Geotagga bilder med Canon GP-E2

Jag har länge fascinerats av möjligheten att geotagga bilder, det vill säga att lägga in information i bilden om vart den är tagen. Rent tekniskt handlar det om att stoppa in GPS-koordinater i bildens information som sedan gör det möjligt att visa vart bilden är tagen på en karta.

Men det har varit ganska krångligt att få till detta och varit förenat med ganska många steg och flera processer för att få till det. Det har krävts extra program och mycket manuellt arbete och det har inte tilltalat mig av flera skäl. Framför allt för att jag inte kan göra det på grund av min synnedsättning och för att det har varit enormt tidsödande.

De senast 4 åren har jag försökt lösa det genom att samtidigt ta ett foto med min iPhone på samma plats. Smartphones har den funktionen idag, att information om plats stoppas in i bilden. Då har det varit lite lättare sedan att i fotoprogram kopiera platsinformationen från en bild till flera andra istället för att pricka in dem på exempelvis en karta eller spara platsdata på annat sätt och mata in det manuellt.

Men det har ändå krävt en del manuellt arbete som inte gjort det lätt och naturligt.

2010 köpte jag en Panasonic Lumix DMC-TZ10, en liten smidig kamera i pocketfomrat med inbyggd GPS för att jag hoppades att det skulle underlätta ytterligare. Då, med iPhone 3GS var kameran kanske inte av den standard man önskade sig och batteritiden var också ett problem. Det fungerade inte speciellt bra eftersom GPS-mottagaren i TZ10 tog en evighet på sig att lokalisera sateliter i vad mån den över huvud taget lyckades. Även om bildkvaliteten var bättre än min dåvarande smartphone så blev den liggande mestadels.

Jag har hela tiden tänkt att en GPS-mottagare direkt monterad på systemkameran som man huvudsakligen vill använda för fotografering vore den perfekta lösningen. Jag hittade några under åren jag letade, mottagare man monterade i tillbehörsskon på kameran och som lagrade GPS-positionen var gång man tog en bild. Dock lagrades GPS-positionen i mottagaren tillsammans med tid och datum då bilden togs. Sedan fick man ändå sitta och jämföra och lägga in informationen manuellt vid datorn sedan. Det löste inte mitt behov.

Canon GP-E2 har funnits ett tag på marknaden och jag har läst och funderat en hel del det senaste året. Den gör precis det jag vill, monteras i tillbehörsskon på kameran eller via USB-kabel in i kameran som lagrar platsinformationen direkt i bilden när bilden tas. Inget extra manuellt arbete, perfekt!

Men omdömet har varit lite blandat på nätet. Jag har jobbat många år med GPS och är väl förtrogen med systemets för- och nackdelar. Den klara nackdelen är just att rena GPS-mottagare, som inte har hjälp av mobilnätet för att snabbt hitta sin position, kan ta lång tid på sig att lokalisera sig. Jag har läst på nätet att användare ibland över huvud taget inte fått det att fungera tillförlitligt.

GPS är ett känsligt system, både för väder och för omgivande miljö. Finns mycket skog eller höga hus runt omkring och det inte är fri sikt mot skyn i stora vinklar, kan det ta tid för mottagare att hitta sateliter och lokalisera ens position. Ibland kan presitionen vara så dålig, att presitionen kan variera flera 100 meter och inomhus fungerar GPS över huvud taget inte annat än i sällsynta undantagsfall.

Canon GP-E2 är dessutom ganska dyr. Med en prislapp på 2900kr inklussive moms drar man sig lite för att slå till. Inga stora pengar i kamerasammanhang i semiproffs-klassen, men ändå mycket pengar för något som kanske ändå inte är helt perfekt.

Men fascinationen för platsinformation i bilder överväger. När man fotograferar hemma är det mindre viktigt. Då är det dessutom lättare att lägga in platsinformationen manuellt i efterhand. Men ute på resa tycker jag det är ett otroligt tillägg. Man kan få hjälp att komma ihåg vart man var genom att se bild och karta när man senare tittar tillbaka, minnas platser och man kan också skapa fotoalbum med kartor. Finns informationen får fantasin mindre gränser när det gäller vad man kan göra med möjligheterna.

Geotaggning är inte bara intressant när det gäller bilder. Även inläggen här på nomell.se är geotaggade, det vill säga har information om exakt plats om vart i världen varje inlägg är skrivet. På kartan nedan kan läsaren till exempel se att detta inlägg är skrivet hemma i min egen soffa :)

Nu ska det bara provas rent praktiskt så får vi se vad resultatet blir.

[geo_mashup_map]

[tags]Canon, Geotag, Geotaggning, Geotagging, GPS, Kamera, Systemkamera, Digitalkamera, Foto, Fotografering[/tags]

Glädje i en liten stund

Dagen i Märsta. Några timmars glädje.
Jag satt och tänkte lite på vad som har hänt mig under förvarstiden. Kom ihåg känslan som jag hade när min första ombud ringde och berättade att Migrationsverket har fryst min utvisning. Och när jag frågade om jag får gå ut från förvaret då? så svarade hon att hon inte ser någon anledning till att jag ska vara kvar i förvaret eftersom utvisningen är fryst. Klockan var ungefär 16.30 när hon ringde och berättade det. Jag var sjukt glad och började ringa alla att jag kanske kommer ut den dagen så att ingen skulle behöva vara oroliga för mig. Advokaten sa att hon skulle skicka något genom faxen till personalerna så att de ska läsa och släppa ut mig. Jag väntade tills 20.00 för att hon ska göra det. Och när jag inte kunde vänta mer, ringde jag henne och frågade om hon hade gjort det, så svarade hon att Migrationsverket eller Migrationsdomstol tog beslut innan hon skulle skicka. Och det var negativt beslut…. Inga ord. Glädje och hoppet att jag kommer ut tog slut direkt. Kändes så illa.. så dåligt.. sjukt jobbigt.. obeskrivligt känsla. Jag väntade i några timmar för att komma ut så fort som möjligt men istället fick jag reda på att jag inte kommer ut.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Känslor under demonstrationen

Varje gång det var demonstration så väcktes hopp i mig. Jag har alltid tänkt att när demonstrationen är slut så kommer någon ringa mig och säga att Migrationsverket har sagt att de låter dig vara kvar i Sverige och nu kommer du ut till frihet. Det hände aldrig, men jag är mycket tacksam för de som gick till demonstrationen och fick mig ha de tankarna och väckte hopp i mig. Jag vet att jag inte skulle vara kvar i Sverige nu om inte jag hade stöd från alla människor som hjälper mig.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Öppet brev från mig

Hej,

Jag heter Laziz Sharifov. Jag är från Kazakstan. Jag kom till Sverige när jag var 13 år. Det var augusti 2008. Idag är jag 18 år gammal. Jag är utvisningshotad och sitter i förvar i väntan på utvisning nu sedan 5 veckor. Jag vill berätta lite hur det har varit för mig och vad jag har upplevt under de 5 veckorna. Jag vill börja med att berätta hur jag hamnade i förvar.

