Etikett: Jocke

I april i år gick min farfar bort, 88 år gammal. Min stackars farmor hankade sig kvar i livet med kroppen full av cancer och ett minne som inte längre var sig riktigt likt.

Men nu har även farmor lämnat jordelivet. Hon avled idag i sitt hem på förmiddagen, ugnt och stilla. Och så är det väl ofta med älder människor, att dom kämpar på så länge dom är två. Men försvinner den ena så dröjer det inte länge innan ens livskamrat följer efter.

Jag skrev lite barndomsminnen om min farfar och en del av dem kan väl lika gärna passa in här. Även det faktum att vi inte träffats på över 15 år och inte haft någon riktig kontakt på över 20 år.

Men med farmor förknippar jag doften av nybryggt, riktigt malet kokkaffe. Den där härliga doften som fyller ett helt hus och blandas med doften av mandelkubb och kanelbullar.

Det är lite svårt att skriva om känslor i det här läget. Det svåra är att jag egentligen inte längre har så många färska. Så många år och så mycket vatten under alla broar sedan jag hade en farmor som jag kände och träffade så att det idag är just bara minnen. Jag sörger nog betydligt mer de ytterst få lyckliga dagar i den delen av min barndom där hon och farfar såklart var en del. Det var så skönt att komma till dom och deras gata som lite vila i allt stök, leka med nya vänner. Jag minns bigaråträdet som vi klättrade i och åt tills vi fick ont i magen, äppelträdet och dofterna från en annars välskött trädgård i ett litet villaområde.

Begravning då, ja det lär det ju bli en inom kort. Och nej, jag tänker inte gå på den heller. Jag hedrar min farmor här i bloggen och i tankarna. Jag ser ingen anledning nu heller att visa mig där efter alla år och känna det som eller få släkten att tro att man bara är där för att rota i alla materiella kvarlevor som jag definitivt inte är intresserad av. När jag flyttade bort valde dom bort mig och jag valde bort dom. Det känns som det inte är så mycket att hyckla med.

Nu har jag ingen tro på något liv efter detta. Men hennes lidande och kamp mot sin cancer är i alla fall över.

Vila i frid farmor Maj-Britt.

[tags]Farfar, Farmor, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Västervik, Idyll, Barndom, Barndomsminnen, Minnen, Sorg[/tags]

När jag kommer till tandhygienisten känner jag mig som barn igen! Som när man kom till skolan och fick skäll för att man glömt någon skoluppgift. Är det inte märkligt hur man kan känna sig så skyldig, 36 år gammal när hon frågar ”och hur har det gått sedan sist, har du gjort som jag sa åt dig?” Och det enda man kan säga är sanningen eftersom man alldeles straxt ska gapa och då visar det sig ändå =)! Men jag brukar försvara mig med att det ju änå är bra att jag kommer till henne regelbundet nu och inte låter det gå 10 år mellan besöken =)

Men egentligen oroar jag mig inte. Tvärt om, det är rätt skönt att gå därifrån och känna sig fräschare. Lite tandsten borttagen och lite pollerade tänder, det är allt jag behöver utstå. Men om jag skulle bli mer noga med tandtråd skulle det bli ännu enklare besök — hävdar hon =). Ändå tycker jag den nuvarande metoden att ta bort tandsten med ultraljud är klart behaglig jämfört med förr när man bara skrapade. Ett tungt göra för tandläkaren och om det var tröthet som gjorde att de blev mindre försiktiga efter en stund så att tandköttet blödde ymnigt när man gick därifrån.

Nog för att ultraljudet skriker i hela huvudet, särskilt på vänster sida där jag har en känsligare trumhinna. Det liksom knyter sig i örat. Men gapar man stort och slappnar av som en snäll pojke, är det över på någon minut =)

520kr fattigare för 30 minuters jobb. Just denna typen av besök hos hygienist tycker inte jag är så dyrt. Det är normalt datakonsultarvode per timme. Då känns det värre när man är på kontroll, dom tar några röntgenbilder och petar lite och efter 15 minuter är det över och i kassan får man slanta upp 700kr =). Det är märkligt att våra tänder inte omfattas av samma sjukförsäkringsvilkor som övriga kroppen. För de som har betydligt mer problem än mina futtiga tandstensproblem, är det genast värre. Och tänder är ju så oerhört viktigt. Om det bara vore inkomstbeprövat eller något liknande rättvist så vore det ju bra nog. Jag är ändå anhängare av någonform av skattesystem där de som har råd att betala också ska göra det. Men när det gäller tandvård får alla betala och dom som inte kan får kara sig utan tänder. Det är hemskt!

