Jag vaknar, tvättar mig. Känner mig jätte ensam, även om jag vet att det är många som tänker på mig och hjälper mig så känner jag mig ändå ensam. Jag går t datorsalen för att chatta lite med vänner men oftast är datorer upptagna. Då går jag tillbaks till min säng och lägger mig. Får massor med olika tankar. Jag sover inte, jag bara ligger. Och tänker på allt möjligt. Blir orolig för min familj, tänker på hur de har det, tänker mycket på Migrationsverket som alltid gav oss negativa besked och blir så ledsen. Jag längtar till dagen när jag kommer släppas ut till frihet. När jag försöker tänka på att jag kommer släppas ut så försvinner den tanken direkt. Vet inte varför, kanske för att jag aldrig har fått någon positivt besked från myndigheterna. Jag tänker mycket på vad jag skulle göra om jag får uppehållstillstånd. Men jag vet fortfarande inte hur ett liv ser ut när man är trygg och vet att man inte kommer sparkas ut från landet. När man får och har möjligheter att göra det som man vill göra. Jag flydde från ett ställe för att få leva i trygghet och i frihet. Men efter några år fick jag samma situation. Nu är jag utvisad. Känns som att jag inte är född för att få leva i frihet.
Vi äter måltider i bestämda tider: Frukost 8.30-9.00 Lunch 12.00-12.30 Middag 17.00-17.30 och kvällsmål 20.30-21.00. Jag tycker att maten här är mycket sämre än maten i skolor. Men man måste äta annars kommer man vara hungrig.
Jag lägger mig vid 4-5 på morgonen. När jag lägger mig tidigt så tänker jag mycket igen. Men på nätter är jag rädd att sova, tänker mycket på det som hände i Märsta när polisen hämtade mig och satt mig på flygplan så är fortfarande stressad. Så jag sitter vid dator tills 4-5. Det är några till som sitter vid dator sent men de lägger sig tidigare än mig. Det är otroligt jobbig känsla att vara inlåst och ännu jobbigare att veta att man blir utvisad när som helst. :(
Jag vill inte vara inlåst!!
Jag vill inte bli utvisad!!!
När får jag och min familj leva i frihet??
Dagen i Märsta. Några timmars glädje.
Jag satt och tänkte lite på vad som har hänt mig under förvarstiden. Kom ihåg känslan som jag hade när min första ombud ringde och berättade att Migrationsverket har fryst min utvisning. Och när jag frågade om jag får gå ut från förvaret då? så svarade hon att hon inte ser någon anledning till att jag ska vara kvar i förvaret eftersom utvisningen är fryst. Klockan var ungefär 16.30 när hon ringde och berättade det. Jag var sjukt glad och började ringa alla att jag kanske kommer ut den dagen så att ingen skulle behöva vara oroliga för mig. Advokaten sa att hon skulle skicka något genom faxen till personalerna så att de ska läsa och släppa ut mig. Jag väntade tills 20.00 för att hon ska göra det. Och när jag inte kunde vänta mer, ringde jag henne och frågade om hon hade gjort det, så svarade hon att Migrationsverket eller Migrationsdomstol tog beslut innan hon skulle skicka. Och det var negativt beslut…. Inga ord. Glädje och hoppet att jag kommer ut tog slut direkt. Kändes så illa.. så dåligt.. sjukt jobbigt.. obeskrivligt känsla. Jag väntade i några timmar för att komma ut så fort som möjligt men istället fick jag reda på att jag inte kommer ut.
Varje gång det var demonstration så väcktes hopp i mig. Jag har alltid tänkt att när demonstrationen är slut så kommer någon ringa mig och säga att Migrationsverket har sagt att de låter dig vara kvar i Sverige och nu kommer du ut till frihet. Det hände aldrig, men jag är mycket tacksam för de som gick till demonstrationen och fick mig ha de tankarna och väckte hopp i mig. Jag vet att jag inte skulle vara kvar i Sverige nu om inte jag hade stöd från alla människor som hjälper mig.
Jag heter Laziz Sharifov. Jag är från Kazakstan. Jag kom till Sverige när jag var 13 år. Det var augusti 2008. Idag är jag 18 år gammal. Jag är utvisningshotad och sitter i förvar i väntan på utvisning nu sedan 5 veckor. Jag vill berätta lite hur det har varit för mig och vad jag har upplevt under de 5 veckorna. Jag vill börja med att berätta hur jag hamnade i förvar.
Måndag den 14 oktober fick vi (jag och min familj) brev, en kallelse till polisen till den 15:e oktober. Min mamma var jättesjuk och kunde inte komma, hon låg i sängen och hade haft jätteont i hjärtat i flera dagar. Min storebror skulle till sjukhuset och min lillebror hade viktiga lektioner i skolan. Så det var bara jag som kunde gå till polisen den dagen. Vi satt där och pratade. Polishandläggaren frågade mig om jag skulle själv åka till Kazakstan om de skulle ge mig biljetterna nu. Då svarade jag – Jag tror inte det… Hon gick ut från rummet och sa att jag skulle vänta. När hon kom tillbaka sa hon att hon vill att jag följer med henne till ett annat rum. Och i det rummet sa hon att hon så här: – ”Eftersom du inte vill samarbeta med oss kommer du nu tas förvar, vi kommer ta dig till Märsta nu.” Jag blev chockad, jag försökte förklara att jag visst ville samarbeta men jag ville ju inte åka någonstans ensam, men hon sa att de redan har tagit sitt beslut och att de inte kommer ändra sig. Jag sa att jag vill prata med hennes chef men hon svarade att han inte vill prata med mig. Hon ringde till Märsta där det finns ett förvar men de sa att de inte hade plats för mig och då kontaktade hon förvaret i Flen. Medans hon höll på ringa och fylla i olika papper så ringde jag mamma och förklarade allting, Min mamma började gråta och sa att hon ska komma till polisstationen även om hon mådde så illa. När hon kom var polisen redan på väg att sätta mig i bilen så bad hon att få prata med deras chef men de lät henne aldrig göra det. Sen tog de mig till bilen och körde mig till Flen. På vägen till Flen mådde jag så illa, jag var så ledsen över det som hände. Jag kom till Flen den 15:e oktobers kväll. I 3 dagar mådde jag sjukt illa. Inte fysiskt men psykiskt. Efter det började jag få många samtal, många från skolan och min boxningsklubb började ringa och fråga hur jag mådde och att de ska försöka hjälpa mig. Jag fick ett hopp igen, att allting kan ändras. Jag började tänka bara positivt. Efter några veckor i Flen hade jag domstol i Stockholm. Det var min första gång jag satt hos domstol och jag var så nervös att jag inte kunde säga ett ord.
Då fick jag veta att polisen hade köpt biljetter till resan tillbaks till Kazakstan till nästa dag. Mitt liv är slut tänkte jag bara. Jag kunde inte somna under natten. Nästa dag åkte jag ingenstans. Jag satt i Flen hela dagen och väntade. När jag gick och frågade personalen så sa de att de inte har hört någonting om min resa och att jag inte skulle åka någonstans den dagen. Jag fattade inget. Jag tänkte bara att polisen hade lurat domaren också. De sa att de hade köpt flygbiljetterna redan till imorgon men tydligen hade de inte gjort det. Efter några dagar fick jag veta att jag kommer flyttas till förvaret i Märsta. Resan till Märsta var lång, jag tål inte långa resor. Mådde så illa i bilen. När jag kom till Märsta så han jag fixa lakan till sängen och fick ett snabbt besök av min tränare och min bästa kompis. När de gick så satt jag mig vid en dator. Efter en stund ropade personalen att jag skulle packa mina grejer så fort som möjligt och bakom henne stod 2 stora män i svarta kläder. Jag fick panik direkt jag hann inte göra någonting. När jag frågade vad som händer sa de att jag ska bara flyttas till ett annat förvar. När jag undrade varför jag skulle göra det så svarade de att de inte vet någonting och att jag ska skynda mig. Jag hann inte ringa någon för att meddela att jag ska flyttas.
