Resa med ledarhund, förberedelser del II

Idag har Flinga fått sitt pass, så nu är hon nästan redo att resa. Det gick mycket lättare och smidigare än jag trodde att få passet. En spruta mot rabies och sedan fick jag passet direkt i handen. Resa måste man vänta tre veckor med för att sprutan ska ge effekt och dessutom kan man ta en extra ”booster”-spruta efter ca 4 veckor för att förstärka skyddet. Det är frivilligt men det ska vi så klart göra.

Det finns som sagt ingen resa inplanerad i den närmaste framtiden så det är ingen panik och det stora arbetet blir att lära sig byråkratin kring resande i respektive länder.

När vi ändå besökte Djurakuten på Kungsholmen i Stockholm fick Flinga även klorna klippta så nu är hon extra fin. Under dagen ska jag vara uppmärksam på hur hon mår efter sprutan. Det finns alltid biverkningar även om det är väldigt ovanligt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Resa med ledarhund, förberedelser

Här om veckan anordnade Sveriges Ledarhundsförare, SLHF en internationell ledarhundskväll och fick besök av ordförande från European Guide Dog Federation som berättade om hur det kunde vara att resa med ledarhund, att det inte alls var omöjligt och vilka byrokratiska hinder man måste passera.

Det var en väldigt inspirerande föreläsning. Att resa internationellt med min ledarhund har jag funderat på förut. Jag har tyckt att hunden skulle vara till enorm hjälp även utomlands och i många fall är det ju ingen större skillnad på att åka mellan Stockholm och Malmö i tid och miljö jämfört med mellan Stockholm och England eller Tyskland. De praktiska problemen är ju alltid desamma med att hitta rastplats i anslutning till centralstationer i större städer och flygplatser.

Jag har väl trott att det varit näst intill omöjligt och reglerna för att medta djur över gränserna har blivit enklare på många sätt även om det fortfarande verkar lite krångligt.

Synskadades Riksförbund, SRF och ledarhundsverksamhetens inställning är tydlig, resa med ledarhund utomlands bör undvikas, vilket på klarspråk betyder att man är grymt motvillig men säger inte blankt nej. Visst krävs att föraren sätter sig in i vilka regler som gäller för just det land man ska till och har möjlighet att vara ute i mycket god tid. Visst kan det säkert också bli krångel om hunden behöver veterinärvård utomlands och säkert strul med försäkringar om hunden blir sjuk och man själv måste avbryta en resa motsvarande de försäkringar som finns för oss människor och risken att bli stående i tullen med ofullständiga intyg och papper vill man ju gärna undvika. För att inte tala om hur oerhört det vore om hunden skulle bli tvungen att ställas i karantän.

Jag reser inte överdrivet mycket utomlands, någon gång per år och då främst i tjänsten. Det skulle många gånger innebära en stor frihet att kunna nyttja hunden på samma sätt som här hemma. Jag har därför bestämt att nu ta tag i förberedelserna för att förse Flinga med ett pass och nödvändig rabiesvaccinering vilket krävs för att hon ska få följa med. Därefter ska jag läsa på hur det kan fungera mellan några länder. Långt bak i bakhuvudet ligger en dröm om en två veckors utbildning i USA som jag väldigt gärna skulle vilja och behöva gå och som bara finns där. Det är inte ens på planeringsstadiet än, men när det blir det ska möjligheterna att ta med hunden undersökas. Men det ligger längre fram i tiden.

I morgon vaccineras Flinga och vi ansöker om pass hos Jordbruksverket så får vi se hur det går sen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Internationell ledarhundskväll

I afton arrangerade Sveriges Ledarhundsförare, SLHF en ”internationell ledarhundskväll”. Gäst var Peter Farmworth som nyligen valts till ny ordförande för European Guide Dog Federation, EGDF.

Under kvällen fick vi tips och fakta kring internationellt resande med ledarhund och Peter berättade historier från sina många resor med sina ledarhundar. Det handlade om allt ifrån enkla tips på hur man gör inför och under långdistansflygningar med hund till mer byrokrati och regler för in- och utförsel av hund mellan olika länder.

Jag måste säga att kvällen ändå ingav stort hopp i tillgänglighetens tecken. Även om Peter garanterat är väldigt unik på flera sätt så visar det att det helt klart går att resa med sin hund även utanför Sveriges gränser. Jag har själv funderat flera gånger på att vaccinera min hund för att göra det möjligt att ta den med åtminstone inom EU eftersom jag helt enkelt velat känna mig lika trygg och säker på resa som här hemma. Men jag har nog liksom många andra tvekat inför alla hinder som säkert lär dyka upp i form av alla förberedelser man måste göra och jag vet att man nog får diskutera lite med ledarhundsverksamheten som sköts av Synskadades Riksförbund för att få tillstånden som behövs. Man propagerar väldigt mycket för att hunden inte bör användas i okänd miljö och att man inte har någon glädje av den under resa, att det är svårt att hitta rastplatser etc. Jag som reser en del redan nu ”lokalt” i Sverige kan inte se varför det skulle vara svårare att hitta rastplatser utomlands än i en främmande svensk stad. Visst, runt flygplatser finns oftast inte grönområden i någon stor mängd och skulle flyg bli försenade gäller det att man har en välrastad hund. Detta problem löste Peter själv genom att hålla ner på mat och dryck inför längre resor vilket säkert skulle möta motstånd bland en del hundmänniskor. Men själv kan jag ju sitta 5–6 timmar på ett tåg i Sverige och runt centralstationerna finns heller ofta inte några grönområden i större städer.

Själv kommer jag att inom kort inleda processen att förbereda min hund för resor mellan länder. Peter påstod att det var möjligt att ta med sin hund över till USA vilket lät väldigt intressant. Men olika regler råder helt säkert i olika länder och man lär själv få ta reda på vad som gäller just i Sverige, såvida inte SLHF eller SRF sätter ihop faktamaterial kring detta.

Peters engagemang vad gäller marknadsföring av ledarhunden som är ett väldigt kärt ämne för mig, var också väldigt inspirerande. Han åker runt i skolor och pratar och visar och menar på att för varje skolklass man informerar gör att man sprider kunskapen till 250 personer, i form av föräldrar, syskon, släktingar och vänner och att detta är det mest effektiva sättet att sprida och öka kunskapen om ledarhunden och att det är avgörande för att sedan kunna gå högre upp i samhället och få igenom lagar som exempelvis förbjuder diskriminering av ledarhundsförare. Jag hoppas att jag själv, SRF; SLHF och andra ledarhundsförare känner sig uppmuntrade att fortsätta förbättra marknadsföringen av ledarhundar i Sverige.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar del III

Nu har jag författat ett svar till motparten Kellys Bar. Bilagorna jag hänvisar till

:X:

Stockholm 2011-11-24

Ärende: ANM 2011/780

Bifogat till denna anmälan finns 2 bilagor:

1: Magnus Wickman Utgör ledarhundar en risk för allergiker
2: Överenskommelse mellan SRF och Astma- och Allergiförbundet 2006-04-27

Dels ifrågasätter jag Kellys Bars kännedom om sina gästers allergiproblem, dels är det väldigt ospecifikt att ange ”pälsdjursallergi” som skäl då pälsdjur omfattar samtliga arter. En person som är väldigt allergisk mot häst eller katt kan vara helt opåverkad av hund.

I den första bilagan redogör Magnus Wickman, som är en mycket framstående professor vid Sachsska Barnsjukhuset, Södersjukhuset i Stockholm för hur en hund påverkar en allergiker. Där torde framgå tydligt att en hund som ligger still i en del av en lokal knappast utgör ett problem för andra besökande gäster.

I den andra bilagan återfinns den överenskommelse som finns mellan Synskadades Riksförbund SRF, och Astma- och Allergiförbundet som antogs 2006-04-27 och fortfarande gäller. Med denna vill jag bemöta Astma- och Allergiförbundets stöd till Kellys Bar. Där framgår att ingen av dessa två grupper av funktionshindrade ska ha fördelar framför den andra och om situationer uppstår ska dessa lösas på plats mellan allergiker och ledarhundsförare. En sådan lösning slutar oftast i att de två sitter i varsin del av lokalen eller liknande lösning som är tillfredställande för båda parter.

Vidare hävdar jag att detta är djupt diskriminerande att anföra ett generellt allergiproblem som orsak. En person som är allergisk mot just hund, måste ändå medicinera. Forskning visar att människor med sällskapsdjur hemma bär på sig lika mycket allergen som en hundförare varför Kellys skulle behöva sannera alla sina gäster före entré. Byte av kläder och hårtvätt är nog inget man kräver av sina övriga gäster.

Jag för min del, kan inte lämna hunden eftersom den är ett orienteringshjälpmedel och är helt avgörande för om jag ska kunna delta i samhället på lika vilkor som andra.

Joakim Nömell

:X:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar del II

I våras gjorde jag en anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg till Diskrimineringsombudsmannen – DO. Jag var i Göteborg på besök och skulle ut med några kompisar efter jobbet då jag blev nekad tillträde på grund av min ledarhund. Jag var den enda ledarhundsföraren i sällskapet och alla fick ”på grund av mig” gå vidare för att hitta ett annat ställe.

Nu, 5 månader senare har Diskrimineringsombudsmannen fått svar av Kellys i Göteborg och jag klipper in svaret här nedan med inflikade kommentarer.

:X:

Göteborg 2011-09-20

Till Lars Thornberg (handläggare Diskrimineringsombudsmannen)

Med anledning av anmälan om diskriminering (ärende ANM 2011/780) vill Kelly’s framföra följande omständigheter i irendet.

Praxis är att Kelly’s har ett generellt pälsdjurförbud då flertalet av restaurangens gäster är pälsdjursallergiker. Den anmälan om diskriminering som Joakim Nömell beskriver i ANM 2011/780 kan förklaras av följande situation som uppstod vid dennes besök den 29/3 – 2011.

Vid tillfället gästades restaurangen av åtminstonde en känd päldjursallergiker. Restaurangehefen beslutade därför att inte låta ledarhunden komna in i lokalen med hänsyn till pälsdjursallergikern som altså redan befann sig i lokalen. Med andra ord, restaurangchefen att fattade ett beslut, där resultatet av detta oundvikligen skulle resultera i att antingen pälsdjursallergikern eller Joakim Nömell känna sig diskriminerad. Kelly’s prioriterade därför den gäst (pälsdjursallergikern) som redan befaren sig i lokalen med gjorda beställningar när Joakim Nömell besökte Kelly’s med sin ledarhund.

Med vänlig hälsning Fredrik Hanssson

:X:

Här kan man fundera över hur restaurangen kan ha sådan kännedom om sina gäster, att man visste att det fanns en pälsdjursallergiker i lokalen som dessutom var allergisk på en sådan nivå att vi omöjligt kunde vistas där samtdiigt? Om jag som allergiker besöker en restaurang, skulle jag då verkligen vid mina besök påpeka att jag faktiskt är så allergisk att man inte längre kan släppa in några djur här då jag ämnar gå här ofta? Särskilt som det rent allmänt är synnerligen ovanligt med ”vanliga” hundar på restauranger i Sverige idag. Eller kan stamkunden ha sagt att man inte längre kan tillåta ledarhundar eftersom man själv ämnar gå dit?

