Dags att bli förälder igen

Ja då var det officiellt, vår familj ska växa och bli större med en ny liten familjemedlem. Planerad nedkomst, eller vad man ska säga, är i mitten av april. Appen i min iPhone säger en sak och mödravårdens ultraljud en annan. Vi får se vem av dom som har rätt. Jag sätter så klart mitt vad på iPhone :)

Reaktioner har det så klart blivit här hemma. Med 4 barn får man räkna med 4 olika reaktioner som stämmer ganska väl överens med deras åldrar och personligheter. Vi människor är ibland rädda för förändringar men jag tror det lugnar ner sig med tiden då alla får hinna vänja sig.

Annars känns det bra måste jag säga. Lite ovant att tänka sig en bebis till i hushållet när den yngsta redan är 9 och den äldsta myndig om några dagar. Men barn är fantastiska och den enda egentliga meningen med livet som jag ser det. Min tid här på jorden är begränsad och min gärning kanske inte kommer sätta så tydliga spår i historien. Jag försöker leva så väl jag kan för min egen och andras skull och barnen är det enda men bästa jag kan bidra med. Jag tror inte på gud, döden och paradiset. När det är slut är det slut och då kommer 5 stycken fortsätta.

Det var lite tankar om livets mening. Jag kan inte rå för att sådana tankar kommer när sådant här händer. Det lustiga är att nu hör jag småbarn överallt, små bebisar i vagnar som skriker, små ultrakloka treåringar som har tankar om allt på pendeltåget och mammor och pappor med barn överallt. Så det är väl något som händer även i oss pappor när hormonerna flödar :)

Något annat som är lite nytt mot när man var lite yngre, är oron i kroppen. Jag tänkte på det nyss när jag satt och tittade på reprisen av senaste avsnittet av Veckans Brott på SVT. Det handlade om en sexårig flicka som försvann för 17 år sedan och att man nu tror att det är Engla-mördaren Anders Eklund som kan vara skyldig även till det mordet som man är övertygad om att det är trots att man inte hittat någon kropp. Det liksom suger och river i hela kroppen och jag kan riktigt känna skräcken klösa i huden och hjärtat.

Men jag har alltid varit ganska blödig. När andras eller ens egna barn gråter och är ledsna eller arga så trycker tårarna på bakom ögonlocken och man vill bara ställa till rätta och skydda. Så var det då också när de första barnen kom. Nu känns det kanske mer som om jag oroar mig mer för allt farligt som kan hända. Kanske för att mer farliga saker hänt i världen sedan dess.

Så nu väntar ett antal graviditetsmånader och det kommer det helt säkert skrivas mer om framöver.

[tags]Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Gravid, Graviditet[/tags]

Fler nyckelbensbrott

Bild: Barn som lastas in i ambulans Bild: Röntgenbild på brutet nyckelben

För en kort sekund hann jag bli riktigt rädd, eller sådär när man spänner sig inför att något farligt ska hända. Att sonen ringer från en kompis telefon när batteriet är slut är inget ovanligt, men att det är kompisen som ringer och säger att något har hänt är inte lika ovanligt. Stim och stoj i bakgrunden, lite nervösa röster, fredagskväll. Ja ni kan ju tänka er själva vilka tankar som fladdrade förbi under några sekunder. Fredagskväll, alkohol, badplats, mopeder… Och alltid tänker man det värsta.

Men sonen var nykter men hade lekt i en kundvagn med en kompis och ramlat ur och landat olyckligt på huvud och axel. Nyckelbenet var brutet men operatören på 112 hade ändå tyckt att han skulle ligga kvar på marken tills ambulans kom. För mig kändes nyckelben och ambulans lite motsägelsefullt och jag undrade så klart om något mer hänt och om det där med kundvagn bara var en körare för att dölja någon mopedolycka eller liknande.

Det blev ett snabbt besök på akuten på Södersjukhuset för röntgen och mitella och sedan hemskickad.

Så nu är vi två rörelsehindrade i familjen och vi som snart ska ut i skärgården med mycket packning, det ska bli intressant :)

[tags]Sjuk, Sjukhus, Södersjukhuset, Ambulans, Akuten, Nyckelben[/tags]

Promenad på Djurgården

Idag tog sig nästan hela familjen in till stan för att gå en långpromenad i det vackra vädret. Det blev båten ut till Djurgården för en promenad med mat- och glassstopp mot Djurgårdsbrunskanalen. Där gick vi hela varvet runt, bort till gamla Djurgårdsbron, över den och längs kanalen hela vägen tillbaka till nya bron.

Mycket båtar, badande hästar, promenerande, löpande och cyklande människor. Det är en riktigt härlig stad vi har!

Vägen hem gick på trötta ben längs Strandvägen och Hamngatan tillbaka till centralstationen. Jag mätte inte sträckan den här gången men det måste ha blivit närmare en mil. Trots att mina otränade ben värkte och operationssåret i magen börjat sticka lite, kände jag mig otroligt glad och nöjd över dagen. Alla var glada och positiva hela tiden och ingen fick något utbrott. Barnen klättrade i träd, 10-åring som tonåringar och självklart fotograferas uppe vid kanonerna vid Sjöhistoriska museet.

[tags]Stockholm, Djurgården, Promenad[/tags]

En pappas tankar del V

Så har vi också blivit lurade. Eller man kan säga att vi lät oss luras mest för att orken tröt och det är väl ofta så det är. Man vet att man gör fel men det känns inte som om det finns något bra alternativ.

Midsommarafton är ju en klassiker. Vi var bortbjudna till vänner och ett av barnen var så trött. Blindtarmsoperation förhindrade mig att gå många meter. Dessutom den där föräldrartröttheten, efter allt som varit med barnet och utan någon bättring i sikte. Alla löften och lögner och bedrägerier. Jag kände mig som en tonåring själv: jag skiter i allt. Åtminstone en liten släng av den känslan.

När döttrarna gick hem i förväg skickade dom ett SMS om att lägenheten var väldigt välstädad — larmklockor igen, och att den stank svårt av parfym, cigarettrök och alkohol. Ni som haft fest vet hur det stinker efteråt. Inget i världen kan ta bort den lukten även om man tror det.

När vi själva kom hem så rådde det inget tvivel. Ett stort antal människor hade vistats där och det hade rökts och druckits. Men just då kunde jag inte ta hand om det eftersom mitt infekterade operationsår gick sönder under vägen hem och det blev till att beställa taxi och åka raka vägen till Huddinge Akutmottagning.

Idag när jag frågade barnet fortsatte lögnerna tills jag konfronterade med ljudupptagningen från lägenheten. Den var i bra kvalitet, tre ungdomar sitter och ringer efter alkohol och efter några timmar väller folk in i lägenheten.

