Kategori: Mot Alla Odds

Ikväll var det dags för en liten återträff med några av grabbarna i Mot Alla Odds-gänget. Vi gjorde ett försök i början på december men snökaoset gjorde att vi inte kunde ses och nu är några i Thailand och fortsätter njuta av värmen medan vi andra fryser häcken av oss :)

Men i mellandagarna har vår huvudstad celebert besök från Malmö i form av Pax som besöker släktingar och då passade vi på att gå ut lite :)

Ikväll blev det ett besök på den grekiska restaurangen Kamarina på Södermalm, ett ställe som jag går till så ofta jag kan. Förutom den goda maten och trevliga personalen funkar det bra med rullstolar och ledarhundar är alltid lika välkomna utan diskussion.

Det var gott att träffa åtminstone några av grabbarna igen. Arkan finns ju här i Stockholm men Pax bor en bit bort så det är inte så lätt att ses. Jag har känt mig lite moloken de senaste veckorna och jag tror väl det hänger mer på mitt traditionella vintermående än den avslutade vistelsen i Nicaragua. Självklart känns det vemodigt att den tiden är förbi och nu i mellanperioden mellan att det hände och att det sänds på TV i vår letar jag lite fotfäste kanske. Jag mår inte dåligt av det som varit, jag känner mig bara som min vän och meddeltagare Sonia lite ”ensam”.

Men ikväll träffades vi och pratade om resan, vad vi minns bäst, vad som var värst, att vi längtar efter foton och inte minst ser fram emot sändningsstarten. Vi pratade mycket om vad vi tror kommer hända då och det är mycket jag också funderar på. Vi skämtade om allt från Big Brother till Pluras Kök och olika TV-soffor. Själv tror jag inte det kommer hända så mycket över huvud taget. Lite liv i början runt de första avsnitten, någon tidningsartikel, kanske någon nyhetsmorgon. Mer troligt är kanske att gamla vänner från förr som ser än på TV kommer höra av sig och som jag hoppas, folk på stan som kanske kommer våga komma fram och fråga eller säga hej och säga hur bra, eller för all del hur dålig man var :) Kanske kanske kommer ändra uppfattning om ”kändisskapet” sen men jag tvivlar på att det kommer bli något stort problem för sådana som oss och jag skulle bli mer besviken om det inte hände någon märkbar skillnad.

Men mest enades vi nog om att det kan bli vad man gör det till. Jag tror ju att ”riktiga kändisar” kanske inte alltid blir uppsökta utan själva hör av sig till olika tidningar och TV-program. Och jag har ju lite tid på mig att fundera över vad jag vill med det här. För det här med kändisskap kan ju låta som om jag drömmer om någon fin tillvaro med röda mattor och feta fester, men så är det inte alls. Jag vill bara göra något bra av det om det går att göra något nyttigt av det. Det låter ädelt va?

Tankarna fladdrar såklart iväg men jag har god tid på mig att fundera men så klart handlar det om fördomar och kunskap. Jag funderar hur många synskadade jag känner som har vanliga jobb utan lönebidrag, eller för den delen direkt högavlönade jobb på höga positioner? Det är nog ingen. Om det beror på fördomar och att det är svårt att komma framåt på grund av andra orsaker vet jag inte. En anledning som inte är så vetenskapligt grundad är nog att många synskadade saknar bra utbildning. Vi har haft svårt i skolan på många sätt många av oss, på grund av otillgänglig och obefintlig studielitteratur, att vi inte ens fått tillgång till vissa utbildningar etc. Svaret är nog inte så enkelt.

Men nu ska jag sluta spåna över det! Tack för ikväll Arkan och Pax och jag hoppas vi ses snart igen och då hoppas jag även Niclas och Rickard finns med oss. Fast jag skulle så klart gärna se alla igen trots att ni bor långt bort! Snart kanske vi sitter där med chips och dipp med en nervös känsla i magen och förhandstittar på första avsnittet, vem vet?

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Återträff[/tags]

Jag läste just Sonias inlägg Allt e konstigt och blev väldigt berörd. Det rörde vid känslor inuti som jag verkligen försökt ignorera.

