Till slut tröttnade jag på den förre ägarens stereoinstallation. Han som inte ägnar sig åt tattarkopplingar =)
Tattarkopplingar eller ej, det är ju en smakfråga. Men jag tröttnade på att CD-spelren satt med dubbelhäftande tejp på instrumentpanelen i fönstret, mångfaldig skarvade högtalarkablar som hängde från taket osv =) Jag och Mattias tog kaffe med oss ut och skred till verket. Snart satt den på plats och kablarna klart snyggare dragna. Och trots att vi råkade köra 24 volt igenom den så någon dosa på baksidan brann upp, så funkade stereon perfekt =)
Idag var jag bjuden till Polar Print för att få träffa Visuaid från Canada som tillverkar GPS-hjälpmedlet Trekker. De var på Sverige-besök för att berätta om nya version 2 som kommer inom kort och där också andra språk kan bli möjliga. En hel del nya funktioner i version 2 som jag verkligen ser fram emot, bland annat möjlighet att göra rutter för att bli guidad från punkt A till punkt B.
Det tråkiga är bara att hårdvaran måste bytas ut. Den handdator som används i den nuvarande Trekker är för klen. Dock kan man ju hoppas att den hårdvaruuppgraderingen är kostnadsfri eftersom jag bara haft hjälpmedlet i ett par veckor innan den dåliga nyheten ramlade ner. Men vi får se hur det går.
De nya funktionerna verkar så grymt intressanta att jag nog lär uppgradera så fort som möjligt även om det även i fortsättningen blir engelsk talsyntes.
Förlusten och saknaden efter Teo är stor men byrokratin måste gå vidare.. Idag var jag tvungen att ”fylla i” en ansökan om dispositionsrätt för ny ledarhund. Lite skrattretande eftersom jag redan haft 2 hundar utan anmärkning. Men nya regler.. Tursamt nog behövde jag inte besöka syncentralen utan vi kunde göra det per telefon. kanske just för att jag är gammal van förare.
Det var en massa frågor och annat som inte var så komplicerat, hur ofta man rörde sig ute och liknande.
Men nu är det gjort och nu är det bara att vänta på ny hund.
Ledarhunden Teodor har hastigt lämnat oss, bara 4,5 år gammal. Han kom till oss sensommaren 2002 och var en mycket glad och rolig hund. Idag vandrade han vidare på grund av akut leukemi. Det tog bara ett par dagar. Far i frid vår älskade vän! Saknaden är enorm och hundkorgen gapar tom. Du slapp i alla fall lida länge.. /Husse o. Matte och barnen.
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:
När förra året led mot sitt slut valde vi att flytta båten till en annan brygga över vintern. Dels för att där fanns bättre förtöjningsmöjligheter, dels för att där är mer strömt och således mindre tjcok is. Inte för att det spelar så stor roll för vår båt i fartygsstål. Men där fanns rejält med ringar så man kunde lägga mer än två tampar. Nu var det i vart fall dags att flytta tillbaka till vår vanliga plats. Det var en del öppet vatten eftersom marinans personal vart ute och brutit med sin egen bogserbåt men inloppet till viken hade frusit igen och vid min vanliga bryggplats låg isen kvar ett tiotal meter ut. Vi startade upp maskin utan problem och gjorde loss vinterförtöjningarna och tuffade ut, rakt igenom isbältet som inte var mer än några centimeter tjockt. Men hon plöjde sig lätt igenom. Vi tog en tur runt ön med kom fram till iskanten och fick vända. Hade ingen större lust att utmana ödet och riskera att fastna eller skada skrovet på allt för tjock is. Väl tillbaka fick vi däremot bryta oss in till bryggan men det gick lätt. Ett par gånger in mot bryggan på olika ställen och sedan gick det lätt att trycka sönder isen med 12 ton bredsida. Såg rätt kul ut med is överallt utom ett brett uppbrutet bälte in till vår båt. Men man vill ju hjälpa våren på traven =)
Idag har jag varit hos Polar Print för att hämta mitt alldeles egna exemplar av Trekker. Det gick ganska lätt att få bli testpilot för detta nya hjälpmedel på den svenska marknaden. Fortfarande saknas svenskt tal men det lär komma under våren. Jag har ju redan berättat om vad Trekker är och gör så nu ska jag bara sätta igång och använda den.
