Skorna håller koll på min träning

Nu har tekniken bokstavligen flyttat in i mina skor!

För någon vecka sedan hade vi inbrott på jobbet. En hel del värdesaker stals och några personliga tillhörigheter. Bland annat stals min kompletta träningsväska med skor, kläder och hygienartiklar. Så plötsligt kunde jag inte träna längre.

När det var dags att köpa nya löparskor blev det ett par Nike Zoom Aqualon + 3. Dels var mitt mål att ersätta mina skor från ÖB för 299kr som gav mig skoskav och ont i benen med ett par riktiga skor nu när jag bestämt mig för att komma igång med löpträningen ordentligt inför sommaren. Dels hade det såklart sina tekniska skäl =)

Ytligt sett ser skorna ut som vilka Nike löparskor som helst. Det enda som skiljer dem åt är att det finns ett litet fack under sulan i vänstra skon, ca 1x2cm stort. I detta hål lägger man en liten sensor som registrerar steg och sänder via en radiosignal iväg pulser. I iPhone finns en inställning för Nike Plus. När man aktiverar denna inställning dyker en app upp på någon av dina hemskärmar. Appen tar emot radiosignalen från sensorn i skon och omsätter den till fart och distans. När man kalibrerat sin steglängd kan den lätt räkna ut hur långt du sprungit och på vilken tid. Man kan sätta tids- distans- eller kalorimål och spara sina träningsresultat.

Och med ett armband kan man trådlöst styra iPhone att byta låt, få röstbaserad information om hur långt man sprungit, på vilken tid och hur lång tid per kilometer. Dessutom kan man starta och stoppa sitt träningspass utan att behöva ta upp telefonen.

Jag har just sprungit för första gången och det verkar fungera riktigt bra. Just nu innan jag kalibrerat min steglängd skiljer det ca 200 meter på 3km mellan löpbandets och telefonens distansangivelser. Det ska bli spännande att se om felmarginalen sjunker vart efter.

Otroligt nördigt men faktiskt väldigt nyttigt och inspirerande. Ett väldigt smart sätt att logga sina träningspass och se hur man förhoppningsvis förbättras.

Följ mina strävanden på My.Nike.com/joakimnomell och Runkeeper.com/user/joakimnomell!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kampen om gymmet

Jag följer verkligen inte programmet Grannfejden i TV3, men ibland landar man i soffan och råkar se ett avsnitt. Jag är förvisso inte så förvånad över det vi får se, men lite fascinerad. Jag är själv född och delvis uppvuxen i en småstad och sandlådementalitet och jantelag är inget nytt. Jag brukar tänka att all den energi människor lägger ner på att jävlas och inte kommunicera vore så mycket mer användbar om man la ner den på något viktigare. För visst måste det vara någon sorts överskottsenergi människor har som de inte vet var de ska göra av?

2006 anställdes jag på ett företag som jobbar med datortekniska hjälpmedel för framför allt synskadade. Eftersom jag själv har samma funktionshinder, kändes det extra inspirerande och roligt. Huvudkontoret finns i Göteborg och jag fick i uppgift att etablera oss i Stockholm. Den första uppgiften blev såklart lokalfrågan.

Hösten 2006 flyttade vi in i ett hus på söder som inhyser både hyresgäster, företag och föreningar. Fastigheten är en av 2 i Stockholm där förutsättningen är en synskada för att få bo. De flesta föreningar och vi som företag har också en synskadeanknytning vilket gör att vi tycker att vi sitter ganska strategiskt och bra för våra kunder.

I huset finns ett litet men fint gym till för hyresgäster. Inget överdrivet, några maskiner, skivstång och bastu. Tanken är att man ska kunna boka det som en vanlig tvättstuga och få träna i lugn och ro.. Även jag tycker som icke seende att ett vanligt gym med hög musik och många människor är besvärligt utan ledsagning och ofta får våra ledarhundar inte heller följa med vilket begränsar tillgängligheten.

