Ometepe, Concepcion, camp 2
Helvete vilken natt och dag! Eftersom vi fick med oss begränsad packning hit upp, har vi delat tält 2 och 2 förutom Oskar som fick sova ensam. Jag och Nina, Pax och Rickard, Petra och Titti delade tält. Det har regnat och stormat något alldeles otroligt i natt också. Tältet har fladdrat och väsnats i vinden, mest legat ner längs marken och tältduken och pinnarna som håller upp det har piskat i huvudet och ansiktet. Att de har hållit är ett mirakel så här långt. Både mot vinden och mot regnet. Helt otroligt!
Jag har frusit som bara den i natt och det har säkert Nina och alla andra också gjort. Fullt påklädd med underställ i sovsäcken och ändå skakat och huttrat. Vi har ingen termometer med oss hit upp. Det är säkert inte speciellt kallt i grader räknat. Men från det tropiska klimatet vi vant oss vid är nog temperaturer som svensk högsommar kallt i jämförelse. Till det kommer vinden och regnet.
Idag fick vi stanna kvar i våra tält en stund för att invänta väderinformation. Det är som tidigare, fanns inte mycket utanför tälten att göra. Tydligen var vädret ännu sämre uppe på toppen och dimman låg tät.
När vi fick klartecken blev det lite stressigt. Vi hade ett begränsat antal timmar på oss att genomföra bestigningen. Kl 14 ungefär, skulle vi vara tvungna att vända oavsett hur långt vi kommit.
Nina beslutade sig för att inte följa med vidare upp. Det var väldigt tufft att ta sig hit upp och hon och Titti jobbade bra ihop. Men vidare bedömde hon att hon inte skulle orka.
Frukosten blev väldigt torftig. Vi packade våra dagryggsäckar med varma kläder och om möjligt en ännu torftigare lunch bestående av 2 Snickers och ett äpple med tanke på vad vi stod i begrepp att göra.
Klättringen började och gick bra. Jag gick bakom Titti med en parlina mellan oss. Jag använde åter käppen som vandringsstav och när det blev för svårt eller osäkert att gå, kröp jag på alla fyra och använde händerna för att känna mig fram. Det var brant, smala kostigar, grusiga branter och klippblock och ständigt uppför.
Nere på platån där vi hade vårt läger blåste det storm men så fort vi tog oss uppåt kom vi i lä och det blev varmt och stilla igen. Nästan lite kusligt tyst och ibland kunde man höra vinden långt, långt borta. Annars var det mest vi som flåsade och ljudet av grus under klättrande fötter. Då och då kom varningar STEN
om någon råkade få stenar i rullning för att varna de bakom.
När det enligt uppgift var ungefär 600-700 meter kvar till toppen blev det väldigt brant. Det fanns öglor i berget och våra lokala guider hade spänt rep från toppen och ner. Vi fick på oss bergsklättrarselar och repklämmor som vi hakade fast i repet. De kunde dras framåt längs repet men försökte man dra bakåt tog det stopp. Då fanns ingen risk att någon skulle falla.
Nu var det verkligen på egen hand och jag fick klättra själv resten av biten upp. Även om den biten var tuffast rent fysiskt, hade jag repet att följa och det var bara att krypa och kräla och använda händerna. En av fotograferna berättade på vägen ner att han fått väldigt bra bilder på dimman, berget och mig som klättrar och känner mig fram över bergssidan.
Pax hade det väldigt tufft och vi gjorde några stopp för att han skulle vila. Han själv ville att vi andra skulle fortsätta, det var ju en individuell utmaning och han ville inte att andra skulle missa toppen. Det kändes inte så bra att krypa vidare, men vi gjorde det ändå.
Sista biten upp förändrades miljön. Det mest påtagliga var värmen som plötsligt började stråla från berg och stenar. La man handen emot dem var det klart mer än fingervarmt. Ur små hål strömmade vattenånga som var så varmt att man brände sig, men det upptäckte jag först på nervägen.
Det andra som förändrades var underlaget. Från att ha varit klippor och grövre grus blev det nu mer porös sand eller kanske aska. Bitvis var det otroligt svårt att få fäste och det hade varit svårt utan repet. Hur folk tar sig upp och ner där utan någon som helst stöd är obegripligt. Ändå mötte vi tre tyska och två irländska turister som var på väg ner.
Kamerateamet som kallades ”Meanteam” var först upp på toppen och jag hörde Frida, tror hon kallas assistent, ropa nu ser man toppen!
och det var en grym energikick! Jag minns inte mycket av sista biten upp, exakt hur jag tog mig fram, men på väg ner för samma sträcka undrade jag hur det gått till. Men knäna och såren i händerna avslöjade att det nog inte var så lätt :)
Vi kom upp 25 minuter före deadline som var kl 14. Det var verkligen ingen stor marginal. Petra var först upp men jag kom som god tvåa, följd av Rickard och Titti. Till slut kom också Pax i sällskap med Oskar, riktigt roligt!