Jag känner sådan otrolig trötthet och maktlöshet. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Självklart nya lögner om förbättring och aldrig mer som jag tyvärr värderar lika högt som väderprognoser. Men nu får det faktiskt vara bra. En grej till, bara liten, så gör vi själva en ny anmälan till Socialtjänsten.

Inget verkar stulet i lägenheten, men en fotoram är krossad och förklaringen till hur det gick till är bara löjlig. Jag är mest förbannad på mig själv som var lat och godtrogen fast alla varningstecken fanns där och ljudet från varningsklockorna var öronbedövande… :) På vår middag dracks en snaps till sillen bara för att och det hade helt säkert varit OK att avstå den för att kunna åka och göra ett hembesök. Det hade varit så fint att överraska dem med att inte alla föräldrar är så lättlurade. Men nu vann dom igen således.

Men som jag alltid försöker se saker positivt och inte minst försöka lära mig av misstagen så har detta verkligen varit lärorikt. Dessutom hittade mina döttrar en bild på nätet från dagen då hela familjen var på Gröna Lund. Bild: Ungdomar och flaskor
Det var ändå dagtid, men här sitter ungdomar hemma i vår lägenhet och dricker alkohol.

Så 2 av 2 gånger barnet haft tillgång till lägenheten ensam så har det utnyttjats på det här viset.

Och det är naturligtvis oftast såhär det går till. Man kan inte vara hemma jämt, ha full koll och man kan och får inte slänga ut sina barn när man lämnar lägenheten. Men med de risker det här innebär kan det inte gärna fortgå såhär heller. Det är både risk för att fester spårar ur, mer saker än en fotoram går sönder, saker blir stulna och inte minst, människor kan råka illa ut.

Lösningen hade varit bra grannar, anhöriga i närheten eller liknande.

Dagens underdrift mina vänner: det är inte lätt att vara förälder…

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Midsommartankar från ett maskrosbarn

När vi bildade familj hade jag sedan länge lovat att inte upprepa en del saker som jag upplevt i min barndom. Mina barn skulle aldrig få stryk och aldrig växa upp med missbrukande föräldrar. Inget av det var svårt att uppfylla. Jag blev varnad för, och var mer rädd för att bli för strikt och fördömande så att det upprepade sig var annan generation istället, men det har också känts ganska tryggt. Jag har ingen total fördömande inställning mot alkohol. Jag kan visst dricka vin till middag eller ta en öl med kompisar och prata strunt en kväll. Men står valet mellan träning och öl, vinner träningen lätt och jag känner inte att jag måste ha en bärs vid vissa bestämda tillfällen.

Men vid varje jul och midsommar har jag svårt att känna den där lyckan och glädjen. Jag kan inte avgöra om det är barndomen eller bara min person som gör att jag inte gläds åt julens lekar och klappar eller midsommarens stång och danser. Det känns fånigt och överdrivet och bara som ett stort varför?

Så på något sätt antar jag att jag för något dåligt vidare och just detta har jag aldrig lyckats hitta en lösning på genom åren och snart är barnen stora. Jag bara klarar inte att låtsas tycka det är störtkul. Jag sitter gärna och äter gott och har det trevligt. Barnen som leker runt omkring och det får gärna regna, det rör mig inte i ryggen. Men vaddå små grodorna?

I min ungdom blev de här högtiderna bättre och nyktrare och mindre ångestframkallande och det var jag tacksam över. Det lyckades ändå inte reparera och skapa den där känslan som aldrig funnits. Det tycks inte spela någon roll vart man firar midsomrar, nästan i alla väderstreck finns fulla vuxna och unga.

När jag känner så här brukar jag alltid minnas midsomrarna ute på Muskö. Där fanns visst fulla människor bland firarna men inga av oss. Det spelar ingen roll vilket av åren, allt var ändå perfekt, vattnet varmt, bad och god mat, även om det regnade.

Jag läser artikeln Jag känner mig så ensam i Aftonbladet som handlar om barn till missbrukande föräldrar. Att det är otroligt många unga som tar hand om sina vuxna anhöriga under semestrar, torkar spyor och plockar tomglas, som man beskriver det,. Eller bara driver vind för våg utan någon som orkar bry sig eller ha lust att göra något för att annat, spriten är viktigare.

Man skriver att alkoholkonsumtionen har stigit i år igen, att vi i genomsnitt dricker 10 liter ren sprit per person och år — undrar hur många öl det motsvarar, jag som aldrig dricker sprit. Och för alla dom jag känner som inte dricker alls, finns det någon annan som dricker dubbelt så mycket. Det är en skrämmande tanke.

Men jag är inte bara maskrosbarnW jag är också förälder med tre barn utspridda i tonårens olika faser. Jag ser både ett av mina barn som dras till alkohol, tycker sprit är coolt och verkar ha kompisar som festar gärna och mycket.

Här köps inte ut någon sprit, ändå alla dessa festande ungdomar. Det är klart, det var inte svårt att få tag på alkohol på min tid heller. Äldre kompisar, kompisars syskon eller föräldrar eller varför inte A-lagarna utanför Systemet som gör vad som helst för några spenn extra. Om det betyder sprit till allt för unga är skit samma för dom.

Och festerna då? Dom måste äga rum någonstans. Oftast inte i en skogsglänta, utan hemma hos någon. En familj som godtroget lämnar hemmet med enbart ungdomar, eller föräldrar som vet vad som ska ske och inte vet vad man ska göra åt det, eller i värsta fall tycker att det är en naturlig del av utvecklingen. Eller föräldrar som under festen tappar kollen och omdömet och låter barnen dricka.

Jag har varit redlös två gånger i mitt studentliv. Det var så hemska upplevelser att jag minns dem än idag. Första gången vaknade jag upp i min lägenhet, med hemnycklarna på dörrmattan och en spya på golvet nedanför sängen. Någon, oklart vem hade levererat mig hem och bara där hade det kunnat hända saker. Spyan hade jag inget minne av men jag tackade högre makter när jag vaknade, att jag tydligen haft lite kraft för att vrida huvudet och böja mig över sängkanten. Livet hade kunnat sluta där.

Andra gången vill jag inte ens skriva om, men det blev den sista jag lät någon supa mig under bordet och därefter såg jag till att alltid ha kontroll.

Så ta det lugnt där ute ikväll och alla andra kvällar. Det blir mycket fokus kring högtiderna men jag vet att problemet finns året om.