Så jag började ganska tidigt verka för att även jag som företagshyresgäst skulle få tillgång till gymmet. Svaret var första året blankt nej — gymmet var bara till för hyresgäster. Mitt argument att även vi var hyresgäster och faktiskt dessutom själva var synskadade, möttes först med argumentet att då skulle de vanliga hyresgästerna bli lidande. Det föll på eget grepp eftersom vi var ett ytterst begränsat antal som skulle få tillgång till träningslokalen.

En lång diskussion påbörjades och man gjorde någon sorts utredning hur använt gymmet var vilket inte var så väldigt mycket. Tar man en grupp på 50 människor, kanske 10% är av typen som gillar och orkar ta sig för att träna. Ungefär så var det även här. Och när diskussionen om tillgång till gymmet för oss blev känd bland hyresgästerna ökade tydligen motivationen och folkhälsan i huset och de som redan tränade hyfsat regelbundet, tränade nu varje dag och några nya som tydligen hittat sin grej i livet började fylla bokningssystemet.

till slut insåg styrelsen att det var en smula överdrivet och vi fick nycklar men begränsningen att vi inte fick boka tider i förväg utan bara ta lediga tider. Det var ett system som fungerade acceptabelt när folkhälsan i huset sjunkit tillbaka till normal nivå igen. Jag tyckte ändå inte det var helt rättvist. Vi företagshyresgäster betalar ju en lite högre hyra och avgifter för sophantering samt en årsavgift för nyckeln till träningslokalen vilket de vanliga hyresgästerna inte gör. Så redan det gjorde skillnad på oss. Och att vi då inte fick boka tider gjorde det lite absurt. Men det var en försöksverksamhet och ändå en seger i rätt riktning för mig.

Två år senare skulle jag påbörja beach 2010 som vanligt efter julledigheten och noterade att bokningstavlan åter var väldigt full. Mig veterligen hade inget förändrats och tolkade det som att fler ville träna bort julens späck. Däremot var det väldigt få av de som bokade som verkligen infann sig till sin träningstid. Jag konsulterade bovärden för att försäkra mig om att samma oskrivna regler som i andra hyreshus och tvättstugor gällde även här — att man får ta en bokad tid som inte nyttjats på 30 minuter. Så jag började ta dessa tider. Det fanns ett tydligt mönster vilka som bokade men inte dök upp. Och ingen vars tider jag tog klagade. Däremot en av dessa ”goa grannar” med tiden efter mig ställde en dag till ett bråk om att man inte får ta tider, att det var hyresgästernas förmån etc.

På något vis trodde jag att striden var slut. Jag hade nöjt mig med begränsningen att inte få boka tid och lång tid har förflutit. Men detta visade att tiden inte läker alla sår. Jag satte mig och författade ett mejl till styrelsen och berättade vad som hänt och vad jag ansåg i frågan. efter denna dag fanns minsann inga tomma luckor i systemet längre. Allt var bokat 2 dagar framåt och där stod gymmet mestadels outnyttjat. Jag fascinerades över att man inte insåg att man inte bara förstörde för mig, utan även för ”vanliga” hyresgäster som inte heller kunde boka. Men precis som ett vanligt avsnitt av Grannfejden slutade även detta lyckligt och förhoppningsvis är det slutet på en jobbig historie. Styrelsen fattade denna dag beslutet att synskadade företags- och föreningshyresgäster ska ha samma möjlighet att boka som andra! Ibland går förstånd och visdom före dumhet.

Min första tanke var såklart en otrolig glädje. Sedan blev jag bekymrad å andras vägnar. Jag undrade lite lätt om det gick att göra ett överslag på hur mycket tid de lagt ner på kommunikation med varandra, all tid de lagt ner på att hålla bokningssystemet fullt dag som helg under 2 års tid. Man har kunnat se att det varierat men att man med jämna mellanrum tagit nya tag, oklart varför. En annan kanske mindre viktig sak, är alla de timmar, dagar och veckor som det fina gymmet stått outnyttjat och inte kunnat användas för att snikna, grälsjuka människor velat förhindra andra. Någon sorts omvänd jantelag som är svår att förstå. Än mer fascinerande är det att tänka sig att all denna tid har de lagt ner för att förstöra för människor i samma situation som de själva.