Måndag den 14 oktober fick vi (jag och min familj) brev, en kallelse till polisen till den 15:e oktober. Min mamma var jättesjuk och kunde inte komma, hon låg i sängen och hade haft jätteont i hjärtat i flera dagar. Min storebror skulle till sjukhuset och min lillebror hade viktiga lektioner i skolan. Så det var bara jag som kunde gå till polisen den dagen. Vi satt där och pratade. Polishandläggaren frågade mig om jag skulle själv åka till Kazakstan om de skulle ge mig biljetterna nu. Då svarade jag – Jag tror inte det… Hon gick ut från rummet och sa att jag skulle vänta. När hon kom tillbaka sa hon att hon vill att jag följer med henne till ett annat rum. Och i det rummet sa hon att hon så här: – ”Eftersom du inte vill samarbeta med oss kommer du nu tas förvar, vi kommer ta dig till Märsta nu.” Jag blev chockad, jag försökte förklara att jag visst ville samarbeta men jag ville ju inte åka någonstans ensam, men hon sa att de redan har tagit sitt beslut och att de inte kommer ändra sig. Jag sa att jag vill prata med hennes chef men hon svarade att han inte vill prata med mig. Hon ringde till Märsta där det finns ett förvar men de sa att de inte hade plats för mig och då kontaktade hon förvaret i Flen. Medans hon höll på ringa och fylla i olika papper så ringde jag mamma och förklarade allting, Min mamma började gråta och sa att hon ska komma till polisstationen även om hon mådde så illa. När hon kom var polisen redan på väg att sätta mig i bilen så bad hon att få prata med deras chef men de lät henne aldrig göra det. Sen tog de mig till bilen och körde mig till Flen. På vägen till Flen mådde jag så illa, jag var så ledsen över det som hände. Jag kom till Flen den 15:e oktobers kväll. I 3 dagar mådde jag sjukt illa. Inte fysiskt men psykiskt. Efter det började jag få många samtal, många från skolan och min boxningsklubb började ringa och fråga hur jag mådde och att de ska försöka hjälpa mig. Jag fick ett hopp igen, att allting kan ändras. Jag började tänka bara positivt. Efter några veckor i Flen hade jag domstol i Stockholm. Det var min första gång jag satt hos domstol och jag var så nervös att jag inte kunde säga ett ord.

Då fick jag veta att polisen hade köpt biljetter till resan tillbaks till Kazakstan till nästa dag. Mitt liv är slut tänkte jag bara. Jag kunde inte somna under natten. Nästa dag åkte jag ingenstans. Jag satt i Flen hela dagen och väntade. När jag gick och frågade personalen så sa de att de inte har hört någonting om min resa och att jag inte skulle åka någonstans den dagen. Jag fattade inget. Jag tänkte bara att polisen hade lurat domaren också. De sa att de hade köpt flygbiljetterna redan till imorgon men tydligen hade de inte gjort det. Efter några dagar fick jag veta att jag kommer flyttas till förvaret i Märsta. Resan till Märsta var lång, jag tål inte långa resor. Mådde så illa i bilen. När jag kom till Märsta så han jag fixa lakan till sängen och fick ett snabbt besök av min tränare och min bästa kompis. När de gick så satt jag mig vid en dator. Efter en stund ropade personalen att jag skulle packa mina grejer så fort som möjligt och bakom henne stod 2 stora män i svarta kläder. Jag fick panik direkt jag hann inte göra någonting. När jag frågade vad som händer sa de att jag ska bara flyttas till ett annat förvar. När jag undrade varför jag skulle göra det så svarade de att de inte vet någonting och att jag ska skynda mig. Jag hann inte ringa någon för att meddela att jag ska flyttas.

Vi åkte bil och var på väg till Arlanda. I bilen sa de att jag skulle nu flyga till Göteborg. Jag blev rädd direkt när de sa ordet flyga. När vi kom in flygplanet så satt vi längst borta, i sista sätet. Jag var så otrolig rädd och nervös och när andra folk kom in till flyget så började jag skrika. Jag berättade allting om mig och bad folk vägra att ta på bältena. Jag sa många saker som jag inte kommer ihåg. Polisen höll i mina händer jättehårt och försökte trycka mig in med sin kropp, jag hade svårt att andas men slutade inte skrika. Så kom flygvärdinna och sa något till de 2 männen. De satt handfängslen på mina armar, tog mig i nacken böjde mig ner och tog ut från flyget och slängde in tillbaks till bilen och sa att de var förbannade osv. De sa att det jag gjorde kommer inte hjälpa mig på något sätt, allting kommer bara vara värre och att de ska försöka beställa nya flygbiljetterna så fort som möjligt. De körde mig tillbaks till Märsta. När vi kom till Märsta så frågade de personalerna om det fanns någon äcklig eller dålig rum som man kunde kasta mig in så att jag skulle ångra mig för det jag gjorde. Förtjänar jag sådant? Varför jag som har gjort bara bra saker måste uppleva sådant?

Jag mådde jätte jättedåligt i några dagar, tankarna om det som hände gick inte bort från min hjärna. Jag kunde knappt sova under natten eftersom jag var rädd att de skulle komma när som helst och ta mig igen. Allt jag tänkte på var att göra självmord för att bevisa att jag inte vill resa tillbaks till mitt hemland. Jag hade så ont i bröstet minns jag, att jag inte kunde andas ordentligt. När mina lärare kom till besök berättade jag för de hur jag mådde och de såg själva hur jag mådde. De sa att någon läkare måste komma och kolla på hur jag mår för att det kan vara något seriöst. Vi krävde personalen att de ska hämta någon läkare. De sa att läkaren inte jobbade den dagen och att jag inte skulle få någon läkare eftersom de inte ser anledning att jag ska ha någon läkare. Då grät jag och fortsatt kräva en läkare och till slut sa de att läkaren kommer snart.

Efter 3-4 timmar kom läkaren och kollade på mig och sa att de ska köra mig till sjukhuset. Vid 11 tiden åkte vi till psykiatrin först och sen till sjukhuset. I sjukhuset sa de att jag mår bra fysiskt. Och då körde vi tillbaka till Märsta, den dagen hade jag inte sovit på ett dygn. Vi var tillbaks kl.4.30. Jag satt i förvaret i Märsta i en vecka och några dagar. Och för några dagar sen sa de att de jag inte hade någon resa på gång och därför ska jag flyttas till förvaret i Flen. Jag blev glad och trodde att det är verskställighetshinder som började göra så att de skickar mig tillbaka till Flen. Men idag den 12 november 2013 fick jag ett beslut från Migrationsverket att de ger negativt svar på min verkställighets hinder. Jag mår fortfarande illa på grund av beslutet. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt jag gör och allt jag skickar till Migrationsverket får jag ett negativt svar.

Jag har fått bara negativa svar från Migrationsverket i 5 år nu. De gav aldrig ett positivt svar på någon av våra verkställighetshinder. Jag vet inte vad jag ska göra för att bevisa de att jag inte vill åka, enda som finns i mina tankar just nu är att göra självmord. Jag som aldrig gjort någonting dåligt för landet fick sitta på rättegången första gång i mitt liv, jag som har försökt göra bara bra saker fick handfängslar på händer. Jag som ville göra Sverige stolt sitter nu i förvar. Sitter inlåst som ett djur som man ska döda och äta djurens kött. Jag sover på en säng som inte är ens min, delar rum med folk som jag inte känner, äter mat som är inte ens gott men måste äta för att kunna överleva och inte dö av hungern. Sover inte under nätter på grund av oron. Jag vet inte vad som kommer händer imorgon.

När jag tänker på att jag kommer sättas på flygplan igen börjar jag darra i kroppen av räddslan att jag inte kommer klara mig. Jag vill inte bli utvisad. Jag vill leva i frihet och vill att min familj ska leva i frihet. Vill att Migrationsverket ska förstå att vi är bra personer. Att vi verkligen vill stanna i Sverige. Jorden är skapad för alla och att man inte får sparka ut folk.. Jag vill inte att Migrationsverket ska bestämma över mitt liv om de inte vet vad jag vill. Det finns folk som säljer narkotika osv men de får stanna. Men de som vill förbättra landet får inte. Hellre att de dödar mig än att utvisa mig tillbaks. Jag är redo för att dö för att bevisa att vi vill stanna i Sverige. Om det är så att Migrationsverket kommer låta min familj stanna här, så är jag redo för att dö så att de ska leva i frihet, Jag kommer ändå vara levande död om jag och min familj blir utvisad från landet. Jag vet inte vad jag ska göra och vem jag ska be om hjälp.