[tags]Midsommar, Midsommarafton, Midsommarfirande, Sommar, Aftonbladet, Alkohol, Barn, Maskrosbarn, Missbruk[/tags]

Gröna Lund 2014

Bild: Emilia Nömell, Denise Nömell och Joakim Nömell i Katapulten på Gröna Lund

Bild: Slänggungan Eclipse underifrån

Så var det dags för årets besök på Gröna Lund. Jag tror inte vi gjorde det förra året på grund av barnens olika åldrar, åkattraktionernas längdkrav och kostnaderna. Så i år kändes det aktuellt med ett nytt försök. Vi var ett barn kort som avstod på grund av ett tidigare besök med kompisar på Liseberg några dagar tidigare bara.

Jag tycker att entusiasmen lägger sig ganska fort när man kommer fram. Trots förköpta biljetter och åkband tar det sin lilla tid att komma in och vår ambition att vara där så nära öppningen som möjligt höll inte.

Värst med de här nöjesfälten är de enorma köerna till åkattraktionerna. Man gör inte så mycket mer än att köa, en timme per attraktion är inget ovanligt för en upplevelse på någon minut. Det gör att man inte hinner åka så många gånger så jag förstår att åkband lönar sig.

Vi hann prova igenom alla berg och dalbanor samt den nya slänggungan Eclipse som jag gillade för sin höjd. Så värst snurrig blev man inte men det var en kittlande känsla att flyga runt 90 meter över marken.

Jag hade tagit med mig min Garmin actionkamera med målet att kunna filma lite fartfyllda åkturer men det kändes bökigt att hålla på att lite i smyg skruva på fästen eller hålla i kameran. Så den hängde mest innanför tröjan. Däremot måste den ju följa med på en sån här grej för att se om det är något man kan ha nytta av.

Ikväll var det även final i Lilla Melodifestivalen och rätt låt vann tycker jag. Vi stod inte och tittade hela tiden men det hördes bra ändå medan man stod och köade.

Lite onyttig mat blev det idag också, hamburgare och langos, lite remmar och så klart kaffe :)

Nu ska vi åka hemåt och det ska bli otroligt skönt.

[tags]Gröna Lund, Nöjesfält, Barn, Familj[/tags]

En pappas tankar del IV

Det var ganska länge sedan det här ämnet var uppe i bloggen. Alla inlägg om träning och föreläsningar ger lätt skenet av att allt är frid och fröjd men riktigt så är det inte. Egentligen har jag saknat att dela med mig, få stöd i kommentarer och ta del av era liknande erfarenheter, men jag har nog ärligt talat tappat lite sugen.

På ett sätt har det ändå blivit bättre. Barnet som var, eller är i farozonen verkar numera umgås mer med jämnåriga och de äldre småkriminella som fanns runt tidigare, åtminstone verkar ha dragit sig undan. Antingen det eller så har barnet blivit skickligare på att dölja det eller så har vår uppmärksamhet börjat brista.

Och visst har den det. Jakten på föräldrar har nästan helt upphört. När barnet säger sig vara hos en viss kompis, känns det inte längre som någon idé att leta föräldrar. Intresset från andra föräldrar har minst sagt varit sparsamt förutom i några enstaka fall. Och eftersom fester förekommer så tyder det antingen på att de äger rum i familjer där man bryr sig mindre, eller att festerna sker hemma hos kompisar med egna lägenheter och då man bara i bästa fall får ett äkta förnamn så är det inte mycket att gå på.

Ärligt talat känns det inte längre värt all den frustration och oro som bara förstör en fredags- och/eller lördagskväll. Som jag skrivit tidigare, det finns fler barn i familjen som behöver oss.

Det som allt jämt gnager är känslan att vara utnyttjad. Hemmet är nätt och jämt en dörrmatta och hotell som man kan komma och gå i hur som helst. Barnet har inte längre någon egen nyckel. Efter alla tappade nycklar och med tanke på umgänge, känns det inte längre säkert att trycka fler nycklar som ändå är borttappade inom loppet av någon vecka. Så ytterdörren måste hållas olåst om man inte vill springa och låsa upp mitt i natten och porttelefonen kan lika gärna ringa kl23 som kl03. Det finns ingen respekt över huvud taget.

Och ingen kan svara oss på hur vi ska hantera detta? Man är skyldig att försörja sina barn, med mat och tak över huvudet. Det betyder att man inte kan neka barnet tillträde till hemmet. Det betyder att det finns absolut ingenting att sätta emot. Man kan säga du får inte komma hem kl03, du väcker alla som ska till jobb och skola. Svaret blir ändå bara jaha. Och svarar ingen i porttelefonen för att ingen vaknar, ringer barnet runt till syskonens mobiltelefoner tills någon svarar och öppnar.

Det här är en helt sjuk situation. Jag skulle inte kunna eller vilja slänga ut mitt eget barn ur hemmet. Men samtidigt vill jag inte bli behandlad som luft och skit. Samtidigt vill jag inte acceptera att det är såhär och att hela hemmet får rätta sig efter en individs nattliga vanor. Det kan hur som helst inte vara rätt?

Jag har själv faktiskt blivit utslängd ur mitt fosterhem. Det är ingen bra känsla. Ur mina fosterföräldrars synvinkel kan jag förstå att de gjorde som de gjorde även om jag än idag undrar hur de tänkte. Hade jag inte haft ett stort socialt nätverk och vänner att bo hos, hur skulle jag ha löst det då?

Orsaken till att det blev så var en intrig som inte startades av mig. Jag var ”lyckligt” ovetande medan bråket pågick men mina fosterföräldrar var hela tiden övertygade om att jag var upphovet till allt. När jag sedan blev varse om vad som pågick hade jag inte längre något hem.

Så egentligen är det som hände mig som 18-åring inte riktigt jämförbart. Jag var dessutom myndig och hade jag burit skulden till det som hände, så hade man på sitt sätt den fulla rätten att göra så även om jag fortfarande gick i gymnasiet och då man väl fortfarande har någon försörjningsskyldighet.

Men som nu, känns det som om inget finns att sätta emot. Är det min lott som förälder att genomleva och hoppas på att barnets respekt vaknar till liv någon gång? Jag skulle vilja ha något hårt och tydligt att sätta emot för att visa att man även har förpliktelser i en familj och att det inte ens hjälper att vara myndig och bestämma själv snart. Lever man under samma tak måste man ändå ta hänsyn.

Kort sagt, jag har ingen aning om vad vi ska göra…

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Bakslag

I höstas var det rätt stökigt här hemma med ett barn som hamnat i fel sällskap. Det var lite besök av polis, utredning av Socialtjänsten på vårt initiativ och en massa sömnlösa helgnätter.

Jag har ibland fått frågan hur det gått eftersom jag inte skrivit något på ett tag. Och det har faktiskt varit lugnt. Skolan har funkat hyfsat bra och helgerna har varit under kontroll.

