Idag var det dags för Flinga att få sin andra rabiesspruta och således ett fullgott skydd och ytterligare en stämpel i hennes nya pass. Nu är vi helt klara om någon resa skulle dyka upp framöver. Nu när jag byter jobb kanske det blir lite glesare med resandet men vi får se.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Djur, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskada, Synskadade, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, EU, USA, Resa, Pass, Vaccination, Vaccinera, Rabies, Jordbruksverket, Veterinär, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglihget

Idag har Flinga fått sitt pass, så nu är hon nästan redo att resa. Det gick mycket lättare och smidigare än jag trodde att få passet. En spruta mot rabies och sedan fick jag passet direkt i handen. Resa måste man vänta tre veckor med för att sprutan ska ge effekt och dessutom kan man ta en extra ”booster”-spruta efter ca 4 veckor för att förstärka skyddet. Det är frivilligt men det ska vi så klart göra.

Det finns som sagt ingen resa inplanerad i den närmaste framtiden så det är ingen panik och det stora arbetet blir att lära sig byråkratin kring resande i respektive länder.

När vi ändå besökte Djurakuten på Kungsholmen i Stockholm fick Flinga även klorna klippta så nu är hon extra fin. Under dagen ska jag vara uppmärksam på hur hon mår efter sprutan. Det finns alltid biverkningar även om det är väldigt ovanligt.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Djur, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskada, Synskadade, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, EU, USA, Resa, Pass, Vaccination, Vaccinera, Rabies, Jordbruksverket, Veterinär, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglihget

Här om veckan anordnade Sveriges Ledarhundsförare, SLHF en internationell ledarhundskväll och fick besök av ordförande från European Guide Dog Federation som berättade om hur det kunde vara att resa med ledarhund, att det inte alls var omöjligt och vilka byrokratiska hinder man måste passera.

Det var en väldigt inspirerande föreläsning. Att resa internationellt med min ledarhund har jag funderat på förut. Jag har tyckt att hunden skulle vara till enorm hjälp även utomlands och i många fall är det ju ingen större skillnad på att åka mellan Stockholm och Malmö i tid och miljö jämfört med mellan Stockholm och England eller Tyskland. De praktiska problemen är ju alltid desamma med att hitta rastplats i anslutning till centralstationer i större städer och flygplatser.

Jag har väl trott att det varit näst intill omöjligt och reglerna för att medta djur över gränserna har blivit enklare på många sätt även om det fortfarande verkar lite krångligt.

Synskadades Riksförbund, SRF och ledarhundsverksamhetens inställning är tydlig, resa med ledarhund utomlands bör undvikas, vilket på klarspråk betyder att man är grymt motvillig men säger inte blankt nej. Visst krävs att föraren sätter sig in i vilka regler som gäller för just det land man ska till och har möjlighet att vara ute i mycket god tid. Visst kan det säkert också bli krångel om hunden behöver veterinärvård utomlands och säkert strul med försäkringar om hunden blir sjuk och man själv måste avbryta en resa motsvarande de försäkringar som finns för oss människor och risken att bli stående i tullen med ofullständiga intyg och papper vill man ju gärna undvika. För att inte tala om hur oerhört det vore om hunden skulle bli tvungen att ställas i karantän.

Jag reser inte överdrivet mycket utomlands, någon gång per år och då främst i tjänsten. Det skulle många gånger innebära en stor frihet att kunna nyttja hunden på samma sätt som här hemma. Jag har därför bestämt att nu ta tag i förberedelserna för att förse Flinga med ett pass och nödvändig rabiesvaccinering vilket krävs för att hon ska få följa med. Därefter ska jag läsa på hur det kan fungera mellan några länder. Långt bak i bakhuvudet ligger en dröm om en två veckors utbildning i USA som jag väldigt gärna skulle vilja och behöva gå och som bara finns där. Det är inte ens på planeringsstadiet än, men när det blir det ska möjligheterna att ta med hunden undersökas. Men det ligger längre fram i tiden.

I morgon vaccineras Flinga och vi ansöker om pass hos Jordbruksverket så får vi se hur det går sen.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Djur, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskada, Synskadade, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, EU, USA, Resa, Pass, Vaccination, Vaccinera, Rabies, Jordbruksverket, Veterinär, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglihget

I afton arrangerade Sveriges Ledarhundsförare, SLHF en ”internationell ledarhundskväll”. Gäst var Peter Farmworth som nyligen valts till ny ordförande för European Guide Dog Federation, EGDF.