Vi åkte bil och var på väg till Arlanda. I bilen sa de att jag skulle nu flyga till Göteborg. Jag blev rädd direkt när de sa ordet flyga. När vi kom in flygplanet så satt vi längst borta, i sista sätet. Jag var så otrolig rädd och nervös och när andra folk kom in till flyget så började jag skrika. Jag berättade allting om mig och bad folk vägra att ta på bältena. Jag sa många saker som jag inte kommer ihåg. Polisen höll i mina händer jättehårt och försökte trycka mig in med sin kropp, jag hade svårt att andas men slutade inte skrika. Så kom flygvärdinna och sa något till de 2 männen. De satt handfängslen på mina armar, tog mig i nacken böjde mig ner och tog ut från flyget och slängde in tillbaks till bilen och sa att de var förbannade osv. De sa att det jag gjorde kommer inte hjälpa mig på något sätt, allting kommer bara vara värre och att de ska försöka beställa nya flygbiljetterna så fort som möjligt. De körde mig tillbaks till Märsta. När vi kom till Märsta så frågade de personalerna om det fanns någon äcklig eller dålig rum som man kunde kasta mig in så att jag skulle ångra mig för det jag gjorde. Förtjänar jag sådant? Varför jag som har gjort bara bra saker måste uppleva sådant?
Jag mådde jätte jättedåligt i några dagar, tankarna om det som hände gick inte bort från min hjärna. Jag kunde knappt sova under natten eftersom jag var rädd att de skulle komma när som helst och ta mig igen. Allt jag tänkte på var att göra självmord för att bevisa att jag inte vill resa tillbaks till mitt hemland. Jag hade så ont i bröstet minns jag, att jag inte kunde andas ordentligt. När mina lärare kom till besök berättade jag för de hur jag mådde och de såg själva hur jag mådde. De sa att någon läkare måste komma och kolla på hur jag mår för att det kan vara något seriöst. Vi krävde personalen att de ska hämta någon läkare. De sa att läkaren inte jobbade den dagen och att jag inte skulle få någon läkare eftersom de inte ser anledning att jag ska ha någon läkare. Då grät jag och fortsatt kräva en läkare och till slut sa de att läkaren kommer snart.
Efter 3-4 timmar kom läkaren och kollade på mig och sa att de ska köra mig till sjukhuset. Vid 11 tiden åkte vi till psykiatrin först och sen till sjukhuset. I sjukhuset sa de att jag mår bra fysiskt. Och då körde vi tillbaka till Märsta, den dagen hade jag inte sovit på ett dygn. Vi var tillbaks kl.4.30. Jag satt i förvaret i Märsta i en vecka och några dagar. Och för några dagar sen sa de att de jag inte hade någon resa på gång och därför ska jag flyttas till förvaret i Flen. Jag blev glad och trodde att det är verskställighetshinder som började göra så att de skickar mig tillbaka till Flen. Men idag den 12 november 2013 fick jag ett beslut från Migrationsverket att de ger negativt svar på min verkställighets hinder. Jag mår fortfarande illa på grund av beslutet. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt jag gör och allt jag skickar till Migrationsverket får jag ett negativt svar.
Jag har fått bara negativa svar från Migrationsverket i 5 år nu. De gav aldrig ett positivt svar på någon av våra verkställighetshinder. Jag vet inte vad jag ska göra för att bevisa de att jag inte vill åka, enda som finns i mina tankar just nu är att göra självmord. Jag som aldrig gjort någonting dåligt för landet fick sitta på rättegången första gång i mitt liv, jag som har försökt göra bara bra saker fick handfängslar på händer. Jag som ville göra Sverige stolt sitter nu i förvar. Sitter inlåst som ett djur som man ska döda och äta djurens kött. Jag sover på en säng som inte är ens min, delar rum med folk som jag inte känner, äter mat som är inte ens gott men måste äta för att kunna överleva och inte dö av hungern. Sover inte under nätter på grund av oron. Jag vet inte vad som kommer händer imorgon.
När jag tänker på att jag kommer sättas på flygplan igen börjar jag darra i kroppen av räddslan att jag inte kommer klara mig. Jag vill inte bli utvisad. Jag vill leva i frihet och vill att min familj ska leva i frihet. Vill att Migrationsverket ska förstå att vi är bra personer. Att vi verkligen vill stanna i Sverige. Jorden är skapad för alla och att man inte får sparka ut folk.. Jag vill inte att Migrationsverket ska bestämma över mitt liv om de inte vet vad jag vill. Det finns folk som säljer narkotika osv men de får stanna. Men de som vill förbättra landet får inte. Hellre att de dödar mig än att utvisa mig tillbaks. Jag är redo för att dö för att bevisa att vi vill stanna i Sverige. Om det är så att Migrationsverket kommer låta min familj stanna här, så är jag redo för att dö så att de ska leva i frihet, Jag kommer ändå vara levande död om jag och min familj blir utvisad från landet. Jag vet inte vad jag ska göra och vem jag ska be om hjälp.
Jag har fått en gästskribent för första gången här på min blogg. Det är Laziz Sharifov, 18 år från Haninge som jag försökt följa en tid här i bloggen. Sedan en dryg månad tillbaka sitter han i ett av Migrationsverkets förvar och riskerar att utvisas från Sverige. Hela serien inlägg finns här i bloggen.
Laziz skriver här under eget namn och med egna ord vad som händer runt omkring honom.
Det är ganska gott att lägga sig en fredagskväll och känna att det gick riktigt bra och var riktigt trevligt. Det var ganska många fredagar sedan det kändes harmoniskt och lugnt.
Ikväll har alla varit hemma, glada och städade ungdomar på besök som gått hem i rimlig tid. De senaste veckorna har jag faktiskt inte känt någon större glädje inför helgen, men just idag kändes det bra från början till slut. Det går åt mer rätt håll än fel håll. Ändå känns det som om man inte vågar vara riktigt glad och förhoppningsfull. Det är inte att vara negativ, utan mer att försvara sig mot framtida eventuella nederlag. Det har jag lärt mig sedan gammalt och det är mestadels en bra egenskap tror jag. Lite tråkigt att man kanske inte hoppar upp och ner för minsta framgång, men man är lite bättre rustad om det går på tok igen.
Här kan ni läsa ett öppet brev från utvisningshotade Laziz Sharifov, som just nu sitter i Migrationsverkets förvar på en anläggning i Flen. Brevet skickades till en av hans före detta lärare med önskan om att brevet ska spridas vidare.
Sprid gärna länken vidare till vänner, makthavare, media, kända profiler och låt dem bli medvetna om hur vårt land hanterar flyktingar. Tillsammans kan vi påverka, för det måste till en förändring. Nu genast för Laziz och hans familjs skull och för alla andra som just nu sitter i väntan på samma öde och för framtiden.
