och skitprat, allt detta som det står så fint om i vår värdegrund. Ändå pågår det dagligen och viskningar växer till sanningar. Människor mår dåligt och far illa av det och det tar otrolig energi från alla parter. Vi som är berörda får inget stöd och precis som viskat skvaller blir en sanning efter en stund, så blir tigande ett samtyckande.

Mer än så här kan och vill jag inte skriva just nu. Inte så mycket för att jag inte vågar, utan mer för att ge berörda en chans att lösa det medan lite tid fortfarande är. Just nu ser det dock inte så bra ut.

Här märker jag dock vad jag lärt mig under mitt stora äventyr i Mot Alla Odds. Jag har blivit starkare som människa och tar inte alls åt mig som jag vet att jag skulle ha gjort tidigare. Jag skulle ha mått dåligt, känt mig värdelös och förföljd, men nu tycker jag mer synd om människor med fördomar och avundsjuka. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på och det räcker just nu för mig. Skulle jag önska mig något i allt detta, vore det en stark och tydlig chef som bara satte ner foten och sa att nu jävlar får det vara nog! I väntan på att det händer klarar jag mig bra.

Jag insåg nyligen att jag ändå på något vis blivit påverkad av allt som hänt. Energi att träna till exempel har varit svår att mobilisera. Och det är klart man blir påverkad när man får veta att ens förmåga att ta hand om sina barn avhandlas på officiella arbetsplatsmöten och man kan då undra vad som sägs i fikarum och på arbetsrum bakom stängda dörrar?

De extra 7kg det har kostat mig ska bort liksom jag ska minimera att det påverkar mig och hur jag mår. 2014 kan bara bli värre, eller bättre.

Invandrarpolitik

Jag har genom åren inte varit så politiskt inriktad här i bloggen, mest för att jag inte är så politiskt intresserad.

Men under hösten utvisades en skolkamrat till min äldsta dotter och då kom det närmare än vanligt och jag som många andra, berördes av Migrationsverkets sätt att hantera pojken som utvisades ensam, nyss fyllda 18 år. Det var en av de händelser som genererade mest trafik och mest kommentarer här i bloggen.

Mest stolt och journalistisk kände jag mig när jag lyckades bli först med en vittnesskildring från ett av utvisningsförsöken. Det inlägget lästes av många tusen och spreds som en löpeld på nätet och citerades av media. Det kändes otroligt bra att vara med att påverka och sprida information. Det som förvånade mig lite, var att ämnet inte väckte mer debatt här i bloggen. Jag trodde att just invandrare och flyktingpolitik skulle bli ett tufft ämne, men bara positiva kommentarer kom.

Slut på båtlivet

I min förra årskrönika skrev jag om mitt båtintresse, att jag nog kommit fram till att det på grund av olika saker, nått vägs ände. Under sommaren började jag annonsera min båt för försäljning, men det gick uselt. Båten såldes och transporterades iväg i början av december och det blev ekonomiskt mitt livs näst sämsta affär någonsin, som jag kommer få dras med ett tag om inget otroligt händer :) Men det var skönt att bli av med något som inte längre gav någon glädje, utan bara fick mig att känna mig beroende av andra och misslyckad.

Men det blir slutet på 10 års båtägande och många roliga saker som hänt. Allt kan man läsa om i loggboken.

Nytt år

Så visst har 2013 varit ett enormt händelserikt år. Många händelser, många nya kontakter med nya människor. Det blir nog svårt att bräcka det här året. Det blir att ta med sig in i 2014 och glädjas åt det som varit och försöka dra nytta av det inför framtiden.

Det går inte att säga tack till någon speciell. Det ska vara SVT och alla ni som följde mitt största äventyr och mig själv för att jag klarade av det och vågade ta chansen att göra det.

Förhoppningar inför 2014

Jag kände att jag måste skriva något om det för att gå tillbaka sen om ett år och se hur det blev. Främst hoppas jag så klart att jag själv och nära och kära får förbli friska och pigga. Jag hoppas på ett bra cykelår med mycket träning och stora framsteg. Jag hoppas även att jag skulle ta mig så långt som till paracykeltävlingar både i och utanför Sverige även om jag tror jag är för gammal och har för lite tid med tanke på jobb och familj för en sådan karriär.

När jag drömmer om en fortsättning på Mot Alla Odds, önskar jag mig ett nytt fysiskt äventyr. Kanske att cykla genom amerika eller bara genom Sverige från norr till söder.

Det finns en dröm om den yttersta utmaningen, att springa Stockholm Marathon men det ligger nu mer på 2015 års planering, dels på grund av ekonomiska begränsningar och jag måste ha en rimlig chans att hinna träna före.

Jag tyckte TV var väldigt roligt och jag tycker att jag har mycket att dela med mig av. Jag skulle vilja fortsätta föreläsa för allmänhet, företag och föreningar.

Jag önskar mig en lugnare arbetssituation under 2014 och på något vis skulle jag vilja utvecklas inom området.

Vi får se om framtiden införlivar några av dessa förhoppningar.

Gott slut och gott nytt!

Vill önska alla er där ute ett gott slut och gott nytt 2014. Speciellt julen och nyåret går mina tanka till alla er där ute som inte har så många runt er. Detta nyår blev vi själva ensamma på grund av sjukdom och då fanns tanken och önskan att hitta någon ensam barnfamilj att dela kvällen med, men jag visste inte riktigt hur jag skulle göra.

Ta hand om varandra och er själva!

[tags]2013, 2014, År, Nyår, Nyårsafton, Årskrönika, Krönika, SVT, Mot Alla Odds, Arbete, Jobb, Båt, Båtar, Båtliv, Politik, Flyktingpolitik[/tags]

Årskrönika 2014

This entry is part 3 of 10 in the series Årskrönikor

Tänk att det är redan dags för denna av mina små klassiker. Det har gått ett helt år sedan jag skrev årskrönikan för 2013 och det känns konstigt nog som inte speciellt länge sedan. Jag minns känslorna och tankarna när jag skrev och jag tänkte på den här stunden, när jag skulle skriva igen.

Med facit i hand, så hur blev 2014 då? Jag skrev att jag hoppades att vi alla skulle få fortsätta vara friska och så blev det. Men annars var det kanske inte så mycket som slog in. Om 2012 och 2013 var händelserika och spännande på många sätt, så har 2014 varit ganska tråkigt. Åtminstone känns det så nu när jag sitter här och skriver.

Träningen

http://2014story.strava.com/video/2989755

Träningen började bra men kom tidigt av sig. I slutet av januari fick jag en ordentlig släng av min magvärk som jag brukar ha någon gång per år eller så. Denna gången var det värre än någonsin och med tanke på hur det slutade borde jag verkligen sökt vård. Det hade kanske ändrat resten av årets förutsättningar.

Vårens träning gick bra och jag kände mig i form och det var många motionslopp inplanerade. Jag hann köra Skandisloppet 2014 och kände mig på gång. Men en vecka senare kraschade jag och min pilot under SMACK-rundan 2014 och jag bröt nyckelbenet och skadade min axel. Det var ganska klart att det planerade loppet Gran Fondo Stockholm som kördes för första gången detta år inte skulle bli av någon vecka senare.