Jag vet att jag ofta reagerar med fördröjd verkan och när vi kom hem kändes allt faktiskt bara väldigt skönt. Det var skönt att komma hem till familjen och hunden, träffa vänner igen, äta och dricka saker man längtat efter, lyssnat på musik som jag längtat mig tokig efter och inte minst få vila och njuta av de bekvämligheter vi har och är vana vid. När vi skildes på Arlanda den 16:e november hoppades jag vi skulle ses snart igen och hålla kontakten men inte svårare än så.

Jag minns resan ner och hur jag mådde på väg till Arlanda. Men jag minns också tydligt hur förvånad jag var över hur fort det gick över. Så fort värmen i Managua slog emot mig så började äventyret och jag svalde det med hull och hår. Tiden där nere blev fort väldigt sorglös och bekymmersfri, i alla fall från den sortens vanliga bekymmer. När jag under de tre första veckorna tänkte på stunden då vi skulle skiljas slutade det alltid med tårar i ögonen. När nedräkningen mot hemresa börjat började jag så klart längta dit och jag ville verkligen åka hem och äventyret hade sin tid och den var snart slut.

Sonia beskriver en lycka i sitt blogginlägg som vi ofta pratade om där nere och jag känner verkligen igen precis allt. Här hemma har det alltid varit jag som känt mig som en börda, alltid behövt hjälp med massor med saker. Allt från att sätta upp en hylla eller lampa till mitt båtintresse. Jag känner ofta sorg eftersom jag vet att om jag sett hade jag klarat allt detta själv och helt säkert fått hjälpa andra istället. Jag vet exakt hur man mäter, borrar, pluggar och skruvar, men kan inte få det rakt och på rätt plats, allt på grund av synen.

Det är väldigt sällan jag känner att jag kan hjälpa någon. Vid enstaka tillfällen har jag kunnat vara flytthjälp och det har varit väldigt nyttigt för självförtroendet. Men ibland har jag även vid dessa tillfällen känt mig mer i vägen än till någon nytta. Det är klart att det är svårt att bära med händerna fulla på nya platser utan att kunna använda vita käppen eller ledarhunden. Och att bara bära med en hand är ju sällan aktuellt när man flyttar. Det är oerhört sällan någon efterfrågar mina unika kunskaper och om du frågar vilka dessa är har jag sällan något svar.

I Nicaragua upplevde vi nog alla något som gjorde mig — som Lars Winnerbäck sjunger i ett av sina alster, lycklig och förvånad! Jag trodde på Arlanda på väg ner att jag var den enda som skulle behöva hjälp stup i ett. Men plötsligt kunde jag göra massor för andra kändes det som. Just nu funderar jag ogärna på om andra upplevde min förmåga på samma sätt, men det var så jag kände. Utan att avslöja för mycket innan programmet sänts och bara prata självklarheter så behövde jag på grund av min synnedsättning självklart ledsagningshjälp, andra behövde hjälp med andra saker på grund av att man satt i rullstol, hade svårt med rörlighet i händer eller armar etc. Jag verkligen kunde knarka och bli hög på känslan av att hjälpa andra och det jag behövde hjälp med kändes plötsligt som en Pepsi i Atlanten, eller åtminstone väldigt utjämnat. Jag hoppas ni kan se allt detta i rutan i vår.

Hur är det nu då? Sonia skriver så bra och jag har själv tänkt samma flera veckor nu. Men jag har inte riktigt vetat om och hur jag ska formulera mig Mest för att de här hemma helt säkert skulle missförstå allt och tro att jag inte längre vill vara hemma och bara längtar ut igen. Det är ju inte så det är. Men jag är kastad tillbaka i samma verklighet som tidigare. Jag behöver åter be om hjälp för att min fru ska få upp sina tavlor, brandvarnarna ska monteras i taket och min dotter behöver få gardinstänger monterade. Plötsligt är jag tillbaka bland fördomarna och jantelag både i arbete och fritid och de hinder som var så stora men lätta att besegra tillsammans nere i Nicaragua är nu mindre men känns fullkomligt oöverstigliga i många sammanhang. Där nere, ”nu jävlar ska vi bestiga berg tillsammans” och här går varje sekund åt att lönlöst bevisa att man är lika mycket värd och kan samma saker som seende. Energi som just nu bara känns som om den pyser ut och försvinner som kolsyra i en öppnad läsk.