Hej,
Jag heter Laziz Sharifov. Jag är från Kazakstan. Jag kom till Sverige när jag var 13 år. Det var augusti 2008. Idag är jag 18 år gammal. Jag är utvisningshotad och sitter i förvar i väntan på utvisning nu sedan 5 veckor. Jag vill berätta lite hur det har varit för mig och vad jag har upplevt under de 5 veckorna.
Jag vill börja med att berätta hur jag hamnade i förvar. Måndag den 14
oktober fick vi (jag och min familj) brev, en kallelse till polisen till
den 15:e oktober. Min mamma var jättesjuk och kunde inte komma, hon låg i
sängen och hade haft jätteont i hjärtat i flera dagar. Min storebror
skulle till sjukhuset och min lillebror hade viktiga lektioner i skolan.
Så det var bara jag som kunde gå till polisen den dagen. Vi satt där och pratade. Polishandläggaren frågade mig om jag skulle själv åka till Kazakstan om de skulle ge mig biljetterna nu. Då svarade jag – Jag tror inte det… Hon gick ut från rummet och sa att jag skulle vänta. När hon kom tillbaka sa hon att hon vill att jag följer med henne till ett annat rum. Och i det rummet sa hon att hon så här: – ”Eftersom du inte vill samarbeta med oss kommer du nu tas förvar, vi kommer ta dig till Märsta nu.” Jag blev chockad, jag försökte förklara att jag visst ville samarbeta men jag ville ju inte åka någonstans ensam, men hon sa att de redan har tagit sitt beslut och att de inte kommer ändra sig. Jag sa att jag vill prata med hennes chef men hon svarade att han inte vill prata med mig. Hon ringde till Märsta där det finns ett förvar men de sa att de inte hade plats för mig och då kontaktade hon förvaret i Flen.
Medans hon höll på ringa och fylla i olika papper så ringde jag mamma och förklarade allting, Min mamma började gråta och sa att hon ska komma till polisstationen även om hon mådde så illa. När hon kom var polisen redan på väg att sätta mig i bilen så bad hon att få prata med deras chef men de lät henne aldrig göra det. Sen tog de mig till bilen och körde mig till Flen.
På vägen till Flen mådde jag så illa, jag var så ledsen över det som hände. Jag kom till Flen den 15:e oktobers kväll. I 3 dagar mådde jag sjukt illa. Inte fysiskt men psykiskt. Efter det började jag få många samtal, många från skolan och min boxningsklubb började ringa och fråga hur jag mådde och att de ska försöka hjälpa mig. Jag fick ett hopp igen, att allting kan ändras. Jag började tänka bara positivt.
Efter några veckor i Flen hade jag domstol i Stockholm. Det var min första gång jag satt hos domstol och jag var så nervös att jag inte kunde säga ett ord. Då fick jag veta att polisen hade köpt biljetter till resan tillbaks till Kazakstan till nästa dag. Mitt liv är slut tänkte jag bara. Jag kunde inte somna under natten. Nästa dag åkte jag ingenstans. Jag satt i Flen hela dagen och väntade. När jag gick och frågade personalen så sa de att de inte har hört någonting om min resa och att jag inte skulle åka någonstans den dagen. Jag fattade inget. Jag tänkte bara att polisen hade lurat domaren också. De sa att de hade köpt flygbiljetterna redan till imorgon men tydligen hade de inte gjort det.
Efter några dagar fick jag veta att jag kommer flyttas till förvaret i Märsta. Resan till Märsta var lång, jag tål inte långa resor. Mådde så illa i bilen. När jag kom till Märsta så han jag fixa lakan till sängen och fick ett snabbt besök av min tränare och min bästa kompis. När de gick så satt jag mig vid en dator. Efter en stund ropade personalen att jag skulle packa mina grejer så fort som möjligt och bakom henne stod 2 stora män i svarta kläder. Jag fick panik direkt jag hann inte göra någonting. När jag frågade vad som händer sa de att jag ska bara flyttas till ett annat förvar. När jag undrade varför jag skulle göra det så svarade de att de inte vet någonting och att jag ska skynda mig.
Jag hann inte ringa någon för att meddela att jag ska flyttas. Vi åkte bil och var på väg till Arlanda. I bilen sa de att jag skulle nu flyga till Göteborg. Jag blev rädd direkt när de sa ordet flyga. När vi kom in flygplanet så satt vi längst borta, i sista sätet. Jag var så otrolig rädd och nervös och när andra folk kom in till flyget så började jag skrika. Jag berättade allting om mig och bad folk vägra att ta på bältena. Jag sa många saker som jag inte kommer ihåg. Polisen höll i mina händer jättehårt och försökte trycka mig in med sin kropp, jag hade svårt att andas men slutade inte skrika. Så kom flygvärdinna och sa något till de 2 männen. De satt handfängslen på mina armar, tog mig i nacken böjde mig ner och tog ut från flyget och slängde in tillbaks till bilen och sa att de var förbannade osv. De sa att det jag gjorde kommer inte hjälpa mig på något sätt, allting kommer bara vara värre och att de ska försöka beställa nya flygbiljetterna så fort som möjligt. De körde mig tillbaks till Märsta.
När vi kom till Märsta så frågade de personalerna om det fanns någon äcklig eller dålig rum som man kunde kasta mig in så att jag skulle ångra mig för det jag gjorde.
Förtjänar jag sådant? Varför jag som har gjort bara bra saker måste uppleva sådant? Jag mådde jätte jättedåligt i några dagar, tankarna om det som hände gick inte bort från min hjärna. Jag kunde knappt sova under natten eftersom jag var rädd att de skulle komma när som helst och ta mig igen. Allt jag tänkte på var att göra självmord för att bevisa att jag inte vill resa tillbaks till mitt hemland.
Jag hade så ont i bröstet minns jag, att jag inte kunde andas ordentligt. När mina lärare kom till besök berättade jag för de hur jag mådde och de såg själva hur jag mådde. De sa att någon läkare måste komma och kolla på hur jag mår för att det kan vara något seriöst. Vi krävde personalen att de ska hämta någon läkare. De sa att läkaren inte jobbade den dagen och att jag inte skulle få någon läkare eftersom de inte ser anledning att jag ska ha någon läkare. Då grät jag och fortsatt kräva en läkare och till slut sa de att läkaren kommer snart. Efter 3-4 timmar kom läkaren och kollade på mig och sa att de ska köra mig till sjukhuset.
Vid 11 tiden åkte vi till psykiatrin först och sen till sjukhuset. I sjukhuset sa de att jag mår bra fysiskt. Och då körde vi tillbaka till Märsta, den dagen hade jag inte sovit på ett dygn. Vi var tillbaks kl.4.30. Jag satt i förvaret i Märsta i en vecka och några dagar. Och för några dagar sen sa de att de jag inte hade någon resa på gång och därför ska jag flyttas till förvaret i Flen. Jag blev glad och trodde att det är verskställighetshinder som började göra så att de skickar mig tillbaka till Flen. Men idag den 12 november 2013 fick jag ett beslut från Migrationsverket att de ger negativt svar på min verkställighets hinder. Jag mår fortfarande illa på grund av beslutet. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt jag gör och allt jag skickar till Migrationsverket får jag ett negativt svar.
