oktober 2013 – Nomell.Se

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del VI

Här kommer den utvisade Laziz Sharifovs egna ord. Texten är klippt från Flyktingarna.se.

Jag heter Laziz Sharifov och jag kom till Sverige när jag var tretton år gammal med min familj. Till alldeles nyss levde jag vanligt liv, kämpade för att ta studentexamen, boxades, men nu sitter jag i förvaring och väntar på att utvisas.

I Kazakstan där var det massa problem för oss, kriminalitet, orättvisa, kazaker. En dag kom min bror hem slagen av kazaker och det var då vi bestämde oss för att fly. Vem vet vad de skulle gjort med oss. Två av mina kompisar har blivit mördade. En blev skjuten medan han spelade fotboll. En granne som jag lekte mycket med som liten, de mördade honom tillsammans med pappan.

I Sverige har jag skaffat många nya kompisar. Nästa termin hade jag varit färdig med gymnasiet. Jag började träna boxning, det gillade jag mycket. Efter en månads träning sa min tränare att jag borde tävla och redan efter ett år vann jag över en kille som hade vunnit Diplom-SM fyra år i rad och jag fick pokal som bästa boxare. I Senior-SM i våras kom jag tvåa. Jag har tränat med landslaget och min tränare sa att jag skulle kunna köra EM om jag hade papper men utan papper går det inte. Istället hoppas jag att situationen ska lösa sig så att jag kan tävla i OS 2016.

I fem år nu har vi haft stress, det är en känsla som du inte kan förstå om du själv inte gått igenom samma sak. Söka asyl, få avslag, överklaga. Vad ska hända? Får vi stanna eller inte? Är det någon idé att börja någonting? 2010 var det tack vare politiker som vi fick stanna så här länge. Fem år har vi hoppats och drömt om allt vi ska göra när vi får papper. Skaffa jobb, utbildning, fortsätta boxning och kanske resa någonstans för att vila lite.

Den 14 oktober fick vi brev från handläggaren att hon kallar oss till möte 15 oktober på en polisstation. Mamma var sjuk, problem med hjärtat och kunde inte följa med och min bror skulle till sjukhuset och min andra bror till skolan och därför var jag den enda som gick. Vi visste ingenting, vi trodde att handläggaren bara ville prata. På polisstationen frågade hon om jag skulle åka till Kazakstan om de gav mig en biljett och jag sa, nej, jag tror inte det. Handläggaren lämnade rummet för att diskutera med sin chef. När hon kom tillbaka sa hon, följ med mig till ett annat rum. Där sa hon, ”Eftersom du inte samarbetar måste vi ta dig i förvar tills du kan utvisas. Du ska till Märsta”. Jag förklarade att jag visst vill samarbete men hon svarade, ”Beslutet är redan taget”. De ringde till Märsta och det var fullt där och istället skickade de mig hit till Flen.

Många människor kämpar för mig nu. Klasskamrater, lärare, kändisar, människor från boxningsvärlden. Paolo Roberto har skrivit och sagt att de måste ändra sitt beslut. Jag är orolig att allt deras arbete inte ska leda någon vart.

Det finns inte mycket att göra här. Det är ett stort hus med många olyckliga människor och allting är låst. Som ett fängelse. Ibland spelar jag biljard, ibland tittar jag på tv. Om dagarna blir jag ofta intervjuad, det är alltid någon från en tidning och tv som frågar om mig. Ibland ringer mina vänner och lärare och min familj. Det värsta är att jag inte vet vad som ska hända, att inte kunna göra något och kanske kommer jag aldrig få träffa mina vänner igen.

Handläggaren har ringt mamma och sagt att jag och min storebror ska skickas först och att biljetterna kommer att vara klara inom två veckor.

Jag ska vara stark ända till slutet. Många människor kämpar för min skull, jag kommer inte visa mig svag i deras ögon, men jag vet inte hur vi ska klara oss. Vi har ingenstans att bo i Kazakstan, det finns ingenting där för oss. Vi har inga pass och vi har varit borta länge, polisen kommer att skapa problem för oss för att vi sökt asyl i Sverige. Jag är rädd att det kommer hända något dåligt.

Om det hade varit möjligt, jag tror inte att det är möjligt, men om, hade jag fixat en stor annons i tidningen och tackat alla som har hjälpt mig.

Jag trodde faktiskt inte det fick gå till så där som med kallelsen till polisstation och den märkliga frågan handläggaren ställer. Men i det här är det tydligen mycket jag inte förstår…

Uppdaterat 23:44

Jag läser på nätet att Laziz först till sjukhus på grund av sin fysiska och psykiska hälsa. Har de äntligen kommit på att killen inte mår bra av detta? Hoppas detta leder till ett ändrat beslut så vi får stopp det här vansinnet…

Uppdaterad 2013-11-01 18:24

Laziz verkar vara tillbaka på flyktingförläggningen i Märsta. Allt fler lägger sig nu i debatten bland kändisar och politiker och det är glädjande. Det är ett ämne väl värt att uppröras över.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del V

Igår skrev jag om att jag hört att man gjort ett utvisningsförsök av Laziz Sharifov. Flera av hans vänner hade fått information via SMS om att han skrikit under boardingen så att piloten beslutat att inte ta med honom på flygningen.

Igår kväll hittar en av passagerarna som var med på flyget, hi till bloggen och berättar om det inträffade. Jag bad henne skriva ner sin vittnesskildring och låta mig publicera den här på bloggen.

Så här skriver Malin Gemzel om händelsen:

”Snälla folket, hjälp mig!”

SAS flygning från Stockholm till Göteborg klockan 17.20 onsdagen den 30 oktober. Ett plan fyllt av män i kavaj och kvinnor med laptops. Längst bak en ung man som skriker med skräck för sitt liv.

”Snälla folket, hjälp mig! Vägra ta på er bältena! Jag är 18 år och ska utvisas till mitt hemland. Jag har inte begått något brott. Min familj och mina vänner är kvar här i Sverige. Snälla, hjälp mig!”

Mitt bland kabinväskelyft och mobilpillande blir helt plötsligt livet närvarande. Det verkliga livet. Det blir obekvämt tyst och ingen vet hur de ska reagera. Jag önskar innerligt att jag hade rest mig upp och gått bak till pojken. Sett honom i ögonen med respekt och sagt: För mig får du stanna.

Hans desperata röst skär under några minuter genom kabinen. Jag spänner inte på mig mitt bälte – som en slags kompensation för min verbala flathet.

De två biffiga männen som håller pojken på plats konfererar tyst med flygvärdinnorna och just innan dörrarna stängs för de bryskt honom av planet.

När jag kommer hem hittar jag honom på internet. Han heter Laziz Sharifov och är en lovande boxare. Han har många vänner som kämpar för honom. Jag hoppas han fortsätter krångla tills han får stanna.

Och jag, som inte gjorde något där och då, får ta mitt ansvar som medmänniska och påverka för en human flyktingpolitik.