Mycket tack vare de föräldrar som också engagerade sig tillsammans med oss. Det var långt ifrån alla som gjorde det dock. Sedan tror jag det här ”felaktiga sällskapet” tyckte vårt barn blev så besvärligt att umgås med på grund av jobbiga föräldrar. Nästan allt man företog sig sket sig på något vis och då verkar de ha dragit sig undan till lugnare jaktmarker. Ett utmärkt resultat tycker jag.

Sedan är det också så klart barnets egen förtjänst som nog tycker det här är fel någonstans trots att en del saker lockar och är svåra att motstå.

Men ikväll blev det ett litet bakslag. Den utsatta tiden på kl24 kom och passerade men inget barn kom hem. SMS och telefonkontakt innehöll till en början ”kommer snart” och vart efter klockan gick kom tycka-synd-om-argumenten, ”jag vet att jag gör fel” och liknande ångerfulla SMS. Ytterdörren förblev dock orörd.

…Tills nu, efter klockan 5 på morgonen ringer porttelefonen. När barnet kom hem orkade jag inte ens gå upp och starta krig eller kontrollera nykterheten. Men jag har svårt att somna om och är piggare nu.

Samtidigt känner jag mig så grymt uppgiven. Ikväll orkade ingen av oss dra i larmklockan, sitta och ringa runt eller försöka mobilisera skjuts för att hämta barnet. Det finns andra i den här familjen också som betalar ett pris varje fredags- eller lördagskväll som spårar ur. Det känns som ett misslyckande att inte ha varit den där jobbiga föräldern och det blir nog som en liten seger för barnet.

Tankarna blandas, ”gör vad du vill, jag orkar inte bry mig” vilket man självklart gör ändå, samtidigt som jag blir förbannad över respektlösheten över att hemmet betraktas som ”Hotell Karamell” där man kommer och går lite som man gitter. Inte ens när 18-årsdagen och man verkligen gör som man vill, kan man ha det så i ett hem med en familj.

Nu ska jag försöka somna om och försöka att inte känna mig så misslyckad imorgon, eller snarare senare idag…

God natt igen då…

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Socialtjänstens utredning avslutad

Idag kontaktade vår handläggare på Socialtjänsten min fru och meddelade att hon avsåg att avsluta utredningen. Hon tyckte det var så bra och att barnet i fråga kommit på rätt köl igen att det inte fanns någon anledning att fortsätta.

Jag blev lite förvånad eftersom vi bestämt att barnet skulle fortsätta på samtal och att hela familjen skulle få stöd och rådgivning när det gäller regler och rutiner.

Men nu verkar det inte bli så och jag kan känna dubbla känslor inför det. Jag såg kanske inte fram emot att sitta i någon sorts familjerådgivning men var samtidigt nyfiken på vad det kunde leda till.

Men nu återstår bara lite administration mellan Socialtjänsten och skolan och sedan avslutas ärendet. Vi får hoppas att det är ett bra beslut och att det fortsätter gå åt rätt håll.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Nyårsfirande 2013

Så var nyårsafton här, men den blev inte riktigt som det var tänkt. Det traditionsenliga firandet med familjen Pålsson ställdes in på grund av magsjuka och då valde vi att hålla oss undan för att slippa smittas :)

Nu sitter vi hemma istället och familjen är dessutom reducerad med ett barn som firar, förhoppningsvis under kontrollerade former med en kompis och hans familj. Det är självklart i en familj där vi kan ha kontakt med föräldrar och lita på att de ser till att barnet kommer in i tid, hel och nykter hoppas jag.

Vi andra fem genomför nyår i all stillhet. Menyn blir ungefär som den var tänkt, rårakor med gräddfil, rödlök och kaviar till förrätt och kött med hasselbackspotatis till varmrätt. till kaffet provade jag en liten Cognac, men det smakade inte lika bra utan MPs sällskap, så det blev Fanta resten av kvällen.

Nu sitter vi mest och väntar på 12-slaget känns det som. Vi skämtar redan om att så fort de slutat panga, så går vi ut med hundarna sista svängen så kan man sova sedan.

Egentligen känns nyår allt mer överskattat för varje år. Vi köpte inga raketer för första gången någonsin. Vi saknar vårt sällskap och lider med de i familjen som är sjuka, men annars börjar det kännas som vilken kväll som helst. Imorgon är det förvisso ledigt, men på torsdag är det arbete igen och samma klienter som 2013 och jag har egentligen inga förhoppningar om att det som fungerar mindre bra på min arbetsplats ska bli bättre under 2014. Men jag sköter mitt och gör det jag ska så bra jag kan och det känns fortfarande helt OK att gå till jobbet. Jag går dit för mina klienter och ganska många fina kollegor. Resten får försöka vara.

Nyårslöften då? Det känns ganska förlegat och löjligt. Alla som säger att de ska sluta röka, dricka, träna mer och sedan blir det ändå bara pannkaka av allt ihop och man blir besviken på sig själv och säger till sina vänner att det där lovade du förra året också :)

Men jag skulle vilja ha mer energi till annat än jobb. Jag ska försöka fortsätta ägna mig åt sådant som gör mig glad och får mig att må bra. Då tror jag att jag blir bättre för andra också. För mig innebär det rent konkret att jag skulle vilja orka hålla en konstant, ganska hög träningsnivå och kanske ta mig lite längre så som till tävlingar. Mer om förhoppningarna inför 2014 skrev jag tidigare idag i min årskrönika.

Imorgon blir det sovmorgon och sedan ett längre pass på cykeln. Jag är så fantastiskt glad över min cykel och trainer som jag köpte i år. Det var nog 2013 års mest lyckade investering i prylar som jag tror jag kommer ha stor nytta av framöver på min väg till paralympics :)

Önskar alla er ett gott nytt år och ta hand om varandra!

[tags]2013, 2014, Nyår, Nyårsafton, Nyårsfirande, Nyårslöfte, Nyårslöften[/tags]

Julpyntat

Idag skedde det stora julpyntet hemma. Granen bars upp från källaren och nästan alla barnen var involverade i pyntet.

