Etikett: Jocke

Idag skulle jag säga att jag äntligen känner mig frisk! Så här lång tid tog det att bli bra igen, alltså drygt tre veckor…

Idag har jag inte alls haft ont, ingen feber och jag har inte behövt gå runt i tjocka tröjor och täckväst på jobbet för att inte frysa ihjäl. När värken släpper sprider det sig som värme i hela kroppen och liksom stegen blir lättare. Men framför allt känns det skillnad på energin som kanske inte är så sprudlande, men tar inte slut så fort jag går till kaffemaskinen :)

Jag var taggad för att prova att sätta mig någon timme på cykeln när jag kom hem, men bestämde mig för att ge mig själv lite mer vila. Senast jag försökte var i lördags och det straffade sig med ett bakslag, om det nu var det allt berodde på.

På lördag väntar ett nytt pass inomhuscykling i Munktellarenan i Eskilstuna och det vill jag inte missa. Känns det lika bra imorgon blir det nog ett långt och lugnt pass imorgon och vila på fredag.

Nu hoppas jag det dröjer innan skiten kommer tillbaka och då lovar jag mig själv att söka akut vård, för det här var inte roligt…

[tags]Sjuk, Magvärk, Magsmärtor[/tags]

Ja jag har verkligen varit ganska tyst. Känns lite konstigt efter ett så aktivt bloggår som 2013 var. Det hände väldigt mycket då.

Nu är jag på tredje veckans sjukdom av magvärk och förkylning. På nätterna rinner det om kroppen och det känns som feber och jag vaknar upp i sådan väta att jag lika gärna kunnat kissa på mig :) De senaste dagarna har kroppen dessutom varit full av stora utslag som enorma myggbett, sådana jag brukar få om jag råkat äta eller dricka något med spår av hasselnötter i.

Dessutom händer det verkligen inte mycket här just nu. Jag är nog i en av mina lägre faser. Känner mig inte så glad och önskar att något roligt på nytt ska hända, men sannolikheten är mycket låg.

Jag försöker fortsätta tänka positivt, att den mörka kalla tiden vi är i nu ändå fort nog snart ligger bakom oss och vår och sommar väntar. Blir det som jag önskar, blir det en väldigt aktiv cykelvår med många spännande lopp med Vätternrundan 2014 som krydda på moset i mitten av juni. I slutet av februari väntar en av de sista planerade föreläsningarna och i mars den planerade återträffen med gänget i Mot Alla Odds. Så visst finns det saker att se fram emot.

Det jag lider mest av just nu är bristen på ork. Det är tungt att gå upp på vardagsmorgnarna, tungt att ge hunden riktigt det hon behöver i promenader och när arbetsdagen är slut är jag trött och hungrig så orken att träna som jag så gärna vill, oftast inte finns. Jag kan komma hem och sätta mig i en fåtölj med en kopp kaffe för att bara vila lite innan träningen, men ögonen rasar ihop och jag bara somnar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den här spiralen. Jag vet att nästan allt sitter i huvudet. I Nicaragua kände jag mig stark, glad och odödlig. Här orkar jag knappt bestiga cykeln för ett träningspass när jag kommer hem från jobbet. En del förklaringar har jag till varför det är som det är men kan inte göra så mycket åt det.

Just nu önskar jag mest att bli frisk och stark igen och att det ska finnas något intressant att skriva om. De tankar jag har nu är inte så intressanta och roliga.

[tags]Mot Alla Odds, SVT, Återträff, Reunion, Sjuk[/tags]

Nu börjar det ordna upp sig. Det har varit en väldigt jobbig vecka med mycket värk och väldigt lite inspiration att skriva. Tror inte jag ätit så mycket värktabletter i hela mitt liv under en och samma vecka.

Igår kändes det så pass OK att jag kunde ta kortare promenader med hunden, men det gick inte fort och inte långt. Men sedan kom värken i nacken, ena axeln och huvudet som en följd av flera dagars konstig ligg- och sittställning och stela gång.

Jag har börjat äta ordentligt och känt hunger vilket är bra. Sedan att det gjort ont efteråt har väl inte varit så kul. Jag har ingen aning om det är bäst att fasta bort problemen, eller äta och dricka för att ha snurr i systemet.

Ikväll känner jag mig lite ledsen eftersom det var planerad cykelträning inomhus i Munktellarenan i Eskilstuna imorgon. Jag tog det slutgiltiga beslutet idag att det kanske inte är en så bra idé att försöka och att åka dit enbart för några långsamma varv för att känna på hur det är, känns inte rimligt. Det finns två tillfällen till bokade i februari och mars.

Så det blir hemmahelg även fortsättningsvis och säkert med samma tema som tidigare i veckan, soffa, film och TV-serier.