Malin / med hjärtat till vänster och blicken mot framtiden

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Fler genomskådade lögner

Eftersom jag är barn till föräldrar som haft ganska grava missbruksproblem känner jag igen mönstret. Att ljuga konstant och att när lögnerna avslöjas, spela på känslor. ”Jag har gråtit”, ”jag har ångrat mig”, ”det blir bättre nu”, ”jag har förstått att jag sårat er”, ”hatar mig själv för det jag gjort mot er” och allt det andra. Jag har hört det förr och vet att det sällan är något att lita på. Det kanske är sant i stunden och i någon mening när självömkan slår till med full kraft. Men den är så lätt att döva med nya ursäkter för sitt beteende och nya lögner.

Helgen som var förflöt ändå lugnt efter att vi i tid avslöjat barnets lögn om ett biobesök, som egentligen skulle ha varit ett LAN-party som egentligen skulle varit en fest med alkohol inblandat. Nätet med lögner är ganska avancerat ändå. ”Jag sa att jag skulle gå på bio för att ni skulle bli arga för LAN-partyt”. Så man använder en ursäkt för en annan för att dölja ett tredje syfte. Hos mig ringer ganska starka varningsklockor av ett sådant beteende.

Som anhörig till människor med sådana begynnande eller pågående problem, är man nog ofta alltid lika lättköpt. Det är väl därför man just spelar så centralt på känslorna för att det går rakt förbi alla försvarsmekanismer.

Men jag kanske är känslomässigt funktionsnedsatt efter min uppväxt eller så är jag bara en dålig, cynisk människa som bara letar lögner, medan min fru har svårt att stå emot. Det betyder inte att hon är en dålig människa, tvärt om har en god tro om människor och våra barn i synnerhet och inte är lika själsligt misshandlad som jag.

Men som bråket med biokortet förra helgen då hon tyckte det var grymt jobbigt att stå emot och att det ändå lät som om det var på rätt väg, föll hon lite för lätt till föga idag och det fick trista konsekvenser. Dels börjar hennes och vår ork tryta, dels var det samma vals som i helgen, göra normala aktiviteter på höstlovet med normala kompisar. Barnet fick 300kr cash för att åka in till en spelhall i stan för att LANa (nätspela) hela natten. Stället har barnet varit på förut och de har trots allt bra koll på barnen så att de inte avviker ut mitt i natten. Detta gäller främst barn under 15 vilket inte är fallet nu.

Jag var på resa till Malmö över dagen och kunde inte administrera struliga barn där jag satt på tåget. Men känslan i magen var konstant och tydlig.

Och vid hemkomsten sent ikväll visade sig magkänslan vara rätt. Någon spelhall hade inte ringt för att bekräfta att vårt barn var där och vid samtal till dem fanns inte heller något barn av vår sort där.

Barnet ringde, det var lugnt omkring, inga ljud, stod utanför spelhallen och rökte sades det. Jag bad om att få numret på den dator barnet spelade vid men det fanns inga nummer sa barnet. Där kom en lögn till eftersom man får en dator med ett visst nummer tilldelad när man betalar i kassan.

Då bad jag att barnet skulle gå till kassan så personalen kunde ringa mig och bekräfta och det skulle barnet absolut göra.

Efter en stund kommer SMSet jag vet ska komma. ”Jag har druckit, jag har gråtit flera timmar för allt jag gjort med er”. Som den förhärdade människa jag är trodde jag inte ett ögonblick på det. Har hört det sååå många gånger förut i ett annat liv.

Jag vet inte om det är just det där förhärdade hos mig som gör att jag har svårt att tycka synd om. Vuxna missbrukare har ändå ett val, må vara ett svårt val mellan sina barn och spriten :P Men när det gäller tonåringar kanske man inte kan ställa samma krav. Å andra sidan är lögnerna och förklaringarna på samma nivå som en vuxen och någonstans har barnet lärt sig det här. Av mina gener eller av sina kompisar, beror väl på vem man frågar.

Sedan kom en lögn till när jag sa att barnet skulle hem. ”Bussen går kl2”, men jag kan lugnt gå och lägga mig för jag vet att det inte kommer att hända.

Jag har också ett annat problem som nog är en skada från barndomen. Hela mitt väsen vänder ryggen till när jag ser mönstret. Det var så jag var tvungen att göra som liten i rent självförsvar. Nu vet jag inte riktigt hur jag borde göra. Någonstans på skalan mellan ”passar det inte så dra här ifrån” och ”men stackars, här får du 300kr till”. Vad är rätt och fel, vilket hjälper barnet mest? Snällhet straffas bara med lögner och bedrägeri, hårdhet kanske skjuter längre bort.

Huvudvärken från tågresan hem Har blivit vansinnigt mycket värre. Det dunkar i hela huvudet och jag måste försöka sova… Livet ger ändå ingen mercy, det är bara att köra på med det här och allt annat…

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del IV

Egentligen har jag inte så mycket att tillägga i ämnet. Jag har ingen ny information och inga bilder. Jag bara läste i den Facebook-grupp som startats till stöd för Laziz om dagens händelseutveckling och det är bara så fruktansvärt upprörande att jag blir illamående!

I ett inlägg kan man läsa att Laziz boardat ett flygplan men skrikit så att piloten inte lät honom följa med. Polisen körde honom då till en anläggning i Märsta.

I ett annat inlägg kan man läsa Laziz egna ord via SMS till en av gruppens medlemmar om händelsen och att polisen verkar ha sagt att ”nu blir det ännu värre”.

Det är bara det att jag kan se scenen så tydligt framför mig. Poliser som ska ledsaga en utvisad tonåring som av ångest och protest skriker så att han av säkerhetsskäl inte får följa med. Det gör fysiskt ont i hjärtat av blotta tanken och jag bara förstår inte hur man kan utsätta människor för sådant här!? Jag förstår inte heller varför inte media reagerar och rapporterar mer om händelsen? Det är väl bara av så cyniska skäl som att det bara är en utvisning där föremålet för utvisningen skriker för att göra sig jävligt besvärlig och jobbig. Att det kan vara ren och skär panik och ångest över fruktade konsekvenser och splittring av familj och vänner och åter att man sliter begynnande rötter ur jorden kanske man inte bryr sig så mycket om. Vi har sett det förr och behöver inte rapportera och belysa problemen?

Och här sitter jag på ett tåg och mår illa och kan inget göra. Jag känner själv ångesten som han måste känna nu. Och ändå är det en människa jag aldrig träffat och inte har någon relation till. Det är bara en i raden av offer för Sveriges kyla och kallsinnighet inför människoöden. Just nu känns allt som Sverige säger sig stå för i dessa frågor som ett rent hån…

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Resa från Malmö

Det här blir verkligen en lång dag och det fina med SJ, är att det alltid händer något :) Jag fick sällskap till Malmö centralstation. Där skulle jag möta ledsagare 16:45, 25 minuter innan mitt tåg skulle avgå. Väl på plats konstaterar min följeslagare att det är tågförseningar först på 30, sen på 60 minuter. Men någon ledsagare dyker inte upp. Det ska de göra oavsett tågets nya avgångstid som kan ändras både bakåt och framåt.

