Etikett: Blog

I förrgår berättade min äldsta dotter som nu går andra året på gymnasiet, att en kille i tredje ring i hennes skola, Fredrika Bremer-gymnasiet, ska utvisas ur Sverige efter 6 år. Hon var väldigt upprörd och ville att jag skulle dela information på min Facebook och ringa SVT. Det senare var lite gulligt, hon tycker sin pappa är superkändis och bara kan ringa så tar de upp fallet.

Igår och idag har jag försökt läsa på lite och sätta mig in i vad som hänt och känner hur ledsen och matt jag blir.

En familj flyr från Kazakstan från våld och diskriminering och kommer till Sverige i augusti 2008. Nu, 6 år senare ska han utvisas ur Sverige, mitt i sista året på gymnasiet och mitt i en lysande idrottskarriär som boxare och inte minst efter 6 års integration i det svenska samhället.

Antagligen har utvisningen hängt över familjen hela tiden. Jag hittar lite artiklar från 2010 och framåt. Men man kan lätt föreställa sig att man blir mer trygg och säker i föreställningen att det ordnar sig vart efter åren går.

Något jag inte lyckas förstå ännu, är varför pojken som nu är 18 ska utvisas själv. Här om dagen togs han till polisstation och sedan transport till förläggning i Flen inför verkställande av utvisningen. Övriga familjen verkar hanteras separat men ska antagligen utvisas även dem.

Min patriotism har alltid brunnit på sparlåga. Jag vet inte exakt vad jag ska vara så stolt över. Vårt fina välfärdssamhälle som är så fint och tryggt på ytan men sviktar betänkligt om man börjar gräva på djupet.

Jag ska alltså vara stolt över ett land som låter det gå så lång tid, låter människor rota sig, skapa sig liv, vänner, fritidsintressen, trygghet och lagom till det är gjort, får man beskedet att man inte får stanna. Inte nog med det, så splittrar man också familjer genom att, som det verkar skicka en 18-åring själv först ur landet.

Vi brukar ju fördöma tortyr. När man säger tortyr menar man misshandel, hot, förhör och framtvingande av information med sådana metoder man bara kan mardrömma om. Sådant gör vi inte i fina Sverige. Men det här är också tortyr, fast utövad bakom skrivbord och fina fasader och av politik och människor som bara med ett penndrag kan stryka ett problem och gå vidare i administrationen, utan att behöva se sina offer i ögonen och utan att behöva fundera vidare över konsekvenserna.

Det känns tyvärr inte som om det spelar så stor roll vilket parti som sitter vid rodret, det händer hela tiden om och om igen. Är det inte små ensamma barn eller gamla damer som ska utvisas, så låter vi amerikanska staten hämta fångar ur vårt land med garanterat långa straff och annan mer handgriplig tortyr. Och folk är så rädda för Sverigedemokrater, vad är skillnaden? Jag tycker det känns bättre att veta vart man har folk som öppet säger att man vill skicka människor åt helvete även om jag inte delar deras uppfattning, än att rösta på och lyssna på politiker som pratar om ett humanitärt samhälle men ändå skickar folk till straff, misshandel, tortyr och i värsta fall döden.

Jag har både läst och hört frustrerade åsikter som att man låter värre människor stanna, men skötsamma människor som gör allt för att integrera sig i det svenska samhället ska kastas ut för att ett påstått hot upphört. Begår man mängder av kriminella handlingar, mord, rån och våldtäkter, sätts man i svenska fängelser som är rena paradis i jämförelse med många andra platser på jorden och där sitter de och kostar pengar och utbildar sig i det ena och andra.

Jag kan förstå och till och med hålla med en del av dessa argument. Speciellt i jämförelse med en blivande svensk familj. Förutom de vanliga flyktingskälen så borde det vara olagligt att utvisa någon efter 6 års handläggning. Vad kan ta sådan tid? Har man hunnit rota sig, skaffa vänner, nästan avslutat skolan och samhället fortfarande inte kunnat bestämma sig borde möjligheten att utvisa försvinna.