[tags]Sjuk, Magvärk, Magsmärtor[/tags]

Vilken dag igår och vilken natt… Igår efter lunch började min välkända magvärk byggas upp igen och jag svor tyst för mig själv…

kl15 hade jag min sista elev och när vi var klara var värken av den typen, att jag gick dubbelvikt till toaletten med väggarna som stöd. Men på den här magvärken biter inte ett toalettbesök eftersom ingenting händer…

Jag sjönk ner på min stol med benen högt och förmådde inte resa mig på någon dryg timme, men tänkte att här kan jag ju inte sitta… Så jag beställde en taxi och på skakande ben, framåtböjd av smärtan stapplade jag ner till entrén. När färdtjänstbilen kom skakade båda benen så våldsamt att jag knappt kunde gå alls. Chauffören var en ung svensk tjej och jag tänkte desperat och ologiskt att jag nog inte åkt med en ung svensk tjej på flera år :)

I bilen på väg hemåt ringde jag sjukvårdsupplysningen för att se om min vårdcentral hemma var öppen och det var den fram till kl22 men dit kunde man inte åka utan att ha bokat tid sa dem.

Längs vägen fick min fåfänga en törn. I höjd med högdalen låg jag på knä på trottoaren och kräktes som ett fyllo och åter igen tänkte jag helt ologiskt att såhär har jag inte gjort sedan studentåren :) Jag övervägde starkt möjligheten att åka till akuten på Södersjukhuset. Någon liknande värk har jag trots min vana av magproblem aldrig varit med om någon gång förut. Senast jag hade ordentliga problem med magen var på den 25:e dagen under expeditionen i Mot Alla Odds hösten 2012. Det var ändå en barnlek jämfört med det här…

Efter att ha kräkts som ett fyllo på motortrafikleden bestämde jag mig för att jag inte orkade med någon akutmottagning och åkte hem istället. Idiotiskt egentligen, för hemma var jag tvungen att be min fru komma ner och ta hunden och mina väskor. Hissen var trasig och jag behövde gå upp 6 trappor. Först sjönk jag ihop i trappan för att invänta värktabletter, men släpade mig sedan upp med hjälp av sonen. I det läget var jag faktiskt ganska rädd…

Hemma tog jag mig fram till soffan och lyckades lägga mig ner med vetekudde och täcke. Värken kom i kraftiga vågor och det fanns ingen ställning som var uthärdlig att ligga i. Jag som alltid undviker värktabletter struntade i att jag tog lite många lite för tätt. Men sakta kunde jag börja andas normalt igen men frös och skakade och var så otroligt törstig.

Natten har varit hemsk. Inte så våldsamt ont men badat av svett och inte kunnat byta ställning. Idag vaknar jag och det känns som ett eldklot i magen som stöter mot väggarna så fort jag rör mig men smärta har blivit kraftigt ömmande värk i stället vilket jag ser som ett framsteg.

Men det blir hemma för ankare idag, min andra sjukfrånvaro på kort tid under många år. Jag har egentligen inte råd men det här var ingen lek och jag ska ta hand om mig själv i första hand.

[tags]Sjuk, Magvärk, Magsmärtor[/tags]

Min Peak Performance vinterjacka var det absolut dyraste och bästa klädesplagg jag någonsin köpt! Har för mig att den kostade närmare 5000kr men inte en krona känns bortkastad.

Jag var på väg hem från en tjänsteresa för några år sedan, bland så många andra och hade som så ofta förr, frusit av bara helvete på en tågperrong där ett vinterförsenat tåg dröjde. Jag hann liksom aldrig tina upp under den ca 2 timmar långa resan hem. Skakade fortfarande när min fru ringde från centrum där hon var i något ärende. Jag bad henne omgående köpa en sådan jacka som jag velat ha ett längre tag, en riktig vinterjacka man inte fryser i. Vi fick väl käka nudlar ett tag, men det var det värt :)

Igår kväll hämtade jag faktiskt upp den ur källarförrådet för säsongen.Kvällspromenaden igår var ljuvlig och idag är det bara 3° ute så det är verkligen läge.Jag ser verkligen inte fram emot tiden som väntar. Värst är inte kylan längre, den kan man klä sig emot. Värst är nog snön och svårigheterna att ta sig fram och att rasta hunden om det blir meterhöga drivor som förra vintern.

Får hoppas att det är ett bra tag kvar tills dess. Men nu drar i alla fall jag jackan tätare omkring mig, brrr!

[tags]Vinter, Kyla, Kallt, Jacka, Vinterjacka[/tags]

Vissa dagar är helt enkelt bara mycket sämre än andra och börjar det jävligt brukar det fortsätta i den stilen. Det är en gammal sanning :)

Min dag började med att jag trodde att jag skulle vara på Specialpedagogiska Skolmyndigheten, SPSM på förmiddagen för att prata med föräldrar till synskadade barn om tillgängligheten i iPhone. På väg dit i en färdtjänsttaxi ville jag dubbelkolla adressen och ringer min kontaktperson som meddelar att jag inte ska vara där kl9 utan kl12:30…

