TV – Sida 2 – Nomell.Se

Föreläsning på Hagabergs Folkhögskola

Idag var jag inbjuden till Hagabergs Folkhögskola söder om Stockholm för att föreläsa på en vägledningskurs för arbetssökande människor med synnedsättning.

Att söka jobb idag är verkligen ingen lek för många och har man dessutom en funktionsnedsättning så underlättar det inte. Man ska själv hitta en utbildning och sysselsättning man kan utföra och trivas med och i nästa steg hitta en arbetsgivare och övertyga denne om att man duger.

Valmöjligheterna minskar när man har någon funktionsnedsättning. Man kan inte ta vilket jobb som helst för att lösa försörjningen för dagen. Städjobb, stå i kassan på ICA eller MCDonalds eller liknande arbeten som kanske är lite lättare att få. Det har nästan känts som en lag, att om man inte ser ska man antingen jobba som sjukgymnast, massör, borstbinderi, korgfläteri, ljudtekniker, växeltelefonist eller med datorer. Flera av dessa yrken har minskat eller helt upphört elller förändrats så pass att det inte fungerar lika bra som förr. Hantverksarbeten dör till förmån för massproduktion och ljudtekniken är i många fall för komplicerat så att tillgängliga hjälpmedel inte hänger med i utvecklingen.

Det borde finnas en massa lämpliga arbetsuppgifter. Ändå är så många med funktionsnedsättningar av olika slag utan arbete. Jag tror att mycket beror på bristande flexibilitet. Ofta kan man sköta delar av ett arbete och plocka andra delar för att komplettera med. Men istället är det allt eller ingenting.

Min föreläsning handlade mycket om att som vanligt tänja på ramarna och begränsningarna för vad som anses och vad man själv tror är möjligt. Att vända det som traditionellt sett är ett underläge till något positivt. Istället för att säga att man är dålig på svenska kan man istället hävda att man är bra på ett annat språk och fundera över till vilken nytta det kan komma. Har man en synnedsättning, är bra på datorer men ”dålig” på svenska, kan man istället utbilda andra i samma situation.

Men det räcker inte med att man själv ser det på det viset. En arbetsgivare måste tycka det är en kvalitet och anse sig ha nytta och tjäna på det. Här kan man väl förstå känslan av vanmakt.

Arbetslivet är svårt. Många med funktionsnedsättningar verkar sakna högre utbildning eller ens höga grundskolebetyg. Jag vet inte om det vetenskapligt verkligen är så, det är bara min erfarenhet och där är jag själv även inkluderad. Man kan fundera över vad det beror på och det finns säkert en mängd förklaringar. Och utan bra utbildning blir det bara svårare att ha möjligheten att kunna välja arbete vilket jag tror man behöver i större utsträckning om man har en funktionsnedsättning.

För mig har hela mitt arbetsliv byggt på kontakter. Jag har aldrig fått något jobb via Arbetsförmedling eller sådana som jag sökt på egen hand och på traditionellt sätt. Allt har varit via kontakter och vänner. Jag har blivit hjälpt till nya jobb och jag har hjälpt andra in på arbetsplatser. För att det ska fungera krävs ett stort socialt nätverk och tyvärr tror jag även det är ett problem för många med funktionsnedsättningar. Här finns säkert lika många förklaringar till varför som vad gäller utbildning. Men det ena ger det andra och onda cirklar bildas lätt men bryts inte lika enkelt. Bristen på tillgängliga utbildningar och fritidsaktiviteter ger ett snävare socialt liv vilket jag tror gör det svårare på flera plan att få arbete. Många söker tryggheten i de egna leden vilket inte behöver vara negativt och vilket absolut är ytterst begripligt.

Så jag tror det handlar om att bryta mönster och onda cirklar. Ändå är det så mycket i samhället som är fel och är långt bortom ens egen kontroll. Även jag känner mig ofta maktlös och fast i samma nät, sprattlande som en fisk utan att komma dit jag vill. Om jag ens själv vet vartåt det är?

[tags]TV, SVT, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Synnedsättning, Synskadade, Arbete, Arbetsförmedlingen, Arbetslöshet, Utbildning[/tags]

Möten som berör del II

Idag vid frukosten på Vara Folkhögskola där jag deltar i en workshop i orientering och förflyttning kom det fram en tjej och presenterade sig som kusin till en av deltagarna i Mot Alla Odds . Hon och hennes kompis hade sett oss på TV, tyckte det var fantastiskt bra och hade en massa frågor. Jag kände just då att jag inte riktigt hade tid men sa att jag var tillgänglig ikväll och vi bestämde träff.

Vi sågs en kort stund före middag och sedan igen senare på kvällen. Då gick vi och hennes pojkvän och kompis på långpromenad i Vara city och satt sedan på rummet och pratade och självklart fotograferade en massa. Jag kände mig så varm och glad igår när jag la mig.

Idag vid frukost kom de fram igen och ville säga hejdå och försäkra att vi hörs och ses igen. Jag kände att jag blev generad, varm i kroppen och rodnade helt säkert. Lika säkert märkte jag hur mina kollegor totalt missuppfattade varför. Två unga tjejer i 20-årsåldern, må vara även med en lika ung kille, ”springer efter mig” flera gånger, och ogenerat kommer fram och pratar och avskedskramas vid vårt frukostbord.