Under kvällen fick vi tips och fakta kring internationellt resande med ledarhund och Peter berättade historier från sina många resor med sina ledarhundar. Det handlade om allt ifrån enkla tips på hur man gör inför och under långdistansflygningar med hund till mer byrokrati och regler för in- och utförsel av hund mellan olika länder.

Jag måste säga att kvällen ändå ingav stort hopp i tillgänglighetens tecken. Även om Peter garanterat är väldigt unik på flera sätt så visar det att det helt klart går att resa med sin hund även utanför Sveriges gränser. Jag har själv funderat flera gånger på att vaccinera min hund för att göra det möjligt att ta den med åtminstone inom EU eftersom jag helt enkelt velat känna mig lika trygg och säker på resa som här hemma. Men jag har nog liksom många andra tvekat inför alla hinder som säkert lär dyka upp i form av alla förberedelser man måste göra och jag vet att man nog får diskutera lite med ledarhundsverksamheten som sköts av Synskadades Riksförbund för att få tillstånden som behövs. Man propagerar väldigt mycket för att hunden inte bör användas i okänd miljö och att man inte har någon glädje av den under resa, att det är svårt att hitta rastplatser etc. Jag som reser en del redan nu ”lokalt” i Sverige kan inte se varför det skulle vara svårare att hitta rastplatser utomlands än i en främmande svensk stad. Visst, runt flygplatser finns oftast inte grönområden i någon stor mängd och skulle flyg bli försenade gäller det att man har en välrastad hund. Detta problem löste Peter själv genom att hålla ner på mat och dryck inför längre resor vilket säkert skulle möta motstånd bland en del hundmänniskor. Men själv kan jag ju sitta 5–6 timmar på ett tåg i Sverige och runt centralstationerna finns heller ofta inte några grönområden i större städer.

Själv kommer jag att inom kort inleda processen att förbereda min hund för resor mellan länder. Peter påstod att det var möjligt att ta med sin hund över till USA vilket lät väldigt intressant. Men olika regler råder helt säkert i olika länder och man lär själv få ta reda på vad som gäller just i Sverige, såvida inte SLHF eller SRF sätter ihop faktamaterial kring detta.

Peters engagemang vad gäller marknadsföring av ledarhunden som är ett väldigt kärt ämne för mig, var också väldigt inspirerande. Han åker runt i skolor och pratar och visar och menar på att för varje skolklass man informerar gör att man sprider kunskapen till 250 personer, i form av föräldrar, syskon, släktingar och vänner och att detta är det mest effektiva sättet att sprida och öka kunskapen om ledarhunden och att det är avgörande för att sedan kunna gå högre upp i samhället och få igenom lagar som exempelvis förbjuder diskriminering av ledarhundsförare. Jag hoppas att jag själv, SRF; SLHF och andra ledarhundsförare känner sig uppmuntrade att fortsätta förbättra marknadsföringen av ledarhundar i Sverige.

Andra bloggar om: Synskada, Synskadade, Ledarhund, Ledarhundar, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, Tillgänglighet, Resa, Resande

Idag var det åter dags för ett litet föredrag om ledarhundar. Denna gång inför föräldrar till synskadade barn i 9–10-årsåldern som befanns ig på kurs på Specialpedagogiska Skolmyndigheten – SPSM.

Jag och lilla Flinga fick en timme till vårt förfogande och jag berättade om processen för framtagning av ledarhundar och hur man ansöker om ledarhund. Vidare pratade jag om hur det är att arbeta med ledarhund, vilka för- och nackdelar det innebär och vi hann till och med lite prat kring diskriminering och kommunpolitik.

Många bra följdfrågor vilket var roligt. Denna gång visade jag för första gången två stycken videoklipp som visade ledarhund i arbete och ledarhund som apporterar. Det var väldigt roligt att krydda med videoklippen och det kändes väldigt lyckat. Att jag dessutom gjorde det genom att koppla in min iPhone 4S i en projektor och spelade upp dem på storbild gjorde inte det hela mindre roligt, praktiskt och effektfullt :).

