Idag har vi en liten kickoff inför hösten på jobbet. Under eftermiddagen har vi fått en föreläsning om hälsa från företagshälsovården. Jag ska inte säga att jag kände mig väldigt imponerad före men ändrade faktiskt inställning efter en stund.
Föreläsningen handlar mycket om det självklara, med att fysisk aktivitet och motion är bra och allt vad det är bra för och att hur vi äter är jätteviktigt. Grunden i budskapet är sådant vi hört förr och kanske suckar åt men tydligen tål att höras igen och igen.
Jag har som sagt hört det mesta förr och försöker leva någorlunda efter det. Jag rör på mig men äter lite fel och oregelbundet och vet vad jag ska rätta till om jag bara finner styrkan att göra det.
Några saker under föreläsningen fastnade jag för. Dels pratade man mycket om våra förändrade levnadsvanor, varför vi har en sämre hälsa idag men har det så mycket bättre. Att tekniken självklart gör att vi rör oss mindre. Vi kan mejla kollegan i andra delen av huset istället för att gå dit. Förr hade man bara fax kanske om ens det, och faxa gjorde man nog inte så mycket lokalt i huset. Då reste man sig och gick.
Den biten tror jag mycket på. Jag tror inte det går att förhindra eller ändra på, däremot att vi istället får hitta nya sätt att röra på oss för att kompensera. Det självklara i att istället ta trapporna istället för hissen, resa sig med jämna mellanrum och gå osv.
När det gäller maten är det också ett svårt kapitel. Mat är ju så mycket mer än att bara äta för att man är hungrig. Jag tyckte föreläsaren sa ”nu för tiden” och sa hon det vet jag inte om jag håller med. Ätandet har väl alltid varit förknippat med fest och firande och högtider och man avled med näsan i julmaten även på 1200-talet.
Men visst, maten var kanske i mer begränsad mängd än vad den är idag, åtminstone för vanligt folk i större utsträckning. Däremot fick vi höra att tallrikarna blivit 40% större mot hur de var på 60-talet. det är ganska intressant. Fatets storlek står ju i direkt proportion till hur mycket vi äter och jag tror det psykiska i att se en stor tallrik med lite mat på spelar stor roll jämför med om man skulle se en full mindre tallrik. Föreläsaren berättade om någon mormor eller farmors servis man fått ta över och att hushållet kommenterat med att ”nu ska vi tydligen äta på asketten”.
Att maten säkert på många sätt blivit fetare och sämre i takt med detta är säkert också en orsak men inte riktigt ett område jag behärskar.
Något annat jag fastnade för som jag inte hört förut var att ungefär 15% av våra åkommor är genetiska, alltså sjukdomar vi får i arv och inte kan påverka. Ca 15% är annat som miljö, samhälle, det togs som exempel som om man lever i demokrati etc. Kort sagt de yttre omständigheter som påverkar hur vi mår och lever.
Men resten då, övriga 70%, somliga läkare hävdar tydligen att det är mer, 75–80%, beror på oss själva och det vi kan påverka. Hur vi rör oss, hur vi mår, hur vi äter och alla följder av det så som blodfetter, blodtryck, hjärt/kärlsjukdomar och annat, alltså det man menar att man idag skriver ut mest läkemedel emot. Det är egentligen helt otroligt!
Sista grejen jag hörde som gjorde mig positivt överraskad var att ett hårt och långt löppass utsöndrar lika mycket endorfiner i kroppen som motsvarar dosen av 10mg Morfin. Detta är egentligen inte heller mitt område, men Endorfiner lär fungera smärtlindrande och ångestdempande även om den kemiska jämförelsen mellan endorfiner och Morfin inte stämmer.
Jag har faktiskt märkt av detta. Flera gånger när jag ska springa har jag funderat på om jag inte ska stå över på grund av huvud-, nack- eller muskelvärk. Men så har jag ändå sprungit, tänkt att jag känner efter så får vi se och hur jag har märkt att smärtan försvunnit och löpträningen har ändå blivit lyckad.
Jag har trott mer på placeboeffekten och att muskler kanske knutit upp sig i och med rörelsen och det spelar säkert stor roll. Men att kroppen utsöndrar eget smärtstillande med träning hade jag ingen aning om.
Slutligen nämnde man också att fysisk aktivitet på motsvarande sett kunde hjälpa barn med ADHD. Antagligen för att medicinen där väl består av Morfin och att man då får samma effekt enbart med rejäl fysisk aktivitet och att medicinen då är onödig eller kunde minskas.
Så föreläsningen som började tråkigt slutade med en mängd aha-upplevelser och min motivation att fortsätta träna minskade inte. Jag hoppas att flera kollegor inspirerades till att börja eller fortsätta för jag tror verkligen på den här aspekten. Jag känner själv så tydligt hur bra jag mår efter träning. Kroppen och även själen känns lugnare och mer harmonsik och när både hjärnan och kroppen är trött blir också sömnen bättre och jag känner mig mer utvilad morgnar efter träning.
Den fåfänga delen är inte heller viktig. Jag är ännu inte nöjd men det är klart att jag som alla andra vill känna mig ”fin” och se OK ut. Såg ni, jag skrev inte ”bra” för det kändes fel :)
Så nu är jag extra taggad inför söndagens cykellopp, 13,5 mil och bra många tusen kalorier kommer gå åt. Därtill en extra morot att det som kommer hända i mitt liv inom kort nog så väl kommer vara en stor fördel. Ett av målen är Vätternrundan 2013.
Eftersom jag nu är en av de 10 deltagarna så kan jag byta rubrik. Det är en ny dag och jag undrar om det är något fel på mitt känsloliv eller varför jag annars inte känner något rejält uppåt eller nedåt? :) Kanske chockad eller kanske bara svårt att känna något inför något okänt? Men visst, spännande och något helt unikt och nytt för mig, det kan jag nog tycka är kul och att ha fått ett nej hade nog varit tråkigare tror jag.
Så vad händer nu då? Ja antagligen en massa saker. Först och främst ska avtal upprättas och något sådant stort avtal har jag aldrig sett förut så det ska bli intressant att se vad som står i ett sådant.
Sedan är det vaccinering, inspelning av personporträtt och det sistnämnda har jag fått datumförslag på redan eftersom det minst sagt brinner i knutarna för produktionsbolaget. En hel del information kommer vi deltagare säkert att få, när och hur media ska informeras och antagligen kommer vi få lite information i hur vi ska svara om media skulle få korn på någon av oss i förtid.