Toppen var kuslig. Ett tjockt lager av aska, den kraftiga, äckliga lukten av svavel och vinden. Vetskapen att platån vi stod på var väldigt liten och att kratern bara började en liten bit bort, gjorde att jag fick lätt yrsel och benen vek sig :) Det var en höjdkänsla jag sällan eller aldrig råkat ut för. Som att stå och balansera på en pinne flera tusen meter upp och runt omkring bara vind, tomhet och ödslighet. Den där känslan av litenhet i världsalltet har aldrig varit så påtaglig för mig någonsin. Jag kände mig så betydelselös och begreppet ”en Pepsicola i skärselden” eller ”en piss i Atlanten” blev plötsligt väldigt relevanta :) Jag kan inte säga att jag gillade känslan eller berget. Skräck blandad med förtjusning kanske.
Uppe på toppen blev det gruppkram och viftande med svensk flagga. Jag tror att den blev kvar där uppe om det var någon idé i vinden. Vi fotograferades och filmades och ropade på de som var kvar i läger 1 via radio. Vi fick tag på Arkan och skrek lite till varandra. Det var också konstigt, så klart och tydligt ljud i radion, trots att jag kände mig som om jag var på andra sidan mars. Jag tänkte på Oskar Kihlborgs prestation när han och kompisen besteg Mount Everest. Känslan måste ha varit tusen gånger starkare, så klart också risken att dö tusen gånger större.
Vi stannade där uppe ca 20 minuter tror jag och när vi vände ner kunde jag inte klättra, krypa och gå fort nog. Jag hade helt klart fått nog av berget.
Oskar har flera gånger sagt till oss, att man lätt bedrar sig när man klättrar i berg. Man tänker att yes nu har jag kommit upp
och glömmer lätt att man ska ner också. Vägen ner var också svårare. Uppåt kryper och klättrar man, men ner var jag flera gånger tvungen att klättra baklänges eller i sidled. Jag var inte den enda som klängde i repet och hade svårt med balansen. Jag tror att jag och Titti var de som tyckte det var svårast och mest otäckt att klättra ner. Hon med bara en arm till stöd för att både hålla i repet och ta emot sig om hon skulle ramla.
Rickard har sagt att han har svårast med sin benprotes nedför, men han är som jag, klagar aldrig. Säger han ja det här var lite jobbigt
så skulle andra ha skrikit och gråtit :)
Men klättringen ner gick ändå fortare. Vi tog oss ner på 3 timmar. Vägen ner filmades inte och när vi kom ner på lite lättare terräng gick jag med vår läkare Ingrid och ibland sjuksköterskan Petra (som inte ska blandas ihop med deltagaren Petra). Varje steg ner var en glädje och lättnad. Jag längtade tillbaka till värmen, fukten, den normala terrängen och de övriga deltagarna. Jag har som sagt konstaterat att berg inte är min grej. Men jag har försökt och jag har klarat det!
Nere i camp 2 stod Nina och tog emot oss och det blev ett väldans kramande!
Middagen blev en överraskning. Vi fick pizza och Coca Cola. Förvisso kall pizza, men ändå. Hur de fått upp pizzan hit vete tusan. Antagligen har våra lokala bergsguider bara sprungit efter lite lätt som om det vore att gå ner runt hörnet och köpa :)
Jag har inte ätit pizza sedan 1989 när vi renoverade kök hemma och bara åt pizza. Sedan dess har jag inte kunnat äta en hel pizza igen. Men i kväll gick det bra och det var vansinnigt gott! Kall, kolsyrad läsk var som himmelriket.
Efter maten frös jag så jag skakade. Det var egentligen inte kallt, men fukten och vinden gjorde det kallt. Oskar meddelade att han frös och tänkte gå och lägga sig och jag gjorde tacksamt detsamma. Det finns som sagt inte så mycket att göra uppe och ute i det här vädret. Där vi satt och åt middag i en sänka var det åtminstone hjälpligt lä.
Nu har vi krupit in i våra tält. Kamerateamet har filmat mig och Nina lite när jag berättade om klättringen upp till toppen men nu är det slut för i kväll. I morgon ska vi klättra ner och återförenas med de andra och vi ska som vanligt börja tidigt. Inte mig emot :)
God natt!
[geo_mashup_map]
Relaterade länkar:
Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser
11.5411701-85.6330566