Men kanske är det bara en enklare form av de monster vi människor förvandlas till i krissituationer i världen där man trampar och slår för att komma före andra till mat och räddning? Men om jag själv inte behöver en viss sak, varför då förhindra andra?

Nästa steg blir att se hur styrelsens beslut tas emot av hyresgästerna. Den delen har vi inte sett än, det dröjer ytterligare några dagar. I bästa fall blir det lite liv ett tag innan det sjunker i glömska och man upptäcker att inget är sämre och annorlunda. Kanske blir det en ”del II” i berättelsen om ”Kampen om gymmet” — en betraktelse rakt ur vardagen, men som kanske har lite högre betydelse än bara ett simpelt bråk.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Talande våg med vikt:iga fel del II

caretec-talande-vagSom ett led i att bli en sundare och friskare, och framför allt gladare människa har jag börjat träna igen. Jag var så duktig förstahalvan av 2000 men sedan blev det märkbart sämre.

Som ett led i detta köpte jag idag en talande våg hos ett av hjälpmedelsföretagen (dock äej där jag förnärvarande jobbar =)). Första gången jag stiftade bekantskap med vågen — för det ser ni på rubriken att jag gjort — var 2001 när jag skrev i bloggen Talande våg med vikt:iga fel. Då köpte jag den av samma företag och den var även då rätt dyr. Idag kostar den 1800 inklussive moms.

Jag tror den här modellen är lite mer slimmad och kommer från tillverkaren Caretec somtillverkar lite billigare hjälpmedel, så som blodsockermätare, blodtrycksmätare, färgindikatorer och liknande. Hjälpmedlen ska vara lite billigare för att människor i länder som inte har samma sociala nät som vi ska ha råd att köpa.

Jag har egentligen bara hunnit packa upp vågen och provat den före och efter mitt träningspass och nog uppvisar den samma ojämna mätvärden. Först vägde jag 77,8kg med kläder på. Träningsklädd vägde jag allt från 72,0 till 73,7kg, en ganska stor skillnad således.

Och man blir lite förundrad. Att tillverka en våg som mäter exakt vikt kan inte tillhöra raketforskning direkt och en vanlig dito på en vanlig butik kostar max ett par hundralappar. Att sedan få resultatet från en LCD-display att prata med en samplad rast på dåligt dold skånska borde inte heller vara så dyrt? Det har ändå gått 8 år sedan förra gången och något borde väl hänt under den tiden?

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Ett första tappert försök

Jag tror att det blir som en ond cirkel. Man slutar av någon anledning att träna. I mitt fall på grund av att Eriksdalsbadet inte vill ta emot folk med ledarhundar och ett stort mått av lathet/trötthet att inte orka stå där klockan 6 på morgonen. Och alternativet att trängas med skolbarn eller andra är inget alternativ för mig. Förr tränade jag, Egge och joche alltid på UUNEt-tiden och jag minns hur skönt det var. Tungt i början men hur man efter en 5–6 gånger faktiskt fysiskt kände skillnad, både i träningen och i vardagen.

Sedan fick Eriksdalsbadet flippen och då skulle man behöva gå upp till jobbet, lämna hunden, gå ner till badet och simma, en omväg på 30–40 minuter. Och då blev det inte av.

Åtminstone för mig har det sen blivit att man sitter ner, tänker att man borde men orkar inte och sedan blirledsen och ännu tröttare av att konditionen försämras och magen sakta växer.

