Nomell.Se

När jag var 16 och fortfarande bodde hemma lånade jag min fostersyster Camillas tvärflöjt. Det var ett av de vackraste instrument jag visste och jag lärde mig spela på egen hand efter en ”crashcourse” hos syrran. Det handlade mest om hur man skulle hålla tvärflöjten och rätt fingersättning, hur man tog isär och gjorde ren flöjten. Resten fick jag lära mig på egen hand.

Ett par år senare fick jag hjälp av en väninna som var mycket duktig på tvärflöjt att lära mig några ytterligare bra saker. Kort därefter fick jag lämna tillbaka flöjten för min syster ville ha igen den. Det var inte mycket att säga om det, det var ju hennes.

Många år senare tog jag tag i det igen och köpte en flöjt. Mycket satt kvar i händerna men jag valde ändå att ta några inledande tvärflöjtslektioner. Det var nog tur för jag hade lite fel fingersättning som jag dessutom tränat in under alla år. Men det var inte jättesvårt att ändra till rätt fingersättning eftersom den rätta kändes mer naturlig.

Jag pendlade långt från södra till norra Stockholm för att ta lektionerna och jag hittade en bra lärarinna som både kunde undervisa i flöjt och dessutom med en bra pedagogik som fungerade för mig som synskadad.

Jag var väl ingen mönsterelev men för mig var det ett strålande sätt att komma igång igen. Fem lektioner blev det totalt och jag hade önskat att jag fortsatt lite till eftersom det inte heller var särskilt dyrt. Jag kan ju alltid återuppta lektionerna.

På min första lektion hade jag en dröm som jag framförde. Att spela som James Galway är naturligtvis omöjligt, men att kunna spela Johann Sebastian Bachs Siciliana #1031 var min högsta önskan och den uppfylldes!

Nu har spelandet åter blivit ganska sällsynt som det ofta blir. Jag har svårt att hitta tiden i fred och lugn och ro som det så ofta blir. Jag skulle säkert åter behöva ta några lektioner för att både få inspiration och mer teknik. Men vi får se hur det blir.

I dagarna åkte flöjten fram igen och det är som att lära sig cykla, har man en gång lärt sig så kan man även om jag helt klart tappat en del igen.

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

Andra bloggar om: Musik, Minnen, Flöjt, Tvärflöjt

”Sarah, vilken landsplåga!” tänker många. 1988 när Mauro Scocco^W släppte skivan med samma namn var Mauro och gruppen Ratata^W min favoritmusik liksom Eldkvarn, Lustans Lakejer och så klart Gyllene Tider.

Det var ju den där sommaren 1988, då jag rymde hemifrån. Jag har skrivit om den förr och man kan läsa mer på min sida.

Det var enormt mycket som hände då både i kroppen och min omvärld. Idag kan jag fascineras över hur mycket jag ändå tålde att gå igenom men det gick och jag är tacksam för det. Det vi har upplevt och det som har hänt leder oss till det som är idag. Och hade det bitterljuva inte varit, hade jag inte heller varit här där jag är nu, och min fru hade kanske varit någon annan, i en annan stad, helt andra barn… Så visst är jag tacksam trots allt!

Men det var mycket som hände då. Jag bytte skola, fick ny klass och nya vänner i mitt nya liv, mitt i kaoset. Jag har skrivit om Sara förut och vilken betydelse den vänskapen fick för mitt fortsatta liv. Sara är som andra en sådan där ”om inte”-händelse. ”Om inte” så hade saker sett annorlunda ut helt säkert.

Den här låten får mig att väldigt detaljrikt minnas de där första nervösa dagarna i en ny skola. Särskilt, det måste ha varit första dagen, när jag inte ens visste om jag satt bredvid en tjej eller kille och behövde gå på toaletten akut under en lektion. Jag frågade den bredvid om den kunde visa mig vägen dit och efter det var hon min enda riktiga vän i klassen. Jag kom in i en pubertetskrisande åttondeklass, jag var ett pubertetskrisande monster själv som dessutom hade annat att slåss med men hon var bara lugn, varm, snäll och vänlig, alltid!