Men min rodnad hade inte alls något med unga tjejer att göra. De tre var bara så rättfram och uppriktigt glada att se mig och så gärna ville ha några minuter av mitt liv. Jag är inte så van vid sådan uppmärksamhet och har nog svårt att förstå att det finns många människor jag påverkat där ute. Vi pratade en massa djupa saker igår om utanförskap och mobbing, erfarenheter många av oss delar och styrkan en av dem fick av vårt äventyr, att kunna och att bevisa att det går!

Därför blev jag generad, otroligt lycklig av mötet. Att lilla jag verkar kunna ge andra positiv energi och styrka. Det, vid sidan av den fysiska utmaningen, var hela min förhoppning och anledning att delta i Mot Alla Odds. Jag kan tänka mig att ”riktiga” kändisar blir vana med tiden. Själv har jag ju trots allt bara fått frågan om fotografering några få gånger och faktiskt bara skrivit en enda autograf :) Och uppmärksamheten började dala ganska fort efter att serien var slut.

Sådana här möten gör mig så glad och får mig att känna mig så stark och verkligen växa. Det var som i början av april när en tjej kom fram och bara sa att jag var en fin människa. Om jag förändrat något för människor där ute, så förändrar varje möte, varje sådan respons livet för mig. Jag kan ibland tänka att själva äventyret i sig kanske inte påverkat mig så mycket. Kanske mycket i smått men inget väldigt stort som ändrat mitt liv som om man slagit om en strömbrytare. Men detta som ändå sker allt för sällan påverkar mig mycket.

Det förekommer en ojämn kamp om energi. Den energi som går åt att bevisa och försöka vara åtminstone lika bra som andra. Det kan gälla jobb framför allt men också privatliv. Att ändå aldrig lyckas, att ständigt kämpa denna ojämna kamp mot fördomar och en del människor som verkligen inte vill att man ska tro att man är någon. Och sedan det som fyller på energiförrådet, det är inte lika mycket.

Därför är jag så otroligt tacksam för sådana här korta stunder i livet som jag lever länge på.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten[/tags]

Intervjuad av Radio Syn

På väg ner till Vara där jag deltar i en workshop i orientering och förflyttning arrangerad av Forum Vision blev jag kontaktad av Anita på Radio Syn som ville träffa mig och göra en intervju om kursen jag deltar i och mitt äventyr och deltagande i SVTs realityserie Mot Alla Odds som sändes våren 2013.

Idag träffades vi på Vara Folkhögskola efter dagens program avslutades och pratade.

Det var trevligt och roligt att äventyret fortfarande uppmärksammas och uppskattas fortfarande.

Gå gärna in på Radio Syns hemsida och lyssna när det läggs ut. Där finns även annat mycket intressant.

[tags]Mot Alla Odds, SVT, TV, Radio, Intervju, Vara, Folkhögskola, Funktionsnedsättning, Synnedsättning, Synskada, Synskadade[/tags]

Möten som berör

Vi är på väg till en cykelaktivitet i Älvsjö. Jag kände mig rätt ledsen och misslyckad efter gårdagens bakslag. När vi kliver av tåget i Älvsjö kommer en ung tjej fram, frågar om det är jag som är från Mot Alla Odds och när jag säger ja, ville hon bara säga att jag är en så fin människa.

Det händer mig inte så ofta att folk spontant kommer fram och i synnerhet inte säger så fina saker. Jag kände mig verkligen fåraktig, vad svarar man på sådant? Tack naturligtvis, men det kändes så fånigt och otillräckligt och motsvarade inte alls den glädje och värme jag kände inuti.

Efteråt när vi gick genom Älvsjös gator, tänkte jag att hon borde få veta att det förändrade hela min dag. Jag tänker också att jag nog inte förstår hur och att jag och de andra påverkade många människor. Jag tänkte också att jag åtminstone kunnat fråga om hon tittat på alla avsnitt, vad hon gillade bäst, om hon kände någon med funktionsnedsättning, om jag fick vara på bild med henne? Efteråt hade jag massor i huvudet, men just då blev jag helt tom kändes det som.

Så här och på min Facebook-sida skickar jag mitt tack och min värme tillbaka och hoppas att hon läser och andra som känner att man vill gå fram och säga något vänligt, till en vän eller främmande. Jag önskar själv jag var bättre på det och vågade oftare.

Intervjuad av Timglaset Podd

Bild: Joakim Nömell intervjuas av Timglaset Pod

Idag blev jag intervjuad av Yasmin Jungestedt och bisittaren/redigeraren Max Arehn. De har startat en podcast vid namn Timglaset Pod där man var annan vecka intervjuar en människa med funktionsnedsättning och idag var det min tur att spelas in.

Jag kommer bli nummer fem att iNTErvjuas och det är roligt att få vara med. Intervjun var lång och med många bra frågor. Det kändes som om vi skulle kunna sitta där och prata flera timmar :)

Avsnittet med min intervju kommer ut 23:e maj och jag kommer självklart skriva här då och lägga ut länken.

[tags]Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Synskadade, Podd, Podcast[/tags]

Föreläsning för FFS (Föreningen För Synrehabilitering)

Idag har jag föreläst för FFS (Föreningen För Synrehabilitering) på deras årsmöteskonferens i Stockholm. Temat för konferensen är ”hälsofrämjande synrehabilitering” och rubriken på min föreläsning var ”att pressa begränsningar, satta av än själv eller andra”.

Jag använde min resa i Mot Alla Odds som grund, så som jag alltid gör nu för tiden, men talade om livet från barndomen och till nu och hur jag försöker leva och se på livets små och stora hinder.

