Gröna Lund 2014

Bild: Emilia Nömell, Denise Nömell och Joakim Nömell i Katapulten på Gröna Lund

Bild: Slänggungan Eclipse underifrån

Så var det dags för årets besök på Gröna Lund. Jag tror inte vi gjorde det förra året på grund av barnens olika åldrar, åkattraktionernas längdkrav och kostnaderna. Så i år kändes det aktuellt med ett nytt försök. Vi var ett barn kort som avstod på grund av ett tidigare besök med kompisar på Liseberg några dagar tidigare bara.

Jag tycker att entusiasmen lägger sig ganska fort när man kommer fram. Trots förköpta biljetter och åkband tar det sin lilla tid att komma in och vår ambition att vara där så nära öppningen som möjligt höll inte.

Värst med de här nöjesfälten är de enorma köerna till åkattraktionerna. Man gör inte så mycket mer än att köa, en timme per attraktion är inget ovanligt för en upplevelse på någon minut. Det gör att man inte hinner åka så många gånger så jag förstår att åkband lönar sig.

Vi hann prova igenom alla berg och dalbanor samt den nya slänggungan Eclipse som jag gillade för sin höjd. Så värst snurrig blev man inte men det var en kittlande känsla att flyga runt 90 meter över marken.

Jag hade tagit med mig min Garmin actionkamera med målet att kunna filma lite fartfyllda åkturer men det kändes bökigt att hålla på att lite i smyg skruva på fästen eller hålla i kameran. Så den hängde mest innanför tröjan. Däremot måste den ju följa med på en sån här grej för att se om det är något man kan ha nytta av.

Ikväll var det även final i Lilla Melodifestivalen och rätt låt vann tycker jag. Vi stod inte och tittade hela tiden men det hördes bra ändå medan man stod och köade.

Lite onyttig mat blev det idag också, hamburgare och langos, lite remmar och så klart kaffe :)

Nu ska vi åka hemåt och det ska bli otroligt skönt.

[tags]Gröna Lund, Nöjesfält, Barn, Familj[/tags]

En pappas tankar del IV

Det var ganska länge sedan det här ämnet var uppe i bloggen. Alla inlägg om träning och föreläsningar ger lätt skenet av att allt är frid och fröjd men riktigt så är det inte. Egentligen har jag saknat att dela med mig, få stöd i kommentarer och ta del av era liknande erfarenheter, men jag har nog ärligt talat tappat lite sugen.

På ett sätt har det ändå blivit bättre. Barnet som var, eller är i farozonen verkar numera umgås mer med jämnåriga och de äldre småkriminella som fanns runt tidigare, åtminstone verkar ha dragit sig undan. Antingen det eller så har barnet blivit skickligare på att dölja det eller så har vår uppmärksamhet börjat brista.

Och visst har den det. Jakten på föräldrar har nästan helt upphört. När barnet säger sig vara hos en viss kompis, känns det inte längre som någon idé att leta föräldrar. Intresset från andra föräldrar har minst sagt varit sparsamt förutom i några enstaka fall. Och eftersom fester förekommer så tyder det antingen på att de äger rum i familjer där man bryr sig mindre, eller att festerna sker hemma hos kompisar med egna lägenheter och då man bara i bästa fall får ett äkta förnamn så är det inte mycket att gå på.

Ärligt talat känns det inte längre värt all den frustration och oro som bara förstör en fredags- och/eller lördagskväll. Som jag skrivit tidigare, det finns fler barn i familjen som behöver oss.

Det som allt jämt gnager är känslan att vara utnyttjad. Hemmet är nätt och jämt en dörrmatta och hotell som man kan komma och gå i hur som helst. Barnet har inte längre någon egen nyckel. Efter alla tappade nycklar och med tanke på umgänge, känns det inte längre säkert att trycka fler nycklar som ändå är borttappade inom loppet av någon vecka. Så ytterdörren måste hållas olåst om man inte vill springa och låsa upp mitt i natten och porttelefonen kan lika gärna ringa kl23 som kl03. Det finns ingen respekt över huvud taget.

Och ingen kan svara oss på hur vi ska hantera detta? Man är skyldig att försörja sina barn, med mat och tak över huvudet. Det betyder att man inte kan neka barnet tillträde till hemmet. Det betyder att det finns absolut ingenting att sätta emot. Man kan säga du får inte komma hem kl03, du väcker alla som ska till jobb och skola. Svaret blir ändå bara jaha. Och svarar ingen i porttelefonen för att ingen vaknar, ringer barnet runt till syskonens mobiltelefoner tills någon svarar och öppnar.

Det här är en helt sjuk situation. Jag skulle inte kunna eller vilja slänga ut mitt eget barn ur hemmet. Men samtidigt vill jag inte bli behandlad som luft och skit. Samtidigt vill jag inte acceptera att det är såhär och att hela hemmet får rätta sig efter en individs nattliga vanor. Det kan hur som helst inte vara rätt?

Jag har själv faktiskt blivit utslängd ur mitt fosterhem. Det är ingen bra känsla. Ur mina fosterföräldrars synvinkel kan jag förstå att de gjorde som de gjorde även om jag än idag undrar hur de tänkte. Hade jag inte haft ett stort socialt nätverk och vänner att bo hos, hur skulle jag ha löst det då?

Orsaken till att det blev så var en intrig som inte startades av mig. Jag var ”lyckligt” ovetande medan bråket pågick men mina fosterföräldrar var hela tiden övertygade om att jag var upphovet till allt. När jag sedan blev varse om vad som pågick hade jag inte längre något hem.

Så egentligen är det som hände mig som 18-åring inte riktigt jämförbart. Jag var dessutom myndig och hade jag burit skulden till det som hände, så hade man på sitt sätt den fulla rätten att göra så även om jag fortfarande gick i gymnasiet och då man väl fortfarande har någon försörjningsskyldighet.

Men som nu, känns det som om inget finns att sätta emot. Är det min lott som förälder att genomleva och hoppas på att barnets respekt vaknar till liv någon gång? Jag skulle vilja ha något hårt och tydligt att sätta emot för att visa att man även har förpliktelser i en familj och att det inte ens hjälper att vara myndig och bestämma själv snart. Lever man under samma tak måste man ändå ta hänsyn.

Kort sagt, jag har ingen aning om vad vi ska göra…

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Ledarhundsinformation för tredjeklassare

Idag var jag inbjuden till en skola i Älvsjö i Stockholm för att prata om ledarhundar hos en årskurs 3, jag och ledarhunden Flinga. Jag hade filmat lite korta sekvenser med min actionkamera som jag monterat på hundens sele för att visa lite vilken typ av hinder som hon löser. Att prata och berätta är värdefullt men lättare att förstå om man också får se på bild hoppas jag.

Jag är inte helt van vid att föreläsa inför barn och kände mig lite nervös inför uppgiften. Gäller att prata på ett sätt så att de förstår. Men det gick bra tycker jag och barnen ställde otroligt bra frågor och många. Många tankar om tillgänglighet i samhället, hur man som synnedsatt kollar priser och varor, hur man tar ut pengar på en bankomat eller vet vilken knapp i hissen man ska trycka på. Barnen hade själva reflekterat över punktskriftsmärkningen på mediciner på apoteket och tyckte fler saker borde vara märkta och också med priser.

För barn är saker sällan komplicerat eller svårt. Vi vuxna har en tendens att krångla till saker ibland. Därför kändes det otroligt bra efteråt.

Nu är det dags att gå tillbaka till jobbet, stärkt inför en ny arbetsdag :)

[tags]Hund, Hundar, Ledarhund, Ledarhundar, Skola, Barn, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Synskadade[/tags]

Bakslag

I höstas var det rätt stökigt här hemma med ett barn som hamnat i fel sällskap. Det var lite besök av polis, utredning av Socialtjänsten på vårt initiativ och en massa sömnlösa helgnätter.

Jag har ibland fått frågan hur det gått eftersom jag inte skrivit något på ett tag. Och det har faktiskt varit lugnt. Skolan har funkat hyfsat bra och helgerna har varit under kontroll.

Mycket tack vare de föräldrar som också engagerade sig tillsammans med oss. Det var långt ifrån alla som gjorde det dock. Sedan tror jag det här ”felaktiga sällskapet” tyckte vårt barn blev så besvärligt att umgås med på grund av jobbiga föräldrar. Nästan allt man företog sig sket sig på något vis och då verkar de ha dragit sig undan till lugnare jaktmarker. Ett utmärkt resultat tycker jag.