Under ett Gröna Lund-besök i början av juni kände jag hur magvärken kom tillbaka igen. Det var dags för Halvvättern och jag kände paniken komma. På kvällen åkte jag in akut och sökte äntligen för besvären och blev under natten inlagd för blindtarmsinflammation som skulle opereras.

Det var väldigt skönt att äntligen få en förklaring på alla års plåga och förhoppningsvis även en lösning på problemet. Det var fruktansvärt att se hur min cykelsatsning nu slutligen upphörde för detta år. Det hade inte varit lätt att fortsätta cykla med skadad axel, men opererad i magen var liksom uteslutet. Hela den sommaren var full av komplikationer och besök hos vårdcentral och jag fcik inte träna, sola eller bada. Sommaren spenderades med kläderna på.

I augusti var min kropp läkt efter operationen även om jag fortfarande skulle vara försiktig. Men jag började träna både löpning och cykel och bestämde mig för att cykla med Ride Of Hope för Barncancerfonden en sträcka från Uppsala till Stockholm. Inför denna tur startade jag en insamling som fortfarande är öppen och pågår. mitt mål var att samla in 10000kr innan cyklingen och jag nådde lite drygt halvvägs. Den 10:e augusti cyklade vi och då kände jag att kroppen fortfarande svarade bra även om jag givetvis tappat en del.

Under hösten deltog jag och mina kompisar i 2 ytterligare motionslopp och en slutlig tävling där det gick ganska bra men jag hade svårt att behålla sugen. Under året försökte jag på alla sätt att jaga fler piloter för att få mer cykling utomhus. Jag satte upp anslag i en sporthall, annonserade i flera cykelbutiker, stora klubbars Facebook-sidor och stora träningsforum. Alla dessa sammanlagda ansträngningar gav absolut ingenting. Jag kände att det var fullkomligt meningslöst att träna ens själv inomhus på trainer och löpband. För även om jag blev stark och bra skulle jag ändå inte ha någon glädje av det. Alla man pratar med om löpband och trainer säger att det är tråkigt i längden. Så är det givetvis även för mig. Jag får använda stora mått av fantasi för att motivera mig, tänka att jag springer marathon, att varje 2,5km är en mil, för vem skulle orka springa runt 4 timmar på ett statiskt löpband? På trainern rullar en video från Italien där jag deltar i ett race och vinner mot mina konkurrenter. Cykeln gungar lätt under mig och växlarna låter rätt och pulsen slår. Men vardagsrummet står stilla runt omkring.

För några veckor sedan återvände lusten. Mycket tack vare kollegan Ingela och ledsagaren och piloten Peter som började springa och spinna med mig regelbundet. Löpningen utomhus var verkligen räddningen för min motivation och jag kände lusten återvända och nu känns det ehlt OK igen. 2015 here I come!

Arbetsåret

I förra årets krönika önskade jag mig ett lugnare arbetsår och det blev nog så på många sätt. Vi har under den senare delen av året fått en ny tillförordnad chef och det känns verkligen kanonbra! Det är bara temporärt än så länge och funderingarna kring hur det blir sen finns väl alltid men uppfyller mig inte dagligen.

Jag trivs fortfarande med arbetsuppgifterna och eleverna. Det känns som om det jag gör är viktigt och uppskattat. Ska jag nämna något som kanske inte är lika bra så är det möjligen att jag ibland känner att jag stannar av i min egen utveckling. Jag gör allt för att motverka det genom att följa utvecklingen på egen hand men har kanske inte så stor glädje av det i jobbet eller hur man ska säga.

I februari 2015 flyttar vi från Älvsjö till de centrala delarna av Stockholm. Det har naturligtvis varit en stor grej under året och mycket prat om det. Själv ser jag fram emot det på många sätt. Ska mest bli kul att något nytt händer. Lite bättre resväg, lite närmare min löparkompis men ganska mycket sämre möjligheter för hundrastning. Plus och minus med allt, precis som vanligt :)

Jag får eget rum på den nya arbetsplatsen vilket väl blir roligast av allt. Inte för att jag har någora problem att dela med min nuvarande rmskamrat, men det kommer bli ett annat sätt att jobba på som jag tror kommer underlätta en hel del när jag kan ta emot besök på mitt rum.

Kort sagt, det känns ganska bra året som gått och det som kommer.

Mot Alla Odds

Det blev inga nya äventyr eller uppdrag. TV och media fylls av loosers som får mer uppmärksamma desto sämre dom är. Jag har lärt mig det nu och till och med förlikat mig med tanken.

Året har bestått av några få mindre föreläsningar men även det har avtagit och nu helt upphört. I mars i år hade vi en återträff som underbara Sonia Elvstål ordnade uppe hos sig i Östersund. Vi åkte kälke, klappade älgar och umgicks med underbara människor. Planen är att hålla det vid liv och göra om det varje år om det är möjligt.

I november i år deltog hela gänget i Nordic Extreme Weekend på Gotland. Det var arrangören som bjöd in oss och det var första gången något sådant hände efter premiären av vårt program. Vi deltog i ATV och terränglopp och kanske blir det en fortsättning även där under 2015.

Familj

Familjen fick i år den den första 18-åringen vilket givetvis är stort. Nästa år tar hon studenten och vuxenvarningen är utfärdad. Det har inte varit en helt lätt resa för henne att plötsligt inse att livet som vuxen kommer allt närmare. Dessutom kommer familjen att bli större då tillskott väntas i april 2015. Det känns inte sådär spännande att få ett femte barn som det kändes med dom första :) Först kändes det lite jobbigt att tänka sig att ha barn i huset i ytterligare 20 år, alltså tills man själv är 60. Det kändes först som en lätt jobbig tanke, men min egen filosofi är ändå att barn är den enda riktiga meningen med livet, det enda som består när man dör vilket man ändå inte vet när man gör. Och jag har inga drömmar om att resa jorden runt eller flytta till något annat land om nu det skulle vara en begränsning.

Under hösten 2013 och våren 2014 skrev jag lite om ett av barnen som hamnade i lite fel sällskap och struntade helt i sista året i grundskolan. Det var ganska tungt och jag kände mig väldigt maktlös som förälder. Barnet kom ändå in på en önskad gymnasielinje och har under hösten verkat trivas och läst igen mycket av det som gick förlorat och ska förmodligen flyttas upp från det individuella programmet till den vanliga linjen redan till nästa termin.

Det känns ändå väldigt bra och mitt i allt det där där det bara finns några rätt men fantastiskt många fel, så gjorde vi tydligen rätt som föräldrar trots allt.