Men tärningen är kastad, bollen är i rullning och tåget har gått så att säga så den som lever får se. Jag är skitnervös och undrar åter igen vad i hela friden jag givit mig in på :) Det enda jag tror jag har att göra före, är att lösa plats för min hund, besöka tandläkaren och få nya ögonproteser så att jag kommer vara finfin i TV i vår. Fy fan vad otäckt!
Så kom då samtalet till slut! Sent ikväll ringde produktionsbolaget Mastiff och meddelade att jag var en av de 10 som valts ut till säsong 2 av Mot Alla Odds!
Svaret kom nästan en och en halv vecka senare än utlovat men det fanns ju ingen anledning att misströsta eftersom jag inte heller fått ett nej :) Men det var lite jobbigt att vänta där på slutet.
Hur känns det nu då? Ingen aning :) Skitskraj är nog det bäst beskrivande just nu tror jag, men jag har heller inte hunnit känna efter så noga ännu :)
Nu kommer det antagligen hända en massa saker under de kommande veckorna innan avresan den 17 oktober. Vi ska få visum, vaccineras, filmas för våra personporträtt och säkerligen en hel del information om resan.
Själv har jag väl inte så värst mycket praktiskt att förbereda. Jag har börjat undersöka möjligheterna för min hund som helst inte ska vara kvar hemma och det verkar finnas en lösning. Sedan ska väl båten tas upp så man slipper ha det över sig i november när jag kommer hem.
Resten är nog mest mentala förberedelser och så klart fortsätta träna stenhårt :):)
Nu har jag varit ute på en 56KM lång runda igen, från Älvsjö till Södertälje och tillbaka. I ärlighetens namn minns jag inte exakt när jag cyklade senast, men det måste vara bortåt en månad sedan i bästa fall. Jag har förvisso löptränat men när vi åter rullade in cykeln kändes det att det tog och att det inte alls var samma muskler som vid löpningen. Just nu undrar jag mest vad jag har givit mig in på! :) Söndagens lopp är 135KM långt och dagens tur var inte ens halva streckan.
Jag känner i och för sig tydligt i kroppen att en stor del beror på för litet näringsintag idag. En alldeles för liten sallad har varit det enda och jag tror mer det är det som känns i kroppen även om mjölksyran i musklerna minsann också känns :)
Nu blir det ingen mer cykling före helgen men jag får satsa hårt på löpträningen och styrketräningen de sista dagarna. Sedan får det gå som det går :) Och som jag brukar säga till min cykelpartner för söndagens lopp, det värsta som kan hända är att man får bryta, det näst värsta att man får en tid man ogärna bloggar om eller att det går bra. På söndag är det vätske- och energikontroll ungefär var annan mil och man lär ju ha eget med i packningen, ätit bra dagen innan och en ordentlig frukost på morgonen.
Idag har det varit en mycket rolig och givande dag på jobbet. Synskadades Riksförbunds folk från ledarhundsverksamheten har varit här idag och informerat om ledarhundar. Vi, dvs syncentralen bjöd in till denna information och först berättade man lite om vad en ledarhund gör, hur den tränas, vad som krävs av föraren och hur man matchar ihop förare och hund.
Efter lunch fick alla som ville prova att gå med ledarhund och vi hade verkligen vädrets makter med oss idag med solsken och varma vindar.
Dagen avslutades med frågestund och folk fick berätta hur de upplevt att prova att gå med hund.
Sedan var det min tur. Jag fick som gammal rutinerad förare berätta vad som var dåligt och bra med ledarhund och det är ett ämne jag kan prata i evigheter om. Åhörarna ställde många och bra frågor.
Jag som gillar marknadsföring av ledarhundar tycker detta är en bra del i det hela. Strävan att få flera förare är nog så viktigt för att ledarhunden som hjälpmedel ska kunna fortsätta finnas. Så nu hoppas vi att fler söker ledarhund och går på informationskursen.
Idag åkte jag och Egge och hämtade båten som legat på Almåsa Kursgård där jag varit på kurs den gångna helgen. Det var helt OK väder och ganska varmt när vi la ut och begav oss söderut. Det enda som grumlade sikten var att vi åter igen åkte ifrån kaffetermosen :)
Detta blir nog den sista turen för i år. När jag satt på ena britsen i akterruffen och inspekterade läckaget och hur vattnet ”forsade” in kände jag att det var lätt idiotiskt att över huvud taget ge sig ut under sådana förutsättningar, även om det var en väldigt kort bit. Absolut ingen fara på taket så länge länspumpen gjorde sitt jobb, men fy för i helvete om den skulle lägga av.. Det skulle inte vara farligt då heller eftersom det slutar läcka när man stannar, men vi kanske skulle bli liggande på någon fjärd och behöva bogserhjälp hem eftersom det inte heller i nuläget finns någon manuell pump att förlita sig på. Det måste åtgärdas.
Och när jag satt där och kände mig kymig och misslyckad kom de mörka tankarna igen, om det här verkligen är något jag ska hålla på med. Nu ligger jag dessutom i en båthamn som inte erbjuder någon som helst service förutom en förtöjningsplats. Det innebär att jag inte kan få hjälp på plats med roderreparationen och upptagningen får båtägarna sköta helt själva och det är inte mycket av allt det där jag kan göra utan assistans. Jag vet ju hur jag är, jag blir tokig utan båt och ett intresse kan man inte byta ut hur som helst. Men varför kan jag inte bara vara lite normal, gilla talböcker och skriva protestsånger om färdtjänst och gilla ljud, det gör alla blinda :)
Nej, jag tror jag tar och reser mig från britsen här bak i vibrationerna från propelleraxeln och går upp i friska luften en stund.
Nu har vi lagt till och det gick. Kanske inte helt perfekt men helt OK. En aningens stor båt på en för trång plats. Som att styra en stelopererad dinosaurie. Men nu är vi hemma och i veckan måste jag börja lösa upptagningsbiten.
Man kan säga att det finns två sätt att arbeta med ledarhund. Det i särklass vanligaste är att man går fasta, ”inkörda” tränade sträckor. En tumregel sedan urminnes tider har varit att när man får sin hund, tränar man in ett fåtal sträckor, så få som möjligt för att klara det vardagliga livet. Det kan vara mellan hemmet och arbetet, nödvändiga butiker och rastnings- och promenadrundor. Man har alltid från Synskadades riksförbund – SRF och även tidigare, när gamla Hundskolan i Sollefteå skötte om ledarhundsverksamheten, haft som rekommendation att hålla sig till dessa sträckor det första året och att utöka sträckor med måtta och bara vid behov.