Den här känslan är ganska tung just nu och jag vet att jag måste vända och göra något bra av den men har inte riktigt kommit på hur ännu. Att jag aldrig mer ska få kräla i skit eller krypa upp för berg med de bästa av vänner är helt klart. Vissa av dem kommer jag kanske aldrig att träffa igen och det gör nästan fysiskt ont.

Energin jag hade innan jag for är som bortblåst. Jag tränade, cyklade och sprang, men jag har inte gjort något av detta sedan jag kom hem. Kilona jag tappat kryper sakta tillbaka och inte är det i form av mer muskler, tröttheten som tynger och gör att jag knappt orkar vakna på vardagarna för att möta en ny ganska tungrodd dag och mattheten jag känner när barnen skriker och fräser dumma saker åt mig som jag inte ens orkar eller vet hur jag ska ta tag i för att analysera och göra något åt.

Jag ska inte säga att detta inte är jag. Jag har mina tunga perioder, det är vinter, allt jobbigt blir jobbigare både vad gäller det psykiska att hålla humöret uppe, men kanske lika mycket att allt annat också blir jobbigt. En rullstolsburen får kämpa sig blå genom snö och sörja och min värld blir svårorienterad och besvärlig. Och när man är där jag är just nu, dessutom med julen runt hörnet, kan det vara svårt att se ljuspunkter.

När jag gick från jobbet i fredags kändes det inte alls bra. Jag kan, jag menar vill inte skriva exakt varför eftersom detta läses av för många och dessutom förstår jag inte helheten av orsaken heller. Men när jag gick ut genom dörren och en del saker bara kändes hopplöst och sådär oöverstigligt, tänkte jag på er där ute, ni som ska se oss snart på TV. Mitt äventyr är slut och det kan jag inte göra något åt, men det som väntar kanske är ännu bättre. Jag tror att ni som kanske aldrig träffat någon med funktionsnedsättning förut kommer lära er jättemycket och bli ännu klokare och förståndigare människor. Många av er kommer förstå att vi alla är människor med många kvaliteter och förmågor medan klyftan mellan seende och icke seende alldeles nära mig där jag borde ha största framgångarna aldrig kommer sluta sig helt. Jag känner mig helt säker på att jag kommer finna styrka igen i er där ute och det ska bli minst lika spännande att möta det äventyret som det var att gå ut ur flygplanet den där dagen i Managua.

Rickard, Niclas, Pax, Arkan, Titti, Sonia, Maria, Nina och Petra, ni kommer för alltid vara en del av mitt äventyr som var det tuffaste, roligaste, mest lärorika i mitt liv. Oskar Kihlborg som ledde oss igenom detta och lärde i alla fall mig massor! Vi har gjort det tillsammans. Även om det just nu och på kort sikt fått mig att känna mig extra liten tror jag, nej är jag säker på att jag och ni kommer växa enormt med det!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Saknad, tomhet[/tags]

Nu har det kommit ytterligare artiklar om deltagarna i mot Alla Odds.

Dövas tidning har skrivit om Petra Örlegård och Västerbottens-Kuriren skriver om Nina Lundberg.

Roligt att det ändå verkar hända lite. Jag kan tänka mig att det kanske i nuläget ändå är måttligt intressant när vi ändå inte får säga så mycket mer än att vi varit där. Det blir säkert mer när serien börjar sändas.

Tack Egge för mediabevakningen!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Press, Media, Tidning, Tidningar, Taltidning, Blog, Blogg, Bloggar[/tags]

Ikväll har jag suttit i intervju i en radiostudio i 2 timmar och pratat om Mot Alla Odds. Förvisso i en lokal närradiostation, Radio Haninge. Jag känner mig inte så van men det kändes ändå lugnt och avspänt och jag tyckte det gick bra.

Varvat med lite musik fick jag frågor om vem jag är, hur uttagningen gick till, om Nicaragua och om synen på produktionen bland funktionshindrade etc.

