Få hjälp på distans med appen ”Be my eyes”

Bild: Skärmdump appen Be My Eyes

Bild: Skärmdump appen Be My Eyes inställningar

Jag har testat appen Be My Eyes för iPhone från Be My Eyes ~ Lend Your Eyes to the Blind. Via appen ska man kunna få hjälp på distans genom en iPhones videokamera i olika situationer så som orientering, färg på kläder, eller liknande.

Nedladdning och registrering

Appen laddas ner gratis från App Store eller Google Play. Det är samma app som används oavsett om man är synskadad och den som behöver hjälp eller ”syntolk” och den som vill hjälpa andra.

Att registrera sig är också gratis och enkelt och man kan antingen skapa ett konto manuellt i appen, eller registrera sig med hjälp av sin Facebook-profil vilket är mycket snabbt och enkelt. Vid registreringen väljer man också om man är blind eller seende. Översättningarna i appen är inte helt korrekta ännu, så i dagsläget väljer man om man är ”synskadad” eller ”blind”, men man menar naturligtvis ”seende” eller ”blind”.

Att få hjälp

I appen finns en statusrad längst ner där det står hur många som är online, hur många hjälpare och hur många blinda samt hur många som fått hjälp. Över hela mittendelen av skärmen finns knappen ”anslut till första tillgängliga hjälpare” och högst upp i vänster hörn finns knappen inställningar. Där kan man lägga till språk. Som standard står där nu svenska och då är tanken att appen enbart ska söka svenskspråkiga hjälpare. Lägger man till fler språk lär den även söka folk med dessa språkkunskaper, till exempel engelska.

Översättningen i appen är ganska yxig. Den är utvecklad av danskar och efter kontakt med dom känner dom till översättningsmissarna och ska försöka åtgärda dom. Översättningsfelen gör det lite klurigt att installera men man tar sig fram. Bland annat lyder statusraden längst ner på skärmen:

Att vara mina ögon grupp nätverk 81.1k den seende, 6.0k blinda, 13.6k hjålpt.

Exempelvis 81.1k betyder således 81100 som är online/registrerade, 6000 blinda online och 13600 som fått hjälp. Dessa siffror tyder på att chansen att få hjälp är ganska stor. Hur många svenskspråkiga registrerade det finns framgår inte.

När du som behöver hjälp startar appen, trycker du på knappen ”anslut till första tillgängliga hjälpare”. Appen ansluter först till nätverkets server och börjar spela en liten melodi medan sökandet efter hjälpare pågår. Appen meddelar också att den första delen är klar och att man nu väntar på den andra delen vilket innebär att hitta en ledig hjälpare.

Den första tillgängliga hjälparen får upp en notis på sin skärm och kan då välja att ansluta. Som det verkar, finns ett poängsystem som gör att ju fler man hjälper och desto mer aktiv man själv är, desto fler poäng får man. Antagligen innebär detta att man också får fler uppdrag och är mer ”pålitlig” än den som aldrig accepterar en förfrågan. Du kan således inte styra vem som ska få det och om det ska vara en vän eller någon okänd.

När en hjälpare svarar kopplas en videolänk upp med ljud och bild så att hjälparen ser vad du riktar kameran emot och man har samtidigt röstkommunikation i realtid. Hjälparen kan beksriva vad du filmar med kameran.

Jag har testat lite och det gick ganska fort att få kontakt. Det var en svensk kille som svarade och han kunde se den whiteboard jag riktade kameran emot och även en brandsläckare som satt under tavlan på väggen. Han kunde även beskriva vad som fanns ritat på tavlan.

Hjälparen jag pratade med fick sitt första uppdrag. Han hade haft appen i 2 veckor och var en ung kille.

Att tänka på

När man använder appen är det viktigt att tänka på att man inte visar något privat eller känsligt då man inte vet vem man får hjälp av. Kreditkort, räkningar, kontoutdrag, ID-handlingar, privata situationer som naket och liknande. Jag som får hjälp ser inte namnet på den som svarar och antagligen ser inte heller hjälparen mina kontaktuppgifter. Jag valde själv att presentera mig med förnamn och då gjorde hjälparen detsamma.

Förbättringar

Man har tänkt rätt när man har skapat appen, föredömligt enkelt användargränssnitt men katastrofal svensk översättning. Appen är så enkel att det inte tar någon tid alls att komma igång när man behöver hjälp. Möjligen tar det lite lång tid innan appen kopplar upp till dess server och börjar söka efter en tillgänglig hjälpare.

Något jag ändå saknar är möjligheten att välja om jag vill att någon okänd eller känd ska hjälpa mig. Det är inte otänkbart att man behöver hjälp med just räkningar, medicinförpackningar, kläder eller saker som bara insatta förstår rörande hjälpmedel exempelvis. Det kan också finnas sitautioner då jag absolut vill ha en för mig helt okänd person som stöd.

Det hade varit ganska enkelt löst genom att låta appen kolla vilka registrerade hjälpare som finns och matcha dessa med ens Facebook-konto eller adressbok i telefonen och lätt låta användaren välja på två knappar för att söka hjälp av känd eller okänd. Detta var en funktion Polar Print tidigt lade in i sin app Bildtolken för många år sedan. Är det tillräckligt många som efterfrågar en sådan möjlighet kanske den kommer.

Användningsområde

Konceptet är inget nytt. Redan 2008 utvecklade företaget Polar Print Bildtolken som då var en app för den tidens Nokia-telefoner med operativsystemet Symbian 60. Redan då tänkte man sig att kunna skicka både bild och ljud till seende för att få hjälp att tolka sitatuioner och i den appen kunde man välja om uppdraget skulle skickas till vem som helst, ens vänner eller alla utom ens vänner.

Användningsområdet för den här typen av appar tycker jag låter bättre i teorin än vad det sedan blir i praktiken. Många synskadade önskar lösningar för att få hjälp med svåra situationer men Bildtolken blev aldrig speciellt välanvänd även om det säkert kunde skyllas på den tidens teknikmognad hos användarna och den tidens enkla telefoner.

Men ändå tycker jag min teori bekräftas. När jag först fick nys om appen publicerade jag inforamtion om den på en lista, men det verkar inte ha uppstått någon rusning och ingen verkar ännu har provat den.

I mitt eget vardagliga liv är jag omgiven av seende familjemedlemmar och självklart är det enklare att fråga någon av dom än att starta en app och vänta på kontakt. Men jag har ändå inte lyckats hitta någon situation dessa dagar som gått då jag känt att jag verkligen behöver den.

Vilka slutsatser man ska dra av det vet jag inte riktigt. Risken är att saker utvecklas och inte nyttjas. Det kan bero på att det är fel lösning och att synskadade hellre väljer andra befintliga verktyg så som ledsagare, anhöriga etc. I värsta fall är självständigheten och viljan till självständighet för låg så att man inte sporras att använda sådana verktyg hellre än att nyttja just befintliga ledsagare.

Det finns vissa saker jag skulle vilja ha hjälp med men där en sådan här lösning inte fungerar. Nummer på bussen som kommer till exempel. Men då tar det för lång tid att etablera kontakt, eller så får man etablera kontakt och hjälparen får spendera väntetid med mig tills en buss kommer vilket ju är ohållbart.

Nu ska jag försöka hitta vettiga situationer i livet där jag ska försöka använda appen. Kanske kommer fler testa om behovet verkligen finns.

[tags]Synskadade, Synnedsättning, Apple, iPhone, Tillgänglighet, Be My Eyes, Syntolkning[/tags]

Så långsamt att bygga upp, så fort att rasera…

När det gäller det här med träning av hundar, då framför allt tjänstehundar, kan man lägga ner mycket arbete och få det väldigt bra. Sedan räcker det med en liten grej, en obetänksam eller i värsta fall hänsynslös människa så får man ta många steg tillbaka och börja om.

Jag möter många taxichaufförer i och med Färdtjänsten i mitt liv. Jag brukar ta tre djupa andetag efter jobbiga möten och tänka ”vi är alla människor”, men ibland hjälper det inte. Men hur mycket religion, politik eller skitmusik som än skvalar i bilen, håller jag på en sak väldigt hårt — min hund sköter jag! Ingen får lasta eller lasta ur min hund, ingen annan än jag får hälsa på henne. Även om selen är av, är taxiresan i tjänsten och vissa regler gäller.

Reglerna som jag satt upp finns där av bestämda skäl. I grunden handlar det så klart om att min hund ska fungera som tjänstehund, men inte minst att undvika olyckor. Bagageutrymmet ska vara tomt på lösa och vassa delar. Det har hänt att både vinterdäck, verktygslådor, rengöringsmedel och möbler har legat där. Vidare ska hunden sitta ner när luckan stängs och öppnas och hunden ska sitta kvar tills jag kopplat henne. Det senare är också för att undvika olyckor, hundar som klämmer svansar eller hoppar ur bilen utan kontroll och riskerar att bli påkörda i trafiken.

Normalt sett fungerar detta bra. Men ibland träffar man folk som inte bara kan respektera det man bestämt. En dag matade chauffören min hund med levergodis. Han var själv hundägare och så van vid hundar. Allt gick så fort att jag inte hann säga nej, det var bara en godis. Jag förklarar att han inte får göra så och något om varför.

Någon vecka senare träffar vi på samma chaufför. Jag märker hur hunden direkt tappar koncentrationen och reser sig upp från sittande för att gå fram till honom. Jag korrigerar hunden surt för att chauffören gjort fel. När det är dags att kliva av igen säger han ”inget godis idag?”, jag svarar nej, men precis när hunden hoppar ur får hon ändå en godis.

Nu märker jag att hunden inte längre lydigt hoppar in och sätter sig i hörnet. Nu hoppar hon in och nosar efter chaufförens händer. Samma när resan är slut och luckan öppnas, står numera hunden upp vid kanten och sträcker sig efter chauffören.

Allt jag jobbat med dom senaste 3,5 åren har rubbats ordentligt på grund av en enda människa och jag får lägga ner jobb på något helt onödigt som fungerat perfekt tills nu. Och träffar jag honom igen kommer det upprepas och jag tvingas vara skarp.