Sedan är det också så klart barnets egen förtjänst som nog tycker det här är fel någonstans trots att en del saker lockar och är svåra att motstå.

Men ikväll blev det ett litet bakslag. Den utsatta tiden på kl24 kom och passerade men inget barn kom hem. SMS och telefonkontakt innehöll till en början ”kommer snart” och vart efter klockan gick kom tycka-synd-om-argumenten, ”jag vet att jag gör fel” och liknande ångerfulla SMS. Ytterdörren förblev dock orörd.

…Tills nu, efter klockan 5 på morgonen ringer porttelefonen. När barnet kom hem orkade jag inte ens gå upp och starta krig eller kontrollera nykterheten. Men jag har svårt att somna om och är piggare nu.

Samtidigt känner jag mig så grymt uppgiven. Ikväll orkade ingen av oss dra i larmklockan, sitta och ringa runt eller försöka mobilisera skjuts för att hämta barnet. Det finns andra i den här familjen också som betalar ett pris varje fredags- eller lördagskväll som spårar ur. Det känns som ett misslyckande att inte ha varit den där jobbiga föräldern och det blir nog som en liten seger för barnet.

Tankarna blandas, ”gör vad du vill, jag orkar inte bry mig” vilket man självklart gör ändå, samtidigt som jag blir förbannad över respektlösheten över att hemmet betraktas som ”Hotell Karamell” där man kommer och går lite som man gitter. Inte ens när 18-årsdagen och man verkligen gör som man vill, kan man ha det så i ett hem med en familj.

Nu ska jag försöka somna om och försöka att inte känna mig så misslyckad imorgon, eller snarare senare idag…

God natt igen då…

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Föredrag på föräldrarkurs

Idag var jag åter inbjuden till en föräldrarkurs för föräldrar till synskadade barn på Specialpedagogiska Skolmyndigheten – SPSM. Temat var ”modern teknik” och handlade om smartphones och surfplattor i kombination med datorer och deras tillgänglighet.

Den här sortens föreläsning har jag pysslat med några år nu så den känns ganska väl inövad. Föräldrarna hade många bra frågor vilket är väldigt roligt. Jag känner när jag gör sådant här, att jag gärna skulle göra det oftare och mer.

Nu ska jag och den student som följer mig idag åka tillbaka mot jobbet en stund innan dagen är slut.

[tags]Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, Synskadade, Föräldrar, Barn, Skola, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Teknik, Tillgänglighet, iPhone, iPad, Mac, Apple[/tags]

Så var det fredag igen… del II

Säg den lycka som varar för evigt. Igår meddelade Socialtjänsten att man tänker avsluta utredningen för att man tycker att det gått så bra för barnet.

Och visst har det gått mycket bättre. hög närvaro i skolan under slutet av höstterminen och de tre dagar som hunnit gå av vårterminen har barnet varit närvarande. Men det kändes ändå som om de kanske släppte oss mer lättvindigt än vad jag hade förväntat mig.

Och nu är det fredag igen och jag hade nästan hunnit tycka idén var bra. Förra fredagen var barnet på ett nattöppet internetspelställe för att spela och då fick vi samtal, bilder och information om vart barnen satt. Dock stämde ljudbilden i bakgrunden bra med förväntad plats så jag ringde aldrig och kollade.

Idag var det dags igen, pengar för att nattspela från barnets mormor och vi fick också mycket riktigt ett samtal med information om vid vilka datorer barnen satt. Men något var fel, det var lite för tyst i bakgrunden för att stämma överens med ett nattöppet internethak med över 400 platser för spelande övertrötta, energidrycksdrickande ungdomar.

Det där låg och gnagde en stund och först tänkte jag inte ringa till spelstället för att kontrollera. Vi hade ju fått platsnummer och det vore lite magstarkt att hitta på med stor risk att vi just skulle ringa och kolla.

Eller, skulle just numren göra oss lugna och förvissade om att barnet var där det skulle? Jag insåg att jag som förälder just blivit grymt manipulerad och att jag just varit nära och gå på det.

Och självklart fanns inte vårat barn på angivet ställe. Personalen var tillmötesgående långt över det vanliga och gick runt och letade och frågade bland ungdomarna.

Och när vi nu börjat skanna de sociala medierna igen så hittar vi snabbt spår av alkohol och fest. Ungdomarna tror att de är smarta när de blockerar föräldrar och syskon från diverse bildtjänster och lägger sedan ut bilder fortlöpande på vad som händer. De förstår verkligen inte hur lätt det är att kringgå.

Så nu spenderar vi ännu en vakande fredagskväll för att få hem vårt barn, förhoppningsvis i nyktert skick.

Måste säga att jag känner mig besviken mer än arg och har ännu en gång lärt mig att man ska lyssna på ”magkänslan” som ganska ofta har rätt och man måste lära sig att genomskåda mönstren och tricken. Jag själv gjorde inte sådär när jag var i tonåren. Jag var mer inåtvänd i min jobbigaste period, men jag vet ju hur det går till.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Socialtjänstens utredning avslutad

Idag kontaktade vår handläggare på Socialtjänsten min fru och meddelade att hon avsåg att avsluta utredningen. Hon tyckte det var så bra och att barnet i fråga kommit på rätt köl igen att det inte fanns någon anledning att fortsätta.

Jag blev lite förvånad eftersom vi bestämt att barnet skulle fortsätta på samtal och att hela familjen skulle få stöd och rådgivning när det gäller regler och rutiner.

Men nu verkar det inte bli så och jag kan känna dubbla känslor inför det. Jag såg kanske inte fram emot att sitta i någon sorts familjerådgivning men var samtidigt nyfiken på vad det kunde leda till.

Men nu återstår bara lite administration mellan Socialtjänsten och skolan och sedan avslutas ärendet. Vi får hoppas att det är ett bra beslut och att det fortsätter gå åt rätt håll.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Socialtjänstens utredning har börjat del II

Idag var det min och min frus tur att gå på möte hos vår handläggare på Socialtjänsten. När man sätter igång en sådan här utredning, vilket gjorts på vårt eget initiativ, så är det inte bara barnet i fråga som utreds, utan självklart hela familjen och oss föräldrar och vår ”föräldrarförmåga” som det heter. Här kände jag att jag fick passa mig för att inte ta bara ordet som en anklagelse, utan upprepa för mig själv, som ett mantra att vi är här för att vi bett om hjälp. Det fanns ingen anklagande ton från handläggarens sida, det måste understrykas. Den var högst självpåtagen.

Under mötet diskuterades vad vi ger våra barn i form av fritidsaktiviteter och vilka saker som familjen gör tillsammans. Vi pratade om att det inte längre är så lätt att göra saker som alla i familjen uppskattar och att vi med vår synnedsättning är lite begränsade i vad vi kan göra. det är inte längre så lätt att gå på bio med barn i åldrarna 8–17 år, att hitta en film som alla uppskattar och vill se. Bara det att gå ut och äta med så många viljor slutar ofta i en splittad aktivitet numera. Och saker som förr var roligt, är rena döden för tonåringar som hellre gör annat.

Jag satt och tänkte en del på min roll som pappa. Jag tror att barnet är också lite besviken på mig för att jag jobbar och för att vi kanske inte kunnat göra saker som pappa och barn vill göra, köra gocart, paintball och liknande. När vänner runt omkring oss frågade vad de kunde göra när det började storma tidigare i höst, kunde jag bara komma på att jag gärna skulle vilja göra saker med andra pappor och barn, sådant jag kanske inte lika lätt skulle klara själv. Men jag klandrar ingen, alla har sina jobb, liv och familjer och egna problem.

Det här med jobb blev också ett sting av dåligt samvete under mötets gång. Jag vet att min fru som varit hemmafru de senaste 18 åren kan tycka det är jobbigt att hon inte drar in några pengar till hushållet. Istället finns hon hemma för barnen för att hon själv valt och velat ha det så. Många tycker att jag befinner mig i en lyxig situation som har det så. Färdig mat på bordet, tvättade kläder, städat hem och allt en mansgris kan önska sig. Och visst är det till stor del så. När man har den uppdelningen som vi har tycker jag det är en rättvis fördelning.