Det fanns så klart massor vi inte kunde prata om som kanske är det mest intressanta. Men vad vi exakt gjorde, vart vi gick och vilka utmaningar vi mötte och hur vi löste dem är ännu så länge höljt i dunkel tills programmet sänds under våren.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Casting, Slutcasting, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Media, Press, Radio, Haninge[/tags]

I fredags blev jag intervjuad av Synskadades Riksförbund Stockholms och Gotlands läns taltidning Läns- och Riksnytt om Mot Alla Odds. Det var egentligen första reaktionen sedan deltagarna i säsong 2 offentliggjordes.

Blänkaren hittar man här och själva inslaget kan man höra här.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Casting, Slutcasting, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Media, Press, SRF, Synskadades Riksförbund [/tags]

Det finns egentligen bara en enorm besvikelse när det gäller min vistelse i Nicaragua under inspelningen av Mot Alla Odds, jag fick ingen egen machete! :) Det hade kanske inte varit helt lämpligt om just jag huggit mig fram genom djungeln, men det hade varit hårt att bara ha en hängande på höften som en riktig djungelman :)

Det är något med pojkar och leksaker, vapen och verktyg :) En machete får nog ändå gå under klassen verktyg i det här fallet. Ett verktyg som fungerar som kniv, hammare, yxa etc. Det jag faktiskt minst förknippar den med är ett vapen.

Det var ganska roligt, det blev som en grej för mig att tjata om att få en egen machete, att vi verkligen borde ha det mest för bilden av expedition och äventyr i vildmarken mer än någon verklig användning. Vår expeditionsledare sa vid ett tillfälle, som jag uppfattade som skämt att ”när vi når Stilla Havet ska du få en machete”. Han var väl grymt trött på mig :)

När vi nådde vårt mål och hade ett drygt dygn på oss att turista blev det inte tillfälle att köpa en. Jag hade åkt från mitt kreditkort och hade förvisso kunnat låna pengar, men jag blev lite osäker på huruvida jag skulle kunna passera ett par av världens hårdaste länder med en machete i mitt incheckade bagage. Men mest av allt blev det inget tillfälle och jag lade ner och tänkte att det inte var så viktigt :)

Men det var det tydligen :) Lite fusk, men jag kontaktade en gammal kollega som numera driver en nätbutik som heter Knivhuset.com och frågade honom om han hade machetes i sortimentet. Det var givetvis en dum fråga och det blev ett besök där idag. Det var viktigt att den var tillräckligt stor och givetvis också att den hade lokal anknytning till Nicaragua och Sydamerika och tillverkats där. Det känns tillräckligt dåligt att den är inköpt i Sverige :)

Så även om detta inte blir en souvenir från Nicaragua som naturligtvis hade varit allra bäst, så blev det ändå en symbol för det jag upplevt och det får duga!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Machete[/tags]

Under en hel månads resa till andra sida världen är det mycket man inte kan ta med sig och få som man är van vid. Självklart hade jag inte med mig dator ute i djungeln och telefonerna fick vi lämna ifrån oss vid ankomsten innan vandringen började. Jag och många andra trodde att mitt teknikberoende skulle ställa till det under så lång tid, men faktum är att jag inte hade några större problem med den biten. Visst, jag saknade möjligheten att ringa hem och att dokumentera allt fantastiskt och spännande vi gjorde i text och bild.

Vi hade blivit lovade att maten skulle vara bra och näringsriktig och det är ju självklart viktigt för kropp och hälsa under så tuffa former. Jag är osäker på om jag får avslöja vad vi åt och hur även om jag inte tror det kommer bli någon central grej i serien i vår men jag avvaktar det tills vidare.

Och inte längtade jag efter något särskilt från det svenska matbordet. När resan började hade jag 2 0,5 liters Fanta med mig i packningen samt tre små Haribo godispåsar som jag fördelade jämt under 4 veckor och den sista drickan njöt jag av när vi nått vår destination eller om det var sista kvällen i fält.

