Nomell.Se

Äntligen dags för årets Vätternrunda, min tredje i ordningen. Den här gången var det jag, min pilot Thomas och Mattias ”MP” Pålsson som singelcyklist som lastade oss i bil och cyklarna på taket runt fredag lunch och styrde söderut mot Motala. Både väderleksprognosen och vädret i verkligheten såg lysande ut och jag gladdes åt att slippa oroa mig för köld, vind och väta, mina tre hatobjekt i nämnd ordning.

På vägen ner diskuterade vi upplägget, om vi skulle byta vår starttid från 02:00 på natten mot lördag mot något mer humant, men enades om att köra på ordinarie tid. Vi bestämde också att ha ett mål att hänga ihop samt att försöka köra rundan på under 11 timmar, något som kändes rimligt för alla. MP körde sin första runda, så min önskan att komma in under 9 timmar fick skjutas på framtiden.

I Motala inkvarterade vi oss i en lägenhet centralt i motala som vi hyr nu för andra året i rad. En knapp kilometer ner till start är väldigt bekvämt. När vi burit in cyklar och packning bestämde vi träff med Rickard Forshäll, min kompis från Mot Alla Odds 2013 och hans gäng på 4 personer. Vi handlade lite frukost och fredagsmys, kvitterade ut våra nummerlappar och han gå ett kort varv i mässtältet innan vi träffades på torget i Motala och styrde stegen mot en pizzeria nära vårt boende för att äta en stadig pasta. Rickards gäng startade 40 minuter före oss så alla var ganska pigga på att komma i säng för en kortare vila innan start, så det blev ingen lång historia, men otroligt trevlig.

Jag kan inte säga det nog ofta, hur mycket jag beundrar Rickards inre och yttre styrka. Med sig hade han en syster och två kompisar som det inte var svårt att fatta tycke för. Efter lite prat och fotografering ute på gatan skildes vi åt med mina hot om att jag skulle flåsa honom i nacken under natten och att han aldrig skulle känna sig säker, trots sina 40 minuters försprång. :)

Det blev inte mycket sova den kvällen. Vi fixade i ordning cyklarna, tittade lite på TV och käkade chips och godis. Vid 23-tiden låg pojkarna i soffan i vardagsrummet och jag la mig på sovsäcken i sovrummet. Jag trodde det skulle bli svårt att blunda, men plötsligt var klockan 00:30 och väckarklockan ringde. ”Bara en snooze till…” Plötsligt var klockan 01:00 och MP står i dörren och säger något om att cykla.. Panik utbryter en stund för plötsligt är det lite bråttom. Byta om, äta grötfrukost och packa fickorna med energi och sedan ut genom dörren 40 minuter senare. Vi hann till och med spola av oss i duschen, riktigt bra jobbat. :)

Väl ut genom dörren började det kännas bra i kroppen igen. Den där lite pirriga ”tävlingskänslan” jag alltid får inför start även om det bara är ett motionslopp. Temperaturen är verkligen behaglig även om vi alla valde ben- och armväramre till slut och med en tunn vindjacka på kändes natten inte det minsta kall. Vi rullade ner till start och behövde inte vänta många minuter innan vi tog plats i startfållan. Vi såg inte till övriga paracyklister som skulle starta samma tid. Det skulle ha varit 4 handcyklister från Danmark och ett tandemteam från västkusten, men vi stod långt fram och måste ha missat dem.

Vi rullade iväg och ut i natten. Samma trevliga känsla, lukten av sval sommar, ljuden av däck mot asfalt, tickande frihjul och knäppande växlar, människor som pratar med varandra. Tätt med cyklister i början innan det glesar ut ute på landsvägen. Det är en känsla som jag fortfarande tycker är magisk och superhärlig.

Vår plan var att cykla raka spåret till Jönköping, 10 mil utan stopp. Men det blev ett stopp i Ödeshög för att en av oss behövde uträtta behov. När vi stod där kändes det fortfarande bara bra och inte det minsta kallt.

04:52 passerade vi tidtagningen vid Gyllene Uttern där vi gjorde ett kort stopp för att träffa MPs föräldrar som gått upp i ottan för att stå vid vägkanten och heja på oss. Riktigt trevligt av dom att ge sig ut så tidigt.

06:41 passerade vi tidtagningen i Bankeryd efter ett längre stopp i Jönköping där vi avstod från mat trots att vi bestämt det. Ingen kände sig speciellt hungrig ännu och bara ca 7 mil kvar till Hjo där det serverades lassagne. Till Hjo kom vi 08:28 och där blev ett långt stopp med mat. Vår plan att nå under 11 timmar hade vi givit upp. Stoppen hade varit för långa och den allmäna ursäkten blev vädret som var toppen. Solen hade börjat värma och jag kände mig mer lycklig över det än frustrerad över förbannelsen som alltid vilar över våra tidsplaner. Men så är det när man är flera och inte bestämmer sig för att gå in 100% för det man bestämt.

På depån i Boviken hann vi äntligen ifatt Rickard och hans kompis Daniel. Tjejerna i deras gäng hade vi passerat för ett antal timmar sedan. Rickard och Daniel hade som vi haft långa stopp samt punktering och stod nu och fixade en brusten eker vilket sinkat dom. Men dom var på otroligt gott humör och jag var väldigt glad att se dom. Vi bestämde att slå följe resten av vägen i mål. Både Rickard och Daniel kör sin första Vätternrunda efter ca 2 månaders cykling och bara ett hundratal mil i benen, men båda var oförskämt fräscha och glada.

Klockan 12:17 passerade vi tidtagningen vid Aspa efter 10 timmar och 17 minuter. Vårt mål på 11 timmar hade nu passerat 12 timmar. Vid bron vid Hammarstundet såg vi en något större olycka, ett gäng cyklister som verkar ha kört ihop. Ett antal satt i vägrenen, men det verkade inte vara några allvarligare skador. tidigare längs vägen såg vi någon tjej i vägkanten som verkar ha kört omkull, men annars verkar det ha varit fridfullt vad vi kunnat se.

Klockan 13:23 efter 11 timmar och 22 minuter landade vi i Medevi. Då hade vi fortfarande en teoretisk chans att komma in under eller straxt över 12 timmar om vi rullat vidare direkt. Vi hade en liten spurt dit så vi fick vänta in alla. Det var en del sega backar innan Medevi och är man ovan och har 28 mil i benen redan, är dom tunga. Jag och Thomas kände oss helt OK i kropparna. I Medevi var det tänkt att jag skulle träffat en bekant som bor i Motala, men hon hade svårt att komma in till depån med bil. Vår planerade träff flyttades fram till målgången i Motala istället.

I Medevi åt vi honungsbullar och drack kaffe utsträckta i gröngräset. Det var så härligt att inte ens jag orkade känna mig stressad längre. Det här loppet hade verklign varit cykelkärlek till 100% från start. Det kunde knappast ha blivit bättre med perfekt väder och perfekt arrangemang.

När vi skrapat gräset ur rumpan och skulle ge oss av för sista etappen mot mål hände rundans enda tråkiga händelse. Jag och Thomas kliver upp på vägen och står i vägrenen för att invänta vår lilla klunga. En stor klunga kommer då susande och trots att hela vägen är fri inklusive mötande körfält, skriker dom åt oss att kliva av vägen och kör otroligt nära oss. En av cyklisterna i klungan drar en knytnäve i ryggen på mig i farten som var svår att uppskatta, men säkert 30–35km/h. Jag vet egentligen inte om det var smärtan eller förnedringen som var värst. Flera runt omkring tyckte det var ett synnerligen märkligt beteende.

Vid depåer där det kliver av och på mängder med cyklister som ska in och ur depån måste man få gå upp på vägen. vägen var avstängd för biltrafik så klungan hade gott om plats. Tyvärr hann vi inte se vad det var för klunga, men förmodligen svart- och grönklädda. De måste ha gått i mål någon knapp minut före oss så det borde gå att kolla upp. Jag kände mig helt rasande när jag stod där med förnedringen brännande och tankarna jag hade var inte vänliga och fridfulla, det kan jag försäkra. Dom handlade mer om att slita tag i någon av dom för att få njuta av en klungkrasch för en gångs skull, bilder som i ursinne spelades upp i huvudet om och om igen innan jag lyckades lugna ner mig, eller åtminstone ställa om kraften ner i benen istället. Medevi-depån hade heller inga vakter som övervakade in- och utfarten ur depån vilket fanns på flera andra platser. Kanske något för arrangören att tänka på till nästa gång. Även om klungorna jagar tid så äger dom inte vägen och Vätternrundan är till för alla.

Till slut rullade vi iväg och vi pratade om fri fart till mål. Farten blev ganska hög och det började med att Daniel tappert ledde vår grupp längs den slingriga och roliga vägen från Medevi. Snart backade han av och jag och Thomas tog täten och lämnade dom andra bakom oss. Jag älskar den där vägen med sina slingriga kurvor och knixiga, korta backar och mestadels utför. Mitt mål var bara att jaga ifatt idiotklungan bara för att få äran att skriva ut namnet på deras team. Det lyckades tyvärr inte. Vi passerade klungan vi kallade för ”dom prickiga” och en Ride Of Hope-klunga. Ute på landsvägen in mot avfarten mot Motala höll vi stadig hög fart. Ingen lyckades kroka på oss och många positiva hejarop efter oss.

Sista backen upp mot rondellen var lite tung och vi bromsades också upp av lite trafik innan vi skjöt fart igen in de sista 2–3km mot mål. När vi väl närmade oss mål såg vi den misstänkta klungan en bit framför oss, men vi hann aldrig tillräckligt nära.

Kl14:41 gick vi i mål exakt på tiden 12 timmar och 40 minuter. Marie som skulle mött mig i Medevi tog emot och det blev ett glatt första möte IRL. Vi fotograferade och pratade medan vi väntade på de andra som inte kom långt efter. Daniel kom först, tätt följd av MP följd av Rickard. Känslan att gå i mål är även den speciell, glädje över att nå mål, att det varit så bra och att man ändå kände sig så pigg och fräsch i kroppen. Att efter 28 mil orka spurta i 35–40km/h in i mål ensamma utan klunghjälp kändes riktigt bra. En kort stund var jag lite darrig i benen, men det gick fort över.

Efter må, tog vi oss sakta ur trängseln, fick våra medaljer och hämtade ut våra inlämnade kläder. Väl vid lägenheten igen tog vi en kall pilsner i gröngräset utanför porten och MP hann till och med somna och jag var tvungen att ringa hem för att distrahera mig att inte somna. :)

Efter dusch och ombyte bestämde vi åter träff med team Rickard på samma pizzeria. Jag åt en dubbelt så stor pasta som kvällen innan. Väl hemma igen var det mer eller mindre direkt i säng efter att ha plockat utrustning av cyklarna och ingen somnade nog ovaggad den kvällen.

Idag sov vi länge, käkade frukost och packade och nu ska vi bege oss iväg hemåt. Det känns som en galet lyckad helg med ett stort cykelevent på högsta nivå.

Vår gemensamma känsla av rundan var också att stämningen var mycket god. Bortsett från ”idiotklungan” utanför Medevi som fortfarande retar gallfeber på mig, så pratade vi om att artigheten ökat i år. Kanske beror det på klubbarnas kampanjer på nätet. En sådan avgörande detalj som kan verka obetydlig är vad man säger när man är på väg att köra om någon. Det vanliga har varit att ropa ”HÅLL HÖGER!” vilket jag själv och andra känns provocerande och utan att styra det tänker jag alltid ”håll höger själv för f…” Det andra är att ropa ”KOMMER VÄNSTER” eller ”OMKÖRNING!” vilket är väldigt mycket trevligare, eller ”KOMMER UTANFÖR!” Det är mer informativt och artigt än ”HÅLL HÖGER!” som är mer uppmanande. Denna gång var det väldigt få som ropade just håll höger. Dom flesta valde de andra alternativen och många tackade dessutom vilket spontant gjorde mig glad och lusten att hålla undan ökar väldigt mycket, enligt den enkla principen ”är du trevlig mot mig, är jag trevlig mot dig”. Så enkelt som så. För bara för att man kör i en stor klunga och jagar ett tidsmål betyder det inte att man har rätten på sin sida och skyldigheten att anpassa farten efter situationen är densamma för alla, cyklister som bilister. Och under Vätternrundan är situationen ofta så att man inte är helt ensam på vägen och hänsyn till andra är väldigt centralt och avgörande för säkerheten.

Så vi lämnar Motala med glädjekänslor i kroppen denna gång och med hopp om återkomst och lika stor tur med väder och vind.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Vätternrundan, Motala[/tags]

Ikväll var det dags för den andra deltävlingen i Swe Paracykel Cup 2015. Denna gång var det i grenen GP på Arlanda Testtrack 2 norr om Stockholm. Ett GP körs på varvbana. GP är helt nytt för mig och vad jag förstår kan man köra antingen 45 minuter + 3 varv för att kora en vinnare, eller så kör man som vi, ett förutbestämt antal varv som är olika för olika klasser. Klassen tandem skulle idag köra 8 varv a 2,4km vilket ger en totalsträcka på 1,9 mil.

Cykeln har servats med ny kedja och putsats upp efter helgens 60-mils randonne och allt kändes under kontroll. Egentligen behövs ett nytt växelöra som även det gick sönder i helgen, men det hanns inte med.

Jag, Patrick och min ledsagare och fotograf för dagen möttes vid 15-tiden ute vid Arlanda Testtrack. Meningen har varit att jag skulle ha hunnit träna här åtminstone någon gång före tävlingen, men så blev det inte. Jag hade bara fått banan beskriven för mig som en 2,4km, ganska slingrig 10 meter bred motorbana som används för övningsbanan bland annat för polisen. Jag oroade mig lite för de skarpa kurvor jag fått beskrivet för mig och undrade hur det skulle gå för oss med tandem och i klunga, även om det blev en liten klunga.

När vi packat ur cykel gick vi banan ett varv för att se hur den såg ut. Mycket riktigt var det flera skarpa 180° kurvor som skulle bli lite teknik att ta även om vägbanan var väldigt bred.

Anmälning, nummerlappar, montera hjul, GPS och kameror, byta till cykelskor, kalibrera kraftpedaler och slutligen värma upp skapar alltid pirr i magen för mig. Det är tävlingsnerverna. Patrick som var min pilot för dagen, hade skapat en taktik åt oss och var taggad och siktade inte på något annat än seger vilket är helt rätt inställning. Jag som ville försöka vara mer realistisk tyckte det skulle vara roligt att få köra GP för första gången, men med en landslagscyklist och hans starka pilot mot oss skulle jag bli nöjd med andraplatsen. :)

Efter uppvärmningen rullar vi upp till start. Vi är 7 paracyklister på startlinjen. 3 tandemteam, 2 handcyklister, en Trikecyklist och en vanlig anpassad racercyklist. Med bara knappa 2 minuter till start slår en blixt ner i mig, jag känner längs höger ben och konstaterar att jag glömt sätta på mig mitt chip! Jag ropar till Patrick som får panik och rusar den korta vägen till bilen i cykelskor, rotar en stund i min väska men kommer snart med hela väskan. Där rotar jag snabbt fram mitt chip och sätter det runt vaden och med pulsen högre än efter ett tempolopp, sitter vi upp och väntar på starten.

Jag får givetvis dåligt samvete samtidigt som den där hemska känslan kommer över mig som jag inte kan sätta ord på. Ilska på mig själv för att jag ställer till det för andra. Jag funderar också över varför man glömmer en sådan viktig sak? Jag kan känna att det ibland är för mycket att tänka på när man måste ha allt i huvudet. Om synen i det här fallet hjälpt mig att bli påmind är väl tveksamt, men just det här med att precis varje liten detalj måste vara på sin plats för att jag ska slippa fråga någon annan om hjälp med skitsaker. Nåja, allt löste sig och den här frustrationen är något jag drabbas av titt som tätt i olika sammanhang.

Sådär satt jag och tänkte dom 30 sekunder som återstod till starten och vi rullade iväg i masterstart med en motorcykel som ledde oss ut på banan och genom den första S-kurvan innan fältet släpptes fritt. Givetvis startade jag även min GPS ett hundratal meter försent.

Jag trodde nog att farten skulle dras upp så fort vi släpptes iväg. Jag var beredd att trampa på flera gånger, men Patrick hejdade och vi låg i ganska maklig takt innan handcyklister och tandemcyklister skiljdes åt. Farten var fortsatt behaglig och nästan vilsam varv efter varv.

Under rasets första del låg vi som trea på rulle bakom dom andra. Då och då gick vi ut och upp vid sidan av dom andra för att visa oss och sedan falla tillbaka. Vid ett tillfälle gick vi upp i ledning och drog för att se vad som hände, men vi fick genast en liten lucka bakom oss och ingen som hängde på. Så låg vi ett par varv innan vi föll tillbaka och låg som trea och tvåa dom sista varven.

När det var två varv kvar började jag tänka att vi faktiskt lätt skulle kunna vinna detta. Pulsen var måttlig och benen pigga. Farten låg mellan 35–43km/h och det kändes inte som den minsta ansträngning. Den omtalade uppförsbacken längs den 400 meter långa målrakan kände vi knappt av.

Vart efter varven gick blev vi modigare i kurvorna. Några av dom var rejält branta och kunde bara tas i måttlig fart. Vid något enstaka tillfälle planerade vi en S-kurva lite fel och kom i fel spår, men Patrick fixade det skickligt.

När klockan klämtade för sista varvet tänkte jag att nu kommer fartökningen. Givetvis ska jag inte göra något utan att min pilot instruerar, men från min position lät det som om Patrick gick utanför cyklisterna framför. Nu efteråt förstår jag att det var kurvan som gjorde det. Men adrenalinet vid varvningsklockan gjorde att jag började trampa på för att spurta. Det fanns mycket ork kvar och jag var helt säker på att det var nu det började.

Men tempot fortsatte ungefär i samma makliga takt och även om jag var noga med att lyssna på min pilot i fortsättningen så ryckte det i benen.

Inför näst sista kurvan tror jag vi låg som tvåa. Jag visste inte att vi var just i den kurvan då men då ger Patrick klarsignal till spurt och vi accelererar. Det går väldigt fort genom dom kurvorna. Jag lyssnar efter en stund bakåt vänster och höger men hör inga däcksljud från bakomvarande cyklister. Långt, långt bakom hör jag någon ropar peppande rop och jag frågar något till Patrick. Han ser sig om på toppen av backen längs målrakan och säger något om att ”vi har vunnit!” Den här sista gången var backen lite jobbig men pulsen betydligt högre, mer av situationen än verklig trötthet. Men med hög puls kommer mjölksyra som aldrig hann slå i med full kraft innan Patrick ropar ”rulla!” och jag knäpper av GPSen. :)

Det var en dum fråga i och med att vi rullade. Patrick skulle aldrig rulla om vi inte hade gått över mållinjen, men ändå frågar jag om vi är i mål. Samtidigt lyssnar jag bakåt och hör fortfarande inga andra cyklister.

Att rulla in med båda armarna i luften var verkligen ingen dålig känsla. :) Kort stopp och tacka varandra och de övriga tandemteamen innan vi rullar bort mot vår bil. Där blir det fotografering i segerpås innan vi ställer cykeln och går bort mot området igen för att köpa kaffe och segerbulle och invänta prisutdelning.

Något verkar ha spårat ur för prisutdelningen dröjer flera timmar. Jag som glömt mina överdragskläder hemma fryser givetvis som alltid. :) Vi går in i värmen en stund och väntar och när det är dags för prisutdelning går den ganska fort. Jag får ledartröjan, medalj och presentkort från cupens huvudsponsor Invacare samt choklad från föreningen SMACK som är arrangör.

Vi bestämmer att stanna kvar en stund för att titta på klassen H40 som kör sitt GP på 12 varv. Det är en stor grupp på runt 70 cyklister. Det går fort och det är tätt mellan hjulen. Där vi står ser vi ledarcyklisten få punktering eller däcket som glider av fälgen men allt går bra den gången.

Inför sista varvet går vi bort till målrakan för att se målgången. Där går det inte lika bra. Inför slutspurten kör en cyklist omkull och ingenting tyder på att det gick speciellt bra i den farten. Tursamt nog föll ingen mer i klungan, men han blev liggande kvar på banan. Rop om ambulans, övertäckning med kläder och varma filtar för att han inte ska frysa. Från platsen där vi står kan vi inte notera om han är vid medvetande eller rör sig. Efter en stund kommer ambulans eskorterad in på området av en funktionär på motorcykel. Vi packar in oss i bilen och åker söderut med en liten grumlig känsla i kroppen i allt glädjerus. Man kan bara hoppas att skadorna inte är allt för allvarliga. Mina tankar går hur som helst till honom, anhöriga och vänner. Det var otäckt nog som okänd att stå bredvid.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Tävling, GP, Cup, Arlanda, Arlanda Testtrack[/tags]

Idag var det så dags för den första deltävlingen i den alldeles nystartade Swe Cup Paracykel 2015. Cupen består av sex deltävlingar och först ut var alltså SMACK-tempot 2015.