Passet slutade med att barnen som varit på annat håll släpptes in och fick hälsa på Flinga som inte var direkt nödbedd till lite extra kel och gos. Hon satt förnöjd i en ring med sex barn och blev klappad från alla håll.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Ledarhunden Flinga apporteringsövningar:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, SPSM, Specialpedagogiska Skolmyndigheten, Syncentral, Syncentralen, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Föräldrar, FÖräldrarskap, Barn, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel

2011 verkar verkligen vara ett ledarhundens år och det är på sitt sätt mycket glädjande och det är bara att hoppas att det fortsätter.

Igår, den 12:e oktober togs ämnet ledarhundar och tillgänglighet upp i Sveriges radios program Epstein i P1. Gäster var:

• Finn Hellman, styrelseledamot i Sveriges Ledarhundsförare – SLHF


• Stefan Lundin, chefsjurist på Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR)


• Eva Björk, verksamhetsledare för ledarhundsverksamheten på Synskadades Riksförbund

Tråkigt nog tycker jag generellt att den här typen av program är för kort för en debatt och i synnerhet ett sådant här ämne som jag tycker kräver mer bakgrundsinformation för att folk ska förstå vad det egentligen handlar om. Nu när det blir en kort, het debatt blir nog reaktionen mest bland vanligt folk så som programledaren Louise Epstein nämnde, att andra inte heller får ta med sig sina hundar, och är problemet så stort etc. Sveriges Ledarhundsförares representant Finn Hellman, försökte peka på det lite större problemet om synen på funktionshindrade människor och vår möjlighet till delaktighet i samhället och ett sådant ämne går inte att beröra i några korta snabba replikskiften på en allt för kort tid.

Jag tror också idag att allmänheten har en väldigt vag bild av vad en ledarhund kan utföra för en synskadad förare. Därför kan det vara lite olyckligt att kasta sig in i debatten direkt huruvida en ledarhund ska få följa med in på olika lokaler eller inte, just på grund av att folk jämför det med sin egen privata sällskapshund.

Jag är inte annat än en hobbyjournalist själv och kan väl tycka att utifrån givna förutsättningar, dvs programmets effektiva längd, gjorde Louise Epstein den nödvändiga research som gavs plats för i programmet. Hon hade begärt ut alla pågående ärenden som gäller ledarhundsförare hos Diskrimineringsombudsmannen Just nu fanns tydligen 8 aktuella ärenden, varav 2 nog är mina egna. Innehållet i dessa ärenden refererades helt kort bara. 8 ärenden låter väldigt lite och det kan också ge en bild av att vara ett obetydligt problem. Kanske skulle man kompletterat med det totala antalet ärenden som inkommit till dåvarande Handikappombudsmannen som numera är Diskrimineringsombudsmannen, se hur många totala ärenden och vad de fått för utslag etc. Jag har själv ingen aning om hur många ärenden som inkommit genom åren annat än att det är betydligt fler än 8 och att mörkertalet som aldrig kommit in till Diskrimineringsombudsmannen är enormt.

Vad gäller researchen, hade man kanske kunnat läsa på lite bättre om skillnaden mellan Astma^W och Allergi^W. Epsteins bisittare Marie Lundström sa att flera i hennes släkt avlidit av astma, vilket ju inte är samma sak som allergi. Där till säker vetenskapen att ingen i Sverige dött av just allergi mot hund och vetenskapen som säger att sådana som är så sjuka, att de inte kan vistas i samma lokal som en hund, är så få så att sannolikheten att man ska mötas ute i livet, är minimal. Och de som har så svår allergi måste ändå medicinera för att vistas ute bland vanligt folk.

Vidare hade man kunnat komplettera researchen med intervjuer, dels tillfråga Magnus Wikman, professor vid Karolinska Institutet som det refererades till i programmet, Diskrimineringsombudsmannen etc.

Känslan som blev kvar när programmet var slut, var lite misslyckande och irritation, och då var jag inte ens med i studion. Men när man väl får mediautrymme, blir det kort och lite halvhjärtat och kanske kunde arbetats igenom lite mer. Eller kanske får man vara nöjd med det lilla man kan få? Kanske är inte samhällsintresset större än så? Vad som vore riktigt intressant, vore om någon av Sveriges Radios dokumentärredaktioner kunde göra ett eller flera program om ledarhundar och ledarhundsförares vardag. Kanske följa något på jobbet och i vardagen!