Jag har fått bara negativa svar från Migrationsverket i 5 år nu. De gav aldrig ett positivt svar på någon av våra verkställighetshinder. Jag vet inte vad jag ska göra för att bevisa de att jag inte vill åka, enda som finns i mina tankar just nu är att göra självmord. Jag som aldrig gjort någonting dåligt för landet fick sitta på rättegången första gång i mitt liv, jag som har försökt göra bara bra saker fick handfängslar på händer. Jag som ville göra Sverige stolt sitter nu i förvar. Sitter inlåst som ett djur som man ska döda och äta djurens kött. Jag sover på en säng som inte är ens min, delar rum med folk som jag inte känner, äter mat som är inte ens gott men måste äta för att kunna överleva och inte dö av hungern. Sover inte under nätter på grund av oron. Jag vet inte vad som kommer händer imorgon. När jag tänker på att jag kommer sättas på flygplan igen börjar jag darra i kroppen av räddslan att jag inte kommer klara mig.
Jag vill inte bli utvisad. Jag vill leva i frihet och vill att min familj ska leva i frihet. Vill att Migrationsverket ska förstå att vi är bra personer. Att vi verkligen vill stanna i Sverige. Jorden är skapad för alla och att man inte får sparka ut folk.. Jag vill inte att Migrationsverket ska bestämma över mitt liv om de inte vet vad jag vill. Det finns folk som säljer narkotika osv men de får stanna. Men de som vill förbättra landet får inte. Hellre att de dödar mig än att utvisa mig tillbaks. Jag är redo för att dö för att bevisa att vi vill stanna i Sverige. Om det är så att Migrationsverket kommer låta min familj stanna här, så är jag redo för att dö så att de ska leva i frihet, Jag kommer ändå vara levande död om jag och min familj blir utvisad från landet. Jag vet inte vad jag ska göra och vem jag ska be om hjälp.
Laziz Sharifov
Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.
Ja det lönar sig verkligen att kämpa och egentligen är det aldrig meningslöst och i onödan man kämpar, även om man förlorar. Förlorar man har man visat sitt missnöje och sått ett frö till förändring. Förlust är det att inte kämpa och bara tiga still och låta saker ske.
Det finns ett ordspråk som säger: det enda ondskan behöver för att segra, är att det goda ingenting gör / Edmund Burke. Likgiltighet är en av de otäckaste egenskaperna jag vet.
I Fallet Laziz Sharifov har detta bevisats som i så många andra fall, att det lönar sig att kämpa. Från att ha varit på väg till Arlanda tidigare i veckan för att utvisas så har läget nu åtminstone tillfälligt och till synes förändrats till det bättre. Efter onsdagens demonstration på Migrationsverket i Solna så har några haft 2 möten med Migrationsverket, först i Solna i samband med demonstrationen där man lovade att se över ärendet och föra frågan vidare. Sedan ett möte på Migrationsverket i Hallonbergen där Laziz Sharifovs ärende hanteras. Efter det första mötet släpptes restriktionerna ute på förvaret i Märsta. Laziz verkar kunna kommunicera lite igen och hans besök fick både röra vid honom fysiskt igen och även ta med sig saker och mat till honom. Migrationsverket hade bedömt att det fanns en överhängande risk för fritagningsaktioner. Någon har säkert sagt något i den stilen i ren frustration i de sociala medierna, men det kan också lika gärna ha varit ännu ett tortyrinstrument i demokratins namn.
Det andra mötet vet jag inte exakt vad det resulterade i, men det måste nog ses som ganska unikt att engagerade privatpersoner fått träffa ansvariga och fått dem att lova att hantera ärendet extra. Man tycker det borde ha varit en självklarhet från början och att man tidigare borde lyssnat på det juridiska ombudet. Men alla handlingar som advokaten hittills lämnat in har avslagits.
Efter demonstrationen transporterades Laziz Sharifov från förvaret i Märsta tillbaka till Flen. I märsta sitter man bara i väntan på verkställande av utvisningen, att rent konkret åka till Arlanda. Men i Flen sitter han i väntan på behandling av ärendet vilket måste ses som positivt. Man får åtminstone hoppas att landet Sverige ännu inte använder en uppenbar lugnande effekt på engagerade, för att i smyg kunna förflytta Laziz Sharifov till en annan flygplats, Skavsta eller Landvetter i Göteborg för en mer diskret utvisning medan vi andra andas ut lite i väntan på mer resultat. Det vore väldigt otäckt.
Och många har verkligen engagerat sig i detta fallet, politiker, artister, idrottsprofiler, föreningar och till och med Lärarförbundet med flera.
Men det är inte över än, inte förrän Laziz och hela hans familj fått ett permanent uppehållstillstånd i Sverige och Laziz och hans syskon kan återvända till skolan och fortsätta sin integration i det svenska samhället. Och då ska vi minnas att Laziz Sharifov långt ifrån är den enda som råkar så här illa ut i vårt trygga, demokratiska land. Hans öde är bara ett av många.
Det är kanske dags att svenska folket tänker till lite. Det är snart valår. Vill vi ge partier som Sverigedemokraterna mer makt i vårt land? Då kommer detta bli vardag och arbetet för att förändra lagarna lär inte gå mot det bättre, mer humana och rättvisa. Vi ska absolut kunna ta hand om de flyktingar och invandrare vi tar emot i vårt land. Det ska gå att få arbete och bostad både för gamla och nya svenskar. Vi ska definitivt inte vara världsledande demokrati när det gäller att skicka människor tillbaka till krig, terror, misshandel, våldtäkt och död.
En politiker i Vänsterpartiet skrev i en Facebook-grupp att Sverige fällts 20 gånger av FNs kommitté mot Tortyr, vilket gör oss världsledande. Intressant läsning i ämnet finns hos Amnesty – Sverige och tortyr.
Förresten, om var Sverigedemokrat satte igång att släktforska sina egna linjer, skulle det helt säkert visa sig att ganska många själva är invandrare på något vis. Så vem är egentligen svensk och vad är egentligen svenskt? Köttbullar och midsommar, sprit och kvinnomisshandel eller rasism och främlingsfientlighet? Eller är det medmänsklighet, värme och riktig demokrati och allas lika värde? Vore det då inte med viss stolthet man kunde säga att man är svensk? Oavsett om du heter Joakim, Kurt, Greta, Mohammed eller Laziz?
Som sagt, det är dags att tänka till.
Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.
Idag genomförde ett 80-tal lärare, elever, vänner föräldrar och medmänniskor en demonstration på Migrationsverket mot utvisningsbeslutet av 18-årige Laziz Sharifov. En grupp samlades i Handen för gemensam färd mot Migrationsverket i Solna där fler anslöt. Utrustade med plakat, megafoner och en enda gemensam vilja att stoppa det vansinniga utvisningsbeslutet.
Själv hade jag ingen möjlighet att delta men är väldigt stolt över min äldsta dotter som deltog tillsammans med en del klasskamrater.
Demonstrationen genomfördes inne i Migrationsverkets väntrum. Där framfördes kraven på att låta Laziz stanna i Sverige. En grupp på 3 personer fick till slut träffa verksamhetschefen som lovade att föra frågan vidare till ansvarig chef och handläggare. Gruppen framförde också kravet på att Laziz ska släppas ur förvaringen under tiden.
SVTs ABC var där och filmade. Repotaget på 37 sekunder kan man åtminstone ett tag framöver se här.