Men lyxet i det hela är inte okomplicerat. När bara en jobbar är situationen väldigt känslig. Under åren 2003-2005 led jag av svår panikångest. Jag kunde bara vara sjukskriven en månad, det var vad familjen klarade av ekonomiskt. Sedan var jag tvungen att gå tillbaka till jobbet trots att jag kanske hade behövt lite mer tid. Istället tog min arbetsgivare ett strålande ansvar och bidrog till stor del till mitt tillfrisknande.

Förutom det är jag aldrig sjuk. Jag har minimalt antal dagars sjukfrånvaro de 20 år jag varit i arbetslivet. Men skulle jag bli sjuk skulle det inte dröja länge innan det drabbade familjen hårt. Det är en press på mig som man nog inte riktigt tänker på och förstår.

Så just när meningen du jobbar väldigt mycket dyker upp så kan jag känna frustrationen bubbla under ytan. Det var säkert bara i mitt huvud jag just då tyckte de båda kvinnorna plötsligt befann sig på samma sida och jag omedvetet hamnade i försvarsställning som jag fick bryta mig ur med milt våld. Det är samma känsla som får mig att vilja slå ut tänderna på folk som antyder att jag har det ”väldigt bra” med just den där antydan som är lite tvetydig. Visst, så länge jag får vara frisk och ha ett arbete så har vi det alla helt OK. Det är mitt dåliga samvete som främst framkallar dessa känslor. Vilken förälder skulle inte vilja spendera mer tid med sina barn och inte ägna 90% av sin vakna tid åt ett arbete?

Lite sådär grumlat kändes det när vi lämnade mötet idag. Jag tänker främst på det som är positivt, att barnet verkligen nu är inne på rätt kurs. Håller tider, går i skolan, bytt umgänge och ringer och meddelar sig och det blir glest mellan gångerna man kan beslå barnet med lögn. Det är en otrolig känsla som fuktar ögonen. Och det är då jag inser hur rädd jag har varit i allt det här, att något ont ska hända barnet. Som förälder vill man skydda sina barn från allt elände i världen.

Det går åt rätt håll och det är det viktigaste. Ändå vill inte oron helt ge vika och det är nog ganska bra. Mycket kan hända på vägen.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Socialtjänsten gör hembesök

Idag har vår handläggare från Socialtjänsten varit på hembesök för att träffa vårt barn primärt. Jag kunde och behövde inte vara hemma vilket jag både var glad och lite besviken över :) Sådär lite skämtsamt besviken för att jag ville veta hur det skulle kännas att få besök av ”soc”.

Självklart måste meningen med hembesöket vara att se hur vi har det, men handläggaren gick inte runt och tittade utan raka vägen in i vardagsrummet där hon satte sig med barnet och hade ett ca 30 minuter långt samtal innan hon försvann igen. Kanske räcker det för de att se hur vi har det, hundhår i hörnen, lagom dammigt men i övrigt ganska normalt tror jag :)

Det känns trots att det är lite ovant eller på sätt och vis obekvämt, helt OK att det är på gång och på många sätt har barnet lugnat ner sig och visat tydliga tendenser att byta vänner och framför allt mer eller mindre på heltid gå i skolan igen. Barnet som ändå varit borta över en månad under hösten från skolan, kommer nog få godkänt i alla ämnen vilket ändå säger en hel del om barnets kapacitet.

Det är den där värmen i hjärtat som sprider sig sakta men säkert. Om det är resultatet, får gärna representanter från Socialtjänsten sitta i vårt vardagsrum.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del IX

Så kom då dagen jag varit rädd för skulle komma men som jag i det sista trodde var en naiv obefogad, nojig rädsla. Tisdag den 26:e november verkställdes utvisningen och på ett väldigt märkligt sätt, värsta tänkbara faktiskt…

Jag har varit i kontakt med Laziz advokat och som lekman och medmänniska försökt förstå turerna och vad som hände. Felaktiga tolkningar, missförstånd och juridisk okunskap är mina egna brister vad gäller de saker i detta jag kanske refererar på ett inte helt korrekt sätt.

Efter Migrationsverkets första försök att verkställa utvisningen skickades Laziz tillbaka till Migrationsverkets förvaring i Flen. Där lovade man honom och advokaten fick även någon sorts beslut på att Laziz utvisning skulle avvakta tills man kunde utvisa hela familjen. Och förnärvarande är mamma och syskon gömda. Så för tillfället antog Laziz, vänner och advokat att han var tillfälligt säker. Den tiden utnyttjade advokaten till att i lugn och ro förbereda och samla fakta för en ny överklagan till Migrationsdomstolen.

Som en blixt från, en kanske inte helt klar himmel dock, får så Laziz beskedet igår vid 8-tiden på morgonen att göra sig i ordning, för nu ska han åka hem. Laziz hinner ringa någon vän och tala om vad som är på gång, men i övrigt får han inte kontakta någon. Inte familj, inte vänner och allra minst sitt juridiska ombud Lisa af Jochnick. En kort stund senare hämtas han snabbt och diskret och förs iväg.

Vi alla nås av meddelandet Laziz hinner få ut innan han blir avplockad mobiltelefon och utan möjlighet att kommunicera, och alla antar så klart att Arlanda flygplats är målet. Ett antal tänkbara flygtider letas fram. Själv sitter jag i en bil på tjänsteärende och kan ingenting göra. Allra helst skulle jag velat avvika från min plikt men skulle helt säkert blivit anmäld då jag arbetar inom rehabiliteringen i Stockholms Läns Landsting. Men jag övervägde starkt att ta den risken. Nu såhär efteråt vet jag att det inte tjänat något till.

Ett förvånansvärt stort gäng åker till Arlanda med kort varsel. Larmet går vid 9-tiden som jag uppfattar det och tänkbar flygtid var 12:05. Ändå var ett 40-tal på plats i god tid för att protestera. Där delade man ut flygblad och väntade på transporten.

Det var bara det att ingen transport kom. Demonstranterna fick veta att utvisningen redan var verkställd. Laziz och 4 poliser hade körts till Skavsta flygplats utanför Nyköping där ett privat hyrt flygplan väntade och klockan 10:50 lyfter detta flygplan med destination Amsterdam. Betänk att Laziz fått beskedet runt kl8 på morgonen!

När advokaten får veta vad som är på gång skickar hon in överklagan, men det är försent. Så fort planets hjul lämnat marken, är ”problemet Laziz” inte längre ett ärende, eller jo, ett avslutat ärende…

Advokat Lisa af Jochnick försöker få kontakt med gränspolisen. Under de kritiska minutrarna då det kanske fortfarande funnits en chans medan Laziz fortfarande var kvar på marken, hävdade man att Lisa inte var Laziz juridiska ombud. Detta trots att fullmakt fanns hos gränspolis och Migrationsverket. När planet lyft verkade hon vara godkänd som juridiskt ombud igen, men tyvärr, ärendet var avslutat…

Laziz flyger via Amsterdam till AlmatyW som är den största staden i KazakstanW. Där lämnar de 4 svenska poliserna Laziz i passkontrollen och flyger hem igen utan att ta reda på eller bry sig om att Laziz nu blir stoppad och inlåst på grund av bristfällig dokumentation och avsaknad av pass. Där har han i skrivandets stund suttit inlåst ca 24 timmar! Dock utrustad med sin mobiltelefon för att åtminstone hjälpligt kunna kommunicera.

På nytt är han fånge och i händerna på en ny immigrationsmyndighet och ånyo är han inlåst med endast 200 dollar på fickan. Eftersom Laziz är över 18 år och således myndig enligt svensk lag, behöver Sverige inte försäkra sig om någonting när man utvisar en människa. Finns det boende och pengar, eller riskerar han att hamna på gatan? Släkten har vänt familjen ryggen så där finns inget stöd att få.

Den här texten har tagit mig lite tid att skriva. Jag började igår när detta blev ett faktum och advokat Lisa af Jochnick tog sig tid att försöka svara på mina frågor och förklara saker jag inte förstod. Sedan satt jag här med ”pennan i handen” och det kom liksom inga bokstäver, inga ord, inga tankar. Huvudet var bara tomt och det kändes som om jag inte längre hade något att tillföra i detta. Fascinerad och skrämd och med en avsky för en Migrationsmyndighet och gränspolis som gör såhär mot människor.