Jag var som alltid rädd innan att inte få ihop det, men som vanligt kändes det som om allt föll på plats när jag väl var igång. Mest imponerad av mig själv är jag när det gäller min vana att anpassa föreläsningen efter tiden jag har på mig. Oavsett om det är 2 timmar, eller 45 minuter som idag, visas sista bilden 3–4 minuter före slutet och det finns alltid plats för frågor.

Det där är något jag lärt mig under höstens många föreläsningar. Både att anpassa antalet bilder efter angiven tid och alltid, känns det som, lyckas prata efter givet tema. Resan i Mot Alla Odds går att applicera på så himla mycket, som resan i livet självt. Det känns bekvämt oavsett om det handlar om tillgänglighet, idrott, delaktighet eller som idag, rehabilitering och rörelse. Det känns perfekt oavsett.

Sedan passade jag på att lyssna på en kollegas föredrag om sjukgymnastik och vikten av rörelse och konsekvenser för rörelse vid blindhet. Mycket intressant ämne där en del jag lärt genom åren av ”experter” visade sig vara fel.

Nu väntar en sista spurt på arbetsdagen innan det är dags att åka hem och träna på cykeln inför helgens inomhusträning.

Efterdyningar

Det känns konstigt i kroppen efter bra stunder i livet. Jag kallar det för ”när alla vännerna gått hem”-känslan, som tomheten efter en riktigt bra fest eller en baksmälla av kärlek.

Efter resan i Mot Alla Odds var den väldigt bedövande. Efter en månadslång, helt vansinnig kick av styrka, mod och gemenskap ramlade man rakt tillbaka i verkligheten igen där där jag som många med funktionsnedsättning säkert kan känna sig, i någon sorts underläge och beroendeställning och denna ständiga fight mot fördomar och människor som inte vill att man ska ”vara något”. Jag kände mig ledsen och på något sätt ensam, en känsla jag verkade dela med andra deltagare.

Nu kom känslan tillbaka när jag träffade stora delar av gänget från resan. Vi Åkte till Östersund i fredags för en återträff som planerats av Sonia Elvstål och genomfördes i hennes by med familj, släkt, vänner och bybor. Självklart pratade vi gamla minnen, tittade på foton och 2 avsnitt ur programmet och lika självklart kom mycket av känslan tillbaka.

Under helgen gjorde vi en massa grejer, åkte kälke i en kälkbacke, klappade älgar, körde fyrhjulingar och aldrig att någon ens antydde att ”det där går inte” eller ”det där kan du inte”. Blinda, enbenta, CP-skadade och lama, folk kom från när och fjärran för att träffa oss, för att de tycker vi är bra. Ingen endaste tendens till överbeskydd eller rädsla för att man skulle göra sig illa. På kälkanläggningen när personalen hade sin säkert traditionella genomgång om kälkar och lift, sa man att hur vi löser det är vi säkert bäst på att bedöma själva och att dom fanns där vid behov.

Och så händer det igen, raka vägen tillbaka till vardagen där allt är som vanligt igen. Jag kan inte rå för känslan. Det är någon sorts sorg, som om det där underbara i Nicaragua och i helgen i Östersund bara är en bubbla och inte på riktigt. Ibland kan det kännas så övermäktigt att kämpa emot alla fördomar och allt jag vill göra men har svårt eller inte kan göra på grund av min funktionsnedsättning. Från människor som bara är som vanligt och uppskattar det man gör till vardagen, där de som i alla fall märks är de som sätter upp murar och skapar hinder där det egentligen inte borde finnas några.

Jag sitter och skissar på min cykelsäsong. Det är så mycket jag vill göra, en massa tävlingar jag vill delta i och jag skulle så gärna vilja elitsatsa. Jag kan sitta hemma på min cykeltrainer men inte en enda tävling kan jag delta i utan någons hjälp. När jag annonserar efter piloter att cykla med, blir det helt tyst och jag förstår att dit jag vill kommer jag inte att nå. Det är ingen kritik mot mina vänner som jag brukar cykla med när tiden och livet så tillåter. Det är bara så det är och jag hatar att känna mig begränsad och då tappar jag sugen till och med inför att lägga ner tid på träningen hemma.

Jag ville ju att det fantastiska på något vis skulle fortsätta i någon form. Jag vill känna mig bra och behövd som alla andra. Jag trodde att medverkan i serien skulle leda vidare. Det gjorde det på sätt och vis i och med en rad föreläsningar under hösten. Men även det ebbar sakta ut mot en återgång till det vanliga igen.

Jag vet att jag har mina ”ups and downs”, men på något vis blir kontrasten så otroligt skarp sådana här gånger. Jag vet att jag kommer ha nytta av och känna glädje i det som skett, men just när flyget lättade från Nicaraguas jord och när tåget rullade ut från Östersunds station, kände jag hur jag reste från och inte till något. Ibland vet jag inte hur jag ska få tillbaka känslan av styrka, vem jag är och vad jag kan. Får ibland för mig att allt det där fina andra säger om mig bara är någon sorts fasad jag har för att inbilla, mig själv och andra något. Som det där att inget är omöjligt, nästan. Bortsett från att det ibland känns som om jag simmar i knäck genom livet. Så mycket vilja framåt och så mycket motstånd som vill driva bakåt.

Jag skriver det här för att visa att livet inte alltid är ljust, lätt och positivt och jag själv inte alltid är glad och odödlig. Som Rickard Forshäll säger, att det är modigt att också tala om sina rädslor och svagheter. Och det är svårt att veta hur man vill bli sedd. Fast det kanske inte är så komplicerat. Jag vill, till skillnad från många andra vara så äkta som möjligt och det här är också jag…

På väg från Östersund

Nu rullar tåget från Östersund och lagom till vi skulle åka hem, kom snön :) Typiskt!