Nu är det ett halvår kvar till nästa besök och jg ska åter igen försöka bli duktigare med tandtråden. Inte bara en vecka före och efter besöket =)

[tags]Tandläkare, Tandläkaren, Tandhygienist, Tand, tänder, Tandsten, Tandtråd, Tandvård, Tandvårdsförsäkring, Sjukvård, Fräsch, Mun[/tags]

Ibland känns det som om allt jag gör bara blir fel och jag är nog lite känslig för motgångar. Och en stor motgång var det när båten sjösattes och det visade sig vara något ospecifiserat fel, något som inte låter bra men som garanterat blir dyrt att laga. Det kan vara min livs hobby som går i kvav om jag inte har råd att laga och tvingas sälja den som renoveringsobjekt bara för att bli av med kostnaderna.

Eller bara en sån sak som att gå till ONOFF och köpa iPod-högtalare som jag gjorde här om dagen. En Audio Pro Porto som jag var så glad för för att den hade ett så trevligt format, bärbar, laddningsbara batterier och FM-radio och inte minst kanonbra ljud. Som grädde på moset var den nedsatt ordentligt i pris. Men det stod ”demo” på kartongen och när jag började lyssna på musik så skrällde det i ena diskantelementet. Och jag måste givetvis åbäka mig och packa ner den och släpa den tillbaka till butik för att reklamera där jag kommer att känna mig skyldig för att jag haft sönder den eller nåt. Situationer jag hatar innerligt.

Och när man känner så här börjar man titta sig omkring i huset på allt som förfaller. Lagar man en sak går 10 nya sönder. Barnen slår sönder både sina dörrar och dörrposter, barngrinden i trappan och för att inte tala om centraldammsugaren som måste lagas, huset måste målas, baksidan göras trevlig. Bara en massa saker som känns skittråkigt och ledsamt och jag vill inte göra något av det.

Jag är tydligen ingen särskilt tursam båtägare och husägandet är tydligen inte heller min väska. Och när jag blir på det där humöret frågar jag mig vad som egentligen är min grej? Sliter häcken av mig på jobbet och tar två steg fram och ett tillbaka, precis som i gymmet. Tiderna med medvind känns så korta och små jämfört med de betydligt längre uppförsbackarna, som nu.

Just nu känner jag mig bara ledsen, negativ, misslyckad, nedstämd, uttråkad, rastlös och apatisk och jag vill bara slippa det! Det tär så på energin som man lägger på fel saker men vart man än vänder sig i tillvaron hånler allt skrot och alla spillror av hobbys och drömmar. Ute skiner åtminstone solen och jag har fått skriva av mig lite.

[tags]Onoff, Trasig, Trasigt, Trasiga, Reklamera, Reklamation, Skyltexemplar, Fel, Misslyckad, Ledsen, Negativ, Husägare, Båt, Båtar[/tags]

Om åtta minuter samlas släkten i kyrkan i västervik för att a ett sista farväl av vår farfar Ingvar, och jagär inte där. Det var inget lätt beslut att fatta och så många olika om och men. Men till slut bestämde jag mig för att ha min egen minnesstund för honom i ett soldränkt Stockholm på ett så simpelt ställe som trappan utanför mitt jobb. Och jag skiter ärligt talat i hur andra ser på det, för mig känns det mest rätt. Farfar har inga åsikter i frågan. den enda jag sårar lite är nog min lillebror som nog innerst inne förstår.

Det finns tillfällen då människors svagheter visar sig extra tydligt. När någon går bort är ett sådant tillfälle när näsor vidgas och man får korn på pengar eller föremål. Och det är nog mitt främsta skäl till att jag sitter här istället för är närvarande.

Jag har inte träffat min farfar på över 20 år och trots att han var det mest rediga människan i min barndom, en stadig klippa när det var jobbigt och en sån där ”skön gubbe” som trots sin höga ålder lekte med barnen från kull och kurragömma till att kasta pil och dricka vin och prata skit när vi blev äldre, så var han ändå inte särskilt förstående när jag rymde hemifrån när jag var 15. Sedan dess sågs vi bara några få gånger och även om han inte visade öppet vad han tyckte, tyckte han nog det var ett jävla sätt.