Nej, i sådana här frågor har jag mycket svårt att stå rakryggad och säga att jag är stolt över att vara svensk. Jag skäms faktiskt! Det som gör mig stolt i det här är alla som engagerar sig. Det har startats grupper och sidor på Facebook, startats namninsamlingar och skrivits blogginlägg. Skolan där eleven går stängde vid beskedet och lärare och elever har delat ut lappar, åkt in till Stockholm för att engagera medier som hittills verkat ganska svalt intresserade. Att gymnasieelever vaknar upp och går bersärkargång gör mig riktigt glad och visar att det finns hopp mitt i dårskapen.

Läs gärna artiklarna länkade nedan och sök vidare efter Laziz Sharifov på Google.

• Låt Laziz och hans familj stanna i Sverige
• Laziz Sharifov idrottstalangen som utvisas efter 6 år i Sverige
• Namninsamling – Låt Laziz Sharifov stanna i Sverige

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

Andra bloggar om: Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn

Posted from .

Idag bjöds Stockholmarna in till en visning av bygget av Citybanan under Söder. Visningarna sker en gång per år och förra året var det en väldigt populär aktivitet.

Jag, min äldsta dotter Denise och Joche med sambo åkte in för att titta. När vi kom in till Medborgarplatsen på Södermalm var det tjockt med människor. Från Fatbursparken gick kön hela vägen upp för trapporna, över Medborgarplatsen och försvann bort mot Götgatan.

Vi brydde oss aldrig om att som 4 synskadade leta rätt på köslutet utan gled in någonstans mitt i. Jag är lite emot sådant men tröstade mig med att andra i stor mängd till synes utan anledning gjorde likadant, fräckare och längre fram i kön. Sådant där gnager alltid lite i mig, i synnerhet som folk bakom tydligen kommenterade det, men jag hörde inte vad exakt de sa.

Nåväl, vi fick ändå stå i kö en god stund, runt 2 timmar tror jag det blev innan vi slutligen kom fram till ingången till den byggtunnel i Fatbursparken som ledde ner till bygget. Vi fick reflexvästar och hjälmar och sedan gick vi ner.

Vägen ner i byggtunneln var ganska brant med grövre sprängsten innan vi kom ut i själva tunneln där tågen sedan ska gå. Här var det ganska slätt och lätt att ta sig fram. Sträckan vi fick gå var ca 1100 meter och längs vägen fanns en massa information, kartor, arbetsmaskiner och videofilmsvisning innan vi fick svänga in i en ny bygg- eller servicetunnel och komma upp vid Söder Mälarstrand. Där bjöds på kaffe, te, saft och bullar. Under nästan hela vandringen genom tunnlarna kom hela tiden svaga dunster av ljuvlig kaffedoft men eftersom det inte kom något kaffe under hela vägen började jag tro att jag inbillade mig och till slut blev kaffesuget nästan plågsamt :) Men i slutet av tunneln kom ljuset :)

För mig var kanske inte visningen sådär väldigt givande. Visst är det en viss känsla att gå långt ner över grovt grus, känna lukten av fukt, damm och berg och veta att man har miljoners miljoner ton Stockholm över huvudet. Jag hade velat gå längre, under Riddarfjärden och vidare till centralen för att få en riktig tunnelkänsla. Jag tyckte vandringen var lite kort. Jag är ju lite fascinerad av allt det okända som finns under vår stad. Hade jag haft möjlighet skulle jag nog ägnat mig åt utforskning av okända och hemliga utrymmen, gärna förbjudna också :) Alla tunnlar och kulvertar, hemliga depåer och underjordiska skyddsrum och sjukhus som finns under vår stad. Det sägs att det ska finnas fältsjukhus både under Sabbatsberg och Södersjukhuset, att det ska finnas kulvertar från Karolinska till Södersjukhuset som det går att köra bil i. Själv har jag arbetat i Alviksberget som bara det lilla jag fick se innehöll spännande saker :)

Så dagens besök stimulerade kanske mer fantasin än gav så värst mycket om Citybanan. Jag tror mycket på idén. Stockholm växer och kollektivtrafiken behöver byggas ut och göras mindre sårbar och mer flexibel.

