I helgen arrangeras Tacx World Championships online på Zwift. 4 deltävlingar äger rum under helgen, 2 för män och 2 för kvinnor utspridda över helgen för att det ska passa så många tidszoner som möjligt.
Förutom att världens bästa onlinecyklist ska utses, så lottas även en trainer från Tacx, en till en kvinnlig segrare och en till en manlig.
Idag gick tjejernas andra startgrupp och min äldsta dotter stod på startlinjen, ivrigt påhejad av mamman och pappan. :) Min dotter som började köra Zwift bara för någon vecka sedan, gör redan sin tävlingsdebut.
kl14 gick startskottet för de 62 cyklister som anmält sig och loggat in i tid. Banan var 41km och ganska platt. Allt verkade fungera bra och min dotter trampade på bra. Hon hade naturligtvis som nybörjare svårt att hålla jämna steg med dom betydligt mer erfarna svenska tjejerna men låg som mest någon dryg kilometer bakom dom ända in i mål.
Innan resultatlistan är helt klar gick hon in på plats 37 av 62 vilket jag tycker var super då många av dom medtävlande cyklat betydligt längre och en del elittjejer.
Nu återstår bara utlottningen av trainer. 1 chans på 62 är betydligt större chans än vad jag kommer ha i männens klass där det redan är flera hundra anmälda till kvällens och morgondagens race.
Årets sista motionslopp och den huvudsakliga avslutningen på utesäsongen idag och det blev verkligen en bra avslutning.
Klockan ringde 05:00 och jag flög ur sängen och kände mig ganska utvilad. En stadig grötfrukost och ombyte. Allt var framlagt och klart. Just dom här tidiga morgnarna kommer jag inte sakna.
Jag och ”MP” möttes straxt efter kl06 och tog halv sjutåget in mot stan. Givetvis var det en massa cyklister men också en hel del ”vanligt” folk på tåget. Fascinerande och jag undrar vart alla ska så tidigt en söndagsmorgon?
Vi klev av vid Karlberg och rullade den korta vägen ner i Rålambshovsparken. Det var fantastiskt väder och trots att det redan snart är mitten av september var det bara lite rysigt att stå stilla i vinden. Men det skulle snart bli varmare både av solen och att vi cyklade.
Ett litet missförstånd gjorde att vi missade vår lilla grupp och dessutom hamnade längst bak i fel startgrupp. När vi såg det gäng vi planerat att köra med rulla iväg och vi fortfarande stod långt bak i stockningen som uppstod allt mer, förstod vi att det skulle bli tufft att jobba ikapp.
Första sträckan genom stan gick ner i Södertunneln via Skanstull. Där gick det ganska långsamt innan farten släpptes fri. Färden gick ner genom Sickla, Älta, Bollmora och Haninge ut mot Årsta Havsbad. Vi körde på ganska bra och hade svårt att hitta några som höll samma fart som vi. Vi låg lite för långt bak bland dom som valt att köra lite långsammare så det tog sin lilla tid att hitta rätt klungor att köra med.
Ett kort depåstopp vid Årsta Havsbad för påfyllning av vatten. Det var nog det kortaste depåstoppet någonsin tror jag. :)
Sedan gick det vidare ner mot Nynäshamn och det flöt på bra. Vi låg mycket ensamma i motvinden och med det som utgångspunkt var det helt OK.
Någon knapp mil före Nynäshamn hann vi upp en ordentligt stor klunga. Vi gled in i den och kunde äntligen njuta och vila med bibehållen hög fart. Jag är fortfarande fascinerad och älskar känslan att susa fram i 40km/h utan att behöva ta i annat än korta stunder. Uppförsbackarna in mot Nynäshamn som annars är så sega och jobbiga gick i rasande fart och jag upplevde dom knappt som motlut.
I Nynäshamn var det gott om människor som hejade på, precis som förra året. Där fanns en depå som vi hoppade över. Vi hade gott om vatten och energi. Vi trodde fortfarande att vår grupp låg framför oss och ville jaga ifatt dom. Med facit i hand så stod dom nog i den depån när vi susade förbi. Men vi hade bra flyt och det kändes bra att vända hemåt så varför stanna? :)
Efter Nynäshamn kommer flera mil med ganska kuperade vägar. Klungan vi kört med in mot Nynäshamn upplöstes till viss del kändes det som och vi tappade tätgruppen vid något tillfälle. Så vi var åter ensamma annat än sporadiska grupper.
Men avsnittet från Nynäshamn till Haninge gick ändå över förväntan. Det var i någon enstaka backe som det tog stopp.
När vi körde genom Västerhaninge och Handen var det nedräkning. Min och ”MPs” familj stod i en rondell och skrek på oss så det ekade i hela Handen, sånt är fantastiskt när det börjar kännas lite tungt.
Här hade vi också börjat få lite andra problem. Jag började känna antydan till gungningar när vi trampade som det lätt kan bli med lite för lite luft i hjulen. Över fartguppen genom Handen Blev det uppenbart att vi behövde stanna. I Lenna tog vi ett stopp längs vägkanten och fyllde på bakhjulet i hopp om att slippa byta slang.
Genom Skogås, Trångsund, Farsta och Älvsjö kändes det i benen att det snart var mål men luften i hjulet gick ur allt fortare. I en kurva kändes det som om däcket skulle kränga av så då fick vi stanna igen och pumpa mer. Men över Liljeholmsbron var det lika illa igen men vi rullade på. Broskarvarna gjorde ont i själen.
Upp över Västerbron kändes det helt OK. Som ”MP” sa, vi körde om fler än vad vi blev omkörda och då är det bra. :) Västerbron kändes inte så tung men det kändes inget vidare att fräsa på nu med bara ett par bars tryck i bakhjulet.
Dom sista hundra metrarna in tillbaka i Rålambshovsparken, ett litet ärevarv och sedan genom målbågen kändes riktigt skönt. Jag pratade lite med en bekant, vi fick våra medaljer, hämtade soppa och bröd och letade upp en ledig plats på gräsmattan i parken. Där fick benen vika sig och soppan var gudomligt god och välbehövlig.
Thomas och Patrick anslöt en kvart senare och kort där efter Rickard. Vi satt som alltid en stund och summerade loppet och njöt av att få vila en stund.
Jag och ”MP” reste oss på knaggliga ben och tog oss trötta men nöjda till pendeltåget för att åka hem.
Vår måltid blev 4 timmar och 49 minuter. Det ger en snittfart på dryga 32km/h. Utan våra korta depåstopp och något längre servicestopp, blev den genomsnittliga rullhastigheten 33,5km/h och det är vi grymt nöjda med.
Effekten under sådana här lopp blir väldigt låg eftersom man rullar långa stunder. Det hade varit roligt att se genomsnittet annars.
Evenemanget får också gott betyg. För vår del var trafiken inga problem. Alla avstängningar verkar ha fungerat bra. Mycket polis ute som hjälpte funktionärerna att hålla ordning på alla sura bilister. En ambulanshelikopter flög över oss i trakten av Grödby söder om Västerhaninge och vi fick sedan berättat om en olycka som såg riktigt otäck ut. Vi såg också en ligga ner i början av loppet.
Depåerna fungerade grymt bra och i år fanns både kaffe och bullar vilket var en klar förbättring jämfört med förra året. Inte för att vi hann ta något kaffe men det luktade gott. :) Funktionärerna i depåerna var glada och trevliga och hjälpte effektivt till med påfyllning av flaskor och serverade bullar.
I mål bjöds som sagt på soppa och bröd, även det en uppgradering från förra året då man inte fick någon mat vid målgång. Kort sagt ett fantastiskt bra lopp.
Nu är det ett par dagars vila på programmet innan inomhusträningen fortsätter.
Idag började SM 2016 i Västerås med strålande vackert väder med lite vind. Sm började bland annat med junior- och paracykel-klasserna.
Paracykel växer sakta i Sverige känns det som och idag tror jag det stod ett 15-tal totalt på startlinjen varav 4 tandemteam. När vi kollat in banan i förväg på Strava såg banan väldigt platt ut och med andra ord perfekt för tandem.
startfältet i tandem var inte att leka med. Förutom 4 av Sveriges bästa tävlande, stod också 4 av Sveriges bästa piloter med på startlinjen. Det är inte bara bra för tävlingsresultaten utan också oerhört bra för parasporten
Följande tandemteam startade:
* Louise Jannering & pilot Anna Svärdström
* Jag & pilot Marcus Juneholt
* Jörgen Gustavsson & pilot Fredrik Ericsson
* Henrik Rüffel & pilot Nils Penton
Grenen, eller ”disciplinen” kallas tempo. Den går ut på att varje cyklist startar med någon minuts mellanrum och kör 25km så fort som bara är möjligt och snabbast vinner. Eftersom det inte finns tillräckligt många tjejer för att bilda en damklass, tävlar damerna i samma klass som herrarna men får en tidsrabatt på ca 12,6% på sin tid.
Jag tycker tempo är en ”svår” gren och har aldrig tyckt att jag varit starkast i de explossiva grenarna. Jag har alltid tränat för längre distanser, både i löpning och cykel. Men nu sedan några år tillbaka är det mycket intervallträning för att bli bättre.
Vi startade först bland tandemteamen. Jag vet inte vem eller vad som avgör startordningen, men dom senaste tävlingarna har jag, i mitt tycke dragit nitlotten att starta först. Det är alltid bättre att jaga än att bli jagad. Åtminstone känslan är att jag presterar bättre av att jaga. Men ödet eller något system avgjorde det igen.
Vi startade på ramp och det har jag nog inte provat förut, men det gick utan problem och vi accellererade iväg. Banan var som sagt väldigt platt men motvinden på vägen ut starkare än vad jag hade förväntat mig. Det kan man också se på resultatet sedan, att vägen ut gick ungefär 2 minuter långsammare än hemvägen. Men vi snittade ändå över 40km/h fram till vändpunkten.
Kort efter vändning mötte vi nästa tandemteam Jörgen & Fredrik och även om det var svårt att avgöra så låg dom obehagligt nära i tid. Dom andra två teamen mötte vi senare men då var det för lång tid från vändning för att det i huvudet skulle gå att avgöra hur vi låg till. Och tjejernas tidsrabatt är inget man huvudräknar fram i det läget. :)
Det var bara att köra på in mot mål och det gick undan, 47km/h i snitt.
Sedan hände det saker. :) Team Jörgen & Fredrik gick i mål och slog oss med 19,9 sekunder och jag förberedde mig på en silverplats. Det var väldigt små marginaler. På grund av en felkörning av team Jörgen & Fredrik fick de tidstillägg på 20 sekunder av tävlingsledningen vilket gjorde mig & Marcus till segrare med 0,1 sekund, minsta möjliga marginal.
Efter omräkning kom team Louise & Anna på tredje plats endast 18 sekunder efter oss andra och en stund senare rullade team Henrik & Nils in på en fjärdeplats.
Det bör också för ordningens skull tilläggas, att det rådde oklarheter kring huruvida de tre andra teamen också körde fel precis som Jörgen & Fredrik, men tävlingsledningens beslut stod fast.
Så det blev guld för mig. Och visst, i tävling gäller regler och missöden sås om punktering eller liknande alla lika. Allt kan hända och det kan påverka placeringen. För mig är det givetvis roligt att vara svensk mästare, men guldet har en liten silverkant eftersom team Jörgen & Fredrik faktiskt slog oss prestationsmässigt.
Tävlingen slutade som tävlingar ska sluta, någon är glad, någon annan är besviken och själv hamnade jag någonstans däremellan dessa två känslor. Vi packade bilen, tog farväl av våra piloter och kompisar och far nu mot Stockholm igen.
Den viktiga delen av tävlingssäsongen är slut för min del. Det återstår ett par tävlingar som jag ska köra om jag har pilot samt tre inbokade motionslopp i form av Roslagshösten, Sthlm Bike och Velothon Stockholm i augusti och september. Det jag laddar och ser fram mest emot, är Velothon Stockholm då jag och min pilot Mattias ”MP” Pålsson har en stark ambition att köra bättre än förra året. Drömmen och målsättningen är att försöka köra in på runt 4 timmar, men det är mycket som ska stämma för att det ska vara realistiskt. Framför allt mer träning under sommaren och turen att lyckas hänga kvar i någon av de snabba klungorna. banan är stundtals lätt kuperad och det är i backarna vi lättast tappar singelcyklisterna och min pilot behöver känna sig mer säker på klungkörning och våga ligga närmre för att inte heller tappa draghjälpen. Men jag tror och vill att det ska gå. Vi får se. :)
Nu ska jag ändå njuta lite av segern idag. Den starkaste känslan är ändå hur fantastiskt startfältet varit. Den knappa marginalen mellan de 3 pallplatserna säger en del om den styrkan.
Ett stort tack till min pilot Marcus Juneholt och för dagens insats.
Efter Halvvättern i söndags var det bara att ladda om inför mitt fjärde varv runt Vättern. Väderleksprognosen såg verkligen usel ut och lovade mellan 15–17 grader och rikligt med regn.
Jag och min pilot Thomas åkte mot Motala igår eftermiddag. Vi installerade oss i den hyrda lägenheten bara några minuter från centrum och startområdet. Vid 18:30 träffade vi min <a href=”/mot-alla-odds>”Mot Alla odds-kompis Rickard Forshäll och hans syster som båda skulle köra runt Vättern. Det blev middag på ett ställe som serverar stora pastarätter.