Det är ett sätt att arbeta som är väldigt klokt inledningsvis med en ny hund och kanske också en ny förare. Man får tid att arbeta ihop sig och lära känna varandra och hunden får i lugn och ro jobba i känd miljö där det vet vad som förväntas av den. Både hundarna och vi människor är väldigt olika. En del hundar klarar tuffa, ombytliga miljöer och till och med kan fungera bättre när det inte är allt för rutinmässig vardag, medan andra hundar trivs bättre i ett lugnt och sansat tempo i en välkänd miljö utan allt för stora överraskningar. Det som hos oss människor kallas lokalsinne, brukar i ledarhundssammanhang kallas ”bildminne” mest för att man inte tror att en hund kan ha ett lokalsinne. I mitt tycke är det lite samma sak. Det betyder att hunden kan känna igen platser den besökt förut och minnas hur den hanterade situationen den gången.
Det kan också betyda att den känner igen en plats som en tågstation eller tunnelbanestation mest för att en sådan brukar se ut ungefär på samma sätt och därmed fungerar på samma sätt. Man vet att man går in och ut genom spärrar, biljettluckan sitter oftast till höger om spärrlinjen i Stockholms tunnelbana, perrong och tåg ser oftast likadana ut.
Hundarnas egenskaper påminner om våra egenskaper. En del av oss har ett bra lokalsinne. Vi kan känna igen platser vi besökt och komma ihåg hur vi hittade förra gången eller man kan komma upp ur tunnelbanesystemet och snabbt och lätt förstå var man befinner sig. Man kan ha lätt för att ta emot en vägbeskrivning och följa den eller man kan ha lätt eller svårt för att omvandla en kartbild till verkligheten och hitta rätt.
Har man ett synhandikapp blir det naturligtvis svårare att orientera. Man kan inte lika lätt se sig om, kontrollera skyltar eller upptäcka kännetecken på långt avstånd. Men bra eller dåligt lokalsinne kan man ha ändå. Märkligt nog, när jag skriver detta känner jag att man oftast aldrig hör ”synskadade” och ”lokalsinne” nämnas i samma mening. Då heter det oftast ”orienteringsförmåga” vilket enligt mitt sätt att se det på bara är ett tredje ord för samma sak. Varför det är så vet jag inte. Man kan precis som seende ha svårare eller lättare att komma ihåg platser och miljöer eller få upp den där kartbilden i huvudet.
I de allra flesta fallen tror jag det här med ledarhundar som kör fasta sträckor är fullt tillräckligt. Det behöver ju inte betyda att man bara är begränsad till att gå mellan hemmet och jobbet, affären och något mer. Fasta sträckor kan med tiden bli många fler och har man lärt sig vägen till ett köpcentrum så betyder ju inte det attman bara kan gå till en av butikerna. De flesta av oss som inte ser är ändå inte begränsade av hundens förmåga utan vår egen. Visst skulle vi vilja kunna gå på spontana promenader vart som helst, ta in på en okänd avtagsväg och komma rätt ändå till slut, men det är helt andra saker som begränsar det än hunden. Det vanligaste är nog att man inte vågar eller att det inte är värt tiden och energin. Ibland undrar jag hur många av er seende som egentligen skulle lida av ett 20-tal inkörda sträckor. De flesta av oss kanske skulle vara fullt nöjda med det för att våra liv inte alltid omfattar så mycket mer.
Men utöver detta med fasta sträckor finns något inom ledarhundsvärlden som kallas för ”frikörning” och det har så länge jag kan minnas varit ett hett och omdiskuterat ämne. Jag tror mycket av problematiken kring det bygger på missuppfattningar och misstolkningar och lite också att man inte vetat hur man ska kunna hantera det.
Att friköra med en ledarhund är helt enkelt när man avviker från kända sträckor och ger sig ut där varken förare eller hund har varit tidigare. Kravet på föraren, att hitta kvarstår och att inte lägga över något av orienteringen på hunden. Hunden ska främst hjälpa mig att undvika alla sorters hinder och hitta orienteringspunkter så som trottoarkanter, stolpar, dörrar, trappor etc.
Nå, det här låter ju konstigt? Om kravet på mig som förare fortfarande är att ”hitta” för att kunna styra hunden på en plats ingen av oss varit förut och där jag inte ser skyltar med vägnamn, namn på butiker eller något alls. Men det kan betyda att jag har fått en vägbeskrivning och följer den, att korsa fyra gator och svänga höger på den femte och 100 meter in svänga vänster och där ligger porten på höger sida ”en bit in”. Hunden tar mig framåt, den undviker hinder, den ska markera vägar in till vänster, den ska söka efter kanter och stolpar på kommando. När vi kommer fram till en korsning ska jag således kunna tala om för hunden om vi ska vika av åt vänster eller höger, eller söka kanten, stanna och vänta på trafiken och kommendera hunden ”före” när det är klart att gå. En del hundar behöver mer av förarens trygghet och säkerhet och behöver tydliga instruktioner medan andra hundar klarar av lite egna beslut och initiativ.
Det låter ju inte så svårt kan man tycka, så vad är då problemet? Synskadades Riksförbund avråder, eller rekommenderar skarpt att man undviker frikörning, dumt nog oftast utan motivering så att mottagaren inte förstår varför och det skapar irritation. Att säga till någon att ”din hund klarar inte riktigt den typen av krav och utmaningar” skulle bara genast sluta i ramaskri att hundarna är för dåliga. Att säga att ”du som förare har för dålig orienteringsförmåga, du kan inte vara det stöd för hunden som behövs” skulle uppfattas som kränkande av mottagaren och SRF skulle få höra ett och annat om diskriminering. trots att det i själva verket är sanningen.
Ett problem kan vara att SRF i dagsläget inte kräver av hundarna som utbildas att de ska ha ”frikörning” som en del av träningen. En del av leverantörerna gör det ändå, medvetet för att hunden klarar det och också för att det är mest praktiskt. Märkligt nog verkar en del av slutproven som SRF själva genomför, äga rum på för hunden okända sträckor så även själva slutprovet blir frikörning.
Skulle det ingå i hundens utbildning och graderas så att man från leverantörshåll blev uppmanad att ange hundens förmåga till frikörning så skulle det sedan kunna matchas mot en förare som har den förmågan och det behovet. Vad jag förstår görs det lite idag mellan raderna men inte på papper och i avtal. Leverantörerna känner sina hundars förmågor och SRF känner ofta till förarnas förmågor och att stoppa in frikörning som ytterligare en parameter borde inte skada.
Jag blev förvånad under den gångna kursen över att detta var ett så stort problem och att många verkar ha uppfattat det på ett helt annat sätt än jag har gjort. Jag har ändå haft 5 hundar sedan 1993 och har aldrig gjort någon hemlighet av mitt behov av frikörning inför SRF. Snarare tvärt om. I min ungdom när jag fick min första hund levde jag ett aktivt liv med krogar, träning, vänner och aktiviteter. Jag fick en lugn, stabil tålig hund just därför. Vi övade inte frikörning på ett tydligt sätt, men däremot sa man att jag väl kunde vänta med utsvävningar åtminstone det första året. Men jag fick aldrig något förbud eller blev starkt avrådd.