De andra tråkade henne så klart med ”Sarah, kom ut i kväll! Jag väntar i hörnet vid Seven Eleven”. Men jag lät min vattentäta Sony Walkman-freestyle snurra och lyssnade och drömde :)

Den här låten får mig också att minnas hennes röst helt exakt. Åtminstone som den lät när hon var 15 och 16, doften och första gången hon var hemma i vårt hus och vi pluggade tillsammans.

Så för Österskär, Åkersberga, Rydbo, Söraskolan och Sara och jag tycker låten fortfarande är bra :)

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

Andra bloggar om: Musik, Minnen

Jag är väldigt fascinerad över hur vi människor kan koppla minnen till musik. Den där skolavslutningen, festen, kyssen, semestern, vädret eller vad som helst starkt man upplevt. Ikväll som många andra kvällar fastnade jag i soffan och bläddrade runt i min musiksamling som minst sagt är ganska omfattande och bred. Den återspeglar 30 år av musiksmak som förändrats ständigt. Där finns klassiskt, rock, punk, smörig POP, jazz, 60-, 70-, 80-, 90- och 2000-tal, ja allt möjligt.

I några inlägg framöver tänkte jag dela med mig av några av minnena och musiken kopplade till dem.

Året måste ha varit 1982 eller 1983 och jag gick på lågstadiet på Tomtebodaskolan^W, en specialskola i internatform för synskadade elever. Då var det rullband, kassett och vinyl-skivor som gällde och jag fick någon gång där en grammofon av min farfar, en grammofon med inbyggd FM-radio och en back skivor. Jag var världens lyckligaste!

Jag kanske gick i tredje klass och en av mina bästa vänner hette Tord och kom från Öland och gick i högstadiet, nionde eller tionde året. Ja det var upp till årskurs tio på den specialskolan för att första året ansågs likställt med dagis, eller förskola som det skulle hetat idag. Han kunde väldigt mycket, bland annat om bilar vilket i och för sig inte var ovanligt bland mina synskadade vänner på den tiden. Många snöade in på något och bilar hörde till det vanliga. Han kunde höra på en bil som stod och brummade vilken modell och ofta också årsmodell och berätta om motorerna som satt i bilarna. Jag tyckte hans kunskaper var superintressanta men jag hade inte samma intresse och lärde mig nog inte så mycket.

Tomtebodaskolan som ligger i Solna i Stockholm ligger alldeles invid järnvägen. Väldigt många tåg och spår passerar där varje dygn. Tord kunde otroligt mycket om tåg och det som skrämde och tjusade mig väldigt mycket då, starkströmsmatningen till tågen. Det kanske var för att det där fräsande ljudet från ledningarna på vintern lät otäckt och jag visste att man dör av det.

Men Tord kunde också engelska. Vi satt ofta på mitt rum nere på elevhemmen på kvällar och ibland helger och lyssnade på musik. Och det vi lyssnade på var det som fanns i min musiksamling som jag fått av min farfar hemifrån.

En väldigt välanvänd skiva med The Boppers^W snurrade ständigt på skivtallriken. Låten ”Tell Laura I Love Her” tyckte jag var så sorglig. Tord och jag kunde sitta och lyssna på låten om och om igen och jag tröttnade aldrig på att höra honom översätta den sorgliga och tragiska texten om ett förälskat par. Killen anmäler sig till en biltävling och bilen slår runt och börjar brinna. Den döende killen framför sin sista hälsning till sin älskade Laura.

Den romantiska, vemodiga ådran fanns i mig redan då. När jag hör den här låten idag snurrar den inte längre på en knasstrig 33-varvare utan streamas i hög kvalitet från musiktjänsten Spotify och det känns ju lite absurt. Men låten får mig att minnas mitt rum i raden av elevhem alldeles invid järnvägen vid Tomteboda, gångvägen upp till skolbyggnaden, doften, av hägg om våren och den kusliga känslan med knasstret från högspänningsledningarna nere vid järnvägen när tågen passerade och jag kunde gå där alldeles själv på väg från skolan eller någon aktivitet.

Den här låten kommer för alltid förknippas med den tiden, den platsen och Tord från Öland… och tågen som passerade.

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

Andra bloggar om: Musik, Minnen

Ikväll var det dags för en liten höjdpunkt i tillvaron! Mitt gamla idolband Coca Carola spelade på Kafé 44.