Hela argumentet verkar orimligt. Att enskilda personer med pälsdjursllaergi inte känner till överenskommelsen mellan Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund verkar fullt rimligt, överenskommelsen som bygger på att vi ska komma överens och så långt det är möjligt tillmötesgå varandras behov.

Sedan kommer fortsättningen, ett PS där Kellys tagit in kommentarer från en av Astma- och Allergiförbundets ombudsmän, som definitivt borde känna till överenskommelsen. Detta är ett solklart och flagrant sätt att bryta den överenskommelsen:

:X:

P.S. Jag bifogar Astma- och Allergiförbundets kommentarer till anmälan ANM 2011/780. D.S.

Hej, Jag har konfererat med en kollega här och vi anser att det är helt rimligt att en restaurang utarbetar en praxis som Innebär att restaurangen utgör en fristad för svårt pälsdjursallergiska gäster, Ni har bestämt er för att djur inte kommer in på, restaurangen och att ni vill välkomna pälsdiursallergiker. Allergikern var alltså där före den synskadade och den synskada ska i detta sammanhang visa förståelse för allergikerna behov av en pälsdjursfri zon i restaurangen.

Berätta gärna att ni kan skriva ner och anta en policy för framtida behov som grundar sig i den praxis ni redan arbetar utefter.

PS: Vi har ett utbildningsprogram för restauranger som vill lära sig mer om matallergier, samt en certifiering För de restauranger som vill profilera sig ut mot Kunder Som ett bra alternafiv för allergiker. Gå gärna in på vår hemsida och titta, Längst ner till vänster på förstasidan finns viktiga länkar, Klicka på Tryggare Mat så kan du läsa mer där.

Med vänlig hälsning

Marianne Jarl Ombudsman
Astma- och Allergiförbundet

:X:

Detta uttalande från en ombudsman på Astma- och Allergiförbundet har verkligen fått mig att fundera över överenskommelsen. Här uppmanar hon restaurangen att skapa en policy som dessutom i framtiden förhindrar ledarhundsförare att besöka restaurangen till förmån för pälsdjursallergiker.

Jag har skickat detta uttalande till styrelsen inom Sveriges Ledarhundsförare – SLHF för kännedom och också fått löfte om att de ska föra det vidare till ledarhundsverksamheten inom Synskadades Riksförbund. Det känns viktigt att de får kännedom om hur Astma- och Allergiförbundet ser på överenskommelsen.

Jag tycker det är sorgligt att Astma- och Allergiförbundet gör på det här viset. Det är två handikappgrupper som trots olika intressen borde kunna verka tillsammans. Med ca 300 ledarhundsförare i landet borde det inte vara något problem att fortsätta arbeta efter den ingångna överenskommelsen.

Jag har nu fått till den 28:e oktober på mig att inkomma med ett svar. Just nu känner jag mig mest matt och trött och maktlös och ledsen så jag behöver nog lite tid på mig att vässa pennan på nytt. Jag känner mig nog mest maktlös för att jag anar att Synskadades Riksförbund inte kommer reagera särskilt starkt på detta.

Överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet lyder i sin helhet såhär:

:X:

Överenskommelse mellan SRF och Astma- och Allergiförbundet

Antaget av styrelserna för Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund den 27 april 2006.
(uppdatering av uttalande från 1997-10-13)

Till ansvariga i samhället samt Organisationerna inom Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund.

Målet för vårt intressepolitiska arbete är att skapa ett samhälle för alla, d v s ett samhälle där både allergiker och synskadade kan leva ett rikt liv tillsammans med andra och varandra. Frågor om tillgänglighet har därvid stor betydelse.

Vi med allergier eller som är synskadade måste tryggt, säkert och utan att riskera hälsan kunna förflytta oss och vara verksamma runt om i samhället: jag måste kunna färdas, utföra mitt arbete, delta i studier, kulturaktiviteter och ha en innehållsrik fritid.

I vissa, ofta klart avgränsade situationer, inträffar det att intressena och behoven hos människor som är allergiska och synskadade .kolliderar.. Särskilt påtagligt blir detta vid mötet mellan en person som är pälsdjursallergiker och en annan som är ledarhundsförare. Denna typ av konflikter kan och måste hanteras ansvarsfullt och med ömsesidig respekt för den andres situation. Hela samhället har ansvar för att se till att det blir tillgängligt för funktionshindrade. Riksdagen har antagit en Nationell Handlingsplan för handikappolitiken som bl a har som mål att samhället utformas så att funktionshindrade blir fullt delaktiga i samhälls-livet till år 2010. Att skapa ett tillgängligt samhället är ett prioriterat område. Både synskadade och allergiker har samma rätt till delaktighet. Det är därför i första hand ansvariga i samhället som ska finna lösningar på konflikter som uppstår i externa situationer mellan allergiker och synskadade.

Att tänka på:
Vi kan aldrig räkna med att bli betraktade som trovärdiga och bli bemötta med respekt från allmänhetens och samhällets sida, om vi inte själva föregår med gott exempel!
Så här ska vi göra:

Internt:

När problemet dyker upp internt, i vår egen verksamhet, t ex vid utnyttjande av gemensamma lokaler eller lokaler som ligger nära varandra, vid sammankomster där pälsdjursallergiker och ledarhundar kan finnas samtidigt är det ett gemensamt intresse att lösa problemet.

  • 1. Ingen av parterna kan hävda sin egen och suveräna rätt. Båda har lika rätt och det gäller att hitta formen för att i praktiken klara ut hur rätten ska tillgodoses.
  • 2. Parterna måste visa respekt för varandras ståndpunkter och vilja att lösa problemet.
  • 3. I de flesta fall går detta att åstadkomma, t ex genom att lokaler separeras, olika ingångar används och framför allt genom att visa god vilja.
  • 4. Om ni inte kan hitta en lösning personerna emellan, koppla in de respektive lokalföreningarna. Om dessa inte klarar av att utforma en lösning, vänd er till respektive läns- eller distriktsorganisation.
  • Externt:

    När vi möter problemet utanför vår egen verksamhet, t ex i samband med kommunala planeringsfrågor, tillgänglighet till färdmedel, kommunala ordningsstadgar och så vidare, ska vi uppträda tillsammans och stödja varandra.

  • 1. Låt aldrig .Samhällssidan. få övertaget genom att vi agerar mot varandra.
  • 2. Håll ihop! Stötta varandras argument.
  • 3. Hävda att vi, allergiker och synskadade, har samma rätt till delaktighet. Det är den ansvariga partens sak att finna lösningen.
  • Tiina Nummi Södergren
    Ordförande
    Synskadades Riksförbund

    Ingalill Bjöörn
    Ordförande
    Astma- och Allergiförbundet

    :X:

    Det är en mycket fin överenskommelse, i teorin. Men går man in på Astma- och Allergiförbundets hemsida och i sökrutan skriver ”ledarhund” får man bara upp träffar där man motarbetar ledarhundsförare. Det är inte svårt att få en klar bild av hur de ser på detta.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Om ledarhundar i Epstein i P1

    2011 verkar verkligen vara ett ledarhundens år och det är på sitt sätt mycket glädjande och det är bara att hoppas att det fortsätter.

    Igår, den 12:e oktober togs ämnet ledarhundar och tillgänglighet upp i Sveriges radios program Epstein i P1. Gäster var:

    Tråkigt nog tycker jag generellt att den här typen av program är för kort för en debatt och i synnerhet ett sådant här ämne som jag tycker kräver mer bakgrundsinformation för att folk ska förstå vad det egentligen handlar om. Nu när det blir en kort, het debatt blir nog reaktionen mest bland vanligt folk så som programledaren Louise Epstein nämnde, att andra inte heller får ta med sig sina hundar, och är problemet så stort etc. Sveriges Ledarhundsförares representant Finn Hellman, försökte peka på det lite större problemet om synen på funktionshindrade människor och vår möjlighet till delaktighet i samhället och ett sådant ämne går inte att beröra i några korta snabba replikskiften på en allt för kort tid.

    Jag tror också idag att allmänheten har en väldigt vag bild av vad en ledarhund kan utföra för en synskadad förare. Därför kan det vara lite olyckligt att kasta sig in i debatten direkt huruvida en ledarhund ska få följa med in på olika lokaler eller inte, just på grund av att folk jämför det med sin egen privata sällskapshund.

    Jag är inte annat än en hobbyjournalist själv och kan väl tycka att utifrån givna förutsättningar, dvs programmets effektiva längd, gjorde Louise Epstein den nödvändiga research som gavs plats för i programmet. Hon hade begärt ut alla pågående ärenden som gäller ledarhundsförare hos Diskrimineringsombudsmannen Just nu fanns tydligen 8 aktuella ärenden, varav 2 nog är mina egna. Innehållet i dessa ärenden refererades helt kort bara. 8 ärenden låter väldigt lite och det kan också ge en bild av att vara ett obetydligt problem. Kanske skulle man kompletterat med det totala antalet ärenden som inkommit till dåvarande Handikappombudsmannen som numera är Diskrimineringsombudsmannen, se hur många totala ärenden och vad de fått för utslag etc. Jag har själv ingen aning om hur många ärenden som inkommit genom åren annat än att det är betydligt fler än 8 och att mörkertalet som aldrig kommit in till Diskrimineringsombudsmannen är enormt.

    Vad gäller researchen, hade man kanske kunnat läsa på lite bättre om skillnaden mellan AstmaW och AllergiW. Epsteins bisittare Marie Lundström sa att flera i hennes släkt avlidit av astma, vilket ju inte är samma sak som allergi. Där till säker vetenskapen att ingen i Sverige dött av just allergi mot hund och vetenskapen som säger att sådana som är så sjuka, att de inte kan vistas i samma lokal som en hund, är så få så att sannolikheten att man ska mötas ute i livet, är minimal. Och de som har så svår allergi måste ändå medicinera för att vistas ute bland vanligt folk.

    Vidare hade man kunnat komplettera researchen med intervjuer, dels tillfråga Magnus Wikman, professor vid Karolinska Institutet som det refererades till i programmet, Diskrimineringsombudsmannen etc.

    Känslan som blev kvar när programmet var slut, var lite misslyckande och irritation, och då var jag inte ens med i studion. Men när man väl får mediautrymme, blir det kort och lite halvhjärtat och kanske kunde arbetats igenom lite mer. Eller kanske får man vara nöjd med det lilla man kan få? Kanske är inte samhällsintresset större än så? Vad som vore riktigt intressant, vore om någon av Sveriges Radios dokumentärredaktioner kunde göra ett eller flera program om ledarhundar och ledarhundsförares vardag. Kanske följa något på jobbet och i vardagen!

