Är man riktigt normal, när man väljer ett tufft träningspass en fredagskväll efter jobbet istället för att åka hem och sätta sig i soffan framför en juste film med chips och Cola? Det ena mår man bra av och det andra är direkt dåligt och då är det klart man väljer det som är bra, i alla lägen?
Idag var det Egges och min tur att cykla Södertälje-rundan som skapades i förra veckan. Det blev andra 6-milsrundan för min del och hans första riktigt långa tur men för mig kändes det knappast som rutin ännu.
Det blev en kort vätskepåfyllning på MC Donalds i Södertälje innan vi vände hem igen. Samma fenomen som förra gången, att snittpulsen sjönk på vägen hem men benen kändes olidligt trötta när vi närmade oss Älvsjö igen :) Men trots ett drickastopp i södertälje blev det några minuters bättre resultat denna gången.
En tjej vi mötte på väg ner som frågade oss om vägen några kilometer från Södertälje, hann vi ikapp igen flera mil norrut på väg hem igen och passerade henne. Det kändes faktiskt rätt ok för egot :)
För någon vecka sen tröttnade min fru på alla skavanker på vårt hem och skickade ett mail till fastighetsförvlataren. Det var en lång lista med allt från trasiga och spruckna golv, bubbliga tapeter, samtliga fönster som läcker, taket i köket läcker och fuktskadade trädetaljer i ett badrum. Jag tror det ända hon glömde var myrinvationen som har börjat dyka upp :)
Svaret lät inte dröja och förvaltare och fastighetsskötare kom upp för att gå igenom alla punkter och den generella känslan man fick var väl att det mesta var normalt och kunde inte åtgärdas.
Men de läckande fönstren tog man äntligen tag i och det var inte första gången direkt som vi klagat. Nu har vi fått hem hantverkare som inte bara bytt ut fuktskadade lister utan även gjort något åt grundproblemet, tätat fönstren utifrån något som tydligen inte alls gjorts!
En fuktmätning i ett av barnens rum resulterade dessutom i en avfuktare som nu står och brummar och ska fortsätta med det en vecka till minst :)
Man ska ju också vara rättvis och säga att nya golv är på gång i åtminstone två rum varav det ena också ska få nya tapeter. Och ett trasigt badrumsgolv har redan renoverats så visst har det hänt saker sedan vi flyttade in, men om några dagar när jag postar inlägget om vårt tvåårsjubileum i lägenheten, kan man också se att det är annat som inte hänt :)
Våren 2010 skaffade jag ett löpband för att jag upplevde det som svårt och bökigt att gå på ett vanligt gym. Det var svårt att hitta ett som var lättorienterat, som tog emot ledarhund, inte spelade för hög musik och som var någorlunda på vägen till och från arbetet för att det över huvud taget skulle bli av.
Löpbandet tar förvisso mycket plats hemma men sedan dess har jag sprungit 634KM och merparten av dem det senaste året. Det är kalorier jag inte skulle ha bränt annars.
På min förra arbetsplats hade jag tillgång till ett gym i samma hus, som man dessutom bokade helt själv och fick vara där i 2-timmarspass, helt ensam i ett fullutrustat gym, det var perfekt! Löpningen skötte jag fortfarande hemma men tillgången till framför allt hantlar och skivstång och olika bänkar var perfekt.
Det har jag saknat väldigt mycket. Jag har därför kompletterat utrustningen hemma med skivstång, hantelstänger och 40KG viktplattor som ska utökas med tiden. Visst det tar lite plats hem nu har jag allt jag behöver förutom en situps-bänk som jag definitivt inte har utrymme för :) Men nu kommer jag komma långt och ett golv är gott nog för både situps och armhävningar.
Det svåra blir nu att hålla kontinuiteten och försöka dra när på ätandet av allt onyttigt.
Idag åkte jag och Frans för att hämta lite styrketräningsutrustning hos en kollega och ”på vägen” åkte vi för att se om något hänt ute vid båten. I mitten av juni skulle varvet fullfölja sitt åttagande för att jag skulle kunna flytta mig därifrån men allt såg ut som vanligt och inget drev fanns monterat och det börjar bli dyrt att åka fram och tillbaka.
Nu närmar sig semestern på Rånö med stormsteg och vi har väl nästan bestämt att försöka ta med båten dit ut i år, dels för att köra packning och lite folk och framför allt för att kunna göra små dagsutflykter om vädret tillåter. Framför allt finns en massa dötid som jag inte klarar av att spendera i en solstol på stranden. Bättre då att ta med sig utrustning så man kan tvätta och vaxa båten invändigt, slipa och olja trädetaljer och bara njuta av lukten av båt, så länge det nu är möjligt.
Ryktet började spridas på internet för några dagar sedan och som ett brev på posten har debatten som uppstod efter förra säsongen blossat upp igen.
Tidskriften Normat uppmanar alla att bojkotta programmet på sin Facebook-sida och samma gäller några av de som deltog aktivt kritiskt i debatten förra gången.
Argumenten är än så länge lite oklara men säkert samma grund som förra gången, att det är för mycket fokus på funktionshindret och för lite fokus på ”människan” samt att man vill att funktionshindrade ska synas mer i media och i ”vanliga” program istället för ett specialprogram.
Jag blev fundersam då och jag blir fundersam nu eftersom man inte tycks bli nöjd med att det äntligen rör sig i rätt riktning, att man fått ett äventyrsprogram där det är fullt av funktionshindrade som dessutom verkade vara grymt populärt bland svenska folket med sina 1,2 miljoner tittare förra säsongen.
Det här med att fokusera på människan och inte funktionshindret är förvisso en fin men rätt utopisk tanke och den applicerar funktionshindrade inte ens mellan funktionshindergrupper eller inom den egna gruppen funktionshindrade. Man behöver inte åka på speciellt många tillställningar för att se mobbing eller nedvärdering från de som klarar sig bra mot de som kanske är lite sämre på att hitta eller liknande.