Det var som det brukar vara, en kort intensiv period på ungefär en kvart när grenar monterades och alla gav sig in med liv och lust. Men entusiamsen rann lika fort av som den kom till. Förvisso blev granen kvar, men alla kartonger blev liggande där de packades upp och snart syntes åter stängd adörrar till tonåringarnas rum och dunket av musik var lika ryttmiskt som vanligt :)

Men alla har åtminstone satt sin prägel på granen och i brist på stjärna i toppen, monterade sonen en Coca Cola-bruk :)

[tags]Jul, Julafton, Julfirande, Julpynt, Julgran[/tags]

Socialtjänstens utredning har börjat del II

Idag var det min och min frus tur att gå på möte hos vår handläggare på Socialtjänsten. När man sätter igång en sådan här utredning, vilket gjorts på vårt eget initiativ, så är det inte bara barnet i fråga som utreds, utan självklart hela familjen och oss föräldrar och vår ”föräldrarförmåga” som det heter. Här kände jag att jag fick passa mig för att inte ta bara ordet som en anklagelse, utan upprepa för mig själv, som ett mantra att vi är här för att vi bett om hjälp. Det fanns ingen anklagande ton från handläggarens sida, det måste understrykas. Den var högst självpåtagen.

Under mötet diskuterades vad vi ger våra barn i form av fritidsaktiviteter och vilka saker som familjen gör tillsammans. Vi pratade om att det inte längre är så lätt att göra saker som alla i familjen uppskattar och att vi med vår synnedsättning är lite begränsade i vad vi kan göra. det är inte längre så lätt att gå på bio med barn i åldrarna 8–17 år, att hitta en film som alla uppskattar och vill se. Bara det att gå ut och äta med så många viljor slutar ofta i en splittad aktivitet numera. Och saker som förr var roligt, är rena döden för tonåringar som hellre gör annat.

Jag satt och tänkte en del på min roll som pappa. Jag tror att barnet är också lite besviken på mig för att jag jobbar och för att vi kanske inte kunnat göra saker som pappa och barn vill göra, köra gocart, paintball och liknande. När vänner runt omkring oss frågade vad de kunde göra när det började storma tidigare i höst, kunde jag bara komma på att jag gärna skulle vilja göra saker med andra pappor och barn, sådant jag kanske inte lika lätt skulle klara själv. Men jag klandrar ingen, alla har sina jobb, liv och familjer och egna problem.

Det här med jobb blev också ett sting av dåligt samvete under mötets gång. Jag vet att min fru som varit hemmafru de senaste 18 åren kan tycka det är jobbigt att hon inte drar in några pengar till hushållet. Istället finns hon hemma för barnen för att hon själv valt och velat ha det så. Många tycker att jag befinner mig i en lyxig situation som har det så. Färdig mat på bordet, tvättade kläder, städat hem och allt en mansgris kan önska sig. Och visst är det till stor del så. När man har den uppdelningen som vi har tycker jag det är en rättvis fördelning.

Men lyxet i det hela är inte okomplicerat. När bara en jobbar är situationen väldigt känslig. Under åren 2003-2005 led jag av svår panikångest. Jag kunde bara vara sjukskriven en månad, det var vad familjen klarade av ekonomiskt. Sedan var jag tvungen att gå tillbaka till jobbet trots att jag kanske hade behövt lite mer tid. Istället tog min arbetsgivare ett strålande ansvar och bidrog till stor del till mitt tillfrisknande.

Förutom det är jag aldrig sjuk. Jag har minimalt antal dagars sjukfrånvaro de 20 år jag varit i arbetslivet. Men skulle jag bli sjuk skulle det inte dröja länge innan det drabbade familjen hårt. Det är en press på mig som man nog inte riktigt tänker på och förstår.

Så just när meningen du jobbar väldigt mycket dyker upp så kan jag känna frustrationen bubbla under ytan. Det var säkert bara i mitt huvud jag just då tyckte de båda kvinnorna plötsligt befann sig på samma sida och jag omedvetet hamnade i försvarsställning som jag fick bryta mig ur med milt våld. Det är samma känsla som får mig att vilja slå ut tänderna på folk som antyder att jag har det ”väldigt bra” med just den där antydan som är lite tvetydig. Visst, så länge jag får vara frisk och ha ett arbete så har vi det alla helt OK. Det är mitt dåliga samvete som främst framkallar dessa känslor. Vilken förälder skulle inte vilja spendera mer tid med sina barn och inte ägna 90% av sin vakna tid åt ett arbete?

Lite sådär grumlat kändes det när vi lämnade mötet idag. Jag tänker främst på det som är positivt, att barnet verkligen nu är inne på rätt kurs. Håller tider, går i skolan, bytt umgänge och ringer och meddelar sig och det blir glest mellan gångerna man kan beslå barnet med lögn. Det är en otrolig känsla som fuktar ögonen. Och det är då jag inser hur rädd jag har varit i allt det här, att något ont ska hända barnet. Som förälder vill man skydda sina barn från allt elände i världen.

Det går åt rätt håll och det är det viktigaste. Ändå vill inte oron helt ge vika och det är nog ganska bra. Mycket kan hända på vägen.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Socialtjänsten gör hembesök

Idag har vår handläggare från Socialtjänsten varit på hembesök för att träffa vårt barn primärt. Jag kunde och behövde inte vara hemma vilket jag både var glad och lite besviken över :) Sådär lite skämtsamt besviken för att jag ville veta hur det skulle kännas att få besök av ”soc”.

Självklart måste meningen med hembesöket vara att se hur vi har det, men handläggaren gick inte runt och tittade utan raka vägen in i vardagsrummet där hon satte sig med barnet och hade ett ca 30 minuter långt samtal innan hon försvann igen. Kanske räcker det för de att se hur vi har det, hundhår i hörnen, lagom dammigt men i övrigt ganska normalt tror jag :)

Det känns trots att det är lite ovant eller på sätt och vis obekvämt, helt OK att det är på gång och på många sätt har barnet lugnat ner sig och visat tydliga tendenser att byta vänner och framför allt mer eller mindre på heltid gå i skolan igen. Barnet som ändå varit borta över en månad under hösten från skolan, kommer nog få godkänt i alla ämnen vilket ändå säger en hel del om barnets kapacitet.

Det är den där värmen i hjärtat som sprider sig sakta men säkert. Om det är resultatet, får gärna representanter från Socialtjänsten sitta i vårt vardagsrum.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Så var det fredag igen…

Jag förstår så väl att föräldrar ibland ger upp. Jag känner det tydligt själv nu. Jag är så innerligt trött på att spräcka lögner på löpande band. Det man kan säga som är positivt är att man börjar bli ganska bra på det nu för tiden. Eller beror det på att man misstror precis allt barnet säger och gör? Hittills har det inte funnits många anledningar att ändra på den grundinställningen.

Ikväll är det tydligen fest igen och den första lögnen var att barnet skulle vara med kompisar på fritidsgård. Dit behövde jag inte ens anstränga mig att ringa, eftersom jag visste att barnet inte var där. Nätet flödar av ”fredag igen, fest, party”, bilder på ett vardagsrum, tjejer och sprit. Barnet säger att det är lugnt och att de badar bubbelpool, men de sociala medierna som de inte tycks förstå konsekvenserna av säger något helt annat.

