Kategori: Barn

Den här gången handlar det inte om våra barn, tack och lov. Men dagens artikel i Aftonbladet, Skrek sönder tioårings hörsel bara visar om, om och om igen vad som händer när det inte finns vuxna i närheten. Åter igen, vart var rastvakterna? Jag blir så trött på att skolan i bästa fall en gång per termin kanske har en tema dag om mobbing, droger och liknande och sedan tror att man gjort allt som behövs. Att motverka mobbing är liksom inget man bokar in på schemat en dag per termin eller läsår och sedan tro att man kommit långt på vägen. Mobbing uppstår hela tiden, små konflikter i grupper och motverkas bara med aktivt arbete hela tiden. Vår äldsta dotter går numera i en Pysslingen-skola och där har man något som känns klart bättre i hela sitt tänk. De vuxna äter med barnen, de vuxna har inget eget fikrum, de fikar med barnen, de vuxna cirkulerar på rasterna, pratar med eleverna, ser och hör en massa saker
som lärare inlåsta i sitt lärarrum aldrig ser. Att gå runt på rasterna, snacka och skoja med eleverna är inte bara ett sätt att se och höra och synas för att förhindra sånt här. Det är också ett sätt för vuxna att förmedla något annat och mycket större till barnen. En känsla av att barnen betyder något, att dom vuxna gillar att vara med dom förutom lektionstid. Det tror jag är enda sättet. Avskaffa lärarrummen, tvinga ut folk och gör det till något roligt och nödvändigt.

Det tråkiga är bara att saker och ting händer om och om igen men inget blir bättre. Allt är precis likadant från när vi var små, samma saker, samma gängbildningar, samma förtryck som då, som nu som förmodligen alltid. Så länge vi inte orkar ta tag i det, så länge lärare håller sina lärarrum för heliga, lugn plats att söka sig till när lektionen över och vila sig från ungjävlarna så kommer inget hända. Då kommer man aldrig se systematisk mobbing och man kommer heller aldrig se tillfälliga saker som uppstår som även de kan sluta förödande. Det är en bra bit på vägen att lära barnen stå upp för det som är rätt, våga säga ifrån. Kanske hade det räckt i de flesta fall med att någon skrek på hjälp så hade allt avbrutits. Men det är en alldeles för osäker livlina. Det är ändå barn vihar att göra med. Om merparten av oss vuxna inte vågar göra samma sak, är det lite svårt att kräva av våra små att göra det.

Vi kommer alltid ha med människor att göra. Jag menar, det är alltid människor som ska göra bedömningar hur allvarligt något är, var man behöver vara på rasterna, hur länge, vilka raster etc. Det kommer alltid finnas en uppsjö av olika sådana bedömningar som ändå slutar i samma resultat — mobbingen fortsätter. Det kommer alltid finnas en obevakad plats att vara på där ingen ser. Enda lösningen i sådana här fall är att lagstifta, sätta tydliga regler för hur skolor ska lösa det här så att det inte råder något utrymme för felbedömningar, eller i vart fall drastiskt minskar risken. Bara det faktumet slog mig redan som barn att vuxna lämnar så många barn i så många olika åldrar obevakade så länge. Och jag minns också händelser där barn sprang till lärarrummet och sa ”Nisse och Kalle slåss!!” ”jaja säg åt dom att sluta *kaffesurpel*”.

Och sen det värsta av allt i den här historien som i alla andra liknande fall, tjutet i öronen och minnena ska den här pojken och andra i liknande situationer leva med, resten av sina liv.

[tags]Skola, mobbing, Pysslingen, Familj, Barn, Aftonbladet[/tags]

En ganska udda grej, har jag aldrig hört talas om tidigare. I Denises Pysslingen-skola hade man mentorsdag igår. Då är tanken att man ska göra något roligt med sin mentor som är hennes klasslärare. Istället för att göra något på dagen bestämde man sig för att sova över i skolan. Så i måndags kväll tog hon sovsäck och en väska packad för veckosemester och åkte till skolan.

På kvällen hade dom teaterföreställning där eleverna skulle framföra en spökhistoria på engelska, man såg på film och åt snacks, lekte burken i mörker och några lekte pussleken :-), dansade, hade kuddkrig med mera. Verkar ha varit ett bra drag :-). Vid 3-tiden på natten fick läraren och en förälder som var med nog och körde barnen i säng och dom somnade tydligen som stockar.