När jag ringer ledsagningen, har ledsagaren glömt bort mig :) Men hon dyker upp i god tid innan tågets nya avgångstid så just denna gången gick det bra på grund av av tågförseningar. Hade tåget varit i tid hade jag förmodligen missat mitt tåg.

När tåget väl kommer får vi veta att förseningen beror på att en lokförare kört mot stoppsignal på den danska sidan. I Danmark tas man genast ur tjänst för utredning, så förseningen berodde på att det tog tid att få fram en ny förare. I Sverige tas man tydligen inte ur tjänst, utan får fylla i ett antal blanketter och sedan rulla vidare.

Det låter ju lite konstigt med tanke på att orsaken till att man kör mot stoppsignal, kan vara både för att man är påverkad av något eller faktiskt sjuk.

Men man lär sig nya saker varje dag, det är det som är så fint här i livet :) Men bortsett från en gigantisk huvudvärk som alltid kommer efter mina framträdanden när spänningen och nervositeten släpper, så är stämningen god. Jag kommer komma hem minst en timme senare bara om inget annat händer längs vägen.

Beundrar också min tålmodiga hund. När jag reser så här långt blir det mycket passiv tid och i storstäder växer inte skogen tätt vilket gör att det är svårt att rasta hunden före avgång och efter ankomst hemma. Samvetet gnager lite för att hon bara lyckats hitta typ ett löv att kissa på. Hon borde behöva klutta också men det får vänta.

Som vanligt är hon lika glad mot husse ändå och kliar man örat och säger ”förlåt” tittar hon upp på kanelbullen och säger att det nog ordnar sig med ursäkten men vi kan väl snacka kanelbulle istället? :)

Ännu rullar tåget stadigt norrut och jag tänkte försöka hålla mig vaken så jag kan sova sen. Vi får se hur det går.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Malmö Stad, SJ, Tåg, Resa[/tags]

Föreläsning på Malmö stads råd för funktionshinderfrågor årskonferens

Nu har jag avslutat min föreläsning på Malmö Stads råd för funktionshindersfrågor årskonferens. Enligt uppgift var det 55 åhörare.

Det kändes väldigt bra och var otroligt roligt. Många som kom fram både före och efter och många bra frågor. Den här gången glömde jag inget väsentligt och tog inte saker i fel ordning :)

Nu ska jag påbörja min långa resa hem.

Resa till Malmö

Jag är på väg på min första långresa i Mot Alla Odds tecken. Jag ska vara föreläsare på Malmö Stads råd för funktionshinderfrågor årskonferens. Att föreläsa runt om i Stockholm har varit väldigt kul och kräver inte lika mycket tid i resa och förberedelser. Men att åka långt så här känns klart annorlunda.

Idag blir det Malmö tur och retur, totalt 10 timmar på tåg. Jag hade lust att försöka besöka vänner i Malmö men mitt vanliga arbete begränsar tiden.

Hittills har resan flutit på bra. När jag ska åka med SJ finns alltid en viss oro för att ledsagningen framför allt till tågen inte ska klaffa. Man bokar sin ledsagning minst 24 timmar före avresa och bestämmer en mötesplats på respektive station ca 15 minuter innan tåget avgår. Det har hänt lite för ofta att ledsagningen varit sen eller helt enkelt uteblivit. Då ska man vänta rimligt antal minuter innan man försöker lösa så att man kommer till tåget på något annat sätt, med hjälp av någon vänlig resenär eller så. Sedan kan man ringa och fråga var i hela friden de tog vägen.

Men idag gick det bra och en ledsagare dök upp nästan på minuten. Vi hann till och med hämta ut biljetter utan att behöva springa.

Men nu sitter jag på tåget och åtminstone den oron har lagt sig. Nu är jag i alla fall på väg och det kommer lösa sig på ett eller annat sätt.

Ibland när jag föreläser om tillgänglighet, brukar jag använda just mötesplatsen för ledsagning på Stockholms centralstation som ett dåligt exempel på hur man vill väl men tänker fel. Man har satt upp en skylt på en pelare innanför entrén där det står i relief och punktskrift vart man kan ringa om ledsagaren inte dyker upp. Där står man mitt i centralhallen och är lätt att hitta och det är ju bra.

Men hur de som tänkt och skapat detta, har tänkt att man som synnedsatt ska hitta till pelaren med mötesplatsen och skylten är svårt att förstå. Pelaren är en av flera rakt innanför entrén som är ganska stor. Det finns inget ledstråk fram till pelaren eller annat orienteringsmärke som underlättar att hitta rätt pelare. Det är ganska stimmigt där så hörseln blir också ganska obrukbar som orienteringshjälp.

Ska man sätta upp en mötesplats måste det rimligtvis gå att hitta dit. Exempelvis med ett ledstråk om nu mötesplatsen måste vara mitt i ett stort utrymme, eller så sätter man den vid en vägg, i något lämpligt hörn eller så invid entrén.

Jag som använder ledarhund skulle kunna träna hunden att hitta just denna pelare. Några godisbitar så är det världens bästa pelare. Men i mitt nuvarande jobb reser jag inte alls och resandet i min privata verksamhet som nu, är än så länge ganska begränsad. Trots godiset tror jag min fina fyrbenta vän kommer glömma pelaren mellan varven.

Jag undrar alltid om man tar hjälp av riktiga experter, dvs vi funktionsnedsatta när man bygger tillgänglighet, eller om man kör på eget tycke och smak efter vad som ser bra ut? Jag vet att till exempel vi synskadade erbjuds delta i undersökningar som handlar om tillgänglighet ibland. Det har handlat om bussar och annat, men här och i flera andra fall kan man inte ha använt någon kunnig.

Ett annat sådant favoritexempel är Uppsala central som byggdes om för några år sedan. Där gick jag i en trappa upp och slog plötsligt huvudet i taket eftersom halva trappan slutade tvärt i en betongvägg. Det var något av det snyggaste jag noterat på länge :)

Men det görs mycket bra också, inte tal om det. Det är bara så tråkigt när det läggs ner mycket pengar och det blir fel när det egentligen är ganska lätt att göra rätt. Kunskapen finns hos oss som behöver tillgängligheten. Men av någon anledning är det svårt att nyttja den. Fördomar, prestige eller kanske bara andra veta-bättre-typer tar för sig mer.

Nåväl, tåget rullar stadigt söder ut genom Sverige. Kl12:50 är jag framme och då ska jag försöka ta mig till Malmö Stadshus på egen hand. Ledsagning på annan ort är också en sådan där grej som inte går att få hjälp med annat än av tåget och till motsvarande angivna mötesplatser.

Kl14:30 ska jag föreläsa och 17:11 bär det av tillbaka mot Stockholm igen. Sömn, kaffe och läsa bok är dagens huvudtema :)

Posted from Malmö, Inre Hamnen, Sverige.