Jag brukar inte skriva och klaga på färdtjänst särskilt mycket, det finns andra som ägnar sig åt med liv och lust så att man lätt blir uttråkad… En hel del problem beror på attitydproblem hos både kund och förare vilket jag skrivit om tidigare. Men ibland händer det grejer. Jag brukar släppa och gå vidare och om det är allvarliga saker, brukar jag rapportera. Men grupper med funktionsnedsatta som sitter och klagar på färdtjänst brukar jag undvika :)

Färdtjänst fungerar väldigt olika i olika landsting och i Stockholm är det så att om man beställt en resa från A till B och slutadressen behöver ändras, får man antingen avstå resan helt och beställa en ny bil, eller åka till destinationen och beställa en ny bil för transport till rätt adress. I mitt fall ville jag ändra destinationen till mitt arbete istället för dit jag inte längre skulle, men det gick inte. Jag var tvungen att åka ända fram, beställa en ny bil och åka tillbaka till mitt jobb. Besparande åtgärder som utan att man behöver vara mattegeni blir fördyrande.

Chauffören jag åker med är inte heller den trevligaste varianten, men trots att jag sätter mig bak med min telefon och tangentbord och headset i örat och verkligen signalerar ”upptagen”, låter han mig inte vara ifred.

I den bilen glömmer jag min tjänstetelefon… Det inser jag när jag efter en god stund med dunkande huvudvärk sjunker ner på min stol vid mitt skrivbord. Jag ska inte säga vad jag sa vid upptäckten, men satan och jävlar var ord som ingick i meningen :)

Jag ringer min telefon som en dåre och till slut ringer chauffören tillbaka. Jag frågar om han kan komma med min telefon eller lämna den hemma när han passerar min bostad vilket han garanterat gör flera gånger om dagen. Han skulle till och med få betalt för att göra det, men på grund av en tyst minut för en mördad taxichaufför, risken att få andra och bättre jobb och några skäl till, så gick det inte. Telefonen skulle lämnas i taxibolagets växel. När jag förklarar att växelns läge kommer göra det otroligt svårt för mig att få tag i den, förklarar han att växeln är det som gäller. Inte ens mot betalning vill han köra den till mig, idiot!

När jag åker tillbaka till Specialpedagogiska Skolmyndigheten har jag en tid att passa. Taxin kommer en kvart försent och det är 2 män i bilen som på knepig svenska förklarar att det är en ny chaufför under upplärning. I meningen jag nu tänkte ingick ”helvete” bland annat :) 7 minuter tog det att starta taxametern och mata in destinationsadressen i GPSen innan vi äntligen var iväg. Behöver jag säga att jag kom försent?

Föreläsningen inför föräldrarna gick faktiskt väldigt bra och var trevlig. När jag var klar skulle jag åka hem via taxibolagets växel för att hämta min telefon. ”Öppet dygnet runt” hette det och jag hade meddelat att jag skulle komma mellan kl16 och kl17. På väg dit dör min privata telefon, batteriet tog slut och ingen laddningskabel. Framme vid växelns adress visar det sig att det är släckt och stängt…

En vänlig skäl hjälper mig att ringa växeln som under eftermiddagen sköts på distans och man meddelar att min telefon ligger i en närbelägen butik. Jag får äntligen tag i telefonen och kan bege mig hem.

Nu känner jag mig ändå lite stolt :) Jag tappade inte fattningen en enda gång under dagen och mina fula ord som inte passar sig i kyrkan behöll jag för mig själv. visst, jag tänkte att den där chauffören under morgonen borde byta jobb, oklart till vad, men något som inte har med service att göra skulle jag föreslå… Men jag höll tyst och hade siktet inställt på att överleva och inte slösa min egen energi på andras problem, även om dem i det här fallet drabbade mig :)

Okej, jag är hemma nu och det känns bättre och nu väntar en timme på löpbandet. Kan fungera fint för att avreagera sig :)

[tags]Taxi, Färdtjänst, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, SPSM, iPhone, Tillgänglighet[/tags]

Trötta och totalt utpumpade cyklade vi in på torget och bromsade in framför porten efter årets cykelpremiär. Utanför vår port finns en ganska nyöppnad pub och där hänger oftast Kreti och hans brorsa Pleti och kusinerna Snyggve och Tryggve… Inte min favorit och inte heller denna gång skrapade de ihop några pluspoäng med kommentarerna ”får man åka med?” och ”den där bak trampar väl inte?” Jag vet inte om det var värken i benen eller tankarna på hur långt 30 mil på ca 12 timmar som Vätternrundan är i juni som fick mig att tänka på att slå ut någons tänder ;)

När vi rullade in cykeln i hallen tjöt det i öronen av ansträngning och vi klädde av oss. Jag tog lång tid på mig att få av mig skoskydd och skor inne på badrummet innan jag gick in i vardagsrummet.