Sen fortsätter deta i det mönstret, för hur dum i huvudet får man vara, när man får tillgång till en jättefin träningslokal med löpband, skivstång,hantlar, en multimaskin för armar och ben, trappmaskin och motionscykel och diverse redskap för rygg och mage. Jättefint omklädningsrum, duschar och bastu och en liten relaxhörna. Helt suveränt. Och, jag har haft tillgång och nyckel i snart ett årutan att komma mig för.. Vad annat kan man förklara det med annat än att man är svag och dålig karaktär som hellre väljer att sitta still och ågga sig i att det bara blir värre..

Här om natten bestämde jag mig, att det måste få en ändring både på det och en delannat. Jag är övertygad om att min orkeslöshet och oinspiration och ledsenkänsla i magen beror på bland annat det, att jag inte ens förmår att ta hand om mig själv längre. Och jag vet, att mår kroppen bra, mår man bra med sig själv, trivs med sig själv så blir också omvärldens ojämnheter betydligt lättare att leva med. Så var det åtminstone förr.

Och idag tog jag det första steget mot att bli en bättre människa, med mig själv som enda motståndare. Jag vet att sådana banala saker som att jag trivs med mitt långa hår men vantrivs med min allt mer mjuka mage och säckiga armar och mjölksyra i benen som tilltar redan efter första backen på cykel hemma. Det är bara jag som kan ändra på det.

Och det var skööönt!! Att först springa på löpbandet, därefter ett 5 x 15 set med skivstången på ganska låg vikt där det började bita lite i 3:e settet. Sedan multimaskinen för armar och lårens framsida. Där kändes det muskelsmärta nästan genast så där får man ta det längre pass med lägre vikter i fortsättningen.

Trappmaskinen var en mördare för då hade jag redan sprungit en god stund men den gillade jag, för där kände man att det bet och när det är jobbigt, gör det nytta.

Nu är målet tre dagar i veckan, måndag, onsdag och fredag även om det spårade ur lite denna veckan så det blir torsdag och fredag och jag hoppas jag vaknar på lördag med träningsvärk.

Nästa steg är situps varje morgon när man kliver ur sängen. min fru körde med det ett tag och sa att det gjorde nytta ganska fort.

Och slutligen, förutom att inte lägga av träningen på jobbet, cykla så fort isen smälter och allra helst försöka få med mig Mia och springa. Först korta varvet genom skogen och bilvägen hem. Och sen långa varvet genom skogen förbi OKQ8 och bilvägen hem.Det är mitt mål och inte att falla pladask efter halva sträckan. Jag vet ju att de första gångerna är rätt OK men att det sen blir en uppförsbacke en tid och att det är då det gäller att inte lägga av. Till detta hör såklart bättre ätande, inte dubbla portioner och onödigt ätande som jag är allt för bra på.

Nu har jag avslöjat min fysiska plan för er och det blir inte lika lätt att bortförklara i sommar. Då vill jag kunna precis som ni tjejer, klä av mig och känna mig till freds med det.

Skål, och framför allt, amen :)1

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Talande våg med vikt:iga fel

talande-badrumsvagFör några veckor sedan köpte jag en talande personvåg att ha i badrummet. Det är ju en rätt bra grej att kunna väga sig. Vi äger faktiskt inte ens en vanlig våg här hemma.

Men det har bara varit problem med vågen och jag har debatterat om det i synskadeforumen. Problemet är att den kostar ganska mycket, 17–1800kr. Det är förvisso inom ramen för vad ett hemhjälpmedel kan kosta om man ska bekosta det själv eftersom det inte är ett godkänt hjälpmedel. Tycker jag väl egentligen inte det ska behöva vara. Och om den fungerar som den ska vilket den inte alls gjort. Den mäter olika vikt varje gång man ställer sig på vågen och det kan variera +/-5kg. Detta har jag tyckt till om en hel del.

Det fick till följd att en journalist för en taltidning var här idag och gjorde ett repotage om den dyra och inexakta vågen. Jag ska naturligtvis inte behålla den.

Andra bloggar om: ,

Posted from .