Laziz Sharifov

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Laziz Sharifov gästskribent på Nomell.Se

Jag har fått en gästskribent för första gången här på min blogg. Det är Laziz Sharifov, 18 år från Haninge som jag försökt följa en tid här i bloggen. Sedan en dryg månad tillbaka sitter han i ett av Migrationsverkets förvar och riskerar att utvisas från Sverige. Hela serien inlägg finns här i bloggen.

Laziz skriver här under eget namn och med egna ord vad som händer runt omkring honom.

Laziz har även en egen blogg.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Spinning i Huddingehallen

För ungefär en vecka sedan provade jag spinning med jobbet och idag var det dags att köra igång skarpt. Jag har känt mig ganska låg under sommaren och hösten när det gäller det här med träning. Under våren och försommaren hade jag en duktig föredetta proffscyklist som åtog sig att träna mig inför Vätternrundan 2013 och jag hade flera hundra mil cykling i benen när den genomfördes. Under sommaren sedan avtog möjligheterna att träna med någon och när höstens motionslopp Roslagshösten 2013 kördes, hade jag kanske 20 mil cykling i benen allt som allt efter Vätternrundan i juni. Jag hade så klart kompenserat med löpning men inte tillräckligt och det är ändå inte samma sak. Så mot slutet av loppet tog krafterna slut och det mentala påverkade också misslyckandet så klart.

Så tankarna på hur jag ska kunna träna trots den ojämna tillgången till piloter har för mig bland annat till spinning, en sport som jag halvt på skämt hånat och kallat ”kärringsport” :)

Men den är ingen man som inte kan erkänna att man haft fel och ändra sig. Så idag löste jag och en kollega ett engångspass till spinning för att testa. När jag körde med jobbet förra veckan i Farstahallen kändes det väldigt roligt och inspirerande, klart mycket bättre än att sätta sig ensam på motionscykeln hemma vilket inte händer.

Dagens pass var jobbigt men inte lika perfekt som det i Farstahallen förra veckan, där personalen utbildat sig att instruera deltagare med synnedsättning. Egentligen är det inget konstigt, bara att vara mer verbal med positionsbyten, om man ska sitta eller stå.

Jag ville se om det skulle gå lika bra på en annan sporthall, men det gjorde det inte riktigt. Instruktören sa inte så mycket och jag blev ibland sittande när andra stod och tvärt om vilket får mig att känna mig dum samt också faktiskt gå miste om delar av träningspassets upplägg.

Jag hade inte pratat med instruktören före, delvis ett medvetet val för att testa, men nu har jag skrivit ett mejl till Huddingehallens chef med lite synpunkter att framföra till hallens spinninginstruktörer så får vi se hur det blir i fortsättningen. Jag avvaktar lite med att lösa ett träningskort tills jag vet om det ger resultat så att jag känner att jag kan delta på lika vilkor.

Men träningsformen som sådan är jag mycket nöjd med och jag kommer helt klart fortsätta. Detta är ett sätt att kunna träna kondition och benmuskler utan att vara beroende av andra på samma sätt. Det ska bli kul att se hur det känns i vår när det är dags att plocka fram cykeln igen, om spinningen givit något.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, SCF, Svenska Cykelförbundet, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Spinning[/tags]

Sweden Bike Expo 2013

Bild: Joakim Nömell och Alexandra Engen på Sweden Bike Expo 2013

Idag har jag varit en sväng på Sweden Bike Expo 2013 på Kistamässan. Jag var där både som besökare och som attraktion :) Tanken var att jag skulle berätta om hur viktig cykling är som sport för mig som funktionsnedsatt och antagligen lite också om vikten av och svårigheterna med att hitta piloter att cykla med.

Men till föreläsningssalen dök det inte upp några besökare. Så vi återvände till montern och pratade med besökare där istället. Jag provade handbike och fick äran att prata och fotograferas med världsmästarinnan i mountainbike sprint, Alexandra EngenW. Ett trevligt och roligt möte :)

På mässan träffade jag även en bekant från barndomens glada dagar. Denna lilla värld, som ibland kan låta det passera 20-tals år och så möts man plötsligt i något gemensamt sammanhang. Jag försökte locka bekanten som var aktiv triatlet att även bli tandempilot, men jag tror det togs emot ganska svalt :) Men det var värt ett försök.

Efter ett avslutande varv på mässan är det nu dags att åka hem. Inget direkt sensationellt. Jag och min pilot och vän gick förbi Garmins monter för att klämma på deras nya action-kamera, Garmin Virb Elite. Den skapade ha-begär helt klart. Med den kan man filma sina aktiviteter och ansluten exempelvis till en cykeldator, kan man få med sådan data i bild så som puls, kadens, fart och naturligtvis position.

Kameran kändes kompakt och bra kvalitet som väntat. Jag blev dock lite besviken på att kameran är helt fri från ljud och vibrationer så den blir svår för mig att styra utan seendes hjälp. Inspelningsreglaget var ett fysiskt skjutreglage men av- och på-knappen var en vanlig tryckknapp och utan ljud eller vibration som bekräftelse kan jag inte veta om kameran är påslagen.

Det skulle även vara bra för seende. För kameran är tänkt att kunna monteras ovanpå hjälm exempelvis och då är det svårt att veta om kameran börjar spela in eller om den stängts av eller om batteriet är slut.

Så det blir ett klart minus och gör det svårt att motivera ens för mig själv att skaffa en. Så jag får väl prata tillräckligt varmt om den så att min pilot köper en istället :)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Handbike, Handcykel, Mässa, Kistamässan, Cykelmässa, Sweden Bike Expo, Alexandra Engen, Garmin[/tags]

Föreläsning hos RP-föreningen

Idag var jag inbjuden tillsammans med Rickard till RP-föreningen för att föreläsa om vårt äventyr i Mot Alla Odds. RP-föreningen är en förening för människor med synnedsättning till följd av RP.

Jag och Rickard har aldrig föreläst tillsammans men jag har länge velat göra det. Den här gången kanske vi inte planerade så otroligt långt i förväg, vi sågs samma dag och fixade till bildspelet som jag tidigare använt själv så att det nu också passade Rickard bättre. Sedan bestämde vi hur upplägget skulle vara och kom snabbt och lätt överens.

Väl på plats möttes vi av ett 40-tal åhörare.Själva föreläsningen kändes väldigt bra och flöt perfekt. Jag tyckte själv vi fick till samspelet perfekt och känslan efteråt var riktigt bra.

Efter föreläsningen bjöds vi på middag och fick prata lite med folk och ta lite foton. Sedan kom den där akuta tröttheten över mig som ofta kommer efter sådana där urladdningar.

Nu är vi hemma, var och en till sitt och jag hoppas verkligen vi får göra om det igen. Kanske man borde marknadsfört sig ännu mer medan programmet fortfarande var högaktuellt.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Föreläsning, Almåsa Konferens[/tags]

Betydelsefulla saker

Ett år har gått sedan resan i Mot Alla Odds började och i mitten av maj slocknade rampljuset när bilderna från avsnitt 8 fadade ut. Vi blev varnade för tomhetskänslorna efteråt när allt lagt sig vilket det gjorde väldigt fort. Jag har aldrig sett mig som någon som hör hemma i rampljuset och tänkte mig inte att det skulle bli tomt efteråt, bara som vanligt igen.

Men så klart blev det tomt när allt beröm och igenkännande lagt sig och människor allt mindre kom fram och pratade. Det var bara inom mig det fortfarande var lika stort och betydelsefullt. Däremot sa jag då och fortfarande, att jag kan hantera det. Jag måste inte göra något uppseendeväckande eller vara med överallt bara för att slippa hala flaggan. Tomheten känner jag av fortfarande men jag kan hantera det.

Nu under hösten har dock förfrågningarna om föreläsningar börjat komma. Inte många, men några och det ger mig möjlighet att hålla känslan vid liv och fortsätta försöka förmedla något till andra och det kommer jag göra så länge någon gitter lyssna.