Trots blåsigt och mulet väder var det många som anmält sig, däribland ca 10 paracyklister. Min pilot för dagen var Patrick Arkley.

Vi var på plats i god tid, två timmar före start vilket kändes bra för att hinna justera sadlar, styren och få cykeldatorer och kraftmätare att fungera ihop. Vi börjar så smått få lite rutin på att göra allt i rätt ordning och 45 minuter före start kunde vi rulla ut för att värma upp.

Vi har kommit fram till att vi nog är för dåliga på att värma upp. Vid de senaste tävlingarna har kroppen fått en chock vid start med häftig andning och rusande puls redan efter någon kilometer och straxt före målgång har det börjat kännas bra. Det tänkte vi försöka ändra på.

Efter att ha lyssnat lite på andras tips och känt efter lite själva, blev det ca 12km vi rullade, först ut i motionstempo för att få igång pulsen lite lätt och sedan några små ryck för att få igång den ordentligt. Vi rullade lite fram och tillbaka hela tiden fram till några minuter före start. Det blåste snålt och vi hade ingen lust att stå och frysa.

Vi var sist ut av tre tandemekipage. Den startpositionen passade mig ganska bra då jag tycker bättre om att jaga än att jagas. Det första teamet var ett kvinnligt team som startade ungefär 4 minuter före oss och det andra teamet startade en minut före.

När starten gick för vår del kände jag direkt att det var en förbättring mot onsdagens träningstävling då både jag och Patrick hade dessa ”chockstartsproblem” i kroppen. Jag andades i takt med mantrat ”tryck, dra, tryck, dra” i huvudet och jag kände hur kroppen redan var varm, pulsen steg kontrollerat och benen svarade bra. Det senare var också helt klart ett resultat av förändrad sadelhöjd och position.

Efter ca 5km kör vi ikapp och om det team som startat precis minuten före oss och vi tog sikte på tjejerna som låg flera minuter före.

Motvinden var påtaglig och banan ganska kuperad även om jag blev positivt överraskad. Inga riktiga ”mördarbackar” även om det förekom ett antal sega som vi tappade farten i.

Straxt före vändning vid 15km fick vi visuell kontakt med det första tandemteamet. Dom han vända och köra någon kilometer innan vi passerade i en uppförsbacke. Det var bara ytterligare ett kvitto på att kroppen funkade idag och även om det var lite tungt så fanns resurser kvar hos oss båda.

Med 7km kvar blev jag otroligt kaffesugen! :) Det var så påtaglig längtan och en rätt konstig tanke mitt i allt fysiskt slit. Vi körde på så gott vi kunde och när vi rullade i mål kände jag mig mycket nöjd.

Men ändå var segern inte given. I cupen tävlar kvinnor och män inom samma klass mot varandra på grund av det låga antalet. För att göra det rättvist använder man en faktor för omräkning som innebär att män måste köra 12,29% bättre för att vinna. Under onsdagens träningstävling vann vi med några decimaler till godo och frågan var nu om vårt stora försprång skulle räcka. En andraplats var vi helt säkert garanterade, men om förstaplatsen skulle det handla om små marginaler.

Och så blev det också. Vår sluttid på 47:50 jämfört med tjejernas 53:08 skulle visa sig inte räcka. När resultaten var omräknade blev deras omräknade tid 47:20 vilket innebar att vi blev slagna med 30 sekunder…

Det är klart att jag blev besviken, tävlingsmänniska som jag är. Och när man står där någon timme efter och kroppen återhämtat sig känner man alltid att man borde kunnat ge lite till. Bara en ynka sekund per kilometer så hade vi vunnit.

Tyvärr blev denna första prisutdelning lite förvirrad, så någon bra pallbild blev det inte. Jag gratulerar Louise Jannering från Nynäshamn med pilot Anna Svärdström till förstaplatsen och Mattias Johansson från Norrtälje med pilot Jan Jensen till en tredje plats.

Segrare korades även i klassen handbike och trike och 4 ledartröjor delades ut. Priset förutom medalj, var presentkort från Swe Cup Paracykel 2015 års sponsor, Invacare.

Nästa deltävling äger rum den 29:e maj och är då ett så kallat GP-lopp på Arlanda Testtrack. GP körs på varvbana. GP har jag aldrig kört förut så det ska bli otroligt roligt.

Bansträckning

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning, Tävling[/tags]