Det blev bara kallt i bröstet och när min äldsta dotter 17 år, kom hem, spred sig kylan i kroppen. Laziz är 18, bara ett år äldre än henne. Jag försökte föreställa mig henne i händerna på 4 arga och otrevliga poliser, ett flygplan som ett land lagt ner stora pengar på för att få ur honom ur landet.. Ett främmande land, nya arga poliser och dessutom ett överhängande hot som man en gång flydde ifrån. Laziz, 18 år, myndig, bara ett år äldre än min tjej. Myndig, ett barn, en ung vuxen där ute i den stora kalla världen.

Jag fick inte ihop det! Tankarna ville liksom inte samla sig på rad och i ordning. Det var bara kortslutning och kaos och faktiskt, jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting.

Nu känns det mer ordnat. Kortslutningen och knuten har löst upp sig lite och orden kommer tillbaka fast tveksamt…

Jag försöker se scener framför mig. Jag försöker vara Laziz, ”Gud” hjälpe mig… Jag försöker vara poliserna som fattar beslutet, planerar utvisningen, svarar i telefon när advokaten ringer och gör allt för att förhala. Jag försöker vara poliserna som leder en ung 18-årig livrädd kille för att dumpa honom framför passkontrollen i ett främmande land. Sedan vänder jag mig om och går till nästa flyg för att åka hem. Drar jag en suck av lättnad? Säger jag till min kollega ”fy fan det där var jobbigt”, eller säger jag ”förbannat så jobbig man kan vara men nu fanns ju inget jädrans passagerarplan att ställa till fanstyg på och ingen jävla media och jobbiga demonstranter. Det där gjorde vi bra grabbar!” Var de förresten grabbar? Det var säkert någon tjej med också, det ska ju vara jämlikt. Det gör ju ingen skillnad i sak. Kanske mina egna fördomar om polisgrabbar och deras attityd.

Åker de hem sen, kramar om sina ungar och tycker det är jävligt jobbigt med ännu en dag med makaroner och köttbullar till middag? ”Imorgon skriver vi rapport”

Nej, jag får faktiskt inte ihop det. Det går inte att bara säga ”vi lydde order”, ”det är inte vi som bestämmer”, ”vi bara verkställer”. Jag brukar citera, vem som nu sa det, ”don’t shoot the messenger”. Men eftersom jag inte kan tro på någon gud, så anser jag att vi människor har ett moraliskt ansvar och att det gäller allt från första handläggare till sista verkställande polis. Har man haft lagar och regler på sin sida i det här fallet, så har i alla fall man övergivit moralen och det är mycket farligare än alla lagar.

Sedan tänker jag på Migrationsverket. Undrar varför jag tänker på de sist när det är de som varit helt avgörande. Hur blir man när man jobbar där? Blir man cynisk, paragrafryttare och avtrubbad med tiden?

Jag tror de som jobbar med sådant här har blivit förhärdade. Tror de ser lycksökare och myglare i alla som vill in i Sverige, för att åtnjuta vår välfärd. Men är man inte kompetent eller har man tappat skärpan i att bedöma vad som är en flykting och vad som är en lycksökare, då SKA man byta jobb!

Kanske vore det en idé att inte tillåta människor jobba på dessa poster för länge? Eller ställa krav på tester i värdegrund för att se när racismen och cynismen smyger sig in? Och kanske borde man också införa tester i att läsa lagen och hur man tolkar den? Det senare borde vara en självklar kompetens för handläggare på Migrationsverket, men jag är inte längre så säker…

Och när det gäller att tolka lagen, känner jag mig övertygad om att man ofta har valmöjligheter. Att tolka den som att inget skyddsbehov finns, eller med lagens stöd bedöma att behovet finns. Vad avgör då med vilka ögon man läser paragraferna? Jag tycker en hel del i det här fallet, talar för en ganska otäck slutsats. Jag är helt övertygad om att man lätt kunnat ge familjen stöd och permanent uppehållstillstånd om man bara velat.

Och sen till sist den förbannade skuldkänslan och skammen. Jag ville verkligen träffa Laziz som jag engagerat mig så mycket och känner så mycket för, trots att vi aldrig sets någon gång. Jag tänkte att helgen som var vore lämplig för ett besök. Det är ju så nära till Flen. Men jag tog mig aldrig för. Kände mig ganska lugn i att tiden skulle gå och det skulle bli tillfälle senare. Nu är det försent.

Skammen då, över ett land som gör så här med människor. Jag hoppas djupet i den skammen framgår i dessa rader…

Men jag känner mig glad också, glad för att Laziz antog mitt erbjudande att skriva här som gästskribent i min blogg. Det har aldrig hänt förut. Detta har alltid varit en privat, spretig och tråkig familjeblogg med vardagsbekymmer. Det har varit mycket hedrande att få bidra med de inlägg Laziz hann publicera. Det blev inte så många, men hans konto står fortfarande öppet när helst han kan och har möjlighet att skriva.

Jag är också glad för varje livstecken vi får. Om dessa skulle upphöra blir det omöjligt att förlåta.

Till allra sist, jag vet att Laziz inte är ensam. Sajten flyktingarna.se är full av liknande historier och medias bevakning av Migrationsverkets människohantering på sista tiden har varit skrämmande. ett fall kan bli fel och det kan gå prestige och principer i det. Men inte så här många. Då handlar det om något annat.

Uppdaterat 07:09

Aftonbladet har en artikel idag, Laziz egna bilder från mardrömmen som bara förvärrar bilden av hur det här gått till. Ovan skrev jag om hur jag trodde poliserna kunde tänka som jobbar med detta. Den första punkten ”grabbar, det här var jobbigt”, stryk den, jag tror inte längre på den. Om Laziz så skulle avrättats på plats, så hade poliserna åkt hem lättade och tyckt att de gjort ett bra jobb. Ingenting skulle fått dem att ta med honom hem igen. Han skulle ut ur landet bara.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Så var det fredag igen…

Jag förstår så väl att föräldrar ibland ger upp. Jag känner det tydligt själv nu. Jag är så innerligt trött på att spräcka lögner på löpande band. Det man kan säga som är positivt är att man börjar bli ganska bra på det nu för tiden. Eller beror det på att man misstror precis allt barnet säger och gör? Hittills har det inte funnits många anledningar att ändra på den grundinställningen.

Ikväll är det tydligen fest igen och den första lögnen var att barnet skulle vara med kompisar på fritidsgård. Dit behövde jag inte ens anstränga mig att ringa, eftersom jag visste att barnet inte var där. Nätet flödar av ”fredag igen, fest, party”, bilder på ett vardagsrum, tjejer och sprit. Barnet säger att det är lugnt och att de badar bubbelpool, men de sociala medierna som de inte tycks förstå konsekvenserna av säger något helt annat.

Så här startar min jakt på vuxna. Antingen finns vuxna hemma och tycker det är OK, eller så finns inga vuxna hemma och då bör de få veta vad som eventuellt händer. Jag skickar ett SMS till ett nummer som jag trodde skulle gå till en mamma. Får också svar att det är en mamma, att allt är lugnt och att det är OK att mitt barn sover över. De badar, spelar spel och har det så trevligt.

men något gör mig misstänksam. Språket, stavfelen och en mamma som förmodas skriva kl22 att ”jag går och lägger mig, barnen säger till när de går och sover”. Det behövdes förvisso inga fler larmklockor, men där var den sista varningsklockan. Då ringer jag upp för att höra mammans röst och får ett barns telefonsvarare i örat…

Så jag sätter igång att rota fram alla tänkbara telefonnummer som finns registrerade på den angivna adressen och hittar en mamma och en pappa. 4 mobilnummer och ett hemnummer. Ett av numren är ur funktion, ett går till barnet jag just blev lurad av, ett går till ett företag och det sista mobilnumret till ett annat barn. Ingenstans får jag tag i en förälder.

Jakten fortsätter via Facebook, detta underbara verktyg och eftersom jag nu vet vad mamman och pappan heter hittar jag dem snabbt. Där visas inga kontaktuppgifter så klart så jag skickar meddelande till båda om att jag är förälder och gärna vill ha kontakt angående våra barn. Men i skrivandets stund får jag inte kontakt.