Skulle jag nu besöka och hedrahans begravning efter alla dessa år samtidigt som släkten redan rotar i hans materiella kvarlevor innan farmor ens lämnat oss, bråkar om pengar, hämtar utlovade saker i förskott och liknande. Om jag nu efter 20 år skulle dimpa ner mitt i den röran skulle det bara ge alla småaktiga släktingar en enda signal, ”jaha, nu kommer han efter alla år och tror det finns pengar!” Det känns inte så hedersamt. redan för många år sedan började en del i släkten komma till farfar och säga att detta kan väl jag få när du dör? Och fick man då ett ja, jamen då kan jag ta det redan nu. Eller de gånger han vann på tipset så ökade besöken av en del släktingar som annars höll sig på avstånd och hördes av mycket sällan.

Och nästan bara därför valde jag att stanna hemma. Några små transportmässiga problem också som hade gjort resan besvärlig och stressig. men främst just detta. Sedan är det såklart synd om de släktingar som inte beter sig såhär.

[tags]Farfar, Begravning, Begravningar, Kyrka, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Västervik, Idyll, Barndom, Barndomsminnen, Minnen, Sorg, Sakna, Saknad, Arv, Arvstvist, Pengar, Girig, Girighet, Familj, Släkt[/tags]

Hur är det man brukar säga, döden kommer aldrig ensam. För en dryg vecka sedan slutade ett ungt hjärta slå och idag, dagen före sin namnsdag somnade min gamla farfar in, 87 år gammal. Farfar var inte min biologiska farfar, men ändå farfar, och när jag var liten en väldigt viktig och stabil person i min annars ganska skakiga barndom. Men nu har jag inte träffat honom sedan sommaren 1995, alltså nästan 14 år sedan och vi hade heller ignen kontakt under den långa tiden. Fanns egentligen ingen anledning till det avbrottet, annat än att han var en del av den släkt och liv jag lämnade när jag rymde som 15-åring 1988. Så någon form av sorg känner jag såklart även om det nog mer är vemod och en påminnelse om att livet går sin gilla gång och man blir äldre och dom äldre i ens närhet blir gamla och går bort.

Sedan har jag alltid känt större sorg när unga människor går bort. Min farfar fick bli 87 år, mestadels frisk hela livet. Påse på magen och höftproblem på äldre dagar och kanske lite svårt att hålla saker på rätt plats i huvudet sägs det, men ändå klar. Jag är glad när människor får leva så och dö när man ändå ska dö. Evigt liv och evig lycka är ändå ingenting att hoppas på. Och livet efter detta tror jag ändå inte på.

Mina minnen av farfar är många och enbart goda. När jag var liten var han alltid den som lekte och busade med oss barnbarn och den som höll i traditioner så som dans kring midsommarstång och liknande. Han kunde till och med få mina och mina kusiners föräldrar att delta i leken ibland.

Ofta var det mycket sprit inblandad i min barndom och många sorgliga historier om vad det kunde föra med sig. Men farfar var alltid den som alltid hade koll och alltid var så pass nykter att han nog höll ett öka på barnbarnen även när vi var ute i skärgården. Han var den som löste bråk och konflikter mellan de vuxna. Förvisso älskade han att tjafsa och diskutera och gräla om vilken hund som kom först i turordningen och liknande. Han skulle alltid ha rätt även om han hade fel och att han nog mycket väl visste att han hade fel =)

Vi älskade att vara hemma hos honom. Vi var lägenhetsbarn stora delar av uppväxten och han och farmor bodde i ett litet idylliskt villaområde i utkanten av den smålänska staden Västervik. ”Byggarlasses väg” luktade äppel- och körsbärsträd och nyklippta gräsmattor och området fylldes alltid av trädgårdsägare som klippte häckar eller krattade grusgångar.

Hans uppenbarelse fick mig alltid att känna sådan stolthet. Som när han kom på mina skolavslutningar. Det hände inte varje gång eftersom jag gick i skola i Stockholm och det då var en stor sak att åka så långt. Och i deras gamla bil som kokade var 10:e mil var det såklart ett visst besvär. Men oftast på sommaravslutningen kom han ofta och då ville jag visa upp honom för mina vänner. En stor och stark karl som kastade oss ungar högt upp i luften för att sedan fånga igen. Eller som när dom kastade oss mellan sig. En hissnande luftfärd med skräckblandad förtjusning.