Men Louise Epstein ska ha mycket beröm för att hon tog upp ämnet även om det korta formatet kanske inte gjorde det helt rättvist.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Teodor i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskriminering, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Handikappombudsmannen, HO, Sveriges Radio, SR, SR P1, Sr P1, Sveriges radio p1, Louise Epstein, Marie Lundström, SHR, SLHF, Astma, Allergi

I söndags firade jag och min vovve fyra veckor på egen hand. Det blev inget stort kalas men en känsla av att tiden går hejdlöst fort vilket den ju gör när man har roligt!

Och visst har vi fortfarande roligt. Men förra veckan kändes det som om smekmånaden var på väg mot sitt slut =) Jag kände mig missmodig och dålig och det var generellt ingen bra vecka. Det var inte alls hundens fel, även om hon precis som jag förändrats. Vi båda har börjat komma in i vår vardagslunk och det där nya och spännande är inte så nytt längre.

Normalt sett behöver det inte innebära något dåligt, men några dagar förra veckan kändes det inte riktigt bra. Vad värre var, var att det tydligast kändes att felet låg hos mig. Trött, småsjuk och huvudvärk som kom och gick med bristande koncentration och inspiration till följd. En dos av pessimism inför hösten bidrar nog också lite ;)

Det problem som förra veckan kändes oöverstigligt är egentligen ett vardagsproblem för oss ledarhundsförare, eller ett av dem snarare. Och det är att inte veta om hunden är på väg att göra rätt eller fel samt korrigera i rätt läge. Som exempel i mitt fall som har en hund med ett visst hundintresse som definitivt varierar från ganska lite till ganska mycket beroende på vilken individ vi möter. Ibland slutar Flinga helt arbeta och bara vill fram till sin nya kompis, ibland passerar hon som om inget hänt. Ibland kan den andra hundens ägares beteende också vara avgörande, om han eller hon håller sin hund väl undan eller mer eller mindre släpper fram sin hund mot oss. ”De vill bara hälsa” är en allt för vanlig fras.

Det kan också vara svårt i storstadsbuller att höra detaljer. Annars kan man ha nytta av att höra en flåsande och morrande hund och då vet man varför ens egen hund beter sig konstigt. Men ibland kan det ske helt i det tysta och på lite avstånd och då vet man inte. Det är i yttersta undantag som en hundägare själv berättar ”det var min hund som störde” som hände förra veckan vilket jag skrev om.

Men i bullret på Gullmarsplan förra veckan mötte vi i alla fall en hund. Jag fick en kraftig reaktion från min hund men hörde den andra hundens ivriga klor och flåsande så jag förstod upphovet. Men efter mötet gick Flinga och vände sig om, om och om igen för att följa den andra hunden med blicken. Den måste ha varit väldigt intressant :)! När hunden beter sig så förstår jag att min egen trygghet väger lätt när jag har en hund som inte alls är koncentrerad på sin uppgift vilket är extra viktigt i en sådan miljö.

Så jag gör det enda rätta, stannar, sätter hunden ner och pysslar lite för att låta henne koppla av lite. Jag rättar till väskan, viker ihop käppen, plockar fram busskortet och bedömer sedan att tiden är mogen att fortsätta. Men hunden fortsätter spana omkring sig och gör plötsligt en hastig högersväng vilket jag tolkar som en ny distraktion. Då korrigerar jag hunden och ber henne skärpa sig och fortsätta rakt fram — in i en stolpe!

Jag slår mig inte så illa eftersom det inte gick så fort. Att jag skäms och är arg på mig själv gör nog mer ont i själen än smällen i pannan som med tiden bara blir en mindre bula. Men jag vill någonstans känna mig så normal som det bara går, flyta med strömmen och vara en del i den. Men det där kändes inte särskilt snyggt…

Då hade jag redan korrigerat hunden och försent förstått att den kraftiga högersvängen hon gjorde var för att undvika hindret. Må vara att hon själv på grund av okoncentration upptäckte den väl sent, men hade jag den gången följt henne hade det blivit rätt. I det läget är det helt fel att banna hunden eftersom hennes fel redan passerat för länge sen och hennes senaste åtgärd var rätt och felet var mitt. Så det var bara att börja om, ta några steg tillbaka och ge kommandot för arbete och gå vidare. Stolpen passerades utan problem.

Men efter det där var det inte mycket som gick bra. Inte förrän fredag var vi på banan igen och allt flöt på som det skulle på nytt.

