Etikett: Familj

Jag vet ju hur det är, jag har varit där själv. Jag har suttit och gråtit och känt mig så fruktansvärt olycklig med vuxna omkring mig som velat förstå och hjälpa. Så varför förstår jag inte nu?

Jag trodde aldrig jag skulle hamna i den situationen som jag nu är i. Ens eget rara, underbara barn som snart är en ung vuxen, sitter och gråter, tårarna rinner och ögon torkas och jag vill bara förstå vad som är så jobbigt och vad som känns så hopplöst.

Alla föräldrar ser sina barn gråta för att de är arga, ledsna, har slagit sig eller för att de inte får som de vill. Men det är inte samma sak som att se sitt nästan stora barn vara olycklig. Samtidigt sitter jag där själv, med svidande känsla i näsan av snor som vill börja rinna och trycket bakom ögonen av tårarna som vill komma. Kämpa för att prata med lugn, stadig och säker röst och inte låta den förbannade läppen börja darra eller rösten spricka. Fast besluten att detta kommer ordna sig på bästa sätt och vi vuxna vet precis hur allt jobbigt och ont ska försvinna. I själva verket har i alla fall jag inte en jävla aning om vad det onda och jobbiga är och än mindre hur det ska försvinna.

I nästa stund glider barnet iväg med kompisarna, tjafsar om tider och pengar, ljuger och slänger ur sig saker som skär i bröstet och vill för allt grus i öknen inte vara hemma. När man bara vill servera saft och bullar och säga att allt ordnar sig, är man inte vatten värd. Jag försöker intala mig att det är samma orsak och samma känslor som nyss gjorde barnet liten och ledsen. Då trodde jag det skulle föra oss närmare, medan det här känns som det bara för oss längre bort. Det är som i en av Anna Stadlings texter: ”först så blir man glödhet, sen iskall. Det svarta hålet slukar i sig allt”.

Nu är ändå bollen i rullning åt rätt håll och trots att jag känner mig kass och misslyckad förälder finns ändå en känsla någonstans av att jag gjort rätt såhär långt. För samma grus i öknen som barnet tycker allt är pest just nu, kommer jag inte släppa och ge upp. Barnet må tycka jag är skit och sämst just nu, men får jag bara lite bekräftelse om 5–10 år så är det värt allt.

Man kan svika sina barn av flera anledningar. Att man inte bryr sig tror jag är ganska ovanligt. Att man inte orkar, vet hur man ska göra eller har anhörigas eller samhällets stöd är nog vanligare. Oavsett borde inget barn bli eller känna sig övergivet.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]

Det är svårt att beskriva hur den här dagen har varit. När jag vaknade i morse så kändes det som under studentåren, som att vakna efter en veckas festande. Huvudvärken var och är hemsk och jag har knäppande ljud inuti vänster öra som jag får när jag är trött eller stressad. Känns som muskelsammandragningar fast man väl inte har några muskler i öronen… Kanske en signal på blodtryck?

Inatt och idag har jag sökt kommunens uppsökarteam som givetvis inte jobbade just denna helg. Jag försökte också få råd av polis för att höra hur vi skulle hantera den beslagtagna spriten. Familj och närmaste släkt delades i två åsikter, att låta langarna få tillbaka spriten eller försöka få polisen att ge oss råd i hur vi skulle hantera det. Jag kände inte någon större lust att lämna tillbaka alkoholen till några skitungar.

Jag lyckades till slut förklara mitt problem för en på länskommunikationscentralen som lovade skicka en patrull så fort det gick. Lite över en timme fick jag vänta och när patrullen ringde upp kunde jag meddela att barnet stod utanför med 2 misstänkta langare och väntade på att jag skulle komma ut med alkoholen.

Nu kunde polisen hålla förhör på plats och jag fick lämna över spriten vilket jag tyckte kändes oerhört rätt. Samtidigt blev det en markering för mitt barn och inte minst de som gör sig skyldiga till langning.

Det har uttalats hot, oklart om de är riktade mot mig eller barnet för den förlorade spriten. Jag kanske får anledning att överväga framöver, men jag tycker det är en fråga om kurage. Blir någon av oss hotade mer eller till och med misshandlade framöver, hoppas jag att det fortfarande ska kännas likadant.