Idag fick vi äntligen ett livstecken från vår Faxe som omplacerades för ett år sedan. Vi har inte haft någon kontakt med hans nya husse och har inte vetat vad han heter eller har för mejladress. Bara att han skulle bo i Karlstad.
Idag fick vi mejl från Faxe och hans husse som hade surfat förbi vår hemsida som av en händelse. Jag vet inte om han satt och sökte men hamnade i alla fall hos oss. Och vi fick lite bilder på honom och det känns såklart otroligt kul att han har det bra!
Husses föräldrar bor söder om Stockholm men själv pluggar han i Skövde och de verkar ha det bra.
Idag har jag och Teo hållit föredrag om ledarhunden inför ett gäng synskadade ungdomar som jag tror gick i 6:an eller nåt sånt. Berättade om hur ledarhunden funkar, vad man själv behöver kunna för att få ledarhund, hur man söker hund och vilka problem det kan innebära. Jag har lite svårt att prata om sånt här på den åldersnivån kände jag, hela tiden avbruten av frågor som handlade om något annat hundigt än det jag just pratade om. Men föredrag är viktigt och roligt. Var mycket ute på sånt förr, på 90-talet även i uppvisningar på Räddningshunds-SM i Rosersberg har jag för mig. Numera sker inte så mycket uppvisningar tycker jag. Borde vara mer sådant.
Men barnen var intresserade och nyfikna och ett par fick prova att gå med teo. Det är ju inte så lätt att få en äkta känsla för hur det är, särskilt som teo tyckte det var päst att valla småglin i korridorerna. Men jag tyckte ändå han kämpade på väl =)
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:
Idag har jag varit på hjälpmedelsföretaget Polar Print för att återlämna ett hjälpmedel jag haft till låns för utvärdering under en veckas tid. Hjälpmedlet heter Trekker och kommer från företaget Visuaid.
Trekker är ett talande GPS-baserat orienteringshjälpmedel för synskadade. Utrustningen består av en ”sele” eller band man hänger över axeln. Längst ner på den sitter en HP handdator i en plasthållare, på mitten sitter en GPS-mottagare och högst upp sitter GPS-mottagarens antenn samt en liten högtalare. Det är ingen tung utrustning med en röra av remmar och kablar.
Själva handdatorn är som sagt av märket HP och utrustad med pekskärm. För att det ska fungera för synskadade har Visuaid verkligen tänkt till! På skärmen sitter en tunn plastfilm med små stansade runda hål i tre lodräta rader. Meningen är att man ska peka i dessa hål för att peka exakt på rätt ställe på skärmen.
I själva handdatorn som kör operativsystemet Windows CE körs sedan en speciell programvara som heter Trekker. Dels fastställer den de förutbestämda positionerna på pekskärmen så att de kan användas för inmatning av text. De fysiska knapparna längst ned på PDA’n styr också själva systemet.
Trekker kan läsa upp vilken gata man befinner sig på och vilken korsning man närmar sig. Den beskriver korsningens struktur, det vill säga om det är en trevägs eller fyrvägskorsning samt läser upp alla alternativ i korsningen med gatunamn från vänster till höger. När man passerat korsningen plingar Trekker till och meddelar vilken gata man valt som bekräftelse.
Så nu har jag alltså haft detta system till låns en vecka och trots att det är lite byngligt att hålla på med och hänga på sig och ladda och att batteritiden är begränsad så har jag bestämt mig för att försöka söka en sådan pryl som hjälpmedel. Underbart att i många fall i fortsättningen slippa fråga folk på stan om vart man är och hur man kommer till en bestämd adress. Det blir inte helt sällan alldeles galet!