Efter maten gav vi oss ner till centrum för att kvittera ut våra nummerlappar och kompletterade med lite energi att ha med under cyklingen. Vi såg dom första tappra cyklisterna rulla ut ur Motala innan vi promenerade hem till vår hyrda lägenhet igen.
Kvällen ägnades åt de sista förberedelserna med cykeln för att bara kunna rulla iväg på morgonen. Kläder lades fram och sadelväskan packades med allt nödvändigt och vattenflaskor ställdes på rad, redo att fyllas på morgonen.
Det är alltid en speciell känsla det där också, alla förberedelser. Jag känner mig alltid lite ”nervös” och just nu var det extra nervöst med tanke på väderleksprognosen som lovade mycket regn. Det kändes inte så bra.
Klockan ringde 04:00 och jag kände mig ganska utvilad. Termometern visade nästan 15 grader och ännu syntes inget regn. En och annan cyklist passerade på gatan nedanför på väg mot start, men annars var allt lugnt.
Vi åt grötfrukost och klädde oss och var snart redo. Vi oljade kedjan bland det sista vi gjorde innan vi gav oss ut i den tidiga morgonen för att rulla de få minutrarna ner till start.
Vid starten hittade vi vårt gäng från föreningen SMACK som vi bestämt att rulla med. Vi var osäkra på vilken fart och tid dom satsade på, men det fick vi utreda längs vägen. Vi behövde inte stå och vänta länge och det var inte det minsta kallt. 05:18 klickade v i pedalerna och rullade genom startbågen ut på vägarna, eskorterade av en MC-förare.
Cyklingen gick bra. Vi rullade på stadigt och vår plan att hoppa över den första depån stämde överens med den övriga klungans.
Vi gjorde ett kort stopp i Ölmstad för att fylla på med vatten, äta en solbulle och uppsöka en buske innan vi rullade vidare. Vi passerade Jönköping i god fart och tog den beryktade stigningen utan större problem.
Vi hade tänkt stanna i Fagerhult för påfyllning av vatten. Men straxt före blev vi upphunna av en enorm klunga från Fredrikshof. Vår lilla grupp på 6–7 cyklister beslutade sig för att glida med den klungan. Efter en stund bestämde vår grup sig för att släppa klungan då tempot var för högt. Jag och Thomas valde då att fortsätta hänga i svansen på klungan eftersom vi inte upplevde några problem och behövde öka farten för att hinna med vår tidsplan. Vi tackade för trevligt sällskap de första 12 milen och skildes åt.
Nu gick det i rasande fart men bekvämt. Det måste ha varit ett hundratal cyklister i klungan och vi var en liten svans på 6–7 cyklister som låg alldeles bakom. Den som cyklat i klunga vet hur fantastiskt stor skillnad det är. För den som inte provat är det svårt att förklara. Men skillnaden är markant. Man ökar farten men jobbar mindre och det blir alldeles vindstilla omkring än och man bara flyter med. I några backar och korsningar fick vi kämpa 30–40 sekunder för att inte tappa gänget, men annars var det inga problem.
Klungan gjorde ett kort depåstopp vid en obemannad vattendepå och det var en lättnad då mitt vatten var i det närmaste slut. Jag hade känt viss oro för att köra i det tempot med droppar kvar i flaskorna. Men nu blev dom påfyllda och vi var åter redo för att dra vidare.
Det är svårt att beskriva, men det där var nog den lyckligaste stunden under hela rundan. Farten, att vara en liten del av den enorma klungan även om vi bar en svans bakom, känslan av hur mycket lättare det gick jämfört med att kämpa själv eller inte en liten grupp. Jag började känna att vi skulle orka hålla kvar klungan och prestera väldigt bra.
Genom gatorna i Hjo gick det i rasande fart. Vi fick jobba lite mer för att inte tappa vårt stora gäng runt gatuhörnen och snart var vi ute på landsvägen igen. Där uppstod visst kaos när flera andra klungor kom ut samtidigt. Det blev viss trafikstockning och oordning i leden. Thomas försökte hålla kvar kontakten med vårt gäng, men andra cyklister trängde sig förbi och vi kunde inte hänga med av säkerhetsskäl. Så efter 5 mil lite drygt, tappar vi vårt gäng.
Det kändes ganska dystert och jag fick en rejäl mental dipp framför allt. Plötsligt var det sådär märkligt glest mellan enstaka cyklister och tomt på klungor igen och vi pinnade på på egen hand upp till Karlsborg. Där hade vi inte tänkt stanna egentligen men hade ”råd” tidsmässigt.
I depån fyllde vi vatten igen och jag knaprade i mig en energibar. Jag ”kom på” att det var det första, förutom solbullen i Ölmstad som jag ätit. Jag kände mig inte svag på något vis, men nu hade jag tid att äta och skölja ner den sega födan med vatten och dessutom stående.
I depån vid Karlsborg hittade vi andra halvan av vårt gäng från SMACK som dragit i förväg. Thomas frågade vilken fart de skulle hålla och om vi fick hänga med, vilket vi mer än gärna fick. Vi låg åter i en liten men tapper klunga. Vi hade lite knappt 10 mil kvar och man kunde se målet mentalt framför sig.
Vi passerade depåerna vid Boviken och Hammarsundet och när vi även rullade förbi depån och den sista tidtagningskontrollen vid Medevi var det bara 2 mil kvar. Vi öste på igen och nu splitrades vår klunga för lite fri fart in mot mål. Vi kände båda av benen men jag blev förvånad när jag ändå orkade stå upp och trycka på lite i backarna.
Målgången är skön. Sista riksvägen in mot Motala var lite seg idag. Men när vi stängde av och vi insett sedan länge att vi med råge skulle klara vårt mål på under 10 timmar, kändes det grymt bra. Sista biten in i Motala gick det så klart inte att ösa på så mycket på grund av andra cyklister, rondeller och korsningar.
När vi registrerades under målbågen stannade klockan på 9 timmar och 36 minuter. Vi kände oss sjukt nöjda med det resultatet. Planen sprack så till vida att dom 50 minutrarna som planerats som stopp under rundan, blev 26 minuter och maten i Hjo fick vi stryka från listan. Men ingen av oss kände oss speciellt hungriga eller fattiga på näring. Bara man får stanna och fylla på vatten och sträcka lite på benen klarar man sig långt.
Vi fick våra medaljer och styrde stegen mot Stadsparken. Där lade vi oss i gröngräset och Thomas hämtade mat, dryck och kaffe till oss båda. Regnet lös fortfarande med sin frånvaro och efter en god stund som först började det bli lite huttrigt.
Vi skrev ut våra diplom och cyklade hem. Nu blir det dusch och vila en stund innan vi äter middag på ett närbeläget ställe. Det blir en tidig afton och hemfärd imorgon.
Vi tyckte båda att detta var den roligaste Vätternrundan hittills. Jag var nöjd som ibland tyckt att våra rundor varit lite väl långsamma med många och långa stopp. Även om vädret varit gynnsamt och sällskapet trevligt. Nu inbjöd inte vädret till något solbad på gräsmattorna i Medevi och istället presterade vi och gjorde det bra.
Nästa år vill jag pressa ner vår tid under nio timmar. Mer träning och givetvis måste vi hitta en snabb klunga att hänga med mycket längre och förstås klänga oss kvar. Det får bli en senare planering. Idag hade vi en rulltid på 9 timmar och 10 minuter + 26 minujters stopptid så det är verkligen inte omöjligt med rätt förutsättningar.
Då är jag och min pilot ”MP” i mål efter Halvvättern 150km. Motala bjöd på vackert väder och inte så mycket vind så det var i det närmaste perfekta förhållanden.
Mitt mål var att köra under 5 timmar. Lite för det extra pris som män får som klarar loppet under 5 timmar, men mest för att man vill utvecklas och pressa sig lite till hela tiden för att ständigt bli bättre. ”MP” var lite mer ödmjuk inför sin egen träningsform då han inte hunnit cykla så mycket under våren. Förutom de turer vi varit ute på, som förvisso varit bra träningspass, har det inte blivit mycket för honom. Men han har bra grundfysik och aningen bättre på kosten än vad jag är just nu.
08:26 stod vi på startlinjen och rullade iväg med ett 20-tal andra cyklister. Det var bland annat en liten klunga från Ride Of Hope som visade sig hålla ganska bra fart som passade vårt inledande tempo på runt 30km/h. 150km är ändå en liten sträcka och man vill inte ta ut sig för tidigt.
Vi hängde med den lilla klungan ner till första depån vid Borghamn efter ca 32km där vi inte stannade. Vi lämnade klungan bakom oss i backarna upp för Omberg. Där var det trångt som vanligt av cyklister som kämpade sig upp. Svårigheten var att behålla styrfarten upp för att det liksom inte var någon ordning på leden upp för backen. Men vi tog backarna metodiskt och lugnt och ingenting, inte ens backarna i Omberg varar för evigt. Snart var vi uppe och kunde susa vidare längs de roliga, lätt kuperade och kurviga vägarna.
Vid 53km anlände vi Ödeshög där MPs föräldrar stod och tog emot oss. Roligt för oss att få lite stöd längs banan och de hade åkt hela vägen från Huskvarna för att få heja på oss under några minuter. Där blev vårt längsta stopp med lite kaffe, bulle, slatgurka och banan. Trevlig stämning och kroppen kändes bra så långt.
Vi rullade vidare i god fart och vi båda kände att det gick lätt och i hög fart. Jag började inse att 5 timmar inte alls skulle vara omöjligt med den tid och snittfart vi haft dittills. Vi passerade självservicedepån vid Boet eftersom vi båda hade vatten så vi klarade oss. Istället tog vi en kort rastplats i skogen för att lätta oss lite vilket går mycket fortare än på en rastplats med köer till toaletterna.
Vi drabbades av två mindre missöden som riskerade att förstöra tidsplanen. Första gången hoppade kedjan och trasslade ins ig på insidan av främre klingorna. Det go oss säkert över 5 minuter att få ordning på det för att inte skada kedjan. När vi rullade vidare kände jag viss stress i kroppen. 5 tappade minuter är mycket tid.
Det andra missödet var lite kortare. Remmen till min sadelväska gick av och vi tappade den. Det tog ytterligare några minuter att stanna och plocka upp den. Den gick inte längre att montera och jag fick trycka ner den i bakfickan.
Vi jagade vidare. Ett kort stopp på 104km vid Rök för blåbärssoppa och vattenpåfyllning. Det var ett föredömligt kort stopp. Hade inte vattenflaskorna börjat sina hade vi passerat det stoppet.
Vi låg mestadels själva och fräste på i god fart mellan 35–40km/h. Jag som insåg att vi hade bra rulltid tänkte att dom allra flesta i den här farten gör det med hjälp av sina klungor medan vi gör det mestadels själva.
När de välbekanta ropen och det vackra ljudet av otaliga carbonhjul närmade sig bakifrån hade vi god fart. Jag hade lite puls och började kanske känna av lite i benen, men det var ändå inom min lågintensiva zon. Vid hade väl knappt 4 mil kvar så målet var i siktet.
När klungan närmade sig ökade vi sakta farten så att vi lätt kunde glida in bakom dom när den sista cyklisten passerat. Ni som cyklar i klungor vet hur god hjälp man har av varandra. För oss blev det som att gå från arbete till vila. Plötsligt låg vi där i lä í svansen på ett 40-tal cyklister från Fredrikshof. Pulsen sjönk och vi kunde börja rulla lite då och då.
Vårt stora problem som nog mycket är en tränings- och kommunikationsfråga, är att hålla oss bakom en klunga. Vi rullar lätt ikapp och när vi gjort det måste vi bromsa in. Då måste vi trampa för att inte tappa igen. Åtminstone från min position känns det som att det skulle bli lättare om jag på något vis kunde veta hela tiden hur mycket man ska trampa och när det är dags att släppa på trycket för att undvika att vi måste bromsa in och sen få slita hårdare för att hålla oss kvar.
I backarna när många står upp, sitter vi nästan alltid ner. det är nog till stor del därför vi också lätt tappar i motluten och det var det som hände idag också. Det kändes som att klungan lätt skulle dra oss i mål. Viavvärkade en mil utan större ansträngning på 18 minuter och vår sista mil hade vi 26 minuter på oss att avverka.
Ett litet motigt parti kom och vi tappade suget bakom klungan och orkade inte jobba ikapp. Hade vi tränat på att stå upp ihop hade vi kanske orkat hålla vår position. Det är ju sällan några långa eller väldigt branta backar varför arbetsinsatsen dessa stunder skulle vara ganska kort.
Sista milen in mot mål var tung. det kändes som om det gick en del uppför och benen började kännas matta. Jag som inte haft minsta problem med rumpan under vägen, fick nu vansinnigt ont i sittbenen. Antagligen för att cykeltkniken blev markant sämre i och med tröttheten och rumpan säkert började röra sig allt mer på sadeln. Den värken spred sig sedan snabbt upp i ryggslut och nacke när jag försöker börja kompensera med stöd på armarna för att lätta på trycket på rumpan. Sedan var det ganska mentalt jobbigt att ha tappat klungan när det kändes så sjukt bra att dra nytta av det. Jag tyckte vi var värda det sista biten i mål efter att ha kört rätt hårt själva största delen av sträckan.
Vi startade 08:26 och gick i mål 13:23, 4 timmar och 56 minuter. Det var så att säga nära ögat att inte ha klarat det under 5 timmar, men vi gjorde det! När jag tittar på våra värden kan jag inte vara annat än väldigt nöjd.