Mål inför 2015

2014 gick trots allt väldigt fort och speciellt den här mörka årstiden gick fort trots att jag inte känt mig speciellt levande. Inför 2015 finns givetvis massor med planer. Flera av dom samma som inför 2014 men aldrig blev av. Ett barn ska födas och en dotter ta studenten och givetvis en massa cykling, träning och tävling. En riktigt ordentlig utmaning planeras också för sommaren men den avslöjar jag inte ännu ;)

Nu väntar ännu ett lugnt nyårsfirande. Vi blir själva denna nyårsafton och spenderar den i lugn och ro med god mat och åtminstone halva barnaskaran hemma. Vi får se om vi håller oss vakna till 12-slaget :)

[tags]2014, 2015, År, Nyår, Nyårsafton, Årskrönika, Krönika, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Träning, Arbete, Jobb[/tags]

Årskrönika 2015

This entry is part 4 of 10 in the series Årskrönikor

Då har det gått ytterligare ett helt år sedan jag skrev senast.

Arbetsåret 2015

Arbetsåret 2015 har varit mestadels roligt. Givetvis förekommer fortfarande negativa inslag som känns jobbiga men det har jag bestämt att inte skriva så mycket om.

I februari flyttade verksamheten från Långbro i Älvsjö till Fleminggatan på Kungsholmen. Det var en flytt som diskuterats länge, men när den väl beslutades gick det fort. Att flytta kändes inspirerande. Som alltid innebär en förändring för- och nackdelar. Den tydligaste nackdelen blev miljön för rastning av min ledarhund. Det blev bökigt och ett klart mindre och sämre utbud jämfört med kilometerlånga gångvägar och skogspartier i Älvsjö.

Fördelarna blev fler. Jag fick eget kontor. Ett stort och rymligt kontor med plats för utbildning med 4–5 deltagare. Dom senaste 15 åren har jag antingen suttit i kontorslandskap eller delat rum så lyxkänslan var stor och påtaglig och sättet att arbeta blev helt annorlunda och väldigt mycket smidigare och mer effektivt. Vidare blev min resväg bättre med pendeltåg raka vägen istället för pendeltåg och bussbyten.

Flytten i stort gick väldigt smidigt och vi kom in fort i verksamheten trots att stadsmiljön kring vår verksamhet är minst sagt rörig. Stockholms värsta korsning kallas korsningen Fleminggatan och S:T Eriksgatan där vi sitter och de mängder av färdtjänstfordon som behöver hämta och lämna passagerare här har det inte lätt. Ändå har det flutit på över förväntan.

Familjen

Självklart är det största under året vårt tillskott. Lilla Theodor föddes den 9:e april och är nu snart 9 månader. Det var ingen större omställning med ett femte barn i familjen. Det är nog som man säger, den stora skillnaden är från 1 till 2 barn. 3, 4 eller 5 innebär bara fler rum och mer leksaker. :)

Inget solsken utan lite regn. En tonåring i familjen som gör ”lite konstiga” val i livet och dom senaste två åren har tagit på krafterna. Jag har skrivit en del under åren i kategorin Barn och jag tänkte inte skriva så mycket mer om det. Vi har i alla fall lärt oss något avgörande; så speciellt mycket hjälp och stöd finns inte att få ens när man ber om det.

Cykelåret 2015

Självklart har det varit mycket cykling i år. Hela våren var fylld av olika tävlingar och motionslopp. En av de händelser som var ny, var när gänget från Mot Alla Odds åter bjöds ut till Gotland för att en helg i april delta i Nordic Classic Weekend på Gotland. Jag och min pilot Jan Jensen deltog i cykelloppet som var ett motionslopp på 18 mil och övriga deltog i löpningen. Niclas Rodhborn körde rullstol, Pax sprang och Titti och Nina körde så kallad Race Runner.

Att cykla på Gotland var en rolig upplevelse även om jag inte var i toppform. Jag ska inte bara skylla på bristen på vätskedepåer längs den 18 mil långa banan även om det helt klart bidrog. Men det var ändå roligt och vi hängde med en ganska snabb klunga dom första 5 milen men fick sedan ligga och nöta ensamma. Det var lite synd.

Den stora utmaningen 2015

Det andra stora som skedde under året var min och två vänners utmaning Sverigetempot Ultra. Vi skulle försöka oss på att cykla från Riksgränsen i norr till Smygehuk i söder, en sträcka på 2100km. Detta skulle vi försöka klara på under 4 dygn, 96 timmar.

När vi började planera för detta ett år tidigare, handlade mina största tvivel om hur jag skulle få tillräcklig träning. Sedan jag började cykla på allvar hösten 2012 har min största utmaning varit att hitta piloter att cykla med. Det har i princip varit omöjligt och all min träning har i princip varit hänvisad till egen träning inomhus på löpband och träningscykel. det var otroligt svårt att hålla motivationen uppe. Under hela våren 2015 fram till Vätternrundan var dom många motionsloppen min stora räddning, men efter vätternrundan i mitten av juni stod jag helt utan träningspartner igen den sista och viktiga månaden fram till start i vårt galna äventyr. Samtidigt misströstade jag något otroligt. Här satt jag på min träningscykel medan solen sken och mina två vänner var ute och cyklade när dom ville och det passade dom.

När vi startade måndagen den 20:e juli var ändå min målsättning att göra mitt bästa och att tänka positivt. Att det skulle bli en helvetes utmaning, både mentalt och fysiskt förstod jag nog. Men både det fysiska och mentala var emot mig redan från början. Vi hade svårt att hålla samma takt med vår medcyklist som körde på egen cykel som hamnade långt bakom och en följebil som hade svårt att serva två ekipage som inte höll ihop. Det var både frustrerande och man undrade hur detta skulle funka framöver.

Redan efter ca 40 mil när vi närmade oss polcirkeln fick jag mina klassiska problem med rumpan. Den gjorde i sin tur att jag försökte kompensera sittställning och då spred sig värken upp i ryggen, axlarna, nacken och armarna.

Några mil utanför Arvidsjaur avbröt vi försöket. Jag skulle väl ljuga om jag sa att det inte kändes bra att byta till torra, varma, vanliga kläder, äta frukost på ett hotell och sedan sätta sig i bilen och åka hemåt. Det var givetvis ett misslyckande som till största del berodde på mig, men det kändes som ett bra beslut. Men besvikelsen var också givetvis stor. Även om vi fick otroligt lite uppmärksamhet i media, så fick vi ändå sponsorer i form av följebil och samtliga reservdelar och en hel del mat och godis. Det kanske inte är så troligt att dom skulle sponsra oss i något liknande framöver.

Alla förberedelser och etappbeskrivningar och efterföljande tankar kan man läsa om under taggen Stultra2015.

Satsningen att bli elitcyklist

Beslutet att avbryta mitt försök att bli elitcyklist hängde givetvis ihop med misslyckandet i Sverigetempot Ultra. Men framför allt insåg jag att det just nu var omöjligt. Att prestera ensam går inte när man cyklar tandem. Man behöver en pilot som är beredd att satsa lika mycket och göra samma resa och det hade jag ingen. Några av mina vänner var väldigt hjälpsamma och entusiastiska men hade ingen möjlighet att bidra på den nivån som krävdes.