Andra bloggar om: Citybanan, SL, Lokaltrafik, Pendeltåg, Tåg, Kollektivtrafik, Tunnel, Tunnlar, Tunnelbygge, Fatbursparken, Söder, Söder Mälarstrand, Stockholm

Posted from Söder Mälarstrand, Stockholm postort, Stockholm, Stockholms kommun, Stockholms län, Svealand, 11842, Sverige, European Union.

Fredag igen, en av många i den långa raden av fredagar. Tiden flyger fram. Egentligen finns inget speciellt att skriva just denna specifika fredag. Det ska vara för att berätta att jag inte ska festa ikväll heller, ni får inte se mig på barerna runt Stureplan ikväll heller och jag har inte köpt några nya smycken, bilar eller kläder och jag ska inte dricka latte med någon kändis..

Man skulle tro att jag egentligen skulle vilja göra just allt detta men det är helt fel. Just nu kände jag mig bara lite frustrerad över att man kan få 200000 bloggläsare per dygn av att skriva sådant medan jag en bra dag drar ihop runt 200 besökare och 1kr i annonsintäkter, det är orättvisa :) Men det är skillnad på vad vi vanliga fattiga dödliga skriver med tråkig vardag och vad folk vill läsa i allmänhet tydligen.

Jag började mina trevande försök att blogga någon gång under 1996. Må vara att det var på ett intranät på en egenhändigt uppsatt Linux-server. Bloggen är ganska spretig och periodisk. Ibland skriver jag om ledarhundar, ibland IT och teknik och just nu rätt mycket träning. Jag skriver det som faller mig in och det som livet kretsar kring just nu. Ändå drar jag mindre besökare under ett år jämfört med vad andra gör under någon timme. Ändå verkar de också skriva om samma saker, det livet kretsar runt och det som faller dem in.

Ändå är jag fortfarande inte avundsjuk, bara frustrerad, men över vad? Att jag mår illa över småtjejer som skriver att de gärna skulle resa hela tiden men att de tyvärr inte har så många vänner som har råd. Vännerna har ju vanliga jobb så de har varken tid eller råd att resa stup i kvarten. Så förfärligt!

Själv försöker jag sälja en båt som ingen vill ha, kämpa med att räkningarna ska gå ihop varje månad och samtidigt försörja en stor familj och mitt lilla teknik- och cykelintresse och räkna med att pengarna knappt räcker fram till barnbidraget. Resa är bara att glömma :)

Så många gånger under åren som jag varit på väg att lägga ner hemsida och bloggande men ändå fortsatt mest som terapi. Inläggen är väl mestadels ganska tråkiga och intetsägande och vem bryr sig om vilket kvarter jag sprang runt förra veckan eller att växelvajern behöver bytas på cykeln? Enstaka gånger har jag känt att jag haft något viktigt att berätta och det är detta inlägg bland 100 som gjort att jag fortsatt. Men det känns verkligen som att skrika i rymden.

Men guuud vilken skumpa ska jag välja ikväll och vilket kändishak? Men snälla hjälp mig, vilket av mina guldpletterade kriditkort ska jag välja idag? Vilket passar en fredag när det står den 27:e i kalendern? Kanske borde jag lägga ut en bild på dagens klädsel så man kan matcha vänner, sprit och kreditkort mot det? Jag vet inte hur jag ska göra just idag?!

Så nu tror jag att jag avslutar min sista fikapaus på jobbet — ja jag har bloggat under min rast kära kollegor — och åker hem. Där ska vi äta Tacos ikväll, dricka lite Fanta, avsluta med en kopp kaffe och känna hur misslyckandet rinner över än som vågor för att en tonåring inte kommer komma hem ikväll och dricka en ospecificerad mängd alkohol och kanske göra något dumt och jag kan inte göra ett skit åt det.

Men jag tror jag ska börja blogga mer öppenhjärtigt, bara för att prova hur det känns. För min egen skull naturligtvis.