    Men Louise Epstein ska ha mycket beröm för att hon tog upp ämnet även om det korta formatet kanske inte gjorde det helt rättvist.
    Lyssna: Epstein i P1

    Se ledarhundar i arbete

    Ledarhunden Teodor i hinderbana:

    Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Funktionshindrade och bemötande

    Det är väldigt lätt att prata om andras bemötande mot funktionshindrade och det är så klart ett stort problem som behöver arbetas med, genom information och åter information. Oavsett vilket funktionshinder vi har har vi väl alla varit med om att ”hon i kiosken”, affären eller vart som helst frågar din ledsagare, assistent, anhörig eller kompis, ”vad vill han ha att dricka?” och liknande. Ute på stan i mötet med människor tar tyvärr de flesta omvägar runt en funktionshindrad för att man inte vet vad eller hur man ska göra och de som ändå tar mod till sig kan ofta på grund av okunskap göra lite galna saker. Det kan vara om man ber någon om hjälp att hitta den rätta vägen, tar tag längst fram i käppen och drar än fram eller bara går iväg före och försvinner då för en som exempelvis är synskadad.

    Och att ta kontakt av ren nyfikenhet eller gediget intresse kan säkert också vara svårt. Jag har en bekant som i ungdomsåren stod och väntade på en tunnelbanestation och plötsligt märker han att någon står ”för nära” och känner att vederbörande tittar på honom lite för ingående. Plötsligt, utan ett ”hej” eller ”ursäkta får jag fråga en sak” frågar människan ”hur blev du sån?” Min vän som än idag är rapp i käften svarar ”hur då,sån menar du, bög, blind eller vänstervriden?” Det blev inget förtydligande från den undrande medmänniskan och det kan säkert bero på flera saker. Antingen var vederbörnade provokativ och fick svar på tal, fast mer troligt nyfiken, undrande över synskadan, hade kanske aldrig träffat eller pratat med en synskadad förut. Och plötsligt kan människor glömma hur man tar kontakt på ett normalt sätt. Kanske är det så enkelt som att man är van vid att skapa ögonkontakt och därefter är det lättare att säga ”hej”?

    För oss ledarhundsförare finns andra problem. Det vanligaste är att människor klappar våra arbetande hundar. Först och främst kan man kanske ifrågasätta det kloka i att klappa en vilt främmande hund man inte känner. Men det finns säkert flera förklaringar även på det. Samma här, man kanske inte vet hur man ska inleda en kontakt och väljer som många av oss gör, den enklaste vägen och bara klappar hunden. Att hunden inte ska bli störd med vita selen på sig kanske man inte har den ringaste aning om, eller att den även kan arbeta och befinna sig under ett kommando, att till exempel ligga stilla även utan selen på. En kontakt från en människa bryter då det tillståndet. Men det ska man vara ganska insatt i hunddressyr för att ha möjlighet att förstå.

    andra problem ledarhundsförare ofta träffar på är taxichaufförer som kör färdtjänst. Att man försöker ta hunden ifrån föraren för att sätta in den i kombiutrymmet, eller när resan är slut, öppnar luckan och lockar på hunden så att den okopplad och utan kontroll hoppar ut i en trafikerad miljö med risk för livet.

    Historierna är ruskigt många men det är egentligen inte dem det här inlägget ska handla om. Problemen ovan handlar om okunskap och ibland människor som inte tänkt färdigt innan de handlar. Det finns det metoder för, åter igen information. Och hur man kan sprida information idag, handlar inte heller det här inlägget om.

    Istället vill jag fundera lite över hur ”vi” funktionshindrade, rörelsehindrade, synskadade, ledarhundsförare med flera bemöter denna hjälpsamhet som kanske ibland blir lite avig och tokig.

    För grunden för mitt resonnemang är att ni där ute inte är onda, taskiga eller dumma. Ni som ingriper när någon ser vilsen ut eller stöter på oss i tjänsten eller bara vill säga ”hej” och fråga om hunden gör det ju av nyfikenhet och hjälpsamhet och det enda ”fel” ni oftast begår är att inte veta allt, och vem gör det?

    Men problemet är att detta ofta från ”oss” bemöts med ilska och spydigheter och det är så vanligt förekommande. Egentligen kanske det inte är så konstigt. En funktionshindrad som stöter på dumhet eller dumhet lägger till dem en efter en som ett sammanhang och upplevelser, trots att det oftast alltid är nya människor som ”begår” dessa dumheter. För varje gång vi upplever ”å nej, inte nu igen” så är det en ny människa vi möter som inte gärna kan lastas för allt vi fått uppleva.

    Därtill kan det finnas en grund i bitterhet och sorg över sitt eget handikapp som är orsaken till att ”jag alltid hamnar i den här situationen”. Utan rullstolen, käppen eller hunden, hade jag varit som vem som helst och sluppit hjälpen med att handla, inte kunna gå vart jag vill, inte kunna flörta med vilka tjejer jag vill och… ja man kan fortsätta hur långt som helst.

    Jag minns tidigt från min ungdom hur en kille som saknade båda armarna men ändå var duktig på att simma, bad folk fara och flyga med all sköns svordomar som svans till alla och en var som bara sa ”vad duktig du är, hur kan du…?” En annan blind kompis var alltid så förbannade på folk som ”inte flyttade sig” och svepte hårt och brutalt med käppen över folks ben. När jag lite fint påpekade att inte ens seende hade ögon i nacken, möttes jag av muttrande svordomar. Men jag skämdes alltid väldigt mycket. Visst kan det vara lätt att tappa orienteringen om man ”kommer ur spår” på grund av människor som står där man brukar gå. Det är faktiskt ganska lätt att gå vilse och förlora sig om man inte får följa invanda streckor, speciellt med hund.

    Och som ledarhundsförare skäms jag inte sällan i andra ledarhundsförares sällskap. På en restaurang där man gladeligen satte upp vår ledarhundsdekal för att visa sina övriga gäster att ledarhundar var väldigt välkomna, hade vi alldeles nyligen våra hundar med oss. En servitris hjälpte då en hundförare att fixa plats för hunden så att det skulle bli så bra som möjligt, och innan hon återvände till sin post klappade hon hunden helt hastigt. Hur orden sedan föll kan jag inte svära på, så jag väljer den snälla varianten ”klappa inte hunden!” Tonen framkallade den där känslan, att om jag hade haft en teoretisk möjlighet att ta livet av mig där och då,, så hade jag förmodligen gjort det, för gud vad jag skämdes och blev ledsen…

    Visst, servitrisen gjorde fel, men av okunskap. Det hade funnits tusen andra sätt att säga det på som varit trevligare. ”Ledarhundar med selen på är i sjänst och då ska man inte röra dom för att inte störa” sagt tillsammans med ett leende och en trevlig ton. Genom ett otrevligt bemötande och genom att idiotförklara flickan, skämde föraren inte bara ut sig själv och oss andra, utan även servitrisen inför gäster i närheten.

    När nästa servitris, som dessutom var ny på stället, kom med maten var hon duktig och frågade om hon fick klappa hunden. Fick bara ett argt ”nej” till svar och på frågan ”varför?” inget annat än samma sura ton ”den arbetar..” tillbaka. Således en som ”gjorde fel” och en som gjorde helt rätt och frågade, men samma bemötande.

    När våra hundar ska åka med oss i färdtjänstkörningar har vi rätt att beställa bilar med kombiutrymme. Det är inget krav, men en rekommendation att kombiutrymmet då är tomt på utrustning för att hunden ska få plats och inte riskera att skadas mer än nödvändigt vid en hastig inbromstning eller kollition. Samtidigt har taxibolagen samma ”krav” på sig att vara bestyckade med bilbarnstolar och eller kuddar för att kunna köra våra små. Att då som chaufför få en ganska ordentlig utskällning för innehållet i sitt kombiutrymme är då kanske inte helt okomplicerat. Det är inte rimligt att varje chaufför ska veta just varför kombiutrymmet bör vara tomt och det är väsentlig skillnad på bemötandet ”är du snäll och flyttar barnstolen till baksätet, jag kan hjälpa dig” mot ”den där kan ju inte stå där, det fattar du väl?” Nä, han kanske inte fattar det och vems är felet?

    Så hur ska man då göra? Jag känner inte likadant, varför vet jag inte. Men jag kan förstå mina funktionshindrade medmänniskor som bara känner ”INTE JÄVLA NU IGEN! när — som man upplever det — alla klappar hunden, varenda taxijävel är full av skit och inte en jävel flyttar på sig, dom bara rusar fram över käppar, hundar och rullstolar. Inte fan finns det några ramper, hissjäveln är trasig eller nedpissad eller huserar något knarkande avskrap och hela jävla världen hatar mig!

    Jag vet bara hur jag gör, hur jag försöker tvinga mig att tänka. Varje gång jag möter någon ny, rensar jag sinnet, börjar om på ny kula, tänker, att den här människan kan ju inte veta. Den kanske aldrig har pratat med, träffat eller ens sett en blind med ledarhund förut och när taxichauffören kommer fram med tomt kombiutrymme till en barnfamilj möts vederbörande av ”va fan!” utrustar sin bil med stol och kommer till en körning med ledarhund och möts av samma ”men va fan!” Enligt principen hur man än vänder sig sitter häcken ändå där den sitter liksom!

    Jag brukar tänka att irritationen inom mig bara är min skit och nästa gång jag öppnar munnen för ett nytt bemötande, blir det avgörande för den här nya människans kanske första kontakt med en blind och därmed för alla framtida möten mellan den människan och andra blinda. Det är inte bara mig jag förstör för således om jag har ett otrevligt bemötande. Dessutom, nästa gång kan det vara jag som behöver hjälp och då kommer den personen inte att ingripa.

    En del funktionshindrade kan då säga att varför ska jag alltid vara trevlig? Varför ska jag alltid gå runt som en levande informationskampanj eller jävla reklampelare? Jag har det jobbigt nog som jag har det utan att vara någon jädra missionär på pilgrimsfärd! Och visst kan det vara så. ”Vi” måste också kunna få ha dåliga dagar och få vara ifred. Men det är ändå en väldig skillnad på att vara otrevlig, enbart korrekt eller direkt trevlig. Och man måste kunna vara trevlig på ett vardagligt sätt, annars har man mycket att arbeta med med sig själv. Och vi kräver ju att andra ska vara trevliga och tillmötesgående. Skulle ett funktionshinder då ge ett extra privilegium att vara sur och otrevlig?

    Och jag tror att mitt sätt att bemöta sådana här situationer är det rätta och det grundar jag på vardagliga studier. De första 14 åren i mitt liv hade jag ganska tät kontakt med andra synskadade via skola, läger och annat. Sedan tröttnade jag och försvann ut i pereferin i många år tills jag råkade få ett sådant jobb där jag både arbetar med och har vardaglig kontakt med funktionshindrade. Så de senaste 6 åren har det varit svårt att komma undan. Och jag ser tydligt vilken attityd som ständigt skapar konflikter och bråk, hur en sur, bitsk och nedlåtande ton eller kommentar genast vänder taggarna utåt även på andra människor — självklart!