Att det är varmt i Nicaragua är ju knappast någon hemlighet, runt 35 grader i skuggan och efter ett par veckor började jag längta som en törstig i öknen efter kallt och kolsyrat vatten istället för det förvisso friska men ljumma vatten vi hela tiden konsumerade. Jag längtade efter apelsinjuice och riktigt malet kaffe :)

När jag åter kunde kommunicera med hemmabasen beställde jag därför apelsinjuice i stor mängd och maten jag önskade var min frus grytor baserade både på kyckling och kött. Vidare längtade jag grovt efter vindruvor och lösgodis! :)

När jag kom hem hade jag en orgie i chips och dipp, ost och kex, och kunde sänka runt 4 liter juice lätt på en dag :)

Längtan efter fåtalet maträtter har lugnat ner sig. Jag kan fortfarande gå igång på en riktigt såsig gryta, men min hang-up på juice står sig fortfarande med oförminskad styrka :) Och när jag skriver detta har min äldsta dotter just ställt fram ett andra glas god färskpressad apelsinjuice som jag aldrig vill ska ta slut :) Jag kommer ha ganska svårt för rent vatten för ett bra tag framöver :)

[tags]Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Hang-up, Hang-ups, Apelsin, Apelsinjuice[/tags]

Det har varit tyst från media hos mig och de övriga deltagarna. Men idag verkar den första artikeln dykt upp på nätet.

Och först ut är Hela Gotland med artikeln Niclas Rodhborn tar sig genom djungeln

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Media, Press, Tidning, Gotland, Hela gotland[/tags]

När SVT presenterade oss deltagare i säsong 2 av Mot Alla Odds var det en hel del fel information som dök upp. Tyvärr gick en del av den informationen vidare till Expressen i söndags. Det var både fel på yrken och handikapp.

I texten om mig fanns ett litet syftningsfel som var mer komiskt än störande. Det stod att jag var ”gift med 4 barn” och jag fick så klart kommentarer om att det inte var OK att gifta sig med sina barn och dessutom inte med 4 på en gång :)

Det som störde mig mer var att det stod att min största utmaning var min ”blindhet” kort och gott. Jag vet ärligt talat inte varifrån det kom för så har jag definitivt inte svarat.

Nu har flera av oss vänligt men bestämt påtalat felen till SVT som givetvis ändrat men tyvärr gick det som sagt i tryck hos Expressen. Jag vet inte hur stor skada det egentligen gör, men fel information är aldrig bra och när det var så här tidigt och så enkel information tycker jag var synd.

Nu står det i alla fall rätt information om mig på Mot Alla Odds hemsida:

Joakim Nömell, 39 år, Handen, datapedagog
Joakim är gift och har fyra barn. Han arbetar som datapedagog på Stockholms syncentral och är en obotlig tekniknörd. Förutom teknik och prylar, älskar Joakim havet och båtar. Joakim är blind som en följd av retinoblastom, cancer i ögats näthinna. Det upptäcktes för sent och vid ett års ålder var Joakim helt blind.

Största styrka: Vältränad och fysiskt stark.
Största utmaning: Att orientera sig och ta sig fram i främmande miljö.

Det var så jag uttryckte mig så nu känns det klart bättre :)

SVT – Mot Alla Odds

[tags]Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua[/tags]

När jag var i antagningsprocessen till säsong 2 av Mot Alla Odds sökte jag på nätet efter bloggar som skrivit om programmet. Men jag hittade inte så mycket. Förutom de debatter som uppstod vid förra säsongens start har det varit ganska tyst. Bara en av deltagarna från förra säsongen bloggade väldigt sporadiskt, du hittar Lenas blogg under ”Andra bloggar” till höger på sidan.

I den här säsongen är vi tre deltagare som bloggar och jag tror det kommer skrivas ganska mycket i ämnet både nu och när serien börjar sändas och vi kan berätta lite mer om tankar, känslor och äventyret. Både Petra och Sonia bloggar och du hittar deras bloggar till höger på sidan.

Men det är roligt att hitta andra utomstående som bloggar i ämnet och jag kommer försöka hitta och skriva om dem när de dyker upp.