Om jag är rädd? Det vore väl att ljuga att säga att jag inte funderar. Mitt barn är en ganska enkel måltavla för några som är mycket äldre och i tveksamt umgänge. Jag som är orsak till allt, är helt blind och en perfekt måltavla. Någon kan både hota och slå ner mig ute och jag kommer aldrig kunna identifiera någon. Så visst funderar jag och det är inget jag kan skydda mig emot. Hur sannolikt det är att det ska hända vet jag inte. Inte så troligt. Så jag väljer att inte göra det till ett problem innan det uppstår.

Och nu då, vad händer nu? Vem vet. En massa planer och saker som ska göras som jag just nu inte tänker skriva om. Barnet försvann ur huset och tänker inte komma hem mer. Det börjar ärligt talat kännas ganska hopplöst och vi klarar det inte själva längre. Jobb måste skötas, tre barn till har rätt till trygghet och kärlek och i slutet av allt ska man hålla ihop själv också. Jag har mitt vanliga jobb och på måndag en stor och viktig föreläsning på en konferens inför 100 av Stockholms höjdare. Lite känns det som om väggarna tränger på från alla håll.

Imorgon ska jag dock ägna mig lite åt mig själv genom att besöka visning av Citybanan. Sedan ska jag försöka få ihop mitt föredrag inför måndagen och försöka göra det jävligt bra!

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]

Nu kanske någon undrar hur det gått med barnet som åtminstone är på god väg att spåra ur? Det går inget vidare. Nu har det gått tre veckor utan närvaro i skolan, så man kan nog säga att det ligger i farans riktning att sista årskursen i grundskolan är förstörd. Att ta igen det nu blir nog tufft även om man satte igång genast. En prao-vecka har passerat med världens chans till specialundervisning för att komma ikapp och barnet gick dit en dag. Då tänkte man genast som förälder att det kanske ordnar sig ändå och hoppet steg. Men det sjönk lika fort igen.

Närvaron hemma har inte heller varit särskilt hög och det har känts jobbigt att vara på sin vakt med kontokort och pengar som måste låsas in.

Men från att ha varit nästan helt frånvarande flera veckor förutom på nätterna så har ett nytt fenomen hänt ikväll. Helt plötsligt ska barnet och kompisarna vara här hemma ikväll för att ”det är mycket roligare hemma hos oss”. Som förälder tänkte man igen, bättre att ha dem här och under kontroll än ute drivande på bygden eller hos okända kompisar.

Sedan dök det upp lite bilder i vår gemensamma bildström tagna från barnets telefon…

Sprit och cigg i inte så små mängder… Plötsligt kändes det inte riktigt lika lustigt längre att ha ungdomarna här hemma. Då börjar man tänka, att det gick väl fort för besökarna från ytterdörren in i barnets rum. Jag som inte ser kan inte gärna öppna dörren och fråga ”ni sitter väl inte och dricker sprit här?” Då skulle svaret bli nej och de skulle lika gärna kunna sitta med flaskorna på bordet. Jag ville kräva väskkontroll vid hemkomsten hit men klarade inte av att genomföra det. Jag sitter här nu istället och känner mig utnyttjad och förmodligen lurad.

Varför blev det så plötsligt intressant att hänga här hemma ett gäng ungdomar samma dag som bilder på kvitto från Systembolaget och en försvarlig mängd sprit dyker upp i telefonen? Kan det bero på att det är praktiskt att hänga här med de synskadade föräldrarna som ändå inte kan kontrollera vad som pågår?

Så just nu känns det skit och jävligt jobbigt och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Önskar det fanns någon seende i närheten just nu som är lite modigare än vad vi är och som inte kan luras lika lätt, som bara kan kliva in och kolla det jag på halvdana grunder misstänker. Att det dricks här och var kan jag inte göra så mycket åt. Men jag skulle vilja förbjuda och förhindra det i vårt eget hem åtminstone.

Uppdatering kl22:04

Nu har släktingar och familjemedlemmar identifierat att spritbilden ovan är tagen i barnets rum. När detta inlägg publicerades startade en diskussion på Facebook och vi övervägde att be vänner komma hit för att hjälpa till med en kontroll eller helt enkelt ringa polisen. Men det kändes dumt. Tänk att locka hit någon eller kalla på polis och det visade sig vara helt fel? Då skulle jag känna mig bra dum.