Andra bloggar om: Blog, Blogg, Blogga, Bloggare, Bloggande, Bloggsfären, Sociala medier, Barn, Familj, Tonåring, Tonåringar, Tonårsbarn, Bortskämd, Misslyckad, Ångest

Jag föddes med en form av ögoncancer vid namn Retinoblastom^W. Det är den första genetiskt ärftliga cancerformen som upptäckts. Jag kan inte detaljerna, det finns mycket information på Wikipedia-länken ovan. Hur som helst behandlas sådan cancer då, på 70-talet med strålning och idag både med strålning och cellgifter. I mitt fall fanns inte sjukdomen tidigare i släkten och upptäcktes ganska sent så jag förlorade båda ögonen i strålningen.

Jag vet faktiskt inte när jag fick mina första ögonproteser. Jag har bara klara minnen från 6–7 års ålder och Linköpings Lasarett där Müller Söhne hade sin mottagning. Trots den stirila sjukhusmiljön, mestadels tyska män i rockar och ljudet från gaslågorna som man blåste ögonproteserna med, kände jag inget obehag. Sven var en av protesmakarna som tyvärr har gått bort för en tid sedan och han måste ha ingivit trygghet.

Man byter ögonprotes en gång om året och ett stående skämt som nästan måste uttalas är ”vilken färg får det lov att vara idag?” Det är väl en galghumor som både vi patienter och yrkesfolket lider av :) Och ett tydligt minne och en historia från mina unga år var att jag på en sådan fråga hade svarat att jag ville ha samma färg som vår Schäferhund Monja :) Det sägs att jag då bytte från blå till bruna ögon men just det tvivlar jag på :) Möjligen valdes nyans efter hundens ögon. Jag är inte säker på om själva hunden var med in för utprovning och val av färg, eller om bedömningen överläts till de vuxna :) En lite kul historia är det hur som helst.

Min äldsta dotter ärvde ögonsjukdomen och ser idag bara 6% på ena ögat och har en ögonprotes. I hennes fall visste vi att det fanns stor risk för ärftlighet och hon kontrollerades direkt efter födseln. Möjligen gjorde den tidiga insatsen att åtminstone lite synrester kunde räddas.

Hur som helst besöker vi Müllers mottagning varje år för byte och ovan kan man se lite bilder på råmaterial och hur arbetet går till.

Idag kan man välja mellan proteser i emalj eller plast. Jag har nog själv valt emaljen av bara farten och för att det var det som gällde då på 70-talet. Men när det var dags att välja för vår dotter var det inte så svårt. Plast fanns att välja på men vi tyckte att processen med plast var på tok för lång. 4 besök på 40 minuter vardera där man gjuter former av ögonhålan och sedan skapar protesen. Ett besök hos Müller tar ca 45 minuter per öga och inga uppföljande besök och de som kunnat se båda alternativen tycker att de i glas är finare :)

Här finns information om plastproteser.

Andra bloggar om: Protes, Proteser, Ögon, Syn, Synskadade, Funktionsnedsättning

Posted from .

Igår kväll gick en väninna ut med en efterlysning på Facebook, en synskadad väninnas tandemcykel har blivit stulen i ett cykelförråd i huset där hon bor i Hökarängen. Cykeln är en Canondale Road R2 tandemracer. Bilden sprids nu på Facebook, Twitter och cykelforum och jag ger henne även mitt stöd här i bloggen.

Jag hoppas alla ni där ute i Sverige och framför allt Stockholm håller ögonen öppna. Cykeln är en av mycket få i Sverige så den borde inte vara så svåridentifierad. Jag har en likadan cykel men i övrigt känner jag inte till några fler. Min cykel skiljer sig dock något i detaljerna från den stulna cykeln men det kan säkert uppstå en del missförstånd framöver.

Jag känner så mycket för henne som fick sin cykel stulen. Jag vill inte gärna gradera stölder, det är lika fel oavsett. Men vissa stölder drabbar ägaren hårdare och är svårare att ersätta än andra stölder. En bil, motorcykel, moped eller annan egendom kan försäkras och ganska lätt återställas med en likadan. Men en tandemcykel, importerad från USA är inte lika lätt att ersätta.