    Jag hamnar aldrig i sådana lägen. Om kombiutrymmet innehåller grejer, frågar jag ”kan du vara snäll att..” ”jag kan hjälpa dig”, 2för att hunden inte ska göra sig illa om någon kör på oss” etc. Just det sista har jag lärt mig att det är skillnad på att säga ”om någon kör på oss” istället för som en del säger ”om du kör på någon”. Effekten för hunden är densamma, men budskapet till chauffören är väldigt olika.

    Om någon klappar hunden kan jag säga, att man ska inte klappa hunden när den arbetar för att den då kan bli störd. Och på en fråga om man får klappa, kan jag beroende på vilken typ av hund jag har, och i vilket läge det sker, ta av selen och låta människan hälsa på hunden. Det ger mig en minuts tid att prata och förklara saker om ledarhundar som den här människan annars skulle missat. Ibland har jag inte tid för att mitt tåg går eller för att lusten saknas och då är det skillnad på att säga ”absolut inte” mot att säga ”tyvärr just den här gången hinner vi faktiskt inte”. Denna text gav mig dessutom en idé till ett visitkort jag snabbt utan vidare prat kan ge till en sådan människa, där det kort och gott står ”Vill du se ledarhundar i arbete?” och en länk till min Youtube-kanal. Då behöver jag inte stanna och prata men kan glädjas åt att personen som verkat så nyfiken kan gå hem till sin dator och lära sig allt om ledarhundar i tjänst!

    Så hur ska du som träffar en ledarhundsförare göra om du undrar något? Jag själv skulle uppskatta om du bara sa ”ursäkta, får jag fråga en sak?” och kanske rörde lätt vid min arm så jag förstår att det är mig du pratar med.

    Egentligen är det bra att ha för vana att aldrig klappa en okänd hund utan att fråga ägaren, oavsett om det är en tjänstehund eller vanlig sällskapshund. Rent teoretiskt kan en sällskapshund vara farlig, om den står kopplad ensam utanför en butik och väntar på husse eller matte eller om en hund är lite mer vaktig och du närmar dig den och dess ägare och bara stoppar ner en hand.

    Våra tjänstehundar bits naturligtvis inte. De tränas inte för skydd vilket skulle vara helt galet med tanke på hur vi arbetar med våra hundar. De är snälla som kor och kan möjligen slicka ”ihjäl” någon. Men när man klappar hunden, kan man som jag skrev tidigare, bryta koncentrationen eller ett givet kommando. Hunden kan då tappa fokus tillfälligt. Men händer detta ofta kan hunden få för sig att man ska hälsa på alla och då förstör man hundens arbete och går det tillräckligt långt måste hunden tas ur tjänst.

    Och hur gör vi funktionshindrade då, närman upplever att världen är full av idioter och alla bara dras till mig? Det låter hemskt att säga det och många av mina likar kommer tycka grymt illa om mig. Men börja med dig själv. Tänk att varje människa du möter är ett nytt möte och att han eller hon knappast kan lastas för allt du fått uppleva. Orkar du inte gå runt och vara en levande reklamkampanj, så finn metoder för att vara trevlig och bemöt dina medmänniskor med respekt utan att ständigt behöva ge allt. Det finns dagar då jag vill och skulle orka informera hela världen och det finns dagar då jag bara vill sitta där på bussen, vänd ut mot fönstret och vägen och bara vara ifred. Men det finns trevliga svar även sådana dagar.

    Något man också kan behöva tänka över, är hur man tackar nej till hjälp. Jag tror att många speciellt med synnedsättning missar mycket i kroppsspråket och så även jag. Men jag brukar åtminstone försöka förmedla ett leende kopplat till orden ”tack så jättemycket men det går bra, jag ser mer vilsen ut än vad jag egentligen är” vilket brukar vara min favoritreplik. Den lättar lite på spänningarna så att människan som kanske kämpade en stund för att ta mod till sig tycker det var värt besväret och gärna gör om det i framtiden och kanske tänker ”inte bara blind, lite humor också!”

    Och främst, när ni surar ihop och fräser åt och avvisar en människa, är det inte bara för en person det förstör. Jag vet att man själv och andra mår så mycket bättre att gå ur ett lyckat möte om det så är en kort replik och leende på en buss eller något annat, medans man kan få en hel dag förstörd av att bli utskälld eller själv tappa humöret på någon. Dessutom är jag rätt övertygad om att det får ringar på vattnet. Ibland kanske små till en början. det räcker med att flickan på restaurangen får ett bra bemötande. Hon behöver inte få klappa hunden, men väl en bra förklaring så kommer hon att föra det vidare till vänner och bekanta och nästa gång möts man av ”jag har hört att man inte ska klappa hundarna när de har selen på?” Det är sådana som hon som fört det vidare om hon blivit väl bemött. Vad hon får med sig i omvänt fall är ganska givet — 2närma dig den där om du har en fakirs läggning” =).

    Skriv gärna en kommentar med dina tankar och upplevelser!

    Vill du se ledarhundar i arbete?

    [youtubechannel channelname=”joakimnomell” numvideos=”3″ width=”560″ showtitle=”Yes”]

    Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Anmälningar hos Diskrimineringsombudsmannen

    Nu har mina anmälningar registrerats hos Diskrimineringsombudsmannen -DO. Det gäller mina två anmälningar om diskriminering gällande Kellys Bar och Evas Pianobar, båda i Göteborg.

    Just nu innebär det inget annat än att de inkommit och fått ett diarienummer och en utredare men någon sorts svar lär nog dröja eftersom motparterna ska få chans att uttala sig varefter jag ska få svara etc etc.

    Tyvärr hyser jag ingen större förhoppning om någon framgång i dessa ärenden då det inte finns något stöd i lagen för förbud mot diskriminering av ledarhundsförare. vad jag förstå rdet så är problemet att man inte diskriminerar mig som människa. Jag är välkommen in, det är hunden man nekar tillträde och hundar kan inte diskrimineras.

    Att det sedan för mig innebär samma sak med tanke på konsekvenserna det medför att jag inte kan ta med mig hunden och alltså själv inte heller komma in verkar inte lagen ta hänsyn till i dagsläget.

    men jag gör dessa anmälningar för att det ska komma in i statistiken och för att det ska gå att påvisa att det är ett problem och behövs en lag för detta.

    Nu får jag vänta och se om något svar eller utlåtande kommer.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Norges Blindeforbunds kampanj för ledarhundar del II

    Våra Norska vänners lillebrorskomplex är som jag ser det helt obegripligt. De slår Sverige i många sammanhang. Och på området marknadsföring av ledarhundar råder inget undantag.

    För en tid sedan gjorde man en informationsvideo (se nedan) för att informera allmänheten på ett kul och nytt sätt att man inte ska klappa eller på annat sätt störa arbetande ledarhundar. Man gjorde också en reklamfilm ”Valpens hevn / Revenge of the puppy” som jag också tycker är otroligt bra.

    Nu har man lagt ut ytterligare ett klipp, där man låter radioreportern Michael från deras P4 prova att ta sig fram på Oslos gator med hjälp av blindkäpp och ledarhunden Toddy.

    Jag bara undrar när åren går, varför våra norska grannar i Norges Blindeforbund kan göra saker som vårt eget Synskadades Riksförbund inte kan som dessutom själva ansvarar för ledarhundsverksamheten.

    Radiovert Michael fra P4 får prøve og ta seg rundt i Oslos gater kun ved hjelp av stokk og førerhunden Toddy

    Ikke forstyrr-kampanjen

    Valpens hevn / Revenge of the puppy

    Fler klipp hittar du på Norges Blindeforbunds Youtube-kanal

    Se ledarhundar i arbete

    Ledarhunden Teodor i hinderbana:

    Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Ledarhundar och tillgänglighet del X

    När jag upptäckte att Independent Livings anmälningstjänst var nere och ansvarig inte på något vis gick att få tag på, kontaktade jag Independent Living för att göra dem uppmärksamma på att tjänsten inte uppdaterades. Dessutom bloggade jagom det i mitt förra inlägg i denna siere.

    Och igår kom kvittens på mina två anmälningar om diskriminering mot Evas pianobar samt Kellys bar i Göteborg. Anmälningarna har skickat till Diskrimineringsombudsmannen för bedömning.

    Så här ser de båda anmälningarna ut:

    Anmälan om diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen enligt diskrimineringslagen (2008:567) gällande ”Kellys Bar”

    Datum 2011-03-29 (Anmälningsdatum: 2011-05-19)

    Kommun Göteborgs stad

    Angående diskriminering vid verksamhet inom området

    Restauranger och dylikt

    Jag anmäler Kellys Bar

    Andra Långgatan 28

    41327 Göteborg

    url: http://www.kellysbar.se

    Min funktionsnedsättning: Synnedsättning/blind

    Jag diskriminerades i egenskap av: Besökare/kund, 2011-03-29.

    Jag eller den som diskriminerades kunde inte komma in eller delta i verksamheten alls till följd av diskrimineringen.

    Beskrivning:

    Jag var i Göteborg på tjänsteresa för att besöka mitt huvudkontor. På kvällen skulle jag gå ut med några vänner. Jag är blind och tar mig fram med ledarhund som får vistas i serveringslokaler i och med ett medgivande från Livsmedelsverket. Mina vänner ville ses på Kellys pga miljön och maten och pga att övriga vänner också hade synnedsättningar och därmed hänvisade till ställen där man hittar. Men vid baren frågade vi vart vi kunde sitta lämpligast med hunden och möttes av en nästan överdrivet trevlig och välvillig i personalen som meddelade att man tyvärr bestämt att inte låta ledarhundar vistas i lokalen eftersom det ”kan komma en allergiker”.

    Vi försökte informera dels om medgivandet från Livsmedelsverket och även den överenskommelse som finns mellan Synskadades Riksförbund SRF och Astma- och allergiförbundet. Överenskommelsen säger att ingen dera parten ska utnyttja sin ställning utan problem ska lösas när och om de uppstår i direkt konfrontation mellan ledarhundsförare och allergiker. Om vi verkligen möts i en situation finns alltid en lösning att sitta i varsin del av lokalen för att undvika besvär. Överenskommelsen finns för att tredje part inte ska kunna hänvisa som i detta exempel att ”det kan komma en allergiker”. Men man var inte så intresserad av att diskutera eller lyssna och inte heller på fakta om allergi i samband med pälsdjur. Vi fick helt enkelt lämna restaurangen.

    Det första som är förnedrande och diskriminerande är att alltid hamna innanför dörren i fokus för allas intresse och ständigt hamna i denna diskussion som vi ledarhundsförare sällan eller aldrig går vinnande ur. Att behöva lämna restaurangen som om man vore utslängd pga något helt annat. Att personalen är komplett ointresserad av att ens titta på de handlingar som finns när man inte har kunskap om de.