När jag rundade hörnet möttes jag av massiv sång, ”ja må han leva, ja må han leva ut i hundrade år!” Jag blev väldigt chockad och det tog ända fram till hurra-delen innan jag förstod att ”åkej, det är en massa människor här och det visste jag inte” :) En rad inte så smarta konstateranden som i alla fall jag lätt gör när hjärnan behöver lite extra tid att bearbeta intrycken ;)

17 vuxna och 9 barn fyllde plötsligt vardagsrummet :) Bland alla gäster dök plötsligt lillebror också upp, hitrest från de småländska skogarna och eftersom det nog var 4 år sedan vi sågs blev jag väldans glad och förvånad även över den överraskningen :)

Fortfarande i svettiga cykelkläder fick jag ett enormt paket upptryckt i famnen, jag som hatar att öppna presenter inför publik :) I paketet fanns en Parrot Ar. Drone 2 quadrocopter, en radiostyrd flygande leksak som man styr med sin smartphone :)

Buffé stod uppdukad bestående av kallskuret vilket var tur eftersom jag och Egge behövde sanera oss och byta kläder innan vi ville ingå i något större sammanhang :) Medan Egge hoppade in i duschen fick jag en kall, välförtjänt pilsner i handen och omgiven av vänner!

Fortfarande förvirrad stod jag sen i duschen och spolade skållhett vatten över kroppen och det värkte i muskler och sved i huden. Det var väldigt trevligt att få på sig rena och något snyggare kläder. Sen kunde festen fortsätta :)

Nu har de sista gästerna gått hem och jag är faktiskt helt död, men glad! Begreppet ”attacksova” kom plötsligt att bli väldigt aktuellt :)

Från att inläggen duggat rätt tätt under januari och februari känns det lite som att jag plötsligt fick väldigt lite att berätta och dela med mig av som kan vara av intresse för andra.Det händer inte så mycket och jag gör inte så mycket just nu. Arbetsveckorna rinner på och där händer en del. Men jag har valt att inte skriva så mycket om mitt arbete. Det är inte okomplicerat vad man kan skriva om riktigt. Kan bara konstatera att det är ganska svårt att vakna men rätt lätt att gå till jobbet.

Helgen har förflutit väldigt lugnt. Vi hade maraton i serien
Sofias änglar
på Kanal5. Jag såg reklamen och kände plötsligt ett sug efter lite feel-good-TV. Det är väl tveksamt om jag uppnådde det. Väldigt mycket sorg och tragedier där man ändå försöker sprida glädje och ge lättnad. En konstig blandning av sött och salt som nästan gör fysiskt ont. Alla människor som drabbas av tunga motgångar men ändå är så tappra får mig verkligen att ifrågasätta mina små bekymmer :)

Så jag torkade tåren ur ögat, satte på ännu ett avsnitt och tog en bulle till istället för att träna bättre och göra mig själv piggare och gladare.

Annars känner jag mig som i ett vakum och i stormens öga. Jag går mest och väntar på att Mot Alla Odds ska börja samtidigt som jag är skiträdd för det :) Rädd för att det ska hända okontrollerbart mycket, men kanske mest rädd för att det inte ska hända något alls. Men det känns som om jag borde göra något mer än att bara vänta på just det. Det är klart, jag väntar på solen och värmen också. Allt blir så mycket lättare då.

Men visst händer det lite framöver också. I helgen besöker jag Synskadades Riksförbund i Linköping och Norrköping för att prata om iPhone och tillgänglighet. Det blir en lördag i teknikens tecken och tydligen har ganska många anmält sitt intresse för att komma och lyssna på mig och Joachim Kåhlman och det är ju roligt.

Veckan efter blir det en tjänsteresa i ungefär samma ämne till kollegorna i Örebro. En sak kan man ju säga om mitt nya jobb som på sätt och vis är lite tråkigt och det är att det blivit klart mindre resa än tidigare. Då tyckte jag det var jobbigt periodvis och nu saknar jag det så klart. Jag tyckte kanske inte alltid om resans syfte utan gick mer efter ordspråket ”målet är inget, vägen är allt”. Tåget, hotellet, leta middag i en främmande stad, ta en öl i en främmande bar och äta hotellfrukost för att sedan åka tåg hem igen.

Så visst rör det på sig lite runt mig. Men jag tror det blev en liten period där jag behöver slipa vapnen och få ny luft under vingarna för just nu är det ganska trögfluget…

[tags]Tankar, Mot Alla Odds, SVT, Resa[/tags]

”En olycka kommer sällan ensam” och ”regnar det kommer det uppifrån” :) Idag vaknade jag upp med tjock hals och snor i hela hjärnan, värk i lederna.. Och ungefär där någonstans slutade jag känna efter för då hade det säkert blivit feber också :)

Det var bara att resa sig ur sängen och åka till jobbet. Det känns alltid olämpligt att stanna hemma och vara sjuk. Idag har jag ett studiebesök som jag förvisso har en liten del i men ändå. Och att avboka och omboka alla klienter känns inte bra.