Visst känner jag viss sorg för det. Jag hade gärna tävlat utomlands och den nästan omöjliga drömmen att nå Paralympics i Rio var högst pulshöjande. Jag ska väl inte säga att jag aldrig mer kommer att försöka, men det ska till speciella förutsättningar för att jag ska börja hoppas igen.

Jag har under dessa tre år som gått verkligen försökt allt. Annonserat i cykelbutiker, sporthallar, flera stora nätforum och cykelklubbars Facebook-sidor. Jag har till och med kontaktat brandförsvaret i området där jag bor då jag hade en tanke om att brandmän skulle kunna vara extra lämpliga då dom tränar mycket, en del på arbetstid och har en som jag tror, speciell teamkänsla och vilja att hjälpa till.

Men det har sammantaget inte resulterat i något som ens varit i närheten av det jag hoppats på och behövt.

Dock är jag fortfarande djupt tacksam för att mina nära vänner ställer upp för motionslopp och träning när det går.

Träningen och motivationen

Hela hösten var det väldigt tungt. Givetvis bidrog familjesituationen ganska mycket, men jag förmådde mig bara att äta och inte träna. Det gav 8kg extra på vågen och allt jag jobbat upp var förstört. Men jag sket väl i det. Jag tog en kokosboll till och sjönk ner i soffan.

Men som ofta med mig sluter sig det totala mörkret en stund, men sen börjar viljan att komma tillbaka. Magen som hängde över byxkanten och cykeln som bara stod där var för sorgligt. Så jag började träna igen.

Ett viktigt beslut, eller en viktig inställningsförändring hade sakta format sig inom mig. Jag har hela tiden tränat med utgångspunkt från att det ska finnas piloter att träna med vilket ju är en förutsättning för att nå dit jag ville nå. Det gjorde det nästan omöjligt att träna på egen hand då tankarna hur frågan om piloter skulle lösas upptog allt mer energi.

Nu hade jag bestämt mig för att träna för mig själv utan att tänka så mycket på piloter. Dyker det upp någon vid viktiga evenemang så gör det och då är jag mer redo. Men om jag inte har någon att cykla med på våren eller sommaren när solen skiner och alla andra cyklister är ute och njuter, så ska jag träna vidare på det sätt jag kan. Jag är ganska bra på att dagdrömma så mitt vardagsrum får förvandlas till OS-arenan i Rio eller soldränkta berg i Italien och Frankrike..

Nu har jag hittat ytterligare en stark drivkraft i min träning i form av ett datorprogram, men det skriver jag mer om i separat inlägg.

Sociala medier

Samtidigt som seglen fladdrade och flaggan slokade under hösten hände en massa saker inom mig. Jag tappade intresset, hade svårt att se meningen med min blogg och min ganska virtuella umgängeskrets på Facebook. Texterna jag skriver här i bloggen får sällan någon respons i form av kommentarer och känslan av ensamhet blev påtaglig. Svårt att förklara, men jag kunde ju se hur ganska många läste men aldrig lämnade något spår efter sig. Alltså var det jag skrev meningslöst. Min blogg är stundtals ganska bred och jag tyckte att något borde ge någon sorts återkoppling på det jag skrev, men för det mesta var allt jämt tyst. Det spelade ingen roll om jag skrev om träning eller delade med mig av mina känslor och erfarenheter kring tonåringar och föräldrarskap.

I början av december slutade jag publicera saker på Facebook. Jag hade börjat längta mycket efter verkliga vänner och besök och blev så otroligt trött på gillamarkeringar och ”styrkekramar”. Det var inte det jag behövde. Telefonen var tyst och ingen bjöd in sig på fika. Jag kände och känner ingen bitterhet över det. Det är så det har blivit och jag har själv varit med att bidra till det. Det kändes tvärt om ganska skönt att sluta lämna ut sig utan att få någon riktig respons tillbaka. Och än så länge består den känslan av att jag klarar mig bra utan.

Just ensamheten var något jag funderade mycket över och fortfarande funderar över. När man mest sitter hemma med sin familj på helgerna och bara har träning som intresse och jobbar hela veckorna, telefonen är tyst, ingen ringer och jag ringer inte heller någon. Det skapar en viss sorts känsla av ensamhet. Men att sitta så här och skriva rakt ut i cyberrymden om allt mellan himmel och jord är på något vis värre. Jag såg en diskussion här om dagen huruvida man skulle eller inte skulle ”lämna ut sig” på Facebook och inte skriva hur man verkligen mår. Dom flesta i den diskussionen tyckte inte man skulle skriva om dåliga och tråkiga saker. Och den här tävlingen om vem som verkar ha det mest spännande livet, fika med vänner och göra en massa saker vill jag åtminstone inte just nu delta i. Det får mig att känna mig oändligt mer ensam.

Förhoppningar inför 2016

Det känns lite sorgligt att säga att jag inte hoppas på något speciellt inför och har inga planer för 2016. Intresset för den här bloggen och min Facebook är allt jämt ganska minimalt, så den som vill veta får söka upp mig på riktigt. Nu när det finns saker jag inte längre vill dela här i bloggen, så blir det nog allt för ytligt. Ingen bryr sig om min träning förutom jag själv.

Men jag ska försöka jobba mig upp ur den svacka jag hamnat i och delvis är kvar i. En del saker jag inte styr över får jag bara hoppas ordnar sig.

Jag har också beslutat att sluta kriga på jobbet för det som jag upplever som orättvisor. Om dom som inte gillar mig bara låter mig vara ifred så kommer det bli bra. Det gäller naturligtvis både jobb och privatlivet.

Nyårsfirande 2015/2016

Nu är det i alla fall dags att dra på sig skjorta och finbyxor och gå över till vänner och äta gott och kanske panga lite fyrverkerier. Jag kan inte lova att och i så fall när jag skriver igen. Kanske om en vecka, månader eller aldrig. Vi får se.

[tags]Nyår, Nyårsfirande, 2015, 2016[/tags]

Årskrönika 2016

This entry is part 5 of 10 in the series Årskrönikor

Det har redan gått ett år sedan sist och tiden går väldigt fort. Det har varit ett ganska lugnt och bra år.

Arbetslivet

Min arbetsplats, Stockholms Syncentral har i år lagts ut på anbud och därefter sålts till privat ägare. Övergången sker i mars nästa år, om bara två månader. Självklart har det varit mycket funderingar och spekulationer kring hur allt kommer bli. Förändringar kan vara svårt och särskilt när man inte har en aning om vad som väntar. Det vet vi inte nu heller. Förändringar lär det bli, och för våra klienter tror jag inte nödvändigtvis att det måste bli en försämring. Det enda man vet är att antalet besök ska öka och att utbudet av hjälpmedel inte förändras och det bör innebära en ökad tillgänglighet.

Dagen före julafton skulle all personal lämna in en blankett med ett ja eller nej till verksamhetsövergången. Det har jag också självklart gjort.

Träningen

Träningsåret 2016 har varit det mest fantastiska någonsin. Tack vare Zwift har inomhusträning som förr var så svårt och otroligt tråkigt, nu blivit roligt, praktiskt och effektivt. 6000 cyklade kilometer inomhus och bara ca 2000km utomhus säger en del. Dagen före julafton skrev jag en hyllning till Zwift på årsdagen då jag började använda detta fantastiska verktyg.