Så tänk på det, även om det inte är en tjänstehund ni möter. Fråga alltid föraren först om ni får hälsa eller klappa och inte minst om ni får ge hunden något. Som en gammal hundinstruktör sa en gång ”ska du klappa får du skaffa en egen” :)

[tags]Hund, Hundar, Ledarhund, Ledarhundar, Synnedsättning, Synskadade, Taxi, Färdtjänst[/tags]

Inomhuscykling i Munktellarenan 2015 del I

Bild: Joakim Nömell & Thomas Egrelius tar paus

Bild: Joakim Nömell & Thomas Egrelius cyklar tandemcykel i Munktellarenan

Idag var det dags för inomhusträning för paracyklister i Munktellarenan i Eskilstuna. Vi hade ett träningstillfälle i december, men då blev min pilot MP sjuk så vi fick ställa in.

Idag åkte jag och Egge för att delta och det kändes väldigt inspirerande. Efter alla pass på trainer och löpband så kändes det kul att rulla på riktigt och känna den riktiga fartvinden och inte en bordsfläkt. Även om det innebar varv efter varv på en 200 meter lång löparbana och fartvinden var inomhusluft :)

Extra spännande kändes det att prova nu när jag skaffat Garmin Vector effektpedaler även till pilotens plats. Vår effekt mäts nu i watt var för sig och vi kan på så vis se både vad vi presterar individuellt och gemensamt.

När vi anlände hade vi lite pyssel med att få tekniken att fungera, men när allt var igång rullade vi totalt 4,6 mil uppdelat på 8 pass. Det första på 6km var mer uppvärmning, följt av ett mil långt pass för att få igång kroppen ordentligt. Men på en 200 meter lång löparbana blir en mil 50 varv, så vi övergick till att köra resterande pass som 5km intervallträning vilket kändes både nyttigt och roligt.

Idag var det också väldigt många cyklister som kom, både nya och gamla, nybörjare och proffs. Ett högt tempo och god stämning. Cykling varvat med fika och prat med trevliga människor.

Egge hade vänligheten att sammanställa en liten jämförelse av våra värden efter dagen och det är roligt att vi ändå ligger så pass jämt. Jag är dock ännu mer glad över mina egna värden då dom är väldigt bra. Under vinterns pass på trainer har jag mestadels kört en och samma bana som är ganska flack. En flack bana på trainer ger egentligen inget motstånd alls medan motsvarande cykling på riktigt ändå ger det motstånd det innebär att flytta ekipaget framåt. Det här var första gången jag cyklade med Vector på det viset och det gav lite andra värden.

Pass 1: max 789W, medel 276W, NP 290W
Pass 2: max 746W, medel 290W, NP 304W
Pass 3: max 697W, medel 311W, NP 313W
Pass 4: max 864W, medel 298W, NP 306W
Pass 5: max 755W, medel 270W, NP 286W
Pass 6: max 750W, medel 254W, NP 270W
Pass 7: max 863W, medel 262W, NP 284W
Pass 8: max 459W, medel 259W, NP 259W

Betänker man att det som sagt var en helt platt bana utan något motlut känner jag mig galet nöjd med dessa värden och kan knappt vänta tills vi kommer ut på vägarna och får se hur det ser ut då.

Garmin Vector har nu också lanserats med något som kallas ”cycling dynamics” som ger en hel rad värden om hur man fördelar kraften på pedalerna. Där kunde jag nu se att jag lägger kraften nästan helt centrerat på pedalen, +/- några millimeter från centrum och också att jag är ganska bra på att använda stor del av pedalvarvet för att ge kraft. Det handlar om att både trycka med det främre benet samtidigt som man drar med det bakre för att hjälpa till. Där kunde man se att min kraft pågår ungefär från ca 10° enda runt till ca 260°. Min momenteffektivitet ligger runt 90% på båda benen och mina ben är jämnstarka +/-1%.

Allt detta kan Garmin Vector nu visa och det är upp till mig att använda det till något vettigt och för en oinsatt är detta bara konstiga siffror. För mig är det nu ren glädje :) Men är man intresserad kan man läsa mina första intryck av Garmin Vector här.

Nu ska vi lasta cykel och oss själva och fara hemåt. Jag känner mig fylld med energi men med en hals som signalerar en början till förkylning :) Nästa cykling inomhus sker den 21:a februari och då med Patrick ”teknikpappan” Arkley. Då får piloterna sinsemellan göra upp om vem som för tillfället har starkast benmuskler :) Jag har inte frågat om tillåtelse att publicera Egges värden här så det får man kanske läsa i hans blogg framöver. Men han har absolut ingenting att skämmas över och jag får lägga på ett kol om jag inte ska få stryk :)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Eskilstuna, Träning[/tags]

Garmin Vector del II

Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong
Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Jag har tidigare skrivit om att jag nu utrustat mig och min cykel med Garmin Vector vilket är en effektmätare integrerad i pedalerna. Den mäter den rena muskelstyrkan i benen och omvandlar den till watt och ger en väldigt bra bild av hur man presterar med flera olika mätvärden.

Fördelen med Vector för ett tandemekipage är att kraften för piloten och
stoker mäts separat. Med en kraftmätare inbyggd i navet eller vevpartiet
ger den gemensamma kraften i watt och då går det inte att veta vem som
presterar vad.

Nu är min tandem äntligen utrustad med Vector både hos mig och piloten. Nu idag investerade jag i ett andra set pedaler till pilotens plats och det ska bli intressant att börja köra med inför vårens träningar och tävlingar. Det viktigaste utbytet vi kommer ha av denna information är ens individuella prestationer naturligtvis samt den gemensamma effekten vi kommer kunna generera. För min egen del, är jag mer intresserad av mina egna värden och vill kunna erbjuda samma möjlighet för mina piloter. Det innebär rent krasst att jag kommer kunna välja den starkaste piloten inför tävlingar, men jag kommer ha mera fokus på att utvecklas själv. Däremot har jag ingen aning om hur vi ligger styrkemässigt jämfört med varandra och det ska bli intressant.

Det första tillfället att testa Vector blir nu under inomhusträningen i Munktellarenan på lördag. Då kommer min pilot Thomas att få prova Vector. Det blir säkert en uppföljning på detta under våren när vi börjat samla lite resultat.

[tags]Cykel, Cykling, Trainer, Elite, GPS, Garmin, Garmin Vector, Vector, Kraft, Träning, Prestation, Motivation[/tags]

Personaldagar i Nynäshamn

I början av februari är det dags för sammanslagningen av dom båda syncentralerna i Långbro och Sabbatsberg i Stockholm samt flytt till nya, gemensamma lokaler på Fleminggatan 48 ovanpå Västermalmsgallerian. Inför flytten har vi nu haft två personaldagar på Utsikten Meeting i Nynäshamn.

Under den första dagen samlades idéer in från personalen kring hur olika utmaningar kan lösas. Under eftermiddagen lyssnade vi till en föreläsning om olika personligheter indelade i färger. Grovt beskrivet skulle då röda människor ses som framåt och målinriktade, gula ha stort behov av att synas, blå väldigt noggranna och kritiskt granskande och gröna hänsynstagande och måna om andra människor. Kring detta fanns givetvis mycket detaljer och föreläsningen var väldigt underhållande.

Sättet att dela in personligheter var väldigt träffande på somliga men kanske ingen exakt vetenskap. Själv har jag i så fall drag av alla färger men kan självklart se dom mest tydliga dragen.

Under första kvällen var det middag följt av underhållning i baren. Det blev en tidig kväll för mig. Dagen efter innehöll sammanfattning av gårdagens idéinsamling och lite frågestund och information kring det man vet om flytten, vilket kanske inte var sådär väldigt mycket. Det känns som ganska mycket är lämnat till framtiden. Det är klart, det är ingen liten apparat att slå ihop två enheter till en med ca 80 medarbetare, både logistiskt och känslomässigt.

Under eftermiddagen har vi fått lyssna till Paralympics-simmaren Maja Reichard som föreläste på temat om att vända motgångar till framgång. Jag uppskattade kanske den föreläsningen mer för egen privat del än att jag kanske tyckte den hade med kommande utmaningar för oss att göra.

Nu är dagarna slut och det bär snart av hemåt.

Det är ungefär tre veckor kvar till flyttlassen går och måndagen den 9:e februari åker jag till en ny arbetsplats. I den dåliga vågskålen som förvisso väger tungt, ligger dom försämrade möjligheterna att rasta hunden. mitt i city är dom näst intill obefintliga och definitivt inte bra. I den andra vågskålen ligger många fördelar. En lite enklare resväg, eget arbetsrum och den allmänna nytändning sådant här åtminstone ger mig.

Utmaningen för enheten som sådan nämner jag inte så mycket om. Jag tror det kan bli tufft och att risken är stor att det som är mindre bra fortsätter i gamla spår för att det är för jobbigt att ändra på och att en sådan här sammanslagning kanske inte automatiskt är lösningen på alla problem.

Nu ska jag gå tillbaka till jobbet och packa det lilla som behöver packas i mitt rum och ta hand om dom sista klienterna på den här arbetsplatsen.

[tags]Arbete, Jobb[/tags]

Anmälda till Skandisloppet 2015

Nu börjar vårens motionslopp ta form. Jag och kompisen Egge är redan anmälda till Vätternrundan, jag och Patrick kommer inom kort att anmäla oss till Halvätern 2015 och nu är vi anmälda till Skandisloppet under UNT Bike Weekend i Uppsala. Vi körde motionsloppet för första gången 2014 och det var ett bra lopp trots att det skedde lite missöden med servicen i depåerna.

Det känns roligt att anmäla sig, även om det är ganska långt kvar till den 9:e maj. Men det blir något ytterligare konkret att se fram emot och börja planera och träna inför.