Jag tycker inte det är lika roligt att resa hem som bort. Det bär obönhörligt tillbaka till vardagen igen och det har varit en underbar helg. Det blev en stressig morgon med ett tåg som skulle avgå 05:47 och en klocka som av någon anledning inte ringde. Sonia väckte oss och vi fick alla klä på oss och i panik kasta oss ut i bilarna på 15 minuter. Tur att allt var packat, men det hade varit bättre start om man inte behövt stressa.

Nu sitter vi i alla fall på tåget, med SJ-kaffe och kanelbulle.

Återträff för Mot Alla Odds-gänget

En helt fantastisk helg är slut. Imorgon bitti åker vi hem och det känns tråkigt, för att inte säga direkt dåligt…

När vi anlände i fredags vid 14-tiden, mötte Sonia med sällskap samt Nina upp oss vid stationen i två bilar. Färden gick mot Orrviken, en by ca 2 mil utanför Östersund där Sonia bor. Där fanns redan Pax och Dennis Junge som gästade oss från förra säsongen av Mot Alla Odds.

När vi installerat oss och bytt om, åt vi lite innan vi bytte om och lastade om oss i bilar för att åka till kälkanläggningen SLeigh-X i Persåsen. Där finns en över 1km lång kälkbacke med lift som höll öppet enbart för oss denna kväll. Vi var fem deltagare ännu så länge samt en massa barn, familj, släkt och vänner. Vi kastade oss ganska omgående upp i backen och började åka.

Jag började åka egen kälke med Sonia som ledsagare, ibland bakom och ibland framför. Men det var lite svårt att höra vart hon var och hennes instruktioner så efter ett par åk föredrog jag att åka bak på någon annans kälke. Det blev en kusin ibland och min äldsta dotter Denise ibland. Det funkade bra att köra själv men fick gå lite lugnare till av förklarliga skäl. När jag åkte med någon istället var det fullt ös och roligare på det viset :)

När vi gjorde paus för att äta lite korv och fika, anslöt Niclas, Rickard och Arkan som bilat från Stockholm. Det var så klart ett kärt återseende och efter lite mat började även de åka.

De som hade svårt att klara knappliften som man normalt sett har mellan benen, fick åka skoter upp och ta kälken ner. Det var ingen stor skillnad på barnsligheten och leksuget mellan barn och vuxna :)

Vid 8-tiden verkade de flesta fått nog och vi packade in oss i bilar igen och åkte tillbaka till Sonia. Där på kvällen blev det fotovisning och ett avsnitt Mot Alla Odds tillsammans innan ögonen på de flesta började gå i kors då klockan säkert inte var mer än 22:30. Alla somnade som ljus den kvällen :)

Dagen efter skulle vi upp till en tjärn med den lokala skoterklubben samt en grupp andra funktionsnedsatta för att äta kolbullar och fika. Några åkte terrängfordon upp medan andra åkte bil. Det var fint väder men blåste så några av mina barn frös en del. Vi åkte skoter och fyrhjuling på isen och vuxna pojkar blev barn ännu en gång :)

När det var dags att åka hem kände sig nog alla nöjda, glada och lite frusna. Några vilade när vi kom hem. På kvällen var det planerat att hållas middag för de närmaste och sedan fest/mingel för alla som ville komma. Jag vet inte exakt hur många vi blev, men runt 70 säkert med alla som kom under kvällen. Det var kramkalas och fotografering i mängder med både vuxna och barn och vi fick känna oss lite som kändisar :) Det var oerhört hedrande och en otroligt varm stämning som fyllde hela kroppen!

Ännu en lång dag tog ut sin rätt. Våra barn somnade först vid 22-tiden, helt slut av alla aktiviteter och intryck :) Det var inte heller svårt för oss vuxna att somna :)

Idag söndag fick vi gå upp tidigt för att de som skulle bila tillbaka till Stockholm skulle hinna besöka Moos Garden för att få klappa livs levande, tama älgar :) Man har hört så mycket om dessa djur och känner respekt för dem vilket man också ska. Men plötsligt stod vi och matade en massa älgar med potatis direkt ur handen. De gick bland oss som vanligt och ingen behövde oroa sig för att bli sparkad. Däremot tar älgarna inte så stor hänsyn till oss människor, så bestämmer de sig för att gå, då går dem och då är det bra att hålla sig undan :) Moos Garden var väldigt fascinerande och klart värd att besöka om man kan!

Sedan var det dags att ta avsked från de tre första deltagarna Rickard, Niclas och Arkan som skulle bila de 60 milen tillbaka till Stockholm. Jag och min familj, Pax och Dennis åker inte förrän imorgon.

Det fanns mycket vi ville göra resten av dagen, åka upp någon timme till fjällen för att få se mycket snö och kanske åka skoter, åka en bit för att se bisonoxar, hälsa på en bonde på hans gård med ett 50-tal kor samt hälsa på en strutsfarm. Väldigt mycket vi ville men inte kunde hinna med. Så vi prioriterade Orrvikens Struts som låg inom behändigt avstånd på några kilometer.