Under våren fick jag dessutom en sponsor i form av Concept Träningsredskap AB som hjälper mig med en Concept2 roddmaskin vilket i allra högsta grad bidrog till SM-guld både inomhus på bana och utomhus på landsväg i år. Jag anar att det inte är så lätt att få sponsring som privatperson och särskilt inte inom paraidorott och därför är jag extra glad och tacksam och hoppas på ett fortsatt bra samarbete under 2017.

Rodden som träningsform hittade jag på allvar tidigt i år. Jag led fortfarande av sviterna efter en vurpa under ett motionslopp där jag bröt nyckelben och skadade en axel och trots att det hade gått nästan två år sedan olyckan, hade jag fortfarande svårt att sitta längre stunder på cykeln innan värken slog till.

Rodden blev en utmärkt och skonsam träningsform och bara efter några månader var all värk och orörlighet som bortblåst.

Vidare är jag beroende av tillgängliga träningsmaskiner, både att använda och att lagra data från träningspass för senare analys och jämförelser. Concept2 roddmaskin kan kopplas till en smartphone och ge kontinuerlig information om tid, distans, puls, fart etc via tal.

Förutom att träningen gjort mig starkare och bättre, gör den mig kort sagt lyckligare. Perioderna av nedstämdhet på grund av min funktionsnedsättning blir påtagligt kortare och glesare. Känns det ruttet en dag efter jobbet, räcker det med ett hårt träningspass för att både den fysiska och mentala värmen ska sprida sig i kroppen och dom negativa tankarna löser upp sig som knutar på ett rep.

Förhoppningar inför 2017

Så klart nya idrottsliga framgångar och utveckling. Det kanske inte blir någon premiär i Stockholm Marathon 2017, men träningen inför det hoppas jag ska inledas. Drömmen om att få åka i dom svenska färgerna utomlands inom cyklingen lever kvar även om det tyvärr krävs lite mer än min vilja och egna fysiska förmåga just när det gäller grenen tandem.

Jag tror och hoppas att arbetsåret 2017 ska bli bra och jag känner mig ganska lugn på det området. Det kommer bli bra med något nytt.

Nyårsfirandet

I år blir det traditionsenligt firande med vänner på gångavstånd hemifrån. Det brukar vara lugnt och väldigt fritt från krav och istället bara en trevlig kväll. Ikväll är två av våra ungdomar på annat håll och det känns så klart konstigt.

Med det återstår det bara att sätta punkt för sista gången det här året. Vi ses på andra sidan tolvslaget! :)

[tags]Nyår, Nyårsfirande, 2016, 2017[/tags

Årskrönika 2017

This entry is part 6 of 10 in the series Årskrönikor

Ännu ett år har passerat och det har hänt mycket privat och ute i världen. Ändå blir det här nog den kortaste sammanfattningen någonsin. Jag känner mig inte längre så motiverad att skriva som tidigare.

Arbetslivet

Det viktigaste som hänt mig i arbetslivet i år, är att jag bytt arbetsplats i februari. Det var i samband med att min dåvarandre arbetsplats, Stockholms Syncentral gick över från landstinget i privat regi. Det kändes som en bra tidpunkt att göra något lite annat och jag hade som vanligt tur. Efter att en längre tid fiskat lite i mitt kontaktnät, dök en tjänst som jag väldigt gärna ville ha, upp i alldeles rätt tid. Jag sökte tjänsten och fick den. Det var väldigt bra för mig och väldigt roligt. Från ett aktivt patientarbete till mer administrativt, men fortfarande med synhjälpmedel.

Jag ska inte säga att jag mådde dåligt på min förra arbetsplats. Det var kul att gå dit och jag gillade det jag gjorde. Men det fanns mycket att göra som inte gjordes.

Det är som alltid plus och minus med att byta jobb. Jag kan sakna city med allt utbud av mat och närhet till färdmedel, Kungsholmen är fint när det inte är vinter. Tillbaka ute i Älvsjö finns oändligt mycket bättre rastning för hunden, en fantastisk chef, mycket bra och trevliga kollegor, allihopa. Som jag sa inför julledigheten; det kommer bli skönt med semester för att ladda om lite men det kommer inte kännas det minsta jobbigt att gå tillbaka.

Familjen

Barnen gillar inte när jag skriver om dom, så jag ska inte göra det. I alla fall inte så mycket. I år har i alla fall äldsta dottern har flyttat hemifrån. Det gick väldigt fort från att ”jag skulle vilja ha en egen lägenhet” till att ett erbjudande damp ner och då var det bara att tacka ja. Själv tror jag mer på att det går fort än att älta och dra ut på det. Jobbigt är det för alla parter. En omställning för dottern och givetvis för oss föräldrar. Hela hemmet ändras när sammansättningen förändras och det märks väldigt tydligt när en personlighet försvinner. Det kändes väldigt vemodigt och som ett första riktigt tydliga tecknet på att livet inte alltid kommer se ut som vi varit vana vid dom senaste dryga 20 åren. Men det är naturligt och bra när man får tid på sig att vänja sig. Nu har vi vant oss även om vi fortfarande säger att det känns annorlunda. Alla finns kvar men allt är på ett annat sätt.

Vår minsta är två och ett halvt år nu och har börjat på dagis den här hösten. Inget av våra barn har någonsin gått på dagis så även det är en enorm omställning. Men det är väldigt annorlunda även att ha en liten nu när andra barn är äldre. Det känns så mycket lättare än när vi fick våra första barn. Självklart hänger det ihop med att dom andra är stora och klarar sig och dessutom hjälper till. Lillebror har alltid en famn att gå till och han älskar verkligen sina syskon och lär sig både bus och godis av dom.

Som förälder känner jag mig mindre ”pretto” än förr. Trots att man inte visste hur allt skulle vara för att bli rätt, var man jättenoga med att göra just allt på ett visst sätt. Numera, så länge det inte är förenat med skada eller livsfara passerar det mesta. Om storasystrarna lär minstingen att kasta mat kan man känna att ”jaja det där var ju jobbigt” men det är svårt att inte le åt eländet. :)

Men det kanske allra största som förändrats i år är att min fru efter drygt 20 år som hemmafru måste komma ut i arbetslivet. I slutet av november påbörjade hon sin timanställning i receptionen på Hjälpmedel Stockholm. Än så länge har det varit både hel- och halvdagar. Vi hoppas givetvis att det ska leda till en fast anställning vilket är ett måste för att vi inte ska få problem.

Det innebär att Theo är vårt första barn som måste gå på dagis. Han började på prov tidigare i år och nu är det skarpt läge. Men han trivs och det fungerar.

Det blev ändå fler rader än jag tänkt mig, men mycket lämnas.