Förra året cyklade jag och Egge från Stockholm till Uppsala kvällen före loppet och övernattade hos hans föräldrar. Ett trevligt upplägg som dessutom gav mer cykling. Jag är ju också barnsligt förtjust i stadscykling, något som inte ger så mycket motion men något som jag inte gör så ofta. Mina stadspendlande vänner tycker nog jag är lite knasig, men är man mest van vid långa landsvägar mil efter mil, så kan lite rödljus, trafik och människor kännas lite speciellt :)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Motion, Träning, Motionslopp, Stockholm, Uppsala[/tags]

Liniment och värkande ben

Foto 2015-01-03 11 55 45Årets första löprunda utomhus oroade mig lite. Jag har försökt varva löpning på band med cykel på trainer för att hålla igång men spara vaderna lite. När jag räknar efter inser jag att det kanske kunde varit något mer vila under julledigheten och passet i förrgår var jag tvungen att avbryta på grund av värkande vader efter ca 5km.

Efter att ha läst på lite om liniment bestämde jag mig för att prova det på mina trötta löparben. Jag har aldrig behövt använda sådant förut och det finns så många olika sorter. Efter att ha provat tigerbalsam som jag inte tyckte gav någon som helst effekt, gick jag på det som verkade vara starkare, Linnex stick. Det fick bra kritik på olika forum även om någon enstaka uppgav att den reagerat och fått väldigt ont i huden.

När vi gav oss iväg kände jag direkt att träningen givit resultat och att det gick fortare och lättare. Men jag kände också av värken i vaderna och med det blir löpsteget sämre och värken värre och pulsen stiger. Vi kortade av turen en kilometer för att inte riskera skador och förvärra situationen.

Vid målgången visade klockan entydigt bättre resultat trots att det känts så tungt. Men tyvärr började vaderna brinna som helvetets eldar där jag smort linimentet. Det kändes som tusen nålar ungefär och bara en lätt beröring av kläder gjorde att det sved fruktansvärt. Jag hade läst att det inte hjälpte att duscha, men att olivolja skulle lösa upp linimentet. tyvärr hade vi ingen olivolja hemma men läget blev så desperat att det fick duga med matolja som jag gned in benen med och torkade av. Jag provade först med kallt vatten som hjälpte en kort stund men som efteråt verkade sprida ut linimentet och göra smärtan värre, precis som andra skrivit om på forum.

Trots att jag var försiktig när jag strök på medlet fick jag ingen märkbar effekt, varken värmande eller kylande effekt under själva löpningen. Den hemska reaktionen kom först vid målgång och den var inte behaglig. Annars vet jag väl egentligen inte hur det ska kännas. ”Bränner på fint” har någon skrivit på nätet och nog fan brände det alltid :)

Nu blir det vila ett par dagar innan jag gör ett nytt försök. Jag kanske provar Linnex någon gång till innan jag helt ger upp. Kanske tryckte jag för hårt trots allt när jag strök på det.

[tags]Löpning, Träning, Muskelvärk, Smärta, Liniment, Linement, Linnex[/tags]

Årskrönika 2014

Tänk att det är redan dags för denna av mina små klassiker. Det har gått ett helt år sedan jag skrev årskrönikan för 2013 och det känns konstigt nog som inte speciellt länge sedan. Jag minns känslorna och tankarna när jag skrev och jag tänkte på den här stunden, när jag skulle skriva igen.

Med facit i hand, så hur blev 2014 då? Jag skrev att jag hoppades att vi alla skulle få fortsätta vara friska och så blev det. Men annars var det kanske inte så mycket som slog in. Om 2012 och 2013 var händelserika och spännande på många sätt, så har 2014 varit ganska tråkigt. Åtminstone känns det så nu när jag sitter här och skriver.

Träningen

http://2014story.strava.com/video/2989755

Träningen började bra men kom tidigt av sig. I slutet av januari fick jag en ordentlig släng av min magvärk som jag brukar ha någon gång per år eller så. Denna gången var det värre än någonsin och med tanke på hur det slutade borde jag verkligen sökt vård. Det hade kanske ändrat resten av årets förutsättningar.

Vårens träning gick bra och jag kände mig i form och det var många motionslopp inplanerade. Jag hann köra Skandisloppet 2014 och kände mig på gång. Men en vecka senare kraschade jag och min pilot under SMACK-rundan 2014 och jag bröt nyckelbenet och skadade min axel. Det var ganska klart att det planerade loppet Gran Fondo Stockholm som kördes för första gången detta år inte skulle bli av någon vecka senare.

Under ett Gröna Lund-besök i början av juni kände jag hur magvärken kom tillbaka igen. Det var dags för Halvvättern och jag kände paniken komma. På kvällen åkte jag in akut och sökte äntligen för besvären och blev under natten inlagd för blindtarmsinflammation som skulle opereras.

Det var väldigt skönt att äntligen få en förklaring på alla års plåga och förhoppningsvis även en lösning på problemet. Det var fruktansvärt att se hur min cykelsatsning nu slutligen upphörde för detta år. Det hade inte varit lätt att fortsätta cykla med skadad axel, men opererad i magen var liksom uteslutet. Hela den sommaren var full av komplikationer och besök hos vårdcentral och jag fcik inte träna, sola eller bada. Sommaren spenderades med kläderna på.

I augusti var min kropp läkt efter operationen även om jag fortfarande skulle vara försiktig. Men jag började träna både löpning och cykel och bestämde mig för att cykla med Ride Of Hope för Barncancerfonden en sträcka från Uppsala till Stockholm. Inför denna tur startade jag en insamling som fortfarande är öppen och pågår. mitt mål var att samla in 10000kr innan cyklingen och jag nådde lite drygt halvvägs. Den 10:e augusti cyklade vi och då kände jag att kroppen fortfarande svarade bra även om jag givetvis tappat en del.

Under hösten deltog jag och mina kompisar i 2 ytterligare motionslopp och en slutlig tävling där det gick ganska bra men jag hade svårt att behålla sugen. Under året försökte jag på alla sätt att jaga fler piloter för att få mer cykling utomhus. Jag satte upp anslag i en sporthall, annonserade i flera cykelbutiker, stora klubbars Facebook-sidor och stora träningsforum. Alla dessa sammanlagda ansträngningar gav absolut ingenting. Jag kände att det var fullkomligt meningslöst att träna ens själv inomhus på trainer och löpband. För även om jag blev stark och bra skulle jag ändå inte ha någon glädje av det. Alla man pratar med om löpband och trainer säger att det är tråkigt i längden. Så är det givetvis även för mig. Jag får använda stora mått av fantasi för att motivera mig, tänka att jag springer marathon, att varje 2,5km är en mil, för vem skulle orka springa runt 4 timmar på ett statiskt löpband? På trainern rullar en video från Italien där jag deltar i ett race och vinner mot mina konkurrenter. Cykeln gungar lätt under mig och växlarna låter rätt och pulsen slår. Men vardagsrummet står stilla runt omkring.

För några veckor sedan återvände lusten. Mycket tack vare kollegan Ingela och ledsagaren och piloten Peter som började springa och spinna med mig regelbundet. Löpningen utomhus var verkligen räddningen för min motivation och jag kände lusten återvända och nu känns det ehlt OK igen. 2015 here I come!

Arbetsåret

I förra årets krönika önskade jag mig ett lugnare arbetsår och det blev nog så på många sätt. Vi har under den senare delen av året fått en ny tillförordnad chef och det känns verkligen kanonbra! Det är bara temporärt än så länge och funderingarna kring hur det blir sen finns väl alltid men uppfyller mig inte dagligen.

Jag trivs fortfarande med arbetsuppgifterna och eleverna. Det känns som om det jag gör är viktigt och uppskattat. Ska jag nämna något som kanske inte är lika bra så är det möjligen att jag ibland känner att jag stannar av i min egen utveckling. Jag gör allt för att motverka det genom att följa utvecklingen på egen hand men har kanske inte så stor glädje av det i jobbet eller hur man ska säga.

I februari 2015 flyttar vi från Älvsjö till de centrala delarna av Stockholm. Det har naturligtvis varit en stor grej under året och mycket prat om det. Själv ser jag fram emot det på många sätt. Ska mest bli kul att något nytt händer. Lite bättre resväg, lite närmare min löparkompis men ganska mycket sämre möjligheter för hundrastning. Plus och minus med allt, precis som vanligt :)

Jag får eget rum på den nya arbetsplatsen vilket väl blir roligast av allt. Inte för att jag har någora problem att dela med min nuvarande rmskamrat, men det kommer bli ett annat sätt att jobba på som jag tror kommer underlätta en hel del när jag kan ta emot besök på mitt rum.

Kort sagt, det känns ganska bra året som gått och det som kommer.

Mot Alla Odds

Det blev inga nya äventyr eller uppdrag. TV och media fylls av loosers som får mer uppmärksamma desto sämre dom är. Jag har lärt mig det nu och till och med förlikat mig med tanken.

Året har bestått av några få mindre föreläsningar men även det har avtagit och nu helt upphört. I mars i år hade vi en återträff som underbara Sonia Elvstål ordnade uppe hos sig i Östersund. Vi åkte kälke, klappade älgar och umgicks med underbara människor. Planen är att hålla det vid liv och göra om det varje år om det är möjligt.

I november i år deltog hela gänget i Nordic Extreme Weekend på Gotland. Det var arrangören som bjöd in oss och det var första gången något sådant hände efter premiären av vårt program. Vi deltog i ATV och terränglopp och kanske blir det en fortsättning även där under 2015.

Familj

Familjen fick i år den den första 18-åringen vilket givetvis är stort. Nästa år tar hon studenten och vuxenvarningen är utfärdad. Det har inte varit en helt lätt resa för henne att plötsligt inse att livet som vuxen kommer allt närmare. Dessutom kommer familjen att bli större då tillskott väntas i april 2015. Det känns inte sådär spännande att få ett femte barn som det kändes med dom första :) Först kändes det lite jobbigt att tänka sig att ha barn i huset i ytterligare 20 år, alltså tills man själv är 60. Det kändes först som en lätt jobbig tanke, men min egen filosofi är ändå att barn är den enda riktiga meningen med livet, det enda som består när man dör vilket man ändå inte vet när man gör. Och jag har inga drömmar om att resa jorden runt eller flytta till något annat land om nu det skulle vara en begränsning.

Under hösten 2013 och våren 2014 skrev jag lite om ett av barnen som hamnade i lite fel sällskap och struntade helt i sista året i grundskolan. Det var ganska tungt och jag kände mig väldigt maktlös som förälder. Barnet kom ändå in på en önskad gymnasielinje och har under hösten verkat trivas och läst igen mycket av det som gick förlorat och ska förmodligen flyttas upp från det individuella programmet till den vanliga linjen redan till nästa termin.

