Kategori: TV

Hej kära bloggläsare. Jag har fått en del kommentarer angående mitt sätt att rubriksätta följetongar (eller heter det följetänger :) ). Det här med att döpa fortsättningar till ”del II”, ”del III” etc har inte bara blivit en drog, det är också ett ganska praktiskt sätt både för er och mig att spinna vidare i ämnet inbillar jag mig. fast mer sant är kanske att jag har så dålig fantasi att rubriksätta mina texter så det är mest praktiskt så här. Det är i alla fall en egen stil i bloggvärlden jag inte sett tidigare.

Kvällens Insider på TV3 handlade bland annat om uppföljningen av Bianca som blivit utan bostad med sin 10-månaders bebis och Socialtjänsten vägrar hjälpa henne. Efter det första programmet förlängde man hennes vistelse påhotell som vid programmets sändning idag hittills enligt Insider kostat 42000kr. Där är typ ett års hyra för en mindre lägenhet, det är det första spontant som slår än.

Men det finns något mycket djupare och tråkigare i det här. Jag har nämnt det förut, från min gamla hemort där människor missbrukar, säljer droger, slår sina barn, ljuger och stjäl, misshandlar och hotar varandra. Det som förvånar mig där är en nära bekant kvinna som faktiskt uppfyller hela det registret och lite till och får hela tiden stöd av Socialen. Bara ett av 5 barn har flyttat för att hon ville det, inte för att man fann det mest lämpligt och de andra fyra bor kvar. Nu senast fick jag höra att hon krockat i en oskattad och oförsäkrad bil för att hon satt och SMSade och körde in i en annan bil. Inte för att jag förstår hur det kunde bli den andres fel men det verkar det ha blivit. Men trots att hon framfört ett fordon som inte på något vis får framföras på allmän väg så betalar Socialtjänsten hyra, bensin och milersättning för en hyresbil av den enkla anledningen att hennes barn måste få gå i en skola en bra bit bort, trots att det finns en skola på gångavstånd från hemmet.

Antingen vet inte Socialtjänsten om vad hon lever för liv och alltid har levat. Då är dom både dumma, blinda och döva. Eller så vet dom och då finns inte ord för hur tragiskt det är. Jag vet inte hur många gånger hon utretts om lämplighet, antagligen inte särskilt många gånger eller inte särskilt noga. Det är tydligen OK att hon har vårdnad om barn i det liv hon lever.

Ett annat exempel är avlägsna bekanta till oss som vi tyvärr tappat kontakten med. Men då hade ett av deras barn kolik och skrek nätterna igenom. Grannar anmälde och Sicialtjänsten utredde och kom fram till att det inte var något fel på familjen. Men detta skedde om, och om, och åter om igen. Trots läkarintyg och låånga utredningar som alltid slutade i samma resultat, familjen hade bara ett sjukt barn.

Så ibland ska det statueras exempel och visa kraft och handlingskraftighet. Och ibland, ser och hör och gör man absolut ingenting.

Och det är det här som gör mig så ledsen och maktlös och trött och åter igen får mig att minnas tilbaka hur det var för mig som rymde när jag fyllde 15 för att vår familj var en så kallad dysfunktionell familj. Socialtjänsten ordnade ett beslut om LVU men ytterst motvilligt och det gällde bara mig, inte mina två syskon. För mig blev det så för att jag var drivande, hade människor bakom mig som brydde sig och för att jag visste vad jag ville och hur jag ville ha det.

Och det trista är att jag inte ser någon bra lösning. Det kommer alltid hanteras olika, från dag till dag, från ort till ort, från kontor till kontor, från klient till klient. För att det är människor som hanterar och för att det inte finns någon bra kontrollmekanism och inget händer dom som hanterar och gör fel. Vem ska tro på barnen, vem lyssnar på Bianca och liknande. I jämförelse med en socialsekreterare har man inget att sätta emot. Och på detta sätt godkänner vi att barn far illa och i och med att man förser familjen med pengar, bil och betalar hyresavgifter men inget mer så godkänner man och tycker det är helt OK.

Läs även Barn som far illa från den 14:e november 2008.

[tags]Familj, Barn, Barnmisshandel, Kvinnor, Kvinnomisshandel, TV3, Insider, Socialtjänsten, Socialen, Soc, Socialtjänstlagen, Bostadslösa, Hemlös, Hemlösa[/tags]

Hej kära läsare — vilka ni nu är. Det händer mycket just nu som väcker en massa gamla barndomsminnen. Dom är inte så obehagliga längre, inte smärtsamma, får inte min gamla att vakna. Dom bara finns där. Man kan väl säga att vi är kompisar, eller som ett gammalt nött par, lärt oss leva med varandra. Det händer en massa i barnens skolsituation som jag bloggat lite om, man läser att storyn om Mia Eriksson som jag också bloggat om [i inlägget Kommande boken ”Mia – Sanningen om Gömda”) är på väg att spräckas som påhitt eller i vart fall överdrifter av en journalist som grävt fram en massa sanningar. Dessa böcker av Mia Eriksson och Liza Marklund har jag nog en egen rellation till. Inte för att vi upplevde ens i närheten av hennes helvete som hon beskriver när vi var små. Men ändå finns svaga likheter.