Alla människor går nog på första intrycket och det oavsett funktionshinder eller ej. Är du gammal, ung, tjock, smal, eller har speciella ögon eller en benprotes, är sådant man lägger märke till innan man ens inlett en kommunikation. Visst kan det vara lite störande och visst kan jag ibland önska att jag var som alla andra men frågan är då vad det skulle innebära på bussen eller tunnelbana. Folk interagerar inte mer med varandra för att man inte är funktionshindrad vilket många tycks tro.
Jag kan ibland störa mig på att om någon inleder en kommunikation med mig dröjer det inte länge förrän frågor om min synskada dyker upp, att det alltid måste vara ett hinder som ska passeras för att kunna gå vidare i en relation. Men jag brukar försöka tänka att det kanske inte är så konstigt. Jag tror inte det går många minuter av en dag från dess vi vaknar tills vi somnar, utan att vi på något vis påverkas av vårt funktionshinder. Ser man inte, kan det börja direkt med valet av färg på kläder, eller varför inte hitta rätt sorts klockradio som jag kan sköta själv. Sedan fortsätter det med frukosten, är det mjölk eller fil, vägen till jobbet, ropas busshållplatserna ut eller stannar bussen ens på samma ställe varje gång, och för att inte tala om att handla och allt vad det innebär med att hitta, få hjälp, hur blir det med ledarhunden. När jag kommer hem måste det till specialmaskiner för att jag ska kunna läsa min post.
Det är en stor del av våra liv, en vardag fylld med hundratals praktiska små och större hinder. Hade jag inte varit funktionshindrad hade jag säkert bott någon annanstans, haft ett helt annat jobb och säkert inte ens träffat många blinda människor.
Är man rörelsehindrad, döv eller liknande är vardagen proppfull med motsvarande hinder. Och jag brukar fråga mig om det då är så konstigt att det även är en central fråga för människor vi möter ute i vardagen, fast kanske på ett annat sätt?
Visst kan det vara jobbigt att ständigt vara en levande reklampelare som exempelvis det innebär att vara ledarhundsförare. Man ska ständigt vara beredd och redo på folks frågor om hunden och synen och man känner att man inte kan vara trött och grinig en dag och bara sluta sig in i sig själv och bara vara ifred. En polisman eller tågvärd får betalt för att vara serviceminded och trevlig, jag är bara funktionshindrad.
Som stöd i sådana stunder brukar jag tänka att de allra flesta människor jag möter ändå är nyfikna på ett positivt sätt och de undrar verkligen en massa saker. Om jag tar mig lite tid och kraft och svarar så kanske jag förändrat en människas liv om så i smått och nästa möte med en funktionshindrad kanske bli avgörande olikt på ett bra sätt.
Samtidigt, hur ofta kommer någon fram till mig och frågar om min syn eller ledarhund? Händer det en eller ett par gånger i veckan så kanske man inte behöver känna sig så överansträngd och begreppet ”levande reklampelare” smått överdrivet.
När SVT sände Mot Alla Odds var ett annat argument att man ville se fler funktionshindrade i media över lag, som programledare, hallåor eller nyhetsuppläsare. Idag lär det finnas en rörelsehindrad på SVT:s barnprogram och någon hörselskadad på ABC. Men visst det kryllar inte av oss. Nu är det ju inte heller så att det kryllar av mediakompetent folk bland funktionshindrade, lika lite som att alla tunnelbaneförare från andra länder egentligen är hjärtkirurger. Men när nej-sidan tycker att Mot Alla Odds är fel sätt att lösa problemet på saknas ändå förslag på hur det istället ska göras.
Om nu världen är full av människor med fördomar och okunskap — vilket den är — tycker jag personligen att Mot alla Odds var ett utmärkt sätt att börja på och tittarsiffrorna visade detsamma. Kanske leder det till ökad kunskap och förståelse, kanske leder det till fler jobb för funktionshindrade över lag och inom media i synnerhet. Som det gamla ordspråket säger, ”målet är allt, vägen är inget” och om detta visade sig vara fel eller inte helt rätt sätt kanske det öppnar för nya lösningar och försök framöver.
Jag undrar hur människor ser på oss funktionshindrade som ständigt skriker nej så fort något görs och alltid tycks det vara fel saker som görs? Det demonstreras, marscheras och protesteras för att allt är så dåligt och otillgängligt och när något så stort som Mot Alla Odds görs, höjs samma röster mot det.
Det är faktiskt så att ibland känns det som om man skäms över att vara en del av det, som grupp. Om det blir en säsong 2 av Mot Alla Odds tycker jag ni alla ska bänka er framför TV:n igen oavsett vad ni tycker och först efteråt tycka en massa och gärna konkret och inte prata i svepande termer.
En slutlig fundering som även drabbade mig förra gången jag skrev i ämnet, är att det tycks mig vara övervägande synskadade som klagar. Man hörde väldigt lite från övriga funktionshindergrupper förra gången, inget om att brännskadade, rörelsehindrade eller amputerade kände sig förnedrade och uthängda på ett negativt sätt eller att programmet bara handlade om handikapp och krämpor. Synskadade som enligt min uppfattning är en av de funktionshindergrupper i landet som har det bäst och lättast på många sätt vad gäller att få hjälp och hjälpmedel borde enligt den teorin klaga minst. Eller är vi lite bortskämda månne?
Midsommar är nog min favorithögtid alla kategorier! Inte så mycket för gamla traditioner så som dans runt stång, lekar och plocka blommor för kärleken, utan mer för lugnet och årstiden.
Sedan några år tillbaka firar vi midsommar med familjen Pålsson på deras altan och det är ett lugnt och sansat firande som omfattar silllunch, lite lekar och middag.
Silllunchen kan jag längta efter hela året. Det är något visst med att sitta ute och äta och det är nog enda gången på året jag dricker ren sprit och dessutom kan tycka det är gott :) Sillen, laxen, äggen, avokadon och färskpotatisen kan jag kosta på mig att äta hur mycket som helst av.