Det känns ändå väldigt bra och mitt i allt det där där det bara finns några rätt men fantastiskt många fel, så gjorde vi tydligen rätt som föräldrar trots allt.

Mål inför 2015

2014 gick trots allt väldigt fort och speciellt den här mörka årstiden gick fort trots att jag inte känt mig speciellt levande. Inför 2015 finns givetvis massor med planer. Flera av dom samma som inför 2014 men aldrig blev av. Ett barn ska födas och en dotter ta studenten och givetvis en massa cykling, träning och tävling. En riktigt ordentlig utmaning planeras också för sommaren men den avslöjar jag inte ännu ;)

Nu väntar ännu ett lugnt nyårsfirande. Vi blir själva denna nyårsafton och spenderar den i lugn och ro med god mat och åtminstone halva barnaskaran hemma. Vi får se om vi håller oss vakna till 12-slaget :)

[tags]2014, 2015, År, Nyår, Nyårsafton, Årskrönika, Krönika, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Träning, Arbete, Jobb[/tags]

Bedrägeriförsök

Det gäller verkligen att vara försiktig även i sitt eget hem. I helgen när jag var bortrest och familjen var hemma höll det på att hända som vi varnat våra barn för. Vi försöker få dom att alltid låsa ytterdörren även när vi är hemma. Trots att vi har pling-plong-klocka när dörren öppnas och hundar som för väsen är lägenheten stor och det är svårt att hålla koll på vem som kommer och går. För några veckor sedan var det andra hyresgäster som blev av med värdesaker på grund av att någon smugit sig in genom den öppna dörren och plundrat jackor från plånböcker.

Min ena dotter var lyckligtvis på undervåningen när det plingar i dörrlarmet. Hunden skäller men ingen ger sig till känna. Dottern rusar ut i hallen och finner ytterdörren på glänt och ingen utanför. Ingenting blev stulet den gången.

Igår när jag var på jobbet och familjen hemma ringer det på dörren. Två killar utanför som inte legitimerar sig och som min fru uppfattar det, uppger att dom kommer från Hyresgästföreningen. Man berättar att en bil kommer placeras i ett närbeläget garage som alla medlemmar ska få tillgång till, bara man får ta alla körkortsuppgifter. Hela grejen lät så ytterst osannolik och dessutom har vi inte körkort någon av oss men man kan undra vad syftet med den här sortens bedrägeri är? Att komma över personuppgifter för att sedan använda ens identitet?

Trots att min fru inte är helt säker på att killarna sa att man var just från Hyresgästföreningen så har jag kontaktat dem för att informera. Att informera fastighetsägaren om att det smyger runt konstiga figurer i portarna känns inte längre som någon idé då det inte är nytt för dom och inga åtgärder vidtas.

Så det gäller att fortsätta vara noga med att låsa dörren och rent pedagogiskt var det ändå bra för att några hemmavarande barn fick se konkret att det vi varnat för, både vad gäller att obehöriga smyger i dörrarna och att okända ringer på och försöker lura folk faktiskt förekommer. Tyvärr har och kommer människor bli lurade.

Tempopinnar

Bild: Racercykel med tempostyre

Idag fick inomhusracern tempopinnar monterade. För den oinvigde är dessa till för en annan sittställning som främst används vid så kallade tempolopp, när man oftast kör kortare snabba sträckor. Man får en mer liggande och strömlinjeformad sittställning vilket gör att man säkert tjänar några kilometer per timme i hastighet.

För min del som normalt sett cykla tandemcykel och då sitter bak kommer jag aldrig få anledning att utnyttja denna position då min pilot så att säga, sitter ivägen. Inomhus känns det bara roligt att få köra i samma ställning då jag tränar just tempo.

Jag har inte hunnit inviga dem ännu cok :)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Motion, Träning, Tävling[/tags]

Syntolkning via appen ”MovieReading”

Idag var jag på bio och såg filmen Jag ser dig i tjänsten. Det var första gången jag testade syntolkning på bio över huvud taget och via en app i telefonen i synnerhet. Syntolkad bio går främst till på två sätt. Antingen lånar man en utrustning av biografen och med hörlurar lyssnar man på syntolkningen eller som nu via en app i mobilen. Jag är ingen flitig besökare men den här lösningen tilltalar mig mycket.

Appen jag testade idag heter MovieReading från företaget Universal Multimedia Access Srl. Det ser ut att vara ett italienskt företag om man tittar på app-beskrivningen på den svenska butiken om inte annat. Appen är gratis och konceptet är lika enkelt som genialt.

I appen finns 4 flikar i skärmens nederkant. Under den första fliken ”Mina filmer” hamnar de ljudspår för syntolkning man laddat ner under den andra fliken ”Marknad”. I Marknad-fliken ligger alla syntolkningsspår för tillgängliga filmer. Det är inte hela filmerna utan bara ljudspåret för syntolkningen. Den tredje fliken ”Meddelanden” innehåller just meddelanden om nytillkomna filmer och den fjärde och sista fliken ”Inställningar” där man behöver ändra land från USA till Sverige för att det ska fungera.

I biosallongen laddade jag ner filmen ”Jag Ser Dig” och nedladdningen gick fort och när nedladdningen var klar hamnade filmen mycket riktigt under fliken ”Mina filmer”. Klickar man på filmen får man upp valen att ”Se filmen”, ”Ta bort” eller ”Avbryt”.

När man valt att se filmen, använder appen telefonens mikrofon, den integrerade eller via headset för att lyssna på ljudet i biosallongen. Med hjälp av ljudet synkroniserar sig syntolkningen med filmens handling så att rätt sak spelas upp vid rätt tillfälle. Det kan till exempel låta:

”HOn småspringer bort längs vattenbrynet med korta steg, ihopkrupen i lång ljus blus”, ”ansiktet är rofyllt. sudding hemmavideo på Renna som barn. Hon är runt 7 med håret i toffsar. Människor dansar i en ring. Renna håller två vuxna i händerna.” Samtidigt som syntolken berättar vad som händer i hörlurarna, lyssnar man till filmens ljud i biosallongen och det blir väldigt bra förståelse för vad som händer. Särskilt i denna film där en del är tyst och en del minspel som annars kan vara svårt att ta del av.

I början hade jag lite problem att få appen att fungera. Jag fick först låna en biovärds telefon, men eftersom det var en Android-telefon så fungerade det självklart inte :) Jag laddade ner app och ljudspår på min egen telefon istället och då gick det bättre.

Jag upplevde att synkningen fungerade bra. Men trycker man på ”Se filmen” innan filmen börjat, sätter syntolkningen igång oavsett ljud i sallongen. I fönstret kunde man klicka på en knapp för att synka ljudet, men även innan filmen börjat angavs att ljudet var synkroniserat vilket det ju rimligtvis inte kunde vara. Så här hittade jag min första bug :) När filmen väl var igång flöt det dock på bra.

Enligt uppgift så ska den här appen kräva ett speciellt ljudspår, med någon sorts ”pilotton” i ljudspåret för att fungera. Jag blir direkt skeptisk då det innebär att producenterna måste lägga in detta ljudspår i filmerna som ska kunna syntolkas. Ekonomi och god vilja ska inte sättas på så hårda prov, då kommer det aldrig att fungera.

Men nu tycker jag tekniken börjar likna något som åtminstone skulle passa mig bättre om jag gick mer frekvent på bio. I dagsläget är det verkligen ett dåligt utb ud med några fåtal filmer med syntolkning. Lösningen med en fysisk utrustning man lånar på biografen är ingenting som tilltalar mig. Det kräver en speciell biograf, att utrustningen finns och en viss extra administration för att låna och återlämna utrustningen. Det kan kännas som en liten del, men skulle helt klart kunna få mig att avstå från syntolkning om man själv var lite sen, mycket folk eller vad som helst litet förhinder. Det ska vara lätt, snabbt och fungera bra.

[tags]Film, Bio, TV, Syntolkning, Svenska Filminstitutet, Synnedsättning, Synskadade[/tags]

Filmen ”Jag ser dig”

Hennes högsta önskan är inte att kunna se utan att bli sedd av oss andra som den hon är och inte enbart som blind.

Idag såg jag filmen ”Jag ser dig”, producerad av Mantaray Film.


Vi följer Rena från det att hon är 17 år och går sista året på gymnasiet till hon flyttar hemifrån och vi följer henne i den egna kampen att hitta sig själv. En resa som vi alla oavsett vem vi är måste ta oss igenom i brytningen med barndomen. Vem är jag i dina ögon och vem är jag i mina egna. En intim och stark film om en modig tjej som vägrar bli offer och som vågar bryta nya marker.

Filmrecensioner är inte min starka sida. Man kan säga att jag suger på det men tänkte ändå göra ett försök med min syn på saken.

För det första gillar jag allmänt sådana här produktioner där människor med funktionsnedsättningar är med och som i det här fallet, till och med har en huvudroll. Naturligtvis ska det vara bra och inte ”bara för att” och det lyckades denna gången.

Det andra som slår mig när jag ser filmen, är att huvudpersonen Rena är väldigt modig som vågar göra en så intim dokumentär. Att visa både sin personliga, inre kamp och även kampen mot fördomar vet man aldrig hur det ska tas emot.

Filmen innehöll förutom allt djup och intimitet, några komiska poänger som ändå har en del i sig som man kan fundera över. Rena ringer i början av filmen till nöjesfältet Liseberg och frågar varför människor med funktionsnedsättningar har rätt till gratis inträde i nöjesparken. Kundtjänst svarar då att eftersom hon är blind kan hon inte se all natur.

Självklart är scenen rolig men det är en väldigt viktig fråga. När det gäller förmåner i samhället tycker jag det är lätt att gå vilse. Att jag behöver en ledsagare till mig på ett nöjesfält är självklart. Ledsagaren är där för mig och gör det jag gör och då är det inte så svårt att motivera att ledsagaren inte själv ska behöva stå för inträde och åkband. Att jag som besökare ska betala som vanligt tycker jag är tämligen självklart och kan inte se någon mening med att få tabatt eller gå in gratis.