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del III

Igår demonstrerade människor utanför Migrationsverket och idag har det varit förhandlingar och/eller beslut och vad jag förstår av alla upprörda kommentarer i en Facebook-grupp är det nu beslutat att Laziz lämnar Sverige imorgon onsdag 30/10 med flyg.

Jag har försökt få mer information och bilder men inte lyckats.

Så det får bli ett konstaterande att Laziz och hans vänner verkar ha misslyckats den här gången.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Båten ute till försäljning del III

Nu är båtens pris sänkt för tredje eller fjärde gången och nu dumpad till ett sådant pris att det närmar sig skrotvärde. Bra för en eventuell köpare, mindre bra för mig. Men prio 1 nu är att bli av med den. Det har också ringts och mailats en del så nu har intresset vaknat.

Idag ska två killar åka ut och titta på båten och jag var tvungen att låta dem åka dit utan mig. Det var OK för båda men egentligen mindre OK för mig. Mitt alternativ vore att ta färdtjänst dit ut och det är ganska långt ut i obygden och tar minst en timme att få ny färdtjänst hem. Skulle besöket bli kort skulle jag bli stående i skogen i väntan på en färdtjänst som eventuellt skulle komma.

Så jag var tvungen att låta dem titta på egen hand. Egentligen känns det skit samma om jag är där eller inte. Om det är någon dålig människa finns alltid risken att de har sönder saker, men så värst mycket att stjäla finns inte.

Trots priset skäms jag för att båten är i det skick den är och att den är orustad och vansinnigt ostädad. Men det ger en viss tydlighet åt begreppet ”befintligt skick” och jag lurar åtminstone ingen genom att piffa med gardiner, dynor och kuddar för att det ska se fint ut på ytan.

Vi får se hur det går helt enkelt.

[tags]Båt, Båtar, Båtliv, Annons, Blocket[/tags]

Besök i Apple Store i Täby Centrum del II

Idag tog vi en andra tur hela vägen upp till Täby Centrum för att besöka Apple Store. Vi hade med oss 2 egna och 1 bonusbarn idag som ville dregla över de nya iPhone-modellerna iPhone 5C och iPhone 5S.

Egentligen tycker jag inte det är superkul att gå i sådana butiker med ett tomt kontokort. Fönstershopping är inte riktigt min grej. Speciellt inte när det är så mycket man vill ha.

Givetvis var det väldigt mycket folk i butiken på grund av säljstarten för de nya telefonerna igår och iPhone 5S hade en egen kö som inte var så kort :) 5S såg likadan ut som den gamla iPhone 5 förutom hemknappen som nu ser lite annorlunda ut med sin fingeravkänning för upplåsning. Bara den funktionen skulle jag mer än gärna vilja testa. Det här med kod som jag måste ha på min arbetsmobil är ganska drygt.

iPhone 5C gillade jag skarpt. Plastbaksidan med sina lätt rundade kanter kändes som en liten återgång till iPhone 3GS utseende och kändes gediget och robust. Jag gillade den skarpt och den kändes väldigt bra i handen. Skulle jag köpa ny telefon idag skulle jag nog välja en sådan, en rosa! :)

De nya MacBook Pro-modellerna var tjusiga och vi fastnade en del vid iMac-datorerna och iPad Mini. Om jag var ganska rik skulle jag spendera en del tid här hellre än på Stureplan :)

Butiken är liksom produkterna väldigt långt fram rent tekniskt. Istället för skyltar vid varje produkt, ligger en iPad med information inbäddad i bänkarna. Man kan labba med skal till telefonerna för att se hur de ser ut och alla maskiner är igång och kan provas med diverse applikationer.

Nu blir det nog ett nytt fönstershoppingbesök nästa helg eller så för att titta på nya iPad Air. Den lär nog vara läcker.

Det tål också att nämnas igen om Apples satsning på tillgänglighet. Alla deras produkter har inbyggda hjälpmedel för människor med funktionsnedsättningar. Främst stödet för synskadade, men också hörsel, kognition och motorik. Köp en Mac, iPad, iPhone, Apple TV, iPod Touch eller iPod Nano och hjälpmedlen finns installerade klara för användning direkt vid installation. Det är fascinerande. Förutom mitt nuvarande jobb som jag trivs bra med, så vore det här något att få arbeta med. Tyvärr har de alla sådana funktioner i USA och bara en säljorganisation i Sverige och jag har inga planer på att emigrera ännu :) Samtidigt så skulle de behöva min kompetens för att få bort alla onödiga missar i sina nya versioner av sina mjukvaror. Men det får bli en våt dröm, man ska ju ha sådana också.

[tags]Apple, Täby, Täby Centrum, Apple Store, AppleStore, Apple TV, AppleTV, iPhone, iPad, Mac, Mac Mini, iMac, Mac Pro, Skärmläsare, VoiceOver, Tillgänglighet[/tags]

Oro i mig

Fram till den här hösten har helg betytt vila, återhämtning, lugn och ro. Den senaste månaden har helger för mig blivit allt mer negativa och nu har det nästan blivit förenat med lite ångest. Jag känner det nu när klockan slår sen fredag och jag är på väg hem från jobbet.

Och det började redan igår med att barnet som på senare tid hamnat i fel umgänge, bad om att få gå på bio med en gammal klasskompis barnet tappat kontakten med i och med de nya kompisarna. Tyvärr blir jag direkt misstänksam av den enkla anledningen att det är precis det jag vill höra. Gamla, normala kompisar och normala aktiviteter en fredagskväll, gemytlig bio med godis och lite äta ute efteråt. Det är helt enkelt lite för bra för att kännas rimligt just nu.

Och som en sten i gallan kom också bekräftelse på de onda aningarna, när den gamla kompisen plötsligt blev upptagen och biobesöket istället skulle genomföras med ”kompisarna” av ospecificerad sort. Det var liksom bara det jag väntade på och jag kände direkt hur obehaget kom krypande och hur det känns i bröstet…

Sedan fortsatte det. Självklart ska barnet få gå på bio om det är det som är tanken. Just bio är ganska lätt att lösa ekonomiskt genom att tanka på ett biokort. Det är inte bara praktiskt utan också en garanti för att just de pengarna går till bio. Då kom det, ilskan över biokort, över att vi inte litar på barnet, att barnet borde få bevisa att vi kan lita på barnet, etc etc, etc. Vi vidhåller biokort samt en hundralapp i cash för mat som ska redovisas med kvitto efteråt, annars blir det inget.

Jag tar tyvärr upprördheten som bevis på att det kanske inte alls var bio som var tanken utan det jag och mamman som föräldrar ville höra. Att ha ett biokort med sig för att betala med, kan inte heller anses som något konstigt bland kompisarna och knappast som något uttryck för misstroende. Våra barn har i princip alltid haft biokort med sig för att slippa hantera pengar och risken för att tappa eller bli bestulen.

Som förstärkning hör vi också ryktesvägen att det planeras sprit och kalas ikväll i gänget, så det ligger liksom i farans riktning. Annars kan jag inte förstå utbrottet över biokortet i morse.