En gång var jag övertygad om att han räddade mitt liv. Jag vet egentligen inte varför, det fanns ingen uppenbar risk men ändå kändes det så. Vi var ute på vår ö vi alltid besökte på somrarna. Det var mycket sprit och gräl och mina föräldrar började bråka och pappa fick för sig att nu skulle vi minsann åka hem. Sent på kvällen, mörkt och alldeles för onykter att köra båt. Jag satt längst ut på förstäven och var livrädd. När vi lagt ut tog min mamma båtnycklarna för att få stopp på vansinnet men det hjälpte inte. Då steg min farfar fram på klippan och ropade till sin son att nu jävlar fick det vara nog! Skulle det åkas hem onykter och mitt i natten skulle det ske utan barn ombord, om han så skulle hämta in oss. Som en lydig hundvalp styrde pappa tillbaka båten in och allt lugnade ner sig.

Det var inte den enda gången han satte stopp på saker som kunde slutat illa. Men detta är det helt klart tydligaste minnet som jag i vuxen ålder faktiskt drömt mardrömmar och vaknat av ångesten.

Men 1988 när jag bröt med mina föräldrar och rymde hemifrån bröts vår kontakt. Antingen förstod han inte varför eller så tyckte han inte det var så farligt. Eller så tyckte han att mitt agerande drog någon sorts skam över familjen. Jag vet inte. Jag frågade aldrig och nu gör det det samma.

Vi sågs några gånger efter att jag flyttat. Sommaren 1990 när jag kom på besök en första gång efter flytten, och den underbara sommaren 1994 som var så varm och kaffepriserna skjöt i höjden. Och sommaren 1995 när jag också var på besök. Han hade inte förändrats särskilt mycket Han skötte sin trädgård och bryggde rödvin i källaren och vi hade en del trevliga kvällar med pilkastning, kortspel och pimplade hemgjort rödtjut. Sedan skaffade jag familj och barn och trots att jag besökte Västervik ett par tre gånger senare så träffades vi inte igen.

Nu har han gått till den eviga vilan och nu som nästan alltid, skockar sig giriga släktingar som aldrig eller väldigt sällan sets eller besökt honom, för att få ta del av arv. Vissa av dom har redan fått och vissa har pekat ut smycken och ägodelar på våra levande äldre och sagt ”den vill jag ha när du dör”. Det är alltid lika beklämmande och jag deltar inte. Jag nöjer mig med mina minnen. Får jag en möjlighet att låna hans gamla fotoalbum som jag en gång börjat skanna in är jag nöjd med det. Jag fick inte behålla dem tills jag var klar. Förmodligen var det någon kusin som bara skulle ha dem ”innan du dör”. Det är sorgligt och jag hoppas att man inte ser genom dimmorna från en högst eventuell andra sida och kan se hur människor sliter och rycker som gamar i de materiella kvarlevorna.

Just nu hade jag bara denna bild nedan, som är skannad från ett tidningsurklipp. Bilden är från 1938 en då 17-årig Ingvar Hult, 5:a från vänster i översta raden bland målarkollegor.

Vila i frid!

[tags]Farfar, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Västervik, Idyll, Barndom, Barndomsminnen, Minnen, Sorg[/tags]

Första lediga dagen på påsken började förvisso med regn, men fåglarna kvittrade och det luktade vått och gott ute och våren är här! När det slutade regna tog vi ut tandemcykeln och cyklade 2,1 mil. Det var suveränt skönt. det firades med årets första mjukglass på vägen hem. Jag somär glassfanatiker! Och nu är säsongen i gång! Lite sol och värme på det här så kommer det bli kanon. Imorgon ska jag köpa båtvax och pollerdukar och hoppas på att jag kan slutföra vårrustningen på lördag och söndag.

[tags]Vår, Värme, Sol, Regn, Cykel, Cykla, Tandemcykel, Glass, Mjukglass, Sibylla, Påsk, Påskledig, Påskledighet, Skärtorsdag, Skärtorsdagen[/tags]

Planen för dagen var att låta Mirre och denise bli ompysslade av mormor och Jenny medans vi andra åkte ut till marinan för att så smått påbörja vårrustningen. Vi behövde dels täcka av vår Bonum 25 som håller på att säljas och förbereda för att få Windyn i sjön.

