Idag var jag inbjuden att föreläsa hos De Blindas Fritidsklubb. Det var ett 20-tal åhörare som samlades i deras klubbstuga i Orhem söder om Stockholm. Trots gråväder så har Stockholm speciella miljöer att bjuda på. Den friska luften och svaga doften av röken från öppen spis.
Idag var det åter igen bara synskadade åhörare och jag hade en timme på mig att få med hela resan samt egna reflektioner och det gick lite bättre den här gången. Så klart hinner jag inte berätta ett sådant äventyr på en timme så det gäller att välja ut godbitarna.
Det var väldigt roligt att vara där. Jag känner alltid en viss oro att prata inför min egen handikappgrupp. På något vis har jag fått för mig att så många fortfarande är negativa men så verkar det inte vara och jag fick tvärtom mycket beröm för mina insatser vilket så klart gör mig glad :)
Nu väntar en killkväll med en gammal vän så imorgon blir det antagligen lite segare än vanligt ;)
Så mycket fina reaktioner jag fick på mitt förra inlägg. Jag log lite för mig själv, under alla års bloggande så har jag inte fått så mycket kommentarer på något annat som på detta och mina små försök i debatten om fildening för några år sedan :) Men jag är otroligt glad för all respons!
I dagarna har det varit ett möte i skolan utan barnet. Det har pratats lite kring hur viktig skolan är — no shit — och lite om vart vi kan vända oss för att få mera hjälp. Jag kände mig inte så fasligt mycket klokare när vi gick därifrån. Det är inte lätt att veta hur man ska hjälpa någon som signalerar allt annat än hjälpsökande och som gör allt för att hålla sig undan både hemmet och skolan. Det var mycket samma råd som vi börjar bli vana vid, prata med barnet, måste få hit barnet till skolan, ta med barnet till mottagningen där vi kunde få stöd och hjälp. Men hur man rent praktiskt pratar med någon som inte vill lyssna, hur man får iväg ett stort barn till skolan som inte tänker gå dit och absolut inte till någon mottagning för föräldrar och ungdomar med problem, får vi inte några tips på. Man får inte låsa in barnen, inte släpa dem till skolan i handboja. Så kort sagt, tänker barnet inte gå dit så kan jag inte göra något åt det.
Här om dagen sa barnet, bland annat till min fru att ”gubbjäveln slängt ut mig” trots att vi inte haft någon kommunikation under dagen och trots att jag definitivt inte slängt ut någon ur hemmet.
Däremot har jag verkligen frågat mig själv vad som nu krävs och förväntas av mig? Ska jag vara glad och tacksam när dörren öppnas och vederbörande kommer hem, länsar skåpen och stjäl öl, kontokort och pengar och försvinner igen. Ibland ringer porttelefonen sena kvällar och väcker hela familjen och vill bli insläppt. Jag kan inte somna om och blir som ett lik, okoncentrerad och trött på jobbet på dagarna. Eller som ikväll, när telefonen plötsligt ringer och barnet vill komma hem med 3 kompisar vi aldrig träffat för översovning.
Kroppen skrek att det är klart att det är bättre att de är här än utom ens kontroll. Så har vi alltid resonerat förut. Men jag kan inte låta bli att säga nej. Det kan inte vara rätt att komma och gå som om vi vore ett hotell, kompisar äter och sover för att nattlägret som var tänkt antagligen sket sig. Självklart är barnet välkommet hem att sova i sin säng, men det får också vara allt kände jag. Barnet har fortfarande ett val och en möjlighet att komma hem utan kompisar.
Jag har själv blivit utslängd i mina sena tonår. Jag var förvisso myndig men det är en annan historia. Men jag vet hur det känns att få höra det där att man inte är välkommen hem igen. Då var läget ett helt annat, jag blev beskylld för något jag inte gjort. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur man kunde göra så. Tyvärr förstår jag bättre nu hur de känslorna kan uppstå men vet inte hur jag ska hantera dem. Att bli behandlad som luft och skit och bara tagen för given och att bara ta emot har gjort att det känns motigt att öppna dörren de där sena kvällarna. Lusten att fråga ”vad vill du?” eller ”vad gör du här?” är påtaglig. Men just det tror jag att jag vet hur jag ska hantera. Att kasta ut mitt eget barn på gatan skulle aldrig hända. Däremot att signalera till myndigheterna att det håller på att spåra ur och att tryggheten här hemma för övriga familjen och egendomen är i gungning.
Det var ett tag sedan fredagskvällar var sådär lugna och harmoniska då man åt chips och dipp och tittade på film. Förvisso ibland olika filmer på sina rum, men ändå. Nu känns stämningen tryckt och oron bland barnen märks. Små konflikter om hur det här ska lösas bland oss som inte har någon aning. Jag har bara förstått att det finns flera sätt som är fel men inget som verkar rätt.
Nu har båten legat ute ett bra tag och resultatet har bara varit 2 svar :( Jag visste att båten lades ut till lite för högt pris med tanke på att det ändå är lite jobb att utföra och förutom en del enklare snickerier invändigt, byte av några rutor och annat smått, så är det ett läckande roder som måste packas om vilket kräver lite mer och kostar lite mer om man inte kan fixa det själv.
Sedan har vi tittat på båtar till salu för att våra vänner vill köpa båt och priserna är inte kul nu, för säljaren vill säga. Man får mycket båt för nästan inga pengar alls och jag insåg rätt snart att jag måste sänka priset ganska mycket för att ha en chans. Tiden för mina lysande båtaffärer är helt klart förbi.
Sedan dess har jag dumpat priset 2 gånger, totalt med 45000kr men fortfarande är det dött som i graven. Att jag kommer sälja med förlust har jag redan förlikat mig med, men att tänka sig halvera priset för en ändå rätt stor båt känns helt galet.
Det värsta och mest oroande är nog att jag inte ens fått ett skambud. Sådana brukar man ju få, men inte ens det. Det tyder minst sagt på dåliga tider. Tyvärr är jag ganska tvungen att sälja den här hösten eftersom jag lyckats göra mig osams med ännu en representant ur det traditionella gardet och jag kanske är dum och inte förstår saker, men jag förstår inte vad jag gjort.
Eländet började i våras när vintersäsong gick över i vårsäsong. Jag betalade min sommarplats punktligt men båten blev kvar på land eftersom jag ville försöka laga rodret. Även om det bara strilar in när man kör och inte mer än att pumpen tar hand om det med jämna mellanrum, så vill man inte köra medvetet med ett läckande roder.
Jag och kompisen Frans försökte titta på det, öppna och se hur man kunde täta om roderhylsan men insåg att det var bortom vår kompetens. Straxt före midsommar, någon månad efter somarsäsongens infallande, meddelar jag båtplatsägaren att jag tyvärr blir kvar på land i år på grund av min roderskada. Jag meddelar också att jag inte gör några anspråk på att få tillbaka pengar för min sommarplats, tvärt om kan jag tänka mig att betala även för platsen på land som jag ju ändå nyttjar.
Svaret gjorde mig trött, ledsen och förbannad. Jag fick svaret att eftersom jag brutit ett avtal, att sommarplatsen inte gick att hyra ut till någon annan så här sent på säsongen, så ombads jag försvinna från området innan 1:a november. Visst, jag hade kunnat inse och meddela tidigare att jag inte skulle klara det, men vi hade dessutom en ganska lång och kall vinter det här året. Jag kan knappast ha varit den enda som hindrats vid vårrustningen.
Jag försökte få ett nytt avtal för sommaren och kommande vinter men beskedet stod fast till en början. Sedan mot slutet av sommaren kom ett brev där jag fortfarande ombads försvinna från området, men i händelse av att jag blev kvar skulle jag debiteras enligt taxa för avtalslösa kunder. Det skulle för mig innebära ca 1200kr per månad istället för ca 2500kr för en hel säsong.
Att bara ta en trasig båt och försvinna skulle vara svårt för vem som helst, men annat för mig som inte ser. Så det var åtminstone bra att jag kan ligga kvar även om jag straffas med priset istället. Jag har svårt att se vad det skulle skada att förlänga avtalet. Båten ska fortfarande säljas men det hade varit bra om det inte varit under press. Chansen att jag ändå skulle vilja ligga kvar där längre än nödvändigt måste anses som rätt liten…
Men eftersom jag under åren har gjort mig osams med tre båtplatsägare av den här kalibern, måste det nog ändå vara fel på mig. För många år sedan hade jag en båt placerad och där kunde man inte ge ett bestämt pris för båtplatsen. Det var väl under ganska oordnade former så det var någon sorts princip jag borde känt till. När båten som var ett gammalt vrak skulle sågas sönder och eldas och jag ville ha ett pris på det fick jag inte heller då någon exakt summa. Däremot ringde man till mina föräldrar och klagade över att jag inte betalade. Helt ovetande om priset, åkte jag dit med 1500kr och allt var frid och fröjd plötsligt.