En annan fråga är om det verkligen är rätt att just nöjesparken i det här fallet, ska stå för ledsagarens kostnader. Det blir en förlust för dem och det kanske är en kostnad som borde hamna någon annanstans.

Samma problematik hamnar jag inför när jag deltar i motionslopp på cykel. Vi får ofta fria startplatser för piloter eller så kallade medcyklister, en kostnad som arrangören står för. Det är i många fall en förutsättning för att kunna delta över huvud taget för mig. Men att arrangören ska vara den som bekostar den möjligheten är inte helt självklart och okomplicerat. I just fallet motionslopp och besök i nöjespark etc, är det en så liten kostnad för dem så det kanske ändå inte spelar så stor roll. Den stora förlusten är själva vinsten man gör på besöket och med tanke på hur ofta det händer och hur många besök per år det kan gälla så kanske det är en överkomlig del.

På samma sätt gäller det flera andra företeelser i samhället. Jag som är heltidsarbetande med vanlig lön gick till en träningsanläggning för en tid sedan och skulle lösa träningskort. De av oss som har intyg från Försäkringskassan på vår funktionsnedsättning, har rätt att få samma rabatt som pensionärer. Jag sade till om detta i kassan och det var givetvis inget problem. Direkt efteråt frågade jag mig själv egentligen varför? Jag utnyttjade rabatten själv utan att tänka, men kände mig efteråt illa till mods. Det fanns ingen anledning att göra så. Visst, kanske kanske inte har full tillgång till alla träningspass i anläggningen som är svårare för mig att genomföra, men dessa pass intresserar mig ändå inte och är bara en teoretisk invändning.

Filmen väckte många sådana tankar hos mig som inte är nya för mig. Jag tror att en sådan här film väcker olika tankar självklart, beroende på mottagaren. Jag som är blind reagerar givetvis på ett sätt och en seende på helt andra saker.

Det fanns några saker som inte kändes lika positiva för mig. Det är ingen kritik riktad mot Rena, snarare tvärt om. Jag känner igen mig även i dessa händelser och det är så det är. Ett sådant exempel var när hon som ny student på högskolan skulle med på någon sorts nollning av studenter. En fadder undrade lite förvirrat hur det skulle gå när man skulle simma och springa. Rena svarar att hon är blind och inte rörelsehindrad. Senare under nollningen avviker hon ändå på grund av trötthet och huvudvärk.

Jag tänker att det här är ett jättebra exempel på hur svårt det kan vara för andra att se än just som man är. Hur ska nadra människor kunna veta precis allt om alla? Vad är funktionsnedsättning och vad är jag? Det är en fråga jag kanske mer bör ställa mig än att kräva av andra att ha svaret på. Jag förstod studentfadderns fundering. Hon tvivlade helt säkert inte på att Rena kunde springa och simma, utan undrade kanske på sitt generade sätt hur det skulle gå till. Att säga ”jag är blind, inte rörelsehindrad” tycker jag sätter ens medmänniskor lite på ”pottkanten” på ett lite orättvist sätt. Ett mer — enligt mig, rätt sätt att svara hade varit att ”om jag får lite ledsagning så ska du få se på springa :)” Jag tänker att hennes svar istället speglade mer en inre frustration som jag själv ofta kan känna.

Man kan tycka att andra människor bara ska förstå de mest basala saker. Men när det nu en gång inte är så, och kanske inte heller är rimligt att det någonsin blir så, så måste man börja med det.

Sedan tyckte jag det kändes som en tvärvändning i aktiviteten. Från den kanske lite — som jag kände, spydiga kommentaren så blev Rena trött och fick huvudvärk. Även detta känner jag så väl igen. Man vill så gärna vara med och det kostar ibland så mycket energi att försöka vara med på samma vilkor på aktiviteter som kanske egentligen inte funkar så bra. Hade det varit så okomplicerat och lätt att vara med från början till slut hade det inte varit konstigt för andra. Då hade dom kanske lärt sig att ”ok blind, inte rörelsehindrad”. Men att synnedsättningen kanske gör det ändå lite knepigare att vara med fullt ut gör att det skär sig lite.

I många sådana här situationer kan det vara otroligt svårt. Men jag tror det är viktigt att andra människor kan gå ifrån sådana här möten med en positiv bild av än.

Allt detta känner jag så väl igen. Jag tycker rena gjorde en fantastisk insats. Hon själv sa i den efterföljande paneldiskussionen att hon kände att hon misslyckats med att förmedla sitt huvudbudskap, att bli sedd för den hon är och inte för att hon är blind. Jag är inte så säker på att hon misslyckas med det budskapet i den kommande biopremiären. Däremot tror jag man måste förlika sig med att funktionsnedsättningen blir en ganska stor del av än själv och av ens liv och kanske till och med formar ens personlighet. Hade jag inte varit blind, hade vännen Niclas inte suttit i rullstol eller Rickard förlorat ett ben, tror jag vi varit andra personer än de vi är idag. Däremot tror jag inte det är något negativt.

Den efterföljande paneldebatten roade mig inte så mycket. Man hade bjudit in ett antal personer varav 2 synskadade. Först och främst handlade den här filmen om en ung tjejs väg mot att bli vuxen och man kanske borde haft fler i samma situation eller som just varit där. Debatten kom att handla mycket om tillgänglighet i samhället och skolan, fördomar och att möta människor vilket jag tror var grunden till att Rena kände att hon misslyckats med sitt budskap.

En sak fick mig att känna mig lite frusterad under paneldebatten, lite extra frustrerad kanske jag ska säga. En i publiken berättade att han inför filmen sett en synskadad resenär på tunnelbanan och velat gå fram och fråga denne om filmen och livet som synskadad. Hans fråga var om det var OK att göra så. Jag visste redan innan svaret kom vad det skulle bli då jag hört det många gånger förr. Det är mänskligt och begripligt men i mitt tycke helt fel.

Svaret blev något i stil med ”skulle du gå fram till en ljushårig person och frågat hur det var att vara ljushårig?” Jag tror att personen som ställde frågan kände sig ganska tillplattad. Åtminstone skulle jag gjort det. Dessutom tycker jag jämförelsen inte är så relevant. Hade personen i fråga velat färga håret och undrat om ljust var ett bra val, hade det varit rimligt att gå fram till en ljushårig och frågat ”hur trivs du med din hårfärg? Ska jag byta till samma?” Men nu handlade det om synen.

Sedan har livet lärt mig att synen och hörseln är väldigt viktiga sinnen. Synen är en stor grund till all kommunikation och utan det verktyget går man misste om massor av information. Det gamla citatet ”läppar tiger, ögon talar” säger allt om det. Frågar man en människa vilket sinne man skulle kunna tänka sig att förlora, handlar det bara om synen eller hörseln. Aldrig att någon frågar om lukten eller smaken eller känseln mot höger ben. Alla väljer alltid att förlora hörseln. Den kan många tänka sig att leva utan. Då tänker man sig att man kan tala, skriva och framför allt se allt. men att förlora synen är det nästan ingen som väljer. Och att förlora ett ben är inte heller någon stor grej. Det finns kryckor och rullstol och man kan i alla fall se vart man går.

Jag själv som varit blind i 41 år känner av detta. Det är väldigt mycket just detta min frustration handlar om. Inte att jag inte kan köra bil, men att inte kunna gå ut och cykla eller springa när jag så önskar, eller gå till en ny affär eller bara resa till en ny stad och hitta till hotellet själv. Jag vet ungefär vad jag missar när det gäller kommunikation med ögonen och jag vet också vilken rädsla och osäkerhet hos andra människor det skapar när de inte kan nå mig på det viset. Synen är så viktig, att andra människor ibland tror man är dum i huvudet — eller för den delen rörelsehindrad bara för att man inte kan se och skapa ögonkontakt.

Som jag ser det finns ingen bra lösning på det här. Paneldebatten efter filmen ställde även frågan vad vi gör åt det framför allt politiskt. Vissa saker är nog tyvärr utopiska eller näst intill. Visst, om fler människor med funktionsnedästtning fanns ute i skola och arbetsliv, kunde delta i fritidsaktiviteter, syntes som nu, film och TV och fick visa sig, då först skulle fördomar och okunskap kunna börja besegras. Men när TV, radio och tidningar inte riktigt vill eller anser det är säljande nog att visa fler människor så kommer det aldrig bli så. Så länge politiker bromsar och ledsagning och assistans dras in så kommer inte så många våga vara ute och röra sig.

Sedan finns en annan sida också som jag brukar få mycket skit för när jag tar upp. För att få jobb eller kunna söka en utbildning måste man ha kompetens och för att synas på gymmet, restaurrangen, bion etc måste man våga och vilja. Jag vet både från arbetslivet och privat att det är otroligt svårt att locka människor till aktiviteter. Det kan i sin tur ha en mängd förklaringar men även tillgängliga och roliga sådana är ofta ganska glest besökta.

Och det som ständigt vägrar att släppa mina tankar, så länge sådana saker som Paradise Hotell och liknande är mer hippt än Paralympics, när det är viktigare att Paradise Hotell-Samir kysser sin flickvän minst 10 sekunder i Aftonbladet TV än att man gör repotage om idrottare med funktionsnedsättning så kommer vi aldrig någonsin nå längre än såhär. Det är inte ens någon kritik mot Paradise Hotell-deltagare. Dom gör det ”vi” vill se och Aftonbladet med flera visar det som säljer.

Om någon har orkat läsa såhär långt av det som skulle vara en filmrecension, så är mitt varma råd att gå och se filmen! Den går upp på bio den 5/12 2014 och våga möt de tankar den väcker hos dig, oavsett vilka de är. Renas tanke med filmen stämmer säkert inte heller ehlt överens med de tankar den väckte hos mig, men hon är grymt bra och grymt modig och jag är helt säker att sökandet givit och kommer att ge resultat. Sedan hoppas jag hon blir en fet filmkändis :)

[tags]Film, Filmrecension, Blind, Funktionsnedsättning, Fördomar, Samhälle[/tags]

Brev från Fassi del IV

2011 togs min ledarhund Fassi ur tjänst. Hon tröttnade helt på att arbeta som ledarhund. Egentligen kände jag direkt när jag fick henne 2007 att hon inte var speciellt motiverad och med tanke på det aktiva liv jag lever och i den miljö jag rör mig i, så blev kraven för stora tror jag.