Men det är konstigt hur det kan bli, vissa materiella saker har blivit heliga för mig. Jag har fortfarande kvar min stora väska som packningen kom i, jag har kvar i stort sett alla kläder och skor, vattenflaskor och övriga tillbehör som var med på resan. Klädernas loggor är övermålade och väskans logo är tejpad med tejp som jag inte får bort. Skorna som jag nu använder vid min utomhuslöpning luktar fortfarande svagt av mögel men är förvånansvärt fräscha efter de strapatser de varit med om. Det känns nästan som religion när det spöregnar ute och jag både kan ha gummistövlarna och regnstället från Nicaragua på mig.

Alla kläder ligger fortfarande sorterade i egen väska och även om jag använder dem när jag tränar, tvättas de separat och packas noga ner igen. När min fru vill låna det egna regnstället känner jag någon sorts fånig motvilja. Inte att hon använder dem, utan mot att risken finns att det går sönder eller försvinner.

Jag har väl inte försökt analysera mig själv så himla mycket. Egentligen är det väl självklart, saker som hjälper till att hålla minnena vid liv. TV-programmen finns kvar i datorn, DVD-skivorna ligger undanstoppade i säkert förvar och även om vi fått foton nu i ganska riklig mängd så kan jag inte ta del av dem på egen hand. Packningen blir väl som mina foton. De framkallar väldigt starka minnen, både lukter och känslor mycket mer än vad foton kan göra för mig. Men de har säkert liknande inverkan på övriga deltagare som de materiella grejerna har för mig.

Nu är det ett år sedan den där sista kvällen hemma. Känslorna var i uppror över att behöva lämna familjen så länge och helt utan kontakt och att själv kasta mig ut i det okända med en grupp helt okända människor i en TV-inspelning långt, långt hemifrån, en situation som var helt okänd för mig. Jag packade om väskan, läste igenom packlistan många, många gånger, både min egen och den produktionen satt ihop. Räknade kläder och packade kläder i vattentäta påsar efter ändamål. Regnkläder och varma kläder i en påse, underkläder och underställ i en påse, tröjor i en påse och reskläder i en. Ytterligare en påse innehöll toalettartiklar och den sista påsen innehöll de få tekniska saker jag fick ha med mig, anteckningsmaskinen, en liten ljudinspelare och en GPS-logger som jag smugglade med mig för att kunna spara vår position varje kväll.

Packningen blev min livlina och trygghet. Att ha den i full ordning var det enda jag kunde göra. Någon frågade mig under en intervju om jag hade kontrollbehov. Jag svarade spontant nej på den frågan eftersom ”kontrollbehov” för just mig och min uppväxt har så negativ betydelse. Men just detta tyder väl på en sorts kontrollbehov om något. Allt måste vara perfekt åtminstone på den punkten för att jag skulle kunna känna mig lugn.

Så det kanske inte är så konstigt egentligen att alla sakerna från den resan är så oerhört viktiga för mig. Något liknande kommer helt säkert aldrig inträffa i livet.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Föreläsning[/tags]

Bekymmerslös fredag

Det är ganska gott att lägga sig en fredagskväll och känna att det gick riktigt bra och var riktigt trevligt. Det var ganska många fredagar sedan det kändes harmoniskt och lugnt.

Ikväll har alla varit hemma, glada och städade ungdomar på besök som gått hem i rimlig tid. De senaste veckorna har jag faktiskt inte känt någon större glädje inför helgen, men just idag kändes det bra från början till slut. Det går åt mer rätt håll än fel håll. Ändå känns det som om man inte vågar vara riktigt glad och förhoppningsfull. Det är inte att vara negativ, utan mer att försvara sig mot framtida eventuella nederlag. Det har jag lärt mig sedan gammalt och det är mestadels en bra egenskap tror jag. Lite tråkigt att man kanske inte hoppar upp och ner för minsta framgång, men man är lite bättre rustad om det går på tok igen.

Just ikväll ska jag bara blunda och njuta.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Föreläsning för Österhaninge Församlings personal

Idag var jag inbjuden som föreläsare på Österhaninge Församlings personaldag. Ett 60-tal anställda i församlingen träffades på en konferensanläggning på Södermalm i Stockholm och jag var inbjuden som hemlig föreläsare.

Temat var att arbeta tillsammans som ett team, att alla har olika förutsättningar och olika förmågor och att alla kan bidra med något. Min resa med Mot Alla Odds är ett väldigt tydligt exempel på hur man kan utnyttja detta.

Under den avslutande lunchen fick jag träffa och samtala med många intressanta människor. Bland andra kyrkoherden som menade att vi människor ständigt strävar efter att inte vara beroende av varandra och vägrar acceptera att vi är beroende av varandra. Beroende har blivit något negativt klingande och något som kostar pengar och allt som oftast är en belastning för andra.

Det kändes som om jag kunnat stanna där länge och diskuterat och reflekterat kring detta.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Kyrka, Församling, Österhaninge Församling, Österhaninge [/tags]

Ett tack!

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Ett år har gått sedan flygplanets hjul snuddade svensk mark igen och 9 deltagare med olika funktionsnedsättning och ett 20-tal produktionspersoner steg av och in på Arlanda. Det var slutet på en resa, det största äventyret i mitt liv. Det största och hittills det bästa :)

I slutet av mars 2013 började resan om när det sändes ut till miljoner tittare och vi liksom ni, fick uppleva det igen framför TVn. Det var en omvälvande tid på många sätt med så mycket positiv uppmärksamhet och igenkännande ute i samhället.

Jag har aldrig mått så bra och känt mig så stark som under den resan och jag har nog aldrig mött så många starka människor samtidigt på samma ställe som då. Tillsammans gjorde vi underverk genom att klara av det som nog de allra flesta såg som omöjligt.

Jag har heller aldrig mått så bra som under perioden mars till maj när det sändes i TV. Jag mådde väldigt bra av all bekräftelse och jag var stolt över min prestation och den jag är som människa. Vi kan alltid tro att vi vet hur vi ska bete oss under press och stress under lång tid, men man kan inte veta förrän man varit där.

Jag tror jag vågar påstå att bekräftelsen och uppmärksamheten bara gjort mig mer ödmjuk och inte dryg och högfärdig.

Det är knappast någon hemlighet, man kan läsa det tydligt här i bloggen, att jag har ”ups and downs” precis som alla andra. Som funktionsnedsatt känner jag mig på något vis alltid i underläge och måste kämpa för att visa att jag är åtminstone nästan lika bra som alla andra. Det är en kamp mot fördomar och en människosyn jag aldrig kan vinna. Ibland får jag energi och viljan att försöka, ibland tappar jag totalt orken och lusten. Det här äventyret gav mig den största kicken och starkaste känslan någonsin att jag och vi andra duger till. Sedan, precis som med den där kampen jag aldrig kan vinna, är jag nu åter i vardagen och åter finns människor omkring mig som på fullaste allvar tycker att jag är mindre värd, att jag inte klarar samma saker och lika bra som dem. När vissa av dem nu läser detta, kommer ordet ”martyr” över deras läppar. Jag har hört det live också, så jag vet. Men jag är ingen martyr, jag ger aldrig upp även om kampen nog är dömd att misslyckas. Jag vet egentligen vad jag duger till och att jag är mycket bättre än ”dem”. Men ibland hjälper och räcker inte vetskapen, som att gå i en lång, lång uppförsbacke.

Men detta inlägg skulle vara ett tack! Under hösten har jag en del föreläsningar och 2 inbokade tidigt 2014. Det mest troliga är att det sedan inte händer så mycket mer och intresset för vår resa kan inte vara för evigt. Dagböcker, bilder och några videoklipp är utlagda och så mycket mer finns inte att göra.

Och mitt första stora generella tack är till SVT, som skapade detta äventyr, gjorde det möjligt. SVT valde mig och 9 till att förvalta det och det är en stor ära! Jag känner inte ens en bråkdel av er till namnet, så därför får mitt tack bli mer generellt. Siri B och Anna B, er känner jag. Ni var fantastiska och ni får hälsa de kollegor som bör ta åt sig.