Resten av veckans problem var egentligen bara småsaker som kanske i mitt huvud växte sig större än dem i själva verket var. Miljön vi tränat in och jobbar i börjar bli gammal, tråkig och invand. Rundorna vi gör hemma har av nöden tvingats att utökas och då är det omöjligt att inte korsa någon av de invanda vägarna. Det kan till exempel få till följd att där vi ska svänga höger till bussen, vill Flinga istället gå rakt fram till glasskiosken eller vänster till ett grönområde och när man säger ”höger” till henne, spelar hon oförstående som om någon väg till höger över huvud taget inte existerar och att jag är korkad som kan påstå något så dumt! Hade hon kunnat prata hade hon nog sagt ”är det du eller jag som ser?” Och när jag envisas med mitt höger, svänger hon höger, rakt ut i gräset bara någon meter från själva vägen. Det är ju inte det att hon inte vet vart vi ska egentligen =)! Inte tror jag heller att bussen och resan till jobbet är så tråkig, bara de andra vägarna som erbjuder lite variation.

Jag vet ju att både vi människor och hundarna behöver lite ombyte. Jag hade nog tänkt att variera mina vägar till bussen just för att skapa lite spänning och glädje, men jag har inte kommit dit än. Men det verkar som om jag får jobba med det lite nu. Men det gäller att inte ha bråttom till bussen så att man inte behöver ha den stressen eftersom den förmedlas direkt genom kroppen och rösten raka vägen till hunden, och då fungerar sen ingenting :)

Även om den lätta förkylningen är kvar i kroppen och jag känner mig seg och sliten så känns åtminstone resten bättre denna veckan.Jag får själv försöka finna lugnet och harmonin mitt i rusningsstressen så jag hinner höra och göra rätt, stanna upp och göra om om det blir fel. Det går fler tåg och bussar, men det är allt för lätt att smittas av tempot.

Att lära sig lita på sin hund kan vara svårt både för nya hundförare som aldrig använt ledarhund tidigare, men också för oss ”vana” förare. Att lära sig lita på en ny hund tar sin tid. Igår när vi steg av bussen och gick gångvägen hemåt mötte vi en liten trasa i koppel som flåsade, skällde och försökte rusa mot oss. Min hund höjde svansen, ökade tempot och andningen steg, men som jag mådde bättre bestämde jag mig för att lita på henne och se vad som hände. Hade jag korrigerat henne då hade jag gjort fel, för nu visade det sig att hon inte hade minsta avsikt att gå fram till hunden utan fortast möjligt passera men med flaggan i topp! När vi passerat fick hon MYCKET beröm och husse fick en puss på handen!

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör

Så var det då dags för mig och Flinga att klara oss på egen hand. I förrgår åkte instruktören Sara hem. Visst känns det lite nervöst som alltid i den här situationen. Men samtidigt kändes det bra, att äntligen vara igång och den första veckan på kursgård i lugn och stabil miljö och den andra veckan i vår hemmiljö har ändå givit en bra grund.

Vår första dag på egen hand började kanske lite onödigt aktivt. En resa över dagen till Linköping var kanske inte det jag drömde om men gick inte att göra något åt. Men Flinga fick jobba på pendeltåget till centralen. Där har hon aldrig varit ännu så då fick hon vara ledig och gå med i koppel. Ledsagningen till tåget strulade dessutom så en vänlig kompis fick rycka in. Men vi kom med tåget och resan i övrigt gick bra. Även om Flinga inte behövde jobba så mycket så fick hon ändå vara med i det som också är en stor del av vårt arbetsliv framöver, timmar på tåg och i möten. Om jag nu hade varit det minsta orolig för hur det skulle gå så var det hur som helst helt i onödan. Hon finner sig till ro överallt och utstrålar lugn och säkerhet som om hon inte gjort annat i sitt liv =)

09:00: Vår första vanliga dag på väg till jobbet började bra. Vägarna hemma är inga konstigheter och hon travar med glädje till busshållplatsen. När vi kom fram till Gullmarsplan för att byta till tunnelbana, visade det sig hur det kan vara, helt plötsligt och när instruktören inte längre finns bakom, stannade inte bussen på rätt ställe. Men vi löste det. Först travade vi åt ena hållet där det bara blev glesare och glesare med folk tills busskurerna tog slut. Flinga verkade tycka det var ganska roligt. Sedan vände vi om och gick tillbaka och när hon fick syn på ingången till tunnelbanan blev hon väldigt glad. Men där ser man hur dynamisk vår vardag kan vara och hur lite kan ställa till med små svårigheter. Just detta var ju inte så allvarligt.

