Det fanns ingenting att ge

Ikväll deltog jag i SZR Race Series andra deltävling online på Zwift. Jag väljer att inte ens sätta en rubrik som antyder att det var en tävling för jag kunde lika gärna ha brutit och fått ”DNF”, det hade kanske varit snyggare. Nu valde jag ändå att rulla i mål.

Redan uppvärmningen på 18km i lugnt tempo kändes konstig. Ungefär 160 watt i medeleffekt och svetten började lacka. Även om jag har som målsättning att köra lugnt under uppvärmningen med några korta rus för att få upp pulsen, har jag inte lyckats hamna under 200 watt i medeleffekt dom senaste månaderna tror jag. Men nu blev jag förvånad när jag såg resultatet.

När starten gick hängde jag nog med i början. Låg puls, bra andning och OK tryck i benen och en plats i något jag tror var andra tätklungan. Men det varade inte många kilometer. Det var inte bara det att jag började bli trött, jag tog helt slut.

Vad som hände vet jag inte. När min fru refererade min effekt, trodde jag först det var fel på effektmätaren. Men jag provade i några backar och några växlar jag vet att jag brukar klara lätt, men det gick inte. Jag förstod snart att det var mig det var fel på.

Jag insåg att det liksom inte var någon idé. Åkare i C-gruppen började köra om mig och jag hade tappat min klunga för länge sen och hur jag än försökte och ville, gick det inte att trycka mer. Det var bara att lägga av och låta benen gå runt.

Vad som hände vet jag inte. Ca 195 watt i medeleffekt var så uselt och konstigt att jag inte ens vet hur jag ska tolka resultatet. Ingen påtaglig förkylning eller feber. Bara trött i kroppen och svag. Så säkert är jag inte helt frisk på något vis. Samtidigt kan säkert näringsintaget ha spelat roll. Igår skulle jag ha deltagit i en sen tävling kl21. När jag kom hem från jobbet vid 17-tiden stöp jag i säng och var borta 2 timmar och det blev således ingen riktig middag. Idag blev det en slarvig lunch och grötintaget idag ett par timmar innan kvällens tävling var nog försent för att göra någon nytta för dagens prestationer.

Nu är ju dessa tävlingar bara på lek så det är ingen skada skedd, men det var nästan lite kusligt hur orkeslös man kan bli bara helt plötsligt och tappa över 50 watt i medeleffekt. Visst, första milen försökte jag hålla upp effekten, men när jag gav upp och rullade dom sista 2 milen försökte jag inte ens få upp effekten, rädd att göra ont värre.

Så nu är det bara att bita ihop, vila och ladda om. Jag ska köra några försiktiga rundor resten av veckan och helgen mest för att låta hjärtat öka takten lite, men det blir inga tunga pass förrän det här känns bättre. Ny tävling nästa onsdag.

Här är aktiviteten på Strava:

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Årskrönika 2015

Då har det gått ytterligare ett helt år sedan jag skrev senast.

Arbetsåret 2015

Arbetsåret 2015 har varit mestadels roligt. Givetvis förekommer fortfarande negativa inslag som känns jobbiga men det har jag bestämt att inte skriva så mycket om.

I februari flyttade verksamheten från Långbro i Älvsjö till Fleminggatan på Kungsholmen. Det var en flytt som diskuterats länge, men när den väl beslutades gick det fort. Att flytta kändes inspirerande. Som alltid innebär en förändring för- och nackdelar. Den tydligaste nackdelen blev miljön för rastning av min ledarhund. Det blev bökigt och ett klart mindre och sämre utbud jämfört med kilometerlånga gångvägar och skogspartier i Älvsjö.

Fördelarna blev fler. Jag fick eget kontor. Ett stort och rymligt kontor med plats för utbildning med 4–5 deltagare. Dom senaste 15 åren har jag antingen suttit i kontorslandskap eller delat rum så lyxkänslan var stor och påtaglig och sättet att arbeta blev helt annorlunda och väldigt mycket smidigare och mer effektivt. Vidare blev min resväg bättre med pendeltåg raka vägen istället för pendeltåg och bussbyten.

Flytten i stort gick väldigt smidigt och vi kom in fort i verksamheten trots att stadsmiljön kring vår verksamhet är minst sagt rörig. Stockholms värsta korsning kallas korsningen Fleminggatan och S:T Eriksgatan där vi sitter och de mängder av färdtjänstfordon som behöver hämta och lämna passagerare här har det inte lätt. Ändå har det flutit på över förväntan.

Familjen

Självklart är det största under året vårt tillskott. Lilla Theodor föddes den 9:e april och är nu snart 9 månader. Det var ingen större omställning med ett femte barn i familjen. Det är nog som man säger, den stora skillnaden är från 1 till 2 barn. 3, 4 eller 5 innebär bara fler rum och mer leksaker. :)

Inget solsken utan lite regn. En tonåring i familjen som gör ”lite konstiga” val i livet och dom senaste två åren har tagit på krafterna. Jag har skrivit en del under åren i kategorin Barn och jag tänkte inte skriva så mycket mer om det. Vi har i alla fall lärt oss något avgörande; så speciellt mycket hjälp och stöd finns inte att få ens när man ber om det.

Cykelåret 2015

Självklart har det varit mycket cykling i år. Hela våren var fylld av olika tävlingar och motionslopp. En av de händelser som var ny, var när gänget från Mot Alla Odds åter bjöds ut till Gotland för att en helg i april delta i Nordic Classic Weekend på Gotland. Jag och min pilot Jan Jensen deltog i cykelloppet som var ett motionslopp på 18 mil och övriga deltog i löpningen. Niclas Rodhborn körde rullstol, Pax sprang och Titti och Nina körde så kallad Race Runner.

Att cykla på Gotland var en rolig upplevelse även om jag inte var i toppform. Jag ska inte bara skylla på bristen på vätskedepåer längs den 18 mil långa banan även om det helt klart bidrog. Men det var ändå roligt och vi hängde med en ganska snabb klunga dom första 5 milen men fick sedan ligga och nöta ensamma. Det var lite synd.

Den stora utmaningen 2015

Det andra stora som skedde under året var min och två vänners utmaning Sverigetempot Ultra. Vi skulle försöka oss på att cykla från Riksgränsen i norr till Smygehuk i söder, en sträcka på 2100km. Detta skulle vi försöka klara på under 4 dygn, 96 timmar.

När vi började planera för detta ett år tidigare, handlade mina största tvivel om hur jag skulle få tillräcklig träning. Sedan jag började cykla på allvar hösten 2012 har min största utmaning varit att hitta piloter att cykla med. Det har i princip varit omöjligt och all min träning har i princip varit hänvisad till egen träning inomhus på löpband och träningscykel. det var otroligt svårt att hålla motivationen uppe. Under hela våren 2015 fram till Vätternrundan var dom många motionsloppen min stora räddning, men efter vätternrundan i mitten av juni stod jag helt utan träningspartner igen den sista och viktiga månaden fram till start i vårt galna äventyr. Samtidigt misströstade jag något otroligt. Här satt jag på min träningscykel medan solen sken och mina två vänner var ute och cyklade när dom ville och det passade dom.

När vi startade måndagen den 20:e juli var ändå min målsättning att göra mitt bästa och att tänka positivt. Att det skulle bli en helvetes utmaning, både mentalt och fysiskt förstod jag nog. Men både det fysiska och mentala var emot mig redan från början. Vi hade svårt att hålla samma takt med vår medcyklist som körde på egen cykel som hamnade långt bakom och en följebil som hade svårt att serva två ekipage som inte höll ihop. Det var både frustrerande och man undrade hur detta skulle funka framöver.

Redan efter ca 40 mil när vi närmade oss polcirkeln fick jag mina klassiska problem med rumpan. Den gjorde i sin tur att jag försökte kompensera sittställning och då spred sig värken upp i ryggen, axlarna, nacken och armarna.

Några mil utanför Arvidsjaur avbröt vi försöket. Jag skulle väl ljuga om jag sa att det inte kändes bra att byta till torra, varma, vanliga kläder, äta frukost på ett hotell och sedan sätta sig i bilen och åka hemåt. Det var givetvis ett misslyckande som till största del berodde på mig, men det kändes som ett bra beslut. Men besvikelsen var också givetvis stor. Även om vi fick otroligt lite uppmärksamhet i media, så fick vi ändå sponsorer i form av följebil och samtliga reservdelar och en hel del mat och godis. Det kanske inte är så troligt att dom skulle sponsra oss i något liknande framöver.

Alla förberedelser och etappbeskrivningar och efterföljande tankar kan man läsa om under taggen Stultra2015.

Satsningen att bli elitcyklist

Beslutet att avbryta mitt försök att bli elitcyklist hängde givetvis ihop med misslyckandet i Sverigetempot Ultra. Men framför allt insåg jag att det just nu var omöjligt. Att prestera ensam går inte när man cyklar tandem. Man behöver en pilot som är beredd att satsa lika mycket och göra samma resa och det hade jag ingen. Några av mina vänner var väldigt hjälpsamma och entusiastiska men hade ingen möjlighet att bidra på den nivån som krävdes.

Visst känner jag viss sorg för det. Jag hade gärna tävlat utomlands och den nästan omöjliga drömmen att nå Paralympics i Rio var högst pulshöjande. Jag ska väl inte säga att jag aldrig mer kommer att försöka, men det ska till speciella förutsättningar för att jag ska börja hoppas igen.

Jag har under dessa tre år som gått verkligen försökt allt. Annonserat i cykelbutiker, sporthallar, flera stora nätforum och cykelklubbars Facebook-sidor. Jag har till och med kontaktat brandförsvaret i området där jag bor då jag hade en tanke om att brandmän skulle kunna vara extra lämpliga då dom tränar mycket, en del på arbetstid och har en som jag tror, speciell teamkänsla och vilja att hjälpa till.

Men det har sammantaget inte resulterat i något som ens varit i närheten av det jag hoppats på och behövt.

Dock är jag fortfarande djupt tacksam för att mina nära vänner ställer upp för motionslopp och träning när det går.

Träningen och motivationen

Hela hösten var det väldigt tungt. Givetvis bidrog familjesituationen ganska mycket, men jag förmådde mig bara att äta och inte träna. Det gav 8kg extra på vågen och allt jag jobbat upp var förstört. Men jag sket väl i det. Jag tog en kokosboll till och sjönk ner i soffan.

Men som ofta med mig sluter sig det totala mörkret en stund, men sen börjar viljan att komma tillbaka. Magen som hängde över byxkanten och cykeln som bara stod där var för sorgligt. Så jag började träna igen.

Ett viktigt beslut, eller en viktig inställningsförändring hade sakta format sig inom mig. Jag har hela tiden tränat med utgångspunkt från att det ska finnas piloter att träna med vilket ju är en förutsättning för att nå dit jag ville nå. Det gjorde det nästan omöjligt att träna på egen hand då tankarna hur frågan om piloter skulle lösas upptog allt mer energi.

Nu hade jag bestämt mig för att träna för mig själv utan att tänka så mycket på piloter. Dyker det upp någon vid viktiga evenemang så gör det och då är jag mer redo. Men om jag inte har någon att cykla med på våren eller sommaren när solen skiner och alla andra cyklister är ute och njuter, så ska jag träna vidare på det sätt jag kan. Jag är ganska bra på att dagdrömma så mitt vardagsrum får förvandlas till OS-arenan i Rio eller soldränkta berg i Italien och Frankrike..

Nu har jag hittat ytterligare en stark drivkraft i min träning i form av ett datorprogram, men det skriver jag mer om i separat inlägg.

Sociala medier

Samtidigt som seglen fladdrade och flaggan slokade under hösten hände en massa saker inom mig. Jag tappade intresset, hade svårt att se meningen med min blogg och min ganska virtuella umgängeskrets på Facebook. Texterna jag skriver här i bloggen får sällan någon respons i form av kommentarer och känslan av ensamhet blev påtaglig. Svårt att förklara, men jag kunde ju se hur ganska många läste men aldrig lämnade något spår efter sig. Alltså var det jag skrev meningslöst. Min blogg är stundtals ganska bred och jag tyckte att något borde ge någon sorts återkoppling på det jag skrev, men för det mesta var allt jämt tyst. Det spelade ingen roll om jag skrev om träning eller delade med mig av mina känslor och erfarenheter kring tonåringar och föräldrarskap.