Egentligen avskyr jag lekar, åtminstone tror jag att jag avskyr dem. Det är något från barndomen med tvånget att man måste och att det var mer för traditioner än ha roligt. Jag tyckte redan som liten att varför ska man leka med vuxna enbart en gång per år när det inte duger att leka resten av året och det kan jag tycka fortfarande. Det blir lätt lite fånigt och onaturligt.
Men Pålssons har en tradition med en liten lätt femkamp på gräsmattan och jag måste erkänna att jag inte har något emot det och till och med har ganska kul trots en mycket låg alkoholhalt i blodet :) Men hoppa säck, spotta groda, kasta stövel, kasta bollar i hink och kasta pil kan vara rätt kul och man märker att barnen gillar när man gör saker tillsammans och jag undrar om dom tänker som jag tänkte när jag var liten? Mina vuxna vänner tyckte nog att jag var ganska knäpp som spenderade ganska mycket tid till att leta rätt på gamla galgar där tvärpinnen var ihålig och perfekt för att använda som ärtrör och när jag sedan tog med dem och ett par kilo gula ärtor till Rånö kunde man ana att somliga tyckte jag var lite jobbig :) Visserligen gör det jädrans ont att få en ärta i häcken, men det är ju bara att skjuta tillbaka :)
Middagen blir alltid grillning och sedan sänker sig lugnet med barn som först är ute och leker och sedan framåt kvällen försjunker framför någon film.
Så jag gillar verkligen hela dagen. Det är till och med så att jag gillar promenaden hem när man är trött och mätt och ser fram emot lite sovmorgon och en midsommardag med en öde stad och stängda butiker och man undrar vart alla människor tagit vägen. Man gläds åt att vara helt befriad från baksmälla och man kan tänka sig hur många andra mår denna dag. Här blir det långa promenader, film och vila.
Härom natten när jag låg och nojade över det eventuellt kommande äventyret Mot Alla Odds funderade jag på hur jag bäst kunde förbereda mig. Jag har redan ökat min träning och både springer och cyklar och snart återupptar jag även styrketräningen.
Men om vi nu ska vandra 150 mil genom okänd terräng på 30 dagar så innebär det 5 mil per dag och 10 timmars konstant promenad i ganska raskt tempo och blir jag antagen är det inte väldigt lång tid kvar tills oktober. Om jag kommer med i första uttagningen får jag veta om några veckor och då börjar det bli allvar fram till sluttesterna i slutet av augusti.
När jag fick frågan på intervjun om hur jag kunde bidra och vad jag ansåg om att eventuellt vara beroende av andra tänkte jag att, visst, jag kan säkert bli beroende av andra i form av ledsagning och syntolkning av min omvärld. Men jag har mycket att ge igen också, mitt tålamod och min styrka. Kan jag inte se och leda någon där vi går ska jag åtminstone kunna bära någons packning och dra två rullstolar genom skog och öken om så behövs och där är jag inte ännu styrke- och konditionsmässigt tror jag.
Paolo Roberto började jag följa på Twitter under våren. Hans tweets om löpträning, att inte välja att dra sig på morgnarna framför att träna och allt det andra funkade som motivation på mig. Jag kan inte säga att han betytt jättemycket för mig även om jag är uppvuxen med StockholmsnattW och rent allmänt älskar människor som varit i skiten och vänt något destruktivt i livet till något bra.
Så där i mina sömndruckna tankar låg jag och önskade att han kunde vara min personliga tränare, äta pasta, springa, styrketräna och kanske till och med få lära mig att slåss :)
Det var då jag fyllde i kontaktformuläret på hans webbplats. Jag skrev att jag väntade på besked om jag var med i uttagningen till Mot Alla Odds och att jag önskade hjälp av ett proffs.
Riktigt genomtänkt var det kanske inte :). Jag hade inte helt klart för mig hur utbytet skulle se ut eftersom jag inte har några feta ekonomiska reserver att anlita honom för och hans intresse att sponsra något sådant gratis borde vara minimalt. Men just då föreföll det som en bra idé och det där med ”what’s in it for me?” som han säkert skulle fråga, skulle helt klart lösa sig. Förresten skulle jag ändå aldrig få svar så det kvittade.
När svaret kom idag, bara efter några dagar kändes det inte som någon bra idé längre :) Han skrev kort och gott tillbaka och frågade vad han kunde hjälpa mig med, en högst relevant fråga och min annars ganska kreativa hjärna fylldes av luft och när jag nu skrivit ett svar till honom med ungefär samma innehåll som i kontaktformuläret men lite utvecklat och med en massa onödiga sidospår, känns det inte bara som en dålig idé utan direkt korkat :)
Men nu är det gjort och jag skrev som sanningen var, att jag inte hade en aning om hur jag menade :) Nu förväntar jag mig inget svar på på något vis önskar jag att jag inte ständigt är så impulsiv och naiv och jag hoppas han glömmer mig fort :)
För en dryg vecka sedan fick vi besök av fastighetsförvaltaren och bovärden efter att vi klagade hos hyresvärden. Det resulterade åtminstone i nya golv i två rum där golven var direkt trasiga samt tätning och renovering av samtliga fönster i hela lägenheten. Inget fönster har varit tätat vilket för mig är helt obegripligt! Så vid kraftiga regn och blåst har det runnit kraftigt genom fönstren och förstört såväl fönsterlister som tapeter på väggarna runt fönstren och antagligen har vi fuktskador också i golvet i ett rum, det visar sig om några dagar när det ska göras fuktmätningar.
Nu har dock en extern firma kommit och inlett arbetet och med gott mod satt igång med att montera bort fönsterkarmar utvändigt och invändigt, täta och montera tillbaka samt satt nya lister på insidan. Så långt som de kommit nu ser det fint ut och nu känns det som om det åtminstone görs på riktigt.
När tremilsrundorna börjar kännas tråkiga är det dags att öka :) Och har också skaffat mig en till cykelpartner för att ytterligare öka möjligheterna att röra på sig och man kan säga att jag har tur. Egge som jag cyklar med bor ett stenkast från mitt jobb och är just nu föräldrarledig och min nya cykelpartner är en kollega på jobbet. Men så är det ju viktigt att det är enkelt att sätta igång för att träningen inte ska bli liggande.