När jag fick min andra hund arbetade jag och reste en del i tjänsten. Jag behövde en hund som klarade det och det säger sig per automatik mycket frikörning. Och följande hundar, med undantag från min senaste hund, har varit bestämda, tåliga, arbetsglada och aktiva individer som tyckt att fasta sträckor varit tråkiga efter en stund.
När jag i augusti förra året fick min senaste hund sades det tydligt att den här hunden är perfekt för dig som reser mycket, hon kommer klara av och tycka om det. Under kursen var vi tre aktiva förare och ämnet diskuterades och ingen blev avrådd från att resa. Själv hade jag en bokad resa bara en vecka efter kursen vilket vi också pratade om. Hade inte resan varit bokad sedan länge hade jag kanske undvikit att åka så snart efter att ha fått en ny hund, men nu hade jag inget val och allt gick för övrigt bra.
Under kursen som var i helgen pratade en dressör om just hundar lämpade för fasta sträckor och hundar lämpade för frikörning och han sa något mycket intressant som jag tror många förare missar. En hund som passar för fasta sträckor fungerar bra från punkt A till B, den missar sällan att markera ett intränat riktmärke som en stolpe eller liknande. En hund som är lämpad för frikörning har lite mer att tänka på. Om jag i en okänd miljö vet att, ungefär här borde det finnas en stolpe till ett övergångsställe, kommenderar hunden ”sök stolpe” så kan det utan att jag vet om det, finnas fler stolpar i närheten. Hunden söker då oftast upp den närmaste stolpen som kanske är fel stolpe för mitt behov. Jag måste då inse och förstå det, säga till hunden ”det är bra, en fin stolpe”, berömma och ge kommandot igen ”sök stolpe” för att se om vi hittar rätt stolpe.
Det där händer mig jämt när jag frikör. Det är inget problem för mig eftersom jag vet att hunden gör rätt och den kan inte veta vilken stolpe som passar husse bäst just idag och här :) Däremot ska hunden inte ta det som ett misslyckande att den sökte upp fel stolpe, utan få beröm och äran att söka upp en till.
På det sättet ställer det kanske ännu högre krav på mig som blind förare att ha en god orienteringsförmåga. Jag måste veta vilken stolpe eller infart eller trappa som är rätt utan att egentligen kunna veta. Blir det fel, vilket det ofta blir, så måste jag ta på mig felet och bara ge hunden beröm och uppskattning. Åtminstone så länge den söker upp rätt saker som jag ber om. För där ligger ju kravet på hunden och en stolpe, en dörr eller en trappa ser ju likadan ut i Stockholm, Göteborg eller Örebro.
Jag tror att här är en stor del av problemet. Synskadades Riksförbund är nog, lite med fog rädda för att vi riskerar att, om inte förstöra så kanske avtrubba eller göra våra hundar förvirrade. Det är ju ändå hjälpmedel för flera 100.000kr. En viss mängd avtrubbning är nog omöjlig att undvika men att förstöra hunden för att man kritiserar hunden för att den gör fel i en okänd terräng är nog större risk UTAN rätt utbildning och rätt matchning och information till föraren.
Här är ännu ett problem. Förr om åren fick man vara 2 veckor på hundskola eller kursgård och en vecka hemma. Över tid har tiden på kursgård eller hundskola krympt så att det i dagsläget bara är förstagångsförare som över huvud taget får åka på kursgård. Alla andra får leverans hemma direkt och får bara åka på kursgård i mån av plats. Tiden har också minskats vid första kurstillfället. Därtill var det tidigare 2 uppföljningskurser, en hemma och en sista på kursgård. Den andra kursen hemma har kortats av och den tredje på kursgård har helt uteblivit.
Det är lätt att förstå att SRF är rädda för att ge sig in i något som helt klart kräver mer utbildning i tider där utbildningen kraftigt skärs ned. Att man sedan i tider där detta som allt annat blir dyrare inte strävar hårdare efter mer pengar är en annan och märklig fråga.
Att ”köra” eller arbeta med ledarhund är något av det finaste jag vet. Att gå med en hund på välkända sträckor där jag kan koppla av lite är bekvämt och ger mig nästan en känsla av att ha det lika lätt som alla seende. Att friköra med en ledarhund är även för mig som har haft hund ganska länge, fantastiskt och fascinerande och med tiden när man jobbat länge samman och det känns som om hunden läser ens tankar är på gränsen till vackert! :)
Det är svårt att i ord beskriva känslan eller känslorna för dom är lika många som situationer. Att gå i ett köpcentrum och känna hunden arbeta och kryssa runt skyltar och grupper av människor, veja för mötande barnvagnar och runda en servering och hinna ikapp människor som går långsamt framför, hur hunden rundar och passerar. Eller att gå på en gata, säga till hunden ”sök stolpe” för att man ska gå över och hör inte ticksignalerna i allt trafikbuller och hur man känner i selen att hunden letar, tittar sig omkring, får syn på en stolpe och hur man känner i steget hur hon funnit det hon letar efter och sekunden senare står vi vid stolpen.
Vid ett tillfälle var jag på vårdcentralen på ett läkarbesök. Jag blev hämtad i väntrummet och vi sicksackade oss fram genom korridorer till rummet vi skulle vara. Efter besöket frågade läkaren ”hittar du ut?” ”Jadå” svarade jag helt självsäkert men tänkte ”hur i helvete ska det gå till?” eftersom jag inte hade något minne av hur många vänster och höger vi vikit av. Men jag säger ”Flinga min vän, hittar du ut?” eller som det korrekta kommandot lyder ”sök ut” så blir det höger/vänster om marsch och så bär det av genom korridorerna. Jag tänker att nu hamnar vi väl i kaffeterian men sekunden senare öppnas de automatiska dörrarna för oss och solen slår emot oss. Efter 19 år som hundförare är det ändå inte svårt att få en tår i ögat, krama om henne och säga att ”du är bäst!”
Ofta är det så att vi letar oss fram och jag frågar folk om vägen. När vi ska tillbaka säger jag ”nu går vi tillbaka” till henne. Det finns inget sådant kommando men ibland pratar man med sin hund ändå och man vet att de förstår. Vid ett gatuhörn kan jag säga ”här var det väl vänster?” med lite tveksam röst eftersom jag inte riktigt minns, jag med bra lokalsinne och allt :) ”Nope” säger hon och svänger höger. Oftast kommer vi rätt, men gör vi inte det är det min uppgift att säga ”duktig sötnos men sorry, du hade fel” och hon kommer vifta lika glatt på svansen.