Mitt andra generella tack får gå till alla andra i produktionsbolaget Mastiff och de externa partners de arbetat med både i Sverige och medarrangören utomlands. Alla människor som arbetat med casting, logistik, redigering, loggning… Så väldigt många! Ann-Sofie A, Rasmus och ni andra som inte fick följa med på resan. Maria H som var vår assistent och läkaren Ingrid D och sjuksköterskan Petra H.

Ett tack till alla ni som följt och fortsätter följa oss på ett eller annat sätt, alla mina följare på min Mot Alla Odds-sida på Facebook som ständigt ger mig sådan fin feedback och gör att jag mår så mycket bättre! Jag hoppas kunna fortsätta ge er något av mitt liv.

Självklart ett tack till er andra deltagare som delade det här äventyret med mig. ”Vänner för livet” heter det, på ett eller annat sätt är det ju så. Även om alla vi inte hörs så ofta och några inte känner så stort behov av att träffas, så beundrar jag och tycker så mycket om er för att vi gjorde detta tillsammans. Inte utan split, men med stor ödmjukhet och en styrka, mentalt och fysiskt som kunde flytta berg! Ni tål att listas, helt utan inbördes ordning, var annan kille och var annan tjej :)

  • Niclas Rodhborn – för vårt samarbete som växte sig så starkt och bra så snabbt, för din humor och inställning till livet.
  • Nina Lundberg – tappra, modiga flicka, intelligent, varm och humoristisk och med ett jävlar anamma som många borde avundas
  • Rickard Forshäll – för att du delar med dig av dina livserfarenheter, för att vi känns så lika på många sätt, delat erfarenheter i livet fast ur olika perspektiv, för din fysiska styrka och ständigt positiva inställning och allas lika värde
  • Angelica ”Titti” Österberg – varm, glad och hjälpsam, klok och modig och med ett ego vi ibland fick hjälpa till att dra fram för att du skulle tänka på dig själv åtminstone lite :)
  • Per ”Pax” Axensköld – din humor och dina sköna kommentarer skapar ständigt många skratt, din rörande, självutlämnande berättelse om funktionsnedsättningen, ärligt och modigt och styrkan i gruppen det tog en stund för att få visa :)
  • Sonia Elvstål – min granne och nattliga sällskap allt som oftast i lägren när det bara var vi som låg vakna och behövde någon att prata med och smälta intrycken. Alla knasiga skratt och sånger, hjälpsamheten och envisheten och en ständig förmåga att tänka på andra. Vi två var först ur planet och in i bild när äventyret började :)
  • Arkan Palani – tuff och envis och med en skön humor :) Lite nervöst när en blind skulle köra rullstolen, men du dolde det ganska bra :) Du skulle absolut till Stilla havet och alla skulle med :)
  • Petra Örlegård – när vi sågs första gången tänkte du att jag skulle bli den som du skulle få svårast att kommunicera med. Jag tänkte att du nog skulle bli förvånad när jag kunde lite teckenspråk och väl vågade visa det :) Stark och envis och din mentala styrka under de förhållanden som rådde med bristande kommunikation imponerar mig djupt! En dag skulle jag vilja springa marathon och då vore det coolt att ha dig som ledsagare!
  • Maria Lindholm – sist och faktiskt minst, fast bara till växten. Det tog lång tid innan vi började växla några ord, säkert osäkra på varandra. Jag hann inte lära känna dig innan du var tvungen att lämna expeditionen och det var så grymt sorgligt att sen se ditt personporträtt – du hade precis som vi behövt det där äventyret så jävla mycket!
  • Oskar Kihlborg – expeditionsledaren kunde nog inte ha blivit ett bättre val. Utan kunskap eller erfarenhet av människor med funktionsnedsättning ställdes ändå samma krav på oss andra som vilka expeditionsdeltagare som helst. Du sa alltid att det här är på riktigt! och så var det verkligen.

Sist och störst, ett tack till min familj som lät mig ge mig av en månad utan kontakt, på det stora äventyret. Hos mig flög tiden fram. Jag brukar försöka beskriva min känsla som att jag saknade er men längtade inte hem. Det ska inte misstolkas men jag kan inte förklara det bättre. Hos er kröp tiden fram och oron var stor och informationen knapphändig. Det var tufft för min fru att ganska ensam ta sig igenom den månaden på egen hand med endast ett fåtal vänner vid sin sida.

Nu väntar nog en annan utmaning, mindre angenäm men viktig, att gå tillbaka till vardagen igen. Jag har skrivit det många gånger förr, att jag hoppades att detta skulle leda vidare till något mer. Men ingen vet vad som väntar i framtiden.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten[/tags]

Öppet brev från utvisningshotade Laziz Sharifov

Här kan ni läsa ett öppet brev från utvisningshotade Laziz Sharifov, som just nu sitter i Migrationsverkets förvar på en anläggning i Flen. Brevet skickades till en av hans före detta lärare med önskan om att brevet ska spridas vidare.

Sprid gärna länken vidare till vänner, makthavare, media, kända profiler och låt dem bli medvetna om hur vårt land hanterar flyktingar. Tillsammans kan vi påverka, för det måste till en förändring. Nu genast för Laziz och hans familjs skull och för alla andra som just nu sitter i väntan på samma öde och för framtiden.

Hej,
Jag heter Laziz Sharifov. Jag är från Kazakstan. Jag kom till Sverige när jag var 13 år. Det var augusti 2008. Idag är jag 18 år gammal. Jag är utvisningshotad och sitter i förvar i väntan på utvisning nu sedan 5 veckor. Jag vill berätta lite hur det har varit för mig och vad jag har upplevt under de 5 veckorna.

Jag vill börja med att berätta hur jag hamnade i förvar. Måndag den 14
oktober fick vi (jag och min familj) brev, en kallelse till polisen till
den 15:e oktober. Min mamma var jättesjuk och kunde inte komma, hon låg i
sängen och hade haft jätteont i hjärtat i flera dagar. Min storebror
skulle till sjukhuset och min lillebror hade viktiga lektioner i skolan.

Så det var bara jag som kunde gå till polisen den dagen. Vi satt där och pratade. Polishandläggaren frågade mig om jag skulle själv åka till Kazakstan om de skulle ge mig biljetterna nu. Då svarade jag – Jag tror inte det… Hon gick ut från rummet och sa att jag skulle vänta. När hon kom tillbaka sa hon att hon vill att jag följer med henne till ett annat rum. Och i det rummet sa hon att hon så här: – ”Eftersom du inte vill samarbeta med oss kommer du nu tas förvar, vi kommer ta dig till Märsta nu.” Jag blev chockad, jag försökte förklara att jag visst ville samarbeta men jag ville ju inte åka någonstans ensam, men hon sa att de redan har tagit sitt beslut och att de inte kommer ändra sig. Jag sa att jag vill prata med hennes chef men hon svarade att han inte vill prata med mig. Hon ringde till Märsta där det finns ett förvar men de sa att de inte hade plats för mig och då kontaktade hon förvaret i Flen.

Medans hon höll på ringa och fylla i olika papper så ringde jag mamma och förklarade allting, Min mamma började gråta och sa att hon ska komma till polisstationen även om hon mådde så illa. När hon kom var polisen redan på väg att sätta mig i bilen så bad hon att få prata med deras chef men de lät henne aldrig göra det. Sen tog de mig till bilen och körde mig till Flen.

På vägen till Flen mådde jag så illa, jag var så ledsen över det som hände. Jag kom till Flen den 15:e oktobers kväll. I 3 dagar mådde jag sjukt illa. Inte fysiskt men psykiskt. Efter det började jag få många samtal, många från skolan och min boxningsklubb började ringa och fråga hur jag mådde och att de ska försöka hjälpa mig. Jag fick ett hopp igen, att allting kan ändras. Jag började tänka bara positivt.