Så här startar min jakt på vuxna. Antingen finns vuxna hemma och tycker det är OK, eller så finns inga vuxna hemma och då bör de få veta vad som eventuellt händer. Jag skickar ett SMS till ett nummer som jag trodde skulle gå till en mamma. Får också svar att det är en mamma, att allt är lugnt och att det är OK att mitt barn sover över. De badar, spelar spel och har det så trevligt.

men något gör mig misstänksam. Språket, stavfelen och en mamma som förmodas skriva kl22 att ”jag går och lägger mig, barnen säger till när de går och sover”. Det behövdes förvisso inga fler larmklockor, men där var den sista varningsklockan. Då ringer jag upp för att höra mammans röst och får ett barns telefonsvarare i örat…

Så jag sätter igång att rota fram alla tänkbara telefonnummer som finns registrerade på den angivna adressen och hittar en mamma och en pappa. 4 mobilnummer och ett hemnummer. Ett av numren är ur funktion, ett går till barnet jag just blev lurad av, ett går till ett företag och det sista mobilnumret till ett annat barn. Ingenstans får jag tag i en förälder.

Jakten fortsätter via Facebook, detta underbara verktyg och eftersom jag nu vet vad mamman och pappan heter hittar jag dem snabbt. Där visas inga kontaktuppgifter så klart så jag skickar meddelande till båda om att jag är förälder och gärna vill ha kontakt angående våra barn. Men i skrivandets stund får jag inte kontakt.

En annan mamma ska snart hämta sin son på adressen och har lovat ta med vår son. I övrigt är det sista medlet jag har att tillgå, att ringa polis eller socialjour.

Men jag känner mig trött och väldigt less. Energin och vetskapen om vad jag ska göra börjar ta slut. Känslan för ett par dagar sedan när vi träffade träffade Socialtjänsten var att det kanske ändå var på väg åt rätt håll och att insatserna kanske ändå var överdrivna, har gått över. Uppgiven känner jag mig, uppgiven och grundlurad.

Som en klok bekant sa till mig för ett par dagar sedan, man kan ta mycket elände och ens barn kan göra många fel. Däremot är det svårt, eller omöjligt att ha en relation med någon som ljuger om precis, precis allt. Och jag måste erkänna att min respekt för en sådan människa sviktar betänkligt och jag behöver själv träffa Socialtjänsten familjerådgivare för att veta hur jag ska hantera det.

Sedan är jag så fascinerad och förvånad över att det är så stört omöjligt att få tag på vuxna, trots nummerupplysning och Facebook. Jag tror absolut inte det är dåliga föräldrar, bara grundlurade föräldrar precis som vi. Jag vet bara att under alla år med barn och kompisar och särskilt nu när det krånglar, är det väldigt få vuxna som tar kontakt. Det är bara vi som sitter och ringer, jagar och kollar vad barnen gör. Sällan eller aldrig, ringer någon till oss och frågar ”ville bara kolla om Kalle/Lisa är hos er och om allt är lugnt?” Jag kan till och med ibland känna mig idiotisk när jag får tag på andra föräldrar. Men mestadels är det positivt.

Hur ska våra barns gränser kunna hållas om vi vuxna inte hjälps åt? Barnen dras som en fysisk minsta motståndets lag dit det är lättast att vara. I ett hem där polisen hämtar langad sprit och föräldrar ringer kors och tvärs för att kolla allt, är det obekvämt att vara.

Så var är dessa föräldrar? På middag, hos vänner, på landet, eller till och med utomlands. Ja vi har stött på det också. Men jag vill åter igen understryka att jag inte anklagar föräldrar för att vara dåliga. Bara godtrogna och lättlurade, precis som vi. Fast jag har börjat få hård hud på sista tiden. Så hård att jag undrar om jag någonsin ska kunna lita på mitt barn igen. Inte behöva ringa och kolla för att jag vet att barnet är där det säger sig vara, inte behöva låsa in kontokort, låna ut saker och veta att jag får tillbaka, lita på att barnet berättar om något händer. Just nu är allt väsentligt lögner och jag undrar om barnet kommer få en allt för svår uppgift att vinna tillbaka mitt förtroende igen?

Uppdaterat 23:26

Barnet blev hemskjutsat av vänliga själar. Och ja, även den här gången var föräldrar utomlands med en 15-åring och äldre syster av okänd ålder kvar hemma. När de får veta hur friheten utnyttjats blir det nog inte så roligt och jag känner verkligen med dem. Har aldrig pratat med dem förut och har inte fått kontakt än. Och jag gläds inte åt att visa SMS-konversationen där deras son utger sig för att vara mamma och gå i god för att allt är lugnt. Själv skulle jag bli så fruktansvärt ledsen och besviken.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Socialtjänstens utredning har börjat

OK, så nu är familjen föremål för utredning hos Socialtjänsten. Må vara för att vi själva bett om hjälp, men det känns ändå — speciellt…

Förutom några tråkiga saker under höstlovet, har det ändå lugnat ner sig betänkligt och barnet har skött skolan hyfsat sedan vi och skola upprättade en åtgärdsplan. Men det känns fortfarande som mycket lögner och att man inte riktigt kan lita på barnet när det är hemma. Vi låser in pengar och kontokort och det är hemskt att det ska behöva vara på det viset. Och jag försöker verkligen, men tyvärr misstänker jag allt som kommer från barnet för att vara osanningar.

Så det är väl inte så dumt att vi får hjälp. Och även om det känns konstigt och är tabubelagt att vara föremål för utredning så var det ett bra första möte idag. Det kändes som ett möte med blicken mot framtiden och som om det fanns åtgärder som lät både kloka och skulle kunna bli lönsamma.

Men i en sådan här utredning ingår inte bara att utreda hur barnet mår och vilka behov barnet har. Det handlar lika mycket om ”föräldrarförmågan” och det var väl just det där som gjorde att det kändes konstigt. Det är väl det vi föräldrar är mest rädda för, att inte duga och att inte ha gjort rätt, hela skalan till omhändertagna barn. Det får man ju verkligen hoppas inte ligger i farans riktning :) Men det är känsligt. Man ska antagligen ha samtal med oss alla i grupp och var för sig och bli mätt och synad. Rent logiskt är det självklart och helt OK, men känslomässigt och erfarenhetsmässigt är det svårare.