I övrigt vad gäller pedaltekniken är jag nöjd med värdena. Det visar att vi inte hade det speciellt jobbigt. 33km/h i genomsnittlig fart (i rörelse) på 15 mil, mestadels ensamma är jag grymt nöjd med!
Nu har vi duschat och packat och lämnar vår hyrda lägenhet i centrala Motala för den här gången och sätter kurs på Stockholm igen. Det kommer behövas en kopp kaffe eller två på hemvägen. ;) Jag återvänder igen om en vecka för att köra Vätternrundan. Då blir det förhoppningsvis i ett lugnare tempo.
Nedan kan man se en karta och lite mer fakta om man är intresserad.
Idag var det dags för den andra deltävlingen i Swe Cup Paracykel 2016, ett GP på Arlanda Test Track.
Ett GP är ett lopp där man kör alla samtidigt på en varvbana. Alla paracyklister startade tillsammans men körde olika antal varv beroende på cykeltyp.
Klassen tandem körde 8 varv och vi var 3 startande ekipage:
Team Louise Jannering med pilot Anna Svärdström
Team Henrik Rüffel med pilot Magnus Karlsson
Team Joakim Nömell med pilot Magnus Ekström
Magnus kör i vanliga fall för Velodromen CK och vi körde Bancykel-SM tillsammans i Falun i februari och tog hem segern. Vi bestämde redan då att köra det här GP-loppet då GP liknar bana och Magnus och några kompisar planerade att köra i sin ordinarie klass samtidigt.
Det var kul att ses igen. Med vissa människor klickar man extra och som tandemteam kändes vi samkörda direkt utan att ha kört ihop före SM i falun. Själv har jag bara kört GP två gånger tidigare och Magnus har aldrig kört tandem utomhus och inte på kurviga banor som en sådan här.
Vi sågs i god tid på tävlingsområdet och på grund av en halvtimmes försening fick vi väldigt gott om tid. Vädret var strålande, Varmt och soligt men aningen blåsigt med nordliga vindar som inte var kalla men kunde innebära visst motstånd upp för målrakan där vi skulle få rak motvind.
Vi var snabbt överens om taktiken för dagen. Vi justerade det som behövdes med cykeln och rullade några varv och ett kort fartpass ute på landsvägen. Benen kändes bra och samspelet utmärkt. Jag hade cykeln inne på akut service tidigare under förmiddagen för växeljustering som ledde vidare till vajerbyte och allt fungerade så gott som perfekt.
Tävlingsnerverna var på helspänn så klart och det är en sorts hatkärlek till den känslan. Visst kör jag för att det är kul, men främst för att vinna. Men motståndet från dom andra två tandemteamen var inte att leka med med erfarna och starka paracyklister och piloter.
På startlinjen kände jag mig rätt lugn märkligt nog. Det är jobbigare inför grenen tempo. Då startar man en och en med någon eller ett par minuters mellanrum och man vet sällan förrän efter målgången hur det gått. Under ett GP har man koll på varandra hela tiden och det är på något sätt både roligare och mer taggande.
När starttiden gick rullade vi ut på banan och lade oss sist bland tandemteamen. Farten drogs upp ordentligt och dom första 2 varven gick i dryga 40km/h. Eftersom jag segrade här förra året så fanns säkert viss revanschlust hos det andra herrteamet och jag var lika angelägen att försvara min titel.
Efter de två första varven drogs tempot ner en aning och snittet låg runt 38km/h. Vår taktik var fortfarande att ligga bakom team Henrik & Magnus. Vi tappade dom bara en kort stund på andra varvet innan min pilot kände sig varm i kläderna i kurvtagningen, men sen hängde vi dom i bakhjulet hela tiden.
Det sjette varvet var det långsammaste och det sjunde det näst långsammaste varvet. På det sista och åttonde varvet skulle tempot dras upp rejält, det visste alla. men frågan var bara av vem och när. Både jag och min pilot kände oss starka och hade gott om kraft kvar men ville inte riktigt riskera något för tidigt. Men för varje hundra meter som avverkades av det sista varvet, för varje kurva vi kom närmare mål gjorde jag mig redo. När min pilot än signalerade så skulle jag vara redo.
Vi gjorde rycket på målrakan. Den där känslan är svår att beskriva. Man trycker på så mycket man orkar, glider upp bredvid konkurrenterna, undrar om dom ska hänga med och svara och kanske köra ifrån än. När man hör hur dom försvinner bakom och hur man då trycker på ännu mer för att inte bli tagen på slutet. Man lyssnar bakåt, nej ingenting och så är man över mållinjen!
Jag kan se på mina värden att jag jobbade. 164bpm i snittpuls är helt OK men i underkant av min högsta zon. 230 watt i medeleffekt och jag känner mig fräsch efter målgången. Då först vet man att man kunnat köra hårdare om det hade behövts.
Medelfarten blev 40,2km/h enligt min cykeldator. I skrivandets stund finns inga resultatlistor uppe ännu så det kan diffa på några sekunder. Maxfarten blev 52km/h och den maximala effekten som uppmättes var 737 watt.
Prisutdelningen kändes lite förvirrad. Jag och min pilot kom aningen sent och segraren i damklassen team Louise och Anna hade varit tvungna att hasta iväg. Jag lyckades inte få något foto med mig från själva prisutdelningen men det kanske går att få tag i i efterhand.
Efteråt satt jag och min pilot Magnus i gröngräset och njöt av solen och tittade på när klassen herrar 40 körde. Det var en stor grupp på över 80 cyklister och en ganska mäktig upplevelse. När den klassen körde i mål packade vi in oss i bilen och jag blir avsläpp Fortsätt läsa ”Swe Cup Paracykel 2016 deltävling 2, GP Arlanda Test Track”
Klockan ringde 05:30 och jag kan försäkra att det är plågsamt en lördagsmorgon, även om det handlar om cykling. Speciellt oinspirerande när vädret lovade mellan 6–11 grader och regn. Jag sover uselt inför sådana här händelser. Vaknar var och var annan halvtimme, rädd att försova mig. Men efter frukost bestående av risgrynsgröt kände jag mig ändå rätt pigg och det blev gott om tid eftersom jag för en gångs skull lyckades ha ordning på alla kläder och grejer. Cykeln var rengjord och bara att säkerställa trycket i däcken och dra iväg. Det kändes ovanligt harmoniskt. Stackars MP däremot fick en stressigare morgon. Nu såhär efteråt hade jag inte blivit jätteledsen om han försovit sig. :)
Jag och ”MP” tog tåget 06:30 mot Uppsala. På perrongen träffade vi samma kille som förra året som liksom vi var på väg mot Uppsala. Under resans gång fylldes tåget med fler cyklister.
När vi kom fram straxt efter kl8 hade våra kompisar varit snälla och plockat ut våra nummerlappar. Det blev därför inte ens stressigt till starten i år, något vi alltid lyckats med de två tidigare åren då vi inte lyckats komma med våra ursprungliga startgrupper.
Starten gick 08:33 för vår grupp. Det är alltid något speciellt att rulla iväg genom startbågen, pipen från tidtagningen när man passerar, växlar som rasslar, däck mot asfalten. Man kör om cyklister och andra kör om än innan fältet stabiliserar sig bakom motorcykeln som leder oss ur stan.
De första milen är alltid likadana. Man är pigg och förväntansfull. Dom första 11 kilometrarna fram till ett litet vägarbete flöt på obemärkt. En sträcka med 100 meter grus och en provisorisk bro gjorde att vi som kör tandem valde att gå för att inte riskera punktering så tidigt.
Förra året kände jag mig stark och fräsch hela loppet, men i år var det rejält mycket kallare, genomsnitt 5 grader enligt min cykeldator och det kändes verkligen. <n är det är sådär kallt domnar fötter och den kalla vinden mot benen gör att jag aldrig blir riktigt genomvarm. Även om det inte var några större problem för oss rent fysiskt genom loppet så var den starka motvinden riktigt jobbig och fick upplevelsen av loppet i år att kännas helt annorlunda jämfört med förra året. Då var det ingen vind och säkert 10 grader varmare.
Varje gång vi stannade skakade jag av köld och det tog lång tid att komma igång igen. Samtidigt är känslan skön i kroppen när man frusit och börjar cykla igen. Först den iskalla vinden mot ben och händer och sedan, när blodet börjar cirkulera igen och man rent fysiskt kan känna värmen sprida sig.
Vid 12-milsdepån valde två att köra i ett lugnare tempo och vi var 4 som fortsatte. Jag och MP kände oss fortfarande OK och framför allt väldigt sugna på att gå i mål. När det var 1,5 mil kvar drog jag och MP före. Efter att ha haft konstant och hård motvind i stort sett hela loppet, fick vi en lugn sträcka på några kilometer med ren medvind. Plötsligt hörde man ljuden omkring sig igen och inte bara vinandet i öronen och kroppen blev direkt varmare. Men det var ett kort nöje som inte varade så länge.
Sista biten in mot Uppsala gick på ren vilja och hemlängtan. Vid det här laget var jag mer less än trött och jag bestämde mig för att sätta en minimigräns på temperaturen på framtida motionslopp. Cykling ska vara trevligt och roligt, inte kallt och tråkigt.
Sista backen upp till mål vid slottet i Uppsala var längre i år. Jag och MP gjorde inget bra resultat i den backen. Vi har aldrig tränat på att stå upp tillsammans på tandem. Det är fullt möjligt och bra i sådana lutningar, men kräver lite övning för att få in rytmen. Så vi satt hela vägen upp och det var med knapp styrfart vi rullade under målbågen, satt av och fick våra medaljer.
Det som skiljer Skandisloppet från dom flesta andra motionslopp jag deltagit i är att man får riktig mat vid målgång. Grillat, vansinnigt gott kött med saftig och kryddig potatisgratäng. Köttet formligen smälte i munnen och var precis vad man behövde efter detta. Jag hade gott kunnat ta en option till. :)
Sedan började vi röra på oss för att komma med ett pendeltåg hem och inte börja frysa för mycket igen. Trots att vi satt inne i ett tält skakade benen igen. Tåget var varmt och skönt och det dröjde inte lång tid förrän jag sov ganska gott. :)
Årets Skandislopp är därmed avklarat. Jag har ingenting negativt att säga om arrangemanget förutom möjligen att kaffemaskinen strulade vid 8-milsdepån i Härkeberga. Men det känns som ett litet problem inom ramarna för sånt som kan hända. Maten både i Härkeberga som bestod av pastasallad och vid målgången, var väldigt god och viktig komponent. Kaffe och kanel- eller solbullar fanns alltid och då är allt perfekt enligt mig. :) Jag tycker fortfarande att det är lite för få cyklister anmälda så att vägarna stundtals blir ganska tomma.
Det som var riktigt uselt i år och som förstörde upplevelsen var vädret och det kan knappast arrangören styra över. Det är A och O för att ett evenemang oavsett om det är detta, Vätternrundan eller något annat, ska bli lyckat. För mig är inte utmaningen med dåliga förhållanden det som lockar. Jag vill cykla och prestera och må bra. Det märktes också tydligt på övriga i vår grupp som fick ont i ryggar och lår och även jag fick ont i nacke och ryggslut till följd av kölden. Vinden är också något som påverkar mig otroligt negativt mentalt. Man tycker att man trampar och trampar men inte kommer någon vart. Och när vinden friskar i framifrån känns det som om man bromsar hårt med bromsarna. Nu tror jag att vi som kör tandem har viss fördel i motvind. Dubbla kraften men halva massan som frontar vinden. Men någon fördel ska man ju ha. :)
Det fanns en liten plan att även köra ett annat motionslopp imorgon i norra Stockholm, men tro mig, det kommer inte att hända! :)
Känner jag mig rätt så ses vi nästa år igen Skandisloppet. Men då kommer jag att ha en vädergräns. :)
Och så var det det här med datat från loppet. Inga värden att skryta med. Sämre tider, sämre puls, sämre watt än förra året. Vi lyckades inte hålla oss ens över 30km/h-snittet. Men det var ganska väntat och inget jag direkt sörjer egentligen. Ska man se det litet positivt så var genomsnittspulsen bra för fettförbränning. :)
Idag var det tävlingspremiär för 2016. Efter en lång period av ganska växlande aprilväder med kyla, snö och regn, tittade äntligen solen fram och det var riktigt skönt ute.
Den första deltävlingen var ett tempo på 30km med start och mål vid Odensala Kyrka i närheten av Märsta. Jag anmälde mig ganska sent eftersom jag inte hade någon pilot att köra med, men blev i sista stund tipsad om en kille som ville köra. Vi hade aldrig träffats förut och han hade heller inte kört tandem men var van cyklist.
Jag tog cykeln på pendeltåget mot Märsta vid 10-tiden och vi möttes på perrongen. Efter lite smörjning av kedja och justering av sadelhöjd cyklade vi dom 5 kilometrarna till starten. Efter registrering och montering av nummerlapp rullade vi lite för att hålla värmen och öva på vändningar. Och snart stod vi på startlinjen. I paraklassen startade ett antal pararacer och handcyklister och i vår tandemklass var vi tre team som ställde upp på startlinjen. Vi startade som nummer två.
Jag är inte så nöjd med loppet. Tempo är en svår disciplin tycker jag. För mig blir det ofta väldigt hög puls och andning efter start och den första sträckan fram till vändpunkten. På vägen tillbaka börjar andningen lugna ner sig, pulsen stabiliseras och musklerna börjar plötsligt svara och det börjar kännas bra, men ofta alldeles försent.