Ännu så länge pratar den bara engelska vilket gör uttal av svenska gatunamn ganska kryptiska, men det är en vanesak. Dessutom lär svensk översättning komma inom kort och då kan detta bara bli ännu bättre!
Nu är det natt och jag och min lillebror nattsuddar. Förutom att åka till MC Donalds i Sjöndal mitt i värsta snöstormen så har vi pysslat med att försöka få in en film från VHS till datorn. Brorsan har en inspelning av Arne AnkaW på VHS som jag väldigt gärna vill ha i datorn. Men det var visst inte så lätt. Men jag äger inte något kort för att ta in analog video från en VHS-bandspelare in i datorn. Så istället kopplade jag in VHS-bandspelaren in i min DV-kamera som har analoga ingångar. När filmen väl fanns på DV-band, försökte vi överföra den till datorn via videoredigeringsprogrammet Studio DV för att sedan spara den som video-CD eller DVD.
Men då visade det sig att datorn var för seg för att orka hantera så lång film. Det blev hack i filmen så jag får ropa på min kompis Egge som jag vet löser det lätt som en plätt!
Men coolt ska det bli är filmen väl finns digitalt för kopian bror har, är väldigt sliten och kommer nog inte fungera så länge till. Tyvärr är det bara den korta versionen av inspelningen från Stockholmsteatern. Det ska finnas en längre. Men detta får duga fint i brist på annat!
Men ska jag fortsätta med sånt här jobb måste jag nog skaffa mig ett AV-kort till datorn. Men då kanske måste skaffa mig en hetare dator också…
Jo, jag konserverade båten verkligen i rättan tid. Dagarna efter sjönk temperaturen till -17 grader. Nu är julen överstånden och det känns ganska bra. Visst är det lite kul för barnen, men mest av allt är det hysteri och stress där barnen bråkar och slåss och man själv känner att man nog inte riktigt räcker till. Nu följer en låååång helg och med lite tur kommer lillebror från småland och hälsar på med sin ”nya” flickvän. Vi får se. Sedan några dagars jobb och sedan nyår och helg igen.
Så var det dags för den första vinterkonserveringen av vår nya båt.
Och det är nog i grevens tid. Fast ännu ligger inte isen och ingen snö och temperaturen har inte vart så värst långt ner. Fast gör man det såhär års får man bara färskvatten i hinkar istället för att bekvämt dra fram en slang om man gör det tidigare på hösten. Vi blandade glycol och vatten, körde igenom det genom motorn. Joche hjälpte till.
Tro inte att jag gillar vintern..Den är bara en transportsträcka tills nästa vår full av tungsinne och frossa och slask. Men när vintern ”äntligen” kommit är våren en årstid närmare. Den här hösten gick förhållandevis bra. Idag är båten konserverad och lagd i dvala, förtöjd med extra tampar för att klara stormarna i vinter. Detta är nog reckord i hur sent man kan konservera en båt. Men det var ju först nu minusgraderna kommit och om några dagar ska det bli riktigt kallt säga det. Nu har vi burit spannvis med färskvatten, oturligt nog slogs vattnet av just idag och kranar och ledningar är tömda. Men nu är det åtminstone gjort och jag längtar efter vår då man åker ut, monterar batterier och startar upp för första gången på våren. Det där nervösa trycket på startknappen, ska det fungera i år igen…
Jaha, så har man vart ute på båttur i slutet av november. Igår fyllde vi termosen med kaffe, slåg på värmen och tuffade ut på årets förmodligen sista resa. Galadriel flyttades till vinterbrygga och då kunde man inte låta bli att ta ett varv ut på Mysingens näst intill spegelblanka vatten. Var årstid har sin charm och med hätt kaffe och värme och stängd dörr hade vi det väldigt bra. Nu väntar oljebyte och frysskydd till veckan.
När jag fick min första ledarhund Farris 1993 var jg så lycklig! Vilken enorm förändring det innebar och en sån frihet! Att gå och treva sig fram med vit käpp på egen hand, det kunde bli både det ena och det andra. Men då blev det roligt att ut och gå. Jag och Farris utforskade snabbt nya platser och han var expert på att minnas platser om vi så besökte dem en gång för flera år sedan så minns han ungefär hur vi gick.
