Kategori: Barn

Om barn och ungdom

Stackars lilla Bobby :(

Vi var väl många som berördes av onsdagens Uppdrag granskning som behandlade fallet Bobby.

Och vi var väl många som fascinerades av den grymhet som han utsattes för innan döden befriade honom. Bara med ett litet litet uns av inlevelseförmåga räcker för att tårarna ska välla upp i ögonen och krampen i magen kommer som knivhugg. Att bindas, få sina bajsiga underkläder tejpade över ansiktet, torterad och förnedrad och vara som barn, och dessutom ett handikappat barn, helt jävla maktlös. Det måste i brist på annat ha varit skönt att dö ifrån det helvetet. Att bara höra styvpappans röst fick mig att få kalla kårar längs hela ryggraden. Vi är nog många som inte kan komma på ett straff hårt och rättvist nog för en människa som gör sådant. Och mamman.. Hon måste ha varit så påverkad och så trasig.. Men ändå undrar jag varför modersinstinkten att skydda sitt eget barn inte vaknade till en enda sekund när slutet närmade sig. Det hade ju varit så lätt, ringa polisen, SMSa någon
anhörig typ mormor, bara göra någonting! Orkar man inte med sig själv och sitt handikappade barn, varför lämnar man då inte barnet på socialtjänstens trappa och säger ”ta honom, annars blir jag tokig, mördar honom” vad som helst, måste ha varit bättre än det som skedde. Att ingen utomstående reagerade, förvånar mig inte längre. Det hände när jag var liten, det händer nu och det kommer alltid hända. Detta väcker konstiga minnen inom mig, om min egen barndom. Ändå måste det lilla helvetet varit en Pepsi i skärselden i jämförelse med vad detta måste ha varit för stackars Bobby! Och att ens närma mig en del av mina egna minnen och i synnerhet hur det måste ha varit för Bobby, får min gamla panikångest att komma krypande igen. Jag brukar tänka att jag aldrig, aldrig ska upprepa det jag själv upplevt, aldrig utsätta någon för något som ens liknar det, hur jävla trasig jag än kan känna mig ibland, och för mig är det inte det minsta svårt. Jag skulle
aldrig kunna slå någon av dem eller strunta i att ge dom mat eller släppa in dem, eller sova redlös, släpa dem från fyllekvart till fyllekvart. Jag tänker inte göra om något av det jag och mina syskon upplevde när vi var små. Bobby upprör oss alla, hans öde smärtar och gör ont, hans öde engagerar en stund, men sedan glömmer folk bort. Glömmer bort att detta inte är något nytt, att detta händer hela tiden, att barn slaktas, vanvårdas, driver omkring vind för våg utan trygghet, mat och tak vöer huvudet. Barn som förnedras, misshandlas och vansköts. Det händer hela tiden alldeles nära inpå. Det är bara det att det sällan slutar som för Bobby. Vi kanske ser det men tänker att vi vill inte lägga oss i, ignorerar dom där små ropen på hjälp, av bekvämlighet tolkar dem som barns nycker för att vi inte vill blanda oss i, ställa till det, göra oss ovänner. Jag känner bara ett fåtal som vågat visa engagemang, ringt polis eller sociala myndigheter eller som i ett par fall helt enkelt åkt och
hämtat barnen ur kaos och fylleri. Få vågar som hon i min närhet gjorde, eller som min nya familj gjorde. Det skrämmer mig lika mycket som Bobbys öde — som vi snart glömt bort :'(

Posted from .

Vattkoppor

Så var det dags för vattkoppor, äntligen!

Vi har väl inte gjort några helhjärtade försök att smitta ner våra barn men vi har heller inte hållit oss undan när vattkoppor funnits i närheten. Men nu gick det tydligen i skolan vilket vi inte hade någon aning om. Så magsjukan löstes av av förkylningar som löstes av av vattkoppor. Jesper som alltid klarar sig lindrigt undan hade bara några få koppor och blev inte särskilt sjuk. Han är redan tillbaka i skolan. Vi fattade inte ens att det var vattkoppor han hade =) Nu har vi de andra tre hemma som ligger i soffan och tittar på TV och slöar. Då är vi åtminstone av med det till jul.

Posted from .

Mirandas första steg

Så länge vi har väntat, och vi som tyckte Denise var sen att börja gå =)

Idag tog Miranda sina första trevande steg. Det har varit på gång länge och när hon lärde sig att gå och bara hålla i ena handen kände vi att det var nära. Det är allt speciellt när småttingarna börjar röra sig på det viset, dom växer med ett jättekliv liksom barn som plötsligtgår i skolan.

Posted from Stockholm County, Sweden.