Idag sa vi mest på skämt, ”vi åker till Södertälje” men så blev det. Snart låg vi och trampade ner längs gamla Södertäljevägen eller som den väl heter, Stockholmsvägen och den bjöd på väldigt varierad terräng med både uppför och en hel del nedför och de uppför som finns var inte så mördande långa utan helt lagom.
Nere i Södertälje vände vi hem igen. Snittpulsen sjönk på vägen hem så just kroppen kändes helt OK men benen var ganska trötta vid återkomsten till jobbet. Det som är lite glädjande är att det är den här typen av rundor som behövs nu för att bli riktigt slut. 2 timmar och 36 minuters cykling!
I söndags avled en vargskötare inne i varghägnet på Kolmårdens djurpark. En av de rutinerade djurskötare som fött upp några av vargarna, gick ensam in i hägnet för att, enligt uppgift, träna vargarna och hittades senare död inne hos vargarna.
Det är en mycket tragisk och sorglig händelse på flera sätt, naturligtvis för djurskötarens anhöriga och hennes verk och det hon ändå åstadkommit. Tråkigt även för djurparken och för vargarna. Detta innebär sannolikt slutet på besöken inne hos vargarna och ett trist tillskott i vargdebatten helt säkert.
Hösten 2010 besökte vi vargarna på Kolmården och även om min egen upplevelse var storslagen fanns ju antydningar som visade att det kanske inte var lämpligt för alla att besöka vargarna. När vi skulle gå in fick vi en mängd instruktioner för hur vi skulle bete oss, bland annat inte ta med kläder och sådant vi var rädda om och om vargarna fick tag på något, kläder, kameror etc, så var de för evigt förlorade och att starta dragkamp med vargarna var inget alternativ.
Jag kände mig aldrig rädd inne i hägnet, vördnad och stor respekt var vad jag kände där när vi gick in genom grindarna och en tydlig känsla av att detta skulle jag aldrig få uppleva igen.
Inne i hägnet gick vi till några stockar där vi satte oss och vargarna tassade runt oss och var väldigt nyfikna.
DDe flesta vargarna strök runt bakom oss vilket jag antar att de gör och jag reflekterade över hur olika vargarna betedde sig mot oss besökare.. Varken jag eller min fru eller våra 2 vänner var rädda. När en av vargarna kom och la sitt huvud på min axel bakifrån, lutade jag kunden mot hans nos och klappade honom på bogen. När han sedan tog bort sitt huvud och gick vidare längs raden av människor saknade jag redan ögonblicket som säkert varade max 5 sekunder. Andra besökare fick sina kläder sönderrivna bakifrån. Om det var lek eller att de kände av rädsla vet jag inte, men jag tolkade det som att vargarna hos en del människor tydligt kände av rädslan.
När vi suttit där på stockarna en god stund reste vi oss och gick ett varv i parken, ivrigt åtföljda av några av vargarna. Det fotograferades en hel del och vid ett tillfälle tog en varg tag om handleden på min fru för att få tag i kameran som vi för allt grus i parken inte ville bli av med :) Den kvinnliga skötaren ingrep och tog konflikten med vargen varefter även vi var lite försiktig med att ha kameran för mycket hängande och dinglande.
Mot slutet av besöket var det en tjej som lade sig ner på marken, eller om någon av vargarna buffade omkull henne, och där kändes det som om det var fara på färde. Djurskötaren ingrep blixtsnabbt och fick upp tjejen på fötter igen och signalerade tydligt att det där inte var OK! Alla vi andra tyckte nog att det var väl vårdslöst även om vi inte fått några förmaningar om att inte ligga ner vad jag kan minnas. Men ändå förstod man liksom det olämpliga i att göra så.
Men som sagt, nu är det sannolikt slut på besöken inne hos vargarna och kanske är det lika bra. Jag är själv glad att jag hann uppleva det.
Vi har många olika upplevesler av besöken inne hos vargarna och alla är inte lika positiva. I Aftonbladet kan man läsa Svante Lidéns version av sitt besök, Vargen slickade mig i ansiktet.
Idag tog jag och kompisen Frans en tur ut till båten för att se om något hänt. Helgens ihärdiga regnväder förhindrar ändå bottenmålning, tvätt och vaxning men jag ville inte att det skulle hänga på mig att båten inte är redo att flyttas.
Avtalet i vintras var att så fort båten blev åtkomlig, skulle varvet montera drevet och därefter skulle jag försvinna därifrån. Men ännu satt inget drev på plats och runt om båten var det i det närmaste tomt.
Det är både bra och dåligt. Det ger mig lite mer tid att leta efter en möjlig lösning att ha kvar den och vänta på fint väder och ledig tid för att tvätta, vaxa och måla. Det dåliga är väl att inte veta och att tiden och försommaren bara går utan att något händer.
Så kommande vecka blir det nog att kontakta varvet för att höra hur vi ska ha det egentligen.
Föreningen Sveriges Ledarhundsförare har startat en namninsamling för ett förbud mot diskriminering av ledarhundsförare i samhället. Vad jag förstår ska namninsamlingen pågå under 2012 och sedan lämnas in till berörda inom regering och riksdag.
När jag fick min första ledarhund som nubliven student och 20-åring i mitten av 1993 såg allt helt annorlunda ut. Alla ni ute på stan, vuxna som barn visste vad en ledarhund var och vad den kunde. En del föreställningar om ledarhunden var kanske något överdrivna, men åt det fina hållet. Allmänheten trodde att en ledarhund hittade överallt, att jag kunde säga att ”nu går vi till Vasagatan 15” och så bar det av :) Vidare trodde man att ledarhunden såg skillnad på rött och grönt ljus vid övergångsställen och kunde hålla koll på trafiken och att hundarna dessutom var tränade för skydd.
Om någon klappade hunden utan att fråga och när den hade sin vita sele på sig som arbetstecken, så var det alltid någon som la sig i och sa ”vet du inte att man inte får klappa ledarhundar?”