Och tyvärr är ett biokort ingen garanti. Det går att sälja för att få cash och ett kvitto från något snabbmatställe är nog ingen konst att få tag på utan att själv handla.

Sedan spräckte mamman lögnen och det visade sig mycket riktigt inte alls ha varit något biobesök planerat. Så den här gången stämde magkänslan. Så hur fredagskvällen med efterföljande helg får vi väl se.

Det är inte såhär jag vill känna på väg hem från jobbet. Det är inte såhär jag vill spendera mina fredagskvällar med oro och runtringande och en oro för det värsta. Ont i magen och illamående. Jag märker ju tydligt hur det påverkar de andra barnen i familjen som inte längre får lugna fredagskvällar med mys, film och föräldrars fulla fokus.

Jag märker det också på mitt eget välmående. Jag har kontroll över min gamla panikångest, men jag känner av symptomen i bröstet. Nu vet jag vad det är och jag kan tygla det, jag tror inte längre jag har hjärtfel och ska dö, men det stör och påverkar mig. Jag orkar inte motivera mig till att träna längre, känner ingen glädje vare sig inför träning eller helger och det är grymt fel.

Ändå lyckades jag och en kollega få till en löprunda som avslutning på fredagskvällen och efteråt är det väldigt skönt.

Som tillägg så är det efter helgen ett långt höstlov som avlöses av ännu en helg. Jag förstår inte riktigt hur vi ska orka.

Ska man bara släppa och skita i det, rädda vad som räddas kan och sköta om de andra barnen istället? Det är en förskräcklig tanke men jag kan förstå de föräldrar som hamnar i det läget där man gör det valet. Det finns gränser för hur mycket man orkar. Och att ständigt gå och analysera allt med utgångspunkt från att nästan allt är lögn och tyvärr få det bekräftat om och om igen. Det måste få ett slut! Jag kände mig ändå väldigt hoppfull i veckan och i morse när barnet gick i mål med sin åtgärdsplan i skolan. Hoppas jag får tillbaka den känslan snart.

Posted from Stockholm, Fruängen, Sverige.

En åtgärdsplan del II

Förra veckan satte vi tillsammans med skolan upp en åtgärdsplan. Efter 4 veckors frånvaro är det på flera sätt svårt att komma tillbaka. Först det rent sociala, att gå in i klassrummet och möta alla blickar och frågor från klasskamrater som vet eller hört rykten om varför man varit borta. Sedan det rent studietekniska. Att vara borta länge mitt i en känslig del av studietiden är inte lätt att ta igen. Och att vara skoltrött och hamnat lite galet och komma tillbaka för att få ett berg av uppgifter framför sig släcker nog lätt den sista gnista som kanske fanns.

Planen gick ut på att det viktigaste var att komma tillbaka till skolan i någon form. Är man inte där finns ingen möjlighet att få hjälp självklart. Sedan gick vi igenom det rent faktiska betygsläget för att se vilka ämnen som går att rädda med rimlig insats.

Resultatet blev en form av anpassad studiegång där barnet fick välja bort några ämnen. Det blev en kortsiktig och en långsiktig del. Den kortsiktiga sträckte sig fram till höstlovet, det vill säga idag. Ett schema gjordes upp som barnet skulle följa, ett schema som barnet själv varit med att ta fram.

Den långsiktiga planen sträckte sig över hela terminen och ska dels omfattas av att träffa en studievägledare snarast och att göra en uppföljning på korttidsplanen och det schema som bestämdes då för att se om det kan fortsätta, ökas på eller om något ska dras ner på.

Korttidsplanen fungerade väldigt bra. Vi märkte tydlig förändring och barnet har varit i skolan på de tider vi kom överens om och gjort bra ifrån sig trots att det tydligen varit ganska mycket prov och uppgifter som lärare velat ha in. Jag hoppas barnets mentor ändå varit med och sett till att det inte blivit för övermäktigt men det verkar ha fungerat.

Det här barnet är långt ifrån svag i skolan, så att inte gå dit är slöseri med resurser. Efter så lång tids frånvaro, gör barnet ett matteprov och får 17 av 20 utan att ha ansträngt sig överdrivet mycket.

Nu hoppas jag framgångarna med det här lilla steget framåt har stärkt självförtroendet lite så det går att gå vidare med resten av terminen.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Tonårsförälder, Tonårsföräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]

Kamp för ett barn del II

Man ska ju inte bara blogga när det är problem och besvärligt för ens barn. Det är ju lika viktigt när det går bra.

Och just nu går och känns det väldigt bra. Förra veckan gjorde vi tillsammans med skolan upp en åtgärdsplan för att få tillbaka barnet till skolan efter 4 veckors frånvaro och för att på ett rimligt sätt jobba ikapp det som går utan att drunkna i arbete. Den åtgärdsplanen återkommer jag nog till.

Men det har fungerat väldigt bra sedan dess. Med stöd av nära släktingar som ställt upp och avlastat, verkar det nu ha slagit om lika fort som det slog om och började gå på tok för ett antal veckor sedan. Då var det som att slå om en strömbrytare, från ganska harmoniskt barn till väldigt frustrerat barn. Nu har strömbrytaren slagit om igen som det känns och det sprider en värme i hela kroppen.

Men vi drog på allt som gick när vi insåg att vi inte klarade av det längre. En del nära släktingar ställde genast upp och polis som vi tillkallade här om helgen när det var strul med alkohol. Polisen skickade med vårt tacksamma samtycke, ett PM till socialtjänsten för att flagga lite för att det fanns risk för barnet. Många är så rädda för socialtjänsten och mina, förvisso 25 år gamla erfarenheter är väl inte heller helt positiva. Men vi hade liksom inget annat val än att pröva och se.

Redan kommande vardag får socialtjänsten ett fax och en handläggare ringer upp och vill träffas. Jag som såg flera veckors väntan framför mig och beskedet att vi inte kunde få någon hjälp förrän det var försent. Det är lite den bilden i alla fall jag har.

Och idag blev det ett inledande möte. Det kändes lite onödigt att gå dit nu när det gått så bra i flera dagar, men en helg och ett långt höstlov väntar och det gamla kompisgänget pockar på så jag känner mig inte helt lugn.

På mötet bad vi föräldrar om en utredning hellre än att avvakta. En utredning låter så allvarligt, som om familjen och barnet ska synas in på bara skinnet. Men en utredning för oss nu är säkert inte samma sak som hur det kan vara efter en lång tids problem och där det kanske finns andra problem med missbruk i familjen. Vi vill ju faktiskt ha hjälpen och har bett om den för att barnet ska kunna hållas ifrån sämre umgänge och dåliga saker.

Riktigt vad som kommer att hända får vi se. En handläggare ska väljas ut och nya möten. Men både barnet och vi föräldrar kommer kunna få hjälp och någon att prata med, både var för sig och säkert också tillsammans. Precis som ett barn kan fastna i dåligt mönster, kan vi föräldrar också det. Man målar in sig i varsitt hörn och har svårt att bryta sig ur tjatmönster, vilka regler man ska ha och inte minst hur man ska lyckas hålla dem.