Därtill kommer skadan stölden ger. Jag vet att den här tjejen, liksom jag, älskar sin cykel och träningsformen och den frihet det ger att kunna cykla med sina piloter. Det är inte många träningsformer som fungerar när man inte ser och nu är det förstört för henne för oviss framtid. Så jag hoppas ni där ute hör av er till polisen om ni ser en sådan cykel ute och rullar på vägarna eller stå och skräpa i något cykelrum eller källare.

Jag fick själv en tandemcykel stulen för ett antal år sedan. Jag var dock ganska oförsiktig den gången. Vi bodde i hus i ett trivsamt radhusområde och vi lämnade cykeln ute lutad mot garageporten en enda natt av så många som den stått inlåst. Morgonen därpå var cykeln försvunnen.

Självklart ringde vi polisen och anmälde stölden och började genast skanna Blocket och andra annonssidor och där dök cykeln upp ganska omgående. I samarbete med polisen ringde jag från ett oregistrerat nummer och utgav mig för att vara intresserad av cykeln och bestämde träfff för att titta på den. Det var dock två polisflickor med bil och släpkärra som åkte till mötesplatsen.

Säljaren var en ung kille visade det sig som bodde några kilometer från oss. När han såg bilen som kanske hade lite för många antenner på taket, fattade han misstanke, lämnade cykeln och försvann. Polisen kunde dock lasta cykeln på kärran och vi fick bekräfta att det var vår cykel. Därefter fraktades den till polisen för utredning några veckor innan vi fick kvittera ut den.

Man identifierade tjuven men vad som hände med honom vet jag inte. Det blev inga följder som vi blev inblandade i i alla fall, antagligen på grund av gärningsmannens ringa ålder.

Så ibland går det fort att lösa och det är inte alltid så smart att stjäla allt för unika prylar.

Mina varmaste lyckönskningar till den rättmätiga ägarinnan och hoppas cykeln hittar hem snart igen och i helt och fint skick!

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Stöld, Stulen, Cykelstöld, Polis, Synskadade, Funktionsnedsättning

På torsdagskvällar går jag och simmar i en simhall på en föreningstid för synskadade. Jag är inte jätteförtjust i handikappspecifika aktiviteter, jag skulle hellre delta i aktiviteter för alla. Men just simning har känts speciellt.

Även om man har en manlig ledsagare är det inte okomplicerat, allt från att bli ledsagad naken bland duschar och bastu till att simma. Ofta är banorna fulla med folk och det är lätt att simma på någon och råka få händer på olämpliga ställen vilket så klart människor kan ta illa vid sig av. Att traska runt själv på ett badhus är naturligtvis möjligt. Man kan ha käppen med sig ända in i duschen för att signalera till andra att man inte ser, men det är svårt att hitta lediga banor bland annat.

Det finns så klart lösningar på allt, men när möjligheten att simma på en tid då en synskadeförening hyr hela bassängen 1,5 timmar så tog jag tacksamt emot möjligheten. Det är mycket lättare när alla är på lika vilkor. Vi vet att de som är där inte ser och därför uppstår inte missförstånd.

Jag tror att jag har en lagom integritet, lagom blyg och lagom frigjord, så när jag kliver in i killarnas omklädningsrum och börjar byta om och noterar att det är en tjej där inne, innebär det ingen stor katastrof. Jag förstår snabbt att en av de som ska simma har en kvinnlig assistent med sig och behöver extra hjälp i omklädningsrum, dusch och bassäng.

Jag börjar byta om och har mitt skåp ganska nära dem. Jag märker hur jag skyler mig lite när jag byter om och drar mot min vana på mig badbrallorna när jag går in i duschen. Jag är glad att hon pratar med sin klient så att jag hör att hon finns där och själv kan välja nivå av blygsel. Dessutom väljer jag att tro att hon inte råstirrar på en blekfet 39-åring och vi killar har ju ofta inte supermycket att skryta med där nere i vardagssituationer :) Jag får tankar om hur töntig snoppen måste se ut där den hänger och dinglar och inte är speciellt kaxig :) Det är tankar jag definitivt inte skulle haft denna dag om vi inte haft dambesök i omklädningsrummet.