Vi var dessutom mycket i farten då, besökte krogar, caféer och restauranger, bio, hotell och allt möjligt. Det var sällan problem att ta med sig hunden. Och de få gånger det blev tjafs gick det nästan alltid att lösa och diskutera, visa intyg från Hälsovårdsmyndigheten så att restaurangägarna förstod att de inte hade något surt att vänta av myndigheter efterråt. Ibland var det till och med så att vakter och garderobspersonal ”slogs” om vem som skulle ta hand om hunden på de få ställen där hunden inte kunde följa med in i matsalen eller på disco och liknande. Mitt dåvarande stammishak var Tre Remmare på vasagatan. Då var problemet snarare att dom inte skulle mata eller skämma bort hunden, som på Mammas i Åkersberga där dom hade ovanan att locka upp hunden på disken med framtassarna och mata med korv :) Det var inte bra såklart :).
Men betydligt bättre än det som är nu! Senaste tiden har det bara blivit sämre och sämre med möjligheten att ta med sig sin ledarhund ut på stan. Problemen började redan i mitten på 90-talet och jag var en kort tid aktiv i ledarhundsföreningen SLHF och satt med i styrelsen. Där försökte jag dels få ledarhundsförarna mer aktiva och hitta på aktiviteter och dels reagerade jag på att det faktiskt sakta blev svårare och svårare, knappt märkbart men ändå. Jag minns TV-reklam i som jag har för mig Anslagstavlan där det informerades om ledarhundens uppgift och allmänheten visste och avgudade ledarhundar.
Och nu under 2000-talet har det blivit märkbart värre. Det känns som det är mer regel än undantag nu att inte komma in på en restaurang och det hjälper inte heller längre att vifta med lagtexter. Och detta har diskuterats vilt på epostforum för ledarhundsintresserade på Smartlist.Nu.
Och här om dagen hörde en journalist av sig som arbetar på en kassettidning och frågade om jag inte ville gå en prommenad på söder och testa tillgängligheten på caféer. Upprinnelsen var en fika som jag och min kompis Sussie skulle ta. Vi gick hela Västerlånggata ner från Riksdagshuset ner till Skeppsbron och det ligger MÅNGA ställen längs den vägen. Och vi blev slutligen insläppta i rökavdelningen på ett fruktansvärt trångt källarcafé och äntligen fick ta vår fika.
Så jag och Teo gjorde samma prommenad idag med henne fast i light-version och såklart med samma resultat. Hur artikeln kommer låta vet jag inte men hon är jättebra. Och det är alltid bra att problemet blir belyst åtminstone.
Sedan får vi väl se om Synskadades Riksförbund och ledarhundsförarna nöjer sig med att gå mellan hemmet och ICA (där man inte heller får ta in hunden även om man använder det som postombud) och inte vill ha stor glädje av sitt strålande hjälpmedel om 10 år. För det är det jag ser som en stor fara. Om 10 år kommer ledarhunden som hjälpmedel vara så svårt att använda i samhället att det kommer vara mer belastning än till glädje. Och det är så sorgligt att det är ”vi själva” som förstört det och bland annat låtit allergikerna föra sin propaganda helt emotsagd.
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:
Jag bestämde träff med Miraa på Soldaten Svejk på Östgötagatan. Vi sågs på träffen på Bavaria och bestämde senare att ses igen själva och ta en öl i lugn och ro. Roligt var med henne att hon direkt lärde sig skriva punktskrift och hon fick en reglett av mig som man förhand använder för att skriva punkt. Det kruxiga med den var att man dessutom skriver punkt spegelvänt och baklänges för att det sedan ska bli rätt när man vänder på papret. Så det var jag grymt imponnerad av!