I början av december slutade jag publicera saker på Facebook. Jag hade börjat längta mycket efter verkliga vänner och besök och blev så otroligt trött på gillamarkeringar och ”styrkekramar”. Det var inte det jag behövde. Telefonen var tyst och ingen bjöd in sig på fika. Jag kände och känner ingen bitterhet över det. Det är så det har blivit och jag har själv varit med att bidra till det. Det kändes tvärt om ganska skönt att sluta lämna ut sig utan att få någon riktig respons tillbaka. Och än så länge består den känslan av att jag klarar mig bra utan.

Just ensamheten var något jag funderade mycket över och fortfarande funderar över. När man mest sitter hemma med sin familj på helgerna och bara har träning som intresse och jobbar hela veckorna, telefonen är tyst, ingen ringer och jag ringer inte heller någon. Det skapar en viss sorts känsla av ensamhet. Men att sitta så här och skriva rakt ut i cyberrymden om allt mellan himmel och jord är på något vis värre. Jag såg en diskussion här om dagen huruvida man skulle eller inte skulle ”lämna ut sig” på Facebook och inte skriva hur man verkligen mår. Dom flesta i den diskussionen tyckte inte man skulle skriva om dåliga och tråkiga saker. Och den här tävlingen om vem som verkar ha det mest spännande livet, fika med vänner och göra en massa saker vill jag åtminstone inte just nu delta i. Det får mig att känna mig oändligt mer ensam.

Förhoppningar inför 2016

Det känns lite sorgligt att säga att jag inte hoppas på något speciellt inför och har inga planer för 2016. Intresset för den här bloggen och min Facebook är allt jämt ganska minimalt, så den som vill veta får söka upp mig på riktigt. Nu när det finns saker jag inte längre vill dela här i bloggen, så blir det nog allt för ytligt. Ingen bryr sig om min träning förutom jag själv.

Men jag ska försöka jobba mig upp ur den svacka jag hamnat i och delvis är kvar i. En del saker jag inte styr över får jag bara hoppas ordnar sig.

Jag har också beslutat att sluta kriga på jobbet för det som jag upplever som orättvisor. Om dom som inte gillar mig bara låter mig vara ifred så kommer det bli bra. Det gäller naturligtvis både jobb och privatlivet.

Nyårsfirande 2015/2016

Nu är det i alla fall dags att dra på sig skjorta och finbyxor och gå över till vänner och äta gott och kanske panga lite fyrverkerier. Jag kan inte lova att och i så fall när jag skriver igen. Kanske om en vecka, månader eller aldrig. Vi får se.

Andra bloggar om: , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Årskrönika 2014

Tänk att det är redan dags för denna av mina små klassiker. Det har gått ett helt år sedan jag skrev årskrönikan för 2013 och det känns konstigt nog som inte speciellt länge sedan. Jag minns känslorna och tankarna när jag skrev och jag tänkte på den här stunden, när jag skulle skriva igen.

Med facit i hand, så hur blev 2014 då? Jag skrev att jag hoppades att vi alla skulle få fortsätta vara friska och så blev det. Men annars var det kanske inte så mycket som slog in. Om 2012 och 2013 var händelserika och spännande på många sätt, så har 2014 varit ganska tråkigt. Åtminstone känns det så nu när jag sitter här och skriver.

Träningen

http://2014story.strava.com/video/2989755

Träningen började bra men kom tidigt av sig. I slutet av januari fick jag en ordentlig släng av min magvärk som jag brukar ha någon gång per år eller så. Denna gången var det värre än någonsin och med tanke på hur det slutade borde jag verkligen sökt vård. Det hade kanske ändrat resten av årets förutsättningar.

Vårens träning gick bra och jag kände mig i form och det var många motionslopp inplanerade. Jag hann köra Skandisloppet 2014 och kände mig på gång. Men en vecka senare kraschade jag och min pilot under SMACK-rundan 2014 och jag bröt nyckelbenet och skadade min axel. Det var ganska klart att det planerade loppet Gran Fondo Stockholm som kördes för första gången detta år inte skulle bli av någon vecka senare.

Under ett Gröna Lund-besök i början av juni kände jag hur magvärken kom tillbaka igen. Det var dags för Halvvättern och jag kände paniken komma. På kvällen åkte jag in akut och sökte äntligen för besvären och blev under natten inlagd för blindtarmsinflammation som skulle opereras.

Det var väldigt skönt att äntligen få en förklaring på alla års plåga och förhoppningsvis även en lösning på problemet. Det var fruktansvärt att se hur min cykelsatsning nu slutligen upphörde för detta år. Det hade inte varit lätt att fortsätta cykla med skadad axel, men opererad i magen var liksom uteslutet. Hela den sommaren var full av komplikationer och besök hos vårdcentral och jag fcik inte träna, sola eller bada. Sommaren spenderades med kläderna på.

I augusti var min kropp läkt efter operationen även om jag fortfarande skulle vara försiktig. Men jag började träna både löpning och cykel och bestämde mig för att cykla med Ride Of Hope för Barncancerfonden en sträcka från Uppsala till Stockholm. Inför denna tur startade jag en insamling som fortfarande är öppen och pågår. mitt mål var att samla in 10000kr innan cyklingen och jag nådde lite drygt halvvägs. Den 10:e augusti cyklade vi och då kände jag att kroppen fortfarande svarade bra även om jag givetvis tappat en del.

Under hösten deltog jag och mina kompisar i 2 ytterligare motionslopp och en slutlig tävling där det gick ganska bra men jag hade svårt att behålla sugen. Under året försökte jag på alla sätt att jaga fler piloter för att få mer cykling utomhus. Jag satte upp anslag i en sporthall, annonserade i flera cykelbutiker, stora klubbars Facebook-sidor och stora träningsforum. Alla dessa sammanlagda ansträngningar gav absolut ingenting. Jag kände att det var fullkomligt meningslöst att träna ens själv inomhus på trainer och löpband. För även om jag blev stark och bra skulle jag ändå inte ha någon glädje av det. Alla man pratar med om löpband och trainer säger att det är tråkigt i längden. Så är det givetvis även för mig. Jag får använda stora mått av fantasi för att motivera mig, tänka att jag springer marathon, att varje 2,5km är en mil, för vem skulle orka springa runt 4 timmar på ett statiskt löpband? På trainern rullar en video från Italien där jag deltar i ett race och vinner mot mina konkurrenter. Cykeln gungar lätt under mig och växlarna låter rätt och pulsen slår. Men vardagsrummet står stilla runt omkring.

För några veckor sedan återvände lusten. Mycket tack vare kollegan Ingela och ledsagaren och piloten Peter som började springa och spinna med mig regelbundet. Löpningen utomhus var verkligen räddningen för min motivation och jag kände lusten återvända och nu känns det ehlt OK igen. 2015 here I come!

Arbetsåret

I förra årets krönika önskade jag mig ett lugnare arbetsår och det blev nog så på många sätt. Vi har under den senare delen av året fått en ny tillförordnad chef och det känns verkligen kanonbra! Det är bara temporärt än så länge och funderingarna kring hur det blir sen finns väl alltid men uppfyller mig inte dagligen.

Jag trivs fortfarande med arbetsuppgifterna och eleverna. Det känns som om det jag gör är viktigt och uppskattat. Ska jag nämna något som kanske inte är lika bra så är det möjligen att jag ibland känner att jag stannar av i min egen utveckling. Jag gör allt för att motverka det genom att följa utvecklingen på egen hand men har kanske inte så stor glädje av det i jobbet eller hur man ska säga.

I februari 2015 flyttar vi från Älvsjö till de centrala delarna av Stockholm. Det har naturligtvis varit en stor grej under året och mycket prat om det. Själv ser jag fram emot det på många sätt. Ska mest bli kul att något nytt händer. Lite bättre resväg, lite närmare min löparkompis men ganska mycket sämre möjligheter för hundrastning. Plus och minus med allt, precis som vanligt :)

Jag får eget rum på den nya arbetsplatsen vilket väl blir roligast av allt. Inte för att jag har någora problem att dela med min nuvarande rmskamrat, men det kommer bli ett annat sätt att jobba på som jag tror kommer underlätta en hel del när jag kan ta emot besök på mitt rum.

Kort sagt, det känns ganska bra året som gått och det som kommer.

Mot Alla Odds

Det blev inga nya äventyr eller uppdrag. TV och media fylls av loosers som får mer uppmärksamma desto sämre dom är. Jag har lärt mig det nu och till och med förlikat mig med tanken.

Året har bestått av några få mindre föreläsningar men även det har avtagit och nu helt upphört. I mars i år hade vi en återträff som underbara Sonia Elvstål ordnade uppe hos sig i Östersund. Vi åkte kälke, klappade älgar och umgicks med underbara människor. Planen är att hålla det vid liv och göra om det varje år om det är möjligt.

I november i år deltog hela gänget i Nordic Extreme Weekend på Gotland. Det var arrangören som bjöd in oss och det var första gången något sådant hände efter premiären av vårt program. Vi deltog i ATV och terränglopp och kanske blir det en fortsättning även där under 2015.

Familj

Familjen fick i år den den första 18-åringen vilket givetvis är stort. Nästa år tar hon studenten och vuxenvarningen är utfärdad. Det har inte varit en helt lätt resa för henne att plötsligt inse att livet som vuxen kommer allt närmare. Dessutom kommer familjen att bli större då tillskott väntas i april 2015. Det känns inte sådär spännande att få ett femte barn som det kändes med dom första :) Först kändes det lite jobbigt att tänka sig att ha barn i huset i ytterligare 20 år, alltså tills man själv är 60. Det kändes först som en lätt jobbig tanke, men min egen filosofi är ändå att barn är den enda riktiga meningen med livet, det enda som består när man dör vilket man ändå inte vet när man gör. Och jag har inga drömmar om att resa jorden runt eller flytta till något annat land om nu det skulle vara en begränsning.

Under hösten 2013 och våren 2014 skrev jag lite om ett av barnen som hamnade i lite fel sällskap och struntade helt i sista året i grundskolan. Det var ganska tungt och jag kände mig väldigt maktlös som förälder. Barnet kom ändå in på en önskad gymnasielinje och har under hösten verkat trivas och läst igen mycket av det som gick förlorat och ska förmodligen flyttas upp från det individuella programmet till den vanliga linjen redan till nästa termin.

Det känns ändå väldigt bra och mitt i allt det där där det bara finns några rätt men fantastiskt många fel, så gjorde vi tydligen rätt som föräldrar trots allt.

Mål inför 2015

2014 gick trots allt väldigt fort och speciellt den här mörka årstiden gick fort trots att jag inte känt mig speciellt levande. Inför 2015 finns givetvis massor med planer. Flera av dom samma som inför 2014 men aldrig blev av. Ett barn ska födas och en dotter ta studenten och givetvis en massa cykling, träning och tävling. En riktigt ordentlig utmaning planeras också för sommaren men den avslöjar jag inte ännu ;)

Nu väntar ännu ett lugnt nyårsfirande. Vi blir själva denna nyårsafton och spenderar den i lugn och ro med god mat och åtminstone halva barnaskaran hemma. Vi får se om vi håller oss vakna till 12-slaget :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Filmen ”Jag ser dig”

Hennes högsta önskan är inte att kunna se utan att bli sedd av oss andra som den hon är och inte enbart som blind.

Idag såg jag filmen ”Jag ser dig”, producerad av Mantaray Film.


Vi följer Rena från det att hon är 17 år och går sista året på gymnasiet till hon flyttar hemifrån och vi följer henne i den egna kampen att hitta sig själv. En resa som vi alla oavsett vem vi är måste ta oss igenom i brytningen med barndomen. Vem är jag i dina ögon och vem är jag i mina egna. En intim och stark film om en modig tjej som vägrar bli offer och som vågar bryta nya marker.

Filmrecensioner är inte min starka sida. Man kan säga att jag suger på det men tänkte ändå göra ett försök med min syn på saken.

För det första gillar jag allmänt sådana här produktioner där människor med funktionsnedsättningar är med och som i det här fallet, till och med har en huvudroll. Naturligtvis ska det vara bra och inte ”bara för att” och det lyckades denna gången.

Det andra som slår mig när jag ser filmen, är att huvudpersonen Rena är väldigt modig som vågar göra en så intim dokumentär. Att visa både sin personliga, inre kamp och även kampen mot fördomar vet man aldrig hur det ska tas emot.

Filmen innehöll förutom allt djup och intimitet, några komiska poänger som ändå har en del i sig som man kan fundera över. Rena ringer i början av filmen till nöjesfältet Liseberg och frågar varför människor med funktionsnedsättningar har rätt till gratis inträde i nöjesparken. Kundtjänst svarar då att eftersom hon är blind kan hon inte se all natur.