Precis så blev det idag. Vi kanske gick ut onödigt hårt och borde kanske värmt upp ännu mer. Efter några kilometer körde vi om det första tandemteamet som startat 2 minuter före oss. Dom hade problem med kedja och växlar och fick tyvärr stanna två gånger på grund av kedjehopp.
Straxt före vändningen hörde jag rop bakom oss och då förstod jag att det tredje tandemteamet redan hunnit ikapp oss. Jag var i och för sig inte så förvånad med tanke på hur det känts så långt, men man blir så klart besviken. Särskilt efter så många hundra mil på trainer under vintern.
Efter vändningen blev vi omkörda och teamet hade således redan tagit in en hel minut på oss. Samtidigt började den där bra känslan komma tillbaka i kroppen och vi lyckades hänga på dom en stund men där tror jag det mentala satte gränsen.
Vi rullade i mål knappt 2 minuter efter det vinnande teamet och vår snittfart verkar ha slutat på 38km/h. Både jag och min pilot misslyckades med att starta och stänga av GPSen i rätt tillfälle så datat därifrån är inte så intressant.
Men medeleffekten slutade på 230 watt och även om jag inte är nöjd med den så var det bättre än vad det kändes som. Medelpulsen var väldigt hög även för att vara mig, 167bpm vilket bekräftar varför musklerna inte alls svarade idag.
SMACK-tempot är en väldigt kuperad bana för sin korta distans och det var premiär för året. Jag började träna vid jul igen efter en lång och djup mental svacka och även om det har blivit många mil sedan dess så räckte det inte för att komma i tillräckligt bra form. Och teamet vi fick spö av är otroligt starka.
Nu är det bara att gå hem och fortsätta. Mer intervallträning istället för distans som jag kört mycket hittills. Distansträning blir det ändå nu på grund av dom många motionsloppen som ligger i maj och juni. En massa roddträning ska det också bli för att bättra på benstyrkan och även rygg, armar och bröst.
Den nya piloten jag träffade och körde med för första gången idag sa sig också vara ovan vid tempo men en mycket duktig cyklist. Det var inga som helst problem att rulla några kilometer ihop och sedan tävla. Jag kan inte säga att jag märkte över huvud taget att han inte cyklat tandem på det här viset. Men så är tandem inte så väldigt speciellt jämfört med egen cykel. Inte så annorlunda som många tror. Vi kommer helt säkert att köra mer ihop och det ser jag fram emot. För övrigt älskar jag människor som bara är helt naturliga när man träffar någon med en funktionsnedsättning. Att jag oroade mig något innan beror på att det tyvärr inte alltid är så självklart. Om man bara slappnar av och är som vanligt så funkar det hur bra som helst.
Nu tar jag tåget hem igen och slickar såren lite innan det är dags att ta nya tag. Om ganska exakt en månad är deltävling 2 som är ett GP på Arlanda Testtrack. Det vann mitt team förra året så det är inte otänkbart att andra är lite revanschsugna. :)
I helgen var det åter dags för Nordic Classic Weekend ute på Gotland. Den bestod i år av Nordic Classic Running med lite olika distanser, Nordic Classic Biking med några olika distanser samt mässan Gott Liv som handlade om träning och hälsa.
Förra året var vi 5 deltagare från SVTs realityserie Mot Alla Odds 2013 som deltog med en löpare i rullstol, en på så kallade Race Runner och 2 till fots, samt jag och min pilot på tandemcykel. Det var en bra bredd på paradeltagare.
I år var vi 6 stycken som kunde närvara och upplägget var detsamma med den skillnaden att vi i år hade två rullstolslöpare.
I fredags reste vi till Gotland vid olika tider och från olika ställen. Jag, min pilot Thomas och Nina Lundberg anlände först på eftermiddagen och kunde i lugn och ro förbereda cykel, äta och vila i lugn och ro. Under kvällen anslöt resterande 4 deltagare med båt från Nynäshamn och Oskarshamn och vi hann ses, prata och kramas innan det var dags att göra natt.
Cykelloppen startade först kl9 på lördagen. Vädret var inte så kul med blåst och duggregn vilket var tråkigt för arrangören när det varit så fint väder tidigare dagar. För oss blev det ändå lite stressigt att hämta ut chip och jag som måste rusa på toa ungefär hundra gånger före start, helt hopplös. :) Men till slut var vi redo.
Det var ändå en tapper uppställning som stod på startlinjen kl909:00 och småhuttrade. Man lovade något bättre väder under dagen precis innan starten gick och vi rullade iväg.
tempot blev ganska högt redan från start och jag var blöt om fötterna genom andra rondellen ut ur Visby. :) Det kändes ändå fint att rulla ute igen. Egentligen stör regn inte mig så speciellt mycket, men i kombination med vind och 7 grader så blir kylan ett problem. Fötterna domnar och kylan sprider sig upp i vaderna och man försöker röra fötterna så mycket som möjligt.
Vi försökte hänga med tätklungan en stund, men det gick på tok för fort och efter en mil ungefär, drog dom upp tempot och vi hade bara att inse att vi inte kunde hänga med. Vi hittade enstaka cyklister att hänga med långa sträckor.
En klar förbättring från förra året var att det nu fanns den depå redan på första varvet efter 4,5 mil. Där gjorde vi en kort paus för banan, vattenpåfyllning och ett kort besök i en buske innan vi for vidare. Vi tappade vårt sällskap som valde att inte stanna i depån och det tog ett par mil att köra ikapp honom igen.
Jag gillar verkligen banan loppet går längs. Det är inga backar att tala om och vinden var ganska måttlig och vi hade lä vissa sträckor. Det kändes lätt i benen. Men kölden var fortsatt ett problem och det gick inte att bli varv i lår, vader och fötter och min pilot hade såvrt att hålla fingrarna varma, trots långa handskar. Vi bestämde att ta beslut om vi skulle nöja oss med 9-milsdistansen eller om vi skulle ge oss ut på ytterligare ett varv när vi närmade oss Visby.
Sista biten in mot Visby, ca 1,4 mil kvar, kör man längs någon sorts riksväg. Det sluttar svagt uppför ganska länge. Förra året var den sträckan en riktig mardröm. Vi hade antagligen stark motvind den gången och då gick jag också in i väggen med alldeles för lite vätska i kroppen. den här gången kändes backen över huvud taget inte av och det kändes lätt att ligga i dryga 30km/h med låg puls runt 130 slag per minut. Förra året hade jag inte lika många mil i benen som den här gången vilket säkert också bidrog.
När vi närmade oss Visby tog vi beslutet att svälja stoltheten och avsluta på 9 mil. Det kändes inte kul och mot ens principer, men att ge sig ut på ett nytt varv utan känsel i fötterna och helt ensamma, kändes inte som något roligt alternativ.
Vi rullade därför i mål på 2:57. Det visade sig att merparten av de som skulle cyklat 18 mil gjort som vi. 17 andra hade valt att avsluta efter 9 mil och endast 9 verkar ha fullföljt hela distansen. Det gjorde att det inte kändes fullt lika surt.
Under vägen örde vi ett knäpp från bakhjulet och vi hade en teori om en brusten eker, men då vi inte hörde något mer fortsatte vi. I mål noterade vi att en eker hade gått av vilket väl får bli den officiella orsaken till att vi tyvärr inte kunde fortsätta. ;)
Efter intervju av speaker och lite chat med funktionärer, uppsökte vi värme och kaffe. Kläderna var våta rakt igenom och nu när kroppen gick ner i aktivitet blev det kallt. Jag tycker att den typen av problem nästan är värre då kölden mer kommer innifrån kroppen där dom blöta kläderna ligger emot och kyler. Vi drack vårt kaffe och inväntade våra kompisar som startat precis när vi rullade i mål. Därefter tog vi oss snabbt bortt ill hotellet för att duscha riktigt varmt och byta till torra kläder. Det tog en stund i duschen innan det började kännas bra igen.
Vi gick åter tillbaka till tävlingsområdet, åt lite försenad lunch innan den officiella delen av dagen var slut.
Dom övriga deltagarna genomförde sina grenar och det förekom så klart erfarenhetsutbyte och berättelser efteråt. God middag och trevligt samkväm mellan vänner som ses alldeles för sällan. Ni av vårt gäng som inte kunde närvara var saknade och omtalade och vi förlustade oss länge i galna minnen som alltid framkallar mycket skratt. En hel del av dem passar sig inte i TV och knappt i text. Men när vi sitter sådär och man hjälps åt att minnas, kommer allt tillbaka så starkt och alla minns alltid något man själv glömt.
Ett stort tack till vår sponsor Nordic Sport & Event AB för att vi åter fick vara med och vi hoppas att det blir en uppföljare nästa år.
Närvarande deltagare var:
* Nicklas Rodhborn
* Sonia Elvstål
* Angelica ”Titti” Österberg
* Per ”Pax” Axensköld
* Nina Lundberg
* Undertecknad
* Min vän, ledsagare & pilot: Thomas Egrelius
I år deltog paracyklister i SM på bana för första gången. Det var 3 tandemteam och 3 singelcyklister anmälda. På grund av skador och sjukdom utgick klassen med singelcyklister.
I Sverige har vi bara en så kallad Velodrom, placerad i Falun. Den är uppbyggd i en gammal fabrikslokal och varje varv är 200 meter. Cykel på bana sker i flera olika grenar. Jag är inte helt insatt i alla, men bland annat så kallat flygande varv där man kör 3 varv och mäter tiden på det tredje varvet samt 500, 1000 och 4000 eller om det är 5000 meter med stillastående start. I en del grenar kör en cyklist åt gången och i en del andra är det flera cyklister. I det senare fallet kan jag tänka mig att det är oerhört mycket mer taktik jämfört med när man kör en och en då det bara är fråga om fullt ös och bästa tid.
Klassen paracykel tandem ställde upp i 1000 meter, eller 980 meter för att vara exakt, med stillastående start. På denna velodrom blir det 5 varv.
Svenska Cykelförbundets grengrupp för paracykel åtog sig att anlita tre så kallade piloter för att det skulle bli en så jämn och hård tävling som möjligt. Startfältet såg därför ut såhär:
Joakim Nömell med pilot Magnus Ekström
Henrik Rüffel med pilot Johan Landström
Jörgen Gustavsson med pilot Fredrik Ericsson
De två sistnämnda piloterna Johan Landström och Fredrik Ericsson är välkända velodromcyklister och bland de, för att inte säga Sveriges bästa velodromcyklister. Magnus Ekström från Falun var för mig ett helt okänt namn men, skulle det visa sig, en erfaren och tränad bancyklist.
Piloterna för detta lopp lottades ut och jag ska erkänna att jag oroade mig för att köra mot dessa två tandemcyklister med dessa två piloter på elitnivå med en för mig helt okänd pilot. Att det inte skulle vara någon rookie var dock helt klart.
Min inställning inför det här SM:et var inte så positiv, det är också bara att villigt erkänna. Min träning som först kom igång vid jul på allvar efter en usel höst gjorde att jag inte tyckte att min form var tillräcklig för att möta en sådan elit. Men med över 120 ganska intensiva mil i benen sedan julafton kände jag väl ändå att det skulle bli spännande och att mitt team kanske inte skulle bli helt utklassade i alla fall. Jag ställde upp för att det skulle bli ett SM över huvud taget i vår klass snarare än hopp om att vinna.
Dagen före började det så klart pirra i tävlingsnerverna och känslan inför det här började förändras. Jag är tävlingsmänniska och har alltid varit det och jag borde känna mig själv tillräcligt väl för att inse att jag inte skulle åka på ett SM utan att göra ett seriöst försök. Det blev en natt med ryckig sömn och när klockan ringde 04:15 idag for jag ur sängen som en ”möbelfjäder” och kände mig pigg och klarvaken. Jag gav mig iväg i stort sett ombytt under överdragskläderna. Jag skulle bara behöva byta skor och dra på mig föreningens tröja och nummerlappen för att vara klar. Samåkningen från norra Stockholm norrut gick bra och jag var för pigg och upphetsad för att ens vara nära att somna, vilket annars är allt för lätt för mig i bil eller på tåg. Det monotona ljudet och utan möjlighet att distrahera sig med synintryck är det lätt att man somnar lätt istället. Men inte idag. ;)
Framme i Falun runt 08:30 och direkt ut på banan via omklädningsrummet för några varv innan tävlingarna började med min nya pilot. Jag kan alltid känna mig lite nervös inför mötet med nya människor, mest i små praktiska frågor hur dom ska känna och bete sig i mötet med en människa med funktionsnedsättning, det här med ledsagning mellan omklädningsrum, uppvärmning och runt start och prisutdelning. I en sådan här miljö med mycket människor och prylar överallt är det inte så lättorienterat. Min pilot som jag aldrig träffat förut kändes helt naturlig och trygg i sin nya roll, så som ofta annars var därför oron obefogad och allt flöt på helt naturligt.