Fassi omplacerades hos en bekant och det kändes bra. Hon fick bli privathund och komma till en familj som tycker om henne och bryr sig mycket om henne. Ibland kommer hälsningar från Fassi, senast sommaren 2012. Jag som känt mig helt lugn och trygg med att hon har det bra har inte tänkt speciellt mycket på henne utan haft fullt upp i arbetet med min nya tjänstehund Flinga.

Men idag kom en ny hälsning och det är alltid väldigt uppskattat. Fassis nya matte berättade hur det går och hur hon är som hund och man känner igen henne så väldigt väl. Fassi är 11 år gammal nu och trots små skavanker är hon frisk och pigg.

När jag tilldelades Fassi var det nog ändå gången som Synskadades Riksförbund – SRF misslyckades med att hitta en hund som passade mig. Hon var alldeles för seg och omotiverad. Trots det kämpade vi på 4 år ungefär och det var åtminstone 3 år för länge.

Nu är jag säker på att Fassi har det otroligt mycket bättre.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Fassi i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel[/tags]

Garmin Vector

Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong
Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

All min träning baseras på loggning av prestation och resultat. Det är hela drivkraften, att ständigt bli bättre och utvecklas. Och hur vet man om man utvecklas om man inte loggar sina resultat? Förr var det med distans och en klocka vars värden matades in i ett kalkylblad. Idag sker loggningen så mycket mer exakt, fler värden och automatiskt. Jag är helt säker på att utan denna loggning av historik, skulle jag inte träna alls :) Loggningen är lika viktig för att se om man gör steg bakåt i utvecklingen så att jag vet vad jag behöver förbättra.

Sedan jag gav mig in i cykelsporten hösten 2012 så har jag verkligen förbättrats. Från att ha kämpat sig igenom 13-mil långa motionslopp i 23–24km/h så gör jag nu den dubbla distansen i 30–32km/h. Min första tempotävling slutade väl runt 33km/h och min senaste precis under 40km/h. Kan kan se hela tiden att jag blir bättre och jag kan se dåliga dagar då kroppen inte svarar perfekt.

Inomhusträningen oavsett om det gällt löpning eller cykling, har varit en väldigt stor del av min träning eftersom jag haft och fortfarande har svårt att få piloter och ledsagare. Om man springer på ett löpband kan man mäta tiden, distansen och pulsen. Men även om det är bra värden, får man inte den dynamiska lutningen och informationen sparad.

Samma gäller cyklingen på trainer. Man kan spara tid, distans, fart och pulsinformation men ingenting om vilket motstånd man haft och inte heller någon höjdinformation som man får ute på vägarna.

Det enda sättet att verkligen logga cyklingen både inomhus och utomhus, är med en kraftmätare. Kraftmätare monteras i navet på bakhjulet, i vevpartiet eller i själva pedalerna och mäter den verkliga muskeleffekten i watt. Då får man information som är verkligt användbar.

Jag har länge haft siktet inställt på Garmin Vector och spenderat mycket tid med att läsa instruktionsbok och mängder med recentioner på nätet för att skaffa mig en så klar bild som möjligt om denna kraftmätare. En av mina gudar på internet när det gäller träningsutrustning är DC Rainmaker vars tester verkligen är genomgående och djuplodande. Man får en sådan tydlig bild av hur produkterna fungerar att det känns som om man provat själv när man läser hans artiklar :) Hans genomgång av Garmin Vector kan man till exempel läsa på länken Garmin Vector In-Depth Review | DC Rainmaker.

Garmin Vector är som sagt en kraftmätare som är integrerad i själva pedalerna. Vector finns i två utföranden, en enkelsidig där kraften bara mäts i ena pedalen och en där den mäts i båda pedalerna. Fördelen med den dubbelsidiga modellen är att man får kraften i varje ben mätt för sig. I dagsläget finns ingen tydlig tanke om vad man ska ha denna information till. Man kan se om man är ojämnt stark i höger och vänster ben men inga direkta riktlinjer om man ska och i så fall hur man ska träna benen för att bli jämna. Möjligen kan det förutom ren nyfikenhet, vara intressant i rehabiliteringssituationer efter en skada för att se om man repar sig och återhämtar sig på rätt sätt.

Min tanke med Garmin Vector var att det i ett tandemekipage skulle gå att mäta min och pilotens kraft separat. Med en kraftmätare monterad i navet på bakhjulet eller i vevpartiet ger den gemensamma effekten från mig och min pilot. Denna produkt är så vansinnigt dyr och jag har för jäves försökt söka sponsring för att åtminstone täcka kostnaden för uppsättningen på pilotens plats men får nu nöja mig med att mäta min egen kraft. Med tanke på mängden egen träning jag genomför så får det vara bra nog tills vidare.

Så nu äntligen har jg läst och funderat färdigt och kommit fram till att detta är ett nödvändigt lyft för min träning. Att mäta kraften i benen i watt gör att åtminstone fart och distans inte känns lika viktiga längre vid inomhusträning. Man skulle också kunna tänka sig att montera sådant här på spinningcykel för att se om man gör framsteg där. Men det dröjer nog innan träningsanläggningarna erbjuder spinningcyklar med kraftmätare med tanke på prisbilden.

I fredags besökte jag därför Cykloteket för att titta på produkten på riktigt för första gången. Även om jag läst massor så kan jag inte se bilderna och bara bilda mig en verklig uppfattning först när jag har dom i handen. Pedalerna var mindre och smidigare än jag trott medan kommunikationsdelen som monteras mellan pedalen och vevarmen var något större än jag föreställt mig. Men det gav en bestämt känsla av gedigen kvalitet.

Montering

Att montera Vector var inte svårt. Jag bad en kompis komma för säkerhets skull om jag skulle behöva ta hjälp av manualen, men jag var redan tillräckligt påläst. Kanske för att jag redan läst manualen hundra gånger :)

Först trär man på pedalpoden som är själva kommunikationsenheten på pedalens gängor. Därefter krävs ofta en eller flera distansbrickor för att få ett litet avstånd mellan poden och pedalarmen. Antalet distansbrickor beror på fördjupningen i vevarmen. Jag klarade mig bra på en bricka.

Det svåra i det här momentet är att Garmin anger att pedalen ska dra med ett moment på mellan 30–40nm och att detta är väldigt viktigt för att mätningen ska bli så exakt som möjligt. Själv har jag ingen pedalnyckel med ställbart moment och inte heller cykelaffären hade någon sådan utan man drog på känn och menade att det inte var så viktigt. Passande momentnycklar finns att köpa på nätet och jag ska nog komplettera med en sådan. Allt på nätet tyder på att åtdragningsmomentet är väldigt avgörande. Att det är viktigt att pedalen sitter ordentligt fast i vevarmen är tämligen lätt att förstå. När kraften ska mätas i pedalen är det viktigt att inget glapp finns. Men varför det är så viktigt med just det angivna momentet vet jag inte. Nu drog vi pedalerna för hand på ”känsla” och det finns såklart en risk för att det är fel. Dock kan det inte göra så stora fel i mätningen.

Efter att pedalen är åtdragen ska kabeln från kommunikationsdelen anslutas i änden på pedalaxeln på insidan av vevarmen. Här finns en begränsning i vevarmens tjocklek och bredd. Har man en viss typ av vevarmar måste man köpa Vector med en pod gjord för extra breda och tjocka vevarmar.

Sedan är det bara att göra samma sak på höger pedal. Man rekommenderar att man börjar med vänster då den pedalen alltid är ”slav” åt den högra och kan vara viktigt att den ”startar” före den högra huvudenheten. I övrigt ska monteringsordningen inte spela någon roll.

Slutligen monterar man klossarna på skorna. Dessa klossar kompatibla med Look Keo och passar således inte SPD-SL-pedaler. Däremot är det samma sorts tre hål som SPD-SL så man kan använda samma skor.

Bilder på allt detta finns det gott om hos DC Rainmaker på länken ovan varför jag inte bryr mig om att komplettera med sådana.

Konfiguration

Nästa steg blir att para Vector med din cykeldator. Detta finns även det tämligen väl beskrivet både i manualen och hos DC Rainmaker och beror dessutom på vilken enhet man har. I min Garmin 810 var det inga problem.

En viktig sak kan dock vara att först se till att programvaran både i pedalerna och cykeldatorn ska vara uppgraderad till senaste versionen för bästa resultat.

Sedan är det bara att låtacykeldatorn söka efter kraftsensor och följa stegen för att kalibrera sensorn. Det första steget blev att cykla med en pedaltakt av mellan 80–90 varv per minut ungefär 10 sekunder för att Vector ska ställa in installationsvinklarna. Detta behöver man bara göra en gång. Detta steg måste dock göras igen om man tar ur batterierna ur Vectors kommunikationsenheter eller om anslutningskabeln tas ur. Således vid batteribyte eller cykelbyte eller om Vector av annan anledning monterats av cykeln.

Nästa kalibrering kallas ”static 0” och gör att pedalerna helt enkelt ställer in sig på 0 kraft helt utan belastning. Vevarmarna ska stå helt horisontellt och ingen beröring av pedalerna under tiden kalibreringen pågår. Detta steg tar ca 10 sekunder och ska repeteras inför varje cykeltur enligt Garmins rekommendationer. För mig som måste ta hjälp med detta inför varje cykeltur är det en liten nackdel men klart överkomlig och går som sagt fort.

Första cykelturerna

Därefter är det bara att sätta igång :)

Mitt första pass var inte bara en premiär med Vector, utan premiär efter en längre tids uppehåll. Sedan motionsloppen i september har jag mest kämpat mot min mentala svacka och försökt komma igång med löpningen, men inte suttit på cykeln speciellt många gånger.