Barnen börjar skolan

Nu va sommarlovet slut, efter 10 långa veckor.. så rä de nästan skönt att skolan börjar.

Barnen började i skolan idag. Jeppe i sin nya klass, han va så duktig ! Jag behövde bara följa honom till klassrummet sen klarade han sej själv.. O Disa med, hon kände ju redan sina klasskompisar då hon redan gått en månad i den klassen. O oj va skönt de är att ha skolan så nära.. rean lyxen :) Så barnen kom hem själv den dagen med massa pappar.. Men nu har man fått tillbaka hjärnan igen.. med alla rutiner o så.. skönt på sitt sett :)

Posted from Stockholm County, Sweden.

Den blomstertid nu kommer!

Så har barnen äntligen fått sommarlov och Jesper gjort sin sista dag i sin gamla skola!

Vädret visade sig från sin allra bästa sida och barnen var glada och finklädda såklart. Denise fick fira avslutning med sin gamla klass för att vi inte skulle behöva dela på familjen i två skolor. Fröknar avtackades, lite uppträdande och sång i klassrummet och sedan med hela skolan i Gropen med tal av rektor och mer sång. Sedan firade vi med glass och gick hem och barnen dök i poolen och stannade där flera timmar. På kvällen blev vi bjudna på middag hos Ulrika och Mattias som förbarmade sig över oss så vi slapp äta färdigmat en dag mindre =) Medans barnen var på sin tredje simskolelektion satt jag och Matte och kopplade min nya navigator till båten och när vi fått igång den satt vi och knappade och tryckte en stund =) Barnens töp i säng! Imorgon kommer ventilationsfirman och ordnar med vår köksfläkt och vi firar 4-årig bröllopsdag i kaoset.Men den ska vi fira på lördag istället i skärgården på restaurrang moch med nya båten. Barnen ska få vara hos mormor. På fredag levereras vårt kök från IKEA och efter lördagens firande är det bara att sätta igång och snickra =)

Andra bloggar om:

Posted from Stockholm County, Sweden.

Denise byter skola

Så har du ett av våra 2 skolbarn bytt skola!

…och sådant är alltid läskigt, jag var nog mer nervös än henne tror jag =) Jag minns så väl hur det var med nya klasskamrater och det är bara ett av mina 5 skolbyten som gått riktigt bra. Men efter vår rundvandring under påsklovet och efter att ha träffat lärare och rektor kände vi oss lugna och nöjda med valet. En välutvecklad IT- och mediaskola i lugn och trygg miljö, egen kock i matsalen och en trevlig klass som det verkar. Matsalen var nog det som Denise reagerade mest över, hur lugnt det var, att man måste ta av sig skorna, att man kunde välja avdelning med eller utan musik och framför allt att man kunde sitta ute om man vill. Att skolan dessutom har en egen kock, 2 rätter + dagens soppa känns ju helt otroligt unikt! Vi kände oss lugnade av att få hem en lyrisk dotter med många nya kompisar denna första stora dag. Till hösten börjar de andra två, Jesper i tvåan och Emilia i förskolan och det känns otrligt bra att det ligger så nära och att de ska kunna gå där ända upp i årskurs nio.

Posted from Stockholm County, Sweden.

Föräldrartankar…

Var tid har sin förändring. När man är 15 är det tjejer, moppe och fritidsintressen, när man är 20 får man handla sprit, när man är 30 börjar man känna sig gammal. Nu är man förälder och barnen börjar bli stora…

När man blev förälder var det så mycket som hände. Sakta började jag lägga ner eller glesa ut krogbesöken och kvällar och helger med vänner fick allt mindre plats. Istället åkte man hem till barnskrik och Sempermat efter jobbet och vägen kantad i perioder av sömnlöshet. Men jag börjar så smått känna av att allt det där är enkelt jämfört med vad som väntar. Det känns som en klockpendel som gör små regelbundna utslag till en början men ökar allt mer i fart och utslag. På sätt och vis har jag väl svårt för förändring, eller i alla fall en viss typ av förändringar. Jag behöver tid på mig att ställa om mig. Det tog år från dess att Maria började prata om att köpa eget tills jag en dag tyckte det var en bra idé och hittade DET DÄR Huset. Men sedan skulle det i gengäld gå fort när jag väl bestämt mig. Men barnen växer och ognar i en takt som jag knappast själv styr över och det känns som om man bara får hänga med och hoppas att man byggt en bra grundstomme som alltid finns där i botten. Men barnen börjar gå till och från skola och kompisar själva, de knyter nya kontakter, säger hej till någon i lekparken och vips är man hos varandra och leker som om man känt varandra i evigheter. Dom får egen mobil så vi kan nå dom och så att dom själva kan ringa och berätta var dom är och vad dom gör. ”Tjena, jag käkar hos Lisa, går det bra?” Själv står man och stammar ”Ja visst” och undrar var ens egen roll är. Sonen spelar fotboll och tar sig själv till och från träningen, de kan vara hemma själva kortare stunder när man går och handlar och de har börjat använda MSN. Och någonstans känner jag att det här är bara början.