Problemen i samhället var som jag upplevde det ganska små. Jag levde ett aktivt uteliv och fick redan efter studentsommaren mitt första jobb. Jag upplevde oerhört sällan att det var något problem med hunden. Problemen som fanns exempelvis på restauranger var att få personalen låta bli att mata hunden och bara nöja sig med att ställa fram vatten :) De få gånger vi blev utslängda och när stödet från andra restauranggäster inte hjälpte, gick att räkna på ena handens fingrar.
Självklart kan våra hundar inte hitta överallt, och självklart kan de inte hålla koll på trafiken och övergångsställen. Men när vi är ute och går med våra hundar kan det se så ut, för att allt ofta flyter på så himla bra. Vi förare pratar också mycket med våra hundar, för att ge dem kommandon och uppmuntran.
Med tiden kan våra hundar lära sig vissa begrepp så som ”nu går vi hem” eftersom hem är förknippat med mat och trivsamhet och något vi gör regelbundet. Och själv kan jag ofta säga till min hund att ”nu går vi till jobbet, ICA” etc men jag måste ändå hitta själv, kunna ge hunden instruktioner under vägen.
När vi kommer fram till ett övergångsställe eller obevakad korsning får jag själv lyssna på trafiken och ljudsignalerna och bedöma när det är dags att gå och då ger jag hunden kommandot ”före” för att jobba framåt. Ibland när samspelet mellan hund och förare blir väl inarbetat kan jag som förare slarva lite med kommandogivningen, och bara genom en liten signal i kopplet eller selen visa hunden att det är dags att gå. För allmänheten kan det helt säkert se ut som om hunden själv bestämmer när det är dags. Hunden kan också lära sig att höra när ticksignalerna byter ljud och av vanan vilja gå när det börjar ticka fort, men avgörandet ska alltid vara mitt.
Våra hundar åstadkommer underverk! De är tränade att undvika alla sorters hinder vi kan möta i vår vardagsmiljö. Allt från utställda saker på trottoarer, utstickande föremål ända upp i huvudhöjd, utstickande lastbilsflak, uteserveringar, cyklar, stolpar etc. Hundarna försöker hitta den bästa vägen runt hindren och finns ingen lösning ska hunden stanna vid hindret så att jag själv kan med hjälp av den vita käppen kontrollera vad som är i vägen.
Hundarna markerar trottoarkanter och trappor upp och ner. Vid en trappa ner stannar hunden vid kanten av trappan och vid trappor upp kliver hunden upp med framtassarna på första trappsteget och stannar och väntar på kommando att fortsätta. Våra hundar kan söka efter en mängd saker, så som stolpar vid övergångsställen, bänkar om man vill sitta ner, dörrar in och ut från tåg och byggnader.
Jag har i tidigare inlägg försökt beskriva på vilket sätt ledarhunden har förändrat mitt liv i grunden och berättelserna från andra ledarhundsförare är likvärdiga. Ökad rörlighet, säkrare att gå utan att riskera att göra sig illa eller gå fel och en frihet och ett oberoende som fortfarande, efter 5 hundar och snart 20 år som ledarhundsförare ger ordentliga kickar!
Men samhället har förändrats mycket sedan 1993 och det finns säkert flera förklaringar och orsaker till det. Jag hävdar själv att den främsta orsaken är den bristande, för att inte säga obefintliga marknadsföringen av ledarhundar idag är den största boven i dramat. Förr syntes vi på mässor, uppvisningar, festivaler, i skolor, dagis etc medan det i stort sett inte görs något sådant idag. Information och kunskap hos allmänheten är färskvara och inget man jobbar upp och sedan tror ska förnya och sprida sig själv.
Idag är det mera regel än undantag att hunden innebär någon form av begränsning. Det kan vara svårt att få jobb om man har ledarhund, gå och handla eller hämta ut posten hos ett postombud, gå på teater, bio, café, restauranger, gym eller komma in på utbildningar av olika slag. Det finns främst tre orsaker man skyller på, allergi, hundrädsla och mer sällan, hygien. Det som märkligt nog är det minsta problemet idag är att gå till vårdcentralen, sjukhus eller tandläkare där åtminstone de två första borde vara ett problem om allergi verkligen var ett problem. Jag kan alltså gå till doktorn utan problem, men ett besök på en pizzeria där pizzabagaren går direkt från degen till avtorkning av bord och tillbaka möter otroliga svårigheter. Eller varför inte en mataffär där alla går och petar i frukt, grönt och godis där man inte har en aning om när och om folk senast tvättade händerna.
På Sveriges Ledarhundsförares hemsida kan man läsa mer om allergier och vad en av Sveriges främsta professorer anser om hunden som ett allergiproblem i samhället. Men grunden är att en stillaliggande ledarhund i en restauranglokal inte avger några mätbara allergen för någon som sitter några bord bort.
Samtidigt som många andra länder sedan många år har lagstiftning som förbjuder diskriminering även av ledarhundsförare, verkar Sverige snarare ta steg bakåt i utvecklingen än framåt. I flera länder kan en näringsidkare få böter för att denne nekar en ledarhundsförare tillträde. Vad Sveriges Diskrimineringsombudsman DO anser om diskriminering av ledarhundsförare i Sverige, finns återgivet i flera inlägg här i bloggen.
Den diskrimineringslag som finns i Sverige förbjuder att man nekar någon tillträde på grund av etniskt ursprung, religion, sexuell läggning eller funktionshinder. Du får inte säga till någon att denne inte får komma in för att den är bög, blind eller muslim. Så långt är allt i sin ordning. Problemet för oss med ledarhund är att man inte förbjuder mig att komma in på grund av min synskada. Jag är hjärtligt välkommen, men det är hunden man inte vill släppa in. Trots att hunden är mitt hjälpmedel, ofta avgörande för att ta mig till och från platsen, och att det innebär att det är jag som får vända i dörren, tar lagstiftaren inte hänsyn till.
Mycket mer om detta finns i bloggen och på Sveriges Ledarhundsförares hemsida. Stöd påverkansarbetet för en mer omfattande och komplett lagstiftning genom att bidra till namninsamlingen.