[tags]Sjuk, Sjukdom, Förkyld, Förkylning, Feber, Söndag, Helg, Tristess, Tråkigt, Uttråkad, Rastlöshet, Tankar, Ledsen, Sorg, Depp, Deppig, Ork, Lust, Arbete, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Synskadade, Lönebidrag, Mot Alla Odds[/tags]

Jag vet ju hur det kan vara med mig, särskilt den mörka tiden på året. Men det är likväl väldigt jobbigt. Kroppen känns helt tom på energi, lust till ingenting och förmåga lika med noll att ta sig för något alls. På något sätt vill jag ju träna och på balkongen står motionscykeln och inne finns skivstång, hantlar och bredvid står löpbandet. Jag har satt upp tydliga mål och det finns att göra. Under resan till Nicaragua i höstas tappade jag 5kg och fick en massa muskler, men musklerna är borta och kilona är tillbaka nästan allihop.

Det är lite jobbigt när inget man tänker på känns speciellt glädjande av det jag normalt sett tycker är roligt. Jag skulle kunna åka in till jobbet och snickra färdigt på hur många poddradioavsnitt som helst och lägga ut, jag skulle kunna drömma om sommarens båtsäsong eller se fram emot värme, semester och cykellopp.

Men det känns bara tyst och tomt inuti. Jag borde åtminstone ställa mig i duschen och raka mig om jag nu inte tänker träna idag heller, men till och med det känns nästan oöverstigligt jobbigt. Det mesta känns kort sagt meningslöst och tråkigt och det är supertrist!

Idag har jag suttit med tangentbordet i knät och försökt skapa ett utkast till blogginlägg som handlar om synen på funktionshindrade i arbetslivet och hur man använder lönebidrag. Det är något jag fundeat mycket på genom åren och det finns något lite skrämmande i människosynen där som jag skulle vilja få ur mig. Men hur allmänt jag än försöker skriva, kommer jag trampa folk, inte bara på tårna utan hela foten. Kruxet är att trampa så många på fötterna så att inte bara en eller ett par blir utpekade. Jag vill ju skriva så som jag tänker och känner, men funderar också lite över konsekvenserna.

Jag har ju haft tur i mitt 15-åriga bloggande. Jag har inte råkat ut för några elaka nättroll och inte fått några arga hatbrev. Kanske för att jag skriver så platt, allmänt och tråkigt att inte ens nättrollen orkar reta upp sig.

Men jag känner mig begränsad när det gäller vad jag kan skriva om. Handlar det om att jag är feg, inte vågar stå för vad jag tycker, att folk ska tycka illa om mig? Till priset av att inte vara helt ärlig kombinerat med att det kanske känns meningslöst och inte leder till någon förändring.

Texten om lönebidragsanställda synskadade ska i alla fall bli mitt nästa inlägg där jag nog sticker ut näsan en del. Jag ska dessutom g ut i stora grupper synskadade och be dem läsa och reagera när inlägget är postat. Om man är rädd för att hoppa fallskärm är kanske bästa sättet att hoppa? :)

Sedan ska jag nog smälta middagsmaten och även om det blir lite sent ändå springa eller cykla minst en mil. Jag vet ju hur skönt det känns i kroppen efteråt.

I morgon börjar en ny arbetsvecka och helgen blåste förbi utan att jag hann med. I går gick mesta tiden åt att vara bakis. Inte för att det varken blev särskilt vått i fredags när jag var på puben eller ens särskilt sent. Men dagen efter är ändå helt förstörd efter ölintag om än väl så försiktigt.

Veckan som kommer bjuder vad jag vet inte på några överraskningar. Jag hoppas på att få äta lunch med ”Mot Alla Odds-Rickard” som jag inte träffat sen vi kom hem från Nicaragua. Han försvann en månad till thailand på förlängd solsemester, sydamerika räckte tydligen inte ;) Sedan har han nog haft många som dragit i honom till skillnad från mig :) Oj, där lät jag lite bitter och avundsjuk, förlåt! :)

Men jag skulle verkligen behöva hjälp med att bli av med känslan ”stick en kniv i mig, jag skulle inte känna någonting. Jag är odödlig, eller redan död!” Det är ingen bra känsla. Inga djupa dalar men heller inga toppar.

Happy sunday!

[tags]Söndag, Helg, Tristess, Tråkigt, Uttråkad, Rastlöshet, Tankar, Ledsen, Sorg, Depp, Deppig, Ork, Lust, Arbete, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Synskadade, Lönebidrag, Mot Alla Odds[/tags]

Så här dagarna innan julledigheten passar jag på att vara grymt förkyld. Tyvärr har jag varken tid eller råd att ligga i sjuksäng. Det händer inte så ofta men just nu kanske det hade varit läge för det. Snoret rinner, öronen knäpper och gör ont, halsen och huvudet värker och halsen är irriterad. Kan det bli värre? :) Egentligen inte så farligt men sådana dagar man borde unna sig en varm filt över benen i soffan med kopp te och konsumera filmer på löpande band.

Istället är jag på väg till jobbet där jag får anstränga mig lite för att göra halvbra ifrån mig. Men det är inte så långt kvar. I morgon är det möten och julbord och sedan bara två produktionsdagar kvar.