Efter några veckor i Flen hade jag domstol i Stockholm. Det var min första gång jag satt hos domstol och jag var så nervös att jag inte kunde säga ett ord. Då fick jag veta att polisen hade köpt biljetter till resan tillbaks till Kazakstan till nästa dag. Mitt liv är slut tänkte jag bara. Jag kunde inte somna under natten. Nästa dag åkte jag ingenstans. Jag satt i Flen hela dagen och väntade. När jag gick och frågade personalen så sa de att de inte har hört någonting om min resa och att jag inte skulle åka någonstans den dagen. Jag fattade inget. Jag tänkte bara att polisen hade lurat domaren också. De sa att de hade köpt flygbiljetterna redan till imorgon men tydligen hade de inte gjort det.

Efter några dagar fick jag veta att jag kommer flyttas till förvaret i Märsta. Resan till Märsta var lång, jag tål inte långa resor. Mådde så illa i bilen. När jag kom till Märsta så han jag fixa lakan till sängen och fick ett snabbt besök av min tränare och min bästa kompis. När de gick så satt jag mig vid en dator. Efter en stund ropade personalen att jag skulle packa mina grejer så fort som möjligt och bakom henne stod 2 stora män i svarta kläder. Jag fick panik direkt jag hann inte göra någonting. När jag frågade vad som händer sa de att jag ska bara flyttas till ett annat förvar. När jag undrade varför jag skulle göra det så svarade de att de inte vet någonting och att jag ska skynda mig.

Jag hann inte ringa någon för att meddela att jag ska flyttas. Vi åkte bil och var på väg till Arlanda. I bilen sa de att jag skulle nu flyga till Göteborg. Jag blev rädd direkt när de sa ordet flyga. När vi kom in flygplanet så satt vi längst borta, i sista sätet. Jag var så otrolig rädd och nervös och när andra folk kom in till flyget så började jag skrika. Jag berättade allting om mig och bad folk vägra att ta på bältena. Jag sa många saker som jag inte kommer ihåg. Polisen höll i mina händer jättehårt och försökte trycka mig in med sin kropp, jag hade svårt att andas men slutade inte skrika. Så kom flygvärdinna och sa något till de 2 männen. De satt handfängslen på mina armar, tog mig i nacken böjde mig ner och tog ut från flyget och slängde in tillbaks till bilen och sa att de var förbannade osv. De sa att det jag gjorde kommer inte hjälpa mig på något sätt, allting kommer bara vara värre och att de ska försöka beställa nya flygbiljetterna så fort som möjligt. De körde mig tillbaks till Märsta.

När vi kom till Märsta så frågade de personalerna om det fanns någon äcklig eller dålig rum som man kunde kasta mig in så att jag skulle ångra mig för det jag gjorde.

Förtjänar jag sådant? Varför jag som har gjort bara bra saker måste uppleva sådant? Jag mådde jätte jättedåligt i några dagar, tankarna om det som hände gick inte bort från min hjärna. Jag kunde knappt sova under natten eftersom jag var rädd att de skulle komma när som helst och ta mig igen. Allt jag tänkte på var att göra självmord för att bevisa att jag inte vill resa tillbaks till mitt hemland.

Jag hade så ont i bröstet minns jag, att jag inte kunde andas ordentligt. När mina lärare kom till besök berättade jag för de hur jag mådde och de såg själva hur jag mådde. De sa att någon läkare måste komma och kolla på hur jag mår för att det kan vara något seriöst. Vi krävde personalen att de ska hämta någon läkare. De sa att läkaren inte jobbade den dagen och att jag inte skulle få någon läkare eftersom de inte ser anledning att jag ska ha någon läkare. Då grät jag och fortsatt kräva en läkare och till slut sa de att läkaren kommer snart. Efter 3-4 timmar kom läkaren och kollade på mig och sa att de ska köra mig till sjukhuset.

Vid 11 tiden åkte vi till psykiatrin först och sen till sjukhuset. I sjukhuset sa de att jag mår bra fysiskt. Och då körde vi tillbaka till Märsta, den dagen hade jag inte sovit på ett dygn. Vi var tillbaks kl.4.30. Jag satt i förvaret i Märsta i en vecka och några dagar. Och för några dagar sen sa de att de jag inte hade någon resa på gång och därför ska jag flyttas till förvaret i Flen. Jag blev glad och trodde att det är verskställighetshinder som började göra så att de skickar mig tillbaka till Flen. Men idag den 12 november 2013 fick jag ett beslut från Migrationsverket att de ger negativt svar på min verkställighets hinder. Jag mår fortfarande illa på grund av beslutet. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt jag gör och allt jag skickar till Migrationsverket får jag ett negativt svar.

Jag har fått bara negativa svar från Migrationsverket i 5 år nu. De gav aldrig ett positivt svar på någon av våra verkställighetshinder. Jag vet inte vad jag ska göra för att bevisa de att jag inte vill åka, enda som finns i mina tankar just nu är att göra självmord. Jag som aldrig gjort någonting dåligt för landet fick sitta på rättegången första gång i mitt liv, jag som har försökt göra bara bra saker fick handfängslar på händer. Jag som ville göra Sverige stolt sitter nu i förvar. Sitter inlåst som ett djur som man ska döda och äta djurens kött. Jag sover på en säng som inte är ens min, delar rum med folk som jag inte känner, äter mat som är inte ens gott men måste äta för att kunna överleva och inte dö av hungern. Sover inte under nätter på grund av oron. Jag vet inte vad som kommer händer imorgon. När jag tänker på att jag kommer sättas på flygplan igen börjar jag darra i kroppen av räddslan att jag inte kommer klara mig.

Jag vill inte bli utvisad. Jag vill leva i frihet och vill att min familj ska leva i frihet. Vill att Migrationsverket ska förstå att vi är bra personer. Att vi verkligen vill stanna i Sverige. Jorden är skapad för alla och att man inte får sparka ut folk.. Jag vill inte att Migrationsverket ska bestämma över mitt liv om de inte vet vad jag vill. Det finns folk som säljer narkotika osv men de får stanna. Men de som vill förbättra landet får inte. Hellre att de dödar mig än att utvisa mig tillbaks. Jag är redo för att dö för att bevisa att vi vill stanna i Sverige. Om det är så att Migrationsverket kommer låta min familj stanna här, så är jag redo för att dö så att de ska leva i frihet, Jag kommer ändå vara levande död om jag och min familj blir utvisad från landet. Jag vet inte vad jag ska göra och vem jag ska be om hjälp.

Laziz Sharifov

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Prova på Spinning

Några kollegor på jobbet har en friskvårdsgrupp som är nystartad i höst. Syftet är att låta våra synskadade klienter att prova på olika fritidsaktiviteter med tema friskvård.

Jag tyckte det lät som bland det roligaste på länge. Det finns ganska gott om lämpliga aktiviteter man kan ta del av som synskadad, men man kanske inte vet om vad som är möjligt eller vågar eller kan inte prova på egen hand. Behovet av friskvård är minst lika stort bland oss funktionsnedsatta och kanske lite extra stort i gruppen synskadade just för att det kan vara svårt att få till en naturlig rörlighet på tillräcklig nivå.

Så under hösten har man kört lite olika sporter. Jag ingår inte i det teamet som har hand om gruppen eftersom jag jobbar med datorer, men har snappat upp på fikaraster.

Man har provat stavgång, att gå på gym, spela GoalballW, spelat ShowdownW och tränat judo bland annat.

Idag var det dags för ett besök på Farsta Sim- och idrottshall för att prova på spinning samt titta på bassänganläggningen. Jag som älskar cykling men har lagt av mig betänkligt under hösten, just på grund av brist på träningsmöjligheter, släppte datorernas värld för en liten stund och följde med mina kollegor och friskvårdsgruppen för att prova på själv.