Startordningen lottades ut även den och efter lite förvirring blev vi sist ut i startfältet. Det är både bra och dåligt. Det mindre bra är mest att man hinner stressa upp sig och känna av tävlingsnerverna olidligt länge. Man kan också vända på det, att det ökar skärpan jämfört med om man bara kastar sig ut och kör. Det som är direkt bra är att man vet direkt vid målgång hur det gick och behöver inte invänta de andra ekipagens tider. Kort sagt: jag var helt nöjd med startordningen förutom att det var ett evigt spring på toa för att stresspinka. ;)
Vi värmde upp i två kortare omgångar. Jag satt på en spinningcykel och lät mest benen gå runt i högre fart utan någon direkt belastning. Ändå skenade pulsen och svetten sprutade av stressen och jag fick lugna ner mig för att inte riskera att få problem av den höga pulsen. Så allvarligt var det nog inte, men jag har aldrig svettats så mycket av att göra så lite. :)
När de andra tandemteamen körde tittade vi givetvis på. Team Henrik Rüffel / Johan Landström rullade i mål på 1:17:03 och team Jörgen Gustavsson / Fredrik Ericsson på 1:17:60, alltså bara en dryg halv sekunds marginal. Jag hade ingen uppfattning om tiderna eftersom jag bara tränat på Velodromen en gång tidigare och då utan tidtagning på distansen 1000 meter. Däremot utgick jag från att tiden var bra med tanke på vilka som presterade.
Min pilot Magnus som förvisso verkade lika nervös som mig, tyckte nog att vi borde hamna ungefär där och hans erfarenhet av cykel på bana är betydligt större än min även om han mestadels kört på singelcykel och mest övat på tandem.
Starterna sker i den här grenen stillastående. Singelcyklister använder en så kallad startmaskin som håller fast cykeln tills startsignalen går då cyklisten släpps iväg. Man sitter på cykeln med fötterna fast i pedalerna. Startmaskinen har inte testats med tandem och den tyngd det innebär, varför startmaskinen i vårt fall blev tre starka funktionärer. Det blir den dubbla vikten och längden vilket ger ett större vridmoment om man misslyckas med att hålla balansen. Jag kan tänka mig att detta är något vi borde ha tränat innan. Alla team lyckades dock bra med detta förutom ett litet obetydligt missöde för ett av teamen före oss vilket gjorde oss lite mer nervösa. :) Även det gör att det både är bra och mindre bra att tjuvtitta på andra startande, men vi utvecklade vår taktik i god tid före start.
När det var vår tur försvann all nervositet och ersattes av adrenalin. Eftersom det bara finns en bancykel i Sverige var den tvungen att justeras mellan loppen. Jag provade min sadelhöjd precis före start och det kändes superbra. Väl ute på banan satt vi upp och klickade i pedalerna vid sargen och rullade därefter ett halvt varv fram till start där funktionärerna fångade upp oss i farten. Någon minuts justering av startpositionen helt utan missöden och till slut kom startsignalen för 10 sekunder till start. Det kändes helt overkligt!
På signalen för 5 sekunder kvar reste vi oss upp i låga positioner för att vara redo men utan att öka belastningen för de som höll oss i position. När startsignalen ljöd kändes det att det var en perfekt start och vi kom iväg bra, satte oss ner synkroniserat inför första kurvan. Pilot Magnus berättade senare att bakhjulet slirade i banan vid starten vilket jag dock missade.
Fullt ös och sedan öka, det är melodin på så korta distanser. Den som springer korta distanser vet vad det handlar om. Allt uttag på en gång. Pulsen stiger till max på kort tid och mjölksyran kan till slut göra det omöjligt att förmå sig att ta i ordentligt.
Jag minns inte så mycket detaljer från varje varv och hörde bara hejarop som långt borta. Fartvinden i öronen och adrenalinet på topp. På tredje varvet började det kännas segt och jag undrade om inte klockan för sista varvet borde ringa snart. Benen värkte och musklerna började protestera med ungefär 1,5 varv kvar. När klockan för sista varvet ringde försöker man krama ur det sista ur kroppen. Sista raksträckan upp mot mål kändes ändå som krypfart.
Efter mållinjen och ur sista kurvan ropar min pilot ”DET ÄR GULD, DET ÄR GULD!” Jag ryggdunkar honom, sträcker ena armen i luften på nästa varv då vi drar ner farten, Magnus sträcker sig bakåt och slår mig på armen ochglädjetårar trycker på bakom ögonen. Det känns helt enkelt fantastiskt. :)
Vi klickar ur pedalerna och kliver av på skakande ben och jag har ett illamående som jag lyckas bearbeta bort. Givetvis går det väldigt fort i de branta kurvorna och karusellkänslan är tydlig. Jag tror att jag gjorde mistaget att vrida huvudet åt vänster när jag lade ner hjälmen i ryggen på min pilot för att bli så airodynamiska som möjligt. Det kändes som om kurvorna blev lite vingliga ibland, kanske bland annat till följd av det. Jag borde lagt pannan i ryggen på min pilot istället och tittat framåt.
Men det gick bra och jag slapp pinsamheten att kräkas, men som segrare hade även det gått att komma över kändes det som. :)
Grattulationer och ryggdunkningar och eftertaktikprat och prat om lyckade starter. Stämningen var god jag var fascinerad och lycklig vilket lär sitta i länge.
Prisutdelning skedde en stund senare för vår klass. Det var givetvis skönt eftersom vi hade lång väg att åka. De tävlande hälsade på varandra och tog emot medaljer och den svenska nationalsången. Som min pilot sa, det kändes som och var på riktigt med medaljer på silverbricka och allt. :)
Sedan återstod bara att plocka ihop våra grejer och en dusch och ombyte innan avfärd tillbaka till Stockholm.
Det här var stort för mig och jag känner mig fortfarande lycklig. Ett tydligt tecken på att jag är på rätt väg igen och har hittat tillbaka till motivationen och att det betalade sig så bra. Jag hade varit helt nöjd med bronsmedalj också, men man tävlar ju för att vinna trots allt.
Det känns också bra att vi tre och våra piloter, fick vara med om det första svenska mästerskapet på bana för paracyklister och att det blev så lyckat. Pilottrion Magnus Ekström, Johan Landström och Fredrik Ericsson bidrog verkligen till att sätta hög kvalitet på detta vilket jag tror är superviktigt. Det faktum att vi tillhör Sveriges elit, att vi var så oerhört jämna och att ingen blev utklassad gör mig riktigt lycklig. Så oerhört jämnt med bara en sekund mellan segrare och bronsmedaljör och med tre av Sveriges bästa cyklister på velodrom gjorde att premiären för paracyklister på bana inte kunde ha blivit bättre. Det var spännande till sista svettdroppen, precis som det ska vara i ett SM.
Det är också viktigt för parasporten och en stor vinst att vi nu ingår i samma tävlingsupplägg som icke paracyklister och att vi kändes som en självklar del av tävlingen även om speakern talade om att det var första gången man hade klassen i tävlingen. Det kändes ändå naturligt och viktigt och väldigt prestigefyllt.
Jag har också lärt mig något av detta. Jag hade en lite trist och negativ inställning till det här före tävlingen. Även om det enbart berodde på tvivel på min egen förmåga och meningen med att delta och inte gällande arrangemanget som sådant. Det kändes dyrt och onödigt att åka dit för att självklart få stryk av Sveriges bästa paracyklister. Tänk så fel man kan ha om sig själv.
Efter en ganska jobbig tid totalt under min korta karriär som paracyklist och i synnerhet efter en tung höst med obefintlig motivation så har jag äntligen lyckats lära mig hur att se på mig själv och mina förutsättningar i detta. Funktionsnedsättningen och de begränsningar den innebär är stundtals svåra att leva med. Å andra sidan kan man vända på det och se att utan den hade jag inte varit den och där jag är idag och det är också något att vara tacksam över. Men att vara tacksam kräver ibland motgångar och en ibland omänsklig inre styrka.
Slutligen ett enormt tack till mina medtävlande Henrik Rüffel och Jörgen Gustavsson. Jag hoppas vi är de förebilder sporten så väl behöver och att intresset ökar. Vi höll verkligen flaggan i topp.
Ett lika stort tack till piloterna Magnus Ekström, Johan Landström och Fredrik Ericsson. Ni sätter en kvalitetsstämpel på paraklassen och visar att det är tufft, roligt och ärofyllt och att det kan locka flera att vilja ställa upp som piloter vilket är ett av dom största problemen för att sporten ska kunna växa i Sverige. Ert värde som förebilder är omätbart.
Ett sista lika stort tack till Projekt Paracykel och Svenska Cykelförbundets grengrupp för paracykel, Bengt Axén och Michael Lindgren som med eld i själ och stort engagemang gör detta möjligt.
Idag avgjordes den sista av sex deltävlingar i Swe Cup Paracykel 2015. Cupen har bestått av tre GP-lopp och tre tempo-lopp. För den oinvigde kan kort sägas att tempo är en landsvägssträcka på max 3 mil för oss paracyklister och man startar en och en med en minuts mellanrum. GP körs på en varvbana och alla startar samtidigt. GP är i mitt tycke roligast både för mig som cyklist och för publiken. Under tempo syns man bara på ut- och hemvägen medan man under GP syns hela tiden så att säga.
Denna sista deltävling var ett sådant GP i Ramnäs några mil norr om Västerås. Loppet kördes på en rundbana av avstängda gång- och bilvägar och var ca 1,4km lång per varv. Banan hade en seg uppförsbacke på upploppet och 4 ganska branta kurvor vilket gör att farten inte blir så hög med tandem då vi tappar mycket fart i kurvorna.
8 paracyklister startade idag. 3 tandemteam, 1 trikecyklist, en vanlig racer och resten handbike. Det kändes riktigt roligt att vi ändå var så många. I klassen tandem startade jag med pilot Tobias Söder, Louise Jannering med pilot Anna Swärdström samt Henrik Rüffel med pilot Bengt Axén.
Min form idag var usel, jag har helt enkelt inte tränat och hade inte heller tänkt att köra idag. Men då cupen skulle avslutas och jag bli vinnare oavsett tack vare totalpoängen så blev jag lite manad att ställa upp. Jag kände mig inte så taggad innan och när klockan ringde idag 05:45 kändes det som en direkt dålig idé. Men när det sedvanliga började med att montera cykeldator, pedaler, kamera och fästa nummerlappar och sådant inför starten började det kännas lite kul. Regnet ersattes med sol perfekt en halvtimme före vår start.
Men jag visste att jag inte skulle orka skapa underverk och det blev det inte heller. Däremot blev det inte fullt så illa som jag trott, att vi skulle bli avhängda direkt.
Starten med masterbil gick lugnt till men sedan fräste racercyklisten iväg och jag och min pilot hakade på. Egentligen missförstod jag läget och trodde det var tandemteam Henrik som gick ut hårt och då var det bara att hänga på. Men efter en stund märkte jag att dom låg lugnt bakom oss och undrade nog lite vad vi höll på med. Jag körde med pilot tobias för första gången någonsin och någon strategi hade vi inte lagt upp eftersom jag nog ansåg det lönlöst ändå.
Två varv ledde vi och jag kände att en lugnare start hade varit bra. Pulsen var hög och benen protesterade i backen på upploppet allt värre för varje varv.
På varv 3 drog team Henrik förbi oss och vi försökte hänga med så gott det gick. Länge var försprånget 25–50 meter, ganska långt i dom här sammanhangen men inte avgörande. De två sista varven ökade dock försprånget. Det berodde utan tvekan på min ork som inte fanns och mindre avgörande, så hamnade vi bakom lite långsammare handcyklister i en S-kurva vid två tillfällen. Där tappar man någon sekund eller två varje gång och kraften att hämta igen dessa sekunder fanns inte.
Loppet idag var på 30 minuter + 2 varv. Det betyder helt enkelt att man kör så många varv man hinner på 30 minuter och sedan har man 2 varv på sig att avgöra slutstriden. En annan variant är som under deltävling 2 på Arlanda Testtrack där vi istället körde ett fast antal varv. Jag vet inte varför man ibland tillämpar det ena och ibland det andra.
Efter 15 varv var tävlingen avgjord. Team Henrik rullade in först i mål, jag på andra plats och team Louise på tredje plats. Men eftersom damer har rätt till 13% rabatt på resultatet slutade Louise som vinnare och jag och Tobias flyttades ner till en tredjeplats. Jag känner mig nöjd med att vi åtminstone såg team Henrik på upploppet när dom gick i mål. :)
Efter målgång rullade vi 4km för att svalna och lugna pulsen. Den vanliga känslan att ”det borde gått att ta i lite mer” infann sig sådär retsamt när man inte känner sig riktigt nöjd med resultatet.
Men för att vara ett GP med tandem på en lite kurvig bana gick det undan ändå. 35km/h i genomsnittsfart och 48km/h i maxfart. Snittpulsen låg på 172bpm, så jag tog nog i så gott det gick. Mina wattvärden kändes också ganska bra, 246w medelkraft, 253 normaliserad kraft och 600w i maxkraft. Det är inte det bästa jag presterat men ganska inspirerande siffror trots min svacka att jobba vidare på.
Efteråt skedde prisutdelning för hela paracykelklassen och för cupen som jag alltså vann trots 3 av 6 körda deltävlingar. Priset var presentkort hos sponsor Invacare vilket nog kommer spenderas på reservdelar. Lagom till prisutdelningen kom regnet igen som tilltog, så vi klarade av fotograferingen och skyndade mot bilarna för att packa in oss för avfärd tillbaka till stockholm igen. Min pilot Tobias stannade kvar för att även köra ett tempolopp på egen hand senare på dagen. Önskar honom lycka till och stort tack för idag.
Karta och statistik
Nedan kan ses karta över banan och lite mer detaljer för den som vill grotta ner sig i siffror.
Idag har jag cyklat ett nytt svenskt motionslopp, Velothon Stockholm som är en del av Velothon Majors. Loppet bestod som vanligt av olika distanser och med start och mål på Gärdet.