Det ska nog bli nyttigt med lite längre sammanhängande julledighet. Jag har inte riktigt kommit i fas sedan jag kom hem från Nicaragua. Det känns konstigt både i huvudet och kroppen. I mellandagarna hoppas jag dock att få träffa en av grabbarna från resan och det ska bli kul!

[tags]Sjuk, SJukdom, Förkylning, Trött, Trötthet, Låg, Julbord, Vinter, Jul, Julfirande, Arbete, jobb[/tags]

Här sitter jag och tuggar i mig min lunch en helt vanlig måndag. Det har blivit september och hösten känns helt klart om kvällarna nu.

Mitt liv har verkligen förändrats igen. Det låter som stora ord men livet kan förändras även i smått. Men vi anpassar oss så fort att man glömmer vändpunkterna.

Men man kan slås av dem när man äter kycklinggryta med ris, uppvärmd i microvågsugn direkt ur lådan. Att äta lunch är något jag inte slarvat med det gångna halvåret. Sedan jag bytte jobb har jag ätit varje dag, något som verkligen inte hände förut. Idag skulle jag ha mycket svårt att genomleva en hel arbetsdag utan att äta och äta lunch har blivit gott och känns viktigt igen. Bara av den enkla anledningen att man byter jobb. Säg är det inte märkligt? :)

Det som framför allt förändrats är att jag plötsligt har att göra var dag. Förutom några dagar när jag gick tillbaka till jobbet efter semestern lite för tidigt, har jag haft 2 helt tomma dagar, utan inbokade klienter. Då har det känts som lyx, eller snarare värdefull tid då man kunnat göra annat som släpat efter. Annars har tempot varit högt och bra och så mycket som jag haft att göra det senaste halvåret har jag nog inte gjort de senaste 4 åren i antal uppdrag räknat. Tro fan att man blir hungrig! :)

Men det är klart att det är svårt att uppskatta jobbet som det var tidigare med för lite att göra, ständig oro inför framtiden, bara en enda kollega att ventilera med dagarna i enda i sex långa år och där lunchen bara var ett långt ledigt pass som avlöste en lång, tråkig och oftast ledig förmiddag. Många sa att jag hade det bra, slappt och fritt och jag trodde själv att den här omställningen skulle vara jobbig. Men jag hade fel som tur var. Lite rutiner och regelbunden sysselsättning var riktigt skönt.

Så därför sitter jag här och äter och njuter av lugnet och lunchrasten. Kaffet har jag dragit ner på till ett minimum, oftast bara en kopp på morgonen och max en under dagen, ibland ingen och jag undrar över varför det känns helt OK? :)

[tags]Jobb, Arbete, Arbeta, Mat, Äta, Lunch, Lunchrast, Rast, Paus, Tristess[/tags]

Kvällen har jag spenderat med Frans och hans son i en lastbil :) Vi körde material till båtens vintertäckställning och det blev några turer fram och tillbaka. Totalt fick vi nog ihop 20 mil där men allt går fort i trevligt sällskap och med kaffe och bullar från OKQ8 :)

[tags]Bil, Lastbil, Stockholm, Båt, Båtar, Båtliv[/tags]

Ibland gör man dåliga val i livet och då menar jag riktigt dåliga som man ångrar länge, länge!

Ett sådant val gjorde jag 1992 som grämer mig än idag, mest för att jag hade så fel och var så naiv och missade en eventuell ra affär.

Då bodde jag i en etta i Åkersberga, väldigt centralt och nära skolan. Jag hade ett år kvar till studenten, syskonen hade flyttat hemifrån för länge sedan och föräldrarna sålde villan i Österskär och flyttade även de in till stan. Jag trivdes i Åkersberga som förändrat mitt liv så och tänkte mig nog att alltid bo kvar där. Jag hade äntligen vänner och trivdes bra i skolan och jag tänkte mig nog att det skulle förbli så.

Min ena syster hade då en liten etta på 18 kvadrat mitt på Kungsholmen som hon skulle lämna för att flytta till större. Den hade säkert kostat en slant att köpa, 3–400.000kr då, men en månadskostnad på 500kr i en väldigt gammal och stabil bostadsrättsförening.

Hon frågade mig en dag om jag inte ville ta över den. Jag invände först att jag inte hade de pengarna men hon sa att jag kunde få bo där och jag skulle ju snart sluta skolan och få ett jobb och kunde köpa lägenheten då. Jag sa att jag trivdes där jag var, hade min skola och mina vänner där och lyssnade inte på motargumentet att om bara ett år var skolan slut och vem vet vad som hände då och vilka vänner som fanns kvar och att man måste tänka på framtiden. Men jag hörde inte på!

När studenten kom kändes det som att slå om en strömbrytare. Jag fick min första ledarhund som upptog min tid den första sommarmånaden, men redan efter ett par veckor insåg jag hur ensam jag plötsigt var! Exakt vart folk tagit vägen förstod jag inte eller om det bara var skolan som hållit oss samman som nu var slut. Redan då tänkte jag att jag nog sagt nej till en bra grej något år tidigare.