Behöver kontrollera vilka bränslefilter som behövs och exakt vilka nya reservdelar jag behöver för att montera drevet på Windyn igen vilket jag ämnar göra så fort det bara går. Men det behövs fräscha bälgar och lite nya skruvar som vi slog sönder när vi monterade av drevet. Det var inte gjort på ett tag så några bultar fick pajade gängor.

Men vi kom inte så långt. När halva barnaskaran gått iväg började det snöa, Förvisso bara några stänk, och temperaturen låg på straxt över 0. Så jag bestämde att våren fick vänta en helg till åtminstone. Grämer mig verkligen för att vi inte gjorde det igår när det var så strålande fint väder och varmt ute. Det hade varit en perfekt dag.

Men dom hotar ju med lite snö i veckan och sol till helgen, hur dom nu kan veta det när dom inte ens kan spå lokalt väder ens fyra timmar frammåt. Man kanske bara antar att det blir varmare vartefter eftersom det ändå går mot vår!? Jag hatar väderhysterin. Särskilt när det står att ”NU ÄR VÅREN HÄR!!!” i ena tidningen och ”VINTERN ÄR HÄR FÖR ATT STANNA LITE TILL” i den andra tidningen. Snart släpar dom fram den där spå-gubben från Tyskland för att spå sommarvädret också =) Provat använda riktiga meteorologer istället? Klart då funkar inte sensationsjournalistiken…

Hur som helst så blev nästa helgs planerade aktiviteter inställda så vi får ta tag i det då istället. Med lite tur och det är bra dagstemperatur kanske man kan bottenmåla också och sedan beställa sjösättning åtminstone av Bonumen.

Så dagen flöt på i lagom tråkig stil. Denise och Mirre blev kvar hos mormor ändå och jag landade åter framför datorn av ren uttråkning och besvikelse. Och här sitter jag i stort sett än och bloggar och Facebookar, kul!

Och i morgon börjar en ny arbetsvecka och just nu ser den rätt lugn ut i kalendern. Och eftersom jag bara hann träna en gång förra veckan ska jag straffa mig med dubbelt upp denna vecka. Men det finns att göra på jobbet, en del backlogg från förra veckan, saker som sket sig och inte gick så bra. Även det är måttligt upphetsande.

[tags]Båtar, Windy, Windy 22, Sjösätta, Sjösättning, Söndag, Vår, Vårväder, Väder, Väderprognos, Väderprognoser, Meteorolog, Meteorologi, Meteorologer, Blog, Blogg, Blogga, Facebook, Uttråkad, Tristess[/tags]

Det här är inget positivt inlägg. Det är bara så man mår ibland, som en bakfyllekräka dagen efter, när allt bara känns skit, man slutar tro på sig själv, slutar kämpa och bara vill lägga sig ner att dö. Visst är det märkligt hur man ändå någonstans alltid tar sig upp och börjar om med nya tag? Någon uråldrig instinkt jag inte begriper mig på men är väldigt glad för.

Jag vet inte om jag i grund och botten är en positiv människa, just nu känns det inte så. Fast jag skulle nog vilja tro det i alla fall. Fast en mer verklig tolkning kanske är åt det mer manodepressiva hållet =) Lika fort som jag kan bli glad, lycklig och full av tillförsikt, lika snabbt kan jag bli låg, känna det som om ingenting är någon idé och allt är för jäves. Upp och ner som en jävla jojo och ibland känns det som om jag mår sämst av just det än något annat =). Snacka om att andra inte vet vart dom har än när man inte ens själv vet =)?

Alla säger ”du är så duktig som gör så mycket, klarar så mycket, gör det du vill trots att du inte ser”. Och det är nog sådan jag försöker och vill vara. Hur skulle man annars stå ut? När jag stöter på ett problem med något jag vill, försöker jag finna en lösning på det hellre än att välja en annan väg. Jag tror ändå trots allt att jag är kung över mitt eget liv och ingen tycks fixa det åt mig, då får man göra det själv =)

Det mest konkreta exempelt är nog min största hobby och mitt största fritidsintresse alla kategorier. Enda sedan jag var liten har jag varit nära skärgården och alltid i en båt, alltid älskat ljudet av dånande V8:a eller utombordare, eller ljudet av fladdrande segel vid slag eller sprutande bogsvall och en stäv som klyver vågorna. Lugna fågelkvittrande vatten en varm sommardag, eller ett blåsigt aggressivt hav känns inte som om det spelar någon roll. Det är som väder på sommaren, vackert fast på olika sätt.