Jag behöver själv en sysselsättning under vintern och trots att jag cyklat mycket, har jag aldrig provat spinning. Jag är rädd att jag nog, i och för sig mycket på skämt uttryckt mig lite föraktfullt om att cykla på låtsas med okända svettiga pojkar och flickor, gubbar och kärringar i en gymlokal istället för att hoja på riktigt med fartvind och däckens sus. Men den är en bättre människa som själv först provar och sedan, om det finns anledning ändrar sig :)

Och nu har jag provat och ändrat mig. Det var väldigt roligt och fruktansvärt jobbigt. Så om du läser detta, väninna Ulrika P, jag upprepar, roligt! :)

Farsta idrottshall har en väldigt utvecklad inställning när det gäller människor med funktionsnedsättning och service.

[tags]Cykla, Spinning, Träna, Träning, Synskadade[/tags]

Att kämpa lönar sig

Ja det lönar sig verkligen att kämpa och egentligen är det aldrig meningslöst och i onödan man kämpar, även om man förlorar. Förlorar man har man visat sitt missnöje och sått ett frö till förändring. Förlust är det att inte kämpa och bara tiga still och låta saker ske.

Det finns ett ordspråk som säger: det enda ondskan behöver för att segra, är att det goda ingenting gör / Edmund Burke. Likgiltighet är en av de otäckaste egenskaperna jag vet.

I Fallet Laziz Sharifov har detta bevisats som i så många andra fall, att det lönar sig att kämpa. Från att ha varit på väg till Arlanda tidigare i veckan för att utvisas så har läget nu åtminstone tillfälligt och till synes förändrats till det bättre. Efter onsdagens demonstration på Migrationsverket i Solna så har några haft 2 möten med Migrationsverket, först i Solna i samband med demonstrationen där man lovade att se över ärendet och föra frågan vidare. Sedan ett möte på Migrationsverket i Hallonbergen där Laziz Sharifovs ärende hanteras. Efter det första mötet släpptes restriktionerna ute på förvaret i Märsta. Laziz verkar kunna kommunicera lite igen och hans besök fick både röra vid honom fysiskt igen och även ta med sig saker och mat till honom. Migrationsverket hade bedömt att det fanns en överhängande risk för fritagningsaktioner. Någon har säkert sagt något i den stilen i ren frustration i de sociala medierna, men det kan också lika gärna ha varit ännu ett tortyrinstrument i demokratins namn.

Det andra mötet vet jag inte exakt vad det resulterade i, men det måste nog ses som ganska unikt att engagerade privatpersoner fått träffa ansvariga och fått dem att lova att hantera ärendet extra. Man tycker det borde ha varit en självklarhet från början och att man tidigare borde lyssnat på det juridiska ombudet. Men alla handlingar som advokaten hittills lämnat in har avslagits.

Efter demonstrationen transporterades Laziz Sharifov från förvaret i Märsta tillbaka till Flen. I märsta sitter man bara i väntan på verkställande av utvisningen, att rent konkret åka till Arlanda. Men i Flen sitter han i väntan på behandling av ärendet vilket måste ses som positivt. Man får åtminstone hoppas att landet Sverige ännu inte använder en uppenbar lugnande effekt på engagerade, för att i smyg kunna förflytta Laziz Sharifov till en annan flygplats, Skavsta eller Landvetter i Göteborg för en mer diskret utvisning medan vi andra andas ut lite i väntan på mer resultat. Det vore väldigt otäckt.

Och många har verkligen engagerat sig i detta fallet, politiker, artister, idrottsprofiler, föreningar och till och med Lärarförbundet med flera.

Men det är inte över än, inte förrän Laziz och hela hans familj fått ett permanent uppehållstillstånd i Sverige och Laziz och hans syskon kan återvända till skolan och fortsätta sin integration i det svenska samhället. Och då ska vi minnas att Laziz Sharifov långt ifrån är den enda som råkar så här illa ut i vårt trygga, demokratiska land. Hans öde är bara ett av många.

Det är kanske dags att svenska folket tänker till lite. Det är snart valår. Vill vi ge partier som Sverigedemokraterna mer makt i vårt land? Då kommer detta bli vardag och arbetet för att förändra lagarna lär inte gå mot det bättre, mer humana och rättvisa. Vi ska absolut kunna ta hand om de flyktingar och invandrare vi tar emot i vårt land. Det ska gå att få arbete och bostad både för gamla och nya svenskar. Vi ska definitivt inte vara världsledande demokrati när det gäller att skicka människor tillbaka till krig, terror, misshandel, våldtäkt och död.

En politiker i Vänsterpartiet skrev i en Facebook-grupp att Sverige fällts 20 gånger av FNs kommitté mot Tortyr, vilket gör oss världsledande. Intressant läsning i ämnet finns hos Amnesty – Sverige och tortyr.

Förresten, om var Sverigedemokrat satte igång att släktforska sina egna linjer, skulle det helt säkert visa sig att ganska många själva är invandrare på något vis. Så vem är egentligen svensk och vad är egentligen svenskt? Köttbullar och midsommar, sprit och kvinnomisshandel eller rasism och främlingsfientlighet? Eller är det medmänsklighet, värme och riktig demokrati och allas lika värde? Vore det då inte med viss stolthet man kunde säga att man är svensk? Oavsett om du heter Joakim, Kurt, Greta, Mohammed eller Laziz?

Som sagt, det är dags att tänka till.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Ingen kompensation för bristande ledsagning

Här om veckan var jag på resa till Malmö för att föreläsa. Jag har inte speciellt positiva erfarenheter av SJ’s ledsagarservice vilket jag skrev om senast 2010. I mitt förra jobb reste jag väldigt mycket mer än vad jag gör idag.

Det första problemet när man ska beställa ledsagning i samband med en resa, är att det tar en otrolig tid för kundtjänst att göra beställningen. Om det beror på att systemet är krångligt eller att de saknar utbildning är svårt att veta. Vissa gånger har jag suttit över en halvtimme i telefon för att lyssna på en representant från kundtjänst hummande och suckande traggla sig igenom formulären. Och som jag skrev redan 2010, måste beställningen göras minst 24 timmar innan.

Jag har inte blivit riktigt klok på hur det fungerar nu för tiden. SJ sköter inte ledsagningen själva, utan lägger ut det på andra. Tidigare tror jag det var Järnhusen som sköter om alla stationer. Men numera tror jag det sköts av Riksfärdtjänsten.

En sak har dock blivit något bättre. På flera stationer finns förutbestämda mötesplatser för ledsagning. Det finns också numera ett telefonnummer man kan ringa oavsett vilken station man behöver hjälp på om något skulle krångla. Och det gjorde det även på denna resa.

På väg hem skulle jag bli mött av ledsagare 15 minuter före tågets avgång. Jag fick sällskap till Malmö Central av min kund och där visade det sig att tågen var ordentligt försenade, men ingen ledsagare dök upp.Eftersom jag hade sällskap och tågen ändå var en timme försenade, hade jag tid att experimentera lite, så jag lät tiden gå för att se om något hände. Men tiden gick och efter 30 minuter syntes fortfarande ingen ledsagare till. Jag ringer då det angivna numret och får bra hjälp som letar rätt på den bortsprungna ledsagaren som kommer med andan i halsen 20 minuter efter att mitt tåg skulle ha gått. I vanliga fall hade jag alltså med största säkerhet missat tåget även om jag ringt direkt och inte väntat. Med 15 minuters tid hade de aldrig kunnat skaka fram en ny ledsagare i tid och jag hade fått förlita mig på medpassagerare.

Nu kom jag ändå lyckligt hem och ledsagaren som var bokad i Stockholm hade bra koll på förseningarna och skickade till och med SMS för att meddela att hon fanns på plats och hade koll på tåget.