I maj förra året gjorde jag en anmälan om diskriminering gällande Evas Pianobar i Göteborg. Jag var där på en affärsresa och skulle besöka restaurangen efter önskemål från mina danska leverantörer, men blev nekad tillträde på grund av min ledarhund. Hela historien finns att läsa på länken ovan.
Beslut
Diskrimineringsombudsmannen (DO) avslutar detta ärende. Det betyder att DO inte kommer att göra något mer i ditt ärende.
Bakgrund
Du har anmält att du blev nekad inträde på Evas Pianobar på grund av att du har en ledarhund.
Evas Pianobar har i sitt yttrande till DO svarat att anledningen till att du inte fick besöka restaurangen var att det finns en anställd som är pälsdjursallergiker samt mycket rädd för hundar.
Skäl för beslutet
Lagregler
Diskrimineringslagen (2008:567) förbjuder diskriminering som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning vid tillhandahållandet av varor och tjänster.
Direkt diskriminering innebär att en person behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation och att det finns ett samband med någon av diskrimineringsgrunderna.
Trakasserier är ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna.
I en rättegång ska DO visa omständigheter som ger anledning att anta att anmälaren har blivit diskriminerad.
DO:s bedömning
DO har fått in flera anmälningar som handlar om att personer med ledarhund inte får tillträde till restauranger. DO har utrett flera av dessa ärenden och är medveten om den problematik som personer med ledarhund möter i samhället
DO arbetar för att principen om allas lika värde och rättigheter ska respekteras i samhället. DO verkar på olika sätt för att åstadkomma en sådan
samhällsförändring. Ett viktigt verktyg i arbetet mot diskriminering är diskrimineringslagen och möjligheten att väcka talan i domstol. Av förarbetena till diskrimineringslagen framgår att DO själv väljer vilka ärenden vi vill föra till domstol.
I ditt fall har restaurangen nekat dig att ta med din ledarhund in på restaurangen med anledning av att en av de anställda är hundallergiker. DO bedömer därmed att omständigheterna är sådana att vii en framtida domstolsprocess skulle få svårt att visa att du har blivit utsatt för diskriminering. DO väljer därför att avsluta ditt ärende.
DO kommer dock att arbeta vidare med frågan och är tacksam för den information vi har fått genom din anmälan.
Beslut i detta ärende har fattats av Ulrika Dietersson efter utredning från Lars Thornberg.
Detta beslut går inte att överklaga. Om du själv vill driva ditt ärende vidare kan du väcka talan i tingsrätt.
Lars Thornberg Utredare
Ulrika Dieters on
Enhetschef
För kännedom till Evas Pianobar
Box 3686
103 59 Stockholm Besök Torsgatan 11
Tel 08-120 20 700 Fax 08-120 20 800 Texttel 08-120 20 820
Org nr 202100-6073 E-post do@do.se Webb www.do.se
:X:
Det är alltså så här det alltid går när en ledarhundsförare anmäler till DO. DO anser inte att man är utsatt för diskriminering i och med att man nekas tillträde. Jag har hört motiveringen att det inte är mig man nekar tillträde, utan hunden. Att det i sin tur så klart drabbar mig och ger mig ett sämre liv med sämre tillgång till samhället än andra verkar inte vara diskriminering.
Antagligen gör DO en korrekt bedömning så till vida att ärenden som dessa inte skulle ha en chans i en rättslig prövning. Enda lösningen vore en bättre lagstiftning som även omfattade våra hjälpmedel som ändå är förutsättningar för att vi ska kunna vara lika delaktiga i samhället som andra, oavsett om det är en ledarhund, rullstol, vit käpp eller krycka.
Jag undrar om DO inte reflekterar över det märkliga i att det alltid tycks dyka upp en svårt allergisk person just på det stället en ledarhundsförare önskar få tillgång till. Extra fundersam blir man rörande äktheten när det också råkar vara en både svårt hundrädd pälsdjursallergiker i en och samma person.
I maj förra året gjorde jag en anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg hos Diskrimineringsombudsmannen – DO. Anledningen var att jag inte blev insläppt med min ledarhund när vi var ute ett gäng kompisar en kväll när jag var på besök i Göteborg i tjänsten. Hela historien finns att läsa i det tidigare inlägget på länken ovan.
Idag kom svaret från Diskrimineringsombudsmannen och det blev — inte helt oväntat — avslag. Såhär lyder beslutet:
Beslut
Diskrimineringsombudsmannen (DO) avslutar detta ärende. Det betyder att DO inte kommer att göra något mer i ditt ärende.
Bakgrund
Du har anmält att du blev nekad inträde på Kelly’s Bar & Restaurang på grund av att du har en ledarhund.
Kelly’s Bar & Restaurang har i sitt yttrande till DO svarat att de har ett generellt pälsförbud då flertalet av resturangens gäster är pälsdjursallergiker. Vid tillfället då du ville besöka restaurangen fanns också en pälsdjursallergiker i lokalen.
Skäl för beslutet
Lagregler
Diskrimineringslagen (2008:567) förbjuder diskriminering som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller alman trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning vid tillhandahållandet av varor och tjänster.
Direkt diskriminering innebär att en person behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation och att det finns ett samband med någon av diskrimineringsgrunderna.
Trakasserier är ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna.
I en rättegång ska DO visa omständigheter som ger anledning att anta att anmälaren har blivit diskriminerad.
DO:s bedömning
DO har fått in flera anmälningar som handlar om att personer med ledarhund inte får tillträde till restauranger. DO har utrett flera av dessa ärenden och är medveten om den problematik som personer med ledarhund möter i samhället.
DO arbetar för att principen om allas lika värde och rättigheter ska respekteras i samhället. DO verkar på olika sätt för att åstadkomma en sådan samhällsförändring. Ett viktigt verktyg i arbetet mot diskriminering är diskrimineringslagen och möjligheten att väcka talan i domstol. Av förarbetena till diskrimineringslagen framgår att DO själv väljer vilka ärenden vi vill föra till domstol.