Det var ett antal år sedan nu Coca Carola splittrades och det klart att man gått och väntat på en återförening i någon form och nu kom den äntligen, ett sorts genrep inför konserten på Peace and Love-festivalen senare i juni.

Kafé 44 på söder i Stockholm är kanske inte jordens bästa konsertlokal, det har jag aldrig tyckt. Nu är jag äldre och antagligen tråkigare och just den åsikten har inte förändrats. Att gå på punkkonsert alkoholfritt var också en ny erfarenhet. åtminstone förr hängde ju sådana konserter väldigt mycket ihop med pilsner.

Fördelen med dagens spelning blev istället att det fanns barn i lokalen vilket även det var väldigt udda men gulligt. Särskilt när någon i bandet vars barn stod och skrek ”hej pappa!” vilket var ett tydligt tecken på att det inte bara är jag som blivit äldre :)

Jag tyckte det var mycket tråkigt när Coca Carola splittrades och en tidsålder gick i graven, men jag vet ju att allt inte kan pågå i evighet. Just därför var det en riktig nostalgitripp att få se dem live igen och trots flera års uppehåll var dem tighta som vanligt och som sångaren Curre mycket riktigt påpekade, texter skrivna för 10–20 år sen är lika aktuella idag.

Efter spelningen blev det att gå vidare till annan lokal för att få den där saknade kalla ölen och för att låta öronen hämta sig lite. Trots att jag stod längst bak borde man kanske haft proppar. Jag tycker sånt tar bort mycket av det bra ljudet, men som idag, om det berodde på lokal eller skadade öron, skrällde det lite för mycket.

Andra bloggar om: Musik, Punk, Konsert, Coca Carola, Åkersberga, Kafe 44

Sedan en lång tid tillbaka har jag funderat över hur spelandet av musik ska lösas i vårt hem. Under åren har jag haft en klassisk stor stereostapel med förstärkare med 5.1-ljud, CD, MD, DVD, kassettdäck och vinylspelare, en fet baslåda och väggarna prydda med högtalare. Förutom detta fylldes vardagsrummet med tio Benno-hyllor från IKEA fyllda med hela CD-samlingen i bokstavsordning, DVD-skivor i mängder och alla gamla hederliga VHS-filmer. Kort sagt var ljudet en ganska stor del av vardagsrummet och jag spenderar väldigt mycket tid med musik.

Under de senare åren har vårt sätt att konsumera musik verkligen förändrats i grunden. Det som började med en freestyle med kassetter följt av bärbar CD-spelare och väskan full med CD-skivor på tåget, har idag blivit sparad eller strömmad musik i telefonen eller iPoden.

På samma sätt har utseendet på vårt vardagsrum sakta förändrats. När den maffiga stereostapeln byttes ut mot en slimmad pelare från Samsung och CD-skivorna efter att ha blivit inlagda i datorn, åkte ner i kartonger och upp på vinden. Men här blev det lite jobbigt. Samsung-stapeln med USB-port kunde förvisso spela upp den inrippade musiken från samlingen på hårddisken men det var ett gränssnitt som var bökigt och omständligt. Menyerna för att välja musik blev oanvändbara och det gick inte att fjärrstyrs.

Så när Samsung-stapeln slutligen gav upp började det bli dags att se sig om efter en ny lösning. Och nog för att jag ibland saknar den enorma stereon och raderna med CD och DVD-hyllor kändes ändå en mer tidsenlig lösning på sin plats. Våra inköp av riktiga CD-skivor har i princip minskat till noll och DVD-inköpen minskat kraftigt. Men när det gäller DVD så är det en helt annan historia. Skivinköpen har flyttat nästan uteslutande till iTunes vilket fungerar bra rent praktiskt men känns inte som att köpa en skiva på riktigt.

Så under ett halvårs tid har jag tittat runt och provat vad som skulle fungera bäst. Eftersom vi kör nästan uteslutande Mac hemma nu föll mina ögon på Airport Express som är en liten dosa man ansluter till sitt trådlösa nätverk, kopplar till externa högtalare och sedan spelar upp musiken strömmande från en eller flera datorer utrustade med iTunes. Men flera problem såg jag med detta, dels att det krävdes bra fristående högtalare och inga tillräckligt kraftfulla för vardagsrummet. Dels för att kunna fortsätta använda mina Samsung-högtalare krävdes ändå en förstärkare med lite kräm i. Det skulle bli många små komponenter som ändå bara skulle göra att jag skulle kunna spela upp musiken från iTunes men inte så mycket mer.