Min pilot för dagen var Mattias ”MP” Pålsson och vi körde ihop med Thomas och Patrick större delen av sträckan. Jag och MP har bara hunnit träna tre gånger dom senaste veckorna och den senaste rundan kändes verkligen tung. Förutom dessa tre rundor och förra helgens dubbla motionslopp så har jag inte cyklat sedan i mitten av juli. Några löppass har det blivit och det var väl min räddning.
Jag och MP tog pendeln in och anslöt till våra kompisar lagom före start. Vi hann till och med ett besök hos Team Sportia för växeljustering och pumpning av däck. Starten verkade ha blivit lite sen, vi rullade iväg först runt 08:10. Vi valde att lägga oss i tredje startgruppen med en snittfart på 30–32km/h. Alla startade på en gång med en MC-förare mellan varje grupp. Det var så kallad masterstart fram till Londonviadukten efter ca 6km där farten släpptes fri. Det gick lite trögt genom stan men trots så många cyklister noterade vi inget tillbud.
Väl ute på större vägar rullade det på bra mot Älta och Tyresö och Handen. Det var gott om cyklister och god stämning. Vi bevittnade en vurpa i en nedförsbacke med en högersväng som var lite guppig, men cyklisten verkade OK och hade sina kompisar omkring sig när vi passerade. Stor hänsyn och fartminskning visades och det gjorde mig glad.
I Handen hade vi en egen liten privat depå arrangerad av min och MPs fru som mötte upp med kaffe och bullar i en rondell. Lite onödigt tidigt efter dryga 20km, men det var trevligt mer än nödvändigt med ett kaffestopp. Speciellt som evenemanget inte bjöd på kaffe någonstans under vägen. :)
Efter några minuter rullade vi vidare och började jaga ikapp dom vi tappat på grund av stoppet. Vi for ut på Dalarövägen och via Årsta Havsbad ut på Gamla Nynäsvägen söderut mot Nynäshamn. Det är en sträcka jag tycker mycket om för sin variation i lutning och fina asfalt och nästan obefintliga trafik även vanliga dagar.
Jag och MP kände oss starka och att jaga är kul. Vi tappade Thomas och Patrick en stund, men väntade in dom när vi närmade oss Ösmo. Sedan höll vi ihop ner till Nynäshamn och vändningen nere i hamnen. Där hade folk gått ut på gatorna för att heja och det spelades musik, otroligt trevlig stämning och väldigt peppande med all publik.
Efter vändningen bar det en annan väg tillbaka mot Stockholm, via Stora Vika och Sorunda. Det är en kuperad väg med mycket upp och ner men vi kände oss starka och körde på. Vi tappade snart Thomas och Patrick igen men väntade in dom i andra depån där dom stackarna fick kort vila innan vi rullade vidare. Ungefär där skildes våra vägar och vi körde i förväg.
Kessiakofs climb
Under sträckan hade det talats mycket om Kessiakofs climb, en ”brant vägg” i flera etapper och det utlystes en tävling om vem som körde segmentet fortast. Jag oroade mig faktiskt för den etappen. När man läste beskrivningen gjorde det att jag undrade om benen skulle orka. Vi bestämde nog att vi inte skulle försöka något och man satt och undrade när helvetesbacken skulle komma.
När skylten för start kom hände liksom inget speciellt. När det kom en skylt med 400 meter kvar började jag undra vart den där ”väggen” tagit vägen och när vi slutligen passerat slutskylten insåg jag att jag oroat mig helt i onödan och att vi gott och väl kunnat stå på betydligt mer.
men vi visste att många backar som var brantare återstod innan vi skulle nå Gamla Södertäljevägen för att svänga höger mot Haninge igen. Den vägen körde vi i förrgår och då var den mördande jobbig.
Hemvägen
Men inte heller den backiga sträckan kändes speciellt tung idag. Vi körde om massor med cyklister och när vi nådde stora vägen var det med viss positiv överraskning.
Vägen upp genom Väster Haninge och Jordbro gick ganska fort trots mycket uppför. Här fanns på nytt lite folk och till och med från bilarna i köerna kom det heja-rop. när vi svängde vänster i rondellen mot Huddinge kom först en seg uppför, men sen gick det undan. Vi passerade några bekanta och vi skrek uppmuntrande till varandra. Vi låg långa stunder mellan 40 och 50km/h och livet lekte. :)
Efter Huddinge centrum fanns sista depån. Vi gjorde ett föredömligt kort depåstopp för tre snabba glas sportdryck innan vi rullade iväg igen.
Förbi Älvsjö, Västberga och Årsta gick det undan. Man hade stängt av Huddingevägen i ena riktningen och det var en fantastisk känsla att ligga på motorvägen vilket vi så klart var tvungna att filma.
Längs Södermälarstrand tror jag mest det var det mentala som började spela in. Krampkänningar i bådas våra lårmuskler och en viss motvind som gjorde att vi höll drygt 30km/h. Men det gick undan i kurvorna ner mot slussen och Katarinavägen följt av Strandvägen bort mot mål.
Ytterligare en mental motgång när vi var framme vid Gärdet och skylten ”3km” säger oss att vi inte är framme än. Det var dessutom helt tomt på cyklister och vi undrade vart alla tagit vägen. :)
Att gå i mål var skönt, få sin medalj, rulla ut på gräset och sätta sig ner och ta en banan. Benen, ryggen och handlederna protesterade lite, men vad gör väl det då?
Våra kompisar kom i mål så småning om. Vi tog kaffe och muffins men det började kännas huttrigt när solen inte kom fram genom molnen.
Vägen från mål till pendeltåget tog sin tid. All vätska man druckit började nu rinna igenom systemet när man inte svettades ut den längre och det blev två toabesök i målområdet. På Strandvägen stod vi och inväntade eliten som startat efter oss motionärer och när dom passerat, blev det ytterligare ett toabesök hos Waxholmsbolagets biljettkontor på Strömkajen innan vi äntligen kunde rulla mot Södra station och pendeltåget. Mer trafik och mer människor nu så färden gick långsamt stora delar.
Sammanfattning och omdöme
Jag älskar stora motionslopp med många cyklister, vackert väder och fina vägar. Stämningen är så kanon samtidigt som man får tömma sig på krafter. Ljudet av massor av hjul mot vägbanan, glada tillrop eller varningsrop och knattrande växlar är något jag aldrig tröttnar på.
Det här loppet var som sagt nytt för i år. Vi körde den långa distansen på 170km som som sagt gick ner över Södertörn. Ett bra val av bansträckning med variation på bebyggelse och människor blandat med landsväg. Det gav en känsla av Vätternrundan light med alla människor längs vägarna. Stockholm kan bättre så klart, men gjorde det bra. Och åtminstone för mig och dom jag hörde, var stödet av publiken väldigt roligt och peppande.
Jag jämför detta lopp, kanske mest på distansen med Skandisloppet i Uppsala vi nu kört 2 år i rad. Det är väldigt mycket ödslia landsvägar och i stort sett ingen rörelse omkring. Nackdelen blir att även med runt 2500 anmälda cyklister som idag, så blir det ganska glest och utsträckt efter ett antal mil. Det hade gärna fått vara ett antal tusen cyklister till så skulle det göra det lättare för alla att få sällskap om man hamnat själv. Idag var det många ensamma cyklister och det måste vara väldigt prövande. Även om jag och min pilot också låg ensamma långa stunder, så har vi ju ändå varandra.
Så jag hoppas detta blir ett populärt och varaktigt lopp.
Ska jag säga något jag saknar, så var det kanske kaffet och solbullarna, dom får man bara inte vara utan. :) Inte ens i målområdet bjöds på kaffe. Det fick man köpa. Med den startavgiften kanske det inte hade varit orimligt.
Annars känns det bra såhär långt. Depåerna fungerade bra och servicen där med bananer och sportdryck fungerade alldeles utmärkt.
Tekniken då?
Jag har haft lite problem med min teknik på sistone. Kraftmätaren har strulat dom 5 senaste cykelturerna och jag har inte riktigt haft tid att undersöka felet. Igår kväll tog jag dock med mig datorn ner i cykelrummet och kunde då konstatera att vänster pedal i mitt Garmin Vector-system inte svarade. Jag bytte batteri och slutligen kommunikationspod och då började det fungera. Det är andra poden som går sönder vilket helt säkert beror på att pedalerna monterats av och på väldigt ofta under våren och sommaren.
I förrgår glömde jag mitt ordinarie pulsband på jobbet och blev tvungen att ta ett reserv, vilket fungerade dåligt och gav konstiga och låga värden. Idag bytte jag tillbaka och glömde konfigurera om cykeldatorn, så efter målgång konstaterar jag att jag cyklat mitt första motionslopp typ någonsin utan pulsmätare. Det är ganska irriterande, men inte mycket att göra något åt.
Hemma igen blir det middag och soffläge en stund innan dusch och sängen. Känner på mig att det kommer bli skönt att sova ikväll.
Nedan följer karta och diverse data efter dagens pass.
Den här dagen går nog till den regnigaste på väldigt länge. Prognosen lovade upp till 35mm regn i vårt område.
Dagen började med Sthlm Bike, ett 50km långt motionslopp med start och mål centralt i Stockholm. Regnet som kommer för alltid förknippas med denna dag, vräkte ner och Stockholms gator var bitvis täckta med vatten.
Efter målgången lastade vi cyklarna på bilen och for norrut. Vi kom fram medan de sista starterna pågick och vi var ganska snabbt iväg men ensamma. När vi väl rullade och värmen började komma tillbaka i kroppen kändes det faktiskt helt OK. Regnet störde inte och jag kände inte av någon direkt kyla. Till följd av dålig träning, dålig sömn de senaste två nätterna och säkert också kylan och regnet, så svarade kroppen aldrig riktigt och mina två vänner Thomas och Patrick hade samma känsla.
Det blev snart klart att vi inte satsade på något reckord. Mina lår protesterade direkt i motluten och jag undrade hur bra det var efter bara några mil. Allt blev snart en fråga om att bara ta sig i mål och försöka släppa tiden. Ändå försökte vi jaga sällskap för att slippa ligga ehlt ensamma på dom våta, tomma vägarna i ösregnet.
I år valde vi att kort stanna på alla depåer för att fylla på med vatten, bullar, banan, korv och kaffe.
Som vanligt, straxt före depån på runt 8 mil kändes det som tyngst, både mentalt och fysiskt. När vi rullade vidare kändes som om nedräkningen börjat med ”bara” 5,4 mil kvar. Den lilla skogsvägen som jag annars brukar tycka är rolig med korta upp- och nedförsbackar var mest en fråga om jävlar anamma idag och trots att vi sedan några mil hängt med en liten klunga på 7–8 cyklister som höll ett lågt tempo, hade vi lite knepigt att hänga med stundtals. Delvis på grund av att man körde väldigt långsamt uppför men rullade på bra utför.
Precis före depån på 10 mil känner jag ett regelbundet ”bumpande” från bakdäcken. Jag tänker direkt punktering, men när vi rullar in i depån visar det sig att däcket spruckit i kanten. Antagligen på grund av nötande bromsklossar som varit lite feljusterade. Eftersom Patrick brutit på grund av ett problematiskt knä och glider med i servicebilen bakom oss, så lånar vi hans bakhjul och kan fortsätta utan att ha det orosmolnet hängande över oss. Växlarna blir i gengäld lite krångliga vilket också bidrar till att vi inte vågar ta i i uppförsbackarna för att inte riskera kedjehopp eller än värre, bruten kedja. Vid 10-milsdepån finns också varmkorv vilket är otroligt gott.
Nu med ganska precis 3 mil kvar finns mål i sikte och alla tunga tankar lättar. Jag blir i grymt stort behov av en buske, men vi vill verkligen inte släppa klungan och vårt sällskap och därmed bli sist ute på banan. Men turen är på min sida och en cyklist i klungan tappar plötsligt kedjan och medan dom fixar detta kastar jag mig ut i skogen och genast känns livet värt att leva igen. :)
På sista depån med bara 12km kvar serveras godis och jag fyller både munnen och fickorna med Rollokåla. Nu är det verkligen inte långt kvar. Jag och Thomas bestämmer oss för att lämna vårt sällskap och dra i förväg. Nu kan man pumpa på sista milen och vägen hem är ganska snabb. Vi blåser på i drygt 40km/h och med en riktigt skön känsla rullar vi över mållinjen och vi är inte sist. Speakern som hälsar dom sista välkomna i mål säger ”ni är först, från slutet” och det var precis det vi bestämde oss för att inte höra om oss själva. Nu kom vi åtminstone några minuter före den sista klungan och den så kallade ”kvastbilen” som ser till att banan är tom på cyklister.
Jag hade gärna kunnat avstå den här dagen och sovit istället. Jag älskar cykling, men regn och kyla klarar jag mig utan och delvis är det inte värt det. Men nu så här efteråt känner jag mig ändå nöjd. Kölden när man stod stilla var som alltid jobbig, men regnet störde mig inte och det var faktiskt till och med lite komiskt. När vi stod och mekade hjul på 10-milsdepån regnade det kraftigt. Men plötsligt var det som om någon hällde ut en hink vatten över än. Ingen långsam ökning från kraftigt regn till MYCKET kraftigt regn, allt bara kom på en gång. Väldigt fascinerande. :)
Nu i mål har jag ätit tre kokta korvar, ostmacka, ´två koppar kaffe och mer godis. Thomas hade vänligheten att lasta cykeln på bilen medan jag och Patrick gick på toaletten i ett varmt och härligt omklädningsrum.