Och just det här med tabu är jobbigt. Både släkt och kollegor har kommenterat mitt skrivande så som utlämnande. Dessutom sitter en hel del människor jag inte gillar och som inte vill mig så väl och gottar sig i vårt elände. Det stör mig ärligt talat att bjuda på det. Men samtidigt tänker jag att det gör mig till en bättre och större människa än de och kanske hjälper skrivandet mig, kanske hjälper det andra och kanske tonar det ner det där med tabu en smula om vi som drabbas av lite tuffare grejer i livet vågar skriva om det.

Man får försöka se det positivt, har jag som förälder gjort något fel, vilket jag helt säkert har, så kanske jag kan lära något. Jag som flera gånger frågat efter den där ”instruktionsboken” där alla svar borde ha stått på hur man ska göra i olika situationer. Allt från gråtande småbarn till manipulativa tonåringar.

Men nu är bollen i rullning och det stora målet för framtiden är att det ska bli bättre, gladare och trevligare och framför allt en tonåring som ska må bättre och känna trygghet och stabilitet i livet och med en tro på framtiden.

Amen!

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Denise 17 år

Idag fyller vår älskade Denise 17 år! Det känns så konstigt och tiden går så vansinnigt fort!

Det var här det började, även det en fredag för 17 år sedan. Allt var så mycket annorlunda då. Vi var unga och nyförälskade, hade just flyttat ihop och skaffat vår första gemensamma bostad och hon blev vårt första barn :) Även om vi spenderade mycket tid på sjukhus var det inte så märkligt. Man tog dagen som den kom och livet som det var.

Nu är hon 17, snart 18 och myndig. Jag säger som Martin Beck i en av de gamla filmerna med Gösta Ekman, när han har svårt att acceptera att hans dotter blir äldre och vuxen: hon är inte vuxen, hon är lång :)

Fördelen när ens barn blir större är att det går att diskutera på ett annat sätt och facit på hur det skulle bli i livet närmar sig med stormsteg.

Bebis, blev kyrkans barntimmar, blev låg-, mellan- och högstadiet och nu gymnasiet. Helt otroligt!

Grattis på födelsedagen älskade barn!

[tags]Barn, Familj, Tonåring, Tonåringar, Familj[/tags]

Fler genomskådade lögner

Eftersom jag är barn till föräldrar som haft ganska grava missbruksproblem känner jag igen mönstret. Att ljuga konstant och att när lögnerna avslöjas, spela på känslor. ”Jag har gråtit”, ”jag har ångrat mig”, ”det blir bättre nu”, ”jag har förstått att jag sårat er”, ”hatar mig själv för det jag gjort mot er” och allt det andra. Jag har hört det förr och vet att det sällan är något att lita på. Det kanske är sant i stunden och i någon mening när självömkan slår till med full kraft. Men den är så lätt att döva med nya ursäkter för sitt beteende och nya lögner.

Helgen som var förflöt ändå lugnt efter att vi i tid avslöjat barnets lögn om ett biobesök, som egentligen skulle ha varit ett LAN-party som egentligen skulle varit en fest med alkohol inblandat. Nätet med lögner är ganska avancerat ändå. ”Jag sa att jag skulle gå på bio för att ni skulle bli arga för LAN-partyt”. Så man använder en ursäkt för en annan för att dölja ett tredje syfte. Hos mig ringer ganska starka varningsklockor av ett sådant beteende.

Som anhörig till människor med sådana begynnande eller pågående problem, är man nog ofta alltid lika lättköpt. Det är väl därför man just spelar så centralt på känslorna för att det går rakt förbi alla försvarsmekanismer.

Men jag kanske är känslomässigt funktionsnedsatt efter min uppväxt eller så är jag bara en dålig, cynisk människa som bara letar lögner, medan min fru har svårt att stå emot. Det betyder inte att hon är en dålig människa, tvärt om har en god tro om människor och våra barn i synnerhet och inte är lika själsligt misshandlad som jag.

Men som bråket med biokortet förra helgen då hon tyckte det var grymt jobbigt att stå emot och att det ändå lät som om det var på rätt väg, föll hon lite för lätt till föga idag och det fick trista konsekvenser. Dels börjar hennes och vår ork tryta, dels var det samma vals som i helgen, göra normala aktiviteter på höstlovet med normala kompisar. Barnet fick 300kr cash för att åka in till en spelhall i stan för att LANa (nätspela) hela natten. Stället har barnet varit på förut och de har trots allt bra koll på barnen så att de inte avviker ut mitt i natten. Detta gäller främst barn under 15 vilket inte är fallet nu.

Jag var på resa till Malmö över dagen och kunde inte administrera struliga barn där jag satt på tåget. Men känslan i magen var konstant och tydlig.

Och vid hemkomsten sent ikväll visade sig magkänslan vara rätt. Någon spelhall hade inte ringt för att bekräfta att vårt barn var där och vid samtal till dem fanns inte heller något barn av vår sort där.

Barnet ringde, det var lugnt omkring, inga ljud, stod utanför spelhallen och rökte sades det. Jag bad om att få numret på den dator barnet spelade vid men det fanns inga nummer sa barnet. Där kom en lögn till eftersom man får en dator med ett visst nummer tilldelad när man betalar i kassan.

Då bad jag att barnet skulle gå till kassan så personalen kunde ringa mig och bekräfta och det skulle barnet absolut göra.

Efter en stund kommer SMSet jag vet ska komma. ”Jag har druckit, jag har gråtit flera timmar för allt jag gjort med er”. Som den förhärdade människa jag är trodde jag inte ett ögonblick på det. Har hört det sååå många gånger förut i ett annat liv.

Jag vet inte om det är just det där förhärdade hos mig som gör att jag har svårt att tycka synd om. Vuxna missbrukare har ändå ett val, må vara ett svårt val mellan sina barn och spriten :P Men när det gäller tonåringar kanske man inte kan ställa samma krav. Å andra sidan är lögnerna och förklaringarna på samma nivå som en vuxen och någonstans har barnet lärt sig det här. Av mina gener eller av sina kompisar, beror väl på vem man frågar.

Sedan kom en lögn till när jag sa att barnet skulle hem. ”Bussen går kl2”, men jag kan lugnt gå och lägga mig för jag vet att det inte kommer att hända.

Jag har också ett annat problem som nog är en skada från barndomen. Hela mitt väsen vänder ryggen till när jag ser mönstret. Det var så jag var tvungen att göra som liten i rent självförsvar. Nu vet jag inte riktigt hur jag borde göra. Någonstans på skalan mellan ”passar det inte så dra här ifrån” och ”men stackars, här får du 300kr till”. Vad är rätt och fel, vilket hjälper barnet mest? Snällhet straffas bara med lögner och bedrägeri, hårdhet kanske skjuter längre bort.