Resten av resan var inte så mycket att säga om, allt flöt på med största exakthet. Flinga går alltid ut och in genom samma spärrar även om det finns mängder att välja på. När vi kommer fram till Skanstull väljer hon oftast hellre att söka upp en hiss istället för att välja den trappa vi ska upp för. Men jag tror hon gör det för att trappan är väldigt smal, rymmer knappt två personer i bredd och i trappan finns ofta någon och då betraktar hon den nog som ett hinder. Men jag visar henne hela tiden trappan så får vi se vem som vinner :)

Nu kommer den tråkiga delen av dagen, då vi mest ska sitta stilla i väntan på att få åka hem =)

19:30: Och hemvägen gick lika fint den. Vi har ju gått den sträckan 2–3 gånger men åter igen verkade det som om hunden gått där hela sitt långa liv =) Det är fortfarande det här finputsandet i detaljer som krävs, det man säger tar ett år ungefär innan man får riktigt flyt i och jag har ingen brådska.

Mitt på dagen idag under lunchen besökte vi den park vi valt som rastplats. Vägen dit gick också så bra som den kan gå. Mycket folk i lunchrusningen, folk och hundar som sitter i trapporna där man ska gå som gör det svårare. Men jag tycker vi fick väl godkänt även där även om det fanns vissa inslag av ”förarfel”. Hunden blev störd av en privat hund och då trodde husse att Flinga avvikit från sitt uppdrag och rättade henne, trodde jag! Det visade sig att hunden som störde henne satt i själva trappan, så hon gjorde helt rätt! Men eftersom jag själv var osäker på vari felet låg så korrigerade jag henne utan större åthävor så jag tror nog det blir lika bra nästa gång.

här hemma klev vi av bussen några hållplatser förbi hemmet för att kunna rasta i en skog. Där har man givetvis grävt upp busshållplatsen, antagligen för att digitalisera den. Men där bussen stannar under tiden är det i stort sett bara en vägren. Men Flinga travade på målmedvetet till vägen in till skogen och efter avslutad rastrunda lika glad i hågen vägen hem.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens

14:00: Idag kör vi lite helgtidtabell med lite sovmorgon och lugnare tempo. Men så känns det som att det mesta stora är ”klart”, så klart det kan bli innan allvaret börjar på riktigt :)

På förmiddagen hade vi ett litet teoripass som handlade om hundöverfall, vad man ska göra då och hur man anmäler. Sedan pratade vi om riktlinjerna för hur någon som tillfälligt tar hand om en ledarhund bör hantera hunden. Inga direkta nyheter men väldigt bra att kunna lämna med hunden om man någon gång skulle behöva lämna bort den en kortare tid. Där beskrivs hur man ska gå med hunden för att bibehålla ledarhundsdressyren, att stanna för kanter och trappor, att hålla vänster kant och att undvika vägar som föraren går om möjligt. Ganska självklart men väldigt bra info som sagt.

Vid lunchtid skulle vi åka till CRT Zoologiska för att väga hunden. Nu har det gått två veckor sedan jag fick henne och vårt arbetstempo har så klart förändrats jämfört med hennes tidigare. Hon vägdes in förra fredagen och vägde då 28KG. Nu vägde hon 27KG och hon behöver således lite mer mat. Åtminstone just nu när tempot kanske är lite högre än vad det blir till vardags sen. Men då ser man i alla fall åt vilket håll det går och en våg på djuraffären är väldigt bra så kan man väga när man ändå är där och köper foder.

innan vi åkte till CRT skulle jag rasta hunden som vanligt. Den närmaste rastplatsen är ett litet skogsparti där vårt alkisgäng brukar husera. Bara en dag den här veckan har de suttit där men nu fanns de där igen. Denna gång hade de dessutom en hund med sig. Hunden skällde vilt ivrigt påhejad med skratt och glada tillrop från gänget vilket inte gjorde hunden lugnare direkt. Positiv hetsning skulle jag kalla det för och de skrattade och undrade varför den skällde på min hund men inte den framförvarande. Det var uteslutet att använda den vanliga rastningsslingan denna dag.