En annan mamma ska snart hämta sin son på adressen och har lovat ta med vår son. I övrigt är det sista medlet jag har att tillgå, att ringa polis eller socialjour.

Men jag känner mig trött och väldigt less. Energin och vetskapen om vad jag ska göra börjar ta slut. Känslan för ett par dagar sedan när vi träffade träffade Socialtjänsten var att det kanske ändå var på väg åt rätt håll och att insatserna kanske ändå var överdrivna, har gått över. Uppgiven känner jag mig, uppgiven och grundlurad.

Som en klok bekant sa till mig för ett par dagar sedan, man kan ta mycket elände och ens barn kan göra många fel. Däremot är det svårt, eller omöjligt att ha en relation med någon som ljuger om precis, precis allt. Och jag måste erkänna att min respekt för en sådan människa sviktar betänkligt och jag behöver själv träffa Socialtjänsten familjerådgivare för att veta hur jag ska hantera det.

Sedan är jag så fascinerad och förvånad över att det är så stört omöjligt att få tag på vuxna, trots nummerupplysning och Facebook. Jag tror absolut inte det är dåliga föräldrar, bara grundlurade föräldrar precis som vi. Jag vet bara att under alla år med barn och kompisar och särskilt nu när det krånglar, är det väldigt få vuxna som tar kontakt. Det är bara vi som sitter och ringer, jagar och kollar vad barnen gör. Sällan eller aldrig, ringer någon till oss och frågar ”ville bara kolla om Kalle/Lisa är hos er och om allt är lugnt?” Jag kan till och med ibland känna mig idiotisk när jag får tag på andra föräldrar. Men mestadels är det positivt.

Hur ska våra barns gränser kunna hållas om vi vuxna inte hjälps åt? Barnen dras som en fysisk minsta motståndets lag dit det är lättast att vara. I ett hem där polisen hämtar langad sprit och föräldrar ringer kors och tvärs för att kolla allt, är det obekvämt att vara.

Så var är dessa föräldrar? På middag, hos vänner, på landet, eller till och med utomlands. Ja vi har stött på det också. Men jag vill åter igen understryka att jag inte anklagar föräldrar för att vara dåliga. Bara godtrogna och lättlurade, precis som vi. Fast jag har börjat få hård hud på sista tiden. Så hård att jag undrar om jag någonsin ska kunna lita på mitt barn igen. Inte behöva ringa och kolla för att jag vet att barnet är där det säger sig vara, inte behöva låsa in kontokort, låna ut saker och veta att jag får tillbaka, lita på att barnet berättar om något händer. Just nu är allt väsentligt lögner och jag undrar om barnet kommer få en allt för svår uppgift att vinna tillbaka mitt förtroende igen?

Uppdaterat 23:26

Barnet blev hemskjutsat av vänliga själar. Och ja, även den här gången var föräldrar utomlands med en 15-åring och äldre syster av okänd ålder kvar hemma. När de får veta hur friheten utnyttjats blir det nog inte så roligt och jag känner verkligen med dem. Har aldrig pratat med dem förut och har inte fått kontakt än. Och jag gläds inte åt att visa SMS-konversationen där deras son utger sig för att vara mamma och gå i god för att allt är lugnt. Själv skulle jag bli så fruktansvärt ledsen och besviken.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Socialtjänstens utredning har börjat

OK, så nu är familjen föremål för utredning hos Socialtjänsten. Må vara för att vi själva bett om hjälp, men det känns ändå — speciellt…

Förutom några tråkiga saker under höstlovet, har det ändå lugnat ner sig betänkligt och barnet har skött skolan hyfsat sedan vi och skola upprättade en åtgärdsplan. Men det känns fortfarande som mycket lögner och att man inte riktigt kan lita på barnet när det är hemma. Vi låser in pengar och kontokort och det är hemskt att det ska behöva vara på det viset. Och jag försöker verkligen, men tyvärr misstänker jag allt som kommer från barnet för att vara osanningar.

Så det är väl inte så dumt att vi får hjälp. Och även om det känns konstigt och är tabubelagt att vara föremål för utredning så var det ett bra första möte idag. Det kändes som ett möte med blicken mot framtiden och som om det fanns åtgärder som lät både kloka och skulle kunna bli lönsamma.

Men i en sådan här utredning ingår inte bara att utreda hur barnet mår och vilka behov barnet har. Det handlar lika mycket om ”föräldrarförmågan” och det var väl just det där som gjorde att det kändes konstigt. Det är väl det vi föräldrar är mest rädda för, att inte duga och att inte ha gjort rätt, hela skalan till omhändertagna barn. Det får man ju verkligen hoppas inte ligger i farans riktning :) Men det är känsligt. Man ska antagligen ha samtal med oss alla i grupp och var för sig och bli mätt och synad. Rent logiskt är det självklart och helt OK, men känslomässigt och erfarenhetsmässigt är det svårare.

Och just det här med tabu är jobbigt. Både släkt och kollegor har kommenterat mitt skrivande så som utlämnande. Dessutom sitter en hel del människor jag inte gillar och som inte vill mig så väl och gottar sig i vårt elände. Det stör mig ärligt talat att bjuda på det. Men samtidigt tänker jag att det gör mig till en bättre och större människa än de och kanske hjälper skrivandet mig, kanske hjälper det andra och kanske tonar det ner det där med tabu en smula om vi som drabbas av lite tuffare grejer i livet vågar skriva om det.

Man får försöka se det positivt, har jag som förälder gjort något fel, vilket jag helt säkert har, så kanske jag kan lära något. Jag som flera gånger frågat efter den där ”instruktionsboken” där alla svar borde ha stått på hur man ska göra i olika situationer. Allt från gråtande småbarn till manipulativa tonåringar.

Men nu är bollen i rullning och det stora målet för framtiden är att det ska bli bättre, gladare och trevligare och framför allt en tonåring som ska må bättre och känna trygghet och stabilitet i livet och med en tro på framtiden.

Amen!

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Bekymmerslös fredag

Det är ganska gott att lägga sig en fredagskväll och känna att det gick riktigt bra och var riktigt trevligt. Det var ganska många fredagar sedan det kändes harmoniskt och lugnt.

Ikväll har alla varit hemma, glada och städade ungdomar på besök som gått hem i rimlig tid. De senaste veckorna har jag faktiskt inte känt någon större glädje inför helgen, men just idag kändes det bra från början till slut. Det går åt mer rätt håll än fel håll. Ändå känns det som om man inte vågar vara riktigt glad och förhoppningsfull. Det är inte att vara negativ, utan mer att försvara sig mot framtida eventuella nederlag. Det har jag lärt mig sedan gammalt och det är mestadels en bra egenskap tror jag. Lite tråkigt att man kanske inte hoppar upp och ner för minsta framgång, men man är lite bättre rustad om det går på tok igen.

Just ikväll ska jag bara blunda och njuta.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Öppet brev från utvisningshotade Laziz Sharifov

Här kan ni läsa ett öppet brev från utvisningshotade Laziz Sharifov, som just nu sitter i Migrationsverkets förvar på en anläggning i Flen. Brevet skickades till en av hans före detta lärare med önskan om att brevet ska spridas vidare.

Sprid gärna länken vidare till vänner, makthavare, media, kända profiler och låt dem bli medvetna om hur vårt land hanterar flyktingar. Tillsammans kan vi påverka, för det måste till en förändring. Nu genast för Laziz och hans familjs skull och för alla andra som just nu sitter i väntan på samma öde och för framtiden.

Hej,
Jag heter Laziz Sharifov. Jag är från Kazakstan. Jag kom till Sverige när jag var 13 år. Det var augusti 2008. Idag är jag 18 år gammal. Jag är utvisningshotad och sitter i förvar i väntan på utvisning nu sedan 5 veckor. Jag vill berätta lite hur det har varit för mig och vad jag har upplevt under de 5 veckorna.

Jag vill börja med att berätta hur jag hamnade i förvar. Måndag den 14
oktober fick vi (jag och min familj) brev, en kallelse till polisen till
den 15:e oktober. Min mamma var jättesjuk och kunde inte komma, hon låg i
sängen och hade haft jätteont i hjärtat i flera dagar. Min storebror
skulle till sjukhuset och min lillebror hade viktiga lektioner i skolan.