Slutligen fick jag tips om att titta på Sonos prylar och då öppnades en helt ny värld av möjligheter! När jag började läsa på om vad dessa enheter erbjuder verkar de vara som gjorda för mina behov! Sonos är ett trådlöst musiksystem som består av förstärkare eller spelare med inbyggda högtalare. Man ansluter en enhet till sitt trådbundna nätverk så kommunicerar resterande enheter sedan med varandra i ett eget trådlöst nätverk. Systemet har inbyggda tjänster som gör det i stort sett helt fristående. Det enda som krävs är en lagringsplats någonstans på ens nätverk, en dator eller nätverksansluten hårddisk där all musik finns lagrad som Sonos strömmar musiken ifrån till en eller flera spelare.

I systemet finns även en inbyggd klient för att spela musik från Spotify samt möjlighet att lyssna till internetradiokanaler. Och allt styrs antingen från ett program i datorn, i din iPhone eller Android-telefon eller från någon av Sonos egna fjärrkontroller. De senare är dock onödigt dyra och programmen för dator och telefon erbjuder i stort sett samma funktionalitet.

I TV-rummet finns nu en förstärkare, Sonos Zoneplayer Z P120 som kort och gott erbjuder en line-in-ingång för externa enheter så som TV, DVD eller liknande, skruvkopplingar för högtalarpar samt en utgång för subwoffer. Förstärkaren är liten och kompakt, erbjuder 2x65W uteffekt. Ljudet med en gammal Sony subwoffer och våra kära Samsung-högtalare blev klart över förväntan med en så pass liten enhet.

Sonos Zoneplayer S5 är en fristående spelare som jag något gammalmodigt skulle kalla ”bergsprängare”. Den är flyttbar men kräver anslutning till 220V vilket väl gör min benämning lite felaktig. Den erbjuder ett mycket fylligt och bra ljud med ordentlig basåtergivning vilket gör att S5 definitivt fyller ett normalstort rum med perfekt ljud. även S5 har en line-in-ingång på baksidan för att plocka in ljud från en MP3-spelare, telefon etc och låta det strömma ur en eller flera spelare i Sonos-nätverket.

Fördelarna med detta system är fler än jag någonsin vågat hoppas på. Att från någon dator, iPad eller telefon välja musik, antingen från vårt eget musikbibliotek som är ganska omfattande, från Spotify eller någon av alla tusentals internetradiostationer runt om i världen i samma gränssnitt. Välja om samma musik ska spelas upp i alla Zoneplayer-enheter eller spela olika musik i de olika enheterna. Det som förvånar mest är att det tycks gå att spela olika musik från Spotify i de olika enheterna trots bara ett Spotify Prenium-konto.

Förutom möjligheterna att spela musik ur sitt lokala musikbibliotek eller Spotify, finns också andra tjänster att lägga till. Dels kan man skrobbla sin musik till Last.fm vilket innebär att Sonos skickar information till ditt Last.fm-konto för varje artist och spår man lyssnar på där det sparas. Dessutom finns tjänsten Wolfgangs Vault som är en tjänst för att strömma inspelade livekonserter med rock, jazz, indi, country och blues. Integrationen fungerar som övriga musiktjänster med snabb sökning på artist, album spår etc. På samma sätt kan man lägga till stöd för tjänsten Deezer.

Förutom detta finns stöd för sociala nätverk och i dagsläget för Twitter. Man kan helt enkelt publicera vad man just nu lyssnar på och när man publicerar på Twitter finns ett antal förinlagda Twitter-meddelanden att välja mellan. Självklart kan Sonos hantera multipla Twitter-konton så att hela familjen kan välja att posta på just sin Twitter.