Sedan fick jag en praktikplats på en dykarskola i Åkersberga där en klasskompis fått jobb, men det höll bara ett år och sedan var jag arbetslös och ensam igen. Klasskompisen flyttade till Norrköping och startade upp en ny dykarskola där så inte ens honom hade jag längre.

Jag kom in på en datautbildning i Sundbyberg och plötsligt blev jag tvungen att flytta till stan. Jag hamnade i en etta i Hökarängen. Det steget ledde till livet idag, men då tänkte jag ofta på lägenheten på Kungsholmen. Kanske hade jag kunnat köpa den för de bostadspriser som gällde då och bara något eller några år sälja och kunna köpa något större, vad vet man!

Idag påverkas jag inte så mycket av det valet längre, men då när jag var ensam sa jag ofta till mig själv hur oerhört blåst jag var och ett år då säkert, en sådan chans kommer aldrig igen!

[tags]Val, Valmöjligheter, Bostad, Bostadsrätt, Lägenhet, Åkersberga, Österskär, Stockholm, Kungsholmen, Hökarängen[/tags]

Ibland blir det bara så väldigt fel men roligt! Jag brukar försöka tänka på att inte vara oförskämd eller snäsa av människor och det tycker jag egentligen inte är så svårt. Jag har ju skrivit förr om bemötande och hur man kan ta människor även de som har en lite taskig attityd själva.

Men idag blev det ganska ofrivilligt fel men lite roligt. På vägen till min lilla rastplats vid jobbet sitter ofta alkisar och hänger och oftast stör de ingen även om de ibland kan vara lite störiga mot förbipasserande.

Och idag satt en kvinna där och när jag och min kollega gick förbi frågade hon om vi rökte. Jag svarade nej, och skulle just säga ”som tur är” när hon först hann fråga ”är ni blinda?” Mitt svar ”som tur är!” kom lagom som svar till den frågan :P Eftersom jag samtidigt ville visa att mitt svar var ”trevligt” kryddade jag det med ett leende som, som det blev, fick helt fel innebörd :)

Det var verkligen inte meningen men jag kunde ändå inte låta bli att skratta åt det! Lite fånig är frågan till någon som passerar med ledarhund och vit käpp i handen på en av Stockholms mest ”blindtäta” gator. Och jag kan också undra över frågans syfte.

Ungefär som här om dagen när jag stod på tunnelbanan på väg hem. Det var trångt av bara fan och varmt och jag var rätt uppe i tankarna med min nya ledarhund. Plötsligt frågar någon bredvid mig ”vad har hänt med ditt öga?” Självklart förstod jag att det var mig och mitt högra öga kvinnan syftade på. Jag mest irriterad på mig själv som trots så lång erfarenhet blev tagen på sängen och dessutom blev generad och röd i ansiktet! Men samma sak där, frågar man folk vad som helst, utan ett inledande hej, eller, ”får jag fråga en privat sak” eller något liknande. Nej rakt upp och ner, på tunnelbanan mitt i rusningen till en vilt främmande människa.

Jag svarade givetvis att jag haft en form av ögoncancer när jag var liten, utan att snäsa av. Men det där gnagde lite sen. Det värsta är att jag nog inte vet precis varför. Kanske lite för privat, eller lite för plötsligt på fel plats och vid fel tid när jag var helt oförberedd och ofokuserad.

Jag kan heller inte avgöra om det är jag som ständigt ska vara en levande reklampelare och frågelåda och i alla lägen vara beredd på alla typer av frågor. Samtidigt vill jag ju vara en ”god medmänniska” och utseendet på mitt ena öga kanske inte är så väldigt privat eftersom det typ verkar vara det första folk ser när de möter mig.

Lite kanske det också touchar min största livssorg, att inte se. Den är förvisso ganska invand och inte skaver så värst längre, inte konstant i alla fall. Men ibland när man hamnar i tvivel om sin förmåga och sitt syfte så är nog åtminstone jag lite extra sårbar för sådana påhopp. Och de senaste åren har det nog kanske varit så, känslan av att inte riktigt duga till eller behövas i arbetslivet och jag med mina säregna intressen som båtar, foto och video som är grymt olämpliga för en blind :)

Så kanske var det lite privat ändå. Om folk frågar om hunden eller något annat är jag bara glad att folk vågar och vill ta kontakt. Det kan kännas så förbannat ensamt allt som oftast. Jag menar, man rusar runt mitt i rusningstrafiken utan den där viktiga ögonkontakten med folk. Och när någon frågar något så självklart som ”är du blind?” med alla de attribut jag dras med, kan jag inte låta bli att tycka att man är lite onödigt korkad…

Men jag blir alltid glad när folk över huvud taget vågar prata med mig, fråga om jag vill sitta, ha hjälp eller bara den vanliga terrorna på en del tunnelbanestationer i Stockholm. Oftast frågar de även mig om jag vill ha någon reklamyougurt eller tidning på väg ner i myrstacken. Då känner jag mig alldeles vanlig och normal!