Träningen

Jag har skrivit ett separat inlägg om träningen och tänkte inte upprepa mig. Jag tränar och jag mår galet bra av det. :)

Bloggen

Jag har sagt förr att jag ska ta pauser i mitt bloggande och det är väl något som får växa till sig. Jag tycker själv bloggen börjar bli sjukt tråkig eftersom jag bara skriver om min träning som kanske inte är så intressant för andra. ;) Jag har periodvis försökt skriva lite mer utlämnande för att inte bli så ytlig, men det har jag slutat med. Jag kommer inte blogga om hela träningsserier som jag gjort under hösten eftersom det mest varit upprepningar.

Så kanske blir det något mellanting. Jag tvivlar på att jag har några läsare längre. I alla fall inga som ger någon respons och det kan jag förstå. Men det kanske blir ett och annat träningsinlägg eller tekniskt inlägg om det händer något kul. En klar nedtrappning blir det i alla fall.

Jag har raderat mina konton på Twitter och Linkedin. Lite sådär kanske man kan tycka, men jag orkade inte finnas överallt längre. Som någon skrev, ensamheten blir så mycket mer påtaglig om man finns överallt. Inte för att ensamheten stör mig längre.

Summering

Så slutligen, ett bra år. Alla nära och kära mår bra och är friska och det är det viktiga. Att livet i övrigt går upp och ner är bara normalt.

Så, gott nytt år så får vi se när och hur vi ses igen.

Årskrönika 2018

This entry is part 7 of 10 in the series Årskrönikor

Ytterligare ett år har passerat och jag skriver mest för att inte bryta en ”tradition” snarare än att jag har något att berätta. :)

Arbetslivet

Snart firar jag två år på min arbetsplats och det känns fortfarande bra. Det har skett lite förändringar som kanske är temporära eller mer permanenta, det får framtiden utvisa.

I somras kände jag att jag hade lite för lite att göra medan andra avdelningar hårt belastade vilket inte kändes rätt. Så sedan september hjälper jag en annan avdelning och rent praktiskt är jag tillbaka i telefonväxel igen kan man säga. Jag sitter i vår så kallade kundsupport och svarar i telefon. Det är väldigt inspirerande och varierande med ärenden både från patienter och förskrivare och det är verkligen högt och lågt. Allt från att bara koppla samtal till orderhantering.

Det har gjort tiden betydligt mindre långtråkig. Det innebär just nu att jag drar mig lite längre bort från området syn och det gör mig inte så mycket just nu. Jag känner att jag ägnat mig åt det dom senaste 13 åren och kanske inte kan bidra så mycket mer av lite olika anledningar.

Jag tror hur som helst 2019 också blir ett bra arbetsår och även om jag har semester i ytterligare en vecka kommer det inte göra mig något att återgå till vardagen när ledigheten är slut. Tills dess tänker jag slappa.

När jag skrev min förra årskrönika fick jag lite ”skäll” av min fru för att jag inte skrev om något annat stort som hänt oss i arbetslivet. Min fru gick från att ha varit hemmafru i 21 år till att få ett fast arbete. Efter ungefär 1,5 års utbildningstid hamnade hon i arbetslivet och det var en bragd så klart. Som alltid även i mitt fall, med hjälp av kontakter. Det påverkade vår rätt ansträngda ekonomi till det bättre och stabilare.

Så nu har även hon arbetat ett år och verkar trivas bra och vara behövd — med tanke på hur mycket det knotades om vår semester över jul. :)

Familjen

Inte heller i år tänker jag skriva något privat. 2,5-åringen har blivit 3,5 år och är en skön individ som sprider solsken i tillvaron. Uppfostrad av två lite mer avslappnade föräldrar visare med åldern och av sina syskon som lär honom allt ”skit” och alla sköna kommentarer

Det häftigaste som väl hänt i år är att vi kunnat åka på vår första solsemester någonsin. Tack vare två fasta inkomster blev det plötsligt möjligt. Vi satt en dag med äldsta dotter och pojkvän och surfade resor och temat var ”vi är så trötta på julen, vi drar!” Och plötsligt var resan bokad. En vecka på Kanarieöarna i Puerto Rico och i skrivandets stund har vi varit hemma ett par dagar och huden har precis börjat flagna på sina ställen. Vi drömmer nog redan om nästa resa vart den nu ska gå.

Träningen

2018 har innehållit mer löpning än cykling. Jag har bara haft möjlighet att cykla utomhus och delta i ett motionslopp i år. Resten av träningen har varit inomhus och lite utomhuslöpning. Jag har sålt mycket av min uteutrustning i år och har bara en tandemcykel kvar, förvisso en racer om andan skulle falla på igen. Men tyvärr handlar det lite mer om anda för att det ska bli genomförbart.

Pengarna har istället lagts på bättre inomhusgrejer, en helt ny tyst trainer och ett tillbehör som höjer och sänker cykeln för att simulera backar uppför och nedför. Riktigt grymt helt klart.

Men det har som sagt blivit mer löpning i år. Hittills 800km inomhus och kanske 100km till utomhus. Det beror delvis på att mitt träningsprogram Zwift har lanserat mycket nytt just inom löpning och kort sagt att löpning är väldigt skönt för både kroppen och själen.

Inga direkta planer för 2019. Jag har inte ens bokat Vätternrundan. Men eftersom jag stod över i år så kanske det kan uppstå ett sug efter att köra den igen, vi får se.

Summering

Ja men det var väl ett bra år utan några stora katastrofer och mest glädjeämnen. Vi får hoppas att det fortsätter så. Jag ska försöka hitta tillbaka till det riktiga fokuset i träningen och inte äta lika mycket chips och godis som varit ett faktum under hösten.

Och med det; ett riktigt gott slut och gott nytt år.

Årskrönika 2019

This entry is part 8 of 10 in the series Årskrönikor

Nyårsafton igen och dags för en liten sammanfattning.

Under året har det bara blivit 3–4 inlägg så jag vet inte varför jag gör det här. :)

Arbetslivet

I förra årskrönikan 2018 skrev jag om att jag blivit utlånad till en annan avdelning på min arbetsplats för att det fanns för lite att göra för två personer som vi var på min funktion. Utlånet var väl tänkt att vara kortvarigt men förlängdes först med en månad, sedan med två och slutligen fram till midsommar.

Det var i vår kundtjänst och förutom att det inte alls var så flexibelt som jag varit van vid under hela mitt yrkesliv, så var det väldigt roligt och fartfyllt. Telefonen öppnade 08 och stängde 16:30 och vi var i huvudsak två personer som bemannade den och det var ofta runt 120 samtal per dag, ibland mindre, oftast mer. Då var lunch och toabesök något man behövde planera och att ta hand om sjukt barn eller komma sent på grund av försenade pendeltåg fick konsekvenser. Men det är många vars arbeten som är så, bara jag som var ovan.

Men det var kul och aldrig långtråkigt och jag kändes mig genuint duktig på det jag gjorde. Också att som funktionsnedsatt sitta i telefon där bara mitt bemötande och min kompetens räknades kändes väldigt befriande. Verkliga möten med människor kan ibland vara betydligt med stressande på grund av människors fördomar.