Jag ler lite åt mig själv och konstaterar att jag tydligen ändå är lite blyg och fåfäng och att jag just nu inte är stolt över min kropp. Det blir plötsligt påtagligt av denna situation.

Simningen fortlöper som vanligt. Jag har tappat formen, eller så tickar mitt tidtagarur alldeles för fort. Jag simmar idag 850m på samma tid som en dålig kilometertid och konstaterar att bara jag kan göra något åt de 3 kilona som tillkommit de senaste månaderna.

I duschen efter simningen verkar jag ha glömt tjejen, för jag stolpar in i bastun så som Gud skapat mig. På bänken rakt fram hör jag att hon sitter, för hon säger något till sin klient. Jag kryper upp i ett hörn och skyler mig så gott jag kan och försöker att inte se fånig ut.

De reser sig ganska snart och har bastat klart och går ut och gör sin dusch. Jag sitter kvar ett tag och tankarna kommer.

Bortsett från att jag var lite oförberedd blev jag bara lite generad. Jag hade kanske bättre kunnat anpassa mig om jag vetat att hon fanns där i bastun. Då hade jag kanske dragit en handduk runt livet så hade det inte varit någon sak alls. Men förutom att jag blev generad så störde det mig inte alls. Jag tröstar mig med att den här tjejen som dessutom verkade ganska ung, säkert var lika generad som jag :)

Därefter kom tankarna på jämställdhet. Ett minne från min ungdom då jag simmade väldigt mycket. Då var det en tjej med en multifunktionsnedsättning som hade en manlig assistent och hon följde med in i killarnas omklädningsrum. Med barn är det ju liksom inga konstigheter, men den här tjejen var i 20-årsåldern och fullt utvecklad.

Det retade mig inte att assistenttjejen idag följde med sin klient in i omklädningsrummet. Det retar mig bara hur omöjligt det omvända hade varit, att en manlig assistent följt med in i tjejernas omklädningsrum, bytt om, duschat och bastat med sin klient.

Jag undrar varför det är så. Den manliga skammen jag tror många män känner gör att vi nog tycker det är självklart OK att en tjej kommer in till oss men att vi så klart inte skulle gå in till dem. Det ena är arbete och OK medan det andra blir djupt olämpligt och kränkande.

Jag har tänkt på detta förut när man varit ute på krogen och tjejer varit inne på herrarnas för att kön till damernas varit lång. Alltid har stämningen varit positiv utan förnedring och kränkning och tjejerna har behandlats med respekt. Jag har alltid ställt mig frågan vad som hänt om jag gått in på damernas toalett? Ett ställe där man ändå gör sina behov i avskildhet och inte som här idag på badhuset, fullt öppet och naket.

Jag skulle så gärna vilja höra vad ni läsare, killar och tjejer anser om detta? Hur går det till när tjejer gör lumpen? Jag antar att det inte finns damernas där utan att man duschar blandat?

Hur är det med jämställdheten? Är det OK att kvinnor gör och tar för sig medan män fortfarande ska hålla sig på sin kant? Är det sviter av en liten grupp mäns sätt att se på kvinnor, misshandel, förtryck och våldtäkter som gör att det ser ut såhär?

För mig är jämställdhet lika för alla. Och för att det ska bli konkret borde jag, om jag jobbade som assistent åt en kvinna, helt lätt kunna följa med in på damernas? Någonting säger mig att det aldrig någonsin skulle komma på fråga. tusen andra möjligheter skulle komma på förslag före hur detta skulle lösas och undvikas.

Så hur är det egentligen fatt med jämställdhetstänkandet?