Dessutom händer saker i min perifera bekantskapskrets som når mig och som gör att känslan av total maktlös Svensson blir ännu tydligare.

När vi var små rådde en del missförhållanden kan man väl säga. Det kan man läsa mer om under Om mig på mina undersidor. Berättelsen som faktiskt är helt sann är inte färdig men jag jobbar på att minnas och skriva ner. Men jag var ett av tre barn som hade den stora förmånen att gå på specialskola i Stockholm och lämnade mina två syskon långa tider. Jag var nog lyckligast lottad av oss alla på mer än det sättet. Jag hade också människor både inom skola och privat som verkade för att jag skulle få komma därifrån. Men socialtjänsten som haft kontakt med min familj under alla år, såg ingen större anledning att besluta något drastiskt. Men när jag var 15 fick jag själv större makt så med hjälp från en stödfamilj rymde jag hemifrån, på sommaren 1988. När ett seglarläger på Västkusten var slut åkte jag till min stödfamilj i Stockholm istället för hem till Småland, och där blev jag kvar. Såklart följde rättegång som jag tror handlade om egenmäktigt förfarande eller
vad det kan heta när man nästan kidnappar barn, men det är skitsamma. Vi vann och jag fick ett beslut om LVU – lagen om vård av ungdom (eller om det heter ”unga”). Men för mina två andra syskon som haft det värre än jag, som aldrig haft en fristad fanns fortfarande ingen anledning för åtgärd. Jag försökte ta min syster bort därifrån, hon var stor nog att bestämma själv. Men hon sumpade chansen med svek och lögner. Min bror var fortfarande 10 år och vi försökte men fick socialtjänsten inte till något beslut.

Och nu händer det igen… I praktiken samma sak. Jag saknar alla detaljer. Men en familj, mycket trasig med 5 barn som gått igenom våld, slagsmål, fester och narkotika, kvinnomisshandel och flykt genom fönster nattetid, en mamma som försvinner på fester och liknande. Exakt hur första barnet hamnade i stödfamilj vet jag inte men hon kom liksom jag iväg i tid. Men för de andra fyra fanns ingen anledning till stöd. Nu verkar det som barn nummer 2 också har förlupit hemmet till samma stödfamilj som sin äldre syster. Jag kan bara hoppas att det är så och att hon får stanna.

Men hur kan det vara så? Hur kan man bedöma att ett barn far illa men andra barn inte gör det? Hur kan man tillåta att en mamma utsätter sina barn för den ena yxbeväpnade mannen efter den narkotikamissbrukande andra, misshandlande tredje mannen och så vidare, som det tycks i all oändlighet?

Vi hade många teorier när jag var i samma situation. Ibland visar staten sådana krafttag och man undrar varför man skjuter myggor med automatkanon ibland, men ibland — eller som det känns oftast — väljer att blunda och inte agera, eller i bästa fall stoppa in små intetgörande insatser som bara förlänger lidandet. Det måste vara för att statuera exempel och sedan när man gjort det kan man nöjt luta sig bakåt, slå sig för bröstet och stolt säga ”fan va ja e bra!”

Den 15:e oktober sände *Uppdrag granskning ett repotage om barn som bor på Meros Camping i Göteborg och att socialtjänsten tycker det är ett förkastligt boende för narkomaner och alkoholister men menar att det tydligen är helt OK för romska barn att bo i. Och när man konfronterar socialtjänsten med sådant slår dom bara ifrån sig. Se gärna programmet och hör några underbara kommentarer. Där visar Socialtjänsten tydligt att det är skillnad på olika och det som jag redan vetat, att man faktiskt saknar vättiga verktyg att göra något på riktigt. Man kan bara göra punktinsatser för att statuera exempel och visa muskler och makt, men inte så mycket mer och det är sorgligt. Det som är värst i allt detta, är att i Socialtjänstlagen är det mesta av det här ganska tydligt. Människorna som är dess utövare gör bedömningarna. Man leker ner tid och pengar på att stoppa en gtumusikant som stör människor som är fina i kanten, det har man tid och kraft till. Vad var det någon sa i telefon om gatumusikanten, en ”sannitär
olägenhet”. Och sådana människor är demokratins väktare och försvarare och utövare. Härligt!

[tags]Barn, Barnmisshandel, Kvinnor, Kvinnomisshandel, Familj, Socialtjäsnten, Socialtjänstlagen, Uppdrag Granskning, Jan Josefsson, Janne Josefsson, Meros camping [/tags]