Jag känner för egen del att det är bra med hjälp även nu när det går bra. Och fortsätter det att gå bra så är allt frid och fröjd och allt kan återgå till det normala. Går det inte bra, är processen igång och startsträckan kortare. Skulle det börja gå dåligt igen nu när helg och höstlov kommer, känner jag att min energi är på låg nivå.

Men just nu känns det positivt och hoppfullt och det som gör mig mest lycklig är att barnet ändå uppvisar lättnad och glädje som om barnet tyckte det som varit var otroligt jobbigt. Däremot tror jag inte man kan blåsa faran över riktigt ännu.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del II

Här om dagen skrev jag om Laziz Sharifov som ska utvisas från Sverige. Det är en av många vansinniga historier som händer i vårt ”fina trygga” land Sverige där mänsklighet värderas högt…

Idag var några av Laziz klasskamrater från Fredrika Bremer-gymnasiet hos Migrationsverket för att överlämna en namnlista för att förmå Migrationsverket att ändra sig. Namnlistan omfattade enligt uppgift över 3500 namn.

Jag känner sådan stolthet över dessa ungdomar som visar sådant engagemang och medmänsklighet. Det är bara så trist att vuxenvärlden och de styrande politikerna som borde visa vägen och vara förebilder inte är det.

Jag hoppas verkligen att nästa inlägg jag skriver om det här, handlar om ett upphävt utvisningsbeslut och om en kille och hans familj som kan fortsätta rota sig i Sverige.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Föreläsning på sysselsättningscentret Chansen del II

Idag var jag inbjuden till ett nystartat sysselsättningscenter i Jordbro söder om Stockholm för att föreläsa om Mot Alla odds, om att utmana sig själv och begränsningar, satta av än själv eller andra.

Sysselsättningscentret drivs av företaget AB Fru Bryttmar och erbjuder arbetsträning och rehabilitering för människor som hamnat utanför arbetslivet och behöver försöka komma tillbaka. Sysselsättningscentret Chansen startades i maj och idag hade man en liten invigning.

Ett 40-tal åhörare bestående av personal och deltagare. Varm och trevlig stämning och tiden flög som vanligt fram. Jag försökte som vanligt kombinera en reseskildring med lite fokus bakom kamerorna och samtidigt prata om utmaningar i stort som i smått. En utmaning måste inte vara stor och tuff och bestå i att kräla i djungelns lera eller klättra över en vulkan, utan kan också bestå i små vardagliga ting och för varje begränsning man tar sig förbi blir man starkare och modigare.

Jag känner mig alltid nervös och ganska tom före dessa framträdanden. Mitt eget lite dåliga självförtroende skiner igenom lite och jag undrar vem jag är och vad jag kan ha att säga alla dessa människor som de ska ha någon nytta och glädje av. Jag tänker att en vanlig reseskildring måste vara ganska tråkig att höra på och vad har jag att bidra med för klokskap.

Men efteråt, som nu känner jag mig glad och inspirerad själv. Jag känner tydligt att det finns saker att säga och lära sig av detta. Jag förstår att det finns människor som behöver höra att man kan känna sig svag och beroende av andra men att det finns sätt att tänka och handla för att åtminstone göra det bättre.

Och jag gillar att stå inför folk, det har jag insett. Om jag är bra på det är däremot upp till andra att avgöra. Jag tyckte också om att synas i TV. Inte som många tror för att stilla mitt eget ego, utan för att jag tycker det finns viktiga saker att säga och förmedla och, ok, det tyckte jag att jag gjorde bra :) Så får man inte känna i det här landet där man inte ska tro att man är någon eller något.

Så, nu efteråt när nervositeten och spänningarna släpper kommer som vanligt huvudvärken och tröttheten. Men jag känner mig glad och nöjd och om jag har givit någon enda människa samma känsla är det precis därför jag gör det här och trivs så bra med det.

Det enda jag saknar är att veta hur det går sen, hur folk tänker och känner sen och hur eller om människorna jag möter har någon nytta av det i sina fortsatta liv. Det får jag sällan veta :) Men jag tänker tro att det är så.

En liten extra rolig grej. Världen är bra liten. En i personalen på sysselsättningscentret kommer från samma ort i småland som jag växte upp i och därmed har vi gemensamma bekanta. Jag tycker sådant är fascinerande :)

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Sysselsättning, Arbete, Arbetsträning, Rehabilitering, Arbetsförmedlingen [/tags]

Posted from Jordbro, Haninge kommun, Sverige.

”Det är mer socialt accepterat att vara utåtriktad med sina sexuella vanor”

Vår värld är galen och upp och ner och ibland känns det som om det bara blir värre och värre med galenskapen.

Idag skriver Aftonbladet om att domen mot den 17-årige pojke som smygfilmat sig och sin flickvän när de hade sex och sedan lagt ut den på diverse porrsidor, sänkts ganska ordentligt. Bötesbeloppet hade sänkts från 130000kr till 25000kr. Motiveringen var att ”det är mer socialt accepterat att vara utåtriktad med sina sexuella vanor”.

Domstolen verkar mena att det är mer accepterat i vidare kretsar idag och jag undrar om de inte rör ihop begreppen en aning? Mer socialt accepterat är det, tack och lov att prata om sexualitet. Idag är det väl inte många som påstår att det börjar växa hår i händerna på pojkar som onanerar för ofta och det är ingen stor grej längre om någon kommer ut som homosexuell längre.

Men det är fortfarande knas med synen på tjejers sexualitet. En tjej anses fortfarande få passa sig för hur hon är klädd eller vart och hur sent hon går själv utomhus för att inte riskera att bli våldtagen. En tjej som inledningsvis är med på noterna kan sedan inte ändra sig och säga nej om saker tar en oväntad och obehaglig vändning. Då har hon varit med på noterna från början.

Vad jag förstod av det senaste målet om gruppvåldtäkt, ansågs inte tjejen i fråga ha varit tillräckligt hjälplös för att ha blivit gruppvåldtagen. Hon lär ha varit nykter och vid sina sinnens fulla bruk. Det faktum att pojkarna var många fler, hon var inlåst och hade fått sin mobil beslagtagen, verkar inte vara skäl nog att kallas hjälplös.

Och så nu då. Att filma en sexakt i smyg med sin flickvän och lägga ut det på nätet olovandes. Bara det är ju helt rubbat, men ändå. Man vet att om något läggs ut på internet är det omöjligt att få bort det. Även om filmer och bilder tas bort från sidan där de legat så har garanterat privata datorer och sökmotorer redan sparat materialet i tusentals eller hundratusentals exemplar. Därmed kan materialet dyka upp igen och igen, precis när och var som helst. Det är något man får leva med hela livet.

Jag vet inte i vilka sociala acceptanser rättens medlemmar lever i riktigt och vid närmare eftertanke när jag läser formuleringen, vill jag nog heller inte veta. Men i mitt ganska stora sociala nät av nära och avlägsna vänner, är det väldigt otänkbart att göra så. Först att filma, även om båda parter är med på det måste nog fortfarande anses som ganska ovanligt. Att filma i smyg är nog enklare att tänka sig då det bara kräver att ena parten går igång på det. Att sedan lägga ut det på nätet är verkligen inget litet steg, vilket också nämns av ett antal experter skriver i en annan artikel i Aftonbladet.