Det var inget direkt hundöverfall, snarare problem med hundhållning så jag ringde faktiskt polisens 11414-nummer och gjorde en anmälan. Även om hundarna aldrig kom nära varandra och inte till någon fysisk fight så försätts ju min hund ur koncentration. Störst problem och mest synd är det ju dock om hunden i fråga som har sådan husse. Stressen bara sprutar ur öronen på den att få leva i sådan miljö och med sådant ”stöd”. Vad som händer med anmälan får vi se. Men blir det fler anmälningar så blir det säkert åtgärd så småning om och säkert också om fler anmäler. Ett av våra barn har dessutom blivit jagad av en lös hund tillhörande alkisgänget när hon cyklade förbi. Då gjorde vi dumt nog ingen anmälan. Är det samma hund är det ju djupt tragiskt.

20:50: Kvällen sänker sig och Flinga sjönk ihop i sin korg! Ikväll har vi tränat på vägen till och från ett skogsparti som erbjuder klart bättre rastningsmöjligheter. Där har hon fått springa lös och övat lite inkallning. Det fungerade så bra så vi belönade oss alla med glass som avslutning innan vi gick hem. Nu är det bara gäsp och hopp i korg och slut för idag, tack för idag! En dubbel liten ångest kommer sakta krypande. Dels börjar jobbet snart på allvar, dels får vi från och med imorgon klara oss själva :)

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens

15:50: Nu är första delen av en lång men givande dag avslutad. Vi startade lite senare för att få lite mindre folk och tog vägen till jobbet med pendeltåg och tunnelbana. idag gick det betydligt bättre för mig. Igår kände jag mig mer fumlig och vinglig och hade svårt att låta bli att styra hunden vilket fick en massa små irriterande fel som resultat.

Väl framme på kontoret lät vi hunden stanna där medan vi åkte för att reka en ny sträcka till en kvällsaktivitet jag kommer delta i en gång i veckan framöver. Vi konstaterade att vägen dit är helt OK att åka, men vägen hem blev längre och krångligare och med tanke på vilken tid aktiviteten slutar så nöjer vi oss med att åka kommunalt ena riktningen så kan man utöka det senare om man känner för det.

Men nu med bara 2 dagar kvar på kursen så kommer vi inte köra den nya sträckan. För övrigt var det inte så mycket att köra in då bussen stannar direkt utanför entrén mer eller mindre. Men vi ska ändå låta någon eller några veckor gå så Flinga och jag får landa i vår vardag innan vi tar itu med den tror jag.

När vi kom tillbaka till hunden som låg och vilade på jobbet, gick vi sträckan till och från rastplatsen en gång till. Och det är sannerligen ingen lätt match trots att vägen egentligen inte är så svår. Men den kantas av övergångsställen, jordgubbsförsäljare och en trappa där missbrukare sitter mitt i och dessutom med trappan full av ölburkar och annat. Det är egentligen ganska livsfarligt =)

Nu är vi hemma och vilar inför middag och sedan ett litet kvällspass i centrum runt stängningsdags. Jag vet inte varför jag inte tänkt på det förut. De flesta butikerna stänger kl19 och de 2 sista kl20 och den timmen är centrum näst intill tomt, bara att köra på i lugn och ro.

Hur vi sedan ska disponera de två sista dagarna får vi se. Givetvis kan man inte ha en instruktör efter sig i all framtid men jag vet ju hur det brukar kännas när man blir lämnad åt sitt öde och ska klara sig på egen hand. Men nu försöker vi ta ett problem i taget =) Och huvudsaken är att det kändes bättre idag. Jag kände mig gladare på mig själv och är väldigt motiverad!

20:20: Nu är det fredagskväll och vi har slutat för idag. Sista för ikväll blev ytterligare ett varv i köpcentret när de flesta butikerna stängt. Det var ändå lite liv och rörelse, ungdomar som chillade och någon sorts förberedelser för något uppträdande imorgon. Men det gick väldigt bra.

Men allt börjar bli harmoni här hemma nu med vår nya familjemedlem. Hon är lite som en skugga bakom mig, försvinner iväg och kollar ibland men kommer oftast tillbaka och lägger sig bredvid eller hoppar upp med framtassarna och vill bli kelad :)

Imorgon blir det nog lite sammanfattning och smått om det finns något att göra. Jag skulle ju vilja ha oss filmade i pendeltågs- och tunnelbanemiljö så vi har något mer än hinderbana ute på Almåsa. Men vi får se om det blir tid till det nu eller om det får göras senare. Jag vill ju helst att det ska ske när vi fått upp flytet lite, lilla Flingan och jag.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens