Kategori: Musik

Det blev andra konserten med Lustans Lakejer för mig i år. Av en ren tillfällighet hade jag möjlighet att se dom igen, denna gång i Norrköping.

Första gången var på Nalen i Stockholm för ganska precis en månad sedan. Det var en vansinnigt bra spelning och jag var lycklig.

Idag var det också bra. Något mindre publik och mindre drag. Dessutom tyckte jag det var något vaj med ljudet så att ibland vissa instrument så som gitarr och keyboard försvann ibland. Lokalen var väl inte heller helt optimal. Men bandet gjorde strålande ifrån sig igen. Något mindre mellanprat mellan låtarna.

Fortfarande fascinerande hur starkt sånt här kan vara för mig. En del minnen och upplevelser sköljer över mig så starkt att det blir svårt att hålla tårarna borta.

Nu ser jag verkligen fram emot den utlovade turnén i höst då man firar 35 år för skivan En Plats I Solen. :)

[tags]Musik, Lustans Lakejer, Norrköping[/tags]

Ikväll var det dags för ännu en jubileiumkonsert, Kajsa och Malena^W vars album ”Historier från en väg” som släpptes 1986 firar 30 år. Jag missade deras spelning i Stockholm som var samma kväll som Lustans Lakejer spelade på Nalen i Stockholm och firade 35-årsjubileet av skivan ”Uppdrag i geneve”. Det hade varit svårt att välja om det inte varit så att jag redan köpt biljetter till Lustans Lakejer. Och båda banden skulle ändå göra fler konserter. Så ikväll blev det till att ta pendeltåget till Uppsala för lite nostalgikickar.

Tant Strul, Kajsa och Malena och senare Kajsa Grytt har haft en stor plats hos mig. Jag har inte varit på så många konserter, men en minns jag särskilt. Året måste ha varit 1989 eller möjligen 1990. Kajsa hade övergått till solokarriär och spelade på en krog i Stockholm. Jag var 17 år och var där med en kompis. Jag minns att jag och min kompis sprang runt på någon undervåning för att hitta Kajsa och få en autograf. Jag träffade henne med en gallergrind mellan oss och jag fick hennes autograf på en lapp och på armen. Lappen har jag kvar men namnteckningen på armen försvann med tiden även om jag gjorde mitt bästa för att behålla den länge. :)

Deras musik spelas här hemma ganska ofta fortfarande och det var så klart häftigt att se dom igen. Mycket prat och lite poesi mellan låtarna gav en trevlig stämning.

Nu rullar pendeltåget söderut igen och även om det blir sent i säng var det värt det.

[tags]Musik, Kajsa Grytt, tant Strul, Kajsa och Malena[/tags]

Igår kväll var så äntligen dags för konsert på Nalen i Stockholm. På scen 80-talsbandet Lustans lakejer^W. Deras turné började redan i höstas då den första skivan, ”Uppdrag I Geneve” firade 35 år. Planen var att gå och se om dom på Nalen redan då, men den konserten blev slutsåld. När det sattes in en extrakonsert var jag och kompisen lite snabbare och fick biljetter.

När bandet entrade scenen och drog igång med första låten gick det som rysningar längs ryggraden och jag kände mig alldeles knäsvag. Musik kan framkalla så otroligt starka känslor hos mig och eftersom jag har en stark fallenhet för nostalgi, blev detta en optimal kombo.

Ibland blir det så starkt att man kan minnas platser, människor och till och med samtalsämnen från olika situationer. Jag kan till och med ofta framkalla exakt hur jag mådde och kände mig då. Det blir som att kastas raka vägen tillbaka och det känns hur äkta som helst. Jag tog ofta till musiken för att hantera olika saker när det hände starka saker i livet så nästan varje låt på dessa skivor har sin egen historia.

Ljudet var perfekt och bandet är grymt bra live, ännu bättre än på album. I mitt tycke hamnade vi lite långt bak och hade för min del kunnat avancera lite längre fram. Publiken i dom bakre regionerna var lite segare än dom längre fram och det var inte lika många som sjöng med där.