Men kort efter att kommentarerna började ramla in så försvann 5 ungdomar ur huset fortare än korken ur en champagneflaska. Så nu såhär efteråt visade det sig att jag anade rätt och att det var väldigt synd att jag inte ingrep eller kallade på någon sorts hjälp mer diskret.

Nu gjorde jag såhär istället och kanske fick det samma pedagogiska effekt. Nu pågår jakten efter föräldrar till så många som möjligt för att meddela att deras ungdomar springer runt med alkohol för tusentals kronor. Dessutom ska jag utreda vad jag ska göra med namnet på den förmodade langaren.

Jag skulle önska att föräldrar hade mer kontakt med varandra. Då tror jag det skulle bli lättare att hålla ungarna borta från sådant här.

Uppdatering kl23:45

En större mängd alkohol omhändertagen. Barnet är rädd för repressalier om spriten inte når rätt ägare. Imorgon får polisens ungdomsgrupp ta över.

Nu har ni fått följa en fredagskväll i vår familj. Ännu är det ingen fredagskväll av den vanliga sorten. Men det är så här livet också kan vara. Jag hörde någon säga idag att man ska ge en mer osminkad version av sig själv i sociala medier. Här har ni min. Ingen präktig tävling om vem som har finast och lyckligast liv. Nu är det andra sidan av verkligheten.

Jag är så oerhört trött. Lättnaden att det äntligen var fredag och lite vila från jobbet har runnit undan allt för snabbt. Chipsen och Fantan på vardagsrumsbordet smakar märkligt trist.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]

Så mycket fina reaktioner jag fick på mitt förra inlägg. Jag log lite för mig själv, under alla års bloggande så har jag inte fått så mycket kommentarer på något annat som på detta och mina små försök i debatten om fildening för några år sedan :) Men jag är otroligt glad för all respons!

I dagarna har det varit ett möte i skolan utan barnet. Det har pratats lite kring hur viktig skolan är — no shit — och lite om vart vi kan vända oss för att få mera hjälp. Jag kände mig inte så fasligt mycket klokare när vi gick därifrån. Det är inte lätt att veta hur man ska hjälpa någon som signalerar allt annat än hjälpsökande och som gör allt för att hålla sig undan både hemmet och skolan. Det var mycket samma råd som vi börjar bli vana vid, prata med barnet, måste få hit barnet till skolan, ta med barnet till mottagningen där vi kunde få stöd och hjälp. Men hur man rent praktiskt pratar med någon som inte vill lyssna, hur man får iväg ett stort barn till skolan som inte tänker gå dit och absolut inte till någon mottagning för föräldrar och ungdomar med problem, får vi inte några tips på. Man får inte låsa in barnen, inte släpa dem till skolan i handboja. Så kort sagt, tänker barnet inte gå dit så kan jag inte göra något åt det.

Här om dagen sa barnet, bland annat till min fru att ”gubbjäveln slängt ut mig” trots att vi inte haft någon kommunikation under dagen och trots att jag definitivt inte slängt ut någon ur hemmet.

Däremot har jag verkligen frågat mig själv vad som nu krävs och förväntas av mig? Ska jag vara glad och tacksam när dörren öppnas och vederbörande kommer hem, länsar skåpen och stjäl öl, kontokort och pengar och försvinner igen. Ibland ringer porttelefonen sena kvällar och väcker hela familjen och vill bli insläppt. Jag kan inte somna om och blir som ett lik, okoncentrerad och trött på jobbet på dagarna. Eller som ikväll, när telefonen plötsligt ringer och barnet vill komma hem med 3 kompisar vi aldrig träffat för översovning.

Kroppen skrek att det är klart att det är bättre att de är här än utom ens kontroll. Så har vi alltid resonerat förut. Men jag kan inte låta bli att säga nej. Det kan inte vara rätt att komma och gå som om vi vore ett hotell, kompisar äter och sover för att nattlägret som var tänkt antagligen sket sig. Självklart är barnet välkommet hem att sova i sin säng, men det får också vara allt kände jag. Barnet har fortfarande ett val och en möjlighet att komma hem utan kompisar.

Jag har själv blivit utslängd i mina sena tonår. Jag var förvisso myndig men det är en annan historia. Men jag vet hur det känns att få höra det där att man inte är välkommen hem igen. Då var läget ett helt annat, jag blev beskylld för något jag inte gjort. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur man kunde göra så. Tyvärr förstår jag bättre nu hur de känslorna kan uppstå men vet inte hur jag ska hantera dem. Att bli behandlad som luft och skit och bara tagen för given och att bara ta emot har gjort att det känns motigt att öppna dörren de där sena kvällarna. Lusten att fråga ”vad vill du?” eller ”vad gör du här?” är påtaglig. Men just det tror jag att jag vet hur jag ska hantera. Att kasta ut mitt eget barn på gatan skulle aldrig hända. Däremot att signalera till myndigheterna att det håller på att spåra ur och att tryggheten här hemma för övriga familjen och egendomen är i gungning.

Det var ett tag sedan fredagskvällar var sådär lugna och harmoniska då man åt chips och dipp och tittade på film. Förvisso ibland olika filmer på sina rum, men ändå. Nu känns stämningen tryckt och oron bland barnen märks. Små konflikter om hur det här ska lösas bland oss som inte har någon aning. Jag har bara förstått att det finns flera sätt som är fel men inget som verkar rätt.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola[/tags]

Att blogga och existera på internet är inte okomplicerat. Det är inte lätt att skriva exakt som det är alltid. Och då har jag känt att jag lika gärna kan vara tyst hellre än att skriva halvkväden. Då känns bloggen ytlig och trist och jag blir trött på att blogga. Vad är det egentligen för mening om man känner sig begränsad i vad man kan skriva? Egentligen vill jag ju dela med mig av både bra och dåliga saker, men det tycks bara mestadels bli glättigt och en orgie i teknik och träning.

Egentligen kanske jag borde sitta ner och läsa mycket mer hur andra skriver. Hade det bara handlat om mig vore det mycket enklare. Jag ska ändå försöka beskriva mest min känsla som mest präglas av sorg, maktlöshet, förtvivlan och en väldig portion rädsla och oro.

Men nu när 25% av mitt föräldrarskap inte går så bra, jag känner mig kass och skit och vad jag än gör och säger så förlorar jag och får ett ton skit tillbaka. Nu har vi inte sökt så mycket goda råd bland utomstående ännu, men det börjar så smått bli dags för det. Men visst har vi fått råd i massor och i all välvilja. Det är bara det att de inte är applicerbara på våra problem. Det känns mestadels som råd tagna ur en bok om barns faser och kriser men jag undrar om de som skapat dessa råd någonsin själva lyckats efterfölja dem med gott resultat.

Ta bara rådet, att oavsett vad barnet säger och gör så ska det veta att du som förälder älskar barnet, alltid finns där och alltid lyssnar när helst det önskar. Får du svaret ”håll käften och dra åt helvete” så vad då? Ska du svara ”jag älskar dig”. Visst det kan jag väl, men vad gör det för nytta? Och sedan kan det vara lite svårt att få kontakt med sin egen kärlek till någon som säger att man är äcklig, gubbe, fattig, ful, alkis, dålig, sämst…. ”mmm men jag älskar dig”..

Nästa råd då, om barnet inte går till skolan, ”följ det till dörren och hämta när skolan slutar”. OK så en tonåring som vägrar göra som man säger, ska man släpa den i armen dit och bli anmäld för misshandel eller alternativt muta med större godispåse till helgen eller fetare veckopeng? Om jag säger ”gå här nu med mig, skolan är viktig och du ska dit” och barnet säger ”nej” och går åt ett annat håll? Där finns liksom ingen uppföljning på de goda råden om hur jag gör då…

”Gubbjäveln bara jobbar jämt” fick mamman höra nyligen. När ”gubbjäveln” som måste vara jag, försöker kommunicera blir det bara brus tillbaka. Men vad menar barnet och vad vill barnet säga med det? Skulle något vara bättre om jag haft mer tid? Ja kanske det men vad kan jag göra åt det? Själva livets alla måsten står ivägen. Antingen är man dålig förälder för att man jobbar mycket, för att man måste det för att överleva, eller så är man dålig för att man är arbetslös och inte har några pengar och fullt upp med att få tak över huvudet och mat i munnen. Det låter som om man har arslet bak hur man än vänder sig?