I ditt fall har restaurangen nekat dig att ta med din ledarhund in på restaurangen med anledning av att en pälsdjursallergiker befann sig i lokalen. DO bedömer därmed att omständigheterna är sådana att vi i en framtida domstolsprocess skulle få svårt att visa att du har blivit utsatt för diskriminering. DO väljer därför att avsluta ditt ärende.
DO kommer dock att arbeta vidare med frågan och är tacksam för den information vi har fått genom din anmälan.
Beslut i detta ärende har fattats av Ulrika Dietersson efter utredning från Lars Thornberg.
Detta beslut går inte att överklaga. Om du själv vill driva ditt ärende vidare kan du väcka talan i tingsrätt.
Ulrika Dietersson Enhetschef
Lars Thornberg Utredare
För kännedom till Kelly’s Bar & Restaurang
Box 3686
103 59 Stockholm Besök Torsgatan 11
Tel 08-120 20 700 Fax 08-120 20 800 Texttel 08-120 20 820
Org nr 202100-6073 E-post do@do.se Webb www.do.se
:X:
Det är alltså så här det alltid går när en ledarhundsförare anmäler till DO. DO anser inte att man är utsatt för diskriminering i och med att man nekas tillträde. Jag har hört motiveringen att det inte är mig man nekar tillträde, utan hunden. Att det i sin tur så klart drabbar mig och ger mig ett sämre liv med sämre tillgång till samhället än andra verkar inte vara diskriminering.
Antagligen gör DO en korrekt bedömning så till vida att ärenden som dessa inte skulle ha en chans i en rättslig prövning. Enda lösningen vore en bättre lagstiftning som även omfattade våra hjälpmedel som ändå är förutsättningar för att vi ska kunna vara lika delaktiga i samhället som andra, oavsett om det är en ledarhund, rullstol, vit käpp eller krycka.
Jag undrar om DO inte reflekterar över det märkliga i att det alltid tycks dyka upp en svårt allergisk person just på det stället en ledarhundsförare önskar få tillgång till.
Och idag var det de två resterande barnens tur att avsluta terminen. Nu är det slutligen sommar lov och det är bara pappan som får vänta lite på sin ledighet.
Som jag skrev igår var det en ganska stor dag med ett barn som gick ut nian och ett som går upp i åttan och ska få betyg nästa termin. Idag slutade ett barn femte klass och ska byta skola inför nästa termin och den yngsta tjejen slutar förskolan och ska börja första klass. Det är alltså ett sommarlov med milstolpe på flera sätt!
Ikväll har de två stora barnen haft sin skolavslutning och den skedde utomhus och på kvällstid. Tack och lov var vädermakterna med oss så trots hällande regn i andra delar av länet sken solen, men i skuggan var det inte särskilt varmt. Som vanligt var vi rustade till tänderna med foto, video och matsäck.
Den äldsta dottern slutade i nian idag och det är ju en milstolpe så klart. Det var mycket tårar och glädje om vart annat så klart och avgångsbetygen var av den typen att hon definitivt inte bör ”skämmas” och inte ha några problem att komma vidare, det är skönt för framtiden i en hårdnande värld.
För mig var avslutningen i nian inte så stor, mest en lättnad. Jag hade gått i två år i en högstadieklass efter flera års av misslyckad integrering efter att specialskolan Tomtebodaskolan stängde 1984. Klassen och jag fungerade dåligt och det var skönt när avslutningsdagen närmade sig. Allt bekräftades av att ingen hörde av sig varken före eller efter avslutningen och jag ringde heller inte någon. Till och med festen på kvällen kändes det som att alla deltog i utom jag, men så var det helt säkert inte. Så vet jag att min dotter inte haft det och det är jag glad för.
Det kändes som slutet på en tids tvång och början på något nytt, roligare, frivilligt framtidsskapande när gymnasiet stod för dörren. Jag ändrade mitt liv i grunden, från att ha varit ganska beroende och hjälpt av assistenter, bestämde jag mig för att klara mig själv med minimalt stöd i bakgrunden. Det bidrog säkert till att jag gick genom gymnasiet med både vänner och fester och hyfsade betyg. Så hoppas jag också att min dotter ska uppleva gymnasiet och klara det ännu bättre och få göra det hon önskar efter skolan.
Sonen gick ”bara” ut sjunde klass vilket är stort nog. Nästa termin börjar jakten på bra betyg för att om två år också kunna välja linje och bygga sin framtid.
Idag har jag varit på intervju hos produktionsbolaget Mastiff och det vore väl lögn att säga att jag inte var lite nervös :) Intervjun pågick en timme ungefär och vi hade mycket trevligt. Det handlade så klart om produktionen som jag ju kände till från föregående säsong och så klart mycket om mig som person, min familjesituation, mina intressen och så klart mitt handikapp — ja eller ”funktionsnedsättning” som är så viktigt att säga nu för tiden :)
I det här skedet letar man efter intressanta och spännande deltagare för en första gallring. Om jag känner mig så intressant vet jag inte. Men jag kan förstå att man går igång på mina intressen, båtar, datorer, foto, video etc. När jag satt där och berättade om mitt liv i korthet, vad jag gjort och vad jag gillar, förstår jag så klart själv att jag har gjort mycket som många handikappade helt säkert inte gjort. Vi pratade dykning, vattenskidåkning, simning, skärgårds- och naturliv, musik, böcker och film.
Jag upplevde faktiskt något nytt genom att ”bara få prata om mig” en hel timme med människor som — må vara av kommersiella skäl — var intresserade av att veta allt. Jag tror inte jag har så starkt ego men det gav som sagt en insikt om att jag kanske inte haft ett så torftigt, tragiskt och tråkigt liv som det ibland känns som. Och som om jag som sagt trots allt är ganska lyckligt lottad som fått uppleva och göra mycket och som åtminstone försöker göra det jag känner för och tycker är roligt.