Idag skriver en ex-kollega om mig i sin blogg ”Teknikpappan”, Blinda Jocke i Mot Alla Odds. Det känns konstigt, ovant och rörande att läsa beskrivningar om sig själv på det här viset och det är klart att jag tacksamt suger åt mig av all fin kritik :) Jag försöker göra det så länge och så mycket det går, väl medveten om att allt kanske inte kommer låta såhär bra framöver. Men ovan och ovetande om vilken sorts rampljus som väntar så tror och hoppas jag att jag är beredd!

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Press, Blog, Blogg, Bloggar[/tags]

Expressen var först ut med nyheten idag om oss deltagare i nästa säsong av Mot Alla Odds. Jag tror att man skapat lokala löpsedlar för respektive ort där det finns en deltagare och här i Haninge så stod det om mig.

Här hittar man artikeln i Expressens nätupplaga, Svårare terräng än i förra säsongen.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Press, Expressen, Löpsedel[/tags]

Herre gud, jag är på Expressens löpsedlar! Det kändes riktigt konstigt! Vid godisaffären alldeles utanför porten och säkert vid Pressbyrån och tobaksaffären. Jag fick nästan en släng av folkskygghet när min fru skulle stanna och ta ett foto av löpet och flera passerade :) Det kommer nog ta en stund att smälta och vänja sig och jag har ingen aning om vad som väntar :)

Om jag bara ska klaga lite, så kändes det lite fel att det stod att min största utmaning var min ”blindhet”. På de andra stod det lite av varje, vara borta från barnen, ta sig genom tuff terräng etc. Jag vet inte vad de fick detta ifrån för det lär jag inte ha skrivit. Möjligen att ta mig fram i tuff och okänd terräng med en grav synskada eller något sådant men att bara vara blind är kanske ingen jättestor utmaning längre :)

Men det kanske är en liten sak i det stora och säkert inte sista gången jag inte känner mig helt nöjd med ett citat :) Vi får hoppas att det som är bra överväger :)

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Expressen, Löpsedel[/tags]

Nu har SVT presenterat deltagarna i säsong 2 av Mot Alla Odds!

Jag är en av 10 deltagare som korsat landet Nicaragua på 28 dagar. Vi har bland mycket annat vandrat genom tät djungel, korsat en bergskedja och bestigit en aktiv vulkan. 10 deltagare med olika funktionshinder, förmågor och personligheter.

Detta har utan tvekan varit mitt livs största äventyr som givit mig vänner och erfarenheter för livet!

Programmet sänds under våren 2013 och jag hoppas det ska bli en ännu större succé än förra säsongen.

Under sommaren och hösten har jag bloggat om antagningen och förberedelserna inför resan men kan först nu publicera alla inlägg. Läs allt här i bloggen under kategorin Mot Alla Odds!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

Något stort och väldigt speciellt i livet, en månad jag aldrig upplevt förut är slut och jag är åter hemma i vardagen igen. Första veckorna under expeditionen kunde tanken på dagen då vi skulle skiljas på Arlanda framkalla tårar och äkta separationsångest. Jag botade det genom att skjuta dessa tankar på framtiden.

Jag trodde att jag skulle bli hopplöst nere när den dagen kom. Jag har alltid varit känslig för sådana stunder, som när festen är slut, veckan i skärgården är över eller när något långväga besök man haft inneboende hemma åkt hem. Jag har alltid kallat det för ”när alla vännerna gått hem-känslan” och refererat till Gyllene Tiders låt ”När alla vännerna gått hem”. Den tycker jag så väl beskriver hur det känns.

Idag läste jag i Sonias blogg, En saknad till många. Hon har helt klart drabbats av det jag fruktade. Jag förstår så väl vad hon menar. Man har levt en period väldigt tätt samman, haft en plats och en stor betydelse och andra har betytt mycket för än. Plötsligt är man hemma i vardagen igen. Och här har vi deltagare olika saker omkring oss, men en del har familj, barn, jobb och så klart vänner och ändå beskriver hon en ensamhet mitt i allt.

Det här har inte drabbat mig ännu men jag undrar om det kommer göra det med fördröjd verkan? Jag har bara varit hemma 5 dagar ännu och just nu känner jag mig nöjd och väldigt glad men klar med äventyret. Det gav mig mycket och jag skulle definitivt inte vilja ha det ogjort och inte en dag kortare. Men ändå kändes det OK att åka hem.