Jag vet inte vad jag haft för bild av strutsar och jag har aldrig träffat några. Men inte förstod jag att de var så stora och så farliga! En spark från en struts så är man dödens och de är inte speciellt vänliga av sig, så vi höll oss på utsidan av staketet denna gång :) Men vi fick stå alldeles nära dem, hålla i ett riktigt strutsägg samt gå in och träffa kycklingarna som var betydligt mer fredliga. Ändå var det ingen av oss som riktigt vågade gå in till dem fast det vore möjligt :)

Resten av dagen ägnades åt korvgrillning, lek med fyrhjulingar och utbyte av foton. Helgen slutade med över 1100 bilder och ett gäng actionfilmer från kälkåkning som blir något att sätta tänderna i hemma sedan. Jag lägger upp en egen sida under Mot Alla Odds-sidan så fort vi åter är hemma och kan tömma kamerorna.

Nu är det kväll och dags att säga adjö till Pax och Dennis som ska åka till sitt logi som faktiskt är just hos Sonias släkting på strutsfarmen :) Imorgon åker vi olika vägar och olika tider så avskedet blir ikväll.

Vi ska packa och göra oss redo då tåget går mycket tidigt imorgon. Jag känner mig lycklig och vemodig på samma gång. Glad för att detta har hänt och ledsen för att det nu är slut. En konstig mix av salt och sött som alltid drabbar mig.

Men jag känner mig alldeles varm i hela kroppen av alla möten med nya människor som tagit emot oss med sådan värme och gästfrihet. En massa nya vänner som jag inte hade i fredags, det är också en fascinerande tanke :) Jag känner mig faktiskt lite fånig eftersom det bränner bakom ögonlocken av glädje och det som snart blandas med saknad. Jag vill så himla mycket att de bra sakerna ska fortsätta hända, bara fortsätta!

Det skulle inte gå att skriva en tacklista till alla människor som gjort detta möjligt. Risken att glömma någon vore för stor. Men först och störst, så klart Sonia som varit värd och planerat detta, hennes familj med föräldrar, syskon, kusiner, och andra släktingar, alla barnen och alla utomstående som velat träffa oss. Sune på Moos Garden, Morgan på Orrvikens Struts, Orrvikens / Guldkustens skoterklubb och så klart Sleigh-X i Persåsen. Och i raden av alla coola, varma människor, måste jag ändå rikta ett tack till Sveriges coolaste bonde alla kategorier, ”Pinnen” som med osvikligt engagemang roade och servade barn och vuxna och utan att åtminstone visa någon skräck gav sig av med en blind förare i terrängmaskinen ut över fälten, som om det vore hur självklart som helst, vilket det ju också är :)

Nu ska vi snart åka hem och smälta intrycken. Det kommer ta ett tag och jag lär helt säkert skriva mer.

Framme i Östersund

Nu rullar tåget in på Östersunds station där Sonia och en chaufför till väntar på oss för att ta oss mot Orrviken. Egentligen har jag inget nytt att tillägga, utan skriver mest det här för att få en bloggpinne på kartan även i denna stad som jag inte tror jag bloggat i förut :)

Resan har gått bra och det känns riktigt bra att vara på väg för att göra något annorlunda i vardagen. Förutom våra skärgårdssemestrar har vi bara gjort en resa tidigare tillsammans, när vi åkte till Göteborg 2009. Så det här är verkligen roligt och stort!

Nu är jag spänd på att träffa de andra och alla aktiviteter som planerats för oss.

På väg mot Östersund

Nu sitter nästan hela familjen samt ett lånat barn på tåget på väg mot Östersund för en återträff med gänget från Mot Alla Odds. Ett barn valde att stanna hemma hos mormor vilket känns tråkigt. Jag tror att alla kommer få mycket trevligt.

Tåget rullar förbi Jävle och det känns roligt att vara på väg hela gänget. Det är inte så ofta vi åker långt och det är klart det blir viss spänning att ta sig till centralstationen och leta efter rätt spår och tåg. Barnen är bara vana vid pendeltåg och tunnelbanor. Vi har aldrig varit utomlands tillsammans, det har vi aldrig haft råd med och inte heller riktigt vågat. Men det skulle så klart vara ännu större att ta sig till Arlanda och flyga till ett annat land.

Men nu är det Östersund som är destinationen och det ska bli riktigt kul!

Återträff för Mot Alla Odds-gänget planeras del II

Nu är det bara en vecka kvar tills vi drar mot Östersund för en återträff med gänget från Mot Alla Odds. Sonia Elvstål arrangerar återträffen i sin hemstad Orrviken utanför Östersund.

Planen var att det skulle vara mycket vinter så vi kunde åka skoter men det milda vädret har drabbat även Norra Sverige så vi får nog hitta på andra aktiviteter. Men det gör inte mig så värst mycket.

Planen var också att hela familjen skulle åka som en gemensam grej. Nu är även det i gungning. Först sätter sig ena tonåringen på tvären och vill inte följa med men när väl den tonåringen åtminstone förlikat sig med sitt öde, får den andra tonåringen härdsmälta och satte för ett par dagar sedan igång med ett herrans liv. Jag tror att planen var att få lägenheten för sig själv med lite kompisar. Det hade inte varit en möjlighet ens i vanliga fall och efter höstens trassel så är idén närmast skrattretande.

Hur det än blir ser jag fram emot resan. Att sitta där på tåget bort, på väg mot något annat en helg, få krama Nina, Titti, Sonia, Niclas, Arkan, Pax och kanske Maria, hälsa på Dennis från Mot Alla Odds 2012 som också följer med och göra en massa roliga saker och träffa alla roliga människor igen! Skit samma om det är snö eller inte :)

Nybyggarna i Kanal5

Jag har hittat ett nytt favoritprogram, lite sent men ändå. Det är Nybyggarna i Kanal5. Jag är inte så aktiv när det gäller TV-tittande och programmets första säsong gick mig fullkomligt förbi. Teasers för andra säsongen såg jag och tänkte att ”det där vill jag se”.