Denise var bra trött när hon kom hem igår morse vid 9-tiden. Hon somnade genast någon timme men fick hålla sig vaken och passa Miranda medans jag och mia var ute och fixade drevet och fotade båten. Men när vi kom hem igen somnade hon om, sov nästan hela dagen och inatt och nu har hon varit uppe och ätit frukost och somnat igen. Ont i magen hade hon hela dagen så det tog hårt på henne. Men dom hade grymt roligt och en kul idé. Ingenting som jag hört talas om någonsin!

Tydligen var det även två andra 8:or som sov över samma kväll. Läs en ”förtvivlad” lärares kommentar :-)!

[tags]Pysslingen, Rudanskolan, Barn, Skola, Lärare, Elever, Klassfest[/tags]

I oktober skrev jag Skolan har blivit en värre plats som handlade om mina barns situation i skolan och skolans till synes ointresserade inställning. Vi såg givetvis till att rektor och klasslärare fick veta och vi har också hela tiden har vi uppdaterat lärare om vad som hänt. Och förutom de vanliga fraserna att ”vi arbatar ständigt med mobbing och vuxen närvaro” verkar ingenting ha hänt. Idag kom min dotter hem och hade åter igen blivit slagen av en klasskamrat. Det skedde vid gungställningen, en ganska naturlig lekpalts för barnen och således en ganska naturlig plats för rastvakter. Men inga vuxna finns där. De vuxna hon söker upp är inbegripna i ett inbördes samtal och ber barnet vänta och ingen uppmärksammar hennes behov av hjälp.

Det tråkiga med allt det här, förutom att andra barn slår mina barn, är att ingenting har blivit bättre från när jag var liten. Mobbingen förekommer på samma platser,med samma metoder och av samma typ av barn. Och vuxna var lika blinda och ouppmärksamma då som nu. Ingenting har förändrats trots uppmärksamheten kring mobbing, flera fall av skadestånd (som kommuner förvisso vägrat betala ut ibland), trots kampanjer och TV.

Allt är precis som förr, de mobbade och slagna barnen känner sig skyldiga, deras föräldrar får känslan av att det är vårt fel, att vi inte peppar barnet, att man MÅSTE gå till skolan. Och precis som alltid skyddas de som mobbar. Det är vi som måste flytta på våra utsatta barn och söka bättre lösningar medans de stökiga barnen går kvar och väljer ut nya offer. Och vi föräldrar får alltid känslan av att våra barn överdriver, att tjafset som förekommer vid gungställningen bara är småsaker, och är våra barn lite udda får vi ju förstå att det triggar andra.

Och allt är som vanligt, precis som förr, byter vi skola är det likadant där. Och för en icke bilburen familj som kanske vill ha lite mer i livet än pendla till avlägsna skolor finns inte många alternativ. Och grundproblemet är ändå att vi inte ska behöva flytta våra barn för det löser kanske bara våra problem, inte andras och ingenting blir bättre. Om vi vuxna som finns där barnen är inte vågar ta konflikter, öppna ögonen och visa nolltollerans så kan vi hålla på att tjata om mobbing i evighet och allt kommer ändå bara förbli ord.

En positiv förändring har detta givit, en liten, men ett steg i rätt riktning. Vi som upplevt detta vet att omklädningsrummet före och efter gymnastiken är en väldigt tacksam plats för den här typen av aktiviteter. Ändå är det i speciella fall vuxna finns i omklädningsrummet för att övervaka. Och ofta tycker man att det räcker med att killarna har vuxet sällskap. Som om mobbing inte förekommer bland flickor!

Och hur skajag som förälder kunna tvinga mitt barn in i en miljö där jag vet att dom far illa och med goda argument säga, att här måste du vara, här är det bra, här lär du dig och blir stor? Då sviker jag ju dom lika mycket som övriga vuxna och det är åtminstone inte min målsättning.