På frågan om jag kunde tänka mig att vara med i nästa säsong av Mot Alla Odds svarade jag ja fast när jag ombads motivera varför hade jag inget bra svar tyckte jag själv :) Jag har ingen brinnande lust och behov av att synas i TV och i alla fall nu, inget bestämt jag verkligen vill förmedla. Det enda jag bestämt tycker, utan att ha hunnit tänka så mycket igenom allt, är att det är viktigt att funktionshindrade får vara med i media och vara med i liknande produktioner även om det inte är Big Brother, Robinson och liknande.
Jag har absolut ingen vana vid TV som media, jag har bara varit med i några få nyhetsinslag för mycket länge sedan och det var verkligen inte bekvämt. Jag har inga större problem med ljud så som podcast och radio så kameror blir i så fall en ny erfarenhet. Och det blir så klart mycket att tänka på då, hur man ser ut och vad man gör förutom det man säger. Då går det inte ann att peta sig i näsan :P
På frågan om jag funderat något på genomslagskraften i TV, det var trots allt 2,5 miljoner tittare förra säsongen och hur det kunde påverka ens liv i framtiden, så kunde jag bara svara att jag inte tänkt på det och vet inte heller om jag kan tänka så mycket på det. Det är så svårt att säga hur ens liv kommer påverkas efteråt. Jag tror kanske lite naivt att det inte kommer innebära någon större skillnad. Visst, folk kommer helt säkert känna igen än och fler kanske kommer fram och pratar men jag tror de flesta förblir lika blyga som vanligt. Någon stor berömmelse och andra framgångar till följd av att vara med i Mot Alla Odds tror och förväntar jag mig inte.
Det lustiga är att nu när intervjun är över och jag sitter i solen utanför och väntar på taxi härifrån, är de flesta frågorna som dyker upp av praktisk natur. Ledig från jobbet en hel månad, hur går det med lön, får man ersättning? Borta från familjen och tjänstehunden? En månad är ganska lång tid. Vad packar man i form av kläder, hur ofta får man duscha och raka sig, kan man ta med sig någon sorts anteckningshjälpmedel för att skriva dagbok, får man fotografera med egen kamera, när får jag publicera dessa blogginlägg och blogginläggen inför alla förberedelser, hur ofta får man ringa hem etc. etc.
Det är lustigt att man tänker mer på sådant än det stora att få vara med i en stor TV-produktion och vilka följderna kan bli, det man antagligen borde tänka mest på men som jag nästan inte tänker alls på för att jag inte kan föreställa mig det. Det är ändå sådant som lär visa sig med tydlighet :)
Nu ska 20 deltagare tas ut och besked kommer inom 2–3 veckor. När detta är gjort får dessa 20 genomgå fysiska och psykiska tester för att utreda om man klarar ett sådant äventyr. Dessa tester sker i slutet av augusti och tills det tänker åtminstone jag äta mindre och bättre och träna mer :) Därefter avgörs vilka som får åka. Förra säsongen var det 8 deltagare. Hur det blir i år vet jag inte.
Nu är det bara att samla frågor och vänta och se om man blir antagen i det första steget.
För några dagar sedan tröttnade min fru och skrev ett långt mail till fastighetsförvaltaren i vårt hyresbolag och radade upp en lång lista på saker som inte var bra med lägenheten och faktiskt gick det fort att få ett svar och inbokat besök.
Det som utlöste det hela den här gången var att vart enda fönster i hela lägenheten läckte, inklussive taket i köket vid kraftiga regn vilket inte känns så jättebra, inte ens i en hyresrätt. Att ha en skål på golvet i köket där det dripp-droppar i när det regnar borde även väcka hyresvärdar till liv.
Under besöket gick vi igenom lägenheten rum för rum, från golv till tak och påpekade allt vi kunde komma på. Förutom fönstren och det läckande taket, var det tapeter och golv i rum, kyl och frys, spis och fläkt, badrumsskåp och duschblandare samt en läckande inglasad balkong. Det var verkligen en gedigen lista.
Det kändes som om man tog väldigt lätt på många av klagomålen. Även om man haft en takfirma som inte hittat någon direkt skada i taket så verkar man nöja sig med att konstatera att det droppar och vatten kan krypa och det är svårt att hitta och därmed verkar det bero. Klagomålen på spis, kranar, fläktar, gamla elelement etc, avfärdades ganska kategoriskt. Bara en sådan fånig sak som att om vi ville montera ner de gamla elelementen som ingen vättig människa idag använder, både på grund av elförbrukningen och brandrisken, fick vi minsann förvara dem själva och återinstallera vid avflyttning eftersom de ingick i lägenheten :) De gamla elelementen var dessutom placerade i badrummen vilket kändes mycket korkat. Det är dessutom inte ens nya sortens oljefyllda elelement utan de gamla som kan bli så sjukt varma.
Däremot lovade man att åtgärda några golv som var direkt trasiga och faktiskt se över fönstren som uppenbart är helt otätade. Vi får se när hantverkare dyker upp!
Om några dagar slutar vår äldsta tjej nian och det är naturligtvis ganska stort. Dels som milstolpe som visar att tiden går och man själv och barnen blir äldre fastän man inte märker det.
men det är en stund kvar till skolavslutning. i kväll var det skolbal och vår dotter och tre kompisar hade hyrt bil för transport till festen. Vi var givetvis där och tog emot riggade till tänderna med stillbilds- och videokamera och fångade dem när de kom glidande :)
Nu har vi kommit igång bra med träningen och har varit riktigt duktiga under en månad och det har blivit flera en-mils och två-milsrundor sedan vi körde vår första lite längre strecka i början av maj.
Idag blev det en tre mil lång rund arunt Älvsjö, Huddinge, Vårby. De kortare streckor vi kört hittills började kännas för lätta och korta ganska snabbt. Men en mil på runt 24 minuter och 2 mil på runt 55 minuter kändes som om man inte hann bli riktigt trött och återhämtade sig oförskämt fort :)
Men nu kändes det att det bet lite efter över en timmes cykling och ganska mycket backar. Och vi har ju vårt lite försiktiga mål att trampa åtminstone Halvvättern nästa år så det är dags att börja utöka rundorna lite :)