Vi har provat otaliga vägar jag och Flinga. Jag känner mig aldrig ensam och vilse och hon har roligt och lever efter måttot ”ju mer desto bättre” :) Hur vet man det? Det känns och syns, på huvudet, den höga svansen, det allerta steget och draget och ivern. Det känns lika tydligt som när hon tvekar på steget och jag känner i selen hur hon rör huvudet och ser sig om. Då vet jag att hon behöver någon form av stöd. Då får jag säga att vi fortsätter rakt fram och visar det sig vara fel väg, är felet mitt.
En helg på Almåsa Konferens är snart slut och jag sitter här och väntar på att åka hem. Vädret har varit helt OK och jag trivs väldigt bra här ute. En jättefin miljö och anläggning, god mat och trevlig personal. Dessutom är det en miljö som jag till fullo hittar i vilket är bekvämt och underlättar.
Helgen på Almåsa var en kombination av ett extra årsmöte och höstkurs. Vid SLHFs årsmöte 2012 kunde inte styrelsen beviljas ansvarsfrihet eftersom revisorn inte var klar och en del bokföring kommit in sent.
På fredagskvällen anslöt alla runt 17-tiden lagom till middagen. På kvällen hölls ett kortare innepass bland annat med presentation av deltagarna. Efter det var vi några som bastade men det blev ganska tidigt och lugnt på ölfronten tack och lov.
Natten var inte rolig och jag sov inte så värst bra min första natt i båten. Jag hade en fotogenkamin som fanns med i båten när jag köpte den men den visade sig ganska farlig eller i vart fall obehaglig att hantera.Ratten för att höja och sänka veken tjärvade redan innan men när kaminen varit tänd en stund gick den inte alls att vrida ner för att släcka. Jag fick nästan lite panik där ett tag men lyckades få ner lågan till något mindre och därefter lyckades jag blåsa ut den. Komplett livsfarligt!
Natten var kall, bara 8–10 grader och sovsäcken jag hade med mig var inte gjord för den sortens övernattning. I en mer lämplig sovsäck hade det varit kanon. Så jag vaknade flera gånger och skakade av köld och fick rulla in mig så gott det gick och krypa nära hunden. Men när jag vaknade var jag inte särskilt utvilad och morgonen var väldans rå och kall och det var jacka på och det tog en god stund och mycket kaffe att tina upp efter natten.
På förmiddagen började vi med det extra årsmötet som var avklarat på en halvtimme. Men så var det inte så många punkter som skulle avhandlas. Det som tog mest tid var en nitisk medlem som protesterade mot småsaker i föreningsbyrokratin vilket bara tog tid och var irriterande.
De uteaktiviteter som ägde rum under helgen var frivilliga och man kunde välja på promenad och lydnad. Själv valde jag promenad båda dagarna, mest för att jag kände mig gåsugen och ganska trött och lite låg och det är ingen bra grund för lydnad och man är ingen vidare förebild för sin hund. Jag har dessutom gjort lydnaden så många gånger att jag vet vad jag och Flinga behöver jobba med och jag vet också hur jag ska göra det. Att jag sedan kanske inte gjort det i den mängd jag borde, hade jag ingen lust att visa upp just där och då :) Jag behövde inte bli mer låg :) Men ena dagen gick vi 7km i ganska rask takt och idag gick vi 5km i något lugnare tempo och det uppskattade både jag och hunden. Att gå och röra på oss kändes viktigt av flera skäl.
Innepassen under helgen har också mestadels varit intressanta. dels har vi fått titta på lite alternativa selar som kanske kan bli aktuella i framtiden. Den sele som nu finns har varit den enda att välja på under alla år. Nu fick vi titta både på en som Synskadades Riksförbund tagit fram som prototyp, men också ett norsk/finskt alternativ, en japansk, en tysk och en belgisk sele.
Själv gillar jag den sele som finns idag. Jag kan hålla med om att bågen är onödigt tjock och inte går att haka av från oket som sitter på hunden. Det kan vara bra ibland på buss och tunnelbana för att jag och hunden ska ta mindre plats. Men att oket, det som sitter på hunden, är lite rejält och stabilt tycker jag bara är en fördel.
Ett annat intressant pass var det som handlade om det som brukar kallas för ”frikörning”. Man skiljer på fasta sträckor och friörning. Fasta sträckor är de man lär in med instruktör, mellan hemmet och arbetet, skolan eller affärer och självklart några alternativa rastrundor. Frikörning är där man kanske hittar själv, eller har en uppfattning om hur man ska gå men inte har någon exakt koll på alla vägar och riktmärken och där man tar hjälp av hunden och mer improvicerar sig fram. Just om frikörning finns mycket att säga så det blir nog ett eget inlägg. Men det var ett ämne som skapade mycket debatt och jag tyckte att det var mycket informations- och tolkningsmissar.
Nu när kursen är slut ska det bli skönt att åka hem samtidigt som själva vistelsen på Almåsa varit avkopplande och skön. Det har inte varit fritt från moln kan man säga och en del av dem har kommit hemifrån med barn som kanske inte varit helt justa och jag skulle åter igen önska mig den där manualen eller stödet att ha någon att fråga ”hur fan gör jag nu?” Men det får bli som med frikörningen, man får improvicera och pröva sig fram och sen någon gång längre fram i livet om man gjorde rätt…
På kursutvärderingen hade nästan alla bara bra saker att säga. Jag var sist i raden av talare och vart efter det närmade sig min tur insåg jag att det jag hade att säga skulle jag bli ensam om och jag skulle inte bli populär. Men det brydde jag mig ganska lite om.
Så när det var min tur sa jag allt det självklara som uppenbarat sig och varit positivt under kursen för jag ville ändå avsluta med det dåliga som inte var riktat mot kursen ledning, planering och utförande. Det relativt fria och lättsamma program lyckades man ändå få riktigt givande, så pass att vissa diskussioner kändes för korta. Ämnen som selar och frikörning var nya och intressanta och ämnen som ”ledarhunden i karriären”, hur det är att studera och jobba när man använder ledarhund som hjälpmedel var inget nytt ämne men något som alltid tål att diskuteras. Vidare var det otroligt bra ledsagare och instruktörer på kursen som gjorde en utmärkt insats helt ideellt enbart mot kost och logi — vilket i sig inte är så illa på ett ställe som Almåsa.