Där satt vi i alla fall och pratade skit mellan himmel och gjord och drack god tjeckisk pilsner. Men det dröjde inte så länge innan vi fick sällskap av WI som hämtade oss och körde oss hem till K i Solna har jag för mig. Där fick Teo faktiskt ligga i hallen medans vi drack té, pratade skit och någon spelade gitarr och K spelade piano. Dessutom loggade vi in på chatten och pratade med andra som inte var med. En trevligare och roligare och mer avspänd träff än den på Bavaria vilket väl kanske är ytterst naturligt.
Sent på kvällen fick jag skjuts in till stan och tog en cab hem.
Idag har jag och Sussie varit på stan och fikat, eller rättare sagt försökt fika men det gick inte så bra. åtminstone inte till en början.
Vi träffades efter jobbet på Gamla stans tunnelbanestation för att ta en kort vandring till något av fiken i kvarteren. Säkert 10–15 caféer senare hamnade vi i en rökig källarlokal där vi till slut kunde dricka kaffe. På alla ställen vi försökte besöka av typen fik, blev vi utslängda på grund av hunden. Minns nu inte vilket ställe det var, men ett av dem stod någon som nog var ägaren i helt andra änden av lokalen, säkert 15 meter bort och skrek ”TA UT HUNDEN, TA UT HUNDEN!” och vägrade prata med mig, vägrade titta på det papper som visar att han får släppa in ledarhundar och servicehundar för Livsmedelsverket. Men han hade en bardisk och för säkerhets skull även en stol mellan oss och sig själv. Helt tokig!
Det håller verkligen på att gå åt helvete för oss med ledarhund i det här landet. Synskadades Riksförbund och Sveriges Ledarhundsförare SLHF är två klubbar för inbördes beundran som båda mer verkar emot än för våra intressen. Och Synskadades Riksförbund är en skyddad verkstad där folk verkar föredra att åka färdtjänst resten av sina jädra liv.. det är så tragiskt..
Jag har varit ganska aktiv åtminstone läsare på SPS – Stödsajten för drabbade av Panikångest och Social fobi-sajten, både i deras forum och IRC chat. Har hittat många chat och mejlvänner som jag haft stor glädje och nytta av och jag hoppas det varit ömsesidigt och att åtminstone några förblir vänner för lång tid. Livet, låter lite för stort.
Men träffen kändes lite konstig. Vi träffades på restaurrang Bavaria som låg i ett litet krypin typ mitt på Götgatan. Teo fick nätt och jämt komma med in men till slut gick det. Men många av dem hade social fobi tror jag vilket ju gör en träff lite skum. Jag satt mest och lyssnade in, några kände varandra väl och pratade såklart med varandra men det var nog inte så lätt för mig som ny i gänget IRL att komma med. Men några pratade jag med som jag pratat med live. MI, Miraa, AK och WI pratade jag nog mest med.
Det blev bara en öl på det stället. Personalen var svår att få tag i och jag ville inte fråga någon om vägen till toan vilket jag skulle behöva om jag hinkade mer pilsner ;) Ett genant litet problem jag alltid lider av på nya hak :) På något vis kändes det som om kontakten med de flesta funkar bäst på chatten. Något som säkert beror lika mycket på mig som andra. Men några träffar jag gärna igen.
Efter tre veckors strul, med tre rejäla avbrott i internetandet har Bostream äntligen visat sig vara den dröm-ISP vi hittils tyckt att dom är. Felet är fixat och vi hoppas det var rätt fel dom fixade =) Den som har en lever får se =)
Denna dag var det fest på vår marina med båtparad och festligheter.
Vi deltog i paraden som gick ut ur viken ner mot Nynäshamn och hem igen. När paraden vek av in mot hemmahamnen bröt vi oss ur ledet vinkade, och satte kurs på Rånö där vi planerat att äta middag på Rånökällan. Underbart god mat som vanligt. Hem fick vi idka mörkernavigering. Vi kom väl inte iväg från Rånö förrän vid 21-tiden. Väl hemma i viken igen var festen i full gång på marinan. Det var en klar mysighetsfaktor att glida in där i mörkret med tända lanternor och höra dragspelsmusik och glam från festen iland. Men vi stannade inte på grund av alla våra trötta barn. Vi lade till och åkte hemmåt.