Jag vill inte spekulera i hur det nu kommer bli. Det finns bara ett rimligt alternativ och det är att man häver beslutet och ger Laziz och hans familj permanent uppehållstillstånd så att de kan fortsätta bygga sina liv och börja om med sin trygghet i det land de litade på men som nu är farligt nära ett svek. Alternativet, att fullfölja utvisningen av principer och prestige är så smaklöst vidrigt att jag hoppas inte det längre finns på kartan.
Sedan tycker jag lagstiftaren ska se över lagarna, men framför allt bör nog Migrationsverket rannsaka sig själv. Lagarna är nog inte det stora problemet. Skälen för att de ska få stanna är uppenbara och då finns stöd i lagen. Det är Migrationsverkets ”tolkning” som är problemet.
Så, gå till ett klokt beslut nu! Hellre en Migrationsverksenlig ”kovändning” som är mindre snygg än ännu ett svek!
Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.
[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]
Jag försöker följa debatten på sociala medier och diverse radio och tidningar, men det är så omfattande att det nu börjar bli svårt att hänga med, vilket är väldigt positivt. Fallet får den uppmärksamhet det förtjänar. Diverse partier och kändisar har nu börjat uttala sig och till och med kommunpolitiker i Haninge kommun har nu gjort ett officiellt uttalande i ett enskilt ärende vilket nog är mycket ovanligt. Imorgon planeras en stor demonstration utanför Migrationsverket i Stockholm. Hade jag haft minsta möjlighet att närvara hade jag gjort det.
Samtidigt sprider sig kylan vidare i kroppen. Migrationsverket har dragit åt snaran ytterligare för Laziz där ute på förvaret ute i Märsta norr om Stockholm. Jag läser på Facebook att besök från och med idag är bevakade och ingen får röra Laziz vid besöken. Orsaken sägs vara att man snappat upp planer på fritagning i de sociala medierna.
I Själva verket tror jag det är prestigekriget och beslutsamheten som ökar i styrka i takt med protesterna bland medborgare och politiker. Den här utvecklingen är ganska oroande. Det har uttryckts farhågor att Migrationsverket planerar att utvisa Laziz samtidigt som den pågående demonstrationen imorgon då fokuset är någon annanstans för tillfället.
Så kära makthavare, glöm inte att det snart är valår och även om ni skiter i människoöden, så tänk på era ”ändor”. Kan ju vara bra att ha att sitta på om ni planerar att ha kvar makten en mandatperiod till…
Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.
Den tragiska och sorgliga historien ser ut att gå mot ett sorgligt slut, det ser faktiskt inte särskilt ljust ut.
I fredags lämnade Laziz Sharifovs advokat in ett verkställighetshinder till migrationsverket. Vad det innehöll vet jag inte men det kunde tydligen inte behandlas under helgen. I morse hade verkställandet av utvisningen ”frysts” i väntan på utredningen av verkställighetshindret.
Ikväll kom tydligen ett avslag. Avslaget kan överklagas en gång till enligt uppgift.
Det är ett par saker som slår mig. Först tar det 5 eller 6 år att utreda. Man låter människor rota sig och etablera sig i det svenska samhället genom vänner, skola och sport. Detta och många andra ärenden där Migrationsverket verkligen tycks ta tid på sig.
Nu plötsligt, tog det bara några timmar att ge avslag på ett verkställighetshinder. Då är man kreativ och snabb. Jag känner som sagt inte innehållet, men det låter som väldigt snabbt genomgånget. Det känns som om man redan bestämt sig och kanske inte ägnade ärendet speciellt mycket energi och då tycker jag det känns som att rättssäkerheten är lite i farozonen?
Nu har det helt säkert gått prestige i ärendet. På grund av de häftiga reaktionerna om inte annat, borde man tänka till. Men just på grund av dem, kan det lika väl vara så att man ”minsann inte” tänker visa sig vacklande och ge med sig. Vilka signaler skulle det sända? Lite skrik på nätet så skulle var och varenda flykting få stanna? Är det så cyniskt man tänker?
Jag har skrivit det förr och det tål att skrivas igen, jag håller med boxaren Frida Wallberg, att man skäms!
Men utvisas Laziz ur Sverige, vad hjälper det honom att vi skäms? Vi har fortfarande vår fina trygghet att skämmas i. Vad som händer honom om han utvisas, får vi säkert aldrig veta.
Denna galenskap måste få ett slut. Jag önskar att hela Migrationsverket kunde ”frysas” i väntan på utredning om vilka värdegrunder man egentligen har. Jag tvivlar inte på att det finns stöd i lagen om man bara ville besluta i positiv riktning. Det bevisar andra fall att lagen lika gärna kan tolkas åt båda håll.
Men som i Aftonbladets artikel jag skrev om igår, som handlade om Sara som skulle utvisas ur Sverige. Trots hennes treåriga dotter ansåg man först inte att hon hade tillräcklig anknytning till Sverige, eller att den anknytningen i vart fall skulle prövas från hennes hemland. Sedan ändrar man sig och plötsligt är ”bara ett barn” tillräcklig anknytning.
Med det sättet att tolka lagen och regler så måste jag fråga mig om rätt människor verkligen sitter på rätt platser? Det kanske inte alls är fel på lagen i så stor utsträckning, utan mer på de som tolkar den, helt enligt eget tycke och smak som det känns.
Så Migrationsverket, visa lite ödmjukhet, erkänn att ni bedömer fel ibland och utred varför och gör om och gör bättre! Det är dessutom ganska bråttom eftersom människoliv och människors hälsa hotas för var gång ni leker med människoöden!
Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.
Bland Annat Aftonbladet verkar nu köra en drive med exempel på Migrationsverkets syn på mänsklighet. Eller kanske man ska avlasta dem lite och säga svensk lagstiftnings syn på flyktingar.
Bara idag har man tre artiklar med exempel på hur kallt man hanterar ärenden och hur lite man tar hänsyn till konsekvenser.
Självklart finns några artiklar om Laziz Sharifov, bland annat dagens artikel Aftonbladet: ”Låt Laziz ta studenten”. Där skrivs bland annat om händelsen på flygplanet som jag var först ut med tack vare ett vittne ombord på flygplanet.
Direkt efter läser jag artikeln
Aftonbladet: Skickas till Tyskland – efter två år i Sverige. Det är en historia som jag tycker i många stycken påminner om den för något eller några år sedan, där man skulle utvisa en ensam tre-åring utan föräldrar eller anknytning. Den liknar också fallet med Laziz Sharifov. Efter lång tid i Sverige har 2 barn rotat sig i en ny familj. Deras biologiska mamma är försvunnen. Då vill Migrationsverket utvisa barnen till Tyskland för att det var i det landet familjen först sökte uppehållstillstånd.
Man blir bara så mörkrädd.. Efter 2 år! Jag kan förstå om man skickar flyktingar till ”rätt” land direkt på Arlanda eller efter någon vecka eller månads handläggningstid. Men ursäkta Migrationsverket, 2 år!
Men det finns också vansinne som vänder till klokskap fast även det gör mig mörkrädd. Det börjar med en äldre artikel som handlar om Sara som flytt sitt hemland. Bara sättet hon hamnar i Sverige på är omänskligt.Sedan fortsätter historien i artikeln Aftonbladet: Migrationsverket: Sara får stanna. Då har Sara varit här i 5 år och hotats med utvisning gång på gång. Under tiden har hon fått en dotter med en svensk medborgare, således får barnet också svenskt medborgarskap. Men utvisningsbeslutet står fast och hon får välja på att lämna eller ta med sig sitt barn.