Jag kan verkligen inte tänka mig något annat huvudintresse. Det är liksom det jag älskar och vill göra. Visst, datorer och radiokommunikation har alltid legat mig varmt om hjärtat. Men det stora har ändå alltid varit havet och båtar. Och ingen har någonsin hindrat mig. Tvärt om, jag har fått lära mig segla, åka vattenskidor, köra stora och snabba båtar, till och med off-Shore-båt i hög fart. Jag har haft vänner som liksom jag vågat och velat och löst problemen istället. Kan man inte skrika höger och vänster för att det går för fort eller låter för mycket, får man klämma på axlar eller liknande. Jag har kört SL-buss (inte i trafik =)) och passagerarbåt och jag har till och med som 16-åring flugit Herkules och segelflugit.

När jag blev stor var det nog ingen som blev förvånad när jag skaffade min första båt och nu äger jag min femte båt.

Så man kan säga en jädra massa saker som är fint och ljust. Jag har inte tvingats hålla på med handikapprelaterade sporter eller intressen bara för att jag råkar ”vara sån” som borde göra det. Men allt har ett pris och allt har en baksida. Och nu ska jag skriva om det jag ofta tänker och känner men sällan eller aldrig säger. Allt det där som finns inuti som någon sorts motvikt till allt det där roliga och braiga med mitt liv. Jag ska bara kräkas ur mig allt utan ett enda motargument. Orättvist, mot mig själv ja, men väldigt skönt ibland.

Så här kommer några stunder då jag känner mig svag och liten och helst skulle vilja vara som ”alla andra” och ha synen i behåll.

Den största sorgen handlar såklart, inte helt oväntat om möjligheten att själv köra båt, utan att vara beroende av andra. Jag har två jättefina och bra vänner som gärna kör och tycker om att åka båt. Men dom har också egna liv och familjer och min vilja att åka passar långt ifrån alltid med deras planer såklart.

Jag ville bli sjöpolis när jag var liten och skulle idag tveklöst fortfarande välja kustbevakare om jag bara kunde. I många andra situationer känner jag mig nog mer frustrerad än ledsen. Men just i detta fall är det något som stundtals gör riktigt ont. En gång för 7–8 år sedan hade jag en kontakt på Kustbevakningen. Hon var förvisso kontorsråtta men lyckades ändå få till en tur med en av deras båtar. Jag skulle få åka med från Waxholm och in till stan om inget hände. Men något hände såklart så att transporten inte blev av och det blev inställt. Behövde jag säga att jag följde Kustbevakarna på Kanal5 in i minsta detalj och dessutom spelade in det för att kunna njuta av senare? Väldigt ofta dagdrömmer jag om hur det skulle vara om jag fick synen tillbaka och alltid handlar det just om det, att snabbt bli stor och stark, utbilda mig och söka jobb just där.

Självklart skulle jag vilja ha möjlighet att ta körkort. Det är så självklart för många att man inte ens reflekterar över alla små extra möjligheter det innebär. Vi har alltid löst våra semestrar och sådant på ett sätt som jag nog ärligt tycker funkat bra. Men just dehär små sakerna som blir så fruktansvärt frustrerande i vardagen, som att storhandla till exempel. Hittills har vi haft hjälp av framför allt Marias föräldrar men det är samma sak där, dom har annat för sig än att köra oss. En tid försökte vi storhandla på nätet, men det blev ofta fel vilket ledde till extraarbete och besvär och var väldigt mycket dyrare både matvaror och plockavgifter.

Eller som nu, ett helt garage fullt med sopor som behöver åka till tippen. Att alltid behöva tigga om hjälp och känna sig ivägen och jobbig. Även om man betalar bensin och med middag är det svårt att få till.

För ett antal år sedan fick vi för oss att skaffa hus. Vi behövde yta och det vore skönt med en egen tomt och allt det där. Och det började genast renoveras — känner ni igen er? Det finns förvisso sätt att lösa det så att man kan såga en stor träskiva rakt genom att spänna reglar som man kan följa men förutom allt arbete med det innan man kan komma igång att såga, så behöver man ofta hjälp att mäta. Att måla huset vilket vi är i stort behov av kan ingen av oss göra ordentligt.