Självklart är scenen rolig men det är en väldigt viktig fråga. När det gäller förmåner i samhället tycker jag det är lätt att gå vilse. Att jag behöver en ledsagare till mig på ett nöjesfält är självklart. Ledsagaren är där för mig och gör det jag gör och då är det inte så svårt att motivera att ledsagaren inte själv ska behöva stå för inträde och åkband. Att jag som besökare ska betala som vanligt tycker jag är tämligen självklart och kan inte se någon mening med att få tabatt eller gå in gratis.

En annan fråga är om det verkligen är rätt att just nöjesparken i det här fallet, ska stå för ledsagarens kostnader. Det blir en förlust för dem och det kanske är en kostnad som borde hamna någon annanstans.

Samma problematik hamnar jag inför när jag deltar i motionslopp på cykel. Vi får ofta fria startplatser för piloter eller så kallade medcyklister, en kostnad som arrangören står för. Det är i många fall en förutsättning för att kunna delta över huvud taget för mig. Men att arrangören ska vara den som bekostar den möjligheten är inte helt självklart och okomplicerat. I just fallet motionslopp och besök i nöjespark etc, är det en så liten kostnad för dem så det kanske ändå inte spelar så stor roll. Den stora förlusten är själva vinsten man gör på besöket och med tanke på hur ofta det händer och hur många besök per år det kan gälla så kanske det är en överkomlig del.

På samma sätt gäller det flera andra företeelser i samhället. Jag som är heltidsarbetande med vanlig lön gick till en träningsanläggning för en tid sedan och skulle lösa träningskort. De av oss som har intyg från Försäkringskassan på vår funktionsnedsättning, har rätt att få samma rabatt som pensionärer. Jag sade till om detta i kassan och det var givetvis inget problem. Direkt efteråt frågade jag mig själv egentligen varför? Jag utnyttjade rabatten själv utan att tänka, men kände mig efteråt illa till mods. Det fanns ingen anledning att göra så. Visst, kanske kanske inte har full tillgång till alla träningspass i anläggningen som är svårare för mig att genomföra, men dessa pass intresserar mig ändå inte och är bara en teoretisk invändning.

Filmen väckte många sådana tankar hos mig som inte är nya för mig. Jag tror att en sådan här film väcker olika tankar självklart, beroende på mottagaren. Jag som är blind reagerar givetvis på ett sätt och en seende på helt andra saker.

Det fanns några saker som inte kändes lika positiva för mig. Det är ingen kritik riktad mot Rena, snarare tvärt om. Jag känner igen mig även i dessa händelser och det är så det är. Ett sådant exempel var när hon som ny student på högskolan skulle med på någon sorts nollning av studenter. En fadder undrade lite förvirrat hur det skulle gå när man skulle simma och springa. Rena svarar att hon är blind och inte rörelsehindrad. Senare under nollningen avviker hon ändå på grund av trötthet och huvudvärk.

Jag tänker att det här är ett jättebra exempel på hur svårt det kan vara för andra att se än just som man är. Hur ska nadra människor kunna veta precis allt om alla? Vad är funktionsnedsättning och vad är jag? Det är en fråga jag kanske mer bör ställa mig än att kräva av andra att ha svaret på. Jag förstod studentfadderns fundering. Hon tvivlade helt säkert inte på att Rena kunde springa och simma, utan undrade kanske på sitt generade sätt hur det skulle gå till. Att säga ”jag är blind, inte rörelsehindrad” tycker jag sätter ens medmänniskor lite på ”pottkanten” på ett lite orättvist sätt. Ett mer — enligt mig, rätt sätt att svara hade varit att ”om jag får lite ledsagning så ska du få se på springa :)” Jag tänker att hennes svar istället speglade mer en inre frustration som jag själv ofta kan känna.

Man kan tycka att andra människor bara ska förstå de mest basala saker. Men när det nu en gång inte är så, och kanske inte heller är rimligt att det någonsin blir så, så måste man börja med det.

Sedan tyckte jag det kändes som en tvärvändning i aktiviteten. Från den kanske lite — som jag kände, spydiga kommentaren så blev Rena trött och fick huvudvärk. Även detta känner jag så väl igen. Man vill så gärna vara med och det kostar ibland så mycket energi att försöka vara med på samma vilkor på aktiviteter som kanske egentligen inte funkar så bra. Hade det varit så okomplicerat och lätt att vara med från början till slut hade det inte varit konstigt för andra. Då hade dom kanske lärt sig att ”ok blind, inte rörelsehindrad”. Men att synnedsättningen kanske gör det ändå lite knepigare att vara med fullt ut gör att det skär sig lite.

I många sådana här situationer kan det vara otroligt svårt. Men jag tror det är viktigt att andra människor kan gå ifrån sådana här möten med en positiv bild av än.

Allt detta känner jag så väl igen. Jag tycker rena gjorde en fantastisk insats. Hon själv sa i den efterföljande paneldiskussionen att hon kände att hon misslyckats med att förmedla sitt huvudbudskap, att bli sedd för den hon är och inte för att hon är blind. Jag är inte så säker på att hon misslyckas med det budskapet i den kommande biopremiären. Däremot tror jag man måste förlika sig med att funktionsnedsättningen blir en ganska stor del av än själv och av ens liv och kanske till och med formar ens personlighet. Hade jag inte varit blind, hade vännen Niclas inte suttit i rullstol eller Rickard förlorat ett ben, tror jag vi varit andra personer än de vi är idag. Däremot tror jag inte det är något negativt.

Den efterföljande paneldebatten roade mig inte så mycket. Man hade bjudit in ett antal personer varav 2 synskadade. Först och främst handlade den här filmen om en ung tjejs väg mot att bli vuxen och man kanske borde haft fler i samma situation eller som just varit där. Debatten kom att handla mycket om tillgänglighet i samhället och skolan, fördomar och att möta människor vilket jag tror var grunden till att Rena kände att hon misslyckats med sitt budskap.

En sak fick mig att känna mig lite frusterad under paneldebatten, lite extra frustrerad kanske jag ska säga. En i publiken berättade att han inför filmen sett en synskadad resenär på tunnelbanan och velat gå fram och fråga denne om filmen och livet som synskadad. Hans fråga var om det var OK att göra så. Jag visste redan innan svaret kom vad det skulle bli då jag hört det många gånger förr. Det är mänskligt och begripligt men i mitt tycke helt fel.

Svaret blev något i stil med ”skulle du gå fram till en ljushårig person och frågat hur det var att vara ljushårig?” Jag tror att personen som ställde frågan kände sig ganska tillplattad. Åtminstone skulle jag gjort det. Dessutom tycker jag jämförelsen inte är så relevant. Hade personen i fråga velat färga håret och undrat om ljust var ett bra val, hade det varit rimligt att gå fram till en ljushårig och frågat ”hur trivs du med din hårfärg? Ska jag byta till samma?” Men nu handlade det om synen.

Sedan har livet lärt mig att synen och hörseln är väldigt viktiga sinnen. Synen är en stor grund till all kommunikation och utan det verktyget går man misste om massor av information. Det gamla citatet ”läppar tiger, ögon talar” säger allt om det. Frågar man en människa vilket sinne man skulle kunna tänka sig att förlora, handlar det bara om synen eller hörseln. Aldrig att någon frågar om lukten eller smaken eller känseln mot höger ben. Alla väljer alltid att förlora hörseln. Den kan många tänka sig att leva utan. Då tänker man sig att man kan tala, skriva och framför allt se allt. men att förlora synen är det nästan ingen som väljer. Och att förlora ett ben är inte heller någon stor grej. Det finns kryckor och rullstol och man kan i alla fall se vart man går.

Jag själv som varit blind i 41 år känner av detta. Det är väldigt mycket just detta min frustration handlar om. Inte att jag inte kan köra bil, men att inte kunna gå ut och cykla eller springa när jag så önskar, eller gå till en ny affär eller bara resa till en ny stad och hitta till hotellet själv. Jag vet ungefär vad jag missar när det gäller kommunikation med ögonen och jag vet också vilken rädsla och osäkerhet hos andra människor det skapar när de inte kan nå mig på det viset. Synen är så viktig, att andra människor ibland tror man är dum i huvudet — eller för den delen rörelsehindrad bara för att man inte kan se och skapa ögonkontakt.

Som jag ser det finns ingen bra lösning på det här. Paneldebatten efter filmen ställde även frågan vad vi gör åt det framför allt politiskt. Vissa saker är nog tyvärr utopiska eller näst intill. Visst, om fler människor med funktionsnedästtning fanns ute i skola och arbetsliv, kunde delta i fritidsaktiviteter, syntes som nu, film och TV och fick visa sig, då först skulle fördomar och okunskap kunna börja besegras. Men när TV, radio och tidningar inte riktigt vill eller anser det är säljande nog att visa fler människor så kommer det aldrig bli så. Så länge politiker bromsar och ledsagning och assistans dras in så kommer inte så många våga vara ute och röra sig.

Sedan finns en annan sida också som jag brukar få mycket skit för när jag tar upp. För att få jobb eller kunna söka en utbildning måste man ha kompetens och för att synas på gymmet, restaurrangen, bion etc måste man våga och vilja. Jag vet både från arbetslivet och privat att det är otroligt svårt att locka människor till aktiviteter. Det kan i sin tur ha en mängd förklaringar men även tillgängliga och roliga sådana är ofta ganska glest besökta.

Och det som ständigt vägrar att släppa mina tankar, så länge sådana saker som Paradise Hotell och liknande är mer hippt än Paralympics, när det är viktigare att Paradise Hotell-Samir kysser sin flickvän minst 10 sekunder i Aftonbladet TV än att man gör repotage om idrottare med funktionsnedsättning så kommer vi aldrig någonsin nå längre än såhär. Det är inte ens någon kritik mot Paradise Hotell-deltagare. Dom gör det ”vi” vill se och Aftonbladet med flera visar det som säljer.

Om någon har orkat läsa såhär långt av det som skulle vara en filmrecension, så är mitt varma råd att gå och se filmen! Den går upp på bio den 5/12 2014 och våga möt de tankar den väcker hos dig, oavsett vilka de är. Renas tanke med filmen stämmer säkert inte heller ehlt överens med de tankar den väckte hos mig, men hon är grymt bra och grymt modig och jag är helt säker att sökandet givit och kommer att ge resultat. Sedan hoppas jag hon blir en fet filmkändis :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Synskadades Riksförbund utnyttjar praktikanter

Idag nåddes jag av ett nyhetsutskick från Synskadades Riksförbund Stockholms och Gotlands län. Man annonserar efter en praktikant som kan hjälpa föreningen med utveckling och utbildning i sociala medier.

Det jag reagerade över var de kvalifikationer man sökte efter och samtidigt söker man en praktikant med erfarenhet av att själv leva med en synnedsättning. Den här annonsen ger en tydlig känsla av en kunnig person som med sin kompetens ska hjälpa föreningen att utvecklas. Men i begreppet praktikant tolkar jag in att man jobbar utan lön eller med arbetsmarknadsinsatser. Dessutom ska man som praktikant lära till arbete och inte lära ut som i det här fallet och inte heller utföra ett riktigt arbete.

Det är väldigt ofta som företag och föreningar i synbranschen vill ha medarbetare som själva har en funktionsnedsättning. Man behöver vår kompetens och helt klart marknadsföringsvärdet i att ha oss anställda. Det är helt enkelt bra för företaget. Men ofta hinner man knappt påbörja en intervju och aldrig komma in på lönefrågan, utan att begrepp så som inledande praktik och lönebidrag kommer på tal. Att betala för den unika kunskapen flera av oss besitter är inte riktigt lika intressant.

Det finns idag inte ett enda hjälpmedelsföretag i Sverige som sysslar med synhjälpmedel som inte har en eller flera anställda med någon funktionsnedsättning. Inte någon enda jag har pratat med i branschen, har en vanlig anställning utan lönebidrag. Ofta har föreningar möjlighet att få ett lönebidrag på upp till 100% av ett maxbelopp som fortfarande ligger på 16800kr + sociala avgifter. Privata, vinstdrivande företag kan få upp till 80% av den lönen + sociala avgifter finansierade med lönebidrag. Det är nog ytterst ovanligt att dessa personer som jobbar i dessa företag har lägre än 70%. Därtill har man möjlighet att få ytterligare stöd i form av arbetsbiträde.