    Nästa stora problem blir att man som synskadad kanske inte har så lätt att bara gå någon annanstans för att man inte hittar och för att den promenaden annars kan bli rätt lång med samma historier upprepande på vart ställe. Man väljer en miljö där man hittar, känner sig trygg och där miljön i det här fallet dessutom var lämplig för ledarhunden, lagom lugn pubmiljö. Som ensam ledarhundsförare i sällskapet blev det dessutom jag som var orsak till det ganska stora besväret att finna en ny plats att bli insläppt på.

    Våra hundar är så vana vid att vara med överallt så att ha dem i en sådan miljö är liksom inget problem. Ligger inte ivägen för någon, går inte runt, skäller inte etc. Frågan om allergi i sådana miljöer kan man dessutom helt bortse ifrån eftersom då problemen redan skulle vara enorma pga övriga gästers husdjur vars allergiframkallande ämnen allergen finns i så stor mängd i våra kläder, förutom problemen med rökning som kan ha förekommit innan man gått in på restaurangen samt parfymer vilket är ett betydligt större problem. En hunds närvaro i en sådan lokal är inte ens mätbar med instrument.

    Jag ger mitt medgivande att en kopia av anmälan – utan mitt namn, adress, telefonnummer eller e-postadress – sparas av Independent Living Institute för publicering på http://www.independentliving.org/anmalningstjansten/diskriminering_kellys_bar-andra_langgatan_goteborg_2011-03-29.html

    Anmälan om diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen enligt diskrimineringslagen (2008:567) gällande ”Evas Pianobar”

    Datum 2011-04-06 (Anmälningsdatum: 2011-05-19)

    Kommun Göteborgs stad

    Angående diskriminering vid verksamhet inom området

    Restauranger och dylikt

    Jag anmäler Evas Pianobar

    Kustgatan 14

    41455 Göteborg

    url: http://www.evaspianobar.se/

    Min funktionsnedsättning: Synnedsättning/blind

    Jag diskriminerades i egenskap av: Besökare/kund, 2011-04-06.

    Jag eller den som diskriminerades tvingades acceptera sämre villkor för att kunna delta till följd av diskrimineringen.

    Beskrivning:

    Vid ett besök i Göteborg för att träffa affärskontakter skulle vi efter avslutat arbete gå ut och äta. Våra gäster fick välja tema och pga musikintresse valde just Evas Pianobar.

    Jag själv är helt blind och tar mig fram med hjälp av min ledarhund och eftersom jag inte orkade stå inför en diskussion i dörren valde jag att ringa restaurangen före för att säkerställa att det skulle vara OK för min ledarhund att medfölja. Någon som påstod sig vara restaurangchef svarade och sa direkt nej. När jag försökte fråga om han kände till undantaget i livsmedelsverkets lag som medger att ledarhundar tas med i serveringslokal sade han sig inte ha sett den, inte vara intresserad att få texten mejlad till sig och inte intresserad av att se ID-kort vi har för våra tjänstehundar och undantaget från Livsmedelsverket.

    Han befann sig inte ens på arbetsplatsen när han svarade i en telefon som var vidarekopplad, och trots att han svarat på tjänstetelefon och under officiella öppettider sa han att han passade barn och inte hade för avsikt att undersöka något sådant och inte heller överlåta ansvaret till någon personal i tjänst. Samtalet avslutades med att oavsett vad Livsmedelsverket ansåg så var det hans restaurang och han sa nej och det var inte förhandlingsbart eller ens diskuterbart.

    Jag hade mitt hotell nära och kunde förvisso lämna hunden på hotellrummet. Detta fick dock till följd att jag blev beroende av ledsagning av mina affärsbekanta vilket dels kändes väldigt oproffsigt och dessutom väldigt osäkert eftersom ingen av dem ledsagat en synskadad förut. Jag skulle ej heller hitta tillbaka till hotellet på egen hand vilket inte hade varit något som helst problem med hund. Nu fick jag be mina affärskontakter om ledsagning tillbaka till hotellet efter kvällens avslutande vilket kändes än mer oproffsigt och faktiskt lite förnedrande.

    Förnedrande är det också att behöva ringa en krog före besök och bli bemött på det viset av någon som över huvud taget inte är intresserad av att lyssna på argument och möjligheter. Pga att vi var ett större sällskap och vi ville erbjuda våra affärsgäster det de önskade i nöjesliv kunde jag inte heller börja leta efter ett annat ställe att gå till.

    Jag ger mitt medgivande att en kopia av anmälan – utan mitt namn, adress, telefonnummer eller e-postadress – sparas av Independent Living Institute för publicering på http://www.independentliving.org/anmalningstjansten/diskriminering_evas_pianobar-kustgatan_goteborg_2011-04-06.html

    Jag kan inte alla turerna i juridiken men troligtvis kommer inget hända i dessa ärenden. Det är inte mig som person man diskriminerat i lagens mening. Man har inte nekat mig tillträde. Det är ledarhunden man inte velat släppa in och i lagens mening är det inte olagligt att diskriminera hundar. Att min livskvallitet och möjlighet att fungera i samhället påverkas av denna diskriminering tas inte hänsyn till i nuvarande lagstiftning. Vi är många som anser att detta behöver rättas till.

    Det enda som med lite tur kan hända är att restaurangerna i fråga själva faller till föga och ändrar sin inställning och då har man åtminstone kommit till en halv seger. Som jag ser det finns det inte skäl idag att inte låta ledarhundar vistas i lokalerna men man säger hellre nej än ja av ren rädsla för andra problem eller direkt ovilja.

    Vi får se vad som händer. I brist på annat kan jag i så fall förhoppningsvis ha naggat deras rykte ytterligare lite i kanten.

    Se ledarhundar i arbete:

    Ledarhunden teodor i hinderbana:

    Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Ledarhundar och tillgänglighet del IX

    I mitt förra inlägg, Ledarhundar och tillgänglighet del VIII berättade jag att jag gjort anmälningar om diskriminering mot två restauranger i Göteborg. Anmälningarna gjordes på Independent Livings anmälningstjänst som i upplägget verkar vara en utmärkt tjänst.

    Där talar man kort och gott om när diskrimineringen ägt rum, var och på vilket sätt och rörande vilket funktionshinder. Vidare har man möjlighet att, förutom originalet som sänds till Diskrimineringsombudsmannen sända kopior på anmälan till valfria mottagare samt låta Independent Living sprida anmälan till berörda media och myndigheter. Slutligen kan man också bevaka och följa upp sin anmälan, om den diskriminerande parten eller Diskrimineringsombudsmannen gjort något åt fallet.

    När jag fick tips om tjänsten bestämde jag mig för att lägga in mina två aktuella fall. Inte så mycket för att jag trodde det skulle leda någon vart, utan mer för att låta antalet anmälningar bevisa att det verkligen är ett problem i samhället och att en diskrimineringslag är nödvändig.

    Ganska besviken blev jag när jag någon dag senare gick in för att se om mina anmälningar godkänts och blev då uppmärksam på att 106 anmälningar låg i kö och senaste publicerade anmälning var daterad 2010-11-17. Jag försökte då söka ansvarig hos Independent Living utan att hittills ha nått någon framgång för att fråga varför inget har gjorts på över ett halvår och varför tjänsten i så fall ligger kvar online. Men epost förblir obesvarade och ringer man det telefonnummer som finns angivet kopplas samtalet ner. Kanske något för handikapporganisationerna att gemensamt ta tag i?

    Se ledarhundar i arbete:

    Ledarhunden teodor i hinderbana:

    Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Ledarhundar och religion

    Det är nästan omöjligt att prata ledarhundar utan att komma in på området tillgänglighet och det är inte utan fog. Men alltid pratar vi om allergier och hygien som de största problemen och det är helt sant. Det är alltid det som det hänvisas till när vi inte får ta med våra tjänstehundar i olika sammanhang.

    men ibland dyker också frågan om religiösa aspekter upp och jag har tänkt flera gånger att jag borde skriva om det. Men religion gör många av oss, och mig, lite rädda för att uttala sig. Man är rädd för att bli klassad som rasist och främlingsfientlig. Men det är jag absolut inte. Jag identifierar mig inte med någon särskilt tro men tycker det är ett mycket intressant ämne men jag är en gedigen amatörprofessor utan direkt koll =) De avigheter jag kan känna mot religion och vad den gör med och mot människor, omfattar ingen speciell religion och gäller minst lika mycket ”vår egen” religion kristendomen som man är uppväxt med.

    Men jag ”tar mod till mig” och hopar ut lite i det okända och detta blir mitt första inlägg om religion i den här bloggen, allt för att hedra våra tjänstehundar.

    Idag under en SLHF-information på en grundkurs 1 pratades det så klart tilgänglighet som ett av de viktigaste ämnena och då dök en fundering upp. En av de nygamla förarna hade blivit nekad tillträde en kommunal barnverksamhet av något slag med argumentet ”det kan komma en muslim”. Frågan var då kort och gott om jag kände till några specifika problem med synen på hundar i just Islam. Tydligen skulle några muslimska barn delta i den här verksamheten där ledarhundsföraren på något vis skulle arbeta och jag undrade om föraren eller kommunen över huvud taget tillfrågat de berörda familjerna eller bara beslutat på eget bevåg. Och naturligtvis hade man inte frågat familjerna utan bara antagit att föräldrarna skulle vägra sina barn tillträde ”om det någonsin funnits en hund i lokalen” och kommunal verksamhet måste vara tillgänglig för alla — ja utom ledarhundsförare då förstås =)

    Argumentet känner vi väl igen, men då brukar det heta ”det kan komma en allergiker”. Men just detta, ”det kan komma en muslim” var ny även för mig och jag som då och nu snuddat vid frågan, fastnade slutgiltigt vid den. Jag hoppas att ni där ute kan hjälpa mig utreda hur det förhåller sig. Svaret är ganska viktigt eftersom kunskap när man stöter på varandra ute i samhället hjälper till för att hitta den bästa lösningen för alla parter.

    Men jag har haft ledarhund i 18 år och har under alla dessa år aldrig stött på problemet. Det enda jag stött på har varit vanlig, mänsklig hundrädsla, dåliga erfarenheter och okunskap. Men då har det minsann inte bara gällt muslimer utan minst lika mycket av alla folkslag och troslag, åtminstone så vitt jag kunnat bedömma. Glöm inte att jag bara är amatörprofessor =)!

    Har man funderat över vissa länders syn på hundar så har det i så fall mest handlat om folk från exempelvis Kina, Indien, Thailand etc och det har bara grundat sig på hur oresonligt svårt det varit att få komma in på just kinarestauranger och indiska ställen. Det är nog ett ganska väl spikat faktum.