Så det var bara jag som kunde gå till polisen den dagen. Vi satt där och pratade. Polishandläggaren frågade mig om jag skulle själv åka till Kazakstan om de skulle ge mig biljetterna nu. Då svarade jag – Jag tror inte det… Hon gick ut från rummet och sa att jag skulle vänta. När hon kom tillbaka sa hon att hon vill att jag följer med henne till ett annat rum. Och i det rummet sa hon att hon så här: – ”Eftersom du inte vill samarbeta med oss kommer du nu tas förvar, vi kommer ta dig till Märsta nu.” Jag blev chockad, jag försökte förklara att jag visst ville samarbeta men jag ville ju inte åka någonstans ensam, men hon sa att de redan har tagit sitt beslut och att de inte kommer ändra sig. Jag sa att jag vill prata med hennes chef men hon svarade att han inte vill prata med mig. Hon ringde till Märsta där det finns ett förvar men de sa att de inte hade plats för mig och då kontaktade hon förvaret i Flen.

Medans hon höll på ringa och fylla i olika papper så ringde jag mamma och förklarade allting, Min mamma började gråta och sa att hon ska komma till polisstationen även om hon mådde så illa. När hon kom var polisen redan på väg att sätta mig i bilen så bad hon att få prata med deras chef men de lät henne aldrig göra det. Sen tog de mig till bilen och körde mig till Flen.

På vägen till Flen mådde jag så illa, jag var så ledsen över det som hände. Jag kom till Flen den 15:e oktobers kväll. I 3 dagar mådde jag sjukt illa. Inte fysiskt men psykiskt. Efter det började jag få många samtal, många från skolan och min boxningsklubb började ringa och fråga hur jag mådde och att de ska försöka hjälpa mig. Jag fick ett hopp igen, att allting kan ändras. Jag började tänka bara positivt.

Efter några veckor i Flen hade jag domstol i Stockholm. Det var min första gång jag satt hos domstol och jag var så nervös att jag inte kunde säga ett ord. Då fick jag veta att polisen hade köpt biljetter till resan tillbaks till Kazakstan till nästa dag. Mitt liv är slut tänkte jag bara. Jag kunde inte somna under natten. Nästa dag åkte jag ingenstans. Jag satt i Flen hela dagen och väntade. När jag gick och frågade personalen så sa de att de inte har hört någonting om min resa och att jag inte skulle åka någonstans den dagen. Jag fattade inget. Jag tänkte bara att polisen hade lurat domaren också. De sa att de hade köpt flygbiljetterna redan till imorgon men tydligen hade de inte gjort det.

Efter några dagar fick jag veta att jag kommer flyttas till förvaret i Märsta. Resan till Märsta var lång, jag tål inte långa resor. Mådde så illa i bilen. När jag kom till Märsta så han jag fixa lakan till sängen och fick ett snabbt besök av min tränare och min bästa kompis. När de gick så satt jag mig vid en dator. Efter en stund ropade personalen att jag skulle packa mina grejer så fort som möjligt och bakom henne stod 2 stora män i svarta kläder. Jag fick panik direkt jag hann inte göra någonting. När jag frågade vad som händer sa de att jag ska bara flyttas till ett annat förvar. När jag undrade varför jag skulle göra det så svarade de att de inte vet någonting och att jag ska skynda mig.

Jag hann inte ringa någon för att meddela att jag ska flyttas. Vi åkte bil och var på väg till Arlanda. I bilen sa de att jag skulle nu flyga till Göteborg. Jag blev rädd direkt när de sa ordet flyga. När vi kom in flygplanet så satt vi längst borta, i sista sätet. Jag var så otrolig rädd och nervös och när andra folk kom in till flyget så började jag skrika. Jag berättade allting om mig och bad folk vägra att ta på bältena. Jag sa många saker som jag inte kommer ihåg. Polisen höll i mina händer jättehårt och försökte trycka mig in med sin kropp, jag hade svårt att andas men slutade inte skrika. Så kom flygvärdinna och sa något till de 2 männen. De satt handfängslen på mina armar, tog mig i nacken böjde mig ner och tog ut från flyget och slängde in tillbaks till bilen och sa att de var förbannade osv. De sa att det jag gjorde kommer inte hjälpa mig på något sätt, allting kommer bara vara värre och att de ska försöka beställa nya flygbiljetterna så fort som möjligt. De körde mig tillbaks till Märsta.

När vi kom till Märsta så frågade de personalerna om det fanns någon äcklig eller dålig rum som man kunde kasta mig in så att jag skulle ångra mig för det jag gjorde.

Förtjänar jag sådant? Varför jag som har gjort bara bra saker måste uppleva sådant? Jag mådde jätte jättedåligt i några dagar, tankarna om det som hände gick inte bort från min hjärna. Jag kunde knappt sova under natten eftersom jag var rädd att de skulle komma när som helst och ta mig igen. Allt jag tänkte på var att göra självmord för att bevisa att jag inte vill resa tillbaks till mitt hemland.

Jag hade så ont i bröstet minns jag, att jag inte kunde andas ordentligt. När mina lärare kom till besök berättade jag för de hur jag mådde och de såg själva hur jag mådde. De sa att någon läkare måste komma och kolla på hur jag mår för att det kan vara något seriöst. Vi krävde personalen att de ska hämta någon läkare. De sa att läkaren inte jobbade den dagen och att jag inte skulle få någon läkare eftersom de inte ser anledning att jag ska ha någon läkare. Då grät jag och fortsatt kräva en läkare och till slut sa de att läkaren kommer snart. Efter 3-4 timmar kom läkaren och kollade på mig och sa att de ska köra mig till sjukhuset.

Vid 11 tiden åkte vi till psykiatrin först och sen till sjukhuset. I sjukhuset sa de att jag mår bra fysiskt. Och då körde vi tillbaka till Märsta, den dagen hade jag inte sovit på ett dygn. Vi var tillbaks kl.4.30. Jag satt i förvaret i Märsta i en vecka och några dagar. Och för några dagar sen sa de att de jag inte hade någon resa på gång och därför ska jag flyttas till förvaret i Flen. Jag blev glad och trodde att det är verskställighetshinder som började göra så att de skickar mig tillbaka till Flen. Men idag den 12 november 2013 fick jag ett beslut från Migrationsverket att de ger negativt svar på min verkställighets hinder. Jag mår fortfarande illa på grund av beslutet. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt jag gör och allt jag skickar till Migrationsverket får jag ett negativt svar.

Jag har fått bara negativa svar från Migrationsverket i 5 år nu. De gav aldrig ett positivt svar på någon av våra verkställighetshinder. Jag vet inte vad jag ska göra för att bevisa de att jag inte vill åka, enda som finns i mina tankar just nu är att göra självmord. Jag som aldrig gjort någonting dåligt för landet fick sitta på rättegången första gång i mitt liv, jag som har försökt göra bara bra saker fick handfängslar på händer. Jag som ville göra Sverige stolt sitter nu i förvar. Sitter inlåst som ett djur som man ska döda och äta djurens kött. Jag sover på en säng som inte är ens min, delar rum med folk som jag inte känner, äter mat som är inte ens gott men måste äta för att kunna överleva och inte dö av hungern. Sover inte under nätter på grund av oron. Jag vet inte vad som kommer händer imorgon. När jag tänker på att jag kommer sättas på flygplan igen börjar jag darra i kroppen av räddslan att jag inte kommer klara mig.

Jag vill inte bli utvisad. Jag vill leva i frihet och vill att min familj ska leva i frihet. Vill att Migrationsverket ska förstå att vi är bra personer. Att vi verkligen vill stanna i Sverige. Jorden är skapad för alla och att man inte får sparka ut folk.. Jag vill inte att Migrationsverket ska bestämma över mitt liv om de inte vet vad jag vill. Det finns folk som säljer narkotika osv men de får stanna. Men de som vill förbättra landet får inte. Hellre att de dödar mig än att utvisa mig tillbaks. Jag är redo för att dö för att bevisa att vi vill stanna i Sverige. Om det är så att Migrationsverket kommer låta min familj stanna här, så är jag redo för att dö så att de ska leva i frihet, Jag kommer ändå vara levande död om jag och min familj blir utvisad från landet. Jag vet inte vad jag ska göra och vem jag ska be om hjälp.

Laziz Sharifov

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Att kämpa lönar sig

Ja det lönar sig verkligen att kämpa och egentligen är det aldrig meningslöst och i onödan man kämpar, även om man förlorar. Förlorar man har man visat sitt missnöje och sått ett frö till förändring. Förlust är det att inte kämpa och bara tiga still och låta saker ske.

Det finns ett ordspråk som säger: det enda ondskan behöver för att segra, är att det goda ingenting gör / Edmund Burke. Likgiltighet är en av de otäckaste egenskaperna jag vet.

I Fallet Laziz Sharifov har detta bevisats som i så många andra fall, att det lönar sig att kämpa. Från att ha varit på väg till Arlanda tidigare i veckan för att utvisas så har läget nu åtminstone tillfälligt och till synes förändrats till det bättre. Efter onsdagens demonstration på Migrationsverket i Solna så har några haft 2 möten med Migrationsverket, först i Solna i samband med demonstrationen där man lovade att se över ärendet och föra frågan vidare. Sedan ett möte på Migrationsverket i Hallonbergen där Laziz Sharifovs ärende hanteras. Efter det första mötet släpptes restriktionerna ute på förvaret i Märsta. Laziz verkar kunna kommunicera lite igen och hans besök fick både röra vid honom fysiskt igen och även ta med sig saker och mat till honom. Migrationsverket hade bedömt att det fanns en överhängande risk för fritagningsaktioner. Någon har säkert sagt något i den stilen i ren frustration i de sociala medierna, men det kan också lika gärna ha varit ännu ett tortyrinstrument i demokratins namn.

Det andra mötet vet jag inte exakt vad det resulterade i, men det måste nog ses som ganska unikt att engagerade privatpersoner fått träffa ansvariga och fått dem att lova att hantera ärendet extra. Man tycker det borde ha varit en självklarhet från början och att man tidigare borde lyssnat på det juridiska ombudet. Men alla handlingar som advokaten hittills lämnat in har avslagits.

Efter demonstrationen transporterades Laziz Sharifov från förvaret i Märsta tillbaka till Flen. I märsta sitter man bara i väntan på verkställande av utvisningen, att rent konkret åka till Arlanda. Men i Flen sitter han i väntan på behandling av ärendet vilket måste ses som positivt. Man får åtminstone hoppas att landet Sverige ännu inte använder en uppenbar lugnande effekt på engagerade, för att i smyg kunna förflytta Laziz Sharifov till en annan flygplats, Skavsta eller Landvetter i Göteborg för en mer diskret utvisning medan vi andra andas ut lite i väntan på mer resultat. Det vore väldigt otäckt.

Och många har verkligen engagerat sig i detta fallet, politiker, artister, idrottsprofiler, föreningar och till och med Lärarförbundet med flera.

Men det är inte över än, inte förrän Laziz och hela hans familj fått ett permanent uppehållstillstånd i Sverige och Laziz och hans syskon kan återvända till skolan och fortsätta sin integration i det svenska samhället. Och då ska vi minnas att Laziz Sharifov långt ifrån är den enda som råkar så här illa ut i vårt trygga, demokratiska land. Hans öde är bara ett av många.

Det är kanske dags att svenska folket tänker till lite. Det är snart valår. Vill vi ge partier som Sverigedemokraterna mer makt i vårt land? Då kommer detta bli vardag och arbetet för att förändra lagarna lär inte gå mot det bättre, mer humana och rättvisa. Vi ska absolut kunna ta hand om de flyktingar och invandrare vi tar emot i vårt land. Det ska gå att få arbete och bostad både för gamla och nya svenskar. Vi ska definitivt inte vara världsledande demokrati när det gäller att skicka människor tillbaka till krig, terror, misshandel, våldtäkt och död.

En politiker i Vänsterpartiet skrev i en Facebook-grupp att Sverige fällts 20 gånger av FNs kommitté mot Tortyr, vilket gör oss världsledande. Intressant läsning i ämnet finns hos Amnesty – Sverige och tortyr.

Förresten, om var Sverigedemokrat satte igång att släktforska sina egna linjer, skulle det helt säkert visa sig att ganska många själva är invandrare på något vis. Så vem är egentligen svensk och vad är egentligen svenskt? Köttbullar och midsommar, sprit och kvinnomisshandel eller rasism och främlingsfientlighet? Eller är det medmänsklighet, värme och riktig demokrati och allas lika värde? Vore det då inte med viss stolthet man kunde säga att man är svensk? Oavsett om du heter Joakim, Kurt, Greta, Mohammed eller Laziz?

Som sagt, det är dags att tänka till.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Denise 17 år

Idag fyller vår älskade Denise 17 år! Det känns så konstigt och tiden går så vansinnigt fort!

Det var här det började, även det en fredag för 17 år sedan. Allt var så mycket annorlunda då. Vi var unga och nyförälskade, hade just flyttat ihop och skaffat vår första gemensamma bostad och hon blev vårt första barn :) Även om vi spenderade mycket tid på sjukhus var det inte så märkligt. Man tog dagen som den kom och livet som det var.

Nu är hon 17, snart 18 och myndig. Jag säger som Martin Beck i en av de gamla filmerna med Gösta Ekman, när han har svårt att acceptera att hans dotter blir äldre och vuxen: hon är inte vuxen, hon är lång :)

Fördelen när ens barn blir större är att det går att diskutera på ett annat sätt och facit på hur det skulle bli i livet närmar sig med stormsteg.

Bebis, blev kyrkans barntimmar, blev låg-, mellan- och högstadiet och nu gymnasiet. Helt otroligt!

Grattis på födelsedagen älskade barn!

[tags]Barn, Familj, Tonåring, Tonåringar, Familj[/tags]

Migrationsverket drar åt snaran för Laziz Sharifov

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Tidigare idag publicerade Aftonbladet en artikel om Laziz Sharifovs lillebror. I artikeln finns också en ganska bra genomgång om bakgrunden till familjens asylsökande i Sverige.

Jag försöker följa debatten på sociala medier och diverse radio och tidningar, men det är så omfattande att det nu börjar bli svårt att hänga med, vilket är väldigt positivt. Fallet får den uppmärksamhet det förtjänar. Diverse partier och kändisar har nu börjat uttala sig och till och med kommunpolitiker i Haninge kommun har nu gjort ett officiellt uttalande i ett enskilt ärende vilket nog är mycket ovanligt. Imorgon planeras en stor demonstration utanför Migrationsverket i Stockholm. Hade jag haft minsta möjlighet att närvara hade jag gjort det.

Samtidigt sprider sig kylan vidare i kroppen. Migrationsverket har dragit åt snaran ytterligare för Laziz där ute på förvaret ute i Märsta norr om Stockholm. Jag läser på Facebook att besök från och med idag är bevakade och ingen får röra Laziz vid besöken. Orsaken sägs vara att man snappat upp planer på fritagning i de sociala medierna.

I Själva verket tror jag det är prestigekriget och beslutsamheten som ökar i styrka i takt med protesterna bland medborgare och politiker. Den här utvecklingen är ganska oroande. Det har uttryckts farhågor att Migrationsverket planerar att utvisa Laziz samtidigt som den pågående demonstrationen imorgon då fokuset är någon annanstans för tillfället.

Så kära makthavare, glöm inte att det snart är valår och även om ni skiter i människoöden, så tänk på era ”ändor”. Kan ju vara bra att ha att sitta på om ni planerar att ha kvar makten en mandatperiod till…

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del VIII

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Den tragiska och sorgliga historien ser ut att gå mot ett sorgligt slut, det ser faktiskt inte särskilt ljust ut.

I fredags lämnade Laziz Sharifovs advokat in ett verkställighetshinder till migrationsverket. Vad det innehöll vet jag inte men det kunde tydligen inte behandlas under helgen. I morse hade verkställandet av utvisningen ”frysts” i väntan på utredningen av verkställighetshindret.

Ikväll kom tydligen ett avslag. Avslaget kan överklagas en gång till enligt uppgift.

Det är ett par saker som slår mig. Först tar det 5 eller 6 år att utreda. Man låter människor rota sig och etablera sig i det svenska samhället genom vänner, skola och sport. Detta och många andra ärenden där Migrationsverket verkligen tycks ta tid på sig.

Nu plötsligt, tog det bara några timmar att ge avslag på ett verkställighetshinder. Då är man kreativ och snabb. Jag känner som sagt inte innehållet, men det låter som väldigt snabbt genomgånget. Det känns som om man redan bestämt sig och kanske inte ägnade ärendet speciellt mycket energi och då tycker jag det känns som att rättssäkerheten är lite i farozonen?