De första värdena jag någonsin sett från kraftmätning på mig själv kanske inte imponnerar så speciellt mycket. Samtidigt är det en bra grund att börja ifrån och det ska bli intressant att se hur det ser ut när jag är igång igen. En del värden säger mig inte så mycket då jag inte hunnit läsa på vad allt betyder, men det viktigaste är tämligen självförklarande:

Medelkraft: 211 W
Max kraft: 426 W
Max Avg Power (20 min): 232 W
Balans vänster/höger: 43/57 %
Left/Right Torque Effectiveness: 80/88 %
Left/Right Pedal Smoothness: 22/26 %
Normalized Power (NP): 224 W
Intensitetsfaktorn (IF): 0.559
Återhämtningsrådgivare: 18.8
FTP-inställning: 400 W
Work: 462 KJ

Vad som är ”bra” kan jag bara läsa mig till på nätet och här tror jag att jag just nu ligger på en normal/motionsnivå. Men för att vara i botten så känner jag mig ändå ganska nöjd. 426W i max effekt kan också helt klart ökas. Men pulsen är hög och svetten sprutar så det är bara att träna på.

Däremot noterar jag att balansen mellan vänster och höger ben är 43% respektive 57%. Om det beror på att jag faktiskt är ojämnt stark i benen eller om det är ett resultat av att pedalerna är olika åtdragna vet jag inte. En viss ojämn styrka verkar vara högst normal. Många verkar ha en variation på 48%/52%.

Mitt andra pass gick lite bättre. Det var hela min 42km långa tempobana varför värdnea kanske ser lite annorlunda ut. De första 25km av banan är lätt kuperade och resterande är flackt då jag tror att man kanske inte kan generera så mycket kraft.

Medelkraft: 182 W
Max kraft: 410 W
Max Avg Power (20 min): 200 W
Balans vänster/höger: 47/53 %
Left/Right Torque Effectiveness: 78/81 %
Left/Right Pedal Smoothness: 22/22 %
Normalized Power (NP): 194 W
Intensitetsfaktorn (IF): 0.485
Återhämtningsrådgivare: 29.1
FTP-inställning: 400 W
Work: 814 KJ

Här kan man också se att balansen mellan höger och vänster ben är mer rimligt och i nivå med vad jag läst mig till. Jag tror redan denna andra träning stabiliserat kroppen en aning.

DDagens pass gör att det går åt rätt håll. Än så länge är det bara den mentala effekten tror jag men det ser tämligen lika ut vilket gör att jag tror mer och mer på produkten. Stabiliteten mellan vänster och höger ben står sig även den.

Medelkraft: 184 W
Max kraft: 413 W
Max Avg Power (20 min): 214 W
Balans vänster/höger: 47/53 %
Left/Right Torque Effectiveness: 78/80 %
Left/Right Pedal Smoothness: 22/22 %
Normalized Power (NP): 196 W
Intensitetsfaktorn (IF): 0.489
Återhämtningsrådgivare: 27.6
FTP-inställning: 400 W
Work: 767 KJ

Detta pass är kört på sama 42km-bana med första 25km lätt kuperat och resterande flack temposträcka. Man kan redan se en lätt förbättring och jag ser fram emot att titta på dessa värden vartefter.

Däremot är det inte lika lätt att hitta en beskrivning av vad en del värden betyder. Flera av dessa kan jag bara ana betydelsen av men skulle gärna vilja veta. Bland annat ”Left/Right Torque Effectiveness: 78/80 %”, om det som det låter, har med åtdragningseffektiviteten att göra samt ”Left/Right Pedal Smoothness: 22/22 %”. Det är en siffra som man spontant känner att man borde få upp. Om den kan ha med rundtrampseffektiviteten att göra. Får se om Google eller någon läsare kan ge svaren framöver.

Sammanfattning

Det går alltid att hitta bra förklaringar varför man måste ha nya ”leksaker”. Garmin Vector är det bästa som hänt mig sedan jag förra året köpte en trainer och racercykel för min egna inomhusträning. För mig verkar det vara till stora delar den enda träningen jag kan få och till våren ska jag vara i god form till motionsloppen och i bra form till tävlingssäsongen drar igång. Kraften i watt är de enda intressanta siffrorna jag kan presentera vid inomhusträning. Siffrorna ovan är dock lite ”vilseledande” eftersom medelkraften blir låg under en flack tempobana. Dår tillkommer naturligtvis hastigheten, tiden och distansen som ytterligare faktorer. Men det blir till att plocka fram de mer korta och kuperade banorna för att öva mer intervallträning. När formen blir bättre ska jag ge mig iväg i den virtuella världen och cykla i de italienska bergen. En sådan bana är 8 mil lång varav åtminstone 4 mil är uppför och resten flackt eller utför. Banan går från Andorra till Figuerola.

[tags]Cykel, Cykling, Trainer, Elite, GPS, Garmin, Garmin Vector, Vector, Kraft, Träning, Prestation, Motivation[/tags]

Stockholm Tunnel Run 2014

Idag var det dags för Stockholm Tunnel Run 2014, ett 10km långt lopp i den nybyggda Norra Länken som invigs för biltrafiken om någon vecka.

Det var över 42000 anmälda löpare i olika klasser och det var otroligt mycket folk naturligtvis. Man fick köa upp från tunnelbanan, men stämningen var god.

Egentligen tyckte jag nog inte det var så speciellt att det just var en tunnel vi sprang i. Klart att det är ett häftigt bygge och roligt att man gör en sådan här aktivitet innan den tas i bruk och blir för evigt otillgänglig för fotgängare.

Det var ganska trångt vid starten och även om det det glesnade efter ett tag var det aldrig riktigt fritt fram. Men förutom att någon enstaka sneddade in rakt framför fötterna på mig så gick det väldigt bra och stämningen var som sagt god.

Längs vägen hade man ljusspel och diverse uppträdanden och på videon nedan ser man när vi springer förbi Intersport där det var riktigt bra drag.

Banan var givetvis väldigt kuperad men även om min puls låg lite högt fortfarande så kändes det inte speciellt jobbigt. Alla människor och stämningen var grymt inspirerande.

Målgång blev på ungefär 1:10 och vi blev lite lurade. Utanför tunneln fanns avkänner för chip som vi trodde var målgången. Då började vi gå för att varva ner men blev lite konfunderade när andra sprang. Efter några hundra meter kom ytterligare chipdetektorer som visade sig vara det slutliga målet.

Det var fler än vi som blev störda av det där. Normalt sett brukar man ha avkänning längs banan och vid halva distansen men inte en ett par hundra meter före mål. Jag kan tänka mig att det måste bero på att man la ut en extra för att vara säker på att alla registerades vid målgången.

Sedan fick man en liten gympapåse med godis och reklam och sedan var det bara att köa tillbaka ner i tunnelbanan. Men allt gick bra och jag hann inte börja frysa ordentligt.

Så nu har man gjort detta och det var roligt. Det var för övrigt mitt första lopp på många, många år. Jag har varit sugen på Midnattsloppet många gånger och har en dröm om att springa Stockholm Marathon någon gång. Publiken och alla andra löpare är något helt annat mot att springa själv med en ledsagare längs skogs- och gångvägar. Det är precis som med cyklingen, man känner inte av tröttheten på samma sätt och blir klart uppiggad av alla andra och självklart av tävlingskänslan. Idag var det inte så mycket tävling för min del utan mest upplevelsen.

Snart fylls tunneln av mängder av bilar och då kan man tänka att här har jag sprungit :)

[tags]Löpning, Stockholm, Tunnel, Norra Länken, Löpning, Motionslopp[/tags]

En första 18-åring

Allt tjat från människor runt omkring som säger nu fyller du 30, börjar bli gammal eller 40 år! shit! Hur känns det? Bara 25 år kvar till 65! och liknande. Men jag har aldrig känt någon skillnad. 30, 35 eller 40, det är bara en siffra. Inuti är jag den samma och kroppen är tack och lov också ungefär den samma än så länge.

För mig blir ålder mest påtagligt på att omgivningen förändras och då i första hand att ens barn ständigt blir äldre. Jag tycker inte det var så länge sedan som dom var små och pratade sitt barnspråk och lekte sina lekar och allt mamma och pappa gjorde var nästan alltid roligt att följa med på.

Men nu går det i en rasande takt. Tre har blivit tonåringar, två har fyllt ”moppe” för länge sedan och idag blev äldsta barnet 18 år! Jag krisar inte när det gäller min egen ålder och jag krisar inte nu heller, men det känns ganska påtagligt ändå på något vis. Det blir ganska stora förändringar, säkert mest i smått till en början. Nu får hon gå på krogen, hon får rösta även om hon just missat ett val och hon får själv ingå avtal och styra över sitt liv på det viset. Om ett drygt halvår tar hon studenten och då upphör försörjningsplikten även om ansvaret säkert kommer behövas en stund till.

Samtidigt undrar man hur det ska bli. När jag fyllde 18 kunde jag flytta till egen lägenhet ganska omgående. Jag kunde till och med välja lite vart och hur stort jag ville bo. Det var Stockholm för över 20 år sedan, nu ser det lite annorlunda ut. Kanske är det mest barnen som tror att man nu kan ”skaffa ett jobb och flytta hemifrån”.

Idag har vi självklart haft lite bjudning även om det var tjejgänget som var viktigast :) Nu har den, åtminstone för barnet, mest konkreta delen av vuxenlivet börjat genom att hon nu är ute på krogen för första gången. Självklart måste man prova att dricka alkohol lagligt och vi föräldrar kan bara luta oss tillbaka och hoppas att det man lärt dom sitter och att gränserna tänjs med måtta. Det är kanske mest det som ändrats, att man förr inte var så rädd eller orolig och det är man väl aldrig för egen del i den åldern. Nu, med mera livserfarenhet i bagaget vet man att världen inte är så ofarlig där ute och en massa saker kan hända men glädjande nog inträffar sällan något allvarligt.

Jag kommer säkert vänja mig. Så här kommer livet tuffa på nu framöver. Fyra barn till ska fylla 18, ta studenten, flytta hemifrån, skaffa jobb, kanske skaffa egna familjer. Hemmet kommer bli tomt en dag och livet kanske kommer bli tråkigare och friare, vad vet man :)

Ett otroligt stort grattis på myndighetsdagen till ett av våra älskade barn! Det kommer gå kanon!