Blöt, frusen, trött och stel lastar vi oss nu i bilen för att åka hem. Jag har haft den sista bilden klar i huvudet enda sedan kl5 i morse. Hem, av med alla blöta kläder, en lång, härlig dusch, tjocka, varma mjukiskläder och raka vägen i säng under täcket med kläder och allt med en bok. Det tänker jag genomföra, nu! :)
Klockan ringer 04:45 denna enormt regniga söndagsmorgon. Det är dags för mig och vännerna Thomas och Patrick att köra två motionslopp på samma dag. Sthlm Bike och Roslagshösten.
Prognosen har visat på regn, mycket regn just denna dag. Igår var det fint väder och imorgon ska det bli fint väder. Men idag säger prognosen att det ska blis å mycket som vansinniga 35mm regn. Och nog regnar det alltid! När jag som vanligt orolig för att försova mig, vaknar flera gånger under natten med jämna mellanrum, piskar regnet mot rutorna och jag känner en distinkt ovilja.
När klockan väl ringer har jag inte sovit speciellt bra för andra natten i rad. Det blir en proteinbar till frukost och jag kollar faktiskt om någon av vännerna haft vänligheten att hoppa av. Det hade varit så fint, just idag att få krypa ner under täcket igen och bara somna om.
På med cykelkläder, packa vattenflaskor och extra tröja till efteråt och sedan ut genom dörren 05:10. Frukosten bestod av en kraftfull proteinbar. Grötfrukost brukar vara min favorit, men jag orkade faktiskt inte gå upp i tid. Vinglig och dålig balans av trötthet var varje minut guld värd.
Uppsamling hemma hos Thomas för avfärd in mot stan. På Södermälarstrand delas vår grupps nummerlappar ut. vi blir ett helt gäng paracyklister som kör. Hur många som valde att stanna kvar i sängen idag vet jag inte riktigt.
När vi parkerat bilen öste regnet ner och vi satt kvar så länge som möjligt. Cykeln behövde bara bestyckas med pedaler till piloten och jag behövde montera ett GPS-fäste för min cykeldator. Sedan var allt klart.
Vi rullade ca en kilometer upp till målet vid Norrbro. Jag kände att regnet inte skulle störa mig så mycket, men att stå länge och frysa är min skräck. Vid start träffade vi Henrik med pilot Tobias och vi stod först i startkön.
När starten gick och en MC-tjej rullade före iväg började det kännas bra igen trots regnet. Jag tycker verkligen om Sthlm Bike just för att få cykla i ett tomt Stockholm en tidig morgon. Ett vackert väder hade givetvis varit bättre.
Regnet öste ner och gatorna var bitvis täckta med vatten. Men stämningen var god bland cyklisterna som trotsade vädret. Jag tyckte att det var lite tungt bitvis idag. Benen svarade dåligt i backarna och jag kände att pulsen stundtals var hög. Ett resultat av dålig träning, dålig sömn och givetvis vädret. Även om jag inte frös så länge vi var i rörelse, kände man att kroppen aldrig blev riktigt varm.
Sthlm Bike var 8km längre detta år, 50km istället för 42km vilket jag tyckte var kul. Kaffet i Stora Skuggan i början var fantastiskt gott men sedan rullade vi vidare utan fler stopp i depåer.
Eftersom vi ska vidare har vi lite tidspress. Vi rullade in i mål runt klockan nio. Jag och Thomas rullade direkt till bilen medan Patrick plockade på sig lite stödfrukost i Kungsträdgården. Det gick fort att lasta cyklarna och nu gasar vi norrut mot Upplands Väsby och nästa start med full värme på i bilen.
Nu har vi nått Arvidsjaur och på hotellet köpte vi frukostbuffé. Det var riktigt gott med äggröra och Bacon, kaffe, juice, fil med frön och flingor samt avslutning med nygräddade voflor. Det var varmt och skönt, frossan i kroppen släppte och jag har förlikat mig med att jag valde att bryta. Det känns som helt rätt beslut i det här läget.
Vi har nu bytt till torra kläder och borstat tänderna och det är precis hur ljuvligt som helst. Nu styr vi söderut för ett stopp i Östersund för mat och fika med den killen som skulle erbjudit oss sovplats.
Nederlaget känns, men nu vill jag bara hem och sova.
Nu har vi gjort en paus i Moskosel, ca 4 mil från Arvidsjaur. Jag hade gärna nått dit men det gick inte. Det har varit en lång natt sedan vårt senaste uppehåll i polcirkeln med ganska mycket backar. Dom senaste timmarna har kroppen bara blivit värre för mig och därtill börjar tröttheten komma krypande. Den inkörda tiden vi skulle haft till vila exempelvis i Sorsele om ca 9 mil, har vi nu tappat på grund av alla stopp och att cykla vidare till Östersund med ytterligare över 50 mil är omöjligt för mig.
Här tvingas jag konstatera att jag kan sitta upp för att ta mig in till Arvidsjaur för att kanske få värme och vila. Men det som hänt mig vilar man inte bort på några timmar. Och att trampa vidare såhär är det inte värt.
Det började med rumpan. Rejäla blåmärken som bildat ganska stora knölar på sittbenen. När jag kompenserar genom att ibland belasta höger sida och ibland vänster sida av rumpan, kom värken i knäna som ett självklart brev på posten då jag trampar snett med benen.
Sedan har jag fortsatt kompensera genom att luta mig framåt för att avlasta sittbenen, men då har själva manligheten istället få ta stryket. till slut kompenserar jag med att lägga mer vikt på händerna för att lyfta mig mer från sadeln och då kom värken i nacke och axlar, speciellt min skadade högeraxel.
Så här har det pågått ett antal timmar nu. Hade det varit 30 eller 50 mil kvar hade det bara varit att bita ihop.Men nu är det drygt 160 mil kvar.
För min egen del var det inte så svårt att fatta beslutet. Jag gör inte det här för att plåga mig eller i värsta fall skada mig för kortare eller längre tid. Lite fysisk utmaning får det gärna vara och den långa distansen och bristen på vila hade varit mental utmaning nog för vem som helst. Men detta ingår inte i värdekalkylen.
Men att jag nu väljer att avsluta min utmaning, innebär också att det drabbar min pilot Peter. Vi har förvisso hela tiden varit överens om att om den ena måste bryta så är det oundvikligt så att båda måste. Han är helt klart den betydligt mer erfarna långdistans- och ultracyklisten, så risken att det skulle bli jag var ganska stor.
Dessutom känns det tråkigt för att det är en stor grej vi dragit igång, några sponsorer och alla inblandade i följebilen och all marknadsföring och allt prat om det innan. Det är klart att det känns prestigefyllt.
Alla tog det med jämnmod, så nu packar vi bilen med 2 cyklister varav åtminstone en med sårad stolthet eller vad man ska säga och far mot hotellfrukost och dusch i Arvidsjaur. Och nu när beslutet är fattat känns det bra och rätt.
Jag lärde mig mycket under min resa i Mot alla Odds när det gäller sättet att tänka. Det värsta som kunde hända var att man misslyckas. Och som äventyraren Oskar Kihlborg alltid sa till oss, misslyckas man exempelvis med att bestiga Mount Everest, så är det bättre att komma tillbaka en annan gång med nya och kanske bättre förutsättningar oavsett om det gäller egna förberedelser eller vädrets makter. Berget står alltid kvar.
Vi har passerat Jokkmokk för en mil sedan och stannade nu vid polcirkeln för att ta en turistbild. Här fanns även en uppvärmd toalett så jag passade på att smörja in rumpan som gjort helvetiskt ont en stund. Jag kan bara tyst för mig själv konstatera, att om den här smörjningen inte hjälper väldigt drastiskt så är resan snart slut för min del. Jag är ganska illa däran och det är över 170 mil kvar.
Inne på toaletten var det skönt att värma sig lite och jag försökte till och med ta hjälp av handtorkfläkten för att få mer värme när jag klädde av mig mina genomblöta kläder. Men tyvärr fläktade den bara kalluft. :(
Nu blir det till att rulla vidare så får vi se hur det går.
Den första etappen på 25 mil är avklarad. Etapp så till vida att vi gör ett något längre stopp för mat, kaffe och bränslepåfyllning. Det görs på OKQ8 i Gällivare.
Starten vid Riksgränsen blev lite försenad. Vi kom iväg runt 10:20. Vädret var uselt, 8° och duggregn men så fort vi rullade kändes det ändå ganska bra. Blöt om fötterna blev jag direkt, men inte så kall.
11:40 gjorde vi ett kort stopp för att jag skulle delta i P4 Radio Stockholms morgonprogram och intervjuas om vår utmaning. Sedan rullade vi vidare. det korta stoppet när jag satt i följebilen för att prata i radio, räckte för att fötterna skulle tina upp lite.
Sedan dess har vi avverkat dom 25 milen hit. Ett stopp 15:50 för att min pilot Peter Tonér även han skulle intervjuas i P4 Radio Västmanland.
Dagen hittills har varit lite tung mentalt, precis som jag väntade mig. Jag har försökt bryta upp hela den enorma sträckan i små delmål för att det inte ska bli för skrämmande. Hela tiden nästa stad eller nästa lilla ort att ta sikte på, några mil i taget.
Den andra stora grejen har varit kölden, eller den enorma rädslan för att frysa. Folk runt omkring mig hånar mig för att jag hela tiden fryser och tjatar om att frysa. Ingen förstår riktigt bakgrunden till det och det kommer i ett separat inlägg inom kort.
Men så fort vi stannar kommer kölden krypande. Armar och ben börjar skaka helt okontrollerat medan dom andra står lugnt och pratar. Det är uppenbart mig det är fel på och det vet jag ju.
Vid ett av våra stopp när rädslan både för den långa sträckan och kölden kom över mig samtidigt hade jag väldigt svårt att hålla tårarna borta. Jag kände att en 42-åring inte kan stå och grina 5–6 mil efter start med över 200 mil kvar. Men så var det i alla fall. Jag lyckades bita ihop och lösningen blev att stoppa proppar i öronen och lyssna på musik istället för det eviga landsvägsljudet av förbipasserande långtradare och fokusera på nästa mål ”bara” 10 mil bort. Där skulle det dessutom finnas kaffe. Det gäller att glädjas åt det lilla.
Men hur ska det här gå rent mentalt. Jag visste att det kommer bli min stora utmaning. Det var även kölden som bland annat fick mig riktigt att vackla på vulkanen i Nicaragua. Då var jag trött, längtade hem, frös otroligt mycket och kände mig väldigt långt borta från allt.
Nästa problem är att gruppen inte håller ihop och det gör mig lika ledsen som kölden. Vi har olika syn på detta. Själv tycker jag att man håller ihop. Visst har vi ett mål, att nå Smygehuk inom 96 timmar och än ligger vi långt innanför tidsramen. Härifrån Gällivare måste vi lämna kl21:50, dvs om två timmar för att inte hamna efter tidsplanen.
Vi får se hur allt löser sig. Nästa delmål är nog Östersund om ungefär 70 mil. Då börjar vi närma oss 100-milsssträcket och man kan istället börja räkna ner. Nu väntar dessutom nattkörning då graderna sjunker igen och det blir ännu mer arbete med att hålla dom negativa tankarna i styr.
Äntligen dags för årets Vätternrunda, min tredje i ordningen. Den här gången var det jag, min pilot Thomas och Mattias ”MP” Pålsson som singelcyklist som lastade oss i bil och cyklarna på taket runt fredag lunch och styrde söderut mot Motala. Både väderleksprognosen och vädret i verkligheten såg lysande ut och jag gladdes åt att slippa oroa mig för köld, vind och väta, mina tre hatobjekt i nämnd ordning.
På vägen ner diskuterade vi upplägget, om vi skulle byta vår starttid från 02:00 på natten mot lördag mot något mer humant, men enades om att köra på ordinarie tid. Vi bestämde också att ha ett mål att hänga ihop samt att försöka köra rundan på under 11 timmar, något som kändes rimligt för alla. MP körde sin första runda, så min önskan att komma in under 9 timmar fick skjutas på framtiden.
I Motala inkvarterade vi oss i en lägenhet centralt i motala som vi hyr nu för andra året i rad. En knapp kilometer ner till start är väldigt bekvämt. När vi burit in cyklar och packning bestämde vi träff med Rickard Forshäll, min kompis från Mot Alla Odds 2013 och hans gäng på 4 personer. Vi handlade lite frukost och fredagsmys, kvitterade ut våra nummerlappar och han gå ett kort varv i mässtältet innan vi träffades på torget i Motala och styrde stegen mot en pizzeria nära vårt boende för att äta en stadig pasta. Rickards gäng startade 40 minuter före oss så alla var ganska pigga på att komma i säng för en kortare vila innan start, så det blev ingen lång historia, men otroligt trevlig.