Men sedan var det slut på spridande av solsken.. Ett fenomen som jag tycker är extremt tydligt i synskadekretsar, mer än andra kretsar är dels förmågan att avboka i sista sekund eller helt skita i att dyka upp. Just det var inget problem här, men däremot förmågan att passa tider. Inte ett enda pass började i tid, alltid 10–15 minuter försenat för att folk drällde in och skyllde på rastning och fodring av hund etc. Programmet var så väl tilltaget att det inte var några som helst problem att hinna rasta hunden mellan passen och börjar ett pass kl09 betyder det att man sitter där kl09 så att man kan sätta igång. Inte att man kommer in genom ytterdörren 09.05 och ska hänga av sig, leta sig in och hitta en plats. I synnerhet om man vet att orienteringen kan ta lite längre tid. Åtminstone jag ser alltid till att vara ute i god tid i möjligaste mån och jag är ändå usel på att passa tider.
En av deltagarna klagade på Almåsas dåliga service trots sina 4 stjärnor som de sägs ha. Men just för att man i så fall är 4-stjärniga hör det till gott uppförande att inte börja servera maten förrän alla är på plats. Som vid någon middag tog det 45 minuter innan maten började bäras in och det berodde ju på att somliga drällde in 30 minuter efter utsatt tid.
Vad som är ännu mer skrämmande och som bara gäller för synskadade, är att denna systematiska brist på tidspassning tas det hänsyn till. Inget av passen började trots sen ankomst utan alla sätt där lydigt och väntade. Hade det varit jag och hade det varit i andra sammanhang hade man börjat på utsatt tid så hade de som kom sent fått känna av att man kom försent och störde andra genom sin entré. Det är en pedagogisk effekt som funkar i andra sammanhang.
Slutligen, men det orkade jag inte framföra i utvärderingen, är det pinsamt hur folk åker till årsmöten utan anteckningshjälpmedel och tillgängliga handlingar utan mötesordförande måste läsa upp allting. Inte nog med det. I slutet på varje pass upprepar man nästa programpunkt som om det vore ett dagis, trots att alla fått program utskickade både via epost och utdelat i punktskrift. Så någon tillgänglighet rörde det sig inte om.
Tyvärr är detta inget unikt från denna kurs utan ett vanligt förekommande problem bland synskadade. Och jag tänker att det finns en viktig orsak att sköta detta bland annat som ledarhundsförare. Om man nu hävdar att hunden ska följa med på möten och andra evenemang så får man sköta hundhållningen så att man inte ständigt kommer försent eller avbryter för det kommer förknippas med funktionsh8indret och hunden. Och i vilket sammanhang kritiserar man en funktionshindrad som ständigt och jämt kommer försent eller går på möten och klagar och själv inte ens har med sig anteckningshjälpmedel?
Jag brukar försöka se saker positivt och hoppas inte jag uppfattas som någon gnällspik. Men detta gör mig irriterad eftersom samma grupp människor själva inte sparar på krutet när det gäller att gnälla på andras fördomar, okunskap och dumhet. Jag tror att det finns en stor brist i självinsikten och kunskapen hur andra ser på än och hur ens eget beteende uppfattas.
Så, även detta borde kanske blivit ett inlägg för sig eftersom det blev längre än själva berättande om kursen :)
Nu får man i alla fall åka hem och i morgon kör jag och Egge tillbaka båten. Ser ut att bli fint väder då med.
I helgen ska jag vara på kurs på Almåsa Konferens utanför Västerhaninge. Det är en kurs och ett årsmöte med Sveriges Ledarhundsförare – SLHF. Tidigare har man kunnat betala lite extra för att få eget rum men på grund av föreningens ekonomi är den möjligheten borta denna gång.
Egentligen gillar jag inte att dela rum med bekanta eller främmande även om man inte spenderar så mycket tid på rummet kanske.
Jag behövde ändå ta en tur med båten för att mer i detalj inspektera läckan vi upptäckte under hemresan och det är inte så långt från min båtplats upp till Almåsa.
Jag och Egge träffades efter jobbet och åkte ner till båten. Platsen jag har fått är jättebra på många sätt och helt enligt mina önskemål, långskeppsplats längs en utgångsbrygga. Men som varvspersonalen påpekade var båten aningen stor och det märktes när vi skulle ta oss ut. Vi skulle rakt ut åt styrbord och det fanns obefintligt utrymme bakåt och minimalt framåt och en båt med rak axel vrider man inte på en femöring :)
Efter en kort tur lite för långt in i vassen kom vi i alla fall ut och det kunde summeras med att — det här behöver vi träna mer på :)
Vi körde sakta uppåt mot Almåsa. Jag demonterade golvplankor och vi tittade hur pass mycket det läckte in under gång. Precis som jag konstaterat tidigare var det roderhylsan som läckte. En packning som inte längre fungerar som den ska och förmodligen saknas fett i roderhylsan, hur man nu löser sådant utan fettnippel. Det är i vart fall något som får demonteras i vinter. Men att det pågått en stund var helt klart även om det kanske ökat under vår långa hemtransporten. Men någon hade försökt täta eller torka eftersom det låg stora mängder papper i botten. Men på den nivån det rann in nu hjälpte inget papper :) Att säga att det droppade vore en underdrift, men också att det sprutade in vore också att överdriva. Vid 8 knops fart var det 2 strålar från tätningen men det hann rinna undan bra och länspumpen tog hand om det.
När vi var nöjda med inspektionen var vi ändå halvvägs upp till Almåsa och beslutade att fortsätta sista biten. Det var aldrig någon faraoch läckaget upphörde när man stannade. Men det blir en av de sista turerna för i år för det är inte så sjömannamässigt att åka runt med en känd läcka.
Vi kom fram och lade till vid Almåsas bryggor i god ordning och planerad tid. Det var lugnt väder och en underbar septemberkväll. Vi förtöjde båten och ska nu åka hem. I morgon kommer jag tillbaka för kurs här ute och då hade jag tänkt sova i båten istället för att dela rum. Då hinner jag åtminstone övernatta i den innan säsongen är slut.
Straxt efter jul gick vår diskmaskin sönder. Vi köpte den begagnat av förra hyresgästen för en struntpeng och sedan dess har den gått i 1,5 år. Det var inte så länge som man hade hoppats för den där tusenlappen vi gav. Tömningspumpen gick sönder och det kändes inte aktuellt att laga den.
Diskmaskinen blev stående på sin post ändå ett halvår och åkte ut ur huset efter semestern. Tyvärr hade vi lite för bråttom att få ut den för att hinna ta ett foto av det som börjat bosätta sig inne i maskinen, men det luktade inte hallonkräm :)
Sedan dess har vi hankat oss fram med disk för hand och fördelningen vid diskbaljan har inte varit helt rättvis… Så här om veckan beställdes äntligen en ny maskin.