Nu har det helt säkert gått prestige i ärendet. På grund av de häftiga reaktionerna om inte annat, borde man tänka till. Men just på grund av dem, kan det lika väl vara så att man ”minsann inte” tänker visa sig vacklande och ge med sig. Vilka signaler skulle det sända? Lite skrik på nätet så skulle var och varenda flykting få stanna? Är det så cyniskt man tänker?

Jag har skrivit det förr och det tål att skrivas igen, jag håller med boxaren Frida Wallberg, att man skäms!

Men utvisas Laziz ur Sverige, vad hjälper det honom att vi skäms? Vi har fortfarande vår fina trygghet att skämmas i. Vad som händer honom om han utvisas, får vi säkert aldrig veta.

Denna galenskap måste få ett slut. Jag önskar att hela Migrationsverket kunde ”frysas” i väntan på utredning om vilka värdegrunder man egentligen har. Jag tvivlar inte på att det finns stöd i lagen om man bara ville besluta i positiv riktning. Det bevisar andra fall att lagen lika gärna kan tolkas åt båda håll.

Men som i Aftonbladets artikel jag skrev om igår, som handlade om Sara som skulle utvisas ur Sverige. Trots hennes treåriga dotter ansåg man först inte att hon hade tillräcklig anknytning till Sverige, eller att den anknytningen i vart fall skulle prövas från hennes hemland. Sedan ändrar man sig och plötsligt är ”bara ett barn” tillräcklig anknytning.

Med det sättet att tolka lagen och regler så måste jag fråga mig om rätt människor verkligen sitter på rätt platser? Det kanske inte alls är fel på lagen i så stor utsträckning, utan mer på de som tolkar den, helt enligt eget tycke och smak som det känns.

Så Migrationsverket, visa lite ödmjukhet, erkänn att ni bedömer fel ibland och utred varför och gör om och gör bättre! Det är dessutom ganska bråttom eftersom människoliv och människors hälsa hotas för var gång ni leker med människoöden!

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen[/tags]

Aftonbladet fokuserar på Migrationsverket

Bland Annat Aftonbladet verkar nu köra en drive med exempel på Migrationsverkets syn på mänsklighet. Eller kanske man ska avlasta dem lite och säga svensk lagstiftnings syn på flyktingar.

Bara idag har man tre artiklar med exempel på hur kallt man hanterar ärenden och hur lite man tar hänsyn till konsekvenser.

Självklart finns några artiklar om Laziz Sharifov, bland annat dagens artikel Aftonbladet: ”Låt Laziz ta studenten”. Där skrivs bland annat om händelsen på flygplanet som jag var först ut med tack vare ett vittne ombord på flygplanet.

Direkt efter läser jag artikeln

Aftonbladet: Skickas till Tyskland – efter två år i Sverige. Det är en historia som jag tycker i många stycken påminner om den för något eller några år sedan, där man skulle utvisa en ensam tre-åring utan föräldrar eller anknytning. Den liknar också fallet med Laziz Sharifov. Efter lång tid i Sverige har 2 barn rotat sig i en ny familj. Deras biologiska mamma är försvunnen. Då vill Migrationsverket utvisa barnen till Tyskland för att det var i det landet familjen först sökte uppehållstillstånd.

Man blir bara så mörkrädd.. Efter 2 år! Jag kan förstå om man skickar flyktingar till ”rätt” land direkt på Arlanda eller efter någon vecka eller månads handläggningstid. Men ursäkta Migrationsverket, 2 år!

Men det finns också vansinne som vänder till klokskap fast även det gör mig mörkrädd. Det börjar med en äldre artikel som handlar om Sara som flytt sitt hemland. Bara sättet hon hamnar i Sverige på är omänskligt.Sedan fortsätter historien i artikeln Aftonbladet: Migrationsverket: Sara får stanna. Då har Sara varit här i 5 år och hotats med utvisning gång på gång. Under tiden har hon fått en dotter med en svensk medborgare, således får barnet också svenskt medborgarskap. Men utvisningsbeslutet står fast och hon får välja på att lämna eller ta med sig sitt barn.

Sedan ändrar man sig plötsligt. Man konstaterar att hon har stark anknytning till sitt barn och får stanna!

Det är hårresande läsning. Det blir bara sjukare desto fler lagar och avtal man hänvisar till som hamnar i grotesk motpol till de människoöden man hanterar. Lidande, våld, våldtäkt, mord och förtryck, mot lagar och förordningar och avtal. Och värst av allt är handläggningstiderna, den ständigt återkommande vanan att vilja splittra familjer och skicka människor in i ett okänt helvete. Då kan man bara stänga pärmen med ”case closed”, hämta en ny kopp kaffe i automaten som brygger lite surt kaffe, speciellt på måndagar…

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Barn, Aftonbladet, Media[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del VII

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Det här blogginlägget kommer uppdateras löpande under dagen.

En lördagsmorgon gryr och jag blir väckt av telefonen 07:22. Det är ett dolt nummer som jag ibland undviker att svara på. Speciellt 07:22 en lördagsmorgon. Men när jag vaknat till undrar jag om det var dumt att inte svara. Vem skulle ringa mig i det här ärendet? Å andra sidan ringer aldrig telefonen 07 en lördagsmorgon till mig. Jag får aldrig veta.

Till morgonkaffet läser jag på Facebook att det verkar bli ett nytt utvisningsförsök idag. Laziz vänner har fått information om ett flyg till Moskva kl12 idag och att en flykting ska följa med. Vidare har man tagit reda på att 4 platser är bokade i närheten eftersom flyktingen befaras bli våldsam.

Kaffet smakar plötsligt beskt och jag ångrar att jag vaknade idag.. Eller ångrar att jag inte svarade i telefonen. Vem det än må ha varit och vad jag än hade kunnat göra, så jag gjort det.

Det skär i hela kroppen. Bokat 4 platser för att den avvisade kan bli våldsam? Varför tror de det? För att det är så mycket bättre väder sommartid i Sverige eller för att socialbidragen är så väl tilltagna? Eller kan det bero på ångest, panik över kända och okända konsekvenser av att komma tillbaka till ett land man flytt ifrån? Ångest och panik över att splittras från sin familj och sina vänner och alla här som bryr sig, kända som okända?

Vad är det för land vi lever i och vilken trygghet tror vi att vi har? Eller är det för att landet och tryggheten bara är vårt och gud nåde den som tänker sig att utnyttja det?

Det finns en otäck känsla i allt det här som handlar om främlingsfientlighet och prestige. När det gäller prestige, om vi tigit still, hade Laziz och andra kunnat utvisas i lugn och ro. Protesterar vi som nu kommer man vägra ändra beslutet för att visa att folket inte ska få bestämma. Känslor styr inte över lagar. Dock är det inte Guds lagar, vilken Gud man än svär sig till, utan människans förordningar.

Skulle beslutet nu ändras visar politikerna och tjänstemännen svaghet, att de nog hade fel trots allt. Så är det helt säkert ur deras synvinkel. Ur min synvinkel vore ett ändrat beslut att ta sitt förnuft till fånga och låta mänskligheten vinna. Jag skulle hellre rösta på en sådan politiker än den med prestige.

Främlingsfientligheten då? Hur har vi det med den bland de som styr och beslutar och i slutändan verkställer? Vore det inte läge för verkställande tjänstemän som är sist i denna snuskiga kedja, att precis som vi visa lite civilkurage och vägra genomföra utvisningen av en människa som mår så uppenbart dåligt!?

Jag söker vidare efter information under dagen och kommer uppdatera detta inlägg så fort jag vet mer.

Uppdaterat 14:27

Enligt en tråd på Facebook har nu Laziz advokat lämnat in ett verkställighetshinder till Migrationsverkets jour på Arlanda. De som jobbar med sådana frågor arbetar inte helger varför utvisningen skjuts upp. Samtidigt kan jag läsa att det inte är säkert att detta förhindrar en utvisning ändå.

Just nu befinner sig tydligen Laziz åter på förläggning i Märsta och har tagit emot besök av nära vänner.

Aftonbladet publicerade just en artikel om Laziz, läs den här samt Frida Wallbergs reaktion i Expressen.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]