Då är det ganska smaklöst att just SRF som ändå får anses ha ett visst samhällsansvar när det gäller synen på synskadade som arbetskraft själva inte ens verkar vilja betala för en ändå ganska högt kvalificerad tjänst. Vad sänder det för signaler till de människor man ska representera när man inte ens själva vill betala för deras kompetens. Och vad sänder det för signaler till övriga samhället? Fundersam blir jag också när det är människor som själva har en synnedsättning inom SRF som verkar tycka att sådant här är OK.

Nu kan man tänka att SRF är en förening. Jag är inte medlem och har inte koll på deras ekonomi. Men pengar finns och för en sådan här kortare insats måste man budgetera för eller avstå ifrån.

SRF, gör om och gör bättre!

Här kommer annonsen i sin helhet:

Praktikant sökes

Är du haj på sociala medier och söker praktikplats? Toppen. SRF Stockholms och Gotlands län söker en praktikant som kan hjälpa oss vidareutveckla, driva och lära ut sociala medier. Vi vänder oss till dig som är arbetssökande med rätt till praktik eller student som söker praktikplats.

Vi söker dig som:

  • Har ett brinnande intresse för att arbeta med Internet
  • Har kompetens motsvarande webbredaktör, informatör, journalist eller har god kännedom av att arbeta med sociala medier.
  • Är idérik och fantasifull
  • Har förslag till hur vi bäst når våra målgrupper via sociala medier
  • Vill hjälpa oss att utveckla vår ”personlighet” på sociala medier
  • Kan se trender, tendenser och samband
  • Har egen erfarenhet av att leva och arbeta med en synnedsättning

Vad vill vi ha hjälp med?

  • Skapa en strategi för hur vi ska använda sociala medier i vårt påverkansarbete
  • Lyfta vår närvaro i sociala medier
  • Föra loggbok över tweets och inlägg (vad blir ett klickmonster?)
  • Skapa lathundar och policys för arbetsplatsens arbete med sociala medier
  • Söka, identifiera och föreslå fler aktörer vi kan följa för att inhämta information till politiskt påverkansarbete

Vad erbjuder vi dig?
Du kommer få jobba dynamiskt och gemensamt med andra. Andra arbetsuppgifter som hör till ett kansli kan också förekomma.

Omfattning: cirka två månader, hel- eller deltid

Plats: SRF Stockholms och Gotlands län, Gotlandsgatan 46, Stockholm

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Stockholm City, ny pendeltågsstation under T-centralen

Bild: Barn med ballonnnnnnng   och skylt för Citybanan

För ganska precis ett år sedan besökte jag och kompisen Joche bygget av Citybanan, närmare bestämt den del av tunnelbygget som går från Södra station till Norrmälarstrand.

Nu var det dags igen. Citybanan bjöd in till en ny visning, denna gången av den blivande stationen Stockholm City under T-centralen. Stationen byggs 45 meter under marken, under tunnelbanans blå linje.

Stationen kommer att ha 4 spår, 2 perronger med glasväggar till skydd mot tågtrafiken. Under bygget kommer man lägga 1000 meter spår, bygga 44 rulltrappor och 17 hissar för anknytning till övriga linjer samt uppgångar mot Centralplan. När bygget är klart kommer man ha dragit ungefär 500 mil kabel!

Det var otroligt häftigt att se. Vi fick gå ner genom en arbetstunnel från Blekholmsgatan. Alla var tvungna att ha hjälmar och reflexvästar. Vi fick se den parallella service- och räddningstunneln samt de båda plattformarna som man börjat bygga. Där såg man också de blivande uppgångarna.

Det är spännande att tänka sig hur detta ska bli 2017 då det beräknas invigas i december. Jag tror det kan bli väldigt bra att samla all tunnelbana och pendeltåg på ett ställe på centralen förutom fördelen med att det ökar kapaciteten på centralen med den dubbla.

Speciellt glädjande är att man redan från början bygger skyddande glasväggar som öppnar sig när ett tåg står på plats. Det skyddar från olyckor och lär minska ljudnivån väldigt mycket.

Efteråt bjöd man på kaffe, saft, bullar och balonger. Vi tog en promenad över söder i ett duggregnigt Stockholm till vårt pendeltåg vid Södra station.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Ledsagning, människosyn och fördomar

Jag sitter på tåget mot Nässjö där jag ska föreläsa på kulturhuset Pigalle om mitt äventyr i Mot Alla Odds. Det blir min första föreläsning för privatpersoner som kan köpa biljetter för att höra mig. Mer om det senare ikväll.

Idag rasar en begynnande förkylning i kroppen. Det värker i lederna och huden och jag har feber. Kanske extra känslig då, då små motgångar och nedrigheter känns extra påfrestande.

Jag var som vanligt sent ute för att boka ledsagning, men denna gång gick det bra. Jag fick ledsagning på 3 av 4 platser. Den sista ledsagningen som inte kunde utföras var vid hemkomsten till Stockholms Central ikväll vid 23:30-tiden, men då kan jag nog trassla mig ut till taxi själv och har ingen direkt tidspress på mig.

Idag stod jag på centralstationen nästan en timme före utsatt tid. Tyvärr var även ledsagaren ute i lika god tid och en halvtimme före avgång stod jag i situationen jag inte direkt uppskattar, att konversera en ledsagare. Man måste liksom, det blir så krystat och konstigt annars. Min känsla i kroppen och själen gjorde extra till att jag just idag hellre varit ifred.

Ganska snart glider diskussionen in på Jesus och jag tänker stilla ånej, inte nu igen…. Jag för ingen statistik naturligtvis, men det känns som om jag stått i den här situationen förut. Jag undrar vad det är för personal man använder för ledsagningsuppdrag, om det är fast anställda stationsvärdar och värdinnor eller om man ringer in frivilliga välgörare. Det senare skulle möjligen kunna förklara att det känns som om det ofta blir såhär.

Men visst, jag kan prata om Jesus och detta var inte påträngande eller tal om någon frälsning. Däremot blev det obekvämt när personen började varna mig för människorna som stod bredvid, helt vanliga affärspratande reklamkillar inför någon affärsresa. Jag började ana oråd och när ledsagaren sa att jag kunde känna mig lugn, för det fanns utrymme kvar, svarade jag att det var helt OK.

Plötsligt petar hon på den närmaste affärskillen och påtalar att jag står bredvid honom, att jag är blind och att han inte ska knuffa mig — något som över huvud taget inte varit nära. Affärskillen ber om ursäkt, jag säger att jag står stadigt, att jag klarar mig och skäms!

Jag vet aldrig hur jag ska göra i sådana här situationer. Jag känner att sådant här förstör så otroligt mycket och det gör fysiskt ont i kroppen när jag tänker på vad dessa människor får med sig för föreställning om ”blinda människor” i resten av sitt liv. Jag kanske är den första blinda dom någonsin stått i närheten av och blir då uppfostrade att röra sig försiktigt så den blinda inte ramlar. Den föreställningen får jag aldrig någon chans att ändra på.

Det finns naturligtvis en väldig välvilja och okunskap bakom ett sådant här handlande. Ledsagaren vill mig bara väl. Det som känns så trist är att det också någonstans avslöjar en människosyn som är osympatisk och skev. Samtidigt som ledsagaren säger att jag både är snygg och inte har något fel i huvudet utan bara ser dåligt, hanterar den mig som om jag vore just dum i huvudet.

Jag funderar ofta på vad som får många människor att bete sig så konstigt mot människor med funktionsnedsättningar. Jag kan bara tänka kring min egen funktionsnedsättning. Min teori är att just synen och hörseln är så otroligt viktiga sinnen för oss. Får man frågan vad man skulle offra, så handlar det alltid om synen eller hörseln, aldrig armen eller benet. Och människor väljer alltid hörseln. Synen vill man inte mista för död och pina. När jag då påtalar att när man inte ser kan man i alla fall kommunicera, verkar det ha en underordnad betydelse.

Jag tror ögonen är det mest viktiga för oss människor. Det styr allt grundläggande i kommunikation och möten. En blind människa kan inte ta efter kroppsspråk och rörelsemönster, allt måste läras in och avviker man det minsta så blir det såhär. Jag känner av det i arbetslivet och privatlivet, jämt och hela tiden. Oftast försöker jag ignorera det, men dagar som idag påverkar det mig otroligt mycket.

Det som gör mest ont är nog att det inte tycks finnas något motmedel, aldrig bli bättre. Ska han ha mjölk i kaffet? på fiket eller jag gör det där, det går fortare. Ta bara som exempel, en seende som spiller kaffe eller har en fläck på tröjan, det är sånt som händer. En cyklist som har olja på händerna, benen eller kladd från fingrar på ramen är inte konstigt. Om jag spiller kaffe, har en flcäk på tröjan eller tar med oljekladdiga fingrar på ramen på cykeln, så har det en helt annan innebörd.

Jag tror åter igen inte människor är onda, bara okunniga och obetänksamma. Vi har det där i oss. Hur mycket jag än bevisar att jag klarar olika saker fast på ett annat sätt ibland, räknas det ändå inte. I flera år har jag kämpat för att vara lika mycket värd i arbetslivet, men ändå alltid samma känsla av att misslyckas.

Sådana här tankar kan en relativt enkel incident med en klumpig ledsagare skapa och en samlad känsla av ilska och sorg och total hopplöshet. Snart ska jag föreläsa om hur otrolig jag och dom andra deltagarna i Mot Alla Odds är, med en känsla i kroppen att inte duga ändå och att det inte var gott nog för att leda till något mer. Vi får se hur det går :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Linköping, Östergötland County, Sweden.

Ytlighet och brist på engagemang

Facebook anklagas ofta för att vara en tävling om vem som har det mest perfekta livet och kan visa upp den finaste fasaden. Jag säger sällan emot den delen av just Facebook som socialt media. Någon som lägger ut bilder på mat, nyinköpta prylar, inredningsbilder, strand- och drinkbilder, bilder från samkväm med vänner och käresta som ger sken av lycka och framgång samt hur vansinnigt sportiga och aktiva vi är får många gilla-markeringar och kommentarer. Om någon skriver att denne är arg, ledsen, ensam så ges inte alls lika mycket uppmärksamhet om ens någon.

Ofta kan man undra om folk ens läser vad som skrivs i statusuppdateringarna, när inlägg som ”min hund dog idag, R.I.P!” ger ett antal gilla-markeringar samt en rad med kommentarer i stil med ”nä vad tråkigt…” :( Jag har alltid undrat vad dessa gilla-markeringar står för. Gillar man att hunden dog, att den ska vila i frid eller att hundförsäljningen nu får ett uppsving? Eller gillar man att ens vän äntligen drabbades av en sorg så att ens egen lycka kliver upp ett par pinnhål?

Jag kastar inte första stenen, jag har varit delaktig i Facebook sedan 2009. Min tanke var då att knyta kontakter och bevara gamla kontakter. Att kunna förmedla vad som händer i mitt liv för långväga släkt, vänner och bekanta. Och visst lägger jag hellre upp en bild på mig ätandes mjukglass i solen i någon hamn än att ta en bild på den där alldeles för höga räkningen som svider att betala, eller lägga ut räntesatserna på dåliga val av kontokrediter eller skulden efter husförsäljningen för 4 år sedan som fortfarande finns kvar.

Jag kan alltid säga att det inte är någon idé att lägga ut sådana bilder, för i lyckotävlingen är det ändå ingen som bryr sig och någon deppig martyr vill väl ingen vara?

Ändå har jag försökt bryta mönstret och här i bloggen skriva om en del saker i livet som är svårt. Jag har skrivit om de mörka sidorna av min funktionsnedsättning, svårigheterna med tonårsbarn och hur jag kan känna mig misslyckad som förälder. För när jag började blogga innan de flesta ens visste vad internet var, ville jag skriva om livet. Och livet är verkligen inte bara roligt.

Ett annat fenomen jag varit lite lustigt, var när jag i somras först bröt nyckelbenet och kort därefter hamnade på sjukhus för blindtarmsinflammation. Jag lade upp bilder på mig i sjukhussäng, försökte ironisera lite med bilder på mig i sjukhusets otroligt fula kläder etc. Dessa bilder genererade en storm av gilla-markeringar och mängder med kommentarer. Men när bilder på mig och de övriga hjältarna i Mot Alla Odds 2013 lades upp kändes det ganska tydligt som det började bli ett avslutat kapitel.

Samtidigt kan jag se hur personer som deltagit i andra produktioner så som Paradise Hotell får otrolig uppmärksamhet i radio och TV, bjuds eller bjuder in sig både här och där och ofta genom att säga mer eller mindre korkade saker får ännu mer mediautrymme. Tittar man på vilka som har framgångar på Youtube, så är det småtjejer som visar upp sitt senaste smink dom eller deras sponsorer köpt eller hur man sitter och spelar dataspel och kommenterar samtidigt och tjänar vansinniga pengar.