Jag kan inte säga det nog ofta, hur mycket jag beundrar Rickards inre och yttre styrka. Med sig hade han en syster och två kompisar som det inte var svårt att fatta tycke för. Efter lite prat och fotografering ute på gatan skildes vi åt med mina hot om att jag skulle flåsa honom i nacken under natten och att han aldrig skulle känna sig säker, trots sina 40 minuters försprång. :)
Det blev inte mycket sova den kvällen. Vi fixade i ordning cyklarna, tittade lite på TV och käkade chips och godis. Vid 23-tiden låg pojkarna i soffan i vardagsrummet och jag la mig på sovsäcken i sovrummet. Jag trodde det skulle bli svårt att blunda, men plötsligt var klockan 00:30 och väckarklockan ringde. ”Bara en snooze till…” Plötsligt var klockan 01:00 och MP står i dörren och säger något om att cykla.. Panik utbryter en stund för plötsligt är det lite bråttom. Byta om, äta grötfrukost och packa fickorna med energi och sedan ut genom dörren 40 minuter senare. Vi hann till och med spola av oss i duschen, riktigt bra jobbat. :)
Väl ut genom dörren började det kännas bra i kroppen igen. Den där lite pirriga ”tävlingskänslan” jag alltid får inför start även om det bara är ett motionslopp. Temperaturen är verkligen behaglig även om vi alla valde ben- och armväramre till slut och med en tunn vindjacka på kändes natten inte det minsta kall. Vi rullade ner till start och behövde inte vänta många minuter innan vi tog plats i startfållan. Vi såg inte till övriga paracyklister som skulle starta samma tid. Det skulle ha varit 4 handcyklister från Danmark och ett tandemteam från västkusten, men vi stod långt fram och måste ha missat dem.
Vi rullade iväg och ut i natten. Samma trevliga känsla, lukten av sval sommar, ljuden av däck mot asfalt, tickande frihjul och knäppande växlar, människor som pratar med varandra. Tätt med cyklister i början innan det glesar ut ute på landsvägen. Det är en känsla som jag fortfarande tycker är magisk och superhärlig.
Vår plan var att cykla raka spåret till Jönköping, 10 mil utan stopp. Men det blev ett stopp i Ödeshög för att en av oss behövde uträtta behov. När vi stod där kändes det fortfarande bara bra och inte det minsta kallt.
04:52 passerade vi tidtagningen vid Gyllene Uttern där vi gjorde ett kort stopp för att träffa MPs föräldrar som gått upp i ottan för att stå vid vägkanten och heja på oss. Riktigt trevligt av dom att ge sig ut så tidigt.
06:41 passerade vi tidtagningen i Bankeryd efter ett längre stopp i Jönköping där vi avstod från mat trots att vi bestämt det. Ingen kände sig speciellt hungrig ännu och bara ca 7 mil kvar till Hjo där det serverades lassagne. Till Hjo kom vi 08:28 och där blev ett långt stopp med mat. Vår plan att nå under 11 timmar hade vi givit upp. Stoppen hade varit för långa och den allmäna ursäkten blev vädret som var toppen. Solen hade börjat värma och jag kände mig mer lycklig över det än frustrerad över förbannelsen som alltid vilar över våra tidsplaner. Men så är det när man är flera och inte bestämmer sig för att gå in 100% för det man bestämt.
På depån i Boviken hann vi äntligen ifatt Rickard och hans kompis Daniel. Tjejerna i deras gäng hade vi passerat för ett antal timmar sedan. Rickard och Daniel hade som vi haft långa stopp samt punktering och stod nu och fixade en brusten eker vilket sinkat dom. Men dom var på otroligt gott humör och jag var väldigt glad att se dom. Vi bestämde att slå följe resten av vägen i mål. Både Rickard och Daniel kör sin första Vätternrunda efter ca 2 månaders cykling och bara ett hundratal mil i benen, men båda var oförskämt fräscha och glada.
Klockan 12:17 passerade vi tidtagningen vid Aspa efter 10 timmar och 17 minuter. Vårt mål på 11 timmar hade nu passerat 12 timmar. Vid bron vid Hammarstundet såg vi en något större olycka, ett gäng cyklister som verkar ha kört ihop. Ett antal satt i vägrenen, men det verkade inte vara några allvarligare skador. tidigare längs vägen såg vi någon tjej i vägkanten som verkar ha kört omkull, men annars verkar det ha varit fridfullt vad vi kunnat se.
Klockan 13:23 efter 11 timmar och 22 minuter landade vi i Medevi. Då hade vi fortfarande en teoretisk chans att komma in under eller straxt över 12 timmar om vi rullat vidare direkt. Vi hade en liten spurt dit så vi fick vänta in alla. Det var en del sega backar innan Medevi och är man ovan och har 28 mil i benen redan, är dom tunga. Jag och Thomas kände oss helt OK i kropparna. I Medevi var det tänkt att jag skulle träffat en bekant som bor i Motala, men hon hade svårt att komma in till depån med bil. Vår planerade träff flyttades fram till målgången i Motala istället.
I Medevi åt vi honungsbullar och drack kaffe utsträckta i gröngräset. Det var så härligt att inte ens jag orkade känna mig stressad längre. Det här loppet hade verklign varit cykelkärlek till 100% från start. Det kunde knappast ha blivit bättre med perfekt väder och perfekt arrangemang.
När vi skrapat gräset ur rumpan och skulle ge oss av för sista etappen mot mål hände rundans enda tråkiga händelse. Jag och Thomas kliver upp på vägen och står i vägrenen för att invänta vår lilla klunga. En stor klunga kommer då susande och trots att hela vägen är fri inklusive mötande körfält, skriker dom åt oss att kliva av vägen och kör otroligt nära oss. En av cyklisterna i klungan drar en knytnäve i ryggen på mig i farten som var svår att uppskatta, men säkert 30–35km/h. Jag vet egentligen inte om det var smärtan eller förnedringen som var värst. Flera runt omkring tyckte det var ett synnerligen märkligt beteende.
Vid depåer där det kliver av och på mängder med cyklister som ska in och ur depån måste man få gå upp på vägen. vägen var avstängd för biltrafik så klungan hade gott om plats. Tyvärr hann vi inte se vad det var för klunga, men förmodligen svart- och grönklädda. De måste ha gått i mål någon knapp minut före oss så det borde gå att kolla upp. Jag kände mig helt rasande när jag stod där med förnedringen brännande och tankarna jag hade var inte vänliga och fridfulla, det kan jag försäkra. Dom handlade mer om att slita tag i någon av dom för att få njuta av en klungkrasch för en gångs skull, bilder som i ursinne spelades upp i huvudet om och om igen innan jag lyckades lugna ner mig, eller åtminstone ställa om kraften ner i benen istället. Medevi-depån hade heller inga vakter som övervakade in- och utfarten ur depån vilket fanns på flera andra platser. Kanske något för arrangören att tänka på till nästa gång. Även om klungorna jagar tid så äger dom inte vägen och Vätternrundan är till för alla.
Till slut rullade vi iväg och vi pratade om fri fart till mål. Farten blev ganska hög och det började med att Daniel tappert ledde vår grupp längs den slingriga och roliga vägen från Medevi. Snart backade han av och jag och Thomas tog täten och lämnade dom andra bakom oss. Jag älskar den där vägen med sina slingriga kurvor och knixiga, korta backar och mestadels utför. Mitt mål var bara att jaga ifatt idiotklungan bara för att få äran att skriva ut namnet på deras team. Det lyckades tyvärr inte. Vi passerade klungan vi kallade för ”dom prickiga” och en Ride Of Hope-klunga. Ute på landsvägen in mot avfarten mot Motala höll vi stadig hög fart. Ingen lyckades kroka på oss och många positiva hejarop efter oss.
Sista backen upp mot rondellen var lite tung och vi bromsades också upp av lite trafik innan vi skjöt fart igen in de sista 2–3km mot mål. När vi väl närmade oss mål såg vi den misstänkta klungan en bit framför oss, men vi hann aldrig tillräckligt nära.
Kl14:41 gick vi i mål exakt på tiden 12 timmar och 40 minuter. Marie som skulle mött mig i Medevi tog emot och det blev ett glatt första möte IRL. Vi fotograferade och pratade medan vi väntade på de andra som inte kom långt efter. Daniel kom först, tätt följd av MP följd av Rickard. Känslan att gå i mål är även den speciell, glädje över att nå mål, att det varit så bra och att man ändå kände sig så pigg och fräsch i kroppen. Att efter 28 mil orka spurta i 35–40km/h in i mål ensamma utan klunghjälp kändes riktigt bra. En kort stund var jag lite darrig i benen, men det gick fort över.
Efter må, tog vi oss sakta ur trängseln, fick våra medaljer och hämtade ut våra inlämnade kläder. Väl vid lägenheten igen tog vi en kall pilsner i gröngräset utanför porten och MP hann till och med somna och jag var tvungen att ringa hem för att distrahera mig att inte somna. :)
Efter dusch och ombyte bestämde vi åter träff med team Rickard på samma pizzeria. Jag åt en dubbelt så stor pasta som kvällen innan. Väl hemma igen var det mer eller mindre direkt i säng efter att ha plockat utrustning av cyklarna och ingen somnade nog ovaggad den kvällen.
Idag sov vi länge, käkade frukost och packade och nu ska vi bege oss iväg hemåt. Det känns som en galet lyckad helg med ett stort cykelevent på högsta nivå.
Vår gemensamma känsla av rundan var också att stämningen var mycket god. Bortsett från ”idiotklungan” utanför Medevi som fortfarande retar gallfeber på mig, så pratade vi om att artigheten ökat i år. Kanske beror det på klubbarnas kampanjer på nätet. En sådan avgörande detalj som kan verka obetydlig är vad man säger när man är på väg att köra om någon. Det vanliga har varit att ropa ”HÅLL HÖGER!” vilket jag själv och andra känns provocerande och utan att styra det tänker jag alltid ”håll höger själv för f…” Det andra är att ropa ”KOMMER VÄNSTER” eller ”OMKÖRNING!” vilket är väldigt mycket trevligare, eller ”KOMMER UTANFÖR!” Det är mer informativt och artigt än ”HÅLL HÖGER!” som är mer uppmanande. Denna gång var det väldigt få som ropade just håll höger. Dom flesta valde de andra alternativen och många tackade dessutom vilket spontant gjorde mig glad och lusten att hålla undan ökar väldigt mycket, enligt den enkla principen ”är du trevlig mot mig, är jag trevlig mot dig”. Så enkelt som så. För bara för att man kör i en stor klunga och jagar ett tidsmål betyder det inte att man har rätten på sin sida och skyldigheten att anpassa farten efter situationen är densamma för alla, cyklister som bilister. Och under Vätternrundan är situationen ofta så att man inte är helt ensam på vägen och hänsyn till andra är väldigt centralt och avgörande för säkerheten.
Så vi lämnar Motala med glädjekänslor i kroppen denna gång och med hopp om återkomst och lika stor tur med väder och vind.
Nu har jag och min pilot Patrick gått i mål i Halvvättern 2015 och det känns bra. :)
Vi åkte ner till Motala igår eftermiddag där vi hyrt en liten tvåa av en kollegas brors bekant, eller något sådant. ;) Den ligger otroligt centralt och på gångavstånd från eveneamngsområdet. Vi åt middag ute på stan efter att ha hämtat våra nummerlappar och sedan gick vi hem och fixade allt med cykel och kläder innan vi slöade med godis och efterrätt i soffan framför fotboll på TV.
Idag var det uppstigning kl07 för frukost och vid 08:45 ungefär rullade vi ner till start. Där träffade vi några andra från vår cykelklubb SMACK som vi pratade lite med innan vi gled in i startfållan och körde iväg.
Väderleksprognosen lovade starka sydvästliga vindar på ca 10 sekundmeter med upp till 15 i byarna och tyvärr hade man rätt den här gången. Är det något jag har svårt för när det gäller cykelsporten så är det kyla och vind. Jag fryser otroligt lätt vid pauser men vind skulle man kunna säga att jag hatar..
Vi rullade iväg i stort sett i rak motvind. Vi höll ändå bra fart förbi första depån. I andra depån stannade vi för att Patrick fick problem med lårmuskler och det var på tal att bryta, så illa var smärtan. Jag kände mig fräsch, men med 10 mil kvar som ändå är en lång sträcka ska man lyssna på sin kropp. Vi stannade där säkert 40 minuter och jag hann med många kaffe och solbullar innan Patrick bestämde sig för att försöka rulla vidare. Skulle smärtan komma vore det bara att vända tillbaka och be om transport tillbaka till Motala.
Men det gick bra tack vare en mängd mikropauser. Vi rullade upp vid Omberg, denna skräckkulle som alla varnat för. Det visade sig som oftast, att det inte var speciellt tufft uppför och väl uppe på åsen rullade vi vidare i runt 40km/h och just här var det lä och väldigt skönt. Ute på landsvägen igen var det som att köra in i en vägg i motvinden.
Den roligaste sträckan var runt den tolfte milen. Då rullade vi i medvind och höll mycket god fart. Vi kunde lätt trampa långa sträckor i över 50km/h utan större ansträngning och vi sa till varandra att det här är cykelkärlek. tidigare kunde man inte höra däckens ljud mot vägen för motvinden, men nu kändes luften varm, stilla och ljudet från cyklarna.
Efter sista depån blev det tungt igen i någon sorts sidovind som varade mer eller mindre hela vägen in i mål. I näst sista depån fick vi ta hjälp av servicen på grund av vår kedja som hoppat och lagt sig innanför lilla klingan. Säkert på grund av en kombination med fel inställda växlar och något fel i bakväxeln som drar kedjan snett i vissa lägen när man trampar bakåt. Jag får försöka kolla det innan Vätternrundan nästa helg.
Det var skönt att glida in i mål och medaljen kändes faktiskt väl förtjänt. Vår totaltid blev 6:35, ganska långt över vårt mål på 5 timmar i totaltid. Men vår rulltid blev 4:48 och 31,14km/h och det är jag helt nöjd med. Utan krånglande ben som genererade långa depåstopp och utan motvinden hade vi kunnat köra in ganska långt under 5 timmar. En flack och fin bana och trevligt landskap.