Tyvärr jag fortsättning följer :-(

OBS: Pysslingen som det hänvisas till i ”Andra bloggar om” att inte den skola vi syftar på i det här inlägget. Hösten 2008 började vår äldsta dotter i en skola i Pysslingens regi och vi är mycket imponnerade av deras strategi mot mobbing så här långt. Skolan som avses ovan är i kommunal regi i Haninge kommun.

[tags]Skola, mobbing, Pysslingen, Familj, Barn[/tags]

Jag har aldrig haft några höga tankar eller särskilt goda erfarenheter om skolan. Min egen skolgång har nästan uteslutande kantats av mobbing, utfrysning, elittänkande och om man inte passat in i något mönster så harman varit annorlunda — och det har jag alltid varit i så fall.

I lågstadiet gick jag på specialskola för synskadade — det var så på den tiden. I mellanstadiet skulle alla integreras ut i vanliga skolor och för mig gick det sådär. Många har haft det värre. Första veckorna var man speciell och människor runt omkring än blev nyfikna och ville vara ens vän. Sedan fick man för mycket uppmärksamhet och det vändes till avundsjuka och ersattes av mobbing och utanförskap.

I högstaidet bytte jag skola, mitt i allas indentitetskris. Ingen mobbing att jämföra med tidigare skola, men heller inte många riktiga vänner, ingen förmåga att våga ta till sig de få som ville vara vän. För rädd att misslyckas. Först i gymnasiet kändes det riktigt bra. Visst, man blev inte bjuden på alla fester, men inte heller utanför och inte längre ensam.

Genom alla dessa år har det varit samma sak, likgiltighet från lärare, ingen ser något, ingen hör något. Klart som fan dom gjorde, men vågade, ville eller orkade inte bry sig. Vad som försegick på toaletterna på raster och efter skolan var inte deras ensak. Temat mobbing var schemalagt till 1 dag per läsår, eller per termin i bästa fall.

Och nu med egna barn i årskurs 2 till 6 så slår det mig att inte mycket har blivit bättre. Klasskompisar väntar på min son utanför gymnastiken, hotar, slår och sparkar. Min minsta dotter blir nedbrottad och får glåpord och svordomar kastade efter sig, barn väntar på varandra på väg hem från skolan för att ge igen för ett eller annat. Vi som föräldrar kan gå in på skolgården och ta två steg innanför grinden och hör då ett språk mellan barnen som innehåller mer ord som inte står i varesig bibeln eller svenska akademiens ordlista. Allt, slagsmål, glåporden, hoten, knuffar och sparkar, allt pågår mitt utanför matsal, gymnastik och fritids och vid gungställningen, inte direkt undanskymt, men ingen ser något, ingen hör något. Skolans rastvakter som alltid ska vara ute, syns aldrig till. När vi varit där och tittat har vi antingen inte hittat någon alls, eller så har dom befunnit sig mitt i detta kaos. Och ibland har barnen letat upp någon när något hänt men blivit mötta med likgiltighet och ignorerade.

En annan intressant inställning från skolan vi fått höra är från klasslärare ”jag vill inte höra om vad som händer på rasterna, det får rastvakterna sköta.” Man blir lite rädd, trött och ledsen, främst över att barnen är tvingade att gå dit, annars hämtar polisen dom eftersom vi har skolplikt i vårt land Men att vi tvingar dom in i mobbing, förtryck och rasism, det är tydligen ointressant.

Och det är med rasism är intressant och ett stort problem. Det har många belyst för och det tänker jag inte göra här. Däremot den omvända rasismen som blivit där det är förbjudet att säga blatte, turk och annat i nedlåtande syfte. Men jävla svenne och liknande är helt ok!?

Bara en sak gör mig slutligen riktigt glad i allt detta. Min dotter bytte just till en skola i Pysslingens regi. Det är den första skola jag stött på där lärarna är bland eleverna, med på raster, pratar med dom i korridorerna, fikar med dom i deras kaffeteria. Lärarna har inget eget fikarum utan ska fika med eleverna och trots att hon bara gått där några veckor känns det redan mycket tryggare, allt tas tag i på en gång. Om den känslan består tills fler barn ska byta så vet vi var vi ska sätta dem. För, om inte barnen får en trygg uppväxt med bra förebilder så kan man sen inte ställa så höga krav å dem.

[tags]Skola, mobbing, Pysslingen, Familj, Barn[/tags]