Jag har tänkt att någonstans i det där tragiska och ytliga måste det finnas utrymme för bra saker, något för mig att förmedla eller göra som åtminstone jag tycker har mer substans än mycket av allt det andra. Och efter Mot Alla Odds 2013 tyckte jag att jag fått en bra grund att jobba vidare på. 8 timslånga avsnitt i SVT och känd hos stora delar av svenska folket, det måste bara gå tänkte jag.

Intresset för mina föreläsningar varade ungefär ett år för att nu nästan avtagit helt. 3 planerade har jag kvar men sedan är det dött. Visserligen har jag inte kunnat marknadsföra mig själv speciellt hårt på grund av mitt heltidsjobb. Men jag tänkte att för varje 100:e åhörare skulle det kanske generera något nytt uppdrag och på så vis bli lite självgående. Men jag är tydligen ingen bra marknadskännare. Att det heller inte genererade något nytt äventyr eller annat mediautrymme förvånade mig även om jag är osäker på vad lilla jag skulle ha att ge bland Big Brother-, Paradise Hotell- och Youtube-giganter.

Jag har länge undrat vad jag ska göra med mitt relativt stora underlag på nästan 1900 följare på min officiella Facebook-sida. Att nå så många kända och okända har jag fått på grund av TV-serien och det vill jag förvalta och göra något bra med, men vad? Hittills har det mest handlat om att underhålla och bibehålla genom att lägga upp just sådana lyckobilder om vad som händer i mitt liv som visar hur otroligt framåt och duktig jag är :)

För en tid sedan bestämde jag och en bekant att cykla en sträcka med Barncancerfonden och Ride Of Hope för att hjälpa till att samla in pengar. Vi engagerade dessutom vår cykelklubb för att få flera att delta. Imorgon söndag den 10:e augusti kör vi från Uppsala till Stockholm som är Ride Of Hopes sista sträcka på sin resa från Umeå till Stockholm som startade tidigare i veckan. Vi verkar bli många från den cykelklubb jag är med i och varje person bidrar med 300kr till Barncancerfonden.

Vi brinner alla för olika saker och just Barncancerfonden ligger mig varmt om hjärtat. Jag föddes själv med en cancer som drabbar ögonen och min äldsta dotter föddes med samma sjukdom. Det känns därför naturligt och nära att bidra till forskning och aktiviteter på det området.

För en vecka sedan startade jag en egen insamling med målet att samla in 10000kr på en vecka. Jag tänkte att det var ett rimligt mål som borde gå att nå med alla 400 Facebook-vänner och 1900 följare på min sida. Om bara 10% av alla dessa bidrog och resten delade informationen vidare skulle det gå i en handvändning.

Jag skapade insamlingen, skrev en beskrivning och satte ett mål och ett slutdatum och sedan satte jag igång med att sprida länken. Jag lade ut den på min privata Facebook och jag lade ut den på min officiella Facebook-sida och för att öka spridningen betalade jag dessutom i flera omgångar för att inlägget skulle visas för flera personer. Det kunde inte gå fel tänkte jag.

Eftersom det här inlägget handlar om ytlighet och brist på engagemang, så kommer alla fina givare som genast bidrog inte att få den uppmärksamhet dom förtjänar. På ett par dygn bidrog dessa och insamlingen var genast halvvägs till mål. Det var bara närmaste släkten, vännerna och några okända, i skrivandets stund 20 fantastiska människor och familjer!

Det som får mig att känna mig ledsen är alla dom som inte ens bryr sig. Alla dom som trycker på gilla så friskt i andra sammanhang och alla dom som delar både det ena och det andra lyste med sin frånvaro. På min officiella Facebook-sida kom ett hundratal gilla-markeringar på det inlägg jag betalat hundratals kronor för att det skulle synas men så vitt jag kan se inte ens 10 delningar på ett inlägg som enligt Facebook ska ha en räckvidd på över 5000 människor.

På min privata Facebook-sida delades länken av ett tiotal engagerade människor som även dom uppmanade sina vänner att i sin tur dela och bidra. Jag kritiserar ingen av dom som lägger upp bilder på vinglas, nyslipade parkettgolv och för att inte tala om selfies i mängder. Men ingen av dessa aktiva rör ett finger för en god sak.

För en liten stund sedan lade jag upp länken till min insamling igen. Den genererade 3 gilla-markeringar och 0 kommentarer och den delades av samma fåtal entusiaster som tidigare. Kort tid före lade jag upp en bild som visar oljestänk på mitt ben från dagens cykling. Denna bild genererade 17 gilla-markeringar och 6 kommentarer än så länge. Våra bekantas nybyggda förråd genererade likaså 17 gilla-markeringar och en nyinköpt vinkaraff med glas gav 34 gilla-markeringar och 7 kommentarer. ”Before and after”-bilder på det nyslipade parkettgolvet fick 41 gilla-markeringar och 5 kommentarer.

Jag kan fortsätta dra exempel i evigheter. Jag delade regeringens länk om vanliga påståenden om invandring och denna länk fick 1 gilla-markering.

Det tycks inte spela så stor roll vem man väljer på Facebook av de som är aktiva. Nästan samma mönster överallt och var man än tittar hittar man ingen delning om insamling till Barncancerfonden.

Det här är nog första gången under årens lopp som jag funderar på vad jag ska ha Facebook till och på vilket sätt jag själv oftast använder det. Jag undrar också vad jag ska ha min officiella Mot Alla Odds-sida till i framtiden. Den tycks ha spelat ut sin roll då folk inte ens trycker på gilla när jag lägger ut bilder på mitt oljiga underben.

Vill ni ha fler exempel på vad vi vill ha? Det är bara att ta de senaste artiklarna från Aftonbladet:

  • Aftonbladet: ”Min kropp skrek vila!”
  • Aftonbladet: ’Det här gänget är vildare’
  • Aftonbladet: ”Pewdiepie” hotades till livet
  • Aftonbladet: Slog rekord – innan programmet ens hade sänts
  • Eller från Youtube, lyssna bara!

    Så det är väl bara att lyfta på hatten för alla sminktjejer, såpaskådisar, bloggdrottningar och Youtube-giganter Ni har något som jag bevisligen inte har och jag undrar vad jag lägger ner min energi på egentligen. Ett exempel på det är väl detta inlägg i sig? :)

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Insamling till Barncancerfonden 2014

    Idag har jag startat en insamling till Barncancerfonden. Mitt mål är att samla in 10000kr innan söndagen den 10:e augusti, alltså exakt om en vecka då jag och en pilot cyklar tandemcykel med Ride Of Hope från Uppsala till Stockholm, en sträcka på knappt 9 mil.

    Idén är inte ny för mig och jag har velat göra det länge men har tvivlat på om det vore möjligt. Men att starta en egen insamling var förmånligt enkelt. Det svåra kanske blir att marknadsföra den och nå målet på minst 10000kr.

    Barncancerfondens arbete ligger mig varmt om hjärtat. Jag föddes själv med RetinoblastomW som är den enda cancer som drabbar ögonen och har en väldigt hög ärftlighet. När jag föddes var sjukdomen inte känd i min släkt sedan tidigiare och kunskapen inom sjukvården inte alls lika stor som idag. Så behandlingen kom igång försent, så synen och båda ögonen var bortom räddning.

    1996 föddes vårt första barn som genast kontrollerades och det visade sig att hon bar på sjukdomen. Eftersom jag haft dubbelsidig Retinoblastom hade även hon det och ett ganska aggressivt förlopp med många tumörer och behandlingar. 2003 vid 6 års ålder förlorade hon sitt högra öga och endast 7% syn kvar på det vänstra. Idag är hon friskförklarad.

    Forskningen inom det genetiska området har kommit långt och man kan nu göra test redan i vecka 12 med ett moderkaksprov för att se om fostret bär på den skadade genen. Det gör att man kan sätta igång med behandling direkt vid födseln eller få ett tidigt positivt besked.

    Jag väntar mig inga stora underverk med min insamling. 10000kr känns som ett rimligt mål att nå, kanske inte på en vecka men med lite mera tid. Det skulle hur som helst vara skönt och med stor stolthet att kunna cykla i mål i Hagaparken i Stockholm med Barncancerfonden nästa söndag med det i bagaget.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Aron Anderson föreläser

    Bild: Aron Anderson föreläser hos SLIF

    Idag hade idrottsföreningen på min arbetsplats bjudit in Aron Anderson som föreläsare. Aron drabbades av cancer vid 7 års ålder och är nu rullstolsburen.

    Idag föreläser han om sin idrottsliga karriär och utmaningar så som att cykla handcykel till Paris och bestiga KebnekajseW.

    Jag kände igen mig själv väldigt mycket i Arons sätt att tänka och vara. Både i strävan efter utmaningar och målen och tomheten efteråt innan man kommer på att det är resan som är det stora. Ungefär som det gamla ordspråket målet är inget, vägen är allt. För mig var det en annan sorts inspiration att lyssna på Aron. Inte för att lära mig att allt är möjligt och man ska följa sina drömmar och mål eftersom det är något jag redan försöker göra på samma sätt och själv föreläser om ungefär på samma sätt. Inspirationen låg mer i att höra någon med liknande driv och förutsättningar och med en funktionsnedsättning berätta. Det gör mig stärkt i att min väg ändå är mest rätt även om orken ibland tryter och jag undrar varför jag gör allt detta och ändå vill ha mer.

    Aron är precis som jag såld på cykling så kanske ses vi igen längs vägarna framöver. Jag har hört ryktas att han ska köra Halvvättern om ett par veckor. Är jag återställd tills dess så ses vi säkert till start då, då vi paracyklister startar i en egen gemensam startgrupp.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

    Let’s dance genrep

    Ikväll har vi varit på genrepet av Let’s Dance i TV4 och om jag inte räknat fel, är detta vecka 8. Det har inte varit så lätt att få biljetter men det var roligt också för barnen att gå och titta. Lite extra roligt med ett genrep då man också får se hur det går till när de övar inför direktsändningen under kvällen samtidigt som deltagarnas dansnummer framförs på riktigt.

    Vi hade lite besvär att hitta dit och var som vanligt inte ute i speciellt god tid men det gick bra till slut. Magasin 7 i Frihamnen tillhör inte de mest centrala delarna av Stockholm :)

    Nu är det utsläpp för oss och dags för nästa publik att ta plats. Vi får se om vi lyckas komma dit någon mer gång innan det är slut för i år :)

    Andra bloggar om: , ,

    Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

    Hisstrauma del II

    Nu är det över två veckor sedan en missbrukare fastnade i vår hiss och slog sönder den ganska rejält. Först idag kom hissen igång igen.

    Det har varit ett evigt springande upp och ner 7 trappor med matvaror, tvättkorgar och cyklar. Inte alls speciellt roligt. I fredags var de här och provkörde hissen men då fastnade den och den förblev obrukbar.

    Men idag är den äntligen igång. Det var jag extra tacksam idag för när jag kom hem med en cykel från kvällens tävling. Det går att bära en tandemcykel 7 trappor. Det är lite trångt på de smala avsatserna men det går :)

    Nu hoppas vi den får fungera ett tag innan den strejkar igen.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Sveriges Radio P1 dokumentär: Rädda Sverige, del 3 – Svart Lucia

    Lyssnade idag på P1 Dokumentär ”Rädda Sverige, del 3 – Svart Lucia” som handlade om uppståndelsen kring att SVT 2012 visade ett Luciatåg med en mörkhyad flicka som Lucia och att man också hade med en rappare i Luciatåget.

    Först undrade jag vilken planet jag var på just då för jag måste totalt ha missat uppståndelsen som var på nätet efteråt. Lucia-morgon på SVT tittar vi alltid på, åtminstone delvis till frukost och morgonförberedelser och just detta år var Lucia en vardag. Rapparen måste jag ha missat och hade någon i familjen kommenterat att Lucia var mörkhyad hade jag helt säkert inte alls reagerat på det. Jo möjligen med ett ”yes, äntligen!”

    Men jag känner att jag ändå måste skriva några ord. Jag känner mig inte så bra i det här ämnet så det blir ingen lång politisk utläggning. Den sträcker sig till att säga, att Svergedemokrater aldrig någonsin kommer få min röst och jag ber verkligen de som röstar på dem att tänka bara en gång till innan, eller två…

    Först då det här med näthat. Det är inget nytt, vi ser det om och om igen. Man sitter bakom sitt trygga tangentbord och upprörs med sina, i bästa fall halvt genomtänkta argument och skriver. Sedan ”kryddar” man språket lite som en intervjuad uttryckte det och man triggar varandra. Man har inte en tanke på att en människa, i det här fallet en 14-årig flicka och hennes vänner läser allt detta och man skulle helt säkert aldrig ens sagt en bråkdel av det om man haft personen framför sig.