Historien med den senare färskare händelsen finns här i bloggen under kategorin Loggboken och är för långrandig för att dra här. Man får bläddra lite så finns mer att läsa än man orkar.
Och så nu detta… I morse hörde jag Gert Fylking på Radio1 nämna den gamla sanningen, att de 2 bästa dagarna i en båtägares liv är den dag han köper och den dag han säljer båten. Stämmer perfekt nu och jag hoppas få uppleva dag 2 snart.
Nu ska jag göra ett försök till innan klockan slår 1/11 och den nya taxan börjar ticka. Jag sänker priset igen om någon vecka och finns inget intresse då så går båten inte att sälja. Tyvärr är det säkert olagligt att köra ut den på Mysingen och sänka skiten även om jag inte gör några anspråk på försäkringspengar… Jag bara hatar att känna mig dålig och tycks göra fel stup i ett och ge mig in på saker jag uppenbarligen inte klarar. Det ska bli väldigt skönt när det här är över…
Fredag igen, en av många i den långa raden av fredagar. Tiden flyger fram. Egentligen finns inget speciellt att skriva just denna specifika fredag. Det ska vara för att berätta att jag inte ska festa ikväll heller, ni får inte se mig på barerna runt Stureplan ikväll heller och jag har inte köpt några nya smycken, bilar eller kläder och jag ska inte dricka latte med någon kändis..
Man skulle tro att jag egentligen skulle vilja göra just allt detta men det är helt fel. Just nu kände jag mig bara lite frustrerad över att man kan få 200000 bloggläsare per dygn av att skriva sådant medan jag en bra dag drar ihop runt 200 besökare och 1kr i annonsintäkter, det är orättvisa :) Men det är skillnad på vad vi vanliga fattiga dödliga skriver med tråkig vardag och vad folk vill läsa i allmänhet tydligen.
Jag började mina trevande försök att blogga någon gång under 1996. Må vara att det var på ett intranät på en egenhändigt uppsatt Linux-server. Bloggen är ganska spretig och periodisk. Ibland skriver jag om ledarhundar, ibland IT och teknik och just nu rätt mycket träning. Jag skriver det som faller mig in och det som livet kretsar kring just nu. Ändå drar jag mindre besökare under ett år jämfört med vad andra gör under någon timme. Ändå verkar de också skriva om samma saker, det livet kretsar runt och det som faller dem in.
Ändå är jag fortfarande inte avundsjuk, bara frustrerad, men över vad? Att jag mår illa över småtjejer som skriver att de gärna skulle resa hela tiden men att de tyvärr inte har så många vänner som har råd. Vännerna har ju vanliga jobb så de har varken tid eller råd att resa stup i kvarten. Så förfärligt!
Själv försöker jag sälja en båt som ingen vill ha, kämpa med att räkningarna ska gå ihop varje månad och samtidigt försörja en stor familj och mitt lilla teknik- och cykelintresse och räkna med att pengarna knappt räcker fram till barnbidraget. Resa är bara att glömma :)
Så många gånger under åren som jag varit på väg att lägga ner hemsida och bloggande men ändå fortsatt mest som terapi. Inläggen är väl mestadels ganska tråkiga och intetsägande och vem bryr sig om vilket kvarter jag sprang runt förra veckan eller att växelvajern behöver bytas på cykeln? Enstaka gånger har jag känt att jag haft något viktigt att berätta och det är detta inlägg bland 100 som gjort att jag fortsatt. Men det känns verkligen som att skrika i rymden.
Men guuud vilken skumpa ska jag välja ikväll och vilket kändishak? Men snälla hjälp mig, vilket av mina guldpletterade kriditkort ska jag välja idag? Vilket passar en fredag när det står den 27:e i kalendern? Kanske borde jag lägga ut en bild på dagens klädsel så man kan matcha vänner, sprit och kreditkort mot det? Jag vet inte hur jag ska göra just idag?!
Så nu tror jag att jag avslutar min sista fikapaus på jobbet — ja jag har bloggat under min rast kära kollegor — och åker hem. Där ska vi äta Tacos ikväll, dricka lite Fanta, avsluta med en kopp kaffe och känna hur misslyckandet rinner över än som vågor för att en tonåring inte kommer komma hem ikväll och dricka en ospecificerad mängd alkohol och kanske göra något dumt och jag kan inte göra ett skit åt det.
Men jag tror jag ska börja blogga mer öppenhjärtigt, bara för att prova hur det känns. För min egen skull naturligtvis.
Idag har jag varit på hjälpmedelsmässa anordnad av branschorganisationen Svensk Syn. Branschorganisationen består av alla företag som arbetar med hjälpmedel inom området syn. Tidigare var mässan ID-Dagarna störst i Sverige och ägde rum en gång per år i Nacka Strand söder om Stockholm. Den mässan var för många fler typer av funktionsnedsättningar och synföretagen blev allt mer missnöjda med upplägget, bröt sig loss och fixade en egen mässa.
I år tror jag det var för tredje året i rad. Första året deltog jag som anställd på ett av hjälpmedelsföretagen.
Förra årets mässa besökte jag aldrig. Eller rättare sagt, jag åkte dit men det var så sjukt mycket folk och jag tappade bort mitt planerade sällskap och vände i entrén. Där träffade jag kompisar som jag istället gick och fikade med.
Men i år gick jag och Joche och det var lite kul. Både att se om man behövde uppdatera sig och att just vi båda som var kollegor på andra sidan ett av monterborden för 2 år sedan, nu var besökare. Tänk så rollerna kan förändras :)
Men det blev ett ganska kort varv i utställningen. Vi fastnade utanför först med kaffe och bekanta innan vi lyckades tränga oss in. Det var mycket folk även om förmiddagen var avsedd för sådana som arbetar inom området syn och eftermiddagen sedan för privatpersoner, eller ”brukare” som det fantastiskt tråkiga och nedlåtande namnet är på oss som också använder dessa hjälpmedel i vår vardag.
Mässan bjöd inte på några överraskningar. På CCTV-fronten händer inte så mycket. De har de senaste 10 åren fått platta skärmar, lite HD-kameror, men annars är det detsamma. En CCTV är en sorts läskamera. Man lägger ett papper eller föremål under kameran och får upp resultatet i förstoring på en skärm. Trots att jag hört att det totalt finns runt 400 modeller av CCTV på den svenska marknaden, om man räknar alla, även samma modell med olika skärmstorlek och färger, så uteblir liksom revolutionen.
Det ”hetaste” på CCTV-fronten jag såg idag var en sådan CCTV med en liten 7-tums läsplatta baserad på Android. Bilder sparades och processades i läsplattan och visades och styrdes från en stor skärm med några knappar och pekplatta. Läsplattan kunde man sedan ta bort och använda fristående som en liten portabel läskamera. Men konceptet kändes inte så hett eftersom vi använt våra smartphones till sådant de senaste 4–5 åren åtminstone.
Bland DAISY-spelare hade det inte heller hänt mycket. En DAISY-spelare använder man för att lyssna på talböcker om man har någon form av läshinder. Samma spelare hade fått lite snyggare former, nätverksanslutning för att kunna ladda ner böcker direkt från biblioteket någon gång i framtiden, men inget som går att använda idag.
Bland skrivare hade det inte heller hänt så mycket. En ny variant som påstods kunna skriva ut taktila grafiska bilder så som kartor. Principen är inte ny även om någon ny tillverkare försöker sig på att göra det bättre. Min gamla arbetsgivare visade en utskrift från iPhones kartor och den visade linjer av vägar i punktskrift. Det påstods kunna ske helt utan efterbehandling.
Bland punktskriftsdisplayerna blev ett av mina två lyft på ögonbrynen. Punktdisplaytilverkaren Handytech har lanserat en punktdisplay som jag varit väldigt delaktig i att ta fram specifikationerna på under tiden då jag arbetade på ICAP. Displayen är till punkt och pricka utformad så som jag specificerade och jag fick också en hälsning från tillverkarens VD :)
Det som var riktigt roligt var att man nu kunde tillverka displayer för punktskrift helt i valfria längder. Tidigare har man varit låst till längder med 8 celler i varje sektion, till exempel 24-, 32-, 40-, 64- och 80-teckensdisplayer. Nu kan man beställa en 37-teckensdisplay om man vill. Men där på bordet stod något som måste vara världens i särklass längsta display på hela 160 tecken! 80 tecken var ganska modernt på 90-talet men påstås nu vara oergonomiskt, i själva verket för dyrt. Men 160 tecken var väldigt speciellt. Längden blev typ 1,5 meter eller så och där finns nog ergonomiska frågetecken att nå från ena sidan till andra. Dock var tanken att man skulle kunna visa innehåll från flera fönster på en display. Till exempel innehållet från mailprogrammet på ena halvan av displayen och innehållet från internet eller Excel på andra halvan. Eller varför inte datorns innehåll på ena halvan och bilden från en telefon eller surfplatta på andra halvan. Det var i alla fall häftigt att se.
Det sista vi tittade på var en ny produkt. Den heter Brainport och består av tre delar. Dels ett par glasögon med en kamera placerad mellan ögonen som man kan se på de 2 sista bilderna. Informationen från kameran skickas till en kontrollbox som omvandlar bilden till elektriska impulser som sänds ut i en platta man har i munnen ovanpå tungan. Plattan är ca 4x4cm. Bilden av det kameran ser omvandlas och ska då ritas upp på tungan. Det ska kännas som att slicka på ett batteri och man ska kunna få konturer och kontraster uppritade på tungan. Med lite träning ska man kunna lära sig tolka sin närmiljö med hjälp av Brainport — påstås det :)
Som ni kan se var jag bara tvungen att ta en bild med glasögonen på men utan plattan i munnen :) Annars hade jag velat se hur det såg ut med en kabel stickande ut mellan läpparna och enligt uppgift ska det största problemet vara att man inte kan prata med plattan i munnen och att man drägglar :) Jag får syner så klart och har svårt att hålla mig helt allvarlig. Det måste vara en väldigt bra produkt för att man skulle vilja se ut sådär och med en jädrans sladd sticka ut ur munnen och drägglet rinnande längs hakan :) Skrattkrampsvarning helt klart :)
Rent vetenskapligt är jag inte förvånad att en sådan här produkt kommit och jag hörde också talas om den under mina sista dagar på ICAP. Under alla år enda sedan 80-talet har forskningen velat försöka förmedla en bild av omvärlden till synskadade på olika sätt. Det har funnits glasögon med IR-sensorer som försökt omvandla miljön framför än till ljud. Men eftersom vår hörsel är så viktig vid orientering vill man inte bli upptagen med annat när det dessutom är ljud så det räcker i stadsmiljö. Dessutom blir man tokig efter konstant pipande av ljusa och mörka toner efter en stund.
Det har också funnits vita käppar med olika former av vibrationer i för att varna för hinder framför etc. Då har det främst fallit på tyngden av käppen.
Och nu försöker man alltså med munnen. Händer och öron vill man ha fria till annat och då är munnen kvar. Jag har läst någon gång för länge sedan, långt innan den här produkten, att vägen från munnen till hjärnan är kortare än från öron eller känsel till exempel. Jag har inte fördjupat och intresserat mig särskilt mycket för ämnet.
Jag är en stark förespråkare för att man ska ha på fötterna innan man sågar en produkt. Det gäller teknikskribenter i våra kvälls- och dagstidningar också :) Så jag har bestämt mig för att prova Brainport för att se om det är så dåligt som jag tror. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig kommer gå runt med solglasögon med en webkamera mellan ögonen, en sladd stickande ut ur munnen, dräggel rinnande längs hakan och en platta med elstötar i munnen. Jag är väldigt säker på att en sådan produkt inte kan ge mig så mycket så det är värt det.
Däremot har jag hört exempel på användningsområden som jag inte direkt avfärdar, men om detta låter jag andra skriva eller skriver mer om själv om och när jag provat Brainport.
Det fick avsluta vårt besök på årets upplaga av Svensk Syn och jag är nöjd med att ha konstaterat att jag lyckats hålla mig väl uppdaterad under året som gått och inte missat något av värde.
Här kan man se ett klipp från Youtube hur det är tänkt att Brainport ska fungera.
Garmin Foot Pod är ett tillbehör till enheter i bland annat Garmins serie Forerunner. Enheten är en liten sensor man lägger i skon under sulan eller fäster i snörningen ovanpå skon och som mäter antalet steg och sänder frekvensen via Garmins ANT+-protokoll till träningsenheten, i mitt fall en Garmin Forerunner 910XT.
Eftersom träningsenheten har inbyggd GPS-mottagare och på så vis vet hur långt man sprungit, kan den genom att samla information om antalet steg under sträckan, bestämma steglängden. Utomhus blir det här ännu ett mätvärde för att se om man förbättrar sin löpteknik på samma sätt som när man simmar och vill ha så hög effektivitet i sin simning som möjligt med så få simtag per längd som möjligt. När det gäller löpning har jag läst mig till att det verkar vara lite tvärt om jämfört med simning. Vid löpning finns ett tal på 180 steg per minut. Det visade sig tvärt emot vad jag trodde att fler korta steg är bättre än långa.
Forskningen säger att det är bättre att sätta ner foten innanför kroppens gravitationsområde för att minska belastning på bland annat knän. Låter logiskt när man hör det.
På ena bilden ovan kan man se att jag tydligen har ett stegsnitt på 82 steg per minut och 86 max vid dagens löprunda. Det värdet är antalet steg med ena foten, så man multiplicerar med 2 för att få antalet steg med båda fötterna. För mig blir det då 164 steg i medel och 172 max. Jag har en liten bit kvar till 180 steg och vad jag lyckats läsa mig till är de där sista 15–20 stegen mer per minut betydligt svårare än vad det låter.
Nu ska jag dock inte börja med att ändra på min stegteknik utan se om den utvecklas av sig själv på något vis. Jag tror det är ganska svårt att ändra sättet på vilket man springer, men ett tips jag fick var att röra armarna fortare så ökar stegen per automatik.
När man sprungit utomhus med GPS och Foot Pod sparar klockan information om steg per kilometer. När man sedan går inomhus och ställer sig på ett löpband där GPS inte fungerar, kan träningsenheten ändå hålla reda på hur långt man sprungit genom att räkna antalet steg. Enligt Garmin är precisionen upp till 95% om fotenheten kalibrerats utomhus med GPS.
Inomhus skiljer sig inte den här tekniken från det jag använt sedan 2010 då jag började använda Nike+ system. I Nike+ skoserie finns ett fack under sulan i vänster sko där man placerar en liknande enhet som sänder information om antalet steg man tar till en iPod eller iPhone och kan på så vis ge information om tid, distans och tempo. När jag skaffade det systemet fick man kalibrera det mot löpbandets avståndsmätare och efter 5 löpturer på bandet där man matade in distansen i telefonen, blev det väldigt exakt och nu efter drygt 3,5 år på samma löpband finns inte längre någon differens mellan distansen som min iPod Nano anger och det som visas i löpbandets display. Mycket imponerande i all sin enkelhet!
Inomhus kommer jag antagligen fortsätta använda Nike+-systemet eftersom min iPod Nano ger röstfeedback med tid, distans, tempo och puls vilket jag sätter stort värde på. Däremot ska jag naturligtvis prova Garmins foot pod inomhus och jämföra de båda systemen.
Utomhus vad gäller löpning och cykling samt simning i bassäng har jag gått över till Garmins enheter för att det fungerar bättre och ger fler möjligheter, men där får jag nöja mig med pipsignaler som bekräftelse per kilometer vid löpning, per mil vid cykling och per 50 meter vid simning.
Ikväll var jag inbjuden till Synskadades Riksförbund i Uppsala för att föreläsa om äventyret i Mot Alla Odds. Det var en välbesökt föreläsning med ca 23–25 åhörare.
Den här gången gjorde jag mitt upplägg lite annorlunda. Eftersom det var för synskadade jag skulle föreläsa, la jag fokus ganska mycket just på mig och synskadan och utmaningarna just det innebar på resan.
Jag som aldrig tidigare i livet haft bildspel till stöd har det senaste halvåret lärt mig använda och uppskatta det. Det har gjort det lättare att hålla tråden och inte fastna för länge på vissa delar. Idag behövde jag av förklarliga skäl inte bildspelet och det blev märkbart svårt att hålla tråden och tempot. Jag hann inte igenom hela resan mycket på grund av det och det är jag inte så nöjd med. Jag tvingades hoppa över en del intressanta etapper.
Men man lär sig alltid något hela tiden.
Det blev en mycket bra och trevlig kväll med återseende av gamla vänner jag inte träffat på länge. Och både på tåget på väg upp till Uppsala och på väg hem var det folk som kom fram och pratade och tyckte programmet var så bra. Så jag kanske inte är så bortglömd som jag ibland tror :)
Apropå tåget så har det skett en förändring i vår lokala pendeltågstrafik här i Stockholm. Numera kan man åka hela vägen till Uppsala med den vanliga lokala pendeln vilket blev väldigt smidigt. Förut var man tvungen att byta från lokaltrafiken till SJ och därmed korsa hela centralstationen och blanda in deras ledsagarservice. Nu kunde jag ta tåget som om jag skulle till jobbet, bara åka lite längre och ett tillägg på biljetten. Sådana förändringar gör mig glad :)
På lördag är det dags igen för en ny föreläsning för en annan synskadeförening. Det ser jag fram emot.
Att blogga och existera på internet är inte okomplicerat. Det är inte lätt att skriva exakt som det är alltid. Och då har jag känt att jag lika gärna kan vara tyst hellre än att skriva halvkväden. Då känns bloggen ytlig och trist och jag blir trött på att blogga. Vad är det egentligen för mening om man känner sig begränsad i vad man kan skriva? Egentligen vill jag ju dela med mig av både bra och dåliga saker, men det tycks bara mestadels bli glättigt och en orgie i teknik och träning.
Egentligen kanske jag borde sitta ner och läsa mycket mer hur andra skriver. Hade det bara handlat om mig vore det mycket enklare. Jag ska ändå försöka beskriva mest min känsla som mest präglas av sorg, maktlöshet, förtvivlan och en väldig portion rädsla och oro.
Men nu när 25% av mitt föräldrarskap inte går så bra, jag känner mig kass och skit och vad jag än gör och säger så förlorar jag och får ett ton skit tillbaka. Nu har vi inte sökt så mycket goda råd bland utomstående ännu, men det börjar så smått bli dags för det. Men visst har vi fått råd i massor och i all välvilja. Det är bara det att de inte är applicerbara på våra problem. Det känns mestadels som råd tagna ur en bok om barns faser och kriser men jag undrar om de som skapat dessa råd någonsin själva lyckats efterfölja dem med gott resultat.
Ta bara rådet, att oavsett vad barnet säger och gör så ska det veta att du som förälder älskar barnet, alltid finns där och alltid lyssnar när helst det önskar. Får du svaret ”håll käften och dra åt helvete” så vad då? Ska du svara ”jag älskar dig”. Visst det kan jag väl, men vad gör det för nytta? Och sedan kan det vara lite svårt att få kontakt med sin egen kärlek till någon som säger att man är äcklig, gubbe, fattig, ful, alkis, dålig, sämst…. ”mmm men jag älskar dig”..
Nästa råd då, om barnet inte går till skolan, ”följ det till dörren och hämta när skolan slutar”. OK så en tonåring som vägrar göra som man säger, ska man släpa den i armen dit och bli anmäld för misshandel eller alternativt muta med större godispåse till helgen eller fetare veckopeng? Om jag säger ”gå här nu med mig, skolan är viktig och du ska dit” och barnet säger ”nej” och går åt ett annat håll? Där finns liksom ingen uppföljning på de goda råden om hur jag gör då…
”Gubbjäveln bara jobbar jämt” fick mamman höra nyligen. När ”gubbjäveln” som måste vara jag, försöker kommunicera blir det bara brus tillbaka. Men vad menar barnet och vad vill barnet säga med det? Skulle något vara bättre om jag haft mer tid? Ja kanske det men vad kan jag göra åt det? Själva livets alla måsten står ivägen. Antingen är man dålig förälder för att man jobbar mycket, för att man måste det för att överleva, eller så är man dålig för att man är arbetslös och inte har några pengar och fullt upp med att få tak över huvudet och mat i munnen. Det låter som om man har arslet bak hur man än vänder sig?
Sådär fortgår det. Jag tvivlar inte en sekund på att dessa nära bryr sig och verkligen försöker, det är bara det att det inte fungerar.
Och när jag känner uppgivenhet, att jag inte orkar eller kan bry mig? Eller ”bry” är nog fel ord. Jag ser inte att jag har något att komma med som leder någon vart. Sedan ansvaret som försörjare av en stor familj. Jag måste sova varje natt så jag orkar gå upp och jobba. Jag får inte bli sjuk, inte väcka min gamla panikångest till liv. Bara några dagar utan lön skulle få korthuset i kraftig gungning. Och att jobba på och hålla sig kall och lämna över hela ansvaret till mamman, hur bra och rätt känns det? Vill bara poängtera att hon så klart finns med i det här men orden och tankarna är mina och hon skriver själv om hon har lust.
Sedan kan jag skriva hur mycket som helst, men hur utlämnande kan jag vara? Jag känner inte att jag kan berätta allt som händer som kanske skulle behövas för att ge en klar bild.
Samtidigt finns glädjen där över att 75% av avkomman nu ligger i sina sängar, säger och gör fina saker, så gott de kan. Men alla hönsmammor och hönspappor där ute vet att man vill att det ska vara 100% av skaran för att man ska må riktigt bra och känna sig riktigt lugn.
Jag vet att vi knappast är de enda föräldrarna som tappat greppet över ett barn. Under de gångna veckorna har vi haft kontakt med flera. Samma uppgivenhet och maktlöshet. Det gör möjligen att jag inte känner mig fullt så skitdålig, jag är åtminstone inte ensam om det i så fall. Men det förstärker känslan av vanmakt.
Såhär såg mitt första riktigt utlämnande inlägg ut. Hur klarade jag mig? Gick jag för långt? Jag har ingen aning.
Kommentera gärna. Det var inte min mening om jag lät ironisk gällande goda råd. Vi behöver de alla, särskilt de som är tagna ur verkligheten och livets hårda skola hellre än någon sida ur en bok. Där ser allt så lätt ut och förstärker bara känslan av ”fy fan vad jag är sämst!” Precis som barnet påstår som om det själv läst de där böckerna. Men det kanske är något fel på mig? De gånger jag krisat i min ungdom var det ingen som kämpade med näbbar och klor och sa ”jag älskar dig” oavsett vad jag sa och gjorde. Kanske är det jag som gör fel trots allt? Är känslokall eller ger upp för lätt?
Sänder alla varma hälsningar till alla ”dåliga” föräldrar där ute. Nu ska urdåliga skit-Jag sova…
I år var det exakt 10 år sedan jag genomgick min operation som skulle förändra hela mitt liv. För 10 år sedan opererade jag bort mitt högra öga på grund av min medfödda sjukdom. Jag kan inte inse att detta hände just mig och visa dagar vill jag bara försvinna och börja på ett nytt liv. Slippa alla konsekvenser som följde med detta. Men samtidigt är jag glad att jag fick vara med om detta, fick så mycket erfarenhet och jag har blivit en starkare person tack vare detta.
I dagens läge, idag, just nu så känner jag bara att jag inte riktigt orkar, men jag måste kämpa, för min familjs skull, mina vänner och framför allt, för mig själv. Jag lever ett näst intill helt normalt liv, Jag har i princip allt man kan önska sig. Bortsett från min funktionsnedsättning.
Men här kommer en video jag har gjort, tänkte lägga upp den här, denna har jag gjort med tanke på att berätta om min historia, och helt enkelt bara bevisa att jag kan vara en helt vanlig tjej.
I onsdags kväll var det så dags för lanseringen av Apples nya version av operativsystemet iOS för de mobila produkterna iPhone, iPad och iPod Touch. Version 7 bjöd på många nyheter och är på många sätt ett helt nytt operativsystem. Det har skrivits spaltvis om vilka nyheter som tillkommit så det hade jag inte tänkt ägna mig så mycket åt.
Jag vet inte om det är åldern eller om jag börjar bli avtrubbad. Jag funderade lite över allas reaktioner vid de senaste Apple-eventen där man ändå presenterat ganska stora nyheter och allt mer börjar reaktionen bli ”var det inget mer? Jag är besviken!” Fast vad man mer exakt är besviken på känns oklart. En kommentar vid Apple-eventet för en vecka sedan var ”kunde man åtminstone inte släppt en iPod Touch också?”
Jag tycker det tyder på att vi konsumenter börjar bli avtrubbade eller bortskämda med allt nytt som pulserar ut hela tiden. till slut blir de mest sensationella nyheterna tråkiga och inte tillräckliga.
Och jag klandrar ingen. Jag kände ungefär detsamma när nya iPhone 5S och 5C presenterades. Visst var det stora förbättringar, men det var inte samma känsla av julafton som tidigare. Och kanske är det inte så konstigt när alla tillverkare sprutar ut nya modeller av telefoner och plattor där varje pryl gör små steg framåt hela tiden. Det blir aldrig riktigt det där enorma klivet längre så att man får WOW-känslan.
Inför släppet av iOS 7 kände jag mig inte lika glad och förväntansfull som tidigare. Varje ny uppdatering av iOS har ur ett tillgänglighetsperspektiv inneburit stora förbättringar, så varför skulle det inte vara så nu? Nu när man haft ett sånt enormt försprång och satsat så stort på iOS tidigare och när man haft goda möjligheter att spana på Android. Android har länge legat långt, långt efter vad gäller tillgänglighet och på många områden är det ljusår kvar. Men faran med framgång kanske är att behålla skärpan och avståndet och inte slappna av allt för mycket i falsk trygghet.
Det jag tycker varit lite speciellt med Apples tillgänglighet, har varit att man varit bra på ”fel saker”. Att tänka på människor med nedsatt syn borde vara det enklaste. Att tänka på färger, kontraster och textstorlek är något de flesta med syn kan relatera till och förstå. Där har Apple varit sämst och är sedan en tid tillbaka omkörda av Anroid där man länge kunnat göra sådana inställningar.
Apple har istället varit i särklass bäst på det som varit svårast, tillgängligheten för gravt synskadade, hörselskadade och människor med motoriska funktionsnedsättningar. Tittar man bara på skärmläsaren VoiceOver för gravt synskadade användare, har man gjort det 100% möjligt att använda en telefon eller surfplatta med pekskärm och helt grafiskt gränssnitt och helt utan fysiska tangenter. Det har sedan 2009 varit en teknisk revolution inom området och jag anser att det är 2000-talets största genombrott fortfarande. Kanske är det just detta som gjort att man missat det lite enklare, gruppen med nedsatt syn, som fortfarande kunnat använda sin syn för att navigera men behövt stöd med förbättrade färger, kontraster och textstorlek.
När det gäller iOS 7 är väl detta den största besvikelsen. Egentligen kan jag inte säga så mycket om det eftersom jag inte själv kan se det. Allt är hörsägen från familj och vänner som är väldigt frustrerade över hur det kan ha blivit så mycket sämre på ett så uppenbart enkelt och självklart område. Väldigt mycket försämrad kontrast i tangentbord och på ikoner som har gjort det väldigt mycket svårare för människor med synnedsättning att skriva och flera har letat efter möjlighet att backa tillbaka till föregående version, vilket ju inte är möjligt.
Vad gäller tillgängligheten för människor med ”svår synnedsättning”, dvs vi som behöver använda skärmläsaren VoiceOver för att hantera våra telefoner, är det än så länge svårt att säga vad som är fel, men det känns inte bra. Det är någonting som gör att mitt användande av telefonen går långsammare och är något fumligare.
En tydlig försämring är att lås upp-knappen förändrat position och ur det här perspektivet verkar ha blivit mindre i omfång och därmed svårare att hitta med fingrarna. Den digitala rösten som läser upp all text på skärmen och vid inmatning har svårigheter att uttala vissa tecken och siffror som gör det svårt att höra och felmarginalen när man skriver eller lyssnar blir större.
För mig har ändå den värsta försämringen varit kalender-appen. Den gamla månadsvyn är utbytt mot en ny där vald dags möten inte syns under månadsvyn på skärmen, utan öppnar en dagvy. I dagvyn ligger klockslag varje timme förutom de möten man bokat in vilket gör det otroligt omständigt att hitta och snabbt se över dagen om man har något inbokat eftersom man måste passera alla klockslag för att vara säker på att inte missa.
En traditionell listvy har man förvisso gömt under sök-knappen men det blir extra tryck för att nå dit och jag som aldrig varit något fan av listvyn utan älskat den gamla månadsvyn kände ett rejält bakslag.
Jag har bara fått höra pikar i stil med att jag börjar bli gammal, att all den nya tekniken till slut även blivit mig övermäktig, men det är helt fel. Jag blev bara lite chockad över att något blivit så märkbart sämre och det gör mig lite orolig. Apple har varit känd för sin oerhörda kvalitet och var gång en ny version av operativsystemet iOS kommit ut, har tillgängligheten varit näst intill perfekt.
När man tar tre steg bakåt i denna utveckling kan jag inte låta bli att fundera över vad det beror på. Har man skurit ner på sin avdelning som jobbar med tillgänglighet, har de blivit sämre själva på att testa dessa bitar? Eller har Apples utvecklare slutat lyssna på sitt eget tillgänglighetsteam? Och vad med alla externa betatestare där ute som ändå har stor kunskap om VoiceOver? Har de slutat rapportera buggar och fel eller har Apple lyssnat allt mindre på dessa, för att man haft händerna fulla med annat i en så enorm uppgradering som detta är?
Det finns fler exempel på appar i iOS 7 som gör mig bekymrad, men jag ska ge det mer tid för att se om jag trots allt bara blivit för van vid det gamla.
Dock blir beslutet att inte uppgradera min privata telefon. Jag kör nytt operativsystem på min arbetstelefon för att se hur det blir framöver.
Idag lanserades version två av appen Legimus för iPhone och iPad. Det är steg 2 av 3 i utvecklingsfasen och vid detta steg har man lagt till möjligheten för taltidningsprenumeranter att läsa tidningen direkt i mobilen.
För oss bokläsare innebär denna version inga större förändringar annat än lite stabilitetsförbättringar och möjlighet att läsa böcker med appen i bakgrunden. Fortfarande måste man ladda ner boken i webläsaren eller via datorn och överföra den till läsprogrammet Legimus vilket är långsamt och omständigt och väldigt krångligt för de flesta användare.
I Steg 3 som beräknas senare i höst, ska man kunna både söka böcker och läsa både strömmande och offline direkt i appen. När det blir verklighet tror jag det kan bli intressant på riktigt.
Jag föddes med en form av ögoncancer vid namn RetinoblastomW. Det är den första genetiskt ärftliga cancerformen som upptäckts. Jag kan inte detaljerna, det finns mycket information på Wikipedia-länken ovan. Hur som helst behandlas sådan cancer då, på 70-talet med strålning och idag både med strålning och cellgifter. I mitt fall fanns inte sjukdomen tidigare i släkten och upptäcktes ganska sent så jag förlorade båda ögonen i strålningen.
Jag vet faktiskt inte när jag fick mina första ögonproteser. Jag har bara klara minnen från 6–7 års ålder och Linköpings Lasarett där Müller Söhne hade sin mottagning. Trots den stirila sjukhusmiljön, mestadels tyska män i rockar och ljudet från gaslågorna som man blåste ögonproteserna med, kände jag inget obehag. Sven var en av protesmakarna som tyvärr har gått bort för en tid sedan och han måste ha ingivit trygghet.
Man byter ögonprotes en gång om året och ett stående skämt som nästan måste uttalas är ”vilken färg får det lov att vara idag?” Det är väl en galghumor som både vi patienter och yrkesfolket lider av :) Och ett tydligt minne och en historia från mina unga år var att jag på en sådan fråga hade svarat att jag ville ha samma färg som vår Schäferhund Monja :) Det sägs att jag då bytte från blå till bruna ögon men just det tvivlar jag på :) Möjligen valdes nyans efter hundens ögon. Jag är inte säker på om själva hunden var med in för utprovning och val av färg, eller om bedömningen överläts till de vuxna :) En lite kul historia är det hur som helst.
Min äldsta dotter ärvde ögonsjukdomen och ser idag bara 6% på ena ögat och har en ögonprotes. I hennes fall visste vi att det fanns stor risk för ärftlighet och hon kontrollerades direkt efter födseln. Möjligen gjorde den tidiga insatsen att åtminstone lite synrester kunde räddas.
Hur som helst besöker vi Müllers mottagning varje år för byte och ovan kan man se lite bilder på råmaterial och hur arbetet går till.
Idag kan man välja mellan proteser i emalj eller plast. Jag har nog själv valt emaljen av bara farten och för att det var det som gällde då på 70-talet. Men när det var dags att välja för vår dotter var det inte så svårt. Plast fanns att välja på men vi tyckte att processen med plast var på tok för lång. 4 besök på 40 minuter vardera där man gjuter former av ögonhålan och sedan skapar protesen. Ett besök hos Müller tar ca 45 minuter per öga och inga uppföljande besök och de som kunnat se båda alternativen tycker att de i glas är finare :)
Idag var det dags för löpning utomhus igen. Det var för en vecka sedan som jag och en kollega sprang för första gången och det var en riktig kick att få springa på riktigt efter alla milen på löpband.
Idag kändes det lika bra men inte alls nervöst i början. Det märktes också på min genomsnittliga puls som var lägre och mer normal nu.
Så nu hoppas jag vi får upp lite kontinuitet i det här så länge det nu går att springa ute.
Sedan blev det en snabb dusch i personalutrymmet på jobbet och fort iväg för kvällens aktivitet. En föreläsning om Mot Alla Odds för Reumatikerföreningen hemma i Haninge. Det ska bli kul!
Eftermiddagens löprunda kan man se här. Märkligt nog lika snabbt som förra veckan sånär som på 10–15 sekunder. Mest tydlig var förbättringen på pulsen som sagt.
Det tredje tillfället för nyfikna att prova på att cykla tandem bjöd på regn och rusk och 13°. Endast en deltagare, en kille i 12-årsåldern och hans pappa trotsade vädret, väldigt tufft måste jag säga :) För egen del störde inte regnet. Tvärt om kan jag tycka det är lite mysigt att fräsa fram på våta vägbanor med en konstant dusch av vatten och smuts över ryggen :) Det här med stänkskärmar är fegt :)
Det blev en tur på ca 1,7 mil i Spånga norr om Stockholm i ganska lugnt tempo. När vi återvände och lastade cykeln på bilen igen var jag våt inpå bara kroppen, men det är först när man slutar röra på sig som ruggigheten och kölden kommer krypande. Men eftersom jag älskar att cykla stör det mig verkligen inte alls.
Det som är ett problem sådana här tillfällen är att mina fingrar kan domna av kylan. Då tappar jag känseln i fingertopparna och det kan ta någon timme innan känseln återvänder. Varför det är så vet jag inte riktigt. Det har alltid varit så och möjligen är det sviter från åren med dykning året runt och det slarvades ganska ordentligt med handskar ibland. Men får man bara komma hem och klä av sig våta kläder och sluta händerna kring en varm kopp te så är snart allt glömt och förlåtet :)
Imorgon står löpning utomhus på schemat oavsett väder. Jobba på dagen och en föreläsning på kvällen så jag får se om schemat håller :)
Så var det dags för Roslagshösten 2013, ett motionslopp i Norra Stockholm med start och mål i Upplands Väsby. Jag och min pilot Thomas ”Egge” Egrelius och Patrick ”Teknikpappan” Arkley cyklar Roslagsloppen för tredje gången. Första gången var Roslagshösten 2012 då vi cyklade på min gamla tandemcykel och andra gången var Roslagsvåren 2013 i maj i år. Då hade vi min nuvarande racer till förfogande och en hel del mer träning i benen.
I år hade vi också med oss ytterligare en från vårt team som cyklade Vätternrundan 2013 med oss och vi har cyklat ihop några motionslopp nu och det är riktigt roligt!
Idag ställde även ytterligare 4 tandempar upp på initiativ av Svenska Cykelförbundets paracykel-gren. Vännen och expeditionsledaren från Mot Alla Odds, Oskar Kihlborg cyklade som pilot i ett av tandemekipagen. Tyvärr var vi de enda som cyklade långa banan på 135km. De andra 4 tandemekipagen som ställde upp för första gången körde den korta banan på 72km.
Vi paracyklister, samt de i mitt och Egges lilla team fick starta i egen grupp och det uppmärksammades lite extra vilket var roligt. Vi startade i hastighetsgruppen 30+ eftersom vår ambition var att köra hårt och slå resultatet från i våras.
Till en början kändes det helt OK: De första 7 milen kände jag mig stark, men sedan började det gå tungt. Och de sista 5 milen splittrades vårt lilla team på 3 cyklister. Patrick fick punktering och bad oss andra köra vidare och efter någon knapp mil sa vi till Jonas att han kunde släppa och dra om han ville. Det gick så tungt och långsamt för oss vid det laget så vi ville inte sinka honom.
Merparten av de sista 3,5 milen låg vi ensamma vilket gör det ännu tyngre för motivationen och på målrakan orkade vi knappt spurta :)
Ändå slog vi vårens totala tid med några minuter men lyckades inte hålla genomsnittshastigheten över 30km/h.
Att det gick så dåligt idag beror till stor del på mig. Jag var helt enkelt för otränad efter sommaruppehållet och hade alldeles för lite mil i benen. Det är baksidan med att vara i behov av andra för att kunna träna på ett bra sätt. Trots att jag har 3–4 piloter som ställer upp när de kan och det passar räcker det ändå inte för att få en bra kontinuitet i träningen jämfört med mina teamkamrater som kan pendla till och från jobbet varje dag, impulsivt sticka iväg en förmiddag på helgen när andan faller på. Mina träningsmöjligheter hänger på betydligt fler faktorer som ska stämma för att det ska fungera.
Just nu känner jag mig lite smått nere över detta välkända faktum. Men som jag är en person som försöker att inte fastna för länge i ynkedom och grubblerier, kommer jag snart på en lösning. Flera piloter som bor nära där jag bor eller jobbar nära där jag jobbar är givetvis en lösning men det svåraste. Trots efterlysningar i cykelforum och liknande är det inte så lätt. Trots att cykelsporten vuxit explosionsartat de senaste åren tror jag det mycket handlar om lite fördomar och okunskap om tandemcykling. Och just idag känns det som om jag spett på fördomarna med att det gick så jädra tungt trots att det handlade om fysiska begränsningar mer än cykelformen.
Men det går ju att åtminstone delvis kompensera för detta. Jag får löpträna mer på löpband inomhus och utomhus med ledsagare när det går, försöka hitta någon fungerande spinning över vintern, simma, crosstraina och gymma mer. Helt klart är att nästa år ska det inte börja ta emot efter 7 mil i alla fall :) Särskilt inte som jag vet hur det kan kännas i och med mina båda varv runt Vättern i år.
Nu har jag duschat, ätit och vilat lite. Kommer somna ganska ovaggad ikväll och vakna antagligen med betydande träningsvärk. På tisdag är det cykling igen och på onsdag ett andra pass med löpning utomhus och på torsdag är det åter dags för simning. Full fart! Ger upp gör jag först när jag är död :)
Här kan du se statistik för de olika Roslagsloppen:
Igår kväll gick en väninna ut med en efterlysning på Facebook, en synskadad väninnas tandemcykel har blivit stulen i ett cykelförråd i huset där hon bor i Hökarängen. Cykeln är en Canondale Road R2 tandemracer. Bilden sprids nu på Facebook, Twitter och cykelforum och jag ger henne även mitt stöd här i bloggen.
Jag hoppas alla ni där ute i Sverige och framför allt Stockholm håller ögonen öppna. Cykeln är en av mycket få i Sverige så den borde inte vara så svåridentifierad. Jag har en likadan cykel men i övrigt känner jag inte till några fler. Min cykel skiljer sig dock något i detaljerna från den stulna cykeln men det kan säkert uppstå en del missförstånd framöver.
Jag känner så mycket för henne som fick sin cykel stulen. Jag vill inte gärna gradera stölder, det är lika fel oavsett. Men vissa stölder drabbar ägaren hårdare och är svårare att ersätta än andra stölder. En bil, motorcykel, moped eller annan egendom kan försäkras och ganska lätt återställas med en likadan. Men en tandemcykel, importerad från USA är inte lika lätt att ersätta.
Därtill kommer skadan stölden ger. Jag vet att den här tjejen, liksom jag, älskar sin cykel och träningsformen och den frihet det ger att kunna cykla med sina piloter. Det är inte många träningsformer som fungerar när man inte ser och nu är det förstört för henne för oviss framtid. Så jag hoppas ni där ute hör av er till polisen om ni ser en sådan cykel ute och rullar på vägarna eller stå och skräpa i något cykelrum eller källare.
Jag fick själv en tandemcykel stulen för ett antal år sedan. Jag var dock ganska oförsiktig den gången. Vi bodde i hus i ett trivsamt radhusområde och vi lämnade cykeln ute lutad mot garageporten en enda natt av så många som den stått inlåst. Morgonen därpå var cykeln försvunnen.
Självklart ringde vi polisen och anmälde stölden och började genast skanna Blocket och andra annonssidor och där dök cykeln upp ganska omgående. I samarbete med polisen ringde jag från ett oregistrerat nummer och utgav mig för att vara intresserad av cykeln och bestämde träfff för att titta på den. Det var dock två polisflickor med bil och släpkärra som åkte till mötesplatsen.
Säljaren var en ung kille visade det sig som bodde några kilometer från oss. När han såg bilen som kanske hade lite för många antenner på taket, fattade han misstanke, lämnade cykeln och försvann. Polisen kunde dock lasta cykeln på kärran och vi fick bekräfta att det var vår cykel. Därefter fraktades den till polisen för utredning några veckor innan vi fick kvittera ut den.
Man identifierade tjuven men vad som hände med honom vet jag inte. Det blev inga följder som vi blev inblandade i i alla fall, antagligen på grund av gärningsmannens ringa ålder.
Så ibland går det fort att lösa och det är inte alltid så smart att stjäla allt för unika prylar.
Mina varmaste lyckönskningar till den rättmätiga ägarinnan och hoppas cykeln hittar hem snart igen och i helt och fint skick!
Som jag skrev om igår, har jag nu för första gången löptränat utomhus för första gången på säkert 20 år. Det var en grym upplevelse på många sätt även om det var lång process att motivera mig att våga försöka igen.
Det kanske kan verka som en ursäkt och det är väl just vad det är också, men en stor del av motivationen var de tekniska förutsättningarna, en bra löparklocka. Att logga och analysera all träning jag gör har blivit en drog. Det är nästan så att situps känns meningslöst för att det inte går att logga automatiskt :)
Så när jag här om dagen gick och köpte mig en Garmin Forerunner 910XT triathlon-klocka var det en bra bidragande orsak till att ta steget. Sen får man kalla det vad man vill :)
Garmin Forerunner 910XT är en triathlon-klocka, en multisportklocka för löpning, cykling, simning och ”övrigt”. Jag har nu hunnit prova igenom de olika delarna lite i klockan.
Löpning
Löpningen var en av huvudfunktionerna jag ville åt i klockan och det finns väl egentligen inte så mycket att säga. Den mäter tid, distans, hastighet och sparar information om vart man sprungit. Vidare kan man ansluta en pulsmätare och en skosensor. Den senare står på inköpslistan och mäter hur många steg man tar. När man har bra GPS-täckning mäts bara antalet steg och kan bland annat användas för att analysera löpteknik i och med sin steglängd.
I händelse av att man förlorar GPS-mottagningen, används steg-sensorn till att fortsätta beräkna distans och hastighet tills GPS-mottagningen är tillbaka. Skosensorn kan man också använda för att träna med klockan inomhus på exempelvis ett löpband där man inte har tillgång till GPS-signaler. Den fungerar således både för löpning utomhus och inomhus. Det senare har jag inte kunnat testa ännu.
Min första löprunda med Forerunner 910XT kan man se här.
Cykling
Garmin Forerunner 910XT är också en utmärkt cykeldator. Förutom givare för temperatur, erbjuder Forerunner 910XT samma funktioner som exempelvis Garmin Edge 500 som enbart är en cykeldator. Här får man tillgång till samma sorts data som vid löpning, men man kan också ansluta klockan till en ANT+-givare för fart och kadens som används för att mäta hjulhastighet och pedaltakt när man cyklar.
Cykelfunktionerna har jag inte testat och kommer inte heller ha behov av dem då jag använder Garmin Edge 810 för just cykling. De två enheternas basfunktioner är identiska och Forerunner 910XT skulle duga som cykeldator för den vanliga cyklisten. Den går att ha både på armen och montera på styret för bättre överblick.
Simning
Forerunner 910XT är också lämplig vid simning. Till skillnad från dess föregångare, Forerunner 310XT kan klockan både användas för utomhussimning och simning i bassäng. Idag har jag provat bassängsimning med klockan och tycker den är likvärdig Garmin Swim som jag skaffade för några veckor sedan för att lösa mitt behov av loggning vid inomhussimning. Nu behövs inte den klockan längre.
När man växlat sport till simning, får man välja utomhus eller inomhus. Väljer man inomhus får man sedan välja bassängstorlek och därefter är det bara att starta och börja simma.
Klockan identifierar antalet längder vid vändningar och typen av simsätt mellan de 4 vanliga simsätten, bröstsim, ryggsim, fjärilssim och frisim. För att klockan ska kunna räkna längder måste man skjuta ifrån ordentligt och glida en stund innan man tar det första simtaget. Jag får detta att fungera fint så länge jag är hyfsat pigg. Men så fort jag börjar bli trött och antagligen slarvigare, fungerar detta sämre. Men det hänger mer på mig än på klockan.
Detsamma gäller identifiering av simsätt. Jag behöver förfina min simteknik så kommer även den delen fungera bra.
Min första simning med Forerunner 910XT kan man se här.
Övrigt
Sportläget ”övrigt” kan man göra lite vad man vill med. Jag har valt att använda det för vanliga promenader. Men i övrigt är funktionerna de samma som övriga sportlägena vad det verkar. När man överfört aktiviteten till Garmin Connect kan man själv välja vilken typ av aktivitet det rörde sig om och där finns en del att välja på. Jag har sett andra använda det för exempelvis skidåkning.
Här finns ett exempel på en vanlig promenad med hunden.
Dataöverföring
När man tränat klart och kommer i närheten av sin dator, inom ett par meter, kan man få alla nya aktiviteter överförda automatiskt via ANT+. Detta kräver en USB-ansluten mottagare i datorn och ett program som känner av när klockan är inom räckvidd, överför aktiviteterna till datorn och därefter till ens konto på Garmin Connect. Ingen USB-överföring och krångliga webinterface.
Sammanfattning
Så med dessa 4 sportlägen, möjlighet till löpträning och simning både inomhus och utomhus så blir det här ett kraftfullt träningsverktyg. För mig fungerar klockan ungefär som förväntat. Den är utrustad med 7 knappar vilket gör den ganska lättnavigerad. Klockan startar i det senast valda sportläget och så länge jag minns vilket det var kan jag på egen hand byta till ett annat. Men både vid cykling och löpning utomhus har jag ändå alltid tillgång till ledsagare eller pilot som kan hjälpa till.
Pipsignalerna som klockan ger ifrån sig är identiska med min gamla cykeldator, Garmin Edge 500. Jag kan således höra skillnad på paus och start, puls-, tids- och distansvarningar. Jag har invanda värden som gör att jag kan räkna kilometrar när jag springer eller mil när jag cyklar och hålla koll på när pulsen passerar den nivå jag vill hålla mig under. Det är mycket bra.
Så småning om ska jag köpa en fotsensor för att även prova löpning inomhus. Idag använder jag Nike+ som även det bygger på en stegsensor i löparskorna och en mottagare i iPod Nano som kan ge röstfeedback för tid, distans, tempo och puls. Det ska bli mycket spännande att jämföra de två systemen och fördelen med det nya blir att antalet steg totalt och per kilometer loggas och kan visas vilket inte är fallet med det gamla systemet. Dock kan Garmin inte ge mig röstfeedback under löpningens gång, men väl pipljuden för distans och pulsvarningar. Garmins pulsband som använder ANT+ för att sända data till träningsenheten är inte kompatibelt med mitt löpband vilket är en klar nackdel då jag inte kan låta löpbandet styra farten baserat på min aktuella puls. Så något systembyte sådär direkt för just inomhuslöpningen lär det nog inte bli i nuläget.
Idag har jag gjort något som jag inte gjort på många år! Jag kan inte ens riktigt minnas när det hände senast, någon gång i tonåren eller straxt därefter var det säkert! Jag har sprungit på riktigt, utomhus och med ledsagning :) Det låter helt galet men så är det. Under alla år har jag bara kunnat springa på löpband och en av förklaringarna är att det har varit och är svårt att hitta någon att springa med.
En annan förklaring, inser jag nu, är att jag varit lite feg. En kollega på jobbet har tjatat på mig ganska länge om att vi borde försöka och jag har nog velat men inte riktigt vågat. Efter alla år på löpband har jag nog varit lite orolig för balansen utan stöd av löpbandet. Nog för att jag försöker vara noga med att inte hålla i mig annat än mycket lätt med något finger för att inte springa och snubbla på löpbandets kanter. Men när jag provat springa på bandet utan stöd, har det känts vingligt och fel och jag har trott att det skulle bli ännu värre ute.
men jag ville verkligen. Jag tycker i och för sig inte det är så tråkigt att springa på löpband. Jag har musiken och fantasin som stimulerar när jag springer i en annars monoton miljö och till ett monotont ljud. Men liksom cyklingen, har jag längtat efter att springa på riktiga vägar, med riktig variation med backar upp och ner och svängar och skiftande underlag. Allt det där jag fått tänka mig till på löpbandet.
Men lagom till säsongen snart är slut bestämde jag mig för att det fick vara färdigmesat. Jag behöver träningen och när någon väl erbjuder sin hjälp borde jag tacksamt ta emot den när det är så svårt att få hjälp.
Som extra krydda och motivation gick jag och köpte mig en Garmin Forerunner 910XT sportklocka för löpning, cykling och simning. Jag har skrivit tidigare att tekniken är viktig för min träning, eller mer sant — helt avgörande. Jag måste ha något som pushar mig och att kunna lagra och analysera mina prestationer är den bästa belöningen jag kan få. Jag skriver mer om själva klockan i ett annat inlägg.
Så när klockan väl var inköpt var det bara att sätta igång. När jag väl bestämde mig för att ”Mot Alla Odds Jocke” inte borde backa ur för sådana trivialiteter, kändes det riktigt skönt att packa träningsväskan. Ta ur Nike-skorna som jag använder för inomhusträning och plocka fram mina skor som varit med mig i Nicaragua under just Mot Alla Odds.
Jag har glömt hur vi gjorde när vi ledsagade vid löpning förr om åren. Jag tror jag och min bror höll någon sorts fingerkrok eller om vi bara sprang bredvid varandra med en lätt beröring av armbågar för att hålla kursen och kunna styra lite vid behov. Jag plockade fram ett hopprep och gjorde till en kort parlina med öglor i ändarna som man antingen kan ha runt handleden eller hålla i. På så vis blev avståndet några decimeter och tillåter ändå viss rörlighet.
sedan bar det av. Första kilometern var grymt jobbig. Andningen och pulsen skenade som den ofta gör på mig direkt vid start. Säkert också en del stress över hur det skulle fungera. Men efter någon kilometer kände jag att det fungerade riktigt bra. Balansen var inga problem och tempot som jag annars hittar så lätt på löpbandet, kom också så småningom. Till slut lugnade också andningen ner sig och pulsen blev mer som jag kände igen den. En långsam ökning för att stanna runt 165bpm vid lugnt tempo.
Efter 8km hade vi sprungit runt en sjö i området där jag jobbar och klockan stannade på dryga 54 minuter vilket gav ett snitt på ca 6:30 minuter. En minut långsammare per kilometer mot vad jag brukar kunna prestera men så var jag inte heller helt utpumpad.
Nu känner jag mig mest lyrisk! Jag gjorde det och det gick bra! Mer än så, det var kanon! Ungefär som fantasierna under timmarna på löpbandet, fast nu riktiga vägar, riktiga backar upp och ner, svängar, asfalt, grus och trottoarer. Riktiga bilar, fotgängare och cyklister passerade och riktig vind, frisk luft och riktiga dofter av att springa utomhus!
Känns nästan lite fånigt att vara så lyrisk men det var säkert 20 år sedan sist så jag tänker tillåta mig att vara lite fånig i så fall :) Och jag som bangat midnattsloppet åtminstone 2–3 gånger bara på grund av min fåniga oro och lite svårigheten att hitta ledsagare.
Nu hoppas jag på mer utomhuslöpning så kanske kilometrarna och milen på löpbandet också blir roligare :)
Jag har skaffat mig en ny cykeldator, en Garmin Edge 810. Det är ett riktigt monster till cykeldator med vilken Garmin verkligen sätter en hög nivå på vad en cykeldator kan erbjuda.
Egentligen är jag väldigt nöjd med min Garmin Edge 500 som jag skaffade i början på våren. Liten och smidig, lätt att sköta med en uppsättning varningstoner som gör att jag kan skilja varningar för puls, tid och distans åt. Till och med olika för låg och hög puls.
Men det fanns andra alternativ som både jag och min pilot Egge nog båda var sugna på och det var just Garmin Edge 510 och 810. Just då kändes inte den dyrare prislappen motiverad för de extrafunktionerna dessa två modeller erbjöd men behovet och önskemålen har ändrat sig.
Man kan säga att jag spårat ur lite när det gäller tillgängligheten som jag försöker vara så noga med som det bara går. Jag vill kunna sköta åtminstone de basala sakerna själv, som start och stopp och spara aktivitet. Ingen av dessa erbjuder möjlighet för mig att avläsa informationen under träningspassen, men väl efteråt när aktiviteten är överförd till dator.
En klar nackdel med Edge 510 och 810 för mig är att båda har väldigt få knappar, endast tre och styrs i huvudsak via pekskärm. Det ger en del osäkerhetsfaktorer även om jag läste mig till innan i manualerna att jag nog skulle klara det viktigaste ändå.
Det som till slut avgjorde var möjligheten att visa sina aktiviteter live, i realtid på internet. Garmin 510 & 810 är utrustade med bluetooth och anslutna till en smartphone kan all information om mig sändas till min profil på Garmin Connect och vänner och bekanta jag bjuder in kan se mig på en karta, tillsammans med information om fart, tid, pedalhastighet (kadens) och puls.
En annan fördel är att enheten själv överför aktiviteten direkt till Garmin Connect när den är ansluten med Bluetooth till telefonen och i motsatt riktning överförs väderdata i realtid för ens aktuella position och man kan lätt och direkt i telefonen överföra banor och träningspass från Garmin Connect till enheten.
Slutligen finns också möjligheten att ha cykelkartor direkt i enheten vilket så klart inte är så användbart för mig men väl min pilot.
Nu har jag haft den några dagar och är på det hela taget nöjd. Appen i telefonen är helt tillgänglig för att både läsa av all information om en avslutad aktivitet och att starta ”livetrack” för att låta andra följa mig i realtid. Jag kan precis som tidigare starta aktiviteten själv och även avsluta och spara även om det görs från pekskärmen. Där finns bara två knappar och de är så stora att det går att lära sig vart jag ska peka för att spara eller radera en aktivitet.
Den största nackdelen för mig som visade sig nu när jag började använda enheten, var ljudsignalerna. I manualen kunde jag läsa mig till att den som min gamla Garmin Edge 500, kunde ge ifrån sig pipsignaler för diverse varningar så som distans, puls, tid, kalorier etc. Min gamla Edge 500 gav ifrån sig olika ljud beroende på om pulsen sjönk under det angivna minimivärdet eller steg över mitt angivna maxvärde. Den gav också en sorts ton för tidsvarning och en annan för distans. Det blev således väldigt tillgängligt för mig och jag kunde med hjälp av dessa toner bespara min pilot en del frågor. Även om jag inte kan läsa av min puls i realtid kunde jag ändå få en varning när den steg för högt etc.
Jag utgick ifrån att Garmin Edge 810 hade samma sorts uppsättning toner. Jag bara konstaterade att den kunde pipa för samma sorts varningar. Nu visade det sig, när jag invigde enheten unde Sthlm Bike idag att enheten bara ger ifrån sig en enda ton oavsett vilken varning den avser och ett meddelande rullar i enhetens skärm som talar om vad den varnar för. Det blev en klar besvikelse och jag förstår ärligt talat inte varför man valt att göra så. Även om enheten har en större och tydligare skärm, är ju varningarna bra även för seende cyklister som inte behöver flytta blicken från vägbanan.
Men det här är ju sådana detaljer som inte går att ta reda på innan man köper en enhet. De finns ju inte att testa i butik där det oftast bara finns demoenheter utan innehåll, så kallade ”dummys”. Och mina specialfrågor finns få som kan svara på. Ens de som använder enheterna brukar lägga märke till pipljuden verkar det som.
Men bortsett från den i och för sig viktiga detaljen så är jag nöjd. Jag kan göra samma saker, lika mycket eller lika lite som tidigare men att växla mellan cykel- och aktivitetsprofiler har blivit enklare med tanke på att jag cyklar med flera olika piloter och det inte längre krävs en massa bläddrande i menyer för att ändra just detta. Och livetrack-funktionen sätter jag stort värde på liksom direktöverföringen av aktiviteter när man avslutat dem. Inget mer trassel med koppling till dator och överföring i webgränssnitt.
Nästa stora cykelevenemang är Roslagshösten 2013 söndagen den 15:e september då vi cyklar 13,5 mil i norra Stockholm. Då kommer man kunna följa vårt ekipage i realtid på en karta och jag kommer bjuda in via Twitter och Facebook till den som vill följa mig och min pilot.
I dag var det dags för Sthlm Bike, en 4,2 mil lång cykeltur i Stockholm. Det gick av stapeln för andra året i rad och har tydligen dubbelt så många anmälda som förra året.
Starten gick kl07:00 och det är tidigt för att vara söndag. För mig och MP började morgonen straxt efter 04 då vi åkte gemensamt till Älvsjö där resten av teamet samlades för gemensam cykling in till starten.
Det var lite småsvalt och väldigt dimmigt men det blev soligt och skönt under morgonen.
Starten gick vid Sjöhistoriska museet och målgången i Kungsträdgården. Längs banan fanns tre depåstopp och vi stannade för kaffe och sötsak och fick sträcka lite på benen.
Annars gick det bra. Det var lite trafik så tidigt på morgonen men många cyklister och det var väldigt trevligt. Otroligt fascinerande för mig som aldrig cyklar i stan och att dessutom få cykla i en nästan trafiktom huvudstad i vackert väder. Jag har ju bara cyklat långa oändliga landsvägar och det blir ju lite andra farter än om man måste bromsa in för korsningar och trafikljus så klart. Men det är en helt annan känsla och roligt när det händer saker hela tiden.
Vi tog oss runt på ca 1,5 timmar och när vi kom till Kungsträdgården åt vi frukost och pratade lite innan vi satte upp igen och rullade söderut tillbaka mot Älvsjö.
Känslan när det var slut var lite tråkig. Det var lite för kort eller hur man ska säga. Hoppas verkligen jag kan göra om detta med gänget nästa år!
[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motion, Sthlm Bike, Stockholm, Kungsträdgården, Trafik[/tags]