Kvällen hade aldrig behövt ta slut. Nu spelade bandet ganska många låtar mer än den tänkta skivan så det blev verkligen valuta för pengarna. Men mot slutet sa Johan Kinde att vi ses i höst igen. Om det var ett allvarligt löfte att även fira nästa skiva vet jag inte, men hoppas kan man ju alltid.

[tags]Musik, Konsert, Nalen, Lustans Lakejer[/tags]

Idag släpptes new wave-bandet LUstans Lakejer^W en ny singel, ”Begärets Dunkla Mål” från det kommande albumet ”Ett Halvt Sekel Av Sex”. Låten är en ny tolkning av en gammal låt från albumet ”Lustans Lakejer” som gavs ut 1981.

Först två exempel från Youtube hur den ursprungliga versionen lät. Först en live-version från TV-programmet Norrsken:

Underbart. Sedan albumversionen:

För mig som är ett stort fan till gruppen sedan 80-talet, har låten haft sin egen betydelse och framkallat sina egna speciella känslor. Men den versionen var känslan av äventyr, ungdom, agenter, lyx och flärd och inte minst spänning.

Nu är alltså ett nytt album på väg och idag släpptes den första singeln med en ny tolkning av den här låten. Jag blev helt fängslad när jag hörde det. Det var så fascinerande hur samma låt kunde framkalla helt ny tolkning och nya känslor. Både jag och Johan Kinde har blivit drygt 30 år äldre och det nya soundet på låten gav åtminstone mig en helt ny känsla av bitterljuva minnen från en spännande tid för länge sedan som på något vis summeras långt senare i livet, vilket det säkert också är även om texterna byggde på en fantasivärld. Samma känsla har jag fått av flera av Lustnas Lakejers nya alster.

Jag ser fram vansinnigt mycket mot det nya albumet och är väldigt nyfiken på vad det kommer innehålla och hur det kommer låta.

Så här låter den nya versionen. Lyssna och njut:

[tags]Musik, Johan Kinde, Lustans Lakejer[/tags]

Det var ett tag sedan jag senast tog tvärflöjtslektioner. Då, 2009 köpte jag en ny egen flöjt och tog några lektioner för att komma igång igen. Det visade sig då att jag lärt in fel grepp under alla år då jag var helt självlärd på syrrans flöjt som tonåring.

det finns väl flera skäl till varför jag ändå inte kom igång efter dom där lektionerna. Läraren var kanon och pedagogisk men bodde på ”fel sida” stan för att det skulle vara praktiskt. Det har också känts svårt att få tid och framför allt en plats att öva på någorlunda ifred. Det finns aldrig något tomt rum att vara i. Jag hade också behövt fler lektioner för att få upp ett bra flyt.

Men nu är det dags igen för ett nytt försök. Jag har ändå kunnat spela ganska avancerat och tvärflöjt är ett av dom vackraste instrumenten jag vet. Flöjten har legat här och jag har pillat på den ibland och suget har alltid funnits där.

Nu ska jag få lite hjälp igång igen av en otroligt duktig flöjtist som också själv har en synnedsättning. Det ska bli kul och jag hoppas jag kan hitta tid och plats att träna mer på.

[tags]Musik, Musikinstrument, Instrument, Blåsinstrument, Tvärflöjt, Flöjt, Sopranflöjt[/tags]

Jag blev ganska glad när Apple lanserade itunes Match i Sverige och jag var väldigt snabb att teckna upp mig på ett abonnemang. Tanken var att kunna byta ut mina gamla MP3-filer som jag lagt ner så mycket möda på att rippa för ett antal år sedan och få dem i lite högre kvalitet.

Med iTunes Match laddas ens musikbibliotek upp till molnet och jämförs med det som finns i Apples enorma musikutbud. Dom artister och album som finns hos Apple, matchas med mina MP3-filer och man är sedan fri att ladda ner samma låt utan kopieringsskydd i Apples AAC-format i 256kbit.

För mig skulle det passa ganska bra. När jag rippade alla mina dryga 500 CD-skivor valde jag att rippa i Mp3-format och lägre kvalitet för att spara diskutrymme och processen lite snabbare. Med tiden ångrade jag mig eftersom jag i en del spår med blotta hörseln kunde höra den låga busiga kvaliteten.

Nu när det har gått ungefär ett och ett halvt år känner jag mig ändå lite besviken. En hel del album har matchas och jag har bytt ut dom gamla filerna vart efter. Något album i veckan när tiden funnits och andan fallit på. Men tjänsten är inte så perfekt. Det som stör mig mest av allt är att den ibland inte matchar hela album trots att albumen finns hos Apple. Den kan matcha 8 av 10 låtar men inte lyckas matcha resten och då är det ingen mening att bara byta ut delar av albumen. Ibland har det varit logiska förklaringar som när endast en eller ett par låtar på ett album matchas. Då har just det albumet inte funnits hos Apple, men låtarna förekommer på andra samlingsskivor.

Jag har läst runt lite på nätet för att hitta lösningar på problemet. Jag verkar verkligen inte vara ensam om fenomenet då det verkar vara en av buggarna som stör användarna mest. en del förslag går ut på att konvertera MP3-filer som inte matchas till AAC-filer i iTunes och att tjänsten då har lättare att matcha spåren. en del har upplevt att det fungerat bättre om MP3-filerna varit i lägre kvalitet och dom konverterade AAC-filerna blivit i högre kvalitet och därmed matchats. Det har inte fungerat för mig. Alla mina MP3-filer rippades i 192Kbit vilket inte är så låg kvalitet. Men även om jag konverterat dom filer som Apple inte kunnat matcha så har det inte hjälpt.

Andra förslag har gått ut på att tidslängden på spåren av någon anledning inte stämt överens, om ens eget spår varit någon sekund längre eller kortare än det som finns i Apples databas. Då har man fått tipset att ändra tidslängden i en ljudredigerare för att den ska stämma överens. Dom spår jag kontrollerat har inte haft fel tidslängd och i mitt musikbibliotek är det så pass många spår som inte matchat att jag omöjligt kan sitta och redigera och konvertera om filer för att det eventuellt ska fungera.

Kanske borde Apple bredda sin algoritm lite. Om tjänsten noterar att jag har alla spår i ett album men att några av någon anledning inte matchar, borde datorerna kunna kika lite extra på dessa låtar. Jag antar att man förutom längd och bithastighet också jämför ljudkurvorna i filerna och då kan det inte vara så stora skillnader. Det kan kanske också bero på gamla album och inspelningar som under åren fått sig en uppfräschning rent ljudkvalitetsmässigt och då borde tjänsten även ta hänsyn till detta.
Så nu sitter jag med en drös album som jag gärna skulle förnya med lite bättre filer men där det inte går för att ett eller flera spår inte matchas. Klart irriterande. Min förhoppning var att detta skulle bli bättre i och med lanseringen av Apples nya musiktjänst Apple Musik, men så verkar inte vara fallet.

[tags]Apple, Apple Music, iTunes, itunes Match, itunes Matchning, Musik[/tags]

Ikväll är vi på Tele2 Arena på invigningen. Kvällen började med middag på min favoritrestaurang med grekisk mat på Södermalm. Sedan promenerade vi de knappa 3 kilometrarna bort till Globen och Tele2 Arena.

Vi kom ganska precis lagom till kl20 då Robyn klev upp på scenen. Jag kan tycka att hon är en duktig artist men stilen är inte riktigt min. Tydligen en bra ljusshow också som jag ju inte kan ta del av.

Kl21 klev Lars Winnerbäck upp på scenen. Bandet bestod av mestadels nya namn för mig. Endast Johan Persson kände jag igen från gamla Hovet. Jag vet inte om det var ljudet eller mina öron, men jag tyckte det lät lite osynkat och skramligt periodvis. Men det kan vara det att Winnerbäck för mig är betydligt mindre ställen med tajtare och mer kompakt ljud. Jag har aldrig varit något fan av konserter på arenor av den storleken.

Men Winnerbäck är fantastiskt bra och min absoluta favorit och jag ser mycket fram emot singeln som släpps digitalt imorgon och skivan som beräknas i mitten på september, den 18:e om jag inte minns fel.

Kl22 var det slutligen dags för Kent, ett annat klart favoritband. De däremot hade ett i mitt tycke bättre ljud även om det mesta vid det laget skar i öronen trots proppar i öronen. Det bandet är grymt bra live och det sägs att de inte repat så mycket på sista tiden och ändå lät det väldigt samlat och perfekt.

Eftersom jag inte hade några öronproppar tog jag mina lurar till mobilen som faktiskt fungerade riktigt bra. Med öronproppar tycker jag man blir ännu dövare och att det mesta av känslan försvinner. Men jag anar att jag har sämre hörsel nu, på grund av ålder eller för många punkkonserter under åren vet jag inte.

23:10 var det slut efter 2 extranummer. och nu är det bara att följa strömmen mot tvärbanan för att ta sig till Årstaberg och pendeltåget hem. Det är inte bara vi här ikväll :) Men jag har ändå fått gå på röda mattan utan att vara det minsta VIP :) Men man vill ju kännas hur de har det, de som får gå där på riktigt :)

[tags]Musik, Konsert, Robyn, Kent, Lars Winnerbäck, Globen, Tele2 Arena, Globenområdet, Invigning, VIP, Röda Mattan, Ljud, Hörsel, Öron, Öronproppar[/tags]

När jag var 16 och fortfarande bodde hemma lånade jag min fostersyster Camillas tvärflöjt. Det var ett av de vackraste instrument jag visste och jag lärde mig spela på egen hand efter en ”crashcourse” hos syrran. Det handlade mest om hur man skulle hålla tvärflöjten och rätt fingersättning, hur man tog isär och gjorde ren flöjten. Resten fick jag lära mig på egen hand.

Ett par år senare fick jag hjälp av en väninna som var mycket duktig på tvärflöjt att lära mig några ytterligare bra saker. Kort därefter fick jag lämna tillbaka flöjten för min syster ville ha igen den. Det var inte mycket att säga om det, det var ju hennes.

Många år senare tog jag tag i det igen och köpte en flöjt. Mycket satt kvar i händerna men jag valde ändå att ta några inledande tvärflöjtslektioner. Det var nog tur för jag hade lite fel fingersättning som jag dessutom tränat in under alla år. Men det var inte jättesvårt att ändra till rätt fingersättning eftersom den rätta kändes mer naturlig.

Jag pendlade långt från södra till norra Stockholm för att ta lektionerna och jag hittade en bra lärarinna som både kunde undervisa i flöjt och dessutom med en bra pedagogik som fungerade för mig som synskadad.

Jag var väl ingen mönsterelev men för mig var det ett strålande sätt att komma igång igen. Fem lektioner blev det totalt och jag hade önskat att jag fortsatt lite till eftersom det inte heller var särskilt dyrt. Jag kan ju alltid återuppta lektionerna.

På min första lektion hade jag en dröm som jag framförde. Att spela som James Galway är naturligtvis omöjligt, men att kunna spela Johann Sebastian Bachs Siciliana #1031 var min högsta önskan och den uppfylldes!

Nu har spelandet åter blivit ganska sällsynt som det ofta blir. Jag har svårt att hitta tiden i fred och lugn och ro som det så ofta blir. Jag skulle säkert åter behöva ta några lektioner för att både få inspiration och mer teknik. Men vi får se hur det blir.

I dagarna åkte flöjten fram igen och det är som att lära sig cykla, har man en gång lärt sig så kan man även om jag helt klart tappat en del igen.

http://open.spotify.com/track/1IbmFWmIEZJVefbwox883w

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen, Flöjt, Tvärflöjt[/tags]

Tekla var en skånsk artist som dök upp för första gången 1992. Hon sjöng på skånska och hennes texter handlade ofta om kärlek, livet och vänskap. Jag har alltid tyckt att idoldyrkan har varit lite fånigt och obegripligt. Tonårsbrudar som skriker och gråter av blotta åsynen av sin idol. Ändå fick jag en släng av idoldyrkan när jag började lyssna på Tekla. Ni som upplevt det någon gång vet precis hur det är. Man lever, sover och andas texterna och musiken. Tjejer kanske fantiserar om ett förhållande och jag ska väl inte säga att jag inte gjorde det en kort period, men framför allt dagdrömde jag om att vara gitarrist i hennes band :)

Jag var 19 år och det var sommar 1992. Jag hade bott i egen lägenhet ett år och kände mig rätt ensam trots att jag ändå fått ganska många och bra vänner i och med gymnasiet. Men jag hade mycket egen tid att fördriva och trots att jag hade vänner i skolan hände inte så mycket på min fritid. Jag hade mestadels mina böcker och min musik.

Jag deltog i den tidens sociala medier som var uppringda så kallade BBSer som var en enklare variant av dagens forum på internet. Jag satt i ett musikforum och skrev om hur bra Tekla var när jag plötsligt fick för mig att leka musikjournalist, försöka få intervjua henne och skriva en artikel i forumet. Det är klart att det var en lösning på min idoldröm att få träffa henne :)

Jag skrev ett brev och postade till hennes skivbolag. Jag gav ut en rad telefonnummer. Jag kan skratta generat åt det idag men jag skrev nog ungefär såhär:

Om jag inte nås hemma på nummer XXX, så nås jag på mobilen XXX men just mellan datumen XX och YY är jag hos mamma och pappa på landet och nås på telefonnummer XXX.

tyvärr har jag inte någon kopia av brevet kvar, eller tursamt nog för jag vill verkligen inte läsa det :) När brevet var postat skämdes jag och hoppades att hon aldrig skulle höra av sig. Det fanns goda förutsättningar till att hon inte skulle det för jag tyckte själv det lös igenom alldeles förbaskat tydligt att jag minsann bara var en privatperson med idolgriller. Jag utgav mig i och för sig inte för att komma från någon tidning.

Jag satt på landet ute på Muskö söder om Stockholm och tittade på TV med mina föräldrar då telefonen plötsligt ringde. En tyst, ganska blyg skånsk stämma presenterade sig och tackade för brevet. Något rödare ansikte och högre puls har säkert inte uppmätts på den ön det årtiondet, det är jag säker på :)

Om det var pinsamt när brevet skickades och Tekla ringde, var det inget emot hur det blev sen när vi väl sågs. Först bestämde vi att ses på Kafé Anno vid Slussen i Stockholm men det ändrades sedan till en kiosk vid Östra Station. Jag hade inte ledarhund på den tiden utan tog mig fram med vit käpp och jag tror Östra station bestämdes för att det var där mina tåg från Åkersberga anlände.

Det var en oerhört tuff tid ekonomiskt för mig. Jag hade vid den tiden på månaden precis 0 kronor kvar. När hon frågade om jag ville ha något att dricka, avböjde jag och försökte få det att låta som att jag inte var törstig. Hon köpte en dricka även till mig :$

Jag hade verkligen förberett frågor. Hur bra och musikjournalistiskt gångbara de var vet jag inte men hur som helst glömde jag blocket hemma av ren nervositet. Men jag hade ju jobbat med de en stund och kunde de bra utantill. Jag spelade in intervjun på en liten kassettbandspelare men redan vid fjärde eller femte frågan dog batterierna i spelaren… Hade jag haft en praktisk möjlighet att skjuta mig själv där och då hade jag gjort det… :) Jag tyckte då att jag gått för långt och varit för impulsiv och hade nyktrat till betänkligt från mitt idolrus. Jag skämdes och tänkte att hon nog måste tycka jag var komplett störd…

När jag kom hem rev jag frågorna och kastade det påbörjade kassettbandet. Jag tänkte att jag skulle ha kvar hennes röst som ett minne ett kort ögonblick, men lät kassettbandet falla ner i soporna efter att ha nypt mig hårt i armen och påmint mig om hur fruktansvärt pinsam jag var…

Jag fortsatte lyssna på hennes musik och kan än idag plocka fram gitarren och spela till något av favoritspåren. Jag har fortfarande lätt att skämmas för vad jag gjorde då som 19-åring och jag försöker verkligen påminna mig innan jag hånar galenskapen i idoldyrkan.