Sedan ändrar man sig plötsligt. Man konstaterar att hon har stark anknytning till sitt barn och får stanna!
Det är hårresande läsning. Det blir bara sjukare desto fler lagar och avtal man hänvisar till som hamnar i grotesk motpol till de människoöden man hanterar. Lidande, våld, våldtäkt, mord och förtryck, mot lagar och förordningar och avtal. Och värst av allt är handläggningstiderna, den ständigt återkommande vanan att vilja splittra familjer och skicka människor in i ett okänt helvete. Då kan man bara stänga pärmen med ”case closed”, hämta en ny kopp kaffe i automaten som brygger lite surt kaffe, speciellt på måndagar…
Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.
Det här blogginlägget kommer uppdateras löpande under dagen.
En lördagsmorgon gryr och jag blir väckt av telefonen 07:22. Det är ett dolt nummer som jag ibland undviker att svara på. Speciellt 07:22 en lördagsmorgon. Men när jag vaknat till undrar jag om det var dumt att inte svara. Vem skulle ringa mig i det här ärendet? Å andra sidan ringer aldrig telefonen 07 en lördagsmorgon till mig. Jag får aldrig veta.
Till morgonkaffet läser jag på Facebook att det verkar bli ett nytt utvisningsförsök idag. Laziz vänner har fått information om ett flyg till Moskva kl12 idag och att en flykting ska följa med. Vidare har man tagit reda på att 4 platser är bokade i närheten eftersom flyktingen befaras bli våldsam.
Kaffet smakar plötsligt beskt och jag ångrar att jag vaknade idag.. Eller ångrar att jag inte svarade i telefonen. Vem det än må ha varit och vad jag än hade kunnat göra, så jag gjort det.
Det skär i hela kroppen. Bokat 4 platser för att den avvisade kan bli våldsam? Varför tror de det? För att det är så mycket bättre väder sommartid i Sverige eller för att socialbidragen är så väl tilltagna? Eller kan det bero på ångest, panik över kända och okända konsekvenser av att komma tillbaka till ett land man flytt ifrån? Ångest och panik över att splittras från sin familj och sina vänner och alla här som bryr sig, kända som okända?
Vad är det för land vi lever i och vilken trygghet tror vi att vi har? Eller är det för att landet och tryggheten bara är vårt och gud nåde den som tänker sig att utnyttja det?
Det finns en otäck känsla i allt det här som handlar om främlingsfientlighet och prestige. När det gäller prestige, om vi tigit still, hade Laziz och andra kunnat utvisas i lugn och ro. Protesterar vi som nu kommer man vägra ändra beslutet för att visa att folket inte ska få bestämma. Känslor styr inte över lagar. Dock är det inte Guds lagar, vilken Gud man än svär sig till, utan människans förordningar.
Skulle beslutet nu ändras visar politikerna och tjänstemännen svaghet, att de nog hade fel trots allt. Så är det helt säkert ur deras synvinkel. Ur min synvinkel vore ett ändrat beslut att ta sitt förnuft till fånga och låta mänskligheten vinna. Jag skulle hellre rösta på en sådan politiker än den med prestige.
Främlingsfientligheten då? Hur har vi det med den bland de som styr och beslutar och i slutändan verkställer? Vore det inte läge för verkställande tjänstemän som är sist i denna snuskiga kedja, att precis som vi visa lite civilkurage och vägra genomföra utvisningen av en människa som mår så uppenbart dåligt!?
Jag söker vidare efter information under dagen och kommer uppdatera detta inlägg så fort jag vet mer.
Uppdaterat 14:27
Enligt en tråd på Facebook har nu Laziz advokat lämnat in ett verkställighetshinder till Migrationsverkets jour på Arlanda. De som jobbar med sådana frågor arbetar inte helger varför utvisningen skjuts upp. Samtidigt kan jag läsa att det inte är säkert att detta förhindrar en utvisning ändå.
Just nu befinner sig tydligen Laziz åter på förläggning i Märsta och har tagit emot besök av nära vänner.
Aftonbladet publicerade just en artikel om Laziz, läs den här samt Frida Wallbergs reaktion i Expressen.
Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.
Här kommer den utvisade Laziz Sharifovs egna ord. Texten är klippt från Flyktingarna.se.
Jag heter Laziz Sharifov och jag kom till Sverige när jag var tretton år gammal med min familj. Till alldeles nyss levde jag vanligt liv, kämpade för att ta studentexamen, boxades, men nu sitter jag i förvaring och väntar på att utvisas.
I Kazakstan där var det massa problem för oss, kriminalitet, orättvisa, kazaker. En dag kom min bror hem slagen av kazaker och det var då vi bestämde oss för att fly. Vem vet vad de skulle gjort med oss. Två av mina kompisar har blivit mördade. En blev skjuten medan han spelade fotboll. En granne som jag lekte mycket med som liten, de mördade honom tillsammans med pappan.
I Sverige har jag skaffat många nya kompisar. Nästa termin hade jag varit färdig med gymnasiet. Jag började träna boxning, det gillade jag mycket. Efter en månads träning sa min tränare att jag borde tävla och redan efter ett år vann jag över en kille som hade vunnit Diplom-SM fyra år i rad och jag fick pokal som bästa boxare. I Senior-SM i våras kom jag tvåa. Jag har tränat med landslaget och min tränare sa att jag skulle kunna köra EM om jag hade papper men utan papper går det inte. Istället hoppas jag att situationen ska lösa sig så att jag kan tävla i OS 2016.
I fem år nu har vi haft stress, det är en känsla som du inte kan förstå om du själv inte gått igenom samma sak. Söka asyl, få avslag, överklaga. Vad ska hända? Får vi stanna eller inte? Är det någon idé att börja någonting? 2010 var det tack vare politiker som vi fick stanna så här länge. Fem år har vi hoppats och drömt om allt vi ska göra när vi får papper. Skaffa jobb, utbildning, fortsätta boxning och kanske resa någonstans för att vila lite.
Den 14 oktober fick vi brev från handläggaren att hon kallar oss till möte 15 oktober på en polisstation. Mamma var sjuk, problem med hjärtat och kunde inte följa med och min bror skulle till sjukhuset och min andra bror till skolan och därför var jag den enda som gick. Vi visste ingenting, vi trodde att handläggaren bara ville prata. På polisstationen frågade hon om jag skulle åka till Kazakstan om de gav mig en biljett och jag sa, nej, jag tror inte det. Handläggaren lämnade rummet för att diskutera med sin chef. När hon kom tillbaka sa hon, följ med mig till ett annat rum. Där sa hon, ”Eftersom du inte samarbetar måste vi ta dig i förvar tills du kan utvisas. Du ska till Märsta”. Jag förklarade att jag visst vill samarbete men hon svarade, ”Beslutet är redan taget”. De ringde till Märsta och det var fullt där och istället skickade de mig hit till Flen.
Många människor kämpar för mig nu. Klasskamrater, lärare, kändisar, människor från boxningsvärlden. Paolo Roberto har skrivit och sagt att de måste ändra sitt beslut. Jag är orolig att allt deras arbete inte ska leda någon vart.