Det jag märker är att det både värmer och svider i hjärtat lite när jag ser alla människor som varit omkring mig så nära så länge fast nu på Facebook. Alla underbara deltagare och crew-medlemmar. Jag känner mig nog lite ledsen för att många av oss kanske aldrig ses igen och att kontakten nu övergått till Facebook och att deras röster, skämt och skratt nu bara ekar i minnet.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Saknad, tomhet[/tags]

Idag fick vi besked från SVTs pressansvarig att man kommer gå ut med information om deltagarna med namn och bild samt i vilket land Mot Alla Odds 2 utspelar sig. Informationen kommer först gå ut på SVTs hemsida och på Expressens löpsedlar, lokalt på orterna där det är möjligt.

Det är alltså nu det händer :) Att spela in expeditionen kändes både naturligt och roligt men mycket av tankarna gick åt till att fundera över hur det skulle bli när det först blev känt i media och så klart också när programmet sänds under våren 2013.

Så klart har jag funderat över på vilket sätt detta kommer påverka mitt liv och hur mycket. Jag har absolut ingen erfarenhet av något liknande och har nog svårt att förstå vilket genomslag det har att plötsligt bli känd av flera miljoner TV-tittare. Det är lite skillnad från 10–100 läsare i bloggen per dag :)

Men det får visa sig hur det blir. Snart kan vi åtminstone berätta för våra vänner och arbetskamrater varför vi varit kryptiska eller ibland ljugit och försvunnit en månad. Det känns otroligt skönt. Jag själv ser också fram emot att ”trycka på knappen” och publicera alla blogginlägg skrivna sedan castingen började i maj. Blogginläggen om själva resan får ligga en stund till och publiceras först i vår efter att hela serien sänts. Då är vi åter fria från tystnadsplikten.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

Dessa första dagar på jobbet har varit sega. Jag har sovit dåligt och drömt och kallsvettats om nätterna och varit så trött så att jag suttit och nickat till på lunchrasterna. Säkert en del jetlag, men idag började jag tycka att jag borde vara ikapp. Men det kändes onaturligt i kroppen och jag kunde inte sluta frysa och känna mig ruggig men inte heller sjuk, som om något som inte vill bryta ut låg under ytan och vilade.

Så först satt jag och hävdade mina principer för att hålla nollan i sjukfrånvaro i år, men till slut bestämde jag att jag lika gärna kunde gå hem och dra en filt över mig istället för att sitta och hänga över skrivbordet och frysa. På väg ut mötte jag plötsligt Arkan mer eller mindre i dörren. Han hade varit i huset på annat och ville hälsa på :) Jag såg antagligen rätt korkad ut för han frågade om jag inte kände igen honom. Och visst gjorde jag det men det var fel röst på fel plats och jag hade inget fokus alls :)

Men så klart blev jag skitglad! Jag älskar spontana besök och glada överraskningar och vi har ju levt så länge och nära nu! Och min oro inför hemkomsten var att tappa kontakten med folk och att inte ses och höras mer. Jag hoppas det fortsätter såhär och när jag frisknat till och alla har hämtat sig lite, så hoppas jag att vi som åtminstone bor i Stockholm kan ses över en bit mat och en kall öl och ventilera det som hänt! Tankarna går till Titti, Pax, Petra, Sonia och Nina som inte lika lätt kan ansluta. Hoppas vi får träffa dem också snart!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

Under hela min långa resa har jag skrivit dagbok på ett litet elektroniskt anteckningshjälpmedel. Den har varit så bra för att den varit liten och behändig och drivts med vanliga R6-batterier vilket varit kanon.

De sista dagarna började maskinen dumma sig. Den började varna om konfigurationsfiler som saknades och jag valde att inte skriva klart det sista utan packa ner maskinen i väskan för att tömma den när jag kom hem. Jag ville för allt i världen inte förlora mina filer!

Nu när jag är hemma och kopplar upp den mot min PC säger den att det är fel på filsystemet och utan något val börjar den formatera om det. Jag avbryter i ren panik!