Men jag saknade min avdelning och mina kollegor. Jag åt i mitt gamla personalrum, men att fika och prata skit fanns det ofta inte tid till och det kunde gå veckor innan jag träffade vissa kollegor.

Vid midsommartid slutade min kollega och jag flyttade tillbaka till min gamla funktion och där är jag allt sedan dess. Eftersom jag är ensam så finns tillräckligt med arbetsuppgifter. Det händer att jag ibland hoppar in och hjälper kundtjänst under möten eller sjukfrånvaro och det är kul för att hålla kunskaperna vid liv.

Träningen

2019 har även det varit ett år med mest löpning. Det blev bara Halvvättern och <a href=”http:///2019/09/01/sthlm-bike-2019>Sthlm Bike vad gäller cykling och bara en utomhusrunda med en ny pilot och en eller två träningsrundor med ”MP” som är en av två piloter jag brukar cykla med.

Så det var tunt på cykelfronten. Inför Halvvättern tränade jag en hel del inomhus och även om det blev en lugn runda så kändes formen OK.

Men jag springer med 2 personer sedan tidigare och det går att få till en hyfsat bra och regelbunden utomhusträning som kan varvas med inomhus på löpbandet, vilket ändå passar mig utmärkt såhär års. :)

Mitt mål inför nästa år är, eller kanske snarare har varit att springa Sthlm Marathon i maj 2020. Jag har inte anmält mig ännu och är tveksam till om det går att genomföra. Mest hänger det på mig. Jag vet inte om jag mentalt kommer orka skaffa mig den träningsmängd jag kommer behöva för att kunna genomföra det på ett bra sätt. 5–6 mil löpning i veckan är svårt att få till samtidigt som ett heltidsarbete. Kanske är det synnedsättningen som gör att dagarna kräver mycket mer energi och att det känns nästan omöjligt att byta om och kliva upp på löpbandet direkt när jag kommer hem. Dessutom är det inte klart om jag skulle ha ledsagare till ett sådant evenemang som antingen kräver en som orkar springa en hel Marathon och vara i bättre form än mig för att vara alert och orka ledsaga hela vägen, eller att ha 2 eller flera ledsagare som löser av längs vägen. Men det är förmodligen min egen ork till träningsmängd som är det avgörande problemet. Jag vet hur fruktansvärt sugen jag kommer vara när solen börjar värma och fåglarna börjar kvittra och vägarna torkar, men jag vill vara i sådan form att jag klarar det på runt 4 timmar utan att vara allt för trasig efteråt.

Vi får se, det beslutet är inte fattat ännu.

Familj

Jag är tacksam för att alla mår bra och är friska. Första halvan av 2019 var tung, det känns väldigt vemodigt när man inte kan hjälpa ens barn som mår dåligt och som det inte går bra för. Det jobbigaste är nog att tvingas backa och inse att man inte kan göra något och med största sannolikhet bli anklagad för att man inte gjorde något eller fanns där om några år när förhoppningsvis allt löst sig.

Det börjar kännas annorlunda att vara förälder. Det började förvisso för några år sedan när dom äldsta lämnade hushållet, bilda egen familj och nu också vänta barn. Dom som är kvar hemma blir äldre, klarar sig allt mer själv och tilltalas mer som unga vuxna mer än barn. Allt sammantaget tydliga tecken på att tiden går och att jag blir äldre. Det konstiga är att det inte känns så inuti. Men det är inte oangenämt egentligen. Det jobbiga är väl att det är tydliga påminnelser om att det inte alls är oöverskådligt lång tid kvar tills huset är tomt och en rädsla för den tomhet som kanske kommer infinna sig då. Förhoppningsvis är det en stund kvar tills dess.

Summering

Så det här året får väl avslutas med ett gott betyg kort sagt.

Årskrönika 2020

This entry is part 9 of 10 in the series Årskrönikor

Ett år har passerat och det råden väl inget som helst tvivel om att detta varit det märkligaste, mest skrämmande år min generation upplevt i och med Coronapandemin som drabbade världen i slutet av februari i år. Jag har valt att inte skriva om det alls då det finns tusen och åter tusentals artiklar i ämnet och jag har inte haft något att tillföra.

De som känner mig vet att jag är lite dystopiskt lagd. Jag har alltid känt mig säker på att det relativa lugn vi tror vi lever i kommer att ruckas endera dagen. Klimatet har varit väldigt diskuterat de senaste åren, framför allt i och med vår fantastiska klimataktivist Greta Thunberg som verkligen drog igång en stor rörelse och det inte en dag för tidigt. Snarare tvärt om, kanske lite sent.

Ett av mina favoritpoddprogram är P3 Dystopia från Sveriges Radio. De har under drygt 1½ år nu publicerat avsnitt om ytterst verkliga hot vi står inför och hur det kan se ut om dessa hot blir verklighet. De har haft avsnitt så klart om klimatet och om vattnet stiger, multiresistenta bakterier, överbefolkning, om maten tar slut, övervakning och liknande. Det är saker vi redan ser runt om oss i världen men som inte drabbat oss än.

programmet inleds alltid med en dramatisering som handlar om hur det skulle kunna vara. När Malmö översvämmas och man får paddla till sjukhuset där antibiotikan är slut och vattnet orent och liknande. Dessa dramatiseringar följt av vetenskap gör det hela så otroligt bra och begripligt.

Jag vet attmånga stoppar huvudet i sanden och tycker att det är överdrivet och framför allt händer det inte oss. Om klimatet blir lite tufft söderut så klarar vi säkert oss bättre här uppe. Men vad händer om flera miljoner klimatflyktingar börjar välla uppåt Europa, kanske beväpna sig för att få komma in i andra länder och om vi då väljer att skydda oss och våra gränser?

Jag tror att grunden är att vår välfärd och vårt sätt att leva på många sätt gått för långt och eftersom vi inte riktigt tror på eller orkar sätta oss in i allvaret och vilka konsekverna kommer att bli, äljer vi att avfärda det som överdrifter. Och det som många upplever som stora steg tillbaka – att inte längre köra bil överallt, äta annorlunda och ha ett annat konsumtionsmönster. Jag behöver bara gå till mig själv; köpa ett nytt löpband eller träningscykel, att avstå från det påverkar mitt liv väldigt negativt.

Ett av avsnitten handlade om när havet stiger. I den inledande dramatiken handlade det om en kille som skulle till jobbet men framme vid tunnelbanestationen så var stationen översvämmad med vatten och han fick gå istället. Under hösten har vi bara haft regn och blåst i Stockholm och inga soltimmar sedan slutet av november. Den 18:e december nåddes jag av nyheten att det var stopp i tunnelbanan för att det forsatt in vatten vid Stadshagen och det var totalstopp i tunnelbanetrafiken. felet kunde vara avhjälpt först ett eller två dygn senare. Ute blåste det 11 sekundmeter och regnade i sidled, +5 grader den dagen. Året 2020 går till historien som det varmaste året någonsin…

Verkligt otäckt blev det när P3 Dystopia onsdagen den 22:a januari publicerar avsnittet Pandemi. Då visste ingen vad som skulle drabba oss med full kraft bara 6–7 veckor senare. Det var kanske ingen överraskning för forskare. De flesta var väl överens om att en pandemi skulle drabba oss förr eller senare. Men timingen var otäckt perfekt.