Om man från rättsväsendets sida inte visar att sådant här är väldigt fel, öppnar sig oanade och ganska otäcka möjligheter. Varje barn idag, nästan från årskurs 1 har mobiltelefoner med kamera. Man kan bara börja med att tänka sig situationer i omklädningsrum i skolan i gymnastiken. Det måste följdaktligen vara OK även det eftersom det numera är ganska socialt accepterat att fotografera allt och överallt och är det socialt accepterat att lägga ut smygfilmade sexfilmer på nätet, kan man ju undra vart gränsen går för dessa domare?

[tags]Aftonbladet, Sex, Sexualitet, Porr, Porrfilm, Porrfilmer, Juridik, Domstol, Svea Hovrätt, Våldtäkt, Smygfilma[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige

I förrgår berättade min äldsta dotter som nu går andra året på gymnasiet, att en kille i tredje ring i hennes skola, Fredrika Bremer-gymnasiet, ska utvisas ur Sverige efter 6 år. Hon var väldigt upprörd och ville att jag skulle dela information på min Facebook och ringa SVT. Det senare var lite gulligt, hon tycker sin pappa är superkändis och bara kan ringa så tar de upp fallet.

Igår och idag har jag försökt läsa på lite och sätta mig in i vad som hänt och känner hur ledsen och matt jag blir.

En familj flyr från Kazakstan från våld och diskriminering och kommer till Sverige i augusti 2008. Nu, 6 år senare ska han utvisas ur Sverige, mitt i sista året på gymnasiet och mitt i en lysande idrottskarriär som boxare och inte minst efter 6 års integration i det svenska samhället.

Antagligen har utvisningen hängt över familjen hela tiden. Jag hittar lite artiklar från 2010 och framåt. Men man kan lätt föreställa sig att man blir mer trygg och säker i föreställningen att det ordnar sig vart efter åren går.

Något jag inte lyckas förstå ännu, är varför pojken som nu är 18 ska utvisas själv. Här om dagen togs han till polisstation och sedan transport till förläggning i Flen inför verkställande av utvisningen. Övriga familjen verkar hanteras separat men ska antagligen utvisas även dem.

Min patriotism har alltid brunnit på sparlåga. Jag vet inte exakt vad jag ska vara så stolt över. Vårt fina välfärdssamhälle som är så fint och tryggt på ytan men sviktar betänkligt om man börjar gräva på djupet.

Jag ska alltså vara stolt över ett land som låter det gå så lång tid, låter människor rota sig, skapa sig liv, vänner, fritidsintressen, trygghet och lagom till det är gjort, får man beskedet att man inte får stanna. Inte nog med det, så splittrar man också familjer genom att, som det verkar skicka en 18-åring själv först ur landet.

Vi brukar ju fördöma tortyr. När man säger tortyr menar man misshandel, hot, förhör och framtvingande av information med sådana metoder man bara kan mardrömma om. Sådant gör vi inte i fina Sverige. Men det här är också tortyr, fast utövad bakom skrivbord och fina fasader och av politik och människor som bara med ett penndrag kan stryka ett problem och gå vidare i administrationen, utan att behöva se sina offer i ögonen och utan att behöva fundera vidare över konsekvenserna.

Det känns tyvärr inte som om det spelar så stor roll vilket parti som sitter vid rodret, det händer hela tiden om och om igen. Är det inte små ensamma barn eller gamla damer som ska utvisas, så låter vi amerikanska staten hämta fångar ur vårt land med garanterat långa straff och annan mer handgriplig tortyr. Och folk är så rädda för Sverigedemokrater, vad är skillnaden? Jag tycker det känns bättre att veta vart man har folk som öppet säger att man vill skicka människor åt helvete även om jag inte delar deras uppfattning, än att rösta på och lyssna på politiker som pratar om ett humanitärt samhälle men ändå skickar folk till straff, misshandel, tortyr och i värsta fall döden.

Jag har både läst och hört frustrerade åsikter som att man låter värre människor stanna, men skötsamma människor som gör allt för att integrera sig i det svenska samhället ska kastas ut för att ett påstått hot upphört. Begår man mängder av kriminella handlingar, mord, rån och våldtäkter, sätts man i svenska fängelser som är rena paradis i jämförelse med många andra platser på jorden och där sitter de och kostar pengar och utbildar sig i det ena och andra.

Jag kan förstå och till och med hålla med en del av dessa argument. Speciellt i jämförelse med en blivande svensk familj. Förutom de vanliga flyktingskälen så borde det vara olagligt att utvisa någon efter 6 års handläggning. Vad kan ta sådan tid? Har man hunnit rota sig, skaffa vänner, nästan avslutat skolan och samhället fortfarande inte kunnat bestämma sig borde möjligheten att utvisa försvinna.

Nej, i sådana här frågor har jag mycket svårt att stå rakryggad och säga att jag är stolt över att vara svensk. Jag skäms faktiskt! Det som gör mig stolt i det här är alla som engagerar sig. Det har startats grupper och sidor på Facebook, startats namninsamlingar och skrivits blogginlägg. Skolan där eleven går stängde vid beskedet och lärare och elever har delat ut lappar, åkt in till Stockholm för att engagera medier som hittills verkat ganska svalt intresserade. Att gymnasieelever vaknar upp och går bersärkargång gör mig riktigt glad och visar att det finns hopp mitt i dårskapen.

Läs gärna artiklarna länkade nedan och sök vidare efter Laziz Sharifov på Google.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Resan i Mot Alla Odds

Idag för precis ett år sedan började resan i Mot Alla odds. Precis vid den här tiden, kl23 på kvällen packade jag om min väska för 70:11:e gången, sjuk av oro för att missa någonting som i så fall skulle vara omöjligt att rätta till. Stämningen här hemma var orolig, sorgsen och alla hade vi nog klumpar i magarna även om det vo oroade oss för var lite olika saker.

Min fru skulle bli helt ensam en hel månad med bara en möjlighet till kontakt med mig på andra sidan jorden och det fanns inget bestämt datum eller tidpunkt och det skulle ske över satelittelefon och max 5 minuter. Hon var nästan helt ensam, väldigt få, förutom den närmaste familjen och några få vänner visste vart jag skulle ta vägen. Jag kunde bara säga att jag skulle bort en månad och inte närmare berätta vart och varför. Senare florerade tydligen rykten om att jag avtjänade ett fängelsestraff :) Både tiden, en månad och de vaga beskeden är tydligen inte ovanliga i sådana sammanhang. ”Pappa ska resa bort en månad” :) Vilka fantasier en del hade är jag lyckligt ovetande om mer i detalj.