[tags]Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Handikapp, Handikappade, Ledarhund, Ledarhundar, Fördomar, Människor, Samhälle, Tillgänglighet, Tunnelbana, Stockholm[/tags]

Idag lyssnade jag på P4 Portalen som handlade om ”döden på nätet”, ett ämne som man inte riktigt tänker på men som ändå är ganska centralt i händelse av att man går bort. Men det är väl samma sak som man inte tänker på att upprätta sitt testamente när man är ung och känner sig långt bort från döden.

Frågan var i alla fall vad som händer och vad man kan göra med de digitala spår man lämnar efter sig som under några års aktivt nätsurfande blir en del. Det man skriver i forum, på Facebook, eventuella bloggar med text och bild etc. Tydligen börjar det snart dyka upp även svenska företag som kan hjälpa till att städa nätet i händelse av att man försvinner genom att avsluta konton, stänga Facebook-profiler etc. Men har man varit lite aktiv förekommer man ju även i sökmotorer såsom Google vilket nog gör att alla spår blir svåra att få bort.

Och då ställde jag mig själv frågan hur jag själv skulle vilja ha det, och det var egentligen ingen svår fråga. Att försöka städa bort efter än skulle kännas som att bränna foton och kasta videofilmer om man dog. Jag har inte så ofta grupplat över meningen med livet, eftersom det är en ganska meningslös fundering. Men jag har nog tyckt att jag hittat min lilla mening åtminstone. Ganska tidigt kom jag fram till att en av de få saker som är meningsfullt är ens barn. Dom finns förhoppningsvis kvar när man dör och lämnar någon sorts avtryck i framtiden och på det viset har man ju ändå funnits genom dem.

Men mycket annat, allt man köper, det man presterar på ett vanligt jobb, är knappast något någon kommer minnas särskilt länge. Man ska antingen vara en riktigt fet skurk eller något enormt bra för att lämna ett tydligt fotavtryck i historien och den lotten lär inte falla på mig =).

Så förutom avtrycken genom barnen så är ändå nätet ett ganska bra sätt att finnas kvar.

Så om det nu råder några tveksamheter i framtiden skriver jag härmed att när något händer, vill jag inte bli utplånad! Öppna alla arkiv, lägg ut alla texter och se till att min blogginsats i sfären hamnar högst i alla sökmotorer och gör min Facebook-profil till en minnesplats och skriv bra saker i min logg eller vad det kan tänkas heta i en sådan stängd profil, som en modern form av kyrkogård!

Fast jag har definitivt inga planer på att lämna jordelivet! Skulle helst vilja vara odödlig och att det aldrig tog slut. Men det är ändå en intressant fundering kanske alla borde ta sig och tala om det för sina anhöriga eller skriva i sitt testamente så att det underlättar den oundvikliga dagen som är den enda dag man garanterat vet kommer att komma, förr eller senare. Själv önskar jag def anns en sådan minneslund för de som lämnat och som jag saknar. Då skulle man kunna surfa förbi där dagar när det känns extra och man bara skulle vilja skriva Du var bra eller jag saknar dig!. Inte för att personen i fråga kanske längre kan läsa sådant, men vad fan vet man om sådant egentligen!?

[tags]Liv, Livet, Död, Döden, Avled, Avliden, Testamente, Minneslund, Minnesplats, Minnen, Minnesruna, Sorg, Sakna, Saknad, Facebook, Blog, Blogg[/tags]

Nu är årets första lilla ledighet slut, barnen börjar skolan och jag börjar åter jobba. Att vara ledig är ofta skönt. Men den senaste veckan har jag känt mig instängd av den stränga kylan. Att läsa alla böcker man vill, dricka te och titta på film kan vara väldigt skönt och vilsamt. Men när man inte kan gå ut, inte ens någgra längre promenader med hunden, kan man lätt bli rastlös och känna sig instängd.

Och även om det nu har vänt och vi går mot vår, känns det långt kvar och nästan värre än dagen före jul då det faktiskt vände. Kanske är det ivern att komma framåt mot solen och värmen som gör att det går extra långsamt. Som alltid när man väntar på något bra.

Och visst är det mycket bra som händer under våren. Det är många röda dagar som ger små ledigheter, vi börjar planera för semestrar och vad vi ska göra. I år verkar det bli en vecka på Rånö igen och vem vet, med lite tur, även ett återbesök på Gotska Sandön.

På jobbfronten har kalendern redan börjat fyllas så smått med småsaker. Men det är stora förändringar på gång hos några av våra storkunder och stor osäkerhet om hur allt ska bli.

Och såklart börjar ett nytt bloggår 2010 som jag hoppas blir både intressant och trevligt.

[tags]Jobb, Vår, Ledig, Ledighet, Semester, Semesterplaner[/tags]