Sedan dess har naturligtvis mycket hänt och jag tänkte inte rekapitulera året som gått. vi hade en första våg med fruktansvärt många döda och ekonomiska konsekvenser. Nu är vi mitt uppe i den andra vågen och runt 8000 döda och inga tecken på förbättring. Ett vaccin finns och man börjar redan nu vaccinera, men man hör också om muterade virus.

Arbetslivet

När pandemin kom och samhället drog i nödbromsen kan man säga att allt tvärstannade. Alla möten och besök blev inställda och det handlade mycket om att bokstavligen sitta av tiden. Jag tillhör ändå de lyckligt lottade som inte blivit permitterade så som många, många andra i andra branscher. Påverkade lär vi bli ändå när ”räkningen” ska betalas.

Men jag trivs otroligt bra på mitt jobb och med mina kollegor. Senaste månaden har jag som många andra jobbat hemifrån vilket trots allt känts bra för att minimera resandet. Just mitt jobb har inte mycket som faktiskt binder mig till kontoret och samma med min fru. Så vi har haft varsitt hörn här hemma och om man nu får tala om att trivas i den här situationen vi befinner oss i så har det här åtminstone varit bra både för vår oro och säkert hälsa samtidigt som det skyddat andra och avlastat trafiken.

Privatlivet

Det största som hänt i år är givetvis att jag blivit morfar. Vårt första barnbarn kom till världen i april i år, en glädje i allt mörker.

Jag och min familj har inte drabbats av Coronaviruset. Vi har sluppit vara sjuka och har heller inte haft det nära inpå oss. Den första tiden höll sig alla i familjen undan andra människor och undvek publika sammanhang, men allt för fort började springet i centrum och klädaffärer igen. Man måste påminna sig var dag och fråga sig om just det jag nu ska ut och göra verkligen är viktigt. Samtidigt har det varit svårt att näthandla. Har inte tiderna för utkörning varit slut så har betalsystemen krånglat eller varorna varit slut.

Träning

Ja, även träningsåret började konstigt. Planen var att springa Stockholm Marathon och en satsning hade påbörjats, men allt sådan kom av sig när evenemang efter evenemang ställdes in. Det bidrog väl till att det här träningsåret inte går till historien som det mest produktiva. Nu får man väl se om det blir några nya satsningar för min del. Även om Stockholm Marathon 2021 blir av så har jag inte förberett mig för det, så det blir kanske i framtiden.

Årskrönika 2021

This entry is part 10 of 10 in the series Årskrönikor

Ännu ett år har passerat och även det här året har varit konstigt naturligtvis. Privat har pandemin inte drabbat mig så mycket och jag håller mig nog även i år från att inte nämna det så mycket.

Arbetslivet

Arbetet har naturligtvis även detta år präglats av pandemin. Både jag och min fru jobbade hemma hela året fram till oktober och distansarbete har nog varit årets snackis. Det har varit stort fokus på allt negativt kring distansarbete och man har pratat om bristen på rörelse och social samvaro och att många mår dåligt av det. Jag har full respekt för det och kan förstå att det är så, men debatten är som vanligt väldigt ensidig. Man har inte pratat så mycket om allt bra det kan innebära, som exempelvis för oss.

Social samvaro har inte varit något problem för oss. Vi har båda jobbat hemma och haft barn hemma som periodvis i början av 2021 haft mycket distansarbete i skolan. Så för oss har det inneburit att vi sparat 15 timmar i veckan på att resa, hämta och lämna barn på förskola. det är 15 timmar av ens privata tid, 15 timmar kortare för en 6-åring som annars måste lämnas kl07 och hämtas kl17:30. Istället har det kostat ungefär 10 minuter per dag i hämtning och lämning, dvs 50 minuter i veckan. Det är en väldig vinst för familj och ens egen ork.

Sedan i oktober skulle alla tillbaka till kontoret. Det skulle ske stegvis fram till årsskiftet för centralt förstod man att det även skulle ta lite kraft att vänja sig tillbaka till tidigare rutiner. Men för många av oss var det inte mycket till successiv övergång, utan raka vägen tillbaka.

Sedan började smittan om igen och nya rekommendationer kom men även då stretar arbetsgivaren emot.

Digitala möten var vardag för mig redan vid sekelskiftet. då hade jag min arbetsplats i Solna, chef i Tyskland och kollegor över hela Europa. Möten via telefon och daglig kommunikation via telefon var vardag. Man måste säga att pandemin gjorde alla vana vid digitala möten på nolltid, trots lite missöden och tjat om dåligt ljud i headset, kamera på eller kamera inte på och annat idiotiskt. Men mötena blev effektiva och bra och kortades märkbart. Motståndarna säger att man missar det ”sociala spelet” och även här tycker jag bara det negativa togs upp.

Alla utom jag verkade väldigt sugna på att vara på sina kontor och sitta i konferensrum igen.

Man får se vad 2022 blir av.

Privatlivet

Alla har fått vara friska och vi spenderade vår semester som tänkt ute i skärgården. Jag gjorde ett nytt försök att bli båtägare efter nästan 10 års uppehåll, men beslutade mig under tidig höst för att det fortfarande inte var rätt för mig och vi gjorde oss av med båten. Trots barn som numera är stora och kunniga i att framföra och navigera en båt till sjöss och stor hjälp av familjen att transportera saker fram och tillbaka, så är mitt huvudproblem detsamma. Jag kunde inte ens ta mig till och från båten på egen hand utan stor mental insats och fysisk utmaning och då tappar det en stor del av vitsen. Jag ska försöka hålla mig till sådant jag behärskar och någorlunda kan utföra själv.

Jag har bland annat börjat återanskaffa gitarrer och förstärkare efter att mina tidigare grejer blivit stulna. Jag hoppas att jag ska kunna återuppta mitt hobbyspelande så att de inte bara blir hängande på väggen.

Träningen

Jag har ingen stor satsning planerad, men jag löptränar enbart numera. Jag har inte suttit på cykeln sedan april / maj någon gång. Under våren och sommaren gjorde jag ett nytt ryck för att försöka få kontakt med några nya ledsagare och satte ut en efterlysning i diverse grupper på Facebook.

Det såg bra ut till en början. Plötsligt stod jag med fem intresserade ledsagare och jag var ute och sprang på prov med tre av dem. Två av dem sprang några pass med mig innan allt rann ut i sanden och nu är det jag och mitt löpband igen.

Jag tror faktiskt inte att jag kommer försöka igen och därmed kommer jag inte längre hoppas på något marathon i Stockholm. Men så börjar jag nog bli lite för gammal för det också.

Mitt nya fina löpband jag skaffade i början av året har redan fått gå många mil och det fungerar väldigt väl.

Med det önskar jag alla ett gott slut och ett så bra 2022 som vi nu kan få. :)