    En gång för några år sedan åkte jag med en taxichaufför som jag konstaterade var troende muslim. Han började prata om karikatyrteckningarna av profeten Muhammed — frid över honom — som publicerades i Danmark 2005 (se Wikipedia om Muhammedbilderna i Jyllands-PostenW för mer info). Jag blev som många svenskar väldigt försiktig med ordvalen, mest för att jag kunde för lite och för att det var ett ämne jag visste kränkte många och inget jag direkt gillade att bidra med. Han sa då att han förvisso inte tyckte bilderna var roliga och förstod inte riktigt hur de skulle kunna tjäna sitt syfte för press- och yttrandefrihet men ibland begrep man sig inte på västvärlden helt enkelt vilket man ju bara måste hålla med om i vissa lägen. Däremot tyckte han att hans trosfrender borde lära sig att strunta i sådant som uppfattades som hån och provokation från islams fiender för då skulle det vara som med barn som retas, inte så roligt längre om det inte retar upp någon. Jg flikade lite försiktigt in att det året hade en
    teolog sagt att Jesus var bög men att det ju inte skapat lika stort raseri. Sedan flyktade vi ut i om teologen i fråga var kristen vilket i så fall gjorde viss skillnad.

    Där och då vågade jag fråga en muslim hur ”ni” ser på hundar? Han hade just då en svart Labrador-tik i bagageutrymmet och jag hade fått frågan och själv funderat över det. Han sa först lite skämtsamt ”kompis, jag kör rullstolar, tanter, affärsmän, otrogna…” men skrattade inte bort frågan. Sedan berättade han något som jag beslutade mig för att kontrollera.

    Det han berättade exakt och ordagrant har jag glömt, men han påstod att det fanns en sura i Koranen som beskrev hur profeten Muhammed hade passerat en törstande hund i öknen. Han hade då fyllt sin sko med vatten och givit hunden följt av något citat som jag jämförde med ett av kristendomens budord hur man behandlar sin nästa och så vidare. Jag tyckte det lär som en av många fina historier ur de olika heliga skrifterna som beskriver hur vi borde leva och aggera mot varandra.

    jag har nästan hållit mitt löfte och nu försökt kontrollera om det stämmer. Saken har fallit lite i glömska även om jag aldrig glömt historien. Jag kan bara förklara det med att ”muslimer och tillgänglighet” knappast är ett stort problem så det har helt enkelt inte behövt kontrolleras.

    Och det var inte så svårt att åtminstone hitta historien. en sökning på ”Muhammed, islam, hund, öken, sko, törst” gav direkt träff och den verkar ju tagen ur Koranen. Rätta mig någon om jag har fel för jag är inne på okunnigt område.

    :X:

    Från: Islam Svarar – Början av Skapelsen:

    Volym 4, bok 54, nummer 538

    Berättat av Abu Huraira:

    Allahs Budbärare sade, ”En prostituerad blev förlåten av Allah på grund av att hon passerade förbi en flämtande hund nära en brunn och när hon såg att hunden höll på att dö av törst, tog hon av sig sin sko och band den med sin huvudduk och drog upp vatten till hunden. Så Allah gav henne förlåtelse på grund av den handlingen.”

    :X:

    Men jag får också följande träff:

    :X:

    Från: www.islamguiden.com

    På så sätt är en muslim en källa till nytta, välsignelse och barmhärtighet i sitt samhälle. Han utför ett gott arbete, främjar det och leder andra till det. Hans barmhärtighetsgärningar är inte begränsade till endast mänskligheten utan innefattar skapelsen i allmänhet. Han kommer närmare Allah även genom att visa godhet mot djur och fåglar och genom att förhindra att de blir skadade.

    Profeten Muhammad berättade för sina följeslagare om en man som fann en hund som flämtade och åt stoft på grund av extrem törst. Av barmhärtighet gick han till en närliggande brunn, fyllde sin sko med vatten och gav hunden att dricka. Tack vare det förlät Allah honom hans synder. När de hörde den berättelsen frågade hans följeslagare:

    ”Får vi belöning för djur, o Allahs sändebud?”

    Han svarade:

    ”För varje levande varelse finns en belöning.”

    [16] Han sa också:

    ”Det finns ingen muslim som planterar en växt eller ett frö, som en människa, ett djur eller en fågel äter från, utan att det räknas för honom som en allmosa.”

    [17] Inom detta vida fält av rättrådiga gärningar finner man de sätt att dyrka som passar för behoven i ens samhälle och som stämmer med ens egen vilja att tjäna i barmhärtighet.

    :X:

    Så jag vet inte vilken historia som är rätt, eller mest rätt. Detta sista citat är åtminstone det som stämmer överens bäst med taxichaufförens föreläsning och jag minns således inte helt galet.

    Nu när jag funnit fragment av historien på internet kan man ju fråga sig vad detta bevisar. Precis som citat ur bibeln kan ju även detta vara vilseledande och ryckt ur sitt sammanhang och kanske finns det ordalydelser någon annanstans som emotsäger detta.

    Men jag tror man får djuploda lite mer för att ta reda på om islam anser hunden vara oren och om en troende gör fel som vistas samman med en hund, som i detta fallet en tjänstehund dessutom. Profeten — frid över honom — kan knappast haft möjlighet att ta ställning till ledarhundar som hjälper synskadade och blinda så det är väl fritt för tolkning. Historierna ovan understryker väl bara barmhärighet som det centrala oavsett om det gäller ett lågt stående djur eller människa och att en gärning inte behöver vara stor för att vara god.

    Så min enkla fråga är egentligen om Islams tro anser hunden vara oren och om det finns någon skillnad hur man ser på tjänstehundar och vanliga sällskapshundar och skulle du som troende vägra att låta ditt barn eller själv delta om det fanns en ledarhund, på ett arbete, utbildning, barnverksamhet, läger eller liknande?

    Just det här inlägget behandlar främst funderingar kring Islam men rubriken är övergripande så tankar kring andra religioner är också välkomna.

    Se ledarhundar i arbete:

    Ledarhunden teodor i hinderbana:

    Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Ledarhundar och tillgänglighet del VIII

    Under våren har jag varit på tjänsteresa i göteborg 2 gånger och båda gångerna råkat ut för diskriminering i samband med att jag varit ute med min ledarhund på olika restaurangbesök. Det finns beskrivet tidigare i den här serien.

    första gången var den 29.e mars när jag och några vänner skulle besöka Kellys Bar på Andra Långgatan 28 i göteborg. Personalen var förvisso trevlig om än lite genomskinligt överdrivet trevlig, men ändå, och bestämd och vägrade släppa in mig och min ledarhund. Man vägrade titta på ID-kort och andra handlingar jag hade med mig så som medgivandet från livsmedelsverket om ledarhundar i serveringslokaler samt överenskommelsen mellan Synskadades riksförbund och Astma- och Allergiförbundet.

    Andra gången var den 6:e april när jag skulle gå ut med några gästande affärsbekanta på Evas Pianobar på Kustgatan 14 i Majorna i Göteborg. Den här gången valde jag att ringa först och kontrollera, vilket i sig är förnedrande och sändeer fel signaler. ”Vi får ha våra hundar på restaurnager, får jag komma?” Svaret blev självklart nej och en betydligt mer dryg och otrevlig ägare eller restaurangchef vägrade ens diskutera och vad än handlingar som fanns var det ändå hans restaurang och han bestämde. I det påståendet måste man ju ge honom rätt. det är bara märkligt att när möjligheten att säga ja finns, väljer man att säga nej och det är diskriminering.

    Jag har skrivit en del under våren i den här serien i syfte att sprida kunskap via det fria ordet men jag har ännu inte gjort någon anmälan till Diskrimineringsombudsmannen. Anledningen är att jag vet av egen och andras erfarenhet att man inget gör eftersom det inte finns stöd i lagen för att hävda diskriminering för näringsidkare som vägrar tillåta ledarhundar i sina verksamheter.

    men just därför har jag nu gjort två sådana anmälningar med sända kopior till berörda näringsidkare. Om ingen anmäler kan ju Diskrimineringsombudsmannen tolka det som att problemet inte finns och när vi hävdar att vi behöver en lag för detta så är det ju bra om det finns statistik.

    Så i nattens timmar har jag gjort dessa anmälningar på Independent Livings anmälningstjänst som tar emot och granskar anmälningarna och sedan sänder dem vidare till Diskrimineringsombudsmannen. man kan även låta dem sända till andra berörda beroende på område och man kan även själv lägga in epost-adresser dit en kopia av anmälningen ska sändas. Jag har i båda fallen sänt den till berörda restauranger. Fördelen med den här tjänsten är att anmälningar ligger ute på deras web och även kan följas upp med vad som händer eller inte händer. gör man sina anmälningar via dem så kan det ge en samlad bild och det tycker jag känns bra.

    Mina anmälningar ligger inte ute på webben ännu. de ska granskas och godkännas först men jag håller koll och meddelar här när de finns ute.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Veterinärbesök med Fassi

    idag var jag och Fassi ute på Almåsa Konferens för att träffa Synskadades Riksförbunds veterinär som var där med anledning av en grundkurs 1 för tilldelning av nya hundar. Vi var dock där bara för ett veterinärbesök.

    Fassi ska snart tas ur tjänst eftersom hon helt enkelt tröttnat på att arbeta och hon ska flytta hem till något privat hem och leva sina sista år som sällskapshund. Men eftersom hon är över 7 år måste hon göra en speciell besiktning för att kunna försäkras på vanligt sätt sen.

    Men just idag var det bara en liten förberedande koll med kloklippning, tand- och öronkontroll och vaccination. Förutom att Fassi slutat arbeta är hon frisk som en nötkärna. Nu får vi se när det blir dags för ny hund för mig och när och vart Fassi ska flytta.

    Se ledarhundar i arbete:

    Ledarhunden Teodor i hinderbana:

    Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

    Anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar

    Jag har idag skickat in en anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg via Independent Livings anmälningstjänst. Så fort anmälan godkänts skickas den till Diskrimineringsombudsmannen -DO.

    Så här ser anmälan ut:

    Anmälan om diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen enligt diskrimineringslagen (2008:567) gällande ”Kellys Bar”

    Datum 2011-03-29 (Anmälningsdatum: 2011-05-19)

    Kommun Göteborgs stad

    Angående diskriminering vid verksamhet inom området

    Restauranger och dylikt

    Jag anmäler Kellys Bar

    Andra Långgatan 28

    41327 Göteborg

    url: http://www.kellysbar.se

    Min funktionsnedsättning: Synnedsättning/blind

    Jag diskriminerades i egenskap av: Besökare/kund, 2011-03-29.

    Jag eller den som diskriminerades kunde inte komma in eller delta i verksamheten alls till följd av diskrimineringen.

    Beskrivning:

    Jag var i Göteborg på tjänsteresa för att besöka mitt huvudkontor. På kvällen skulle jag gå ut med några vänner. Jag är blind och tar mig fram med ledarhund som får vistas i serveringslokaler i och med ett medgivande från Livsmedelsverket. Mina vänner ville ses på Kellys pga miljön och maten och pga att övriga vänner också hade synnedsättningar och därmed hänvisade till ställen där man hittar. Men vid baren frågade vi vart vi kunde sitta lämpligast med hunden och möttes av en nästan överdrivet trevlig och välvillig i personalen som meddelade att man tyvärr bestämt att inte låta ledarhundar vistas i lokalen eftersom det ”kan komma en allergiker”.