[tags]Barn, Föräldrar, Förälder, Familj, 18 år, Myndig, Myndighet, Framtid[/tags]

Nordic Extreme Weekend 2014

Nu är Nordic Extreme Weekend på Gotland avklarad och det känns precis hur bra som helst! Den där lyckokänslan i kroppen som en fysisk prestation genererar är oslagbar!

Dagen började tidigt för 4 av oss som skulle köra Nordic Extreme ATV. Samling 06:30 och starten gick kl08:00. Banan var 7,5km och det i svår och lerig terräng. Tävlingen gick ut på att klara av så många varv som möjligt på tre timmar. Bara det att köra ATV i terräng i tre timmar är jobbigare än dom flesta tror.

Vårt Mot Alla Odds-gäng startade efter dom vanliga startande. Tanken var att låta den stora klungan komma iväg och ge lite utrymme och lugn och ro för våra nybörjare på ATV. Niclas Rodhborn, Rickard Forshäll, Sonia Elvstål och Arkan Palani var de 4 som startade. Jag och Angelica ”Titti” Österberg och Per ”Pax” Axensköld fanns bland åskådarna.

Alla 4 i vårt gäng höll ut i tre timmar trots att flera sa innan att ”jag kör nog ett varv sen får det räcka”. Men i det här gänget växer hornen så det knakar och vi andra förstod att ingen skulle ge upp så lätt vilket dom inte heller gjorde :)

När tre timmar gått och det var målgång visade det sig bland annat att Rickard Forshäll tog sig i mål på plats 16 av 92 startande och blev bäst i team CF Moto som vi körde för. Plats 16 bland eliten är sannerligen ingen dålig placering och jag känner sådan glädje och stolthet över alla 4 som verkligen visade att allt är möjligt. Och jag är så oerhört glad att arrangören Nordic Sport & Event trodde på oss och vågade satsa och visa att allt är möjligt. Även om vi själva tror och vet vad som går så stoppar det annars vid att andra inte tror på än.

När ATV-tävlingen var slut blev det bara en dryg timmes vila innan det var dags för nästa gren, Nordic Extreme Running. Ett terränglopp på 10km som kan liknas vid Tjurruset i Stockholm. Här skulle vårt gäng starta i en egen klass och på grund av den rådande terrängen var distansen 5km för oss.

Vi delade in oss i två lag, lag Niclas med mig, Titti, Nina och Pax samt lag Arkan med Rickard, Sonia och Maria. Någon halvtimme före starten började jag bli så uppskruvad så jag slutade frysa vilket var skönt när det var dags att börja skala av sig alla varma kläder.

Första kilometrarna gick bra men var jobbigt, så klart :) Mycket upp och ner, spår, gropar och givetvis lera. Efter ca 2,5km kom den beryktade ”hästskon” som man hört talas om och hunnit börja oroa sig för, men väl där var det helt klart det roligaste avsnittet :) Mycket publik runt om som ville se löparna bli lerinpackade. Jag var ganska trött innan men kände hur värmen började nå ut i musklerna. Någon riktig uppvärmning genomförde vi inte innan loppet och för mig tar det ungefär 20 minuter att bli genomvarm.

I hästskon som var några hundra meter lång var det knädjupt med vatten och lera. Allt publikstöd gav oss hur mycket energi som helst och det kändes som om vi skyfflade oss igenom och tröttheten var som bortblåst :) JJag kände där att det gör jag gärna om nästa år trots att vi hade halva vägen kvar ungefär.

Sista biten in mot mål kändes lättare och snabbare. Lag Niclas tog täten den sista kilometern och vi kom in straxt före lag Arkan. Det viktigaste är naturligtvis att vinna även om terrängloppet mer var en uppvisningsgren från vår sida och jag kände visst ansvar för att Niclas som är öbo från Gotland borde segra :)

Ja och nu ligger jag här i hotellsängen igen, hemkommen, sköljt av all lera från kläder och skor och värmt upp mig i duschen och tvättat håret och den där fantastiska känslan i kroppen :) Nu blir det någon timmes vila innan det är dags för middag och chil med gänget under kvällen. Alla är helt slut och för vissa av oss går båten hem tidigt imorgon bitti så någon Visby by night är det ingen som kommer klara den här gången :)

Det här gav riktiga flashbacks från vår resa i Nicaragua. Leran, kämpandet och utmaningarna, samarbetet och inte minst glädjen att vara tillsammans igen. Det där i oktober/november 2012 när Mot Alla Odds 2013 spelades in börjar kännas så avlägset. Det här är det första som händer som känns som något jag önskade skulle bli ett resultat av vår medverkan i serien.

Så ett stort tack igen till Nordic Sport och Event och Niclas Rodhborn som fixade ihop allt!

[tags]Mot Alla Odds, SVT, Gotland, ATV, Löpning, Terränglopp, Terränglöpning[/tags]

Reser till Gotland för Nordic Extreme Weekend

Så var det då dags för resa till Gotland och Nordic Extreme Weeekend med Mot Alla Odds-gänget. 9 av 10 deltar i helgens tuffa moment. 4 kommer köra ATV i svår terräng och alla 9 kommer sedan delta i ett terränglopp i en egen klass.

Dagen började med att jag blev upphämtad av Rickard Forshäll och Maria Lindholm för gemensam färd till Gotlandsfärjan. Där anslöt Niclas och Arkan. Morgonen blev lite stressig då jag skulle sista minutenhandla lite varmare långa tights och tröja eftersom vi är i november nu snart och det är ingen sommarvärme ute minsann.

Resan över gick smidigt och väl på plats lyssnade vi på en föreläsning av en duktig löperska och sedan presenterades vi och dom som ville fick ställa lite frågor.

Efter middagen bar det ut till själva terrängbanan där dom som ska köra ATV fick prova maskinerna och köra lite i spåret inför morgondagen. Vi andra satt och huttrade och jag oroar mig helt klart för morgondagen. Vi som inte kör ATV ska vänta ett antal timmar innan det är dags för terrängloppet och jag har problem med kyla helt klart. Mina händer kan domna bort även om det är 10–12° ute och under betydligt bättre förhållanden än så här. Men jag får dra på mig mer överdragskläder än nu helt klart för trots lite varmare bil att fly in i var det inte skönt.

Tillbaka på hotellet så är det nu god natt och sova som gäller. ATV-körarna ska gå upp kl05 imorgon för att äta frukost och vara ute vid start i god tid. Vi andra som ska vara åskådare får lite sovmorgon på någon dryg timme. Det känns lite lyxigt :)

Imorgon kommer det bli en lång, tuff dag och jag oroar mig även lite för min trasiga axel som fortfarande krånglar periodvis. Jag har ingen lust att skada mig mer så jag får vara lite försiktig.

Lite bilder kommer under morgondagen.

[tags]Mot Alla Odds, SVT, Gotland, ATV, Löpning, Terränglopp, Terränglöpning[/tags]

Dags att bli förälder igen

Ja då var det officiellt, vår familj ska växa och bli större med en ny liten familjemedlem. Planerad nedkomst, eller vad man ska säga, är i mitten av april. Appen i min iPhone säger en sak och mödravårdens ultraljud en annan. Vi får se vem av dom som har rätt. Jag sätter så klart mitt vad på iPhone :)

Reaktioner har det så klart blivit här hemma. Med 4 barn får man räkna med 4 olika reaktioner som stämmer ganska väl överens med deras åldrar och personligheter. Vi människor är ibland rädda för förändringar men jag tror det lugnar ner sig med tiden då alla får hinna vänja sig.

Annars känns det bra måste jag säga. Lite ovant att tänka sig en bebis till i hushållet när den yngsta redan är 9 och den äldsta myndig om några dagar. Men barn är fantastiska och den enda egentliga meningen med livet som jag ser det. Min tid här på jorden är begränsad och min gärning kanske inte kommer sätta så tydliga spår i historien. Jag försöker leva så väl jag kan för min egen och andras skull och barnen är det enda men bästa jag kan bidra med. Jag tror inte på gud, döden och paradiset. När det är slut är det slut och då kommer 5 stycken fortsätta.

Det var lite tankar om livets mening. Jag kan inte rå för att sådana tankar kommer när sådant här händer. Det lustiga är att nu hör jag småbarn överallt, små bebisar i vagnar som skriker, små ultrakloka treåringar som har tankar om allt på pendeltåget och mammor och pappor med barn överallt. Så det är väl något som händer även i oss pappor när hormonerna flödar :)

Något annat som är lite nytt mot när man var lite yngre, är oron i kroppen. Jag tänkte på det nyss när jag satt och tittade på reprisen av senaste avsnittet av Veckans Brott på SVT. Det handlade om en sexårig flicka som försvann för 17 år sedan och att man nu tror att det är Engla-mördaren Anders Eklund som kan vara skyldig även till det mordet som man är övertygad om att det är trots att man inte hittat någon kropp. Det liksom suger och river i hela kroppen och jag kan riktigt känna skräcken klösa i huden och hjärtat.

Men jag har alltid varit ganska blödig. När andras eller ens egna barn gråter och är ledsna eller arga så trycker tårarna på bakom ögonlocken och man vill bara ställa till rätta och skydda. Så var det då också när de första barnen kom. Nu känns det kanske mer som om jag oroar mig mer för allt farligt som kan hända. Kanske för att mer farliga saker hänt i världen sedan dess.

Så nu väntar ett antal graviditetsmånader och det kommer det helt säkert skrivas mer om framöver.

[tags]Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Gravid, Graviditet[/tags]

Föreläsning hos Synskadades Riksförbunds sydkrets

Idag var det dags för min sista inplanerade föreläsning på temat Mot Alla Odds. Denna gången hos SRF Stockholms sydkrets. Åter igen föreläser jag för andra med synnedsättningar och det är spännande på sitt eget sätt. Även om det är mina upplevelser och mitt sätt att se på saker och ting i livet, känner många helt säkert igen sig en hel del och det kan ibland skapa en del intressanta frågor och diskussioner.

Idag var det ca 25 åhörare i Folkets Hus i Bagarmossen. Det bjöds på fika och tårta för att fira av årets födelsedagsbarn förutom min föreläsning. Tiden gick som vanligt otroligt fort.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Synskadade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten[/tags]

IMG_1990.JPG