På senare tid har jag känt mig ganska trött på alla dramaserier som går där alla eländen avlöser varandra och jag kan känna att det tär på min förmåga att tänka positivt. Varför ska jag dra ner mig själv med saker som inte ens händer och existerar?

Realityserier har haft en dålig eftersmak för mig.Det tycker jag ofta handlat om människor som åker och shoppar, super på färjor eller låser in sig i ett hus i 100 dagar och beter sig som svin. Jag vet inte, visst det är reality men inte i min smak.

Nybyggarna däremot är ”verklig” reality, med riktiga människor, riktiga problem och både bra och dåliga slut. En TV-satsning med ett mål att förbättra samhället där de som är satta att sköta det, uppenbarligen ganska ofta misslyckas.

I helgen har jag och min fru plöjt hela säsong 1 och har nu börjat beta av säsong 2. Det går ungefär som jag förväntat mig, bra för några, sämre för andra. Vissa tappar fotfästet ett tag men reser sig upp igen. Det är tragiskt, sorgligt, lyckligt och ibland fruktansvärt vackert! Det är sådant här jag mycket hellre fyller min hjärna med. Lär mig mer om människor och livsöden direkt från verkligheten.

Idag när jag tittade på avsnitt 3 av Nybyggarna, kom jag att tänka på den realityserie jag själv varit med i, SVTs Mot Alla Odds och vännen Rickard som själv har varit kriminell och missbrukare i många år och en av de som återfått fotfästet och hittat tillbaka till livet igen. Att jag kom att tänka på honom just under avsnitt 3 har inget med avsnittet att göra, bara det att jag velat se honom där som coach och förebild. Inte vet jag om han ens velat men det hade varit väldigt bra.

Jag har ofta känt att vissa som börjat i realityserier och dokusåpor har fått ett oförtjänt stort kliv i karriären medan andra, betydligt mer intressanta människor faller i glömska och aldrig syns mer. I vilket sammanhang jag själv skulle vilja synas vet jag inte och därmed kan jag inte klaga, men min aha-upplevelse gällande mig kanske kommer någon dag.

Men idag tänkte jag på Rickard. Han blev en känd TV-personlighet under våren 2013, med en bakgrund som kriminell, missbrukare och på senare tid också med en funktionsnedsättning med sitt amputerade ben. Det hade varit starkt. Nu spelades väl programmets andra säsong in ungefär samtidigt som Rickard syntes med mig och 8 andra i TV-rutan.

[tags]TV, Kanal5, Kanal 5, Nybyggarna, Mot Alla Odds, Realityserie[/tags]

TV4 Play nu i AppleTV

AppleTV är i allra högsta grad en av de mediaprylar hemma som varit till störst glädje. AppleTV är en liten burk man ansluter till sitt bredband och sin TV hemma och kan med den få tillgång till en rad mediatjänster. Först självklart sina filmer, bilder och musik man har på sina egna datorer hemma och visa och spela upp dessa på sin TV. Vi som lagt in alla våra musik-CD och DVD-filmer i datorn, kan lätt och snabbt bläddra fram en film och spela den.

Vidare finns också andra tjänster. Man kan köpa och hyra film, ett antal amerikanska TV-tjänster och självklart titta på Youtube via AppleTV.

Via det utmärkta Apple Airplay kan man ta fram en film eller ett TV-program på sin iPhone, iPad eller dator och styra om bild och ljud till TVn via AppleTV. Kort sagt en strålande lösning som vi använder mer än traditionell TV hemma.

Sedan Netflix också blev tillgänglig i AppleTV som en app har det känts ännu mer rätt. Men det har också blivit ännu tydligare vad som saknats, mer svenskt innehåll. Det har gått att köpa och hyra allt fler svenska filmer via iTunes Store men inga svenska TV-tjänster har funnits tillgängliga.

Förrän nu, då TV4 Play kom som en app för ett par dagar sedan. Det tog lång tid, onödigt lång tid kan jag tycka. Jag trodde att de svenska TV-företagen skulle vara betydligt snabbare och se vinsterna med en app i AppleTV när man ändå satsat så stort på playtjänster på nätet. Att komplettera med detta vore en smal sak och en stor fördel kan man tycka.

Men nu är alltså TV4 tillgänglig direkt i AppleTV men ett stort utbud av program. Som det verkar kan man teckna premiumabonnemang direkt i AppleTVn för att få tillgång till ett ännu större utbud av program och filmer.

Nu längtar jag efter att SVT Play ska följa efter och också självklart de övriga kanalerna så som Kanal 5 och TV3.

[tags]Apple, AppleTV, iPhone, iPad, TV, TV4, TV4 Play, SVT, SVT Play, Kanal5, TV3[/tags]

Föreläsning i Öppna rum hos Österhaninge Församling

Ikväll har jag föreläst i S:t Eskilskyrkan i Österhaninge församling. Man har något som kallas för öppna rum då man bjuder in föreläsare och bjuder in allmänheten. I vårens program var jag först ut med min historia.

Temat är ”våga leva” och det är ett ämne som passar väldigt bra in i min historia och mitt liv. Det handlar om livets upp- och nedgångar och utmaningar i stort som i smått. Det här temat är nog det som stimulerar mig mest när jag föreläser.