Barnen visste så klart vart pappa skulle resa och visst hade jag rest förut. Men då hade det alltid handlat om kortare resor upp till en vecka och alltid med möjligheter att kommunicera via telefon, SMS, Facebook, Skype, mail och alla de möjligheter som står till buds med en telfon eller dator och lite internet :) En månad helt utan möjlighet att höra rösten eller säga godnatt var en väldigt lång oöverskådlig tid. Barnen reagerade olika efter sina personligheter, med ilska, sorgsenhet, stolthet och åtminstone till synes likgiltighet. 4 barn och 4 olika reaktioner. så klart, som de unika individer dom är. Dock är jag helt säker på att orsaken och oron var densamma för dem alla.

Själv skulle jag ut på en resa, den längsta någonsin både i tid och avstånd, med en grupp vilt främmande människor i en helt unik och ny miljö och dessutom filmas nästan dygnet runt i en realityTV-serie. Allt som jag kan oroa mig för och som är svårt när man är synskadad eller blind skulle jag nu möta i en maxiversion, dygnet runt utan möjligheter till genvägar eller möjlighet att fly undan.

Om ett par timmar, vid 2-tiden på natten den 17:e oktober 2012 drog jag igen väskan för sista gången. Jag åt någon sorts frukost, låg en stund hos min sovande fru men valde själv att inte sova något den natten. Det skulle bli lång resa och behov av sömntid ändå. Nu såhär efteråt tror jag kanske att en del av den ångest och panik jag kände under första delen av resan säkert grundades i den trötthet jag kände. Det vore ju omöjligt, men hade jag varit utvilad hade känslorna kanske varit under mer kontroll.

Men det blev bättre under resans gång och vid framkomsten hade alla olustkänslor släppt helt och jag var hopplöst förlorad i äventyret som väntade :)

Den 18.e oktober 2012 var vår första dag på expeditionen och från och med nu kommer dagboksanteckningarna läggas ut för varje dag under det 27 dagar långa äventyret. Dagboksanteckningarna kommer att dateras 2012 vilket gör att de inte hamnar på bloggens förstasida. Men för att just dessa inlägg ska bli lätta att hitta, har de fått en egen kategori vid namn Nicaragua där enbart dagboksanteckningarna från resan kommer hamna. Samtliga blogginlägg om allt som har med detta att göra, hittar man som vanligt under sidan Mot Alla Odds där inläggen ligger i kronologisk ordning och fylls på kontinuerligt.

Inläggen från själva resan ner till Nicaragua har redan publicerats och dessa kan du läsa på länkarna nedan.

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

En åtgärdsplan

Det är ändå en skön känsla i magen när berg och dalbanans utför planar ut lite. Kontakter tas och det känns som om åtgärder går ganska fort. Det är precis vad som behövs innan det går för långt. Jag befarade att det skulle gå veckor och ytterligare veckor innan något hände.

Ett möte i skolan idag där barnet inte varit på 4 veckor annat än väldigt sporadiskt. Ändå bevisade skolan idag att vi en gång valde rätt skola när vi valde för alla våra tre barn som hittills gått där. Det känns bra om knappt 2 år när det fjärde barnet också börjar där.

Ett möte för att skapa en åtgärdsplan i väldigt positiv anda med framåttänk och eleven i fokus. Att nå alla mål nu blir ganska övermäktigt men det var inte huvudfrågan. Det gällde istället att hitta en väg att nå så många mål som möjligt för att ändå kunna välja studier och arbete i framtiden.

Att mjukstarta studierna på nytt för att skapa ett positivt återvändande till skolan. Det måste vara jobbigt att gå tillbaka efter längre tids frånvaro oavsett vad det handlar om. Både mötet med klasskamraterna, lärarna och studiebördan.

Det skapades också kortsiktiga mål som går att överblicka utan att storkna, först 3 dagar i taget, sedan 2 veckor följt av en passande paus i och med ett höstlov. Bit för bit, dag för dag, ett steg i taget. Jag tvivlar inte ett spår på förmågan och möjligheten att klara av det. Jag hoppas bara orken och viljan finns där. Det är som andra jobbiga saker, de är jobbigast innan och när man tänker på dem och hur det ”helt säkert” kommer att bli. Den där festen eller middagen som kommer bli så urtråkig. Och så går man väl dit och det blir roligt! Så blir det helt säkert att gå in i klassrummet igen. Man skapar sig tankar och en rädsla om vad andra tror, kommer att fråga, kommentarer och gliringar. Sedan möts man helt säkert av klasskamrater som saknat än och varit oroliga för än. Det ska förhoppningsvis bli en skön känsla i magen när det visar sig att man oroat sig i onödan.

Kamp för ett barn

Jag vet ju hur det är, jag har varit där själv. Jag har suttit och gråtit och känt mig så fruktansvärt olycklig med vuxna omkring mig som velat förstå och hjälpa. Så varför förstår jag inte nu?

Jag trodde aldrig jag skulle hamna i den situationen som jag nu är i. Ens eget rara, underbara barn som snart är en ung vuxen, sitter och gråter, tårarna rinner och ögon torkas och jag vill bara förstå vad som är så jobbigt och vad som känns så hopplöst.

Alla föräldrar ser sina barn gråta för att de är arga, ledsna, har slagit sig eller för att de inte får som de vill. Men det är inte samma sak som att se sitt nästan stora barn vara olycklig. Samtidigt sitter jag där själv, med svidande känsla i näsan av snor som vill börja rinna och trycket bakom ögonen av tårarna som vill komma. Kämpa för att prata med lugn, stadig och säker röst och inte låta den förbannade läppen börja darra eller rösten spricka. Fast besluten att detta kommer ordna sig på bästa sätt och vi vuxna vet precis hur allt jobbigt och ont ska försvinna. I själva verket har i alla fall jag inte en jävla aning om vad det onda och jobbiga är och än mindre hur det ska försvinna.

I nästa stund glider barnet iväg med kompisarna, tjafsar om tider och pengar, ljuger och slänger ur sig saker som skär i bröstet och vill för allt grus i öknen inte vara hemma. När man bara vill servera saft och bullar och säga att allt ordnar sig, är man inte vatten värd. Jag försöker intala mig att det är samma orsak och samma känslor som nyss gjorde barnet liten och ledsen. Då trodde jag det skulle föra oss närmare, medan det här känns som det bara för oss längre bort. Det är som i en av Anna Stadlings texter: ”först så blir man glödhet, sen iskall. Det svarta hålet slukar i sig allt”.

Nu är ändå bollen i rullning åt rätt håll och trots att jag känner mig kass och misslyckad förälder finns ändå en känsla någonstans av att jag gjort rätt såhär långt. För samma grus i öknen som barnet tycker allt är pest just nu, kommer jag inte släppa och ge upp. Barnet må tycka jag är skit och sämst just nu, men får jag bara lite bekräftelse om 5–10 år så är det värt allt.

Man kan svika sina barn av flera anledningar. Att man inte bryr sig tror jag är ganska ovanligt. Att man inte orkar, vet hur man ska göra eller har anhörigas eller samhällets stöd är nog vanligare. Oavsett borde inget barn bli eller känna sig övergivet.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]