Posted from .

Efter operationen

Märkligt att man kan gå hem så fort efterråt =)

Nu är det ny dag och vårt största problem har varit att hålla henne i hyfsad stillhet, men hon är rastlös. Hon klagar lite över värken och vaknade av den och fick Alvedon inatt men i övrigt verkar allt helt okej. Idag går hon påskkärringsrundan med syskon och en tjej i kvarteret och samlar godis och dom har enormt kul!

Posted from .

Operationsdag

Idag opererades Denises portacat bort..

För tre år sedan fick hon sin andra portacat inopererad för att kunna ta emot cellgifter den vägen. Nu när vi klarat av den sista magnetkameran och njurfunktionstesterna så behövs den inte längre och vi hoppas verkligen det är den sista operationen. Igår ringde dagkirurgen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Vi hade anmält oss på deras återbudslista för att få operationen avklarad så snart som möjligt. De ville ha in oss klockan åtta för att förbereda operationen. Så vid sju-tiden gav jag mig ensam iväg med henne och vi fördrev väntetiden med Barnen i Bullerbyn eftersom Denise stod som nummer tre på dagens schema. Eftersom porten skulle tas bort blev det nål i handen och det gick jättebra. Vi har ju alla viss vana vid detta efter alla år. Ändå blev Denise skrämd när vi kom in i slussen till operationsalen. Som förälder har man den näst intill omöjliga uppgiften att bita ihop och vara ett stöd trots att jag har god förmåga att sätta mig in i hur jag själv skulle känna mig i hennes kläder. Jag har god kontakt med min dödsångest inför sövning. Hon börjar ju komma upp i den åldern där tankarna säkert börjar komma över det onaturliga i att sövas även om hon inte direkt kan sätta ord på det. Sedan har hon den gamla händelsen från Sant Eriks ögonsjukhus när de sövde henne med våld med en alldeles för stor mask. Alla års arbete och ansträngningar vi lagt ner på att få henne sjukhusvan vilket vart ett måste för oss, förstördes på några få sekunder. Istället för att göra en kort paus, hämta en barnmask som höll tätt och således sövde enkelt och smidigt, tvingade narkosläkaren masken runt ansiktet och sövningsprocessen tog jättelång tid. Efter det har ingen sövning gått bra utan gråt och ångest. Och även idag skrek hon ”INGEN MASK!” när vi kom in i operationsalen och hon hörde ljudet av varmluftsfläkten som låg under täcket och blåste varmluft. Jag som lovat henne att aldrig mer somna med mask var tvungen att försäkra mig att jag och narkospersonalen inte missförstått varandra men på Astrid Lindgrens barnsjukhus är man profs! Denise lugnade ner sig hyfsat och somnade snyftande men lugnt och stilla och jag fick bita mig hårt i läppen för att inte som den gången på Sant Eriks, få lust att rycka upp barnet och gå. Här fanns ju ingen anledning, hon var helt och hållet i trygga händer. Den 40 minuter långa väntan i väntrummet kändes ganska OK. Min mage har alltid varit en bra barometer och jag kände mig helt lugn. Jag tyckte synd om de förstagångsföräldrar som oroligt vakade av och ann i väntrummet och tyckte det tog okristligt lång tid och tolkade det som ett tecken på att något var knas. Jag vet precis hur det är för vi har varit där själva flera gånger. Efter en halvtimme på uppvaket reste hon sig och var klarvaken och frågade ”när ska vi gå hem?” Typiskt denise =) Hon fick ligga en kvart till innan sköterskan från avdelningen hämtade oss. Väl tillbaka fick hon dricka men man konstaterade att hon var oförskämt pigg och ytterligare någon halvtimme senare, vandrade vi ut ur lokalerna med instruktioner för den närmaste veckan och satte kurs hemmåt. I fickan hade jag hennes burk med hennes andra portacat…

Posted from .

Skolbyte

Nu har vi börjat fundera på ny skola åt barnen efter snart ett halvår i huset.