Huvudvärken från tågresan hem Har blivit vansinnigt mycket värre. Det dunkar i hela huvudet och jag måste försöka sova… Livet ger ändå ingen mercy, det är bara att köra på med det här och allt annat…

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Oro i mig

Fram till den här hösten har helg betytt vila, återhämtning, lugn och ro. Den senaste månaden har helger för mig blivit allt mer negativa och nu har det nästan blivit förenat med lite ångest. Jag känner det nu när klockan slår sen fredag och jag är på väg hem från jobbet.

Och det började redan igår med att barnet som på senare tid hamnat i fel umgänge, bad om att få gå på bio med en gammal klasskompis barnet tappat kontakten med i och med de nya kompisarna. Tyvärr blir jag direkt misstänksam av den enkla anledningen att det är precis det jag vill höra. Gamla, normala kompisar och normala aktiviteter en fredagskväll, gemytlig bio med godis och lite äta ute efteråt. Det är helt enkelt lite för bra för att kännas rimligt just nu.

Och som en sten i gallan kom också bekräftelse på de onda aningarna, när den gamla kompisen plötsligt blev upptagen och biobesöket istället skulle genomföras med ”kompisarna” av ospecificerad sort. Det var liksom bara det jag väntade på och jag kände direkt hur obehaget kom krypande och hur det känns i bröstet…

Sedan fortsatte det. Självklart ska barnet få gå på bio om det är det som är tanken. Just bio är ganska lätt att lösa ekonomiskt genom att tanka på ett biokort. Det är inte bara praktiskt utan också en garanti för att just de pengarna går till bio. Då kom det, ilskan över biokort, över att vi inte litar på barnet, att barnet borde få bevisa att vi kan lita på barnet, etc etc, etc. Vi vidhåller biokort samt en hundralapp i cash för mat som ska redovisas med kvitto efteråt, annars blir det inget.

Jag tar tyvärr upprördheten som bevis på att det kanske inte alls var bio som var tanken utan det jag och mamman som föräldrar ville höra. Att ha ett biokort med sig för att betala med, kan inte heller anses som något konstigt bland kompisarna och knappast som något uttryck för misstroende. Våra barn har i princip alltid haft biokort med sig för att slippa hantera pengar och risken för att tappa eller bli bestulen.

Som förstärkning hör vi också ryktesvägen att det planeras sprit och kalas ikväll i gänget, så det ligger liksom i farans riktning. Annars kan jag inte förstå utbrottet över biokortet i morse.

Och tyvärr är ett biokort ingen garanti. Det går att sälja för att få cash och ett kvitto från något snabbmatställe är nog ingen konst att få tag på utan att själv handla.

Sedan spräckte mamman lögnen och det visade sig mycket riktigt inte alls ha varit något biobesök planerat. Så den här gången stämde magkänslan. Så hur fredagskvällen med efterföljande helg får vi väl se.

Det är inte såhär jag vill känna på väg hem från jobbet. Det är inte såhär jag vill spendera mina fredagskvällar med oro och runtringande och en oro för det värsta. Ont i magen och illamående. Jag märker ju tydligt hur det påverkar de andra barnen i familjen som inte längre får lugna fredagskvällar med mys, film och föräldrars fulla fokus.

Jag märker det också på mitt eget välmående. Jag har kontroll över min gamla panikångest, men jag känner av symptomen i bröstet. Nu vet jag vad det är och jag kan tygla det, jag tror inte längre jag har hjärtfel och ska dö, men det stör och påverkar mig. Jag orkar inte motivera mig till att träna längre, känner ingen glädje vare sig inför träning eller helger och det är grymt fel.

Ändå lyckades jag och en kollega få till en löprunda som avslutning på fredagskvällen och efteråt är det väldigt skönt.

Som tillägg så är det efter helgen ett långt höstlov som avlöses av ännu en helg. Jag förstår inte riktigt hur vi ska orka.

Ska man bara släppa och skita i det, rädda vad som räddas kan och sköta om de andra barnen istället? Det är en förskräcklig tanke men jag kan förstå de föräldrar som hamnar i det läget där man gör det valet. Det finns gränser för hur mycket man orkar. Och att ständigt gå och analysera allt med utgångspunkt från att nästan allt är lögn och tyvärr få det bekräftat om och om igen. Det måste få ett slut! Jag kände mig ändå väldigt hoppfull i veckan och i morse när barnet gick i mål med sin åtgärdsplan i skolan. Hoppas jag får tillbaka den känslan snart.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

En åtgärdsplan del II

Förra veckan satte vi tillsammans med skolan upp en åtgärdsplan. Efter 4 veckors frånvaro är det på flera sätt svårt att komma tillbaka. Först det rent sociala, att gå in i klassrummet och möta alla blickar och frågor från klasskamrater som vet eller hört rykten om varför man varit borta. Sedan det rent studietekniska. Att vara borta länge mitt i en känslig del av studietiden är inte lätt att ta igen. Och att vara skoltrött och hamnat lite galet och komma tillbaka för att få ett berg av uppgifter framför sig släcker nog lätt den sista gnista som kanske fanns.

Planen gick ut på att det viktigaste var att komma tillbaka till skolan i någon form. Är man inte där finns ingen möjlighet att få hjälp självklart. Sedan gick vi igenom det rent faktiska betygsläget för att se vilka ämnen som går att rädda med rimlig insats.

Resultatet blev en form av anpassad studiegång där barnet fick välja bort några ämnen. Det blev en kortsiktig och en långsiktig del. Den kortsiktiga sträckte sig fram till höstlovet, det vill säga idag. Ett schema gjordes upp som barnet skulle följa, ett schema som barnet själv varit med att ta fram.

Den långsiktiga planen sträckte sig över hela terminen och ska dels omfattas av att träffa en studievägledare snarast och att göra en uppföljning på korttidsplanen och det schema som bestämdes då för att se om det kan fortsätta, ökas på eller om något ska dras ner på.

Korttidsplanen fungerade väldigt bra. Vi märkte tydlig förändring och barnet har varit i skolan på de tider vi kom överens om och gjort bra ifrån sig trots att det tydligen varit ganska mycket prov och uppgifter som lärare velat ha in. Jag hoppas barnets mentor ändå varit med och sett till att det inte blivit för övermäktigt men det verkar ha fungerat.

Det här barnet är långt ifrån svag i skolan, så att inte gå dit är slöseri med resurser. Efter så lång tids frånvaro, gör barnet ett matteprov och får 17 av 20 utan att ha ansträngt sig överdrivet mycket.

Nu hoppas jag framgångarna med det här lilla steget framåt har stärkt självförtroendet lite så det går att gå vidare med resten av terminen.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Tonårsförälder, Tonårsföräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]