Andra bloggar om: Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Funktionshindrade, Synskada, Synskadade, Assistans, Assistent, Ledsagning, Simhall, Badhus, Bastu, Jämställdhet, Feminism, Man, Kvinna, Män, Kvinnor

Posted from .

Plusgrader och strålande sol, droppande tak och kvittrande fåglar! Den friska lukten kombinerad med doften av mat och kaffe som tränger ut ur radhusområdet där vi går förbi, gruset på vägen som börjar komma fram under snön på vissa ställen där solen legat på länge. Kanske är nu äntligen våren på väg!

Samtidigt är jag fortfarande lite sjuk, trött i kroppen, ingen energi eller särskild lust till något alls. Det går mycket bättre att sitta i soffan, titta på TV och äta choklad än att träna. Just den här känslan att inget känns speciellt roligt är förödande och svår att bli av med.

Jag hoppas det är vår och värme jag behöver. Det var i alla fall riktigt gott med en 6km lång promenad i solen idag.

Andra bloggar om: Vår, Sol, Värme

Jag pratade med en kollega idag om synen på människor med funktionsnedsättning, om fördomar hos ”vanliga” människor och sådana som är utbildade och ska vara specialister på oss :) Vi kom att prata om något hon fått höra av sådan utbildad personal som väckte en massa gamla barndomsminnen.

Hon undrade varför blinda måste få gå före i köer bara för att vi inte ser. Diskussionen spann iväg och blev mycket intressant och jag kunde inte riktigt släppa det när dagen var slut. Det beror nog på att det rörde vid en väldigt öm punkt långt tillbaka, något litet som jag tror fick stora och förödande konsekvenser. Jag hoppades att vetenskapen och pedagogiken lärt sig något längs vägen, men jag är osäker.

När jag var 11 år hade jag gått 4 år på Tomtebodaskolan^W som var en specialskola för synskadade och låg i Solna norr om Stockholm. Det första året betraktades mer som lekskola än som första klass, så när skolan började stänga och placera ut elever i vanliga skolor fick jag börja om fjärde klass för att, som man sa hamna på samma nivå.

Jag började i en skola i en liten ort sydväst om Västervik som heter Ankarsrum. Personalen på skolan som skulle ta emot mig skickades på en massa kurser på Tomtebodaskolan för att vara redo att ta emot en synskadad elev. Det var en stor grej och många förberedelser och verkligen inte bara en ny elev i klassen.

Starten tyckte jag var kanon! Det svärmade av kompisar omkring mig och jag fick knappt klä av mig själv för alla hjälpande händer och vänliga själar. Alla ville vara mina vänner och jag tyckte att det var världens bästa grej att börja i vanlig skola, jag som oroat mig så mycket…

Men smekmånaden ebbade ut oroande fort. Vänner som ville ledsaga, sitta bredvid i klassrummet och vid maten och vara med än på rasterna, blev snabbt till ensamhet, ökat tomrum runt om mig, folk som smög bakom, petade på mig och sprang iväg, höll för ögonen och viskade ”vem är jag?”, gömde skor och ytterkläder, ställde sig i vägen eller sträckte ut ett krokben när jag passerade.

Jag undrade liten som jag var vad som egentligen hände? Vad gjorde att mys byttes mot frys? Och allt började nog med den där förbannade kön!

Vi var första gäng till matsalen. När vår lunchrast började var matsalen låst och vi barn fick köa utanför dörren tills mattanterna kom och öppnade. De av Tomtebodaskolan utbildade pedagogerna hade bestämt att den blinda eleven alltid skulle stå först i kön, för att veta när dörren öppnades och hitta in och fram till sin plats. Innan jag kom var det där med att stå först i kön något som tillhörde de ”stora starka” pojkarna som alla såg upp till eller var rädda för. Lill-Matte, Mini, Tommy… Nu var deras platser längst bak i kön. För kunde de inte stå först ville de i vart fall inte stå bakom ”den där”…

När någon försökte testa gränserna höll jag krampaktigt kvar i dörrhandtaget och slogs för livet och sen fick upprorsmakaren sina pannbiffar varma av klassföreståndarna.