Tekla, som egentligen hette Pernilla har helt säkert glömt händelsen och det är jag tacksam för :)

Låten ”hjälp mig” från skivan ”ORangea blad” beskrev väldigt bra hur det kändes då.

Här finns ett blogginlägg där man diskuterar vad det blev av artisten Tekla, Klocklös i tiden:

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Jag är väldigt fascinerad över hur vi människor kan koppla minnen till musik. Den där skolavslutningen, festen, kyssen, semestern, vädret eller vad som helst starkt man upplevt. Ikväll som många andra kvällar fastnade jag i soffan och bläddrade runt i min musiksamling som minst sagt är ganska omfattande och bred. Den återspeglar 30 år av musiksmak som förändrats ständigt. Där finns klassiskt, rock, punk, smörig POP, jazz, 60-, 70-, 80-, 90- och 2000-tal, ja allt möjligt.

I några inlägg framöver tänkte jag dela med mig av några av minnena och musiken kopplade till dem.

Året måste ha varit 1982 eller 1983 och jag gick på lågstadiet på Tomtebodaskolan^W, en specialskola i internatform för synskadade elever. Då var det rullband, kassett och vinyl-skivor som gällde och jag fick någon gång där en grammofon av min farfar, en grammofon med inbyggd FM-radio och en back skivor. Jag var världens lyckligaste!

Jag kanske gick i tredje klass och en av mina bästa vänner hette Tord och kom från Öland och gick i högstadiet, nionde eller tionde året. Ja det var upp till årskurs tio på den specialskolan för att första året ansågs likställt med dagis, eller förskola som det skulle hetat idag. Han kunde väldigt mycket, bland annat om bilar vilket i och för sig inte var ovanligt bland mina synskadade vänner på den tiden. Många snöade in på något och bilar hörde till det vanliga. Han kunde höra på en bil som stod och brummade vilken modell och ofta också årsmodell och berätta om motorerna som satt i bilarna. Jag tyckte hans kunskaper var superintressanta men jag hade inte samma intresse och lärde mig nog inte så mycket.

Tomtebodaskolan som ligger i Solna i Stockholm ligger alldeles invid järnvägen. Väldigt många tåg och spår passerar där varje dygn. Tord kunde otroligt mycket om tåg och det som skrämde och tjusade mig väldigt mycket då, starkströmsmatningen till tågen. Det kanske var för att det där fräsande ljudet från ledningarna på vintern lät otäckt och jag visste att man dör av det.

Men Tord kunde också engelska. Vi satt ofta på mitt rum nere på elevhemmen på kvällar och ibland helger och lyssnade på musik. Och det vi lyssnade på var det som fanns i min musiksamling som jag fått av min farfar hemifrån.

En väldigt välanvänd skiva med The Boppers^W snurrade ständigt på skivtallriken. Låten ”Tell Laura I Love Her” tyckte jag var så sorglig. Tord och jag kunde sitta och lyssna på låten om och om igen och jag tröttnade aldrig på att höra honom översätta den sorgliga och tragiska texten om ett förälskat par. Killen anmäler sig till en biltävling och bilen slår runt och börjar brinna. Den döende killen framför sin sista hälsning till sin älskade Laura.

Den romantiska, vemodiga ådran fanns i mig redan då. När jag hör den här låten idag snurrar den inte längre på en knasstrig 33-varvare utan streamas i hög kvalitet från musiktjänsten Spotify och det känns ju lite absurt. Men låten får mig att minnas mitt rum i raden av elevhem alldeles invid järnvägen vid Tomteboda, gångvägen upp till skolbyggnaden, doften, av hägg om våren och den kusliga känslan med knasstret från högspänningsledningarna nere vid järnvägen när tågen passerade och jag kunde gå där alldeles själv på väg från skolan eller någon aktivitet.

Den här låten kommer för alltid förknippas med den tiden, den platsen och Tord från Öland… och tågen som passerade.

http://open.spotify.com/track/5viYRSwucluPrLq7jRRPfh

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Musik har alltid varit väldigt viktigt för mig. Förutom att bara lyssna på musik, har det hänt en massa saker i livet som på endera sättet förknippats med musik. Man kan gå hem genom regnet, nyligen dumpad med en viss låt i hörlurarna och den låten är kanske för alltid förknippad med just den händelsen, eller något händer som blir en milstolpe i livet då just en viss skiva spelades ofta i ens tillvaro.

Jag tänkte skriva lite om den musik som påverkat och påminner mig om händelser i livet. Jag kan ibland sitta med musik i öronen och minnas platser, människor, röster och ibland lukter av något som hände för mycket länge sen. En känsla som var väldigt stark som går att framkalla med just den där låten eller artisten.

Ofta så kommer jag också ihåg väldigt mycket runt omkring dessa händelser. Om något hände på ett läger eller en resa, kan jag minnas månaderna före, resan dit och hem och tiden efteråt.

Jag inser nu när idéerna skrivs ner att mycket handlar om min barn- och ungdom och jag inser också att en del som läser detta kommer bli glada, medan andra kan känna sig utpekade och påminda om mindre roliga episoder. Men det var så det var baserat på mina minnen och upplevelser och jag ska försöka skriva så respektfullt som möjligt. Men jag känner att jag måste skriva om det eftersom det återkommer hela tiden och trycker på och vill ut. Och kanske kan jag lära mig något själv som jag ännu inte lyckats lära mig och kanske kan andra ha nytta av mina erfarenheter eller bara känna att det finns fler som upplevt samma saker.

det blir ett sätt att skriva om delar av min barn- och ungdom ur ett musikperspektiv. får se hur det går!

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Ikväll var det dags för en liten höjdpunkt i tillvaron! Mitt gamla idolband Coca Carola spelade på Kafé 44.

Det var ett antal år sedan nu Coca Carola splittrades och det klart att man gått och väntat på en återförening i någon form och nu kom den äntligen, ett sorts genrep inför konserten på Peace and Love-festivalen senare i juni.

Kafé 44 på söder i Stockholm är kanske inte jordens bästa konsertlokal, det har jag aldrig tyckt. Nu är jag äldre och antagligen tråkigare och just den åsikten har inte förändrats. Att gå på punkkonsert alkoholfritt var också en ny erfarenhet. åtminstone förr hängde ju sådana konserter väldigt mycket ihop med pilsner.

Fördelen med dagens spelning blev istället att det fanns barn i lokalen vilket även det var väldigt udda men gulligt. Särskilt när någon i bandet vars barn stod och skrek ”hej pappa!” vilket var ett tydligt tecken på att det inte bara är jag som blivit äldre :)

Jag tyckte det var mycket tråkigt när Coca Carola splittrades och en tidsålder gick i graven, men jag vet ju att allt inte kan pågå i evighet. Just därför var det en riktig nostalgitripp att få se dem live igen och trots flera års uppehåll var dem tighta som vanligt och som sångaren Curre mycket riktigt påpekade, texter skrivna för 10–20 år sen är lika aktuella idag.

Efter spelningen blev det att gå vidare till annan lokal för att få den där saknade kalla ölen och för att låta öronen hämta sig lite. Trots att jag stod längst bak borde man kanske haft proppar. Jag tycker sånt tar bort mycket av det bra ljudet, men som idag, om det berodde på lokal eller skadade öron, skrällde det lite för mycket.

[tags]Musik, Punk, Konsert, Coca Carola, Åkersberga, Kafe 44[/tags]