Idag tänkte jag ändå att detta inte skulle få bero. Jag kontaktar SJ som ändå är min motpart. Först avhandlar vi resegaranti och jag får tillbaka några hundralappar för förseningen som till slut blev 80 minuter. Men när jag skulle ta upp min andra punkt och framföra mina synpunkter och eventuellt få kompensation även för ledsagningen, tog man avstånd och sa att det inte var SJ’s ansvar och att jag fick ringa själv till Riksfärdtjänsten. Efter ett samtal dit får jag bara kort veta att man gärna tar emot mina synpunkter om det inträffade, men någon vidare åtgärd är inte aktuell och ej heller någon kompensation. ”Det hände ju ingenting”. Nej det är alldeles riktigt men det var sannerligen inte deras förtjänst.

Vad som stör mig är att SJ i det här fallet över huvud taget inte är intresserade att registrera och ta hand om uppdrag som inte gått bra. Helt säkert köper SJ denna service och om inte annat borde man vara intresserad av att få vad man betalar för. I andra hand kanske, att resenärer med funktionsnedsättning får den hjälp som behövs. Men inget av detta tycks intressera SJ.

[tags]Resa, Tåg, SJ, Ledsagning, Färdtjänst, Riksfärdtjänst, Handikappade, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Synskadade, Tillgänglighet[/tags]

Denise 17 år

Idag fyller vår älskade Denise 17 år! Det känns så konstigt och tiden går så vansinnigt fort!

Det var här det började, även det en fredag för 17 år sedan. Allt var så mycket annorlunda då. Vi var unga och nyförälskade, hade just flyttat ihop och skaffat vår första gemensamma bostad och hon blev vårt första barn :) Även om vi spenderade mycket tid på sjukhus var det inte så märkligt. Man tog dagen som den kom och livet som det var.

Nu är hon 17, snart 18 och myndig. Jag säger som Martin Beck i en av de gamla filmerna med Gösta Ekman, när han har svårt att acceptera att hans dotter blir äldre och vuxen: hon är inte vuxen, hon är lång :)

Fördelen när ens barn blir större är att det går att diskutera på ett annat sätt och facit på hur det skulle bli i livet närmar sig med stormsteg.

Bebis, blev kyrkans barntimmar, blev låg-, mellan- och högstadiet och nu gymnasiet. Helt otroligt!

Grattis på födelsedagen älskade barn!

[tags]Barn, Familj, Tonåring, Tonåringar, Familj[/tags]

Demonstration mot utvisningen av Laziz Sharifov

Idag genomförde ett 80-tal lärare, elever, vänner föräldrar och medmänniskor en demonstration på Migrationsverket mot utvisningsbeslutet av 18-årige Laziz Sharifov. En grupp samlades i Handen för gemensam färd mot Migrationsverket i Solna där fler anslöt. Utrustade med plakat, megafoner och en enda gemensam vilja att stoppa det vansinniga utvisningsbeslutet.

Själv hade jag ingen möjlighet att delta men är väldigt stolt över min äldsta dotter som deltog tillsammans med en del klasskamrater.

Demonstrationen genomfördes inne i Migrationsverkets väntrum. Där framfördes kraven på att låta Laziz stanna i Sverige. En grupp på 3 personer fick till slut träffa verksamhetschefen som lovade att föra frågan vidare till ansvarig chef och handläggare. Gruppen framförde också kravet på att Laziz ska släppas ur förvaringen under tiden.

SVTs ABC var där och filmade. Repotaget på 37 sekunder kan man åtminstone ett tag framöver se här.

Jag vill inte spekulera i hur det nu kommer bli. Det finns bara ett rimligt alternativ och det är att man häver beslutet och ger Laziz och hans familj permanent uppehållstillstånd så att de kan fortsätta bygga sina liv och börja om med sin trygghet i det land de litade på men som nu är farligt nära ett svek. Alternativet, att fullfölja utvisningen av principer och prestige är så smaklöst vidrigt att jag hoppas inte det längre finns på kartan.

Sedan tycker jag lagstiftaren ska se över lagarna, men framför allt bör nog Migrationsverket rannsaka sig själv. Lagarna är nog inte det stora problemet. Skälen för att de ska få stanna är uppenbara och då finns stöd i lagen. Det är Migrationsverkets ”tolkning” som är problemet.

Så, gå till ett klokt beslut nu! Hellre en Migrationsverksenlig ”kovändning” som är mindre snygg än ännu ett svek!

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Migrationsverket drar åt snaran för Laziz Sharifov

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Tidigare idag publicerade Aftonbladet en artikel om Laziz Sharifovs lillebror. I artikeln finns också en ganska bra genomgång om bakgrunden till familjens asylsökande i Sverige.

Jag försöker följa debatten på sociala medier och diverse radio och tidningar, men det är så omfattande att det nu börjar bli svårt att hänga med, vilket är väldigt positivt. Fallet får den uppmärksamhet det förtjänar. Diverse partier och kändisar har nu börjat uttala sig och till och med kommunpolitiker i Haninge kommun har nu gjort ett officiellt uttalande i ett enskilt ärende vilket nog är mycket ovanligt. Imorgon planeras en stor demonstration utanför Migrationsverket i Stockholm. Hade jag haft minsta möjlighet att närvara hade jag gjort det.

Samtidigt sprider sig kylan vidare i kroppen. Migrationsverket har dragit åt snaran ytterligare för Laziz där ute på förvaret ute i Märsta norr om Stockholm. Jag läser på Facebook att besök från och med idag är bevakade och ingen får röra Laziz vid besöken. Orsaken sägs vara att man snappat upp planer på fritagning i de sociala medierna.

I Själva verket tror jag det är prestigekriget och beslutsamheten som ökar i styrka i takt med protesterna bland medborgare och politiker. Den här utvecklingen är ganska oroande. Det har uttryckts farhågor att Migrationsverket planerar att utvisa Laziz samtidigt som den pågående demonstrationen imorgon då fokuset är någon annanstans för tillfället.

Så kära makthavare, glöm inte att det snart är valår och även om ni skiter i människoöden, så tänk på era ”ändor”. Kan ju vara bra att ha att sitta på om ni planerar att ha kvar makten en mandatperiod till…

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun[/tags]

Anmälda till Vätternrundan 2014

Nu är vi anmälda till Vätternrundan 2014! I år var det möjligen ännu större huggsexa om platserna jämfört med förra året. Vi får väl se hur lång tid det tog innan alla platserna tog slut :)

I år var det ett nytt sätt att anmäla sig på på grund av det stora intresset för motionsloppet. I år fick man gå in och göra en intresseanmälan i början av oktober och nu idag öppnade den riktiga anmälan. Hade man inte registrerat sitt intresse innan gick det inte att få en plats.

I år blir vi bara tre som cyklar ihop och Egge skötte om våra anmälningar. Vi har inte löst boendefrågan ännu och det ser körigt ut med hotell och boende runt startområdet. Vi får leta efter någonstans att inneboende hos eller sova i tält eller bil, det går också bra.

Starttiden blir kl02:06 lördagen den 14:e juli 2014. Man fick önska några olika starttider och att starta mitt i natten låg långt ner på önskelistan för min del i alla fall. Men under de 3 minuter Egge behövde på sig för att ta sig in i det överlastade anmälningssystemet, så försvann alla atraktiva tider.

Så det blir drygt 10 minuter senare start än i år.

Nackdelen jag tyckte det var med att starta mitt i natten, var framför allt sömnen, eller snarare bristen på sömn innan. Det var svårt att sova och kändes inte som någon stor idé. Det gör också att en stor del av loppet sker när folk ligger och sover. Men det blir en hel del dagcykling också.

Så nu är det dags att börja med träningen. Jag oroar mig som vanligt lite för möjligheten att cykla på riktigt framåt våren. Men det är en stund kvar tills dess och under vintern får det bli löpning, styrketräning, spinning och simning. Det bör räcka ganska långt.

Så här ser banan ut


Visa Vätternrundan på en större karta

[tags]träning, Träna, Fitness, Hälsa, Löpning, Cykling, Puls, Cykel, tandemcykel, Löpband, Pulsband, RunKeeper, Nike, NikePlus, Vättern, Vätternrundan[/tags]