Sådär fortgår det. Jag tvivlar inte en sekund på att dessa nära bryr sig och verkligen försöker, det är bara det att det inte fungerar.

Och när jag känner uppgivenhet, att jag inte orkar eller kan bry mig? Eller ”bry” är nog fel ord. Jag ser inte att jag har något att komma med som leder någon vart. Sedan ansvaret som försörjare av en stor familj. Jag måste sova varje natt så jag orkar gå upp och jobba. Jag får inte bli sjuk, inte väcka min gamla panikångest till liv. Bara några dagar utan lön skulle få korthuset i kraftig gungning. Och att jobba på och hålla sig kall och lämna över hela ansvaret till mamman, hur bra och rätt känns det? Vill bara poängtera att hon så klart finns med i det här men orden och tankarna är mina och hon skriver själv om hon har lust.

Sedan kan jag skriva hur mycket som helst, men hur utlämnande kan jag vara? Jag känner inte att jag kan berätta allt som händer som kanske skulle behövas för att ge en klar bild.

Samtidigt finns glädjen där över att 75% av avkomman nu ligger i sina sängar, säger och gör fina saker, så gott de kan. Men alla hönsmammor och hönspappor där ute vet att man vill att det ska vara 100% av skaran för att man ska må riktigt bra och känna sig riktigt lugn.

Jag vet att vi knappast är de enda föräldrarna som tappat greppet över ett barn. Under de gångna veckorna har vi haft kontakt med flera. Samma uppgivenhet och maktlöshet. Det gör möjligen att jag inte känner mig fullt så skitdålig, jag är åtminstone inte ensam om det i så fall. Men det förstärker känslan av vanmakt.

Såhär såg mitt första riktigt utlämnande inlägg ut. Hur klarade jag mig? Gick jag för långt? Jag har ingen aning.

Kommentera gärna. Det var inte min mening om jag lät ironisk gällande goda råd. Vi behöver de alla, särskilt de som är tagna ur verkligheten och livets hårda skola hellre än någon sida ur en bok. Där ser allt så lätt ut och förstärker bara känslan av ”fy fan vad jag är sämst!” Precis som barnet påstår som om det själv läst de där böckerna. Men det kanske är något fel på mig? De gånger jag krisat i min ungdom var det ingen som kämpade med näbbar och klor och sa ”jag älskar dig” oavsett vad jag sa och gjorde. Kanske är det jag som gör fel trots allt? Är känslokall eller ger upp för lätt?

Sänder alla varma hälsningar till alla ”dåliga” föräldrar där ute. Nu ska urdåliga skit-Jag sova…

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola[/tags]

Idag fyller två av våra älskade ungar år. Miranda fyller 8 och Jesper fyller 15 idag. Det var lite lustigt när vi lyckades pricka in vårt 4:e barn på samma dag som vårt 2:a :) Vi trodde det skulle bli problem med att dela födelsedag, men det har alltid fungerat bra. Under alla år har sonen låtit lillasyster firas först på morgonen utan att knota. Men idag gick hon upp före för att fira storebror på sängen och det slog mig att det liksom aldrig varit några problem just detta.

För några veckor sedan började sonen ta körkort för klass 1 och 2-moped och idag ska han köra upp för att sedan göra provet på Trafikverket nästa vecka. Vad är då mer lämpligt i födelsedagspresent än en moped? :) För att få ta körkortet krävs att man går en obligatorisk kurs som inte var helt gratis och vi skramlade i släkten till körkortet för att det också skulle vara möjligt att få ett fordon att åka på :) Jag tror han blev riktigt glad och nöjd även om mopeden dröjer några dagar innan den levereras.

Nu är det färdigkalasat och dags att slurpa i sig morgonkaffet lite snabbt och sedan bege mig till jobbet.