Det var väldigt nervöst innan föreläsningen. Jag har hört om liknande öppna evenemang i kyrkan som både varit fulla enda ut i entrén och sådana där det bara varit ett fåtal besökare och jag hade verkligen ingen aning eller känsla för hur det skulle bli i mitt fall. För några veckor sedan fanns en väldigt bra artikel om mig i kyrkans tidning, sådär bra så att jag själv blev glad när jag läste den. Tidningen går ut i alla hushåll så det fanns verkligen förutsättningar för att många skulle komma.

Mest nervös var jag ändå för att det skulle vara glest i bänkraderna. Då skulle jag behöva intala mig att det är lika viktigt att prata inför 10 som 100 men det skulle kännas konstigt tror jag.

Till min inledande bild föreställande en segelbåt i Nicaragua, fylldes kyrkan sakta och till slut var den full. Ungefär 120 besökare trodde man det var och märkligt nog var det mindre nervöst än om det skulle ha varit 10. I mitt fall tror jag det handlar mycket om att jag inte ser alla mängder människor. Klart jag hör sorlet och att det är många människor och det sprider sådan glädje i kroppen att så många vill komma och lyssna.

För mig är Mot Alla Odds> det största äventyret hittills i livet och tillsammans med mitt liv och min funktionsnedsättning tycker jag själv det finns väldigt mycket att berätta. Resan i Mot Alla Odds innehåller många paralleller med livet självt, hur det kan vara tufft ibland och helt underbart ibland. Min viktigaste parallell brukar vara det här med att utmana sig själv och pressa sina egna gränser. Man måste inte bestiga en vulkan, kräla i djungelns gyttja eller gå i 50 graders hetta. Det kan lika gärna vara en symbol för att utmana sig själv i mindre, mer vardagliga saker som kan vara tuffa nog, om än inte fysiskt.

Jag börjar känna mig rutinerad i det här med att föreläsa. Det känns bra och tiden flyger iväg och när jag drar upp min sista bild är det alltid 5–10 minuter kvar för frågestund och det kommer alltid väldigt bra frågor.

Applåderna efteråt värmer så klart och jag svettas och är varm och otroligt trött efteråt. Det känns som en riktig mental positiv urladdning men känslan att vara fascinerad över att så många tycker det är givande att lyssna kvarstår.

Återträff för Mot Alla Odds-gänget planeras

I mitten av mars planeras en återträff för gänget i Mot Alla Odds. Det är Sonia Elvstål som står för initiativet och planeringen och det är också i hennes hemstad Östersund vi ska samlas.

Just nu verkar det som om alla utom två kan komma. Det är svårt att hitta en helg som passar alla och man ska också ha råd att resa. Men det är roligt att så många ändå kan komma.

Helgen 14–16 mars far vi därför norrut och det planeras en massa roliga aktiviteter så som att åka snöskoter, klappa älgar, mingelkväll med de som vill träffa oss och andra tokigheter :)

Tågbiljetterna är bokade och jag får med mig hela familjen. Gänget har inte träffats på väldigt länge. Här kommer det så klart text och bilder under helgen om en dryg månad.

Föreläsning hos Synskadades Riksförbund i Uppsala del II

Idag är jag på återbesök hos Synskadades Riksförbund i Uppsala för att göra en ny föreläsning om Mot Alla Odds. Jag var här och föreläste i september.

Idag var det ett knappt 20-tal åhörare och det var trevligt och många bra frågor och som det verkade stort intresse. På något sätt är det både lite extra svårt och inspirerande att föreläsa inför andra med funktionsnedsättningar. Svårigheten består nog mest att inte kunna krydda upplevelsen med bilder.

Men roligt var det som vanligt och åter igen känner jag mig så där skönt trött efteråt.

Nu är det en avslappnande tågresa framför mig och den ska jag ägna åt en bra bok.

Svenska hjältar 2013

Svenska Hjältar är nog ett av årets varmaste och absolut bästa TV-program. Mest för att det uteslutande lyfter fram det som är varmt, positivt, medmänskligt och speglar vardagsmod och civilkurage. Där sitter man med tårar i ögonen och blir bara så rörd av allt.

Hela programmet var fantastiskt och juryn hade som vanligt lyckats hitta en varierad skara av människor och hjältedåd även i år. Femteklassen från Trosa som visade att man kan och att det går var en av favoriterna även om jag tyckte slutet var lite snopet när man dels inte fick veta hur mycket de samlat in och inte heller vilket pris de fick.

Min klara favorit var ändå killen som med risk att skada sig själv, kryper under ett tunnelbanetåg där en skadad ligger som just blivit överkörd av tåget. Jag tycker så mycket om att se när människor gör något för andra medan många andra bara står och ser på. Det känns som allt för vanligt idag, att vi låtsas inte se och ingenting gör för att vi inte vill blanda oss i eller inte hamna i trubbel.

Det enda som störde mig lite med årets gala, var pratet om tiggarna ute på stadens gator. David, som fick pris för årets medmänniska var väl värd sitt pris och hans insats kändes lyckad och rätt. Men att ge pengar till tiggare idag känns som en osäker gåva, som om risken är allt för stor att pengarna hamnar i den organiserade handeln med människor istället för som i Davids fall, direkt till en behövande rumänsk familj.

Idag sitter tiggare i nästan varje gatuhörn. När det passerar lite människor kan man se en del av dem sitta med sina smartphones och i vårt centrum avlöser tiggarna varandra på ett överenskommet sätt. Det är inte sällan man kan se hur de vid dagens slut hämtas med bil.