Nackdelar finns också så klart.Den tydligaste vi hunnit märka är att då vi avstod från deras egen dyra fjärrkontroll blir det plötsligt lite omständligt att bara ändra volymen från TV-soffan när man drabbas av olika ljudnivåer mellan filmer och reklampauser. Då tar man fram sin iPhone som måste låsas upp och har man programmet för att fjärrstyra systemet redan aktivt tar det en liten stund innan det ansluter innan man kan ändra volymen, byta musik etc. Hade deras egen fjärrkontroll inte kostat runt 3000kr, hade det varit ett bekvämt tillskott på vardagsrumsbordet. En annan tydlig nackdel är att Zoneplayer S5 som är en så förträffligt bärbar musikmaskin inte kan vara helt fristående och trådlös. Man kan inte ta med den till sommarstugan eller husvagnen för att via mobilt bredband eller liknande spela musik även på semestern. Det hade varit riktigt trevligt!

Så nu känns det bra att faktiskt ha hittat en lösning för musiken. Det som återstår är att försöka lösa hanteringen av DVD- och VHS-samlingen. Att spela upp DVD-film från datorn till TVn och samtidigt få ut ljudet är inget stort problem. Men arbetet att dels rippa alla hundratals DVD-skivor och att göra det samma med VHS-filmer är ett enormt arbete och kräver enormt lagringsutrymme! Att dessutom ha möjlighet att säkerhetskopiera all denna media kräver inte bara en ny hårddisk. Tills vidare får de mest sedda DVD-filmerna stå dolda i en hylla i väntan på en lösning!

Andra bloggar om: Sonos, Spotify, wolfgangs vault, Deezer, Last.fm, LastFM, Lastfm, Twitter, Sociala Medier, CD, CD-skivor, DVD, Internetradio, Sony, Samsung, Musik, Musikbibliotek, Strömmad Musik, Ljud, Radio

Så är jag då på väg hem från den näst sista bokade lektionen hos Flöjtmaria och jag sitter i bil på väg in till stan igen. Som vanligt känner jag mig urdålig före lektionen, som ett hopplöst fall och skulle nog ha lätt att ge upp. Och som vanligt känner jag mig duktig och taggad och på rätt väg när jag är på väg därifrån =).

Idag körde vi vidare med andning och repeterade en del övningar och gav oss in på ytterligare ett nytt stycke. Så nu har jag lite att bita i tills nästa gång om två veckor.

Andra bloggar om: Musik, Musikinstrument, Instrument, Blåsinstrument, Tvärflöjt, Flöjt, Sopranflöjt

Efter några veckors slit börjar jag äntligen se ljuset i slutet av tunneln! Det var inte så jobbigt som jag först trodde det skulle bli när jag bar ner två stora flyttlådor med CD-skivor från vinden och började rada upp dom på bordet för att börja rippa. Ett tag var det ganska motigt eftersom högen med skivor som inte gick att rippa växte i takt med att högen rippade skivor krympte. När högen blev hotfullt hög bestämde jag mig för att prova dem i en annan dator och nu är även den högen borta.

Två flyttlådor skivor uppstaplade på ett litet bord är ganska mycket skivor! Nu har det blivit två små högar som återstår och sedan är det klart! Jag har faktiskt inte räknat skivorna annat än min gamla databas som säger 485 skivor. Men där finns några singlar jag inte rippat eftersom det då blivit dubletter och några enstaka andra CD-skivor med familjefilm som inte klassats som musik. Men så har vi också köpt skivor sedan jag slutade uppdatera den CD-databasen så siffran stämmer nog ganska bra.

Nu när högarna försvunnit märker jag hur många skivor som saknas. Ett tiotal album är borta. Förhoppningsvis någon annanstans i huset, i värsta utlånade och där den som lånat glömt ”adressen”. Det var tyvärr vanligt innan vi en dag bestämde att sluta låna ut filmer och skivor till andra än de absolut närmaste. Men man kan lätt göra ett överslag på 480 skivor och säkert lika många DVD-filmer, hur mycket pengar man lagt ner på detta genom åren.

Men när flyttlådorna åter står på vinden ska jag gå husesyn och se om några av de försvunna albumen kan hittas igen. Sedan ska jag ta backup på mitt verk och sedan börja skörda frukten av mitt arbete och börja njuta av alla guldkorn i samlingen. Att bygga spellistor med det man vill höra är nästa projekt och betydligt mer angenämt.

Andra bloggar om: Musik, CD, CD-samling, Skivor, Skivsamling, Rippa, iTunes, iPod, iPhone, Databas, MySQL, Artist, Artister, Johan Johansson