[tags]Barn, Familj, Födelsedag, Födelsedagskalas, Födelsedagsfest, Födelsedagspresenter, Presenter, Glass, Moped, Moppe, EU-moped, Körkort, Trafik, Trafikverket[/tags]

Idag har vi haft lite gäster på besök för att fira morgondagens båda födelsedagsbarn. Då fyller vår lilla Miranda 8 år och lilla Jesper 15 :) Det är sanslöst vad tiden går. Just nu är Miranda i en fas där hon tittar väldigt mycket på videofilmer från när barnen var små och i synnerhet när hon var bebis. Och då förstår man verkligen hur fort det går trots att det inte känns så länge sedan. Det stör mig att det svider lite i ögonen när det går upp för än…

Men imorgon fyller de år oavsett vad man tycker om tidens gång och det är oavsett en enorm ynnest att just jag får se just de växa upp!

Vädret var fint men lite svalt så vi bjöd på glass med tillbehör på utegården. Presenter från mamman och pappan får vänta till imorgon bitti ;)

[tags]Barn, Familj, Födelsedag, Födelsedagskalas, Födelsedagsfest, Födelsedagspresenter, Presenter, Glass[/tags]

Idag var det dags för läkarbesök för att få svar på den senaste månadens prover. Först var det en datortomografi av huvudet och igår dubbla synundersökningar. Så klart är också blodprov tagna för att kontrollera blodvärden och njurfunktionstest.

Jag själv kände mig faktiskt helt lugn i kroppen men jag tror Denise var lite nervös för svaret. Och visst, när det gäller hennes och min ögonsjukdom som är en ärftlig ögoncancer, så finns en viss risk för återfall om man har genomgått strålbehandling vilket vi båda gjort i unga år. Nya tumörer kan poppa upp och tydligen mest vanligt inom strålningsområdet, alltså huvudet. Så visst ska man ta det på allvar.

Jag sökte själv vård 2008 för knölar jag upptäckt på mig själv i nacken. Jag har en lite större och hittade flera små. Någon sa fettknölar och allt vad det var och jag ignorerade det länge innan jag blev remitterad till Huddinge sjukhus för att göra tester. Lyckligtvis var det inga tumörer. Oklart dock vad det var, men säkert någon sorts fettbildningar.

Men alla prover och röntgen såg bra ut. Det enda man kunde se på röntgen var — och nu ger jag mig in på okänd mark, att benväggarna i högra delen av huvudet var något tjockare än andra sidan. Vi fick ingen bra förklaring till varför men vi har hört det förr men jag minns inte om det har med strålningen eller något annat att göra. ”Högre belastning” sa läkaren men det förstod jag inte. Men jag vet att man sagt så om mig och jag vet att vi hört det när Denise var liten att det kunde bli en följd men som ska sakna betydelse och i vart fall inte generera någon huvudvärk.

Så samtalet övergick till att handla om träning, avslappning och överansträngning. Och det är det jag trott och sagt hela tiden. Jag som är helt blind har inte samma problem som Denise har. Hon har vissa synrester, på pappret väldigt små. Men de synrester hon har har hon lärt sig utnyttja maximalt. Hon läser, orienterar, sitter vid datorn men allt detta får till följd att hon måste titta nära och anstränga sig väldigt mycket för att se och jag tror att det kommer igen på något sätt. Pressen att hänga med i skolan är ju också en sådan faktor som inte är obetydlig.

Nu vet vi inte riktigt hur vi ska gå vidare. Hon måste själv känna sig inspirerad att röra på sig och förstå kopplingen och hon måste själv lära sig att utnyttja de hjälpmedel som finns lika maximalt som de synrester hon har, allt för att underlätta.

Men vi vet åtminstone att hon är frisk! Det blir nytt och sista besöket om två år. Sedan tillhör hon inte gruppen barn längre och får förlita sig på den vanliga vården.

Om Retinoblastom^W på Wikipedia.

[tags]Barn, Läkare, Läkarbesök, Barnläkare, Sjuk, Sjukdom, Cancer, Barncancer, Retinoblastom, Cellgift, Cellgifter, Cytostatika, CT, DT, Datortomografi, MR, Magnetröntgen, Röntgen, Sjukhus, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, ALB, Karolinska, Karolinska sjukhuset[/tags]