    Näthat har alltid förekommit så länge människor kunnat kommunicera på det här viset. Enda sedan modemens och BBS:ernas tid. Jag tycker att problemet är att man alldeles för sällan får ta konsekvenserna av dumma saker man skriver. Man får aldrig se människans reaktion och det känns som man väldigt sällan får försvara sina ord trots att det är på nätet. Likasinnade hetsar varandra och sådana som säger emot får ta emot än värre.

    En av de intervjuade som fick läsa igenom sin text och fundera över hur det togs emot bad om ursäkt, sa att det inte riktigt var så det var tänkt, inte mot Lucia-flickan det var riktat och att han nog i samma situation skulle känna sig ganska trakasserad. Han sa till och med att Luciatåget var fint och att hon gjorde det bra.

    Ändå allt detta, varför liksom? Var ursäkten ärlig och uppriktig kom orden utan eftertanke från en som säger sig vara inbitet emot främlingar. Ansåg han som jag, att ordvalet var helt galet trots galna åsikter? Man måste inte dra paralleller med gruppvåldtagna kvinnor så som han hade gjort i sin text på sajten avpixlat.info. Och nej, jag länkar inte dit, ni får själva knappa in adressen om ni har den hågen. Ingen sådan sida ska få ha min sajt i referensloggen om det kan undvikas.

    En kvinna som intervjuades, sade först att Lucian var helt OK något om att hon hade adoptivbarn i släkten eller vad det var. Nej, det var rapparen som var äcklig. Hon sa också att problemet var att de inte ville ta sed och tradition dit de kom. Jag log lite, och undrade om det inte räcker med att en mörkhyad flicka är Lucia i ett Luciatåg? Om just denna tradition är så himla svensk undrar jag, men jag har inte gjort min läxa på den punkten.

    Sedan tog samma kvinna upp muslimer och moskéer. Rapparen som intervjuades svarade väldigt bra, att det var musik, rap man ägnat sig åt i domkyrkan i Uppsala. Inte att läsa koranen.

    Jag vet inte vilket som skrämmer mig mest, de välutbildade rasisterna eller den här typen som inte kan skilja på saker. Vad har en svenskfödd rappare och en mörkhyad Lucia född i Indien med Islam att göra? Vore de så troende kanske de eventuellt inte skulle ställt upp på att sjunga i en svensk kyrka.

    Det fanns så många otäcka inslag i den här dokumentären så att jag hade svårt att sitta still. Det kröp i kroppen på mig, ungefär som när någon sjunger jävligt falskt i Idol eller på en sämre karaokeföreställning bland fulla medelålders på en finlandsbåt. Ungefär som när man vill fly men inte vet vart man ska ta vägen och skäms så att man rodnar trots att man själv inte sagt ett ljud.

    Och just det, jag är inget vidare i den här debatten. Jag är alldeles för opolitisk, gjorde att jag först inte tänkte skriva om det. Men även om jag bara skrev NEEEEJ så hade jag åtminstone skrivit något, inte hålla med och tyst samtycka. Det här är så fruktansvärt vidrigt!

    Ibland kan jag undra om många rasister blandar ihop begreppen? Är det verkligen invandrarnas fel att brottsligheten inom vissa områden är hög, att det finns arbetslöshet och brister inom vården? Har det skapats av ”dom”? Eller kan det vara så att det istället borde vara vårt samhälle dom borde sura på och fel politiker de röstar på? Eller tycker man att en svensk mördare och våldtäktsman, bidragsfuskare etc är bättre än en med icke svenskt ursprung? Eller menar man att det inte finns ”riktiga” svenskar som kör rattfulla, kidnappar och våldtar, mördar och fuskar med skatten och slår folk på käften?

    Jag vill slutligen ge mitt enorma beröm till Lucian Astrid Cederlöf och hennes vänner för deras mod och styrka. Trots sin ringa ålder, bli kallad ”neger” och ”kolsvart” av vuxna och de som vill styra vårt land. Ett barn, en 14-årig flicka! Egentligen är det skit vem som än blir drabbad, men det finns som bekant grader i helvetet! Nu ska hon dessutom få höra att samhället använder henne som slagträ i den politiska debatten. Vem var det som började slå? Bad hon om det? Och om hon inte får svara, ska dessa människor med sina hemska åsikter stå oemotsagda?

    Lyssna på dokumentären här.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Så var det fredag igen… del II

    Säg den lycka som varar för evigt. Igår meddelade Socialtjänsten att man tänker avsluta utredningen för att man tycker att det gått så bra för barnet.

    Och visst har det gått mycket bättre. hög närvaro i skolan under slutet av höstterminen och de tre dagar som hunnit gå av vårterminen har barnet varit närvarande. Men det kändes ändå som om de kanske släppte oss mer lättvindigt än vad jag hade förväntat mig.

    Och nu är det fredag igen och jag hade nästan hunnit tycka idén var bra. Förra fredagen var barnet på ett nattöppet internetspelställe för att spela och då fick vi samtal, bilder och information om vart barnen satt. Dock stämde ljudbilden i bakgrunden bra med förväntad plats så jag ringde aldrig och kollade.

    Idag var det dags igen, pengar för att nattspela från barnets mormor och vi fick också mycket riktigt ett samtal med information om vid vilka datorer barnen satt. Men något var fel, det var lite för tyst i bakgrunden för att stämma överens med ett nattöppet internethak med över 400 platser för spelande övertrötta, energidrycksdrickande ungdomar.

    Det där låg och gnagde en stund och först tänkte jag inte ringa till spelstället för att kontrollera. Vi hade ju fått platsnummer och det vore lite magstarkt att hitta på med stor risk att vi just skulle ringa och kolla.

    Eller, skulle just numren göra oss lugna och förvissade om att barnet var där det skulle? Jag insåg att jag som förälder just blivit grymt manipulerad och att jag just varit nära och gå på det.

    Och självklart fanns inte vårat barn på angivet ställe. Personalen var tillmötesgående långt över det vanliga och gick runt och letade och frågade bland ungdomarna.

    Och när vi nu börjat skanna de sociala medierna igen så hittar vi snabbt spår av alkohol och fest. Ungdomarna tror att de är smarta när de blockerar föräldrar och syskon från diverse bildtjänster och lägger sedan ut bilder fortlöpande på vad som händer. De förstår verkligen inte hur lätt det är att kringgå.

    Så nu spenderar vi ännu en vakande fredagskväll för att få hem vårt barn, förhoppningsvis i nyktert skick.

    Måste säga att jag känner mig besviken mer än arg och har ännu en gång lärt mig att man ska lyssna på ”magkänslan” som ganska ofta har rätt och man måste lära sig att genomskåda mönstren och tricken. Jag själv gjorde inte sådär när jag var i tonåren. Jag var mer inåtvänd i min jobbigaste period, men jag vet ju hur det går till.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Nu börjar det igen

    Jag har varit ganska tyst en vecka sedan jag skrev ihop min årskrönika. Det har inte hänt så mycket som känts intressant att skriva om.

    Nyårsfirandet blev ju inte som planerat men var väldigt lugnt och trevligt ändå. Sedan var det arbete som vanligt i 2 dagar innan 13-helgen kom med en extra dags ledighet.

    Men imorgon börjar en förkortad arbetsvecka men det blir ingen speciellt lugn start för mig. Mycket att göra direkt och det är nog mycket bra.

    Själv känner jag mig lite oförklarligt låg utan att veta exakt varför. Jag har inga stora problem med att det är arbetsdag imorgon även om det finns delar i det som jag inte gläds speciellt mycket åt och som det inte finns någon direkt lösning på i brådrasket. Jag klarar mig bra ändå, men visst hade det varit roligare om det där tråkiga inte funnits och möten om det väntar redan andra dagen på jobbet. Så kanske är det det som gör att jag inte känner mig speciellt glad.

    Eller kanske det bara är som vanligt med mig, en svacka, mörkret, kylan, regnet, snön som kommer att komma i större eller mindre mängder, frustrationerna över min funktionsnedsättning som kommer och går i styrka efter humör och motståndskraft.

    Jag funderar över vad jag ska ägna mitt skrivande åt framöver. Åtminstone i kristallkulan glittrar framtiden händelselös vardag och rutin, men sådant kan ju ändra sig så fort. Januari och februari brukar vara kalla, trötta, långsamma och fattiga. Då ska jag försöka förmå mig upp på löpbandet eller cykeln för att pressa olusten ur kroppen.

    Ute strilar regnet mot fönsterbläcken och klockan är mycket. Jag borde verkligen sova om jag ska vakna i tid imorgon.

    Andra bloggar om: , , , , , , ,

    Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

    Årskrönika 2013

    Ännu ett år har gått och 2013 har gått väldigt fort. Det har varit ett händelserikt, spännande och väldigt positivt år på många sätt. När man lever mitt i det tycker jag inte det händer så värst mycket, men när man såhär sätter sig och summerar vad som hänt, märker man att det blir en hel del.

    Det gäller dock inte 2013 som nog varit det andra året på rad som varit de mest spännande i mitt liv.

    Mot Alla Odds 2013

    Under 2012 var jag med i mitt livs stora äventyr i och med Mot Alla Odds som spelades in under oktober och november i Nicaragua i Sydamerika. Det var otroligt stort i sig, men bara en del av äventyret.

    Under våren 2013 med start i slutet av mars började vårt äventyr sändas i SVT, 8 avsnitt och det var stort att nå ut till så många och bli ett välkänt ansikte på stan och nätets sociala medier. Det är svårt att beskriva hur det kändes, men stolthet över min och de övriga deltagarnas prestation var väldigt stark känsla. Jag visste att jag skulle klara den fysiska utmaningen även om det blev det tuffaste jag någonsin gjort i livet. Stoltheten handlade mer om hur jag klarade det psykiska under så stor press under så lång tid. Det går inte att veta i förväg. Där lärde jag mig mycket om mig själv och om andra som jag tror att jag kommer ha stor nytta av.

    Bilder och dagboksinlägg från resan finner ni i mängder på länken ovan.

    Två varv runt Vättern

    Mitt under TV-framgångarna pågick träningen för att cykla Vätternrundan för fullt. Jag cyklade runt Vättern två gånger i år. Första gången 2 veckor före det riktiga loppet tillsammans med funktionärerna och med ett före detta cykelproffs som pilot. Funktionärsvättern 2013 var en tuff utmaning. Vi cyklade de 30 milen med en rulltid på drygt 9 timmar och 28 minuter med en medelhastighet på 31km/h. Sista milen då jag klämde det sista ur kroppen var förenat med illamående men jag var otroligt nöjd med vår insats.

    Två veckor senare cyklade jag den vanliga Vätternrundan 2013 med ett gäng vänner. Då gick det lite lugnare till och vi tog oss runt på ca 13 timmar och 50 minuter med flera ganska långa stopp. Men vid målgången var det i princip bara rumpan som värkte. Jag trodde jag skulle känna mig mer frustrerad över det lugna tempot, men som den folkfäst Vätternrundan är, blev det en otroligt trevlig tur.

    2014 kommer jag och min kompis Egge cykla Vättern runt igen och målet är att ha ett lite tuffare tempo.

    Sommaren 2013 blev fantastisk med vackert väder. Dock upphörde mina möjligheter att cykelträna nästan helt. Jag insåg att det inte räcker med de 2 piloter jag har att cykla med för att det ska bli möjligheter till regelbunden träning. Och att hitta flera piloter är varje tandemcyklists största problem. Jag började leta möjligheter att cykelträna även inomhus mer på allvar för att inte hamna efter.

    Familjeproblem i bloggen

    Det jobbigaste under 2013 var när ett av barnen tappade greppet och började umgås med fel vänner. Polis och alkohol kom in i bilden och det var en situation som var väldigt ny för oss. Jag började blogga om det vilket även det var ganska nytt för mig och okänd terräng. Den här bloggen har tidigare mest handlat om teknik, ledarhundar, tillgänglighet, båtar och det som handlat om familjen har bara varit vardagliga saker som semestrar, tillökning etc. Det som tidigare varit personligt här i bloggen har bara handlat om mig och mina tankar och känslor vad gäller min funktionsnedsättning.