Det finns inte mycket att göra här. Det är ett stort hus med många olyckliga människor och allting är låst. Som ett fängelse. Ibland spelar jag biljard, ibland tittar jag på tv. Om dagarna blir jag ofta intervjuad, det är alltid någon från en tidning och tv som frågar om mig. Ibland ringer mina vänner och lärare och min familj. Det värsta är att jag inte vet vad som ska hända, att inte kunna göra något och kanske kommer jag aldrig få träffa mina vänner igen.
Handläggaren har ringt mamma och sagt att jag och min storebror ska skickas först och att biljetterna kommer att vara klara inom två veckor.
Jag ska vara stark ända till slutet. Många människor kämpar för min skull, jag kommer inte visa mig svag i deras ögon, men jag vet inte hur vi ska klara oss. Vi har ingenstans att bo i Kazakstan, det finns ingenting där för oss. Vi har inga pass och vi har varit borta länge, polisen kommer att skapa problem för oss för att vi sökt asyl i Sverige. Jag är rädd att det kommer hända något dåligt.
Om det hade varit möjligt, jag tror inte att det är möjligt, men om, hade jag fixat en stor annons i tidningen och tackat alla som har hjälpt mig.
Jag trodde faktiskt inte det fick gå till så där som med kallelsen till polisstation och den märkliga frågan handläggaren ställer. Men i det här är det tydligen mycket jag inte förstår…
Uppdaterat 23:44
Jag läser på nätet att Laziz först till sjukhus på grund av sin fysiska och psykiska hälsa. Har de äntligen kommit på att killen inte mår bra av detta? Hoppas detta leder till ett ändrat beslut så vi får stopp det här vansinnet…
Uppdaterad 2013-11-01 18:24
Laziz verkar vara tillbaka på flyktingförläggningen i Märsta. Allt fler lägger sig nu i debatten bland kändisar och politiker och det är glädjande. Det är ett ämne väl värt att uppröras över.
Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.
Igår skrev jag om att jag hört att man gjort ett utvisningsförsök av Laziz Sharifov. Flera av hans vänner hade fått information via SMS om att han skrikit under boardingen så att piloten beslutat att inte ta med honom på flygningen.
Igår kväll hittar en av passagerarna som var med på flyget, hi till bloggen och berättar om det inträffade. Jag bad henne skriva ner sin vittnesskildring och låta mig publicera den här på bloggen.
Så här skriver Malin Gemzel om händelsen:
”Snälla folket, hjälp mig!”
SAS flygning från Stockholm till Göteborg klockan 17.20 onsdagen den 30 oktober. Ett plan fyllt av män i kavaj och kvinnor med laptops. Längst bak en ung man som skriker med skräck för sitt liv.
”Snälla folket, hjälp mig! Vägra ta på er bältena! Jag är 18 år och ska utvisas till mitt hemland. Jag har inte begått något brott. Min familj och mina vänner är kvar här i Sverige. Snälla, hjälp mig!”
Mitt bland kabinväskelyft och mobilpillande blir helt plötsligt livet närvarande. Det verkliga livet. Det blir obekvämt tyst och ingen vet hur de ska reagera. Jag önskar innerligt att jag hade rest mig upp och gått bak till pojken. Sett honom i ögonen med respekt och sagt: För mig får du stanna.
Hans desperata röst skär under några minuter genom kabinen. Jag spänner inte på mig mitt bälte – som en slags kompensation för min verbala flathet.
De två biffiga männen som håller pojken på plats konfererar tyst med flygvärdinnorna och just innan dörrarna stängs för de bryskt honom av planet.
När jag kommer hem hittar jag honom på internet. Han heter Laziz Sharifov och är en lovande boxare. Han har många vänner som kämpar för honom. Jag hoppas han fortsätter krångla tills han får stanna.
Och jag, som inte gjorde något där och då, får ta mitt ansvar som medmänniska och påverka för en human flyktingpolitik.
Malin / med hjärtat till vänster och blicken mot framtiden
Egentligen har jag inte så mycket att tillägga i ämnet. Jag har ingen ny information och inga bilder. Jag bara läste i den Facebook-grupp som startats till stöd för Laziz om dagens händelseutveckling och det är bara så fruktansvärt upprörande att jag blir illamående!
I ett inlägg kan man läsa att Laziz boardat ett flygplan men skrikit så att piloten inte lät honom följa med. Polisen körde honom då till en anläggning i Märsta.
I ett annat inlägg kan man läsa Laziz egna ord via SMS till en av gruppens medlemmar om händelsen och att polisen verkar ha sagt att ”nu blir det ännu värre”.
Det är bara det att jag kan se scenen så tydligt framför mig. Poliser som ska ledsaga en utvisad tonåring som av ångest och protest skriker så att han av säkerhetsskäl inte får följa med. Det gör fysiskt ont i hjärtat av blotta tanken och jag bara förstår inte hur man kan utsätta människor för sådant här!? Jag förstår inte heller varför inte media reagerar och rapporterar mer om händelsen? Det är väl bara av så cyniska skäl som att det bara är en utvisning där föremålet för utvisningen skriker för att göra sig jävligt besvärlig och jobbig. Att det kan vara ren och skär panik och ångest över fruktade konsekvenser och splittring av familj och vänner och åter att man sliter begynnande rötter ur jorden kanske man inte bryr sig så mycket om. Vi har sett det förr och behöver inte rapportera och belysa problemen?
Och här sitter jag på ett tåg och mår illa och kan inget göra. Jag känner själv ångesten som han måste känna nu. Och ändå är det en människa jag aldrig träffat och inte har någon relation till. Det är bara en i raden av offer för Sveriges kyla och kallsinnighet inför människoöden. Just nu känns allt som Sverige säger sig stå för i dessa frågor som ett rent hån…
Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.
Igår demonstrerade människor utanför Migrationsverket och idag har det varit förhandlingar och/eller beslut och vad jag förstår av alla upprörda kommentarer i en Facebook-grupp är det nu beslutat att Laziz lämnar Sverige imorgon onsdag 30/10 med flyg.
Jag har försökt få mer information och bilder men inte lyckats.
Så det får bli ett konstaterande att Laziz och hans vänner verkar ha misslyckats den här gången.
Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.
Här om dagen skrev jag om Laziz Sharifov som ska utvisas från Sverige. Det är en av många vansinniga historier som händer i vårt ”fina trygga” land Sverige där mänsklighet värderas högt…
Idag var några av Laziz klasskamrater från Fredrika Bremer-gymnasiet hos Migrationsverket för att överlämna en namnlista för att förmå Migrationsverket att ändra sig. Namnlistan omfattade enligt uppgift över 3500 namn.
Jag känner sådan stolthet över dessa ungdomar som visar sådant engagemang och medmänsklighet. Det är bara så trist att vuxenvärlden och de styrande politikerna som borde visa vägen och vara förebilder inte är det.
Jag hoppas verkligen att nästa inlägg jag skriver om det här, handlar om ett upphävt utvisningsbeslut och om en kille och hans familj som kan fortsätta rota sig i Sverige.
Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.
Vår värld är galen och upp och ner och ibland känns det som om det bara blir värre och värre med galenskapen.
Idag skriver Aftonbladet om att domen mot den 17-årige pojke som smygfilmat sig och sin flickvän när de hade sex och sedan lagt ut den på diverse porrsidor, sänkts ganska ordentligt. Bötesbeloppet hade sänkts från 130000kr till 25000kr. Motiveringen var att ”det är mer socialt accepterat att vara utåtriktad med sina sexuella vanor”.