    Vi försökte informera dels om medgivandet från Livsmedelsverket och även den överenskommelse som finns mellan Synskadades Riksförbund SRF och Astma- och allergiförbundet. Överenskommelsen säger att ingen dera parten ska utnyttja sin ställning utan problem ska lösas när och om de uppstår i direkt konfrontation mellan ledarhundsförare och allergiker. Om vi verkligen möts i en situation finns alltid en lösning att sitta i varsin del av lokalen för att undvika besvär. Överenskommelsen finns för att tredje part inte ska kunna hänvisa som i detta exempel att ”det kan komma en allergiker”. Men man var inte så intresserad av att diskutera eller lyssna och inte heller på fakta om allergi i samband med pälsdjur. Vi fick helt enkelt lämna restaurangen.

    Det första som är förnedrande och diskriminerande är att alltid hamna innanför dörren i fokus för allas intresse och ständigt hamna i denna diskussion som vi ledarhundsförare sällan eller aldrig går vinnande ur. Att behöva lämna restaurangen som om man vore utslängd pga något helt annat. Att personalen är komplett ointresserad av att ens titta på de handlingar som finns när man inte har kunskap om de.

    Nästa stora problem blir att man som synskadad kanske inte har så lätt att bara gå någon annanstans för att man inte hittar och för att den promenaden annars kan bli rätt lång med samma historier upprepande på vart ställe. Man väljer en miljö där man hittar, känner sig trygg och där miljön i det här fallet dessutom var lämplig för ledarhunden, lagom lugn pubmiljö. Som ensam ledarhundsförare i sällskapet blev det dessutom jag som var orsak till det ganska stora besväret att finna en ny plats att bli insläppt på.

    Våra hundar är så vana vid att vara med överallt så att ha dem i en sådan miljö är liksom inget problem. Ligger inte ivägen för någon, går inte runt, skäller inte etc. Frågan om allergi i sådana miljöer kan man dessutom helt bortse ifrån eftersom då problemen redan skulle vara enorma pga övriga gästers husdjur vars allergiframkallande ämnen allergen finns i så stor mängd i våra kläder, förutom problemen med rökning som kan ha förekommit innan man gått in på restaurangen samt parfymer vilket är ett betydligt större problem. En hunds närvaro i en sådan lokal är inte ens mätbar med instrument.

    Jag ger mitt medgivande att en kopia av anmälan – utan mitt namn, adress, telefonnummer eller e-postadress – sparas av Independent Living Institute för publicering på http://www.independentliving.org/anmalningstjansten/diskriminering_kellys_bar-andra_langgatan_goteborg_2011-03-29.html

    Se ledarhundar i arbete:

    Ledarhunden teodor i hinderbana:

    Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Anmälan om diskriminering gällande Evas Pianobar

    Jag har idag skickat in en anmälan om diskriminering gällande Evas Pianobar i Göteborg via Independent Livings anmälningstjänst. Så fort anmälan är godkänd sänds den till Diskrimineringsombudsmannen – DO.

    Så här ser anmälan ut:

    Anmälan om diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen enligt diskrimineringslagen (2008:567) gällande ”Evas Pianobar”

    Datum 2011-04-06 (Anmälningsdatum: 2011-05-19)

    Kommun Göteborgs stad

    Angående diskriminering vid verksamhet inom området

    Restauranger och dylikt

    Jag anmäler Evas Pianobar

    Kustgatan 14

    41455 Göteborg

    url: http://www.evaspianobar.se/

    Min funktionsnedsättning: Synnedsättning/blind

    Jag diskriminerades i egenskap av: Besökare/kund, 2011-04-06.

    Jag eller den som diskriminerades tvingades acceptera sämre villkor för att kunna delta till följd av diskrimineringen.

    Beskrivning:

    Vid ett besök i Göteborg för att träffa affärskontakter skulle vi efter avslutat arbete gå ut och äta. Våra gäster fick välja tema och pga musikintresse valde just Evas Pianobar.

    Jag själv är helt blind och tar mig fram med hjälp av min ledarhund och eftersom jag inte orkade stå inför en diskussion i dörren valde jag att ringa restaurangen före för att säkerställa att det skulle vara OK för min ledarhund att medfölja. Någon som påstod sig vara restaurangchef svarade och sa direkt nej. När jag försökte fråga om han kände till undantaget i livsmedelsverkets lag som medger att ledarhundar tas med i serveringslokal sade han sig inte ha sett den, inte vara intresserad att få texten mejlad till sig och inte intresserad av att se ID-kort vi har för våra tjänstehundar och undantaget från Livsmedelsverket.

    Han befann sig inte ens på arbetsplatsen när han svarade i en telefon som var vidarekopplad, och trots att han svarat på tjänstetelefon och under officiella öppettider sa han att han passade barn och inte hade för avsikt att undersöka något sådant och inte heller överlåta ansvaret till någon personal i tjänst. Samtalet avslutades med att oavsett vad Livsmedelsverket ansåg så var det hans restaurang och han sa nej och det var inte förhandlingsbart eller ens diskuterbart.

    Jag hade mitt hotell nära och kunde förvisso lämna hunden på hotellrummet. Detta fick dock till följd att jag blev beroende av ledsagning av mina affärsbekanta vilket dels kändes väldigt oproffsigt och dessutom väldigt osäkert eftersom ingen av dem ledsagat en synskadad förut. Jag skulle ej heller hitta tillbaka till hotellet på egen hand vilket inte hade varit något som helst problem med hund. Nu fick jag be mina affärskontakter om ledsagning tillbaka till hotellet efter kvällens avslutande vilket kändes än mer oproffsigt och faktiskt lite förnedrande.

    Förnedrande är det också att behöva ringa en krog före besök och bli bemött på det viset av någon som över huvud taget inte är intresserad av att lyssna på argument och möjligheter. Pga att vi var ett större sällskap och vi ville erbjuda våra affärsgäster det de önskade i nöjesliv kunde jag inte heller börja leta efter ett annat ställe att gå till.

    Jag ger mitt medgivande att en kopia av anmälan – utan mitt namn, adress, telefonnummer eller e-postadress – sparas av Independent Living Institute för publicering på http://www.independentliving.org/anmalningstjansten/diskriminering_evas_pianobar-kustgatan_goteborg_2011-04-06.html

    Jag kan inte alla turerna i juridiken men troligtvis kommer inget hända i dessa ärenden. Det är inte mig som person man diskriminerat i lagens mening. Man har inte nekat mig tillträde. Det är ledarhunden man inte velat släppa in och i lagens mening är det inte olagligt att diskriminera hundar. Att min livskvallitet och möjlighet att fungera i samhället påverkas av denna diskriminering tas inte hänsyn till i nuvarande lagstiftning. Vi är många som anser att detta behöver rättas till.

    Det enda som med lite tur kan hända är att restaurangerna i fråga själva faller till föga och ändrar sin inställning och då har man åtminstone kommit till en halv seger. Som jag ser det finns det inte skäl idag att inte låta ledarhundar vistas i lokalerna men man säger hellre nej än ja av ren rädsla för andra problem eller direkt ovilja.

    Vi får se vad som händer. I brist på annat kan jag i så fall förhoppningsvis ha naggat deras rykte ytterligare lite i kanten.

    Se ledarhundar i arbete:

    Ledarhunden teodor i hinderbana:

    Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Ledarhundar och tillgänglighet del VII

    Det går inte bara bakåt när det gäller tillgängligheten för oss ledarhundsförare. Mörkret är ganska kompakt och ingen överdrift, men just därför är det så roligt att kunna förmedla ljusglimtar!

    I förra veckan gav jag en ledarhundsdekal till Restaurang Vendetta på Södermannagatan 43A på Södermalm i Stockholm. Där har man inget emot att ledarhundar finns i lokalen och är väl medvetna om Livsmedelsverkets undantag för just ledarhundar. Personalen blev väldigt glada över dekalen och idag kunde jag konstatera att den satt klistrad på entrédörren.

    – Jag skulle vilja att alla hundar, även privata kunde komma hit, säger en av ägarna till restaurangen.

    Tidigare var ju reglerna väldigt tydliga. Inga pälsdjur i serveringslokaler förutom ledarhundar som var undantagna den bestämmelsen. Idag är det betydligt mindre klart vad som gäller och vilka lagar och regler som styr. I princip är det numera OK för en restaurangägare att låta även vanliga sällskapshundar följa med in i restauranglokalen. Det finns sådana exempel i Stockholm bland annat. Dock är det restaurangägarens ansvar att hundarna ”sköter sig”, vilket väl innebär ligger still och inte skapar oreda och obehag för övriga gäster. Så kraven på en restaurangägare är hårdare om han eller hon tillåter vanliga sällskapsdjur medans ledarhundar omfattas av ett tydligt undantag. Man antar med rätta, förutom det tydliga behovet av att medföra sin ledarhund, att ledarhundar garanterat har en bättre lydnadsgrund än det stora genomsnittet och att många av oss förare har en långt mer gedigen utbildning än de allra flesta hundägare.

    För oss är det vardag att hunden följer med på restaurangen, tåget, bion, konferensen, hotellet och köpcentrum. Det är en självklarhet att hunden gör sitt jobb och där utöver lyder. Men den stora skillnaden är ju att vi har våra hundar för att kunna ta oss ut bättre. En vanlig privatperson med sin sällskapshund MÅSTE inte ta med sin hund in överallt.

    Så det är extra roligt när man får sätta upp dekalen på en entrédörr. Givetvis passar den perfekt på andra entrédörrar än bara restauranger. Alla som vill ha en kan få att sätta upp på sin butik eller lokal. Man hör av sig till Synskadades riksförbund, Sveriges Ledarhundsförare eller till mig så löser det sig. Tillåter man ledarhundar i sin lokal eller butik kan man få hamna på ”vita listan” som just nu byggs upp och har man dessutom dekalen uppsatt får man en liten extra bild och informationstext utlagd.

    Så hjälp till att sprida dekalen!

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Sveriges Ledarhundsförare på Youtube

    Nu har även föreningen Sveriges Ledarhundsförare, SLHF skapat en kanal på Youtube där man planerar att publicera material som visar ledarhundar i arbete.

    Under ett SLHFs årsmöte och rikskurs i maj ställde 10 hundekipage upp och gick en förenklad hinderbana.

    Sveriges Ledarhundsförare på Youtube

    Och här lite eget material:

    Se ledarhundar i arbete:

    Ledarhunden Teodor i hinderbana:

    Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Nya ledarhundsfilmer på Youtube del II

    Idag har jag lagt ut två nya klipp på min Youtube-kanal.

    Under en rikskurs med Sveriges Ledarhundsförare i maj 2011 var det 10 ledarhundsekipage som under en lunchrast lät sig filmas i hinderbana. Nu finns ytterligare två klipp från det tillfället på Youtube!

    Sabina och ledarhunden Leia i hinderbana

    Ida och ledarhunden Lana i hinderbana

    Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Ledarhundsverksamheten skär ner sin veterinärtjänst

    Under väldigt många år har ledarhundsverksamheten haft en egen veterinär anställd, både under tiden det var Hundskolan i Sollefteå som ägde verksamheten och nu på senare år när den sköts av Synskadades Riksförbund. Egentligen tror jag aldrig det har varit någon diskussion om man ska eller inte ska ha en egen veterinär, det har bara varit så självklart och det finns många skäl till det.