26 dagars dagboksanteckningar om allt vi gjort, allt jag tänkt och känt och allt som hänt, i något av livets största äventyr! Allt kanske nu har gått förlorat…

Jag har nu mailat min föredetta arbetsgivare som är leverantör av hjälpmedlet men eftersom jag själv har ganska många års erfarenhet av produkten så vet jag att när den havererat finns sällan någon återvändo. Jag känner mig mest matt just nu. Jag skulle vilja skrika och gråta för detta är fan en riktig katastrof! Det enda sättet jag kunnat bevara minnet från resan genom att skriva och så har allt gått förlorat! :(

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

Herre jädrar vad skönt det var att vara hemma igen! Det kändes inte så länge sen som jag gick ut genom dörren. Allt ser så klart likadant ut och allt luktar som vanligt. Men barnen är lite blyga för pappa vilket visar att det var länge sen.

Igår kväll åt vi ost och kex allihopa och det var ljuvligt att få duscha :)

Det blev en tidig kväll och jag somnade väldigt ovaggad. Sov väldigt oroligt och svettades och pratade i sömnen om att ”vägen var rak” och några vågor och jag vet att jag drömde om saker som hänt under resan. Varför jag badar i svett om nätterna vet jag inte. Jag känner mig inte sjuk och febrig. Det kanske är en väldans massa intryck som ska bearbetas eller så är det biverkningar av malariamedicinen. Jag såg idag på kartan att jag under månaden missat tre tabletter och jag tror det är under sista veckan slarvet skett.

Idag har vi varit ute och gått, med hundarna och lämnat och hämtat barn på kalas. Och det är så jädra kallt här! :) Jag har fleese och min Peak Performance-jacka. Jag är klädd för hård svensk vinter av värsta sorten trots att det bara är 7–8 grader ute och jag fryser! Hemma har jag tvingat familjen att stänga alla vädringsfönster för att jag går runt och huttrar!

Idag har Maria packat upp min väska, tvättat och hängt alla skor och kläder. Själv hade jag nog låtit den stå lite till, orkar inte bry mig om väskan just nu. Men jag är glad att hon gör det så kläderna inte förstörs och det verkar som om det mesta av det jag hade vid avresa är med hem också så när som på några småsaker.

Kvällen har ägnats åt TV, chips och dipp och nu skulle jag kunna tänka mig att sova lite :)

Under den gångna månaden har jag tappat 5KG vilket är glädjande. Men med det senaste dygnets ätande är jag rädd att jag snart nog får tillbaka dem :)

Något litet var ändå inte som jag tänkt mig med att komma hem. Min fru sa i telefon här om dagen när vi nått vårt mål, att ingen undrat, hört av sig och frågat vart jag tagit vägen. Våra närmaste vänner som så klart vetat har ställt upp och distraherat och underhållit min familj och för det är jag de evigt tacksamma. Egge, Karin, Ulrika och Mattias som ställt upp med sin tid, att prata, lyssna, bjuda hem min familj till sig för att fördriva tiden. Det är mycket värt. Men den enda som faktiskt frågat vart jag varit är min lillebror.

När jag själv började bläddra igenom min mail och Facebook fanns inte något där, ingen hälsning eller fråga om vart jag blivit av. Förutom de få som känt till vart jag har varit så länge, så verkar min långa bortavaro ha passerat obemärkt, både syskon, föräldrar och vänner. Det har ändå varit en månad, en mycket lång tid.

Jag håller mig ganska konstaterande till faktumet och känner mig inte så förvånad. Men jag måste erkänna att jag känner lite sorg längst inne. Jag vet inte vad jag trodde egentligen, men kanske inte detta. Folk verkar inte ens spekulerat om att jag suttit i fängelse vilket väl brukar vara det vanliga när någon försvinner på någon ospecificerad resa en månad eller så :)

Jag ska skaka av mig känslan nu när jag skrivit om det. De som betyder mycket för mig har ändå visat att jag betyder mycket för de och det är väl ändå det viktigaste. Att förvänta sig en telefon som ringer i ett, någon stor välkomstfest eller meddelanden från folk som oroat sig kanske är att förhäva sig själv och sin betydelse.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]