Jag förstod inte bättre. Jag ville inte ens stå först i den där förbannade kön, jag ville bara vara som alla andra. Men jag gjorde som jag blev lärd och det som sades vara det rätta. Varför fick jag inte lära mig att en kö skapas av den som kommer först, andra ställer sig bakom och bygger på och väntar på sin tur. Egentligen en grund för så mycket mer, demokrati, hänsyn, respekt…

Det var så klart inte bara det där med kön som gjorde att hela mellanstadiet och första året i högstadiet innan jag flyttade och bytte stad och skola sket sig totalt. Det var andra grejer också men det var så det började. Egen bestämd plats i kapprummet istället för att lära mig att ta första bästa lediga plats. Gud nåde den som hängde sina kläder på den blinda killens plats! Egen plats i omklädningsrummet till gymnastiken var ytterligare en sådan specialitet som omgärdade den väldigt speciella eleven… Det gjorde att de nödvändiga åtgärderna bara blev ytterligare salt i såren. En extra egen pedagog som alltid satt bredvid mig i klassrummet och alla timmarna specialundervisning med egen lärare utanför klassrummet som retade klasskamraterna något otroligt. Jag fick massor av det säkert många fler hade behövt.

Idag är jag nästan maniskt noga med köer och det stör mig när jag inte kan hantera dem. Det kryper i mig från den tiden och det var ändå snart 30 år sedan.

Men visst finns det många situationer när man måste gå före i kön. Tunnelbanans spärrar är ett sådant exempel där det är ett brus och sorl och det är helt omöjligt att uppfatta om och i så fall var kön finns. Min ledarhund är dessutom tränad att söka sig fram till biljettspärren och se människor som hinder som ska passeras. Det skulle aldrig gå att lära hunden vad en kö är i alla situationer. Det skulle kunna bli mycket konstigt.

En annan kö man faktiskt måste gå före i är den där det finns otillgängliga nummersystem. Man tar en nummerlapp ur en tyst nummerlappsautomat, endast en ton förkunnar nytt nummer men inte vilket och jag har för övrigt ingen aning om vad det står på min lapp eller vilken kassa som tilldelades mig.Om en röst i automaten sa ”du fick nummer 250” och en röst sa ”nu betjänas nummer 250 i kassa 3” i en butik jag aldrig varit i förut, hittar jag ändå inte fram till kassa 3. Då skulle ytterligare en röst behöva säga ”här är jag, kassa 3, här är jag!” Det skulle bli dyrt för alla butiker och för att inte tala om urbota fånigt :) Tänk er att anpassa alla butiker med nummerlappssystem i en hel stad där det bor 2–3 gravt synskadade, inte rimligt :)

Så visst finns det köer man måste gå före i och visst finns det andra ”förmåner” man måste kunna utnyttja för att kunna leva ett drägligt liv. Men att utnyttja förmånerna man verkligen behöver och inte kan lösa på annat sätt är otroligt viktigt.

Det var sagan om matkön, godnatt världen!

Andra bloggar om: Barn, Skola, Skolan, Skolor, Lärare, Elev, Elever, Klass, Klassrum, Pedagog, Pedagogik, Specialpedagogik, Synskadade, Funktionshinder, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Integrering, Integrera, Tillgänglighet

Det är lite roligt och kanske också nyttigt att se vilka söktermer som leder folk hit och jag tittar då och då när jag har tråkigt :)

Dagens roliga, städa spya hyreslägenhet :)

Jag får en massa bilder i huvudet och kluckar av skratt. Man tänker sig någon stackare som vaknar upp och undrar vad fan som hände igår och hur kaoset med urdruckna flaskor, däckade vänner och halvtorkade spyor ligger i hörnen.

Vad gör man då? Besöker Google som alltid har svaret :) Jag skulle göra likadant när förtvivlans klor slog in i än ett sådant tillfälle :) Frågan är om de hittade svaret här :)

Andra bloggar om: Blog, Blogg, Söka, Sökning, Google, Spy, Spya, Kräkas, Städa, Städning, Hyreslägenhet