Normalt sätt tänker jag inte så mycket på alla små ”vardagsbekymmer” som det innebär att inte se. Om jag gjorde det tror jag seriöst att jag skulle bli sinnessjuk och allt skulle bli komplett omöjligt. Listan över sådana småsaker kan nämligen göras alldeles för lång. Och oftast handlar det bara om till synes skitsaker. Jag nämnde tidigare att handla, sortera tvätten, fylla i alla äckliga blanketter från myndigheter och skolor som alltid kommer på papper istället för mail och alltid måste lämnas in i pappersform. Ett annat ganska påtagligt hinder är att inte ha möjligheten att ta sig fram vart man vill. man är nästan bara hänvisad till kända miljöer och så fort något vägarbete eller bygge påbörjas spårar allt ur för än.

Och även om man rör sig längs kända stråk måste man oftast koncentrera sig så när man kommer fram är man redan bra trött i huvudet och det enda man inte vill bli är en sådan som sjunker ner i baksätet i en färdtjänsttaxi. Men jag kan förstå att det blir så och har för länge sedan slutat vara så dömmande mot mig själv och andra som gör så.

När hopplösheten kryper inpå än sådär är det sannerligen inte lätt att hitta styrkan igen eller ens förstå att man kanske haft den! Man kan tänka att mycket av allt detta hade man sluppit om man fötts med synen i behåll, men å andra sidan kanske man inte varit här, inte haft samma barn… i all oändlighet kan tankarna snurra runt och man måste sluta tänka så för att inte bli tokig.

Det är en hård värld vi lever i. På min fassad syns sällan alla dessatvivel och funderingar. Jag biter ihop, kommer på nya lösningar och när folk säger att jag är duktig och cool, nickar jag lite blygsamt och säger något i stil med ”det finns lösningar på allt, det gäller bara att komma på dem”. När jag blir ledsen eller känner sorg över ett handikapp, ett förlorat sinne och allt jag går miste om som andra kan göra, stänger jag in mig, stänger både munnen och öronen för ingen är ändå särskilt intresserad eller — helt förstårigt — har några bra svar. Vi får alla bita ihop ibland fast av olika saker och andra tycker mina sorger inte är mer värda än en Pepsi i skärselden.

Men vi människor är märkliga varelser. Vi tar oss alltid upp igen, ofast i alla fall. En del av oss orkar inte och det är också fullt begripligt. Lösningen finns oftast, men inte alltid styrkan och förmågan att hitta den och i svåra stunder är man ganska ofta väldigt ensam.

Min balansgång är nästan omöjlig. Samtidigt som jag försöker göra det jag vill och tycker om, försöker jag minimera sådant som får mig att må såhär. Jag älskar mina båtar, fotografering och video vilket egentligen är ”helt omöjliga” saker för en sådan som mig. Men jag vill inte bli en sådan som bara ”har min talbok och min säng”.

Tankarna har så smått väckts att hus kanske inte är rätt grej för oss. alla dessa orosmoment med underhåll och annat kanske inte är värt glädjeämnena med det. Vi får se vart det leder.

Jag kan acceptera stunder av tvivel som dessa då jag känner mig värdelös och sämst! Jag är bara så rädd för att fastna i det, jag vägrar!!!

[tags]Synskada, Synskadade, Båt, Båtar, Båtliv, Kustbevakningen, Hus, Körkort[/tags]

Jaha om två dagar fyller jag 36 år. Det känns för att vara ärligt helt sjukt overkligt.

Inuti känns det ingen större skillnad. Jag är nog som jag alltid varit, lite barnslig, omogen och … ja jag vet inte. Man kan ju som vanligt bara komma på ens negativa sidor =)

Det enda som verkligen märks är alla de livets mil man lagt bakom sig, allt som hänt, alla år, alla barnen och alla helt nya måsten, bekymmer och glädjeämnen.

Jag är ju vanligtvis lite förtjust i summeringar, men jag vet inte om det blir någon när man fyller 36? Det borde gjorts kanske vid 35 och nästa milstolpe känns mer som 40 och då är jag så gammal och cenil att jag inte kommer komma ihåg hur man bloggar =)? Ni minns väl hur gamla 36, 40 eller för den delen 25-åringar var när man var 15? Men när jag fyllde 35 borde jag ha skrivit att det var det 20:e året sedan jag rymde hemifrån och bytte liv. Det blev min räddning. Men i år, kan man fira att det var 20 år sedan allt med rättegång, lagenom vård av ungdom och allt sådant stök var över. Dom föll och alla beslut var klara och alla hot från mitt tidigare liv började avta och jag började kunna sova om nätterna. På min födelsedag om två dagar, var det 20 år sedan jag stod på flygplatsen i Kairo på väg hem från min Egyptenresa med storebror, två kungar på väg hem från ett stort äventyr.

Och vi hade växt, jag fyllde 16 och storebror var nyförälskad och i år firar även han och hans fru 20 år som ett par, även dom med 4 barn!

Så visst rullar livets mil på i god fart och jag är ändå tacksam att jag inte känner något mer än så. Förhoppningsvis klokare med åren. Men om jag ska försöka önska mig något så blir det alltid svårt? Materiella ting gillar jag, prylar och teknik, båtar och kommunikationsradio. Men det är inget man får i present, det är för dyrt och kanske köper jag det helst själv för att det ska bli rätt. Förutom fred på jorden, ekonomiskt oberoende, mera tid, mera barnvakt och högre lön så önskar jag mig nog fortfarande en ny, akustisk stålsträngad, vackert klingande akustisk eller halvakustisk gitarr och en tvärflöjt. Jag skulle så gärna vilja lära mig spela tvärflöjt igen. Jag var ganska duktig när när jag var 20–21 och började spela på en lånad tvärflöjt som tillhörde min syster.

Fast den troligaste och ändå bästa presenten är middag, god mat med några av våra bästa vänner och ett gott rödvin i munnen och en lång sovmorgon dagen efter.

[tags]Födelsedag, Födelsedagskalas, Födelsedagsfest, Fylla År, Fyller år, 1973, 1989, 36 år, Önskelista, Presenter[/tags]

Ännu en arbetsvecka är slut. Den började sådär, med vansinnigt låg inspiration och lika vansinnigt mycket som borde göras men inte blivit gjort. Dessutom kantad av ovanligt många misslyckanden vilket såklart inte känns bra och gör det ännu svårare att ta tag i saker och ting.

Sedan blev det lite bättre. Dels därför att en del surdegar avslutades och ett par andra surdegar som åtminstone ser ut att få ett hyfsat lyckligt slut.

Men summan av det hela är ändå att jag är väldigt glad att veckan är över för den här gången. Det som gjorde veckan extra rolig och gick fort var såklart de båda besöken på båtmässan vilket jag sett fram emot väldigt länge, men också att snön har töat bort väldigt bra och vägarna åter är fria och framkomliga. Och sedan har jag fått ett nytt ryck att börja ta tag i mina gamla vänskapsförhållanden som gått i stå för att vi inte sets på 100 år och för att tiden bara går och går. Man har knappt längre koll på vilka som fått barn, hur många och med vem =)!

Så idag satte jag igång att prata med lite folk, förvisso digitalt via MSN för att jag är för ”feg” för att ringa. Tror väl inte att dom ska tycka det är så intressant och kul när lilla jag ringer. Men vi bestämde att dra ihop ett gammalt gäng och ses, dra ett antal pilsner, äta god mat och en stor portion ”ljuga”! Först tänkte vi dra ihop ett stort gäng från vår gamla gemensamma arbetsplats men bestämde att det fick vänta tills vi sets någon eller några gånger, om det var kul och om det fungerade i allas våra väldigt upptagna och sönderstressade liv där vi bara har koll på varandras liv via Facebook och MSN.

Och sen blev jag riktigt glad när en av mina gamla vänner och kollegor, ringde upp och frågade om vi inte borde ses lite mer pronto, låta barnen leka, fika? Jag blev såklart skitglad och tänker att det nog är fler som börjar få ångest över att tiden rusar ifrån oss och vi tappar bort varandra alldeles i onödan.

Om träffen blir av i slutet på mars och alla kommer så har jag lovat mig själv att inte vara så satans snar att tro att folk inte vill kännas vid än längre, och försöka anordna liknande träffar. Kanske inte varje månad, men åtminstone var annan. Det vore en grym tradition att starta upp!

Nu ska vi snart äta en lite trevlig fredagsmiddag. Jesper är borta hos kompis över natten så familjen känns halv och okomplett. Annars är helgen lugn och fri från planer. Första anhalten är en rejäl sovmorgon!

[tags]Arbete, Arbetsvecka, Fredag, Kollegor, Båtmässan, Vänner, Vänskap[/tags]