    För en tid sedan tog Synskadades Riksförbunds förbundsstyrelse beslutet att skära ner tjänsten från 100% till 50%. Motiveringe var att lägga mer energi på det som kalls ”kurs och support” som rent konkret dels är själva kursverksamheten, den grundläggande obligatoriska utbildning man får när man får en ny hund som är indelad i tre kurser inom en tidsperiod av 2 år samt den valfria uppföljningen och ”supporten” om det dyker upp några problem, man flyttar eller byter jobb och behöver hjälp att träna in nya vägar.

    Just den biten finns inget att anmärka på. det är enormt viktigt att utbildning och uppföljning fungerar och vi har ett antal kompetenta hundinstruktörer och dressörer till vårt förfogande som rycker ut. Många av dem har varit med enda sedan Hundskolans tid och har lång och gedigen erfarenhet av ledarhundar.

    Det som sänker en skugga av fundersamhet över argumentet är att ledarhundsverksamhetens chef, Eva Björk som idag tydligen arbetar 25% som verksamhetschef ska gå upp till 40% och därmed minska sin tid inom förbundets övriga verksamhet. Hon är chef och administratör och inom verksamheten finns redan två anställda administratörer som sköter ”pappersarbetet” så hela det arrangemanget känns klart konstigt. det har framförts obekräftade misstankar om att förflytta hennes tid för att helt enkelt belasta en annan budget. Exakt vad det skulle komma för gott ur detta har jag svårt att se.

    Detta ska då ske till priset av veterinärtjänsten som då ska halveras och detta har man gjort mer eller mindre i smyg, utan att fråga någon, utan att göra någon konsekvensanalys och hela operationen har ett klart drag av ”hål i huvudet-politik”.

    Det finns idag ca 300 ledarhundsekipage i Sverige. En ledarhund kostar mellan 300.000 och 350.000kr att ta fram, så det är alltså en grym investering. Vidare har man valt att inte försäkra hundarna på traditionellt sätt för att man bedömt — helt riktigt tycker jag — att kostnaden varit omotiverad. Istället har man inom verksamheten en egen veterinär med över 30 års erfarenhet av tjänstehundar och ca 15 år av just ledarhundar.

    Att utnyttja veterinären är en fri service liksom mediciner till våra hundar. Veterinären finns alltid tillgänglig per telefon och finns med vid alla obligatoriska och frivilliga utbildningar och andra aktiviteter för genomgång och rådgivning, vaccinering, kloklippning etc. Hon är alltså ytterst närvarande och enormt tillgänglig och man kan tycka utan att behöva vara något geni, att en veterinär lätt tillgänglig kring våra hundar är som motorolja i bilen, det är en dyr investering och förutom jämförelsen med motorolja så är de djur som också behöver omvårdnad och underhåll.

    Egentligen är argumenten för en veterinär på det sätt som funnits hittills så många och självklara att man nästan häpet får svårt att rada upp dem alla. Det finns egentligen som jag ser det inga argument mot att ha tjänsten kvar i den omfattning den är idag. Och allt är ett brett spektra av små och stora saker.

    för att börja med det stora så behöver man ju bara följt media. TV4 Kalla Fakta tar upp vården av våra husdjur och det berör faktiskt oss också. Att man ”övervårdar” är ingen överdrift, det händer hela tiden och det har hänt även ledarhundsförare. Vår veterinär arbetar inte på någon klinik vilket innebär att hon inte utför några ingrepp av mer avancerat slag. Då hänvisar hon till en lokal veterinär som utför själva jobbet. Däremot ska hon vara delaktig i besllut och vill se underlag före och efter stora ingrepp. Här har man flera gånger bevittnat de mest konstiga saker som varit helt omotiverade för att man vetat att det är tjänstehundar som inte betalas med privata medel och därför behöver man inte knussla med fakturan. Jag har varit med om det själv minst 2 gånger med mina första hundar.

    Ena gången fick min hund Farris cancer i munnen vid 11 års ålder. Knölar i käken började växa ut, tryckte ut tänderna på honom, han blödde och kunde inte äta. Tumörerna växte upp i näsan och ner i munnen och gjorde på någon vecka att han fick både svårt att äta och andas. Jag åkte genast till en klinik på vår veterinärs inrådan där man ville börja operera bort tumörerna. Jag älskade så klart min hund och önskade inget hellre än att han skulle bli frisk, men jag undrade om en 11-årig Labrador skulle klara dessa omfattande operationer och efterföljande behandling. Jag rådgjorde med vår veterinär som häpnade av planerna. Hunden skulle kanske inte ens överleva de första ingreppen men räkningen till Synskadades riksförbund skulle bli vanvättig! Jag beslutade med hennes råd och kunskap att låta honom somna in, inte bara för att spara pengar, utan enbart för att inte låta honom lida igenom ett omöjligt projekt!

    Nästa tillfälle var redan med min andra hund Teodor. Han insjuknade hastigt och prover gav diagnosen leukemi. Man erbjöd genast behandling av slag jag idag inte minns. Vår veterinär gav mig bara namnet på en ny klinik där man sa att leukemin var akut, hunden skulle aldrig överleva ens av mirakel och vi lät honom somna in. Kanske hade man kunnat fördröja döden några dagar eller någon vecka och kunna fakturera en dyr behandling.

    Och inte är mina två historier unika inom ledarhundsverksamheten. Även skräckhistorier om förslag till transplantationer och direkta skönhetsingrepp som jag nog inte vill berätta om i detalj här har förekommit.

    Det mer vardagliga är också lika viktigt. Hon finns tillgänglig alltid per telefon för rådgivning. Besöker man en lokal veterinärklinik kan man låta kliniken och SRFs veterinär samråda. Hon finns med på alla kurser för genomgång av allmänt slag eller titta på specifika saker, som jag nämnde tidigare vaccinerar och kloklipper hon och förser med mediciner. Inte nog med hennes gedigna hundkompetens, så har hon lika lång erfarenhet av oss synskadade ledarhundsförare. Hon vet att vi inte har lika lätt att själva kontrollera eller upptäcka vissa saker, det kan vara svårt att ge ögon- eller örondroppar, ta tempen eller titta i mun etc. Hon vet på vilket sätt vi behöver information och hjälp att lära oss lägga tassbandage etc.

    Sisst och minst intressant i det här sammanhanget kanske, är just hon en underbar människa som vi alla känner stort förtroende för både när det gäller att rädda liv och avsluta liv. Vi vet att hon har hundens och vårt bästa i första rummet och även om jag själv kanske vet att det enda rättaär att avsluta, kan det vara enormt lättande att få stöd i sitt beslut.

    Under Sveriges Ledarhundsförares årsmöte och rikskurs den 6–8:e maj 2011 togs denna punkt upp under övriga frågor och det var ingen tvekan om enigheten. Veterinären marie Nolén ombads lämna salen under diskussionen, men det var knappast för att någon ville ge stad i Synskadades Riksförbunds beslut. Att hon sedan var rörd över vårt stöd och enigheten, illa berörd av sättet hennes kompetens och den uppenbara risken för försämrade kvalliteten för oss var inte att missta sig på. Om tjänsten halveras är hennes beslut att hon inte kan arbeta kvar vilket man ju kan förstå. Att få tag på lämplig halvtid på annat håll som definitivt pga jäv inte får behandla ledarhundar är nog inte så lätt.

    Synskadades riksförbund har tagit detta beslut till synes helt utan ens den enklaste konsekvens och kostnadsanalys och man har totalt ignorerat och direkt idiotförklarat de protester som kommit in som varit ganska omfattande. En bra ledning måste inse att sådana protester kanske signalerar ett dåligt beslut och vara beredd att ändra sig. Det skulle glädja, men förvåna mig mycket om man gjorde det. SRF är inte kända för att ödmjuka sig och erkänna felsteg. Och har man ändå gjort en grundlig konsekvensanalys har då inget sett den, inte minst någon ledarhundsförare eller intresseorganisation som denna förändring och försämring berör direkt på ett väldigt brutalt sätt.

    Den 4:e oktober 2010 beviljades veterinären Marie Nolén ett halvårs tjänstledigt. Hon ville prova ett nytt jobb inom försvarsmaktens avelshundsverksamhet som bland annat rådgivning i avelsfrågor och vård av deras egna hundar. Beslutet att skära ner tjänsten till 50% kom misstänkt nära denna tjänstledighetsperiod och det är inte lätt att se motiven. Antingen är de ekonomiska, man skär ner när personen ändå går på tjänstledigt för då behöver inte vi ledarhundsförare tjänsten? Eller skälen är personliga och svårare att spekulera i. Men när veterinären meddelade att hon skulle återkomma till sin tjänst efter det halvår som var beviljat, meddelade man kort att beslutet var taget.

    Man ville bevisa att hennes bortavaro inte hade skapat någon stor efterfrågan eller stora problem och därför kunde man med tillförsikt halvera tjänsten. Att Marie haft sin tjänstetelefon under sin tjänstledighet och mottagit flera samtal med undrande förare som frågat om hjälp och när hon skulle återvända har man inte brytt sig om. Att den veterinär som varit ersättare för Marie under tiden haft sin praktik och varit betydligt svårare att nå har man inte heller tagit hänsyn till.

    Men detta är ett i raden av konstiga drag från Synskadades riksförbund. Läser man min serie ledarhundar och tillgänglighet så finns det fler exempel. för varje sådan här sak som händer, framstår man bara som allt mer direkt avigt inställd till ledarhundar — sin egen verksamhet, ett enormt viktigt område för oss! Man direkt motarbetar och förstår så mycket bra som byggts upp under lång tid. Det mest förvånande är att flera av de ledande själva är ledarhundsförare och då måste man undra vart det är fel. När organisationens ena ben jobbar och sliter som djur, instruktörer, dressörer och veterinär, jobbar det andra benet hårt för att sänka verksamheten i kvav. Och det finns gott fog för att fråga sig om man verkligen är helt kompetent för att leda den här verksamheten.

    I förbundets eget kontorskomplex på Sandsborgsvägen i Enskede, Stockholm, har man en ”hundkorridor” för att inte störa allergiker och det är bara en liten konstighet bland alla konstigheter men som bra exemplifierar deras hållning och inställning. Och för mig utan full insyn innanför dessa murar som inte släpper ut mycket information så verkar det väldigt personbundet vilket i så fall är allvarligt. Men är det förbundets officiella inställning till fenomenet ledarhundar, är det en katastrof och ägaren till uppdraget som jag tror är Socialdepartementet, borde verkligen se över valet av utförare.

    Nu hoppas jag styrelsen för Sveriges Ledarhundsförare vidtar ytterligare åtgärder förutom den skrivelse man redan sänt in som ignorerats. Jag hoppas vidare att var och en som kan bidrar med sitt privata initiativ.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.