När det finns ett sätt att tjäna pengar, utnyttjas det och kan det spela på vår välvilja och vårt dåliga samvete så är det nog väldigt lönsamt. Jag läste en gång en uppskattning om hur mycket denna handel i tiggeri omsätter och det var inga små summor man uppskattade.

Så hur ska vi kunna skilja den ”riktiga” tiggaren, för sådana som behöver vår hjälp finns helt klart, från de skrupelfria människor som utnyttjar andra för att berika sig? Det är omöjligt och därför kommer jag aldrig längre på tanken att ge någon pengar.

Det finns några undantag och det var kanske det David också såg när han tömde kyrkans kaffekassa i den dragspelsspelande tiggarens hatt. Kanske var det just det att han spelade som skilde honom ur mängden? Jag tror inte de som är utsatta för människohandel med glädje står på stan eller en tunnelbanestation och spelar.

För några år sedan kryssade familjen med Silja Line. Då satt en kille på stationen och spelade gitarr och både spelade och sjöng som en gud. Det var inte svårt att ge honom pengar och jag kunde bara hoppas att ingen i sin tur utnyttjade honom.

men ska man behöva visa att man kan något för att jag, vi ska våga och känna oss säkra på att pengarna hamnar rätt? Det är många där ute som inte kan spela, sjunga eller måla men ändå behöver vår hjälp.

Min enda insats jag är stolt över skedde när jag mellan 1998 och 1999 jobbade uppe i Arlanda Stad. Jag spenderade 4,5 timmar om dagen på pendeltåg och även då förekom tiggare men inte på långt när i samma utsträckning som idag. Då var mina skäl att jag inte gav fler pengar, att jag inte ville att mina pengar skulle gå till missbruk.

En dag på tåget hem kom en kille och frågade om jag ville ge honom några spänn till mat. Jag vet inte vad det var som gjorde att han var annorlunda. Kanske var det för att han satte sig mitt emot en stund, lät nykter och ordentlig på rösten, hade ett välvårdat språk och inte var påstridig. Jag sa som flera gånger tidigare, att vi kunde gå och käka på centralstationen när jag bytte tåg. I flera fall tidigare när jag sagt så, så försvann tiggarna och jag tog det som bekräftelse på att det inte var mat de ville ha. Men killen satt kvar, sa tack och gärna.

När tåget kom till Stockholms Central klev vi av och gick till närmaste hamburgerrestaurang och jag beställde de två största målen och vi satt och käkade och pratade. Idag har jag glömt om vad, vad han hette, men det kändes bra att göra just så och jag kunde förlänga livet lite till med mina pengar istället för att med stor säkerhet förkorta det genom att pengarna annars går till droger, alkohol eller människohandlare.

Idag ser det nog annorlunda ut som sagt. Drogerna finns kvar, och de ”riktiga” tiggarna också men tyvärr tror jag det är en liten del av det vi ser idag. Därför tror jag inte det är rätt att ge pengar längre såvida det inte är en hallick vi vill göda. Det finns andra sätt att bidra ekonomiskt som nog når de behövande på bättre sätt.

Men att se människan, skänka ett leende eller en nick, kanske stanna och prata lite, det bidraget skänker värme som ingen hallick kan ta del av eller har glädje av. Vill man ge ett stöd, ta med personen och köp mat, betala en natt på härberge eller något sådant. Annars tycker jag man kan låta sina pengar gå till pålitliga organisationer, insamling av kläder eller liknande.

Till alla er där ute som blir lidande av denna exploatering av människors misär, vill jag dedicera Sanna Carlstedts låt ”Vackra Människor”.

[tags]Svenska Hjältar, Aftonbladet, TV4, Tiggare, Tiggeri, Samhälle, Politik, Fattigdom[/tags]

Föreläsning hos SISU Idrottsutbildarna

Idag var jag inbjuden till Idrottens hus för att vara ”inspirationsföreläsare” för anställda i idrottsföreningar. Det var väldigt roligt precis som vanligt och en ordentlig skön energiurladdning och en bra avslutning på en bra fredag.

Jag hoppas kunna komplettera med lite bilder så småning om eftersom jag inte tog några egna :)

Tycker det här är så fantastiskt roligt och hoppas att det fortsätter!

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Föreläsning, Idrott, Idrottens Hus, Idrottsföreningar[/tags]

Föreläsning hos RP-föreningen

Bild: Joakim Nömell & Rickard Forshäll från Mot Alla Odds 2013

Idag var jag inbjuden tillsammans med Rickard till RP-föreningen för att föreläsa om vårt äventyr i Mot Alla Odds. RP-föreningen är en förening för människor med synnedsättning till följd av RP.

Jag och Rickard har aldrig föreläst tillsammans men jag har länge velat göra det. Den här gången kanske vi inte planerade så otroligt långt i förväg, vi sågs samma dag och fixade till bildspelet som jag tidigare använt själv så att det nu också passade Rickard bättre. Sedan bestämde vi hur upplägget skulle vara och kom snabbt och lätt överens.

Väl på plats möttes vi av ett 40-tal åhörare.Själva föreläsningen kändes väldigt bra och flöt perfekt. Jag tyckte själv vi fick till samspelet perfekt och känslan efteråt var riktigt bra.

Efter föreläsningen bjöds vi på middag och fick prata lite med folk och ta lite foton. Sedan kom den där akuta tröttheten över mig som ofta kommer efter sådana där urladdningar.

Nu är vi hemma, var och en till sitt och jag hoppas verkligen vi får göra om det igen. Kanske man borde marknadsfört sig ännu mer medan programmet fortfarande var högaktuellt.