Domstolen verkar mena att det är mer accepterat i vidare kretsar idag och jag undrar om de inte rör ihop begreppen en aning? Mer socialt accepterat är det, tack och lov att prata om sexualitet. Idag är det väl inte många som påstår att det börjar växa hår i händerna på pojkar som onanerar för ofta och det är ingen stor grej längre om någon kommer ut som homosexuell längre.
Men det är fortfarande knas med synen på tjejers sexualitet. En tjej anses fortfarande få passa sig för hur hon är klädd eller vart och hur sent hon går själv utomhus för att inte riskera att bli våldtagen. En tjej som inledningsvis är med på noterna kan sedan inte ändra sig och säga nej om saker tar en oväntad och obehaglig vändning. Då har hon varit med på noterna från början.
Vad jag förstod av det senaste målet om gruppvåldtäkt, ansågs inte tjejen i fråga ha varit tillräckligt hjälplös för att ha blivit gruppvåldtagen. Hon lär ha varit nykter och vid sina sinnens fulla bruk. Det faktum att pojkarna var många fler, hon var inlåst och hade fått sin mobil beslagtagen, verkar inte vara skäl nog att kallas hjälplös.
Och så nu då. Att filma en sexakt i smyg med sin flickvän och lägga ut det på nätet olovandes. Bara det är ju helt rubbat, men ändå. Man vet att om något läggs ut på internet är det omöjligt att få bort det. Även om filmer och bilder tas bort från sidan där de legat så har garanterat privata datorer och sökmotorer redan sparat materialet i tusentals eller hundratusentals exemplar. Därmed kan materialet dyka upp igen och igen, precis när och var som helst. Det är något man får leva med hela livet.
Jag vet inte i vilka sociala acceptanser rättens medlemmar lever i riktigt och vid närmare eftertanke när jag läser formuleringen, vill jag nog heller inte veta. Men i mitt ganska stora sociala nät av nära och avlägsna vänner, är det väldigt otänkbart att göra så. Först att filma, även om båda parter är med på det måste nog fortfarande anses som ganska ovanligt. Att filma i smyg är nog enklare att tänka sig då det bara kräver att ena parten går igång på det. Att sedan lägga ut det på nätet är verkligen inget litet steg, vilket också nämns av ett antal experter skriver i en annan artikel i Aftonbladet.
Om man från rättsväsendets sida inte visar att sådant här är väldigt fel, öppnar sig oanade och ganska otäcka möjligheter. Varje barn idag, nästan från årskurs 1 har mobiltelefoner med kamera. Man kan bara börja med att tänka sig situationer i omklädningsrum i skolan i gymnastiken. Det måste följdaktligen vara OK även det eftersom det numera är ganska socialt accepterat att fotografera allt och överallt och är det socialt accepterat att lägga ut smygfilmade sexfilmer på nätet, kan man ju undra vart gränsen går för dessa domare?
I förrgår berättade min äldsta dotter som nu går andra året på gymnasiet, att en kille i tredje ring i hennes skola, Fredrika Bremer-gymnasiet, ska utvisas ur Sverige efter 6 år. Hon var väldigt upprörd och ville att jag skulle dela information på min Facebook och ringa SVT. Det senare var lite gulligt, hon tycker sin pappa är superkändis och bara kan ringa så tar de upp fallet.
Igår och idag har jag försökt läsa på lite och sätta mig in i vad som hänt och känner hur ledsen och matt jag blir.
En familj flyr från Kazakstan från våld och diskriminering och kommer till Sverige i augusti 2008. Nu, 6 år senare ska han utvisas ur Sverige, mitt i sista året på gymnasiet och mitt i en lysande idrottskarriär som boxare och inte minst efter 6 års integration i det svenska samhället.
Antagligen har utvisningen hängt över familjen hela tiden. Jag hittar lite artiklar från 2010 och framåt. Men man kan lätt föreställa sig att man blir mer trygg och säker i föreställningen att det ordnar sig vart efter åren går.
Något jag inte lyckas förstå ännu, är varför pojken som nu är 18 ska utvisas själv. Här om dagen togs han till polisstation och sedan transport till förläggning i Flen inför verkställande av utvisningen. Övriga familjen verkar hanteras separat men ska antagligen utvisas även dem.
Min patriotism har alltid brunnit på sparlåga. Jag vet inte exakt vad jag ska vara så stolt över. Vårt fina välfärdssamhälle som är så fint och tryggt på ytan men sviktar betänkligt om man börjar gräva på djupet.
Jag ska alltså vara stolt över ett land som låter det gå så lång tid, låter människor rota sig, skapa sig liv, vänner, fritidsintressen, trygghet och lagom till det är gjort, får man beskedet att man inte får stanna. Inte nog med det, så splittrar man också familjer genom att, som det verkar skicka en 18-åring själv först ur landet.
Vi brukar ju fördöma tortyr. När man säger tortyr menar man misshandel, hot, förhör och framtvingande av information med sådana metoder man bara kan mardrömma om. Sådant gör vi inte i fina Sverige. Men det här är också tortyr, fast utövad bakom skrivbord och fina fasader och av politik och människor som bara med ett penndrag kan stryka ett problem och gå vidare i administrationen, utan att behöva se sina offer i ögonen och utan att behöva fundera vidare över konsekvenserna.
Det känns tyvärr inte som om det spelar så stor roll vilket parti som sitter vid rodret, det händer hela tiden om och om igen. Är det inte små ensamma barn eller gamla damer som ska utvisas, så låter vi amerikanska staten hämta fångar ur vårt land med garanterat långa straff och annan mer handgriplig tortyr. Och folk är så rädda för Sverigedemokrater, vad är skillnaden? Jag tycker det känns bättre att veta vart man har folk som öppet säger att man vill skicka människor åt helvete även om jag inte delar deras uppfattning, än att rösta på och lyssna på politiker som pratar om ett humanitärt samhälle men ändå skickar folk till straff, misshandel, tortyr och i värsta fall döden.
Jag har både läst och hört frustrerade åsikter som att man låter värre människor stanna, men skötsamma människor som gör allt för att integrera sig i det svenska samhället ska kastas ut för att ett påstått hot upphört. Begår man mängder av kriminella handlingar, mord, rån och våldtäkter, sätts man i svenska fängelser som är rena paradis i jämförelse med många andra platser på jorden och där sitter de och kostar pengar och utbildar sig i det ena och andra.
Jag kan förstå och till och med hålla med en del av dessa argument. Speciellt i jämförelse med en blivande svensk familj. Förutom de vanliga flyktingskälen så borde det vara olagligt att utvisa någon efter 6 års handläggning. Vad kan ta sådan tid? Har man hunnit rota sig, skaffa vänner, nästan avslutat skolan och samhället fortfarande inte kunnat bestämma sig borde möjligheten att utvisa försvinna.
Nej, i sådana här frågor har jag mycket svårt att stå rakryggad och säga att jag är stolt över att vara svensk. Jag skäms faktiskt! Det som gör mig stolt i det här är alla som engagerar sig. Det har startats grupper och sidor på Facebook, startats namninsamlingar och skrivits blogginlägg. Skolan där eleven går stängde vid beskedet och lärare och elever har delat ut lappar, åkt in till Stockholm för att engagera medier som hittills verkat ganska svalt intresserade. Att gymnasieelever vaknar upp och går bersärkargång gör mig riktigt glad och visar att det finns hopp mitt i dårskapen.