Det var inga stora problem att montera diskmaskinen, det gjorde jag själv även om det säkert inte är helt tillåtet. Men jag är rätt nojig när det gäller vatten och vilka skador det kan åstadkomma så jag lär nog hålla bra koll. Alla kopplingar passade och en nödvändig omvandlare för till-vattnet följde med. Annars hatar jag att leta sådant i butikerna. Det blir alltid fel!
När allt var klart fungerade det ändå inte till en början. Jag vred på vattenkranen för diskmaskinen men inget hände. Först trodde jag att jag trots allt inte var något VVS-ämne men efter att ha monterat isär kopplingarna och försiktigt vridit på vattnet visade det sig att inget vatten kom över huvud taget. Det var bara att kalla på bovärden för att laga kranen som hade gått sönder när jag stängde den vid demonteringen av den gamla diskmaskinen. Vilken jädra tur att den pajade i stängt läge :)
Nu är det i alla fall frid och fröjd i hushållet igen och alla är glada och nöjda!
Haha, det här börjar bli jobbigt och nerverna sitter snart utanpå kroppen eller hur man säger :)
Igår var det sagt att man skulle försöka ha ett nytt besked men det fanns utrymme för tveksamheter. Och telefonen var tyst och den har varit tyst även idag. Man kan anta att de jobbar på så gott det går och bland de 22 som gick vidare till slutcastingen ska 12 bort och är man 22 av 600 kvar så är det säkert svårt att välja. Jag har väldigt dålig koll på TV och de liknande program jag sett har man ju förstått att man försökt hitta människor för att göra bra TV, motsatser och udda. Här gör man säkerligen lite på samma sätt. Även om det inte är en tävling och man kanske inte direkt strävar efter att skapa konflikter så vill man nog ha lite olika typer av människor i gruppen. Därtill har man ju också funktionshindren att ta hänsyn till. Det ska vara blandat syn, rörelse och kanske hörsel och de olika individerna ska ju ha en chans att klara av strapatserna.
Jag vet fortfarande inte om jag är en av dem och just nu sniglar sig faktiskt tiden fram.
Det är två dagar kvar denna vecka och när den har gått är det bara 5 veckor kvar till avresedagen så produktionen har säkert bråda dagar :)
Shit, det är bara en vecka kvar och jag har haft en för lång paus i träningen! Jag sprang min senaste mil den 19:e augusti och bara den senaste veckan har jag väl något som kan likna en ursäkt eller förklaring till min uteblivna träning.
Jag har känt mig så trött och haft daglig huvudvärk, nästan som om något varit på väg i kroppen men inte velat bryta ut ordentligt. Jag tycker inte jag känt mig sjuk men alldeles för trött.
Går man och lägger sig vid 22-tiden på kvällarna och upp vid kl07 och ändå känner sig helt död så är det kanske inte helt bra.
Jag vill inte ens ta reda på när jag cyklade senast men det var allt för länge sedan. Och nästa lördag ska vi cykla 13,5 mil och helst med bra resultat. Jag hade inte varit lika orolig om jag löptränat kontinuerligt även om cykelträningen hade varit bra att komplettera med då det är lite andra muskler.
Men ikväll känns det klart bättre än på länge. Huvudvärken är nästan borta och suget att springa känns tydligt. Sätter jag igång idag så borde jag kunna hinna springa åtminstone 4 pass på en mil innan det är dags för en liten paus före loppet nästa lördag.
Så, nu är det verkligen inte många timmar kvar till sanningens minut :) Jag hämtade just ut mitt pass. Jag har inte ägt ett på många år. Vem vet om det kommer till användning nu, men det får vi snart reda på :)
Egentligen enda sedan första kontakten med produktionen av Mot Alla Odds har jag börjat söka på nätet efter spår av deltagarna från förra säsongen men det har varit ganska tunt. Det som funnits har varit det från media men jag var mer på jakt efter egna bloggar. Jag var och är grymt nyfiken på tankar och berättelser från före, under resan och hur livet påverkat de efteråt. Jag är mest fundersam på hur ”kändisskapet” ser ut efter en så stor TV-satsning som Mot Alla Odds ändå blev med 2,5 miljoner tittare.
Min egen tro kring det hela är väl att det kanske inte påverkar ens liv så väldigt mycket efteråt. Det är lite brus i media ett tag, några intervjuer och någon debatt som det blev i samband med förra säsongen men inte som om man deltagit i Robinson eller liknande.
Missförstå mig rätt, jag känner heller inte någon sådan längtan :) Samtidigt skulle det nog kännas konstigt om man visste att så många tittar på 10 avsnitt och sedan hände liksom ingenting :) I själva verket kanske jag har ett stort ego inom mig som gärna vill gå på kändisfester och hamna i TV-soffor och tycka och tänka om saker mellan himmel och jord? :)
Men jag har som sagt inte hittat så mycket. Jag tänkte först att det kunde bero på att man skrivit under någon tystnadsplikt där man inte får referera från resan och saker som händer runt omkring och sådant som inte visas i TV. Givetvis lär inlägg som detta inte få publiceras förrän man tillkännagivit deltagarna och givetvis inget från resan förrän programmet sänts, men sedan.
Men jag har inte heller hittat någon som bloggat före programmet börjat spelas in. Hade någon bloggat i 10 år och sedan plötsligt tystnat ett halvår eller börjat skriva om väder och vind men inte ett ord om ens deltagande i programmet så hade man kanske kunnat börja misstänka något. Sedan är jag tveksam till om sådana tystnadskontrakt förekommer i Sverige och om det ens är lagligt.
Däremot hittar jag en blogg som startats efter programmet spelats in och även om det saknas detaljer i bloggen verkar det mer ha med personens intresse för att blogga att göra än något annat.
Jag hittade Lena Nordqvists blogg. I skrivandets stund har hon dock inte publicerat något sedan i maj.
Så jag valde att söka upp några av dem mer aktivt och vad är mer självklart än att leta på Facebook? Det behövdes inte så lång tid förrän jag hittade mina tre favoriter. Jag skickade ett meddelande till dem så får vi se om jag får något svar.
Här sitter jag och tuggar i mig min lunch en helt vanlig måndag. Det har blivit september och hösten känns helt klart om kvällarna nu.
Mitt liv har verkligen förändrats igen. Det låter som stora ord men livet kan förändras även i smått. Men vi anpassar oss så fort att man glömmer vändpunkterna.