    Men att blogga om svårigheter i familjen har jag aldrig gjort tidigare. Det var svårt att veta hur och om vad jag kunde skriva för att inte bli för utlämnande men samtidigt dela med mig av våra svårigheter. Kanske kunde vi få stöd av andra i liknande situationer och kanske kunde det vi gick igenom hjälpa andra som hamnar i liknande situationer själva.

    Här i bloggen har jag bara fått positiv kritik och stödet jag hoppades på fick vi också genom kommentarer och personliga meddelanden. Den negativa kritiken kom från några släktingar och kollegor på jobbet som tyckte jag skrev för utlämnande. Jag respekterar så klart deras åsikter och var mer intresserad av vad i det hela de inte gillade. Jag tycker det är lite fascinerande att man tycks tycka det är OK att läsa om människoöden i tidningar och se på TV och då ganska utlämnande livsskildringar. Men så fort det skrivs i en familjs blogg, verkar det vara mindre OK plötsligt. Kanske kom det för nära? Jag vet inte exakt. Jag fick ingen tydlig uppfattning om vad som var fel.

    Visst, man måste alltid räkna med att de som är berörda och omtalade läser det man skrivit. Det problemet är inte nytt för mig som har börjat skriva om min barndom på min privata sida. Om min barndom och uppväxt är det omöjligt att berätta utan att nämna föräldrar, syskon och släktingar som själva kan identifiera sig i det som hänt. De som känner mig och oss som läser, vet redan och för de som inte känner oss blir vi lika anonyma som de i TV och tidningar.

    Och vid hemkomsten från Nicaragua efter att ha varit borta en månad utan att egentligen någon visste vart jag hade varit, skrev jag om hur lite familj och vänner hade hört av sig och undrat och att det kändes som om jag kunnat varit död en månad utan att det märkts speciellt mycket. Det väckte en del sårade kommentarer bland närmare familjemedlemmar och det var lite obehagligt att ta de kommentarerna, men det var så det var. Måste ändå bara nämna att de allra närmaste vännerna fanns runt min familj som var kvar hemma och var ett otroligt stöd.

    Sakta men säkert kom vårt barn tillbaka på rätt spår igen, började sköta skolan och höll tiderna exemplariskt på kvällarna. En utredning hos Socialtjänsten som vi själva startade, pågår fortfarande och det känns bra.

    Man kan läsa om allt detta under kategorin Barn.

    Föreläsningar om Mot Alla Odds

    Hösten 2013 har bara rusat förbi, hösten som jag brukar tycka är så tung. Jag har haft ganska många föreläsningar om mitt äventyr i Mot Alla Odds och det har varit väldigt spännande och otroligt roligt. Det är något jag gärna skulle fortsätta med men jag inser att det stora intresset inte kommer hålla i sig i evighet och att det nog snart är slut på det. Det känns lite konstigt eftersom det fortfarande är stort i mig. Men mer än ett år har gått sedan resan och snart ett år sedan TV-programmet rullade igång, så tiden går fort. Minst en allmän föreläsning vill jag försöka genomföra i början av 2014 och se hur många som skulle komma för att lyssna. På något sätt tycker jag det är tråkigt att resan i Mot Alla Odds slutar ungefär här. Jag skulle vilja att det fortsatte på något vis fast jag inte vet exakt hur. Jag bara tror att vi 10 som var med har så väldigt mycket att berätta och lära, men för oss väntar inga nya TV-erbjudanden, filmer eller fester. Det senare är inte så intressant, bara som exempel på vilka människor som kan leva länge på mer eller mindre lyckade TV-karriärer.

    Det kanske låter bittert, eftersom det är jag som skriver det. Men eftersom jag inte vet själv vad jag skulle ha att komma med, så har jag heller ingen att kritisera. Jag är egentligen helt nöjd med det jag har och gör även om jag skulle vilja fortsätta föreläsa. Men jag var väldigt nyfiken innan på vad detta skulle kunna leda till. Felet med oss 10 som var med nu och de 10 som var med förra omgången, är att vi har funktionsnedsättningar. Även om flera nog hade önskat och hoppats på en fortsättning som kanske nyhetsankare, programledare, barnprogram etc, så kände jag mig rätt säker på att det inte skulle bli så för någon.

    Jag är så otroligt tacksam och glad för att jag fått vara med och det största det givit mig är ändå styrkan jag fått. Jag vet vad jag klarar av och jag har lärt mig mycket bra saker jag kommer ha nytta av resten av mitt liv och det är det man får fokusera på när rampljuset slocknat och inte lika många vänder sig om på gatan längre och viskar och pekar.

    Träning

    I slutet av året löste sig även mina möjligheter att cykelträna bättre på ett bra sätt. Jag behöver fortfarande fler tandempiloter för att kunna cykla ute på riktigt när våren kommer, men i december köpte jag en cykel och en trainer. Egentligen letade jag efter en datorkopplad och tillgänglig motionscykel, men misslyckades med det. Den här lösningen blev dyrare men roligare och mer realistisk cykelträning. Nu kommer jag inte behöva hamna hopplöst efter mina kompisar i träningen och även om jag så klart helst cyklar ute på riktigt med fartvinden mot ansiktet och ljudet av hjulen mot vägbanan, så finns möjlighet till träning på mitt sätt.

    Arbetsåret 2013

    Om arbetsåret känns det inte så lätt att skriva. Flera kolegor läser här och en del känslor vill jag inte bjuda en del människor på. I mitten av februari 2014 har jag varit på min nuvarande arbetsplats i två år och jag trivs väldigt bra med jobbet. Det är fortfarande det mest lyckade arbete jag haft genom åren och jag känner att jag gör skillnad i människors liv.

    Samtidigt är det inte friktionsfritt, men det rör sig bara om interna motsättningar. Framför allt efter Mot Alla Odds, har jag varit en av måltavlorna för skvaller och skitprat och så är det fortfarande. Mot slutet av detta året har situationen dessutom eskalerat och jag undrar när högsta ledningen ska inse att vi behöver extern hjälp — igen får man väl säga. Jag skulle också vilja se krafttag mot mobbing och skitprat, allt detta som det står så fint om i vår värdegrund. Ändå pågår det dagligen och viskningar växer till sanningar. Människor mår dåligt och far illa av det och det tar otrolig energi från alla parter. Vi som är berörda får inget stöd och precis som viskat skvaller blir en sanning efter en stund, så blir tigande ett samtyckande.

    Mer än så här kan och vill jag inte skriva just nu. Inte så mycket för att jag inte vågar, utan mer för att ge berörda en chans att lösa det medan lite tid fortfarande är. Just nu ser det dock inte så bra ut.

    Här märker jag dock vad jag lärt mig under mitt stora äventyr i Mot Alla Odds. Jag har blivit starkare som människa och tar inte alls åt mig som jag vet att jag skulle ha gjort tidigare. Jag skulle ha mått dåligt, känt mig värdelös och förföljd, men nu tycker jag mer synd om människor med fördomar och avundsjuka. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på och det räcker just nu för mig. Skulle jag önska mig något i allt detta, vore det en stark och tydlig chef som bara satte ner foten och sa att nu jävlar får det vara nog! I väntan på att det händer klarar jag mig bra.

    Jag insåg nyligen att jag ändå på något vis blivit påverkad av allt som hänt. Energi att träna till exempel har varit svår att mobilisera. Och det är klart man blir påverkad när man får veta att ens förmåga att ta hand om sina barn avhandlas på officiella arbetsplatsmöten och man kan då undra vad som sägs i fikarum och på arbetsrum bakom stängda dörrar?

    De extra 7kg det har kostat mig ska bort liksom jag ska minimera att det påverkar mig och hur jag mår. 2014 kan bara bli värre, eller bättre.

    Invandrarpolitik

    Jag har genom åren inte varit så politiskt inriktad här i bloggen, mest för att jag inte är så politiskt intresserad.

    Men under hösten utvisades en skolkamrat till min äldsta dotter och då kom det närmare än vanligt och jag som många andra, berördes av Migrationsverkets sätt att hantera pojken som utvisades ensam, nyss fyllda 18 år. Det var en av de händelser som genererade mest trafik och mest kommentarer här i bloggen.

    Mest stolt och journalistisk kände jag mig när jag lyckades bli först med en vittnesskildring från ett av utvisningsförsöken. Det inlägget lästes av många tusen och spreds som en löpeld på nätet och citerades av media. Det kändes otroligt bra att vara med att påverka och sprida information. Det som förvånade mig lite, var att ämnet inte väckte mer debatt här i bloggen. Jag trodde att just invandrare och flyktingpolitik skulle bli ett tufft ämne, men bara positiva kommentarer kom.

    Slut på båtlivet

    I min förra årskrönika skrev jag om mitt båtintresse, att jag nog kommit fram till att det på grund av olika saker, nått vägs ände. Under sommaren började jag annonsera min båt för försäljning, men det gick uselt. Båten såldes och transporterades iväg i början av december och det blev ekonomiskt mitt livs näst sämsta affär någonsin, som jag kommer få dras med ett tag om inget otroligt händer :) Men det var skönt att bli av med något som inte längre gav någon glädje, utan bara fick mig att känna mig beroende av andra och misslyckad.

    Men det blir slutet på 10 års båtägande och många roliga saker som hänt. Allt kan man läsa om i loggboken.

    Nytt år

    Så visst har 2013 varit ett enormt händelserikt år. Många händelser, många nya kontakter med nya människor. Det blir nog svårt att bräcka det här året. Det blir att ta med sig in i 2014 och glädjas åt det som varit och försöka dra nytta av det inför framtiden.

    Det går inte att säga tack till någon speciell. Det ska vara SVT och alla ni som följde mitt största äventyr och mig själv för att jag klarade av det och vågade ta chansen att göra det.

    Förhoppningar inför 2014

    Jag kände att jag måste skriva något om det för att gå tillbaka sen om ett år och se hur det blev. Främst hoppas jag så klart att jag själv och nära och kära får förbli friska och pigga. Jag hoppas på ett bra cykelår med mycket träning och stora framsteg. Jag hoppas även att jag skulle ta mig så långt som till paracykeltävlingar både i och utanför Sverige även om jag tror jag är för gammal och har för lite tid med tanke på jobb och familj för en sådan karriär.

    När jag drömmer om en fortsättning på Mot Alla Odds, önskar jag mig ett nytt fysiskt äventyr. Kanske att cykla genom amerika eller bara genom Sverige från norr till söder.

    Det finns en dröm om den yttersta utmaningen, att springa Stockholm Marathon men det ligger nu mer på 2015 års planering, dels på grund av ekonomiska begränsningar och jag måste ha en rimlig chans att hinna träna före.

    Jag tyckte TV var väldigt roligt och jag tycker att jag har mycket att dela med mig av. Jag skulle vilja fortsätta föreläsa för allmänhet, företag och föreningar.

    Jag önskar mig en lugnare arbetssituation under 2014 och på något vis skulle jag vilja utvecklas inom området.

    Vi får se om framtiden införlivar några av dessa förhoppningar.

    Gott slut och gott nytt!

    Vill önska alla er där ute ett gott slut och gott nytt 2014. Speciellt julen och nyåret går mina tanka till alla er där ute som inte har så många runt er. Detta nyår blev vi själva ensamma på grund av sjukdom och då fanns tanken och önskan att hitta någon ensam barnfamilj att dela kvällen med, men jag visste inte riktigt hur jag skulle göra.

    Ta hand om varandra och er själva!

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Dokumentärfilm om Laziz Sharifov

    I dagarna blev den dokumentärfilm några skapat om Laziz Sharifov färdig och har lagts ut på Youtube. Kan varmt rekommendera att se den.

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Stormöte för Laziz Sharifov

    Ikväll har det hållits stormöte i Haninge Kulturhus angående det fortsatta arbetet för att få tillbaka Laziz Sharifov till Sverige igen.Jag hade tyvärr annat inbokat och kunde inte själv delta trots att det var så föredömligt nära hemma. Jag hade också väldigt gärna velat träffa alla människor som engagerar sig och som jag på ett eller annat sätt haft kontakt med via nätet.

    Under mötet bestämdes en del saker om det fortsatta arbetet, så som att fortsätta insamlingen av pengar för Laziz återresa till Sverige och för att ge stöd åt hans familj som är kvar här i Sverige. Ett antal punkter om det fortsatta påverkansarbetet bestämdes också. Under stormötet visades också en film som är under produktion som enligt uppgift ska komma upp på Youtube denna veckan.

    Från Laziz har det kommit livstecken från hans vistelse i Kazakstan. I sin egen blogg skriver han att han lever men låter uppgiven och ledsen och att det verkligen inte är bra. Och det är inte så konstigt om man betänker vad den pojken gått och fortfarande går igenom…

    Men han lever och det finns fortfarande mycket att kämpa för!

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from Stockholm County, Sweden.

    Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del IX

    Så kom då dagen jag varit rädd för skulle komma men som jag i det sista trodde var en naiv obefogad, nojig rädsla. Tisdag den 26:e november verkställdes utvisningen och på ett väldigt märkligt sätt, värsta tänkbara faktiskt…

    Jag har varit i kontakt med Laziz advokat och som lekman och medmänniska försökt förstå turerna och vad som hände. Felaktiga tolkningar, missförstånd och juridisk okunskap är mina egna brister vad gäller de saker i detta jag kanske refererar på ett inte helt korrekt sätt.

    Efter Migrationsverkets första försök att verkställa utvisningen skickades Laziz tillbaka till Migrationsverkets förvaring i Flen. Där lovade man honom och advokaten fick även någon sorts beslut på att Laziz utvisning skulle avvakta tills man kunde utvisa hela familjen. Och förnärvarande är mamma och syskon gömda. Så för tillfället antog Laziz, vänner och advokat att han var tillfälligt säker. Den tiden utnyttjade advokaten till att i lugn och ro förbereda och samla fakta för en ny överklagan till Migrationsdomstolen.

    Som en blixt från, en kanske inte helt klar himmel dock, får så Laziz beskedet igår vid 8-tiden på morgonen att göra sig i ordning, för nu ska han åka hem. Laziz hinner ringa någon vän och tala om vad som är på gång, men i övrigt får han inte kontakta någon. Inte familj, inte vänner och allra minst sitt juridiska ombud Lisa af Jochnick. En kort stund senare hämtas han snabbt och diskret och förs iväg.

    Vi alla nås av meddelandet Laziz hinner få ut innan han blir avplockad mobiltelefon och utan möjlighet att kommunicera, och alla antar så klart att Arlanda flygplats är målet. Ett antal tänkbara flygtider letas fram. Själv sitter jag i en bil på tjänsteärende och kan ingenting göra. Allra helst skulle jag velat avvika från min plikt men skulle helt säkert blivit anmäld då jag arbetar inom rehabiliteringen i Stockholms Läns Landsting. Men jag övervägde starkt att ta den risken. Nu såhär efteråt vet jag att det inte tjänat något till.

    Ett förvånansvärt stort gäng åker till Arlanda med kort varsel. Larmet går vid 9-tiden som jag uppfattar det och tänkbar flygtid var 12:05. Ändå var ett 40-tal på plats i god tid för att protestera. Där delade man ut flygblad och väntade på transporten.

    Det var bara det att ingen transport kom. Demonstranterna fick veta att utvisningen redan var verkställd. Laziz och 4 poliser hade körts till Skavsta flygplats utanför Nyköping där ett privat hyrt flygplan väntade och klockan 10:50 lyfter detta flygplan med destination Amsterdam. Betänk att Laziz fått beskedet runt kl8 på morgonen!

    När advokaten får veta vad som är på gång skickar hon in överklagan, men det är försent. Så fort planets hjul lämnat marken, är ”problemet Laziz” inte längre ett ärende, eller jo, ett avslutat ärende…

    Advokat Lisa af Jochnick försöker få kontakt med gränspolisen. Under de kritiska minutrarna då det kanske fortfarande funnits en chans medan Laziz fortfarande var kvar på marken, hävdade man att Lisa inte var Laziz juridiska ombud. Detta trots att fullmakt fanns hos gränspolis och Migrationsverket. När planet lyft verkade hon vara godkänd som juridiskt ombud igen, men tyvärr, ärendet var avslutat…

    Laziz flyger via Amsterdam till AlmatyW som är den största staden i KazakstanW. Där lämnar de 4 svenska poliserna Laziz i passkontrollen och flyger hem igen utan att ta reda på eller bry sig om att Laziz nu blir stoppad och inlåst på grund av bristfällig dokumentation och avsaknad av pass. Där har han i skrivandets stund suttit inlåst ca 24 timmar! Dock utrustad med sin mobiltelefon för att åtminstone hjälpligt kunna kommunicera.

    På nytt är han fånge och i händerna på en ny immigrationsmyndighet och ånyo är han inlåst med endast 200 dollar på fickan. Eftersom Laziz är över 18 år och således myndig enligt svensk lag, behöver Sverige inte försäkra sig om någonting när man utvisar en människa. Finns det boende och pengar, eller riskerar han att hamna på gatan? Släkten har vänt familjen ryggen så där finns inget stöd att få.

    Den här texten har tagit mig lite tid att skriva. Jag började igår när detta blev ett faktum och advokat Lisa af Jochnick tog sig tid att försöka svara på mina frågor och förklara saker jag inte förstod. Sedan satt jag här med ”pennan i handen” och det kom liksom inga bokstäver, inga ord, inga tankar. Huvudet var bara tomt och det kändes som om jag inte längre hade något att tillföra i detta. Fascinerad och skrämd och med en avsky för en Migrationsmyndighet och gränspolis som gör såhär mot människor.

    Det blev bara kallt i bröstet och när min äldsta dotter 17 år, kom hem, spred sig kylan i kroppen. Laziz är 18, bara ett år äldre än henne. Jag försökte föreställa mig henne i händerna på 4 arga och otrevliga poliser, ett flygplan som ett land lagt ner stora pengar på för att få ur honom ur landet.. Ett främmande land, nya arga poliser och dessutom ett överhängande hot som man en gång flydde ifrån. Laziz, 18 år, myndig, bara ett år äldre än min tjej. Myndig, ett barn, en ung vuxen där ute i den stora kalla världen.

    Jag fick inte ihop det! Tankarna ville liksom inte samla sig på rad och i ordning. Det var bara kortslutning och kaos och faktiskt, jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting.

    Nu känns det mer ordnat. Kortslutningen och knuten har löst upp sig lite och orden kommer tillbaka fast tveksamt…

    Jag försöker se scener framför mig. Jag försöker vara Laziz, ”Gud” hjälpe mig… Jag försöker vara poliserna som fattar beslutet, planerar utvisningen, svarar i telefon när advokaten ringer och gör allt för att förhala. Jag försöker vara poliserna som leder en ung 18-årig livrädd kille för att dumpa honom framför passkontrollen i ett främmande land. Sedan vänder jag mig om och går till nästa flyg för att åka hem. Drar jag en suck av lättnad? Säger jag till min kollega ”fy fan det där var jobbigt”, eller säger jag ”förbannat så jobbig man kan vara men nu fanns ju inget jädrans passagerarplan att ställa till fanstyg på och ingen jävla media och jobbiga demonstranter. Det där gjorde vi bra grabbar!” Var de förresten grabbar? Det var säkert någon tjej med också, det ska ju vara jämlikt. Det gör ju ingen skillnad i sak. Kanske mina egna fördomar om polisgrabbar och deras attityd.

    Åker de hem sen, kramar om sina ungar och tycker det är jävligt jobbigt med ännu en dag med makaroner och köttbullar till middag? ”Imorgon skriver vi rapport”

    Nej, jag får faktiskt inte ihop det. Det går inte att bara säga ”vi lydde order”, ”det är inte vi som bestämmer”, ”vi bara verkställer”. Jag brukar citera, vem som nu sa det, ”don’t shoot the messenger”. Men eftersom jag inte kan tro på någon gud, så anser jag att vi människor har ett moraliskt ansvar och att det gäller allt från första handläggare till sista verkställande polis. Har man haft lagar och regler på sin sida i det här fallet, så har i alla fall man övergivit moralen och det är mycket farligare än alla lagar.

    Sedan tänker jag på Migrationsverket. Undrar varför jag tänker på de sist när det är de som varit helt avgörande. Hur blir man när man jobbar där? Blir man cynisk, paragrafryttare och avtrubbad med tiden?

    Jag tror de som jobbar med sådant här har blivit förhärdade. Tror de ser lycksökare och myglare i alla som vill in i Sverige, för att åtnjuta vår välfärd. Men är man inte kompetent eller har man tappat skärpan i att bedöma vad som är en flykting och vad som är en lycksökare, då SKA man byta jobb!

    Kanske vore det en idé att inte tillåta människor jobba på dessa poster för länge? Eller ställa krav på tester i värdegrund för att se när racismen och cynismen smyger sig in? Och kanske borde man också införa tester i att läsa lagen och hur man tolkar den? Det senare borde vara en självklar kompetens för handläggare på Migrationsverket, men jag är inte längre så säker…

    Och när det gäller att tolka lagen, känner jag mig övertygad om att man ofta har valmöjligheter. Att tolka den som att inget skyddsbehov finns, eller med lagens stöd bedöma att behovet finns. Vad avgör då med vilka ögon man läser paragraferna? Jag tycker en hel del i det här fallet, talar för en ganska otäck slutsats. Jag är helt övertygad om att man lätt kunnat ge familjen stöd och permanent uppehållstillstånd om man bara velat.

    Och sen till sist den förbannade skuldkänslan och skammen. Jag ville verkligen träffa Laziz som jag engagerat mig så mycket och känner så mycket för, trots att vi aldrig sets någon gång. Jag tänkte att helgen som var vore lämplig för ett besök. Det är ju så nära till Flen. Men jag tog mig aldrig för. Kände mig ganska lugn i att tiden skulle gå och det skulle bli tillfälle senare. Nu är det försent.

    Skammen då, över ett land som gör så här med människor. Jag hoppas djupet i den skammen framgår i dessa rader…

    Men jag känner mig glad också, glad för att Laziz antog mitt erbjudande att skriva här som gästskribent i min blogg. Det har aldrig hänt förut. Detta har alltid varit en privat, spretig och tråkig familjeblogg med vardagsbekymmer. Det har varit mycket hedrande att få bidra med de inlägg Laziz hann publicera. Det blev inte så många, men hans konto står fortfarande öppet när helst han kan och har möjlighet att skriva.

    Jag är också glad för varje livstecken vi får. Om dessa skulle upphöra blir det omöjligt att förlåta.

    Till allra sist, jag vet att Laziz inte är ensam. Sajten flyktingarna.se är full av liknande historier och medias bevakning av Migrationsverkets människohantering på sista tiden har varit skrämmande. ett fall kan bli fel och det kan gå prestige och principer i det. Men inte så här många. Då handlar det om något annat.

    Uppdaterat 07:09

    Aftonbladet har en artikel idag, Laziz egna bilder från mardrömmen som bara förvärrar bilden av hur det här gått till. Ovan skrev jag om hur jag trodde poliserna kunde tänka som jobbar med detta. Den första punkten ”grabbar, det här var jobbigt”, stryk den, jag tror inte längre på den. Om Laziz så skulle avrättats på plats, så hade poliserna åkt hem lättade och tyckt att de gjort ett bra jobb. Ingenting skulle fått dem att ta med honom hem igen. Han skulle ut ur landet bara.

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from .

    Stoppa utvisningen av Laziz Sharifov

    I en bil på väg till ett hembesök i tjänsten, läser jag att det nu verkar hända! Laziz Sharifov ska hämtas av polis som lär ha sagt Vi ska köra dig till ditt hemland!

    Detta är inte sant, det får inte hända! Det ska inte hända i det här landet!

    Uppdaterat 09:36

    Migrationsverket har bekräftat utvisningen. Vad jag förstår har Laziz advokat inte lämnat in överklagan ännu eftersom insamling av fakta pågår. Under tiden verkar Migrationsverket passa på att verkställa utvisningen. Tänkbar flight är 12:05 från Arlanda. Ett snabbt upplägg som förhindrar insatser och demonstrationer. Det är en ond värld vi lever i….

    Uppdaterat 11:57

    En grupp har begett sig till Arlanda för att protestera mot utvisningen. Jag jagar information och bilder.

    Uppdaterat 12:46

    Enligt uppgifter från folk på plats på Arlanda jag varit i kontakt med, har Laziz redan utvisats via Nyköping och Skavsta. Enligt uppgift en olaglig utvisning eftersom Laziz advokat inte fått någon förkunskap om utvisningen och själv höll på att överklaga.

    Uppdaterat 13:33

    Laziz verkar redan vara utvisad ur landet via den lilla flygplatsen Skavsta. Demonstranterna på Arlanda beger sig nu mot Rosenbad för att demonstrera.

    Uppdaterat 16:41

    Pratar med Laziz advokat… Samlar information till ett nytt inlägg.

    Relaterade länkar

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Posted from .