Men man kan slås av dem när man äter kycklinggryta med ris, uppvärmd i microvågsugn direkt ur lådan. Att äta lunch är något jag inte slarvat med det gångna halvåret. Sedan jag bytte jobb har jag ätit varje dag, något som verkligen inte hände förut. Idag skulle jag ha mycket svårt att genomleva en hel arbetsdag utan att äta och äta lunch har blivit gott och känns viktigt igen. Bara av den enkla anledningen att man byter jobb. Säg är det inte märkligt? :)
Det som framför allt förändrats är att jag plötsligt har att göra var dag. Förutom några dagar när jag gick tillbaka till jobbet efter semestern lite för tidigt, har jag haft 2 helt tomma dagar, utan inbokade klienter. Då har det känts som lyx, eller snarare värdefull tid då man kunnat göra annat som släpat efter. Annars har tempot varit högt och bra och så mycket som jag haft att göra det senaste halvåret har jag nog inte gjort de senaste 4 åren i antal uppdrag räknat. Tro fan att man blir hungrig! :)
Men det är klart att det är svårt att uppskatta jobbet som det var tidigare med för lite att göra, ständig oro inför framtiden, bara en enda kollega att ventilera med dagarna i enda i sex långa år och där lunchen bara var ett långt ledigt pass som avlöste en lång, tråkig och oftast ledig förmiddag. Många sa att jag hade det bra, slappt och fritt och jag trodde själv att den här omställningen skulle vara jobbig. Men jag hade fel som tur var. Lite rutiner och regelbunden sysselsättning var riktigt skönt.
Så därför sitter jag här och äter och njuter av lugnet och lunchrasten. Kaffet har jag dragit ner på till ett minimum, oftast bara en kopp på morgonen och max en under dagen, ibland ingen och jag undrar över varför det känns helt OK? :)
I början på sommaren startade Sveriges Ledarhundsförare – SLHF en namninsamling för ett förbud mot diskriminering av ledarhundsförare. Detta för att det är så svårt att använda det utomordentliga hjälpmedlet ledarhunden som ett orienteringshjälpmedel idag. Man blir ofta nekad tillträde till arbete, studier, nöjesliv och andra samhällsfunktioner med hänvisning till allergi och hygien.
Idag finns undantag för ledarhundar i serveringslokaler i livsmedelslagen men skrivningen är så vag och ger näringsidkare möjlighet ändå att neka. På detta sätt vill vi försöka påverka så att lagen blir tydligare och även ledarhundsförare omfattas av diskrimineringslagstiftningen.
Igår fick en väninna som också är ledarhundsförare besök av TV4 med anledning av att man uppmärksammmade namninsamlingen. Inslaget fick stort utrymme i dagens TV4 nyheter och det är väldigt roligt och ovanligt att frågor som rör ledarhundar tas upp i media på det här viset.
Så vitt jag kan se ökade namninsamlingen med 200 namn bara idag och det är bara att hoppas att det fortsätter öka.
Idag har jag och Egge anmält oss till cykelloppet Roslagshösten 2012. Det är ett cykellopp på 135KM med start och mål i Upplands Väsby. Det blir det längsta jag någonsin cyklat i ett streck och även om det nästan är ett år tills vi ska cykla Vätternrundan 2013 så blir det ett litet smakprov.
Nu när vi betalt och det i princip inte finns någon återvändo dök det upp lite fjärilar i magen. Maxtiden för loppet är 7 timmar vilket kräver en minsta genomsnittshastighet på 20KM/h. Det borde vi klara men kanske inte med så värst stor marginal. När vi cyklat våra kortare rundor har vi legat runt 22KM/h men det har heller inte varit så mycket landsväg. Mycket trafik och ganska ordentliga backar.
Men jag gillar utmaningar av den här typen och som vanligt, vad är det värsta som kan hända? Att man får bryta och det kan ju ske även av tekniska skäl att man får punktering eller liknande. Och tar man sig inte i mål på 7 timmar så vet man att man måste träna mera :)
Idag skulle det alltså vara dagen D då vi skulle få veta om man gått vidare eller inte. Jag kan tänka mig att det är viktigt att ha deltagarna klara så fort som möjligt eftersom det helt säkert är en hel del förberedelser och bara lite drygt 6 veckor kvar tills avresedagen.
Och telefonen ringde så klart men det var lite av ett antiklimax :) Den vänliga och alltid lika glada castingansvariga tjejen meddelade att man tyvärr inte var helt klar ännu och att dagen D var framflyttad till tisdag. Man var i full gång så klart och hade redan börjat säga nej till några men jag var alltså inte en av dessa :) Det var givetvis väldigt roligt och oroande på en gång, jag vet inte vilket som är starkast :)
I kroppen kryper det av iver och spänning blandat med tvivel och oro. Vad har jag givit mig in på och hur kommer det att vara? Hur kommer jag att vara? Och inte minst, hur kommer det att bli sen? Jag har nog ett åtminstone litet kontrollbehov över att veta hur saker ska vara. Men kommer jag med vet jag verkligen ingenting. Skrämmande och tjusande!
Att eller att inte, det är frågan alltså ytterligare ett par dagar till. Därefter finns bara ett av alternativen kvar att fundera vidare över. Det är tur att man har ett jobb som sysselsätter hjärnan så det inte blir overload … :)
Kvällen har jag spenderat med Frans och hans son i en lastbil :) Vi körde material till båtens vintertäckställning och det blev några turer fram och tillbaka. Totalt fick vi nog ihop 20 mil där men allt går fort i trevligt sällskap och med kaffe och bullar från OKQ8 :)
[tags]Bil, Lastbil, Stockholm, Båt, Båtar, Båtliv[/tags]
Shit, helt plötsligt verkar det bli allvar! Under våren när cykeln plockades fram pratade vi om att cykla halva Vätternrundan, 15 mil sommaren 2012 och tyckte det verkade otäckt långt. Sedan dess har vi cyklat runt 60 mil, faktiskt utan någon större ansträngning och pratet om att halva Vättern var för mesig började :)
Hela Vättern är 30 mil! Det är ganska långt! Det jag hittills cyklat som längst är 8 mil och även om det var jobbigt så var det inte mördande. Men 8 mil är inte ens en tredjedel av streckan :)
Plötsligt har vi nu gått samman med ett gäng jag och min cykelpartner Egge och boendet är bokat och betalt och då är det på riktigt och inte bara snack längre! Helt sjukt! Det är förvisso en lång höst, vinter och vår tills dess så det är gott om träningstid och det lär bli en upplevelse. Jag får cykla så länge det går, fortsätta slita på löpbandet och träningscykla inomhus när det blir för kallt för att cykla ute och sedan återuppta den riktiga cyklingen igen så fort vintern lägger sig. Kombinerat med styrketräning och god kosthållning. För jag ska runt på en tid som jag inte ska behöva skämmas över :)