Vi flyttade ju inte så långt men vägen till deras gamla skola blev minst dubbelt så lång. Förvisso har barnen vandrat fram och tillbaka utan att klaga, i alla fall inte mer än tidigare =) Och när vi flyttade lovade vi barnen att få gå kvar i sina gamla klasser. Det var stort nog att flytta. Men nu har vi alltså bestämt att titta på Kvarnbäckskolan, den ligger ett par tre-hundra meter från där vi bor, alltså mindre än 5 minuters gångväg. Det främsta skälet är att barnen ändå inte kan gå hela skoltiden på sin nuvarande skola utan ändå måste byta efter årskurs 5. Den nya skolan kommer inom kort ha ända upp till årskurs nio. Så vi tog denna dag av sportlovet till att få en guidad tur på skolan när det inte fanns några barn där och det vi fick se kändes väldigt positivt. Skolan hade väldigt mycket datorer både i klassrum och studiehörnor ute i korridorerna och kändes väldigt IT-inriktad. Varje klassrum hade TV-aparat och det fanns en studio där man kunde filma och sända ut det i alla klassrum. Vidare hade man en välutrustad musikhall med instrument och scen och åskådarplatser. Miljön kändes väldigt ren och ordnad och man verkade vara väldigt frammåt. Vi kommer nu att diskutera igenom det mer noga.

Posted from .

Julkonsert

Så är vi hemkomna från julkonsert med musikskolans elever…

Själv har jag känningar av en annalkande förkylning, Miranda är jättetjcok i halsen och Emilia hostar fortfarande. Men idag var det alltså dags för musikskolans elever att visa upp sig. Vi kände väl när vi gick dit att det var i senaste laget för en kväll i veckan med trötta barn och en bra bit hem, men när det var slut vid 21-tiden var alla väldigt nöjda. Barnen var oerhört duktiga och Denise spelade blockflöjt med sin grupp. Jag som alltid tyckt att blockflöjt vart ett gräsligt instrument och haft inställningen att ingen människa kan spela fint på blockflöjt, måste nog omvärdera läget lite =) Lägger man dessutom till 5 olika typer av blockflöjter och gitarrer och bas ihop blir det riktigt bra! Och säger man att ett barn ska spela violin så drar alla öronen åt sig och förutästter att det ska pipa och låta gnälligt. Men ett Batch-stycke med violin, cello och fagot utan en enda felaktig ton..Ja det är strålande och faktiskt njutningsfullt =) När jag lyssnar på klassisk musik föredrar jag tvärflöjt och piano men det här fungerade även det. Kort sagt en bra kväll trots sjuk liten som inte kan sova och bara gråter och hostar. Nu har vi liksom hunnit med både magsjuka och duktiga förkylningar sedan vi flyttade så nu börjar vi längta efter en frisk period.

Posted from .

Skolstart

Så får man då åter en sån där känsla av att allt går för fort =)

Åren går med en rasande fart. Vår lille son som kröp omkring på golvet och lät ”uu uu uu” har börjat ettan och idag var första skoldagen med upprop och därefter inköp av pennskrin och nya skor. Nu dröjer det inte länge förrän han kan både läsa och skriva. Och Denise började trean igår, herre gud.. Och nästa år blir det ändå mer när tredje barnet börjar förskolan..

Posted from .

Pappans förlossningsberättelse

Det är alltid lika unikt, fascinerande och jävligt skrämmande!

Och trots att jag nu är fyrabarns-far kan jag lätt konstatera att man aldrig vänjer sig =) Det är väl heller inte meningen. Vi glömmer bort det man helst vill komma ihåg, hur dom lät, hur dom kändes i famnen, första riktiga ljuden, orden, stegen.. Istället växer dom med oss i tiden och varje sekund är självklar som om det aldrig har varit på något annat sätt. Var period har sina bekymmer och glädjeämnen.. Fan, jag tror jag börjar bli gammal! På grund av högt blodtryck och läckande äggviteämnen i urinet fick Maria under några veckor springa på allt tätare kontroller och till slut hamnade vi på specialmödravården på Huddinge. I måndags blev hon inlagd för ett dygns kontroll och där blev hon kvar till onsdag då de bestämde att hon fick permis en tid. Lättade åkte vi hem. Det var en smula rörig period eftersom de stora barnen skulle åka bort med mormor och morfar idag (fredag) och Jesper fyllde år samma dag. Vi hade således både packning och att försöka fixa något sorts kalas på
dagordningen, förutom att maten var slut hemma =) Vi spenderade denna dag i affärerna, släpade hundmat, frysvaror och födelsedagspresenter. Igår torsdag skulle vi vara tillbaka på Huddinge för att få svar på proverna och vi kände väl båda på oss att det skulle bli en ny inläggning. Desto mer viktigt att hinna vixa allt så att mamma fick säga hejdå till barnen på riktigt. Mycket riktigt, det tog sådan tid inne hos läkaren att jag förstod att vi inte skulle få åka hem. En stunds förvirring inträffade. Läkaren meddelade att man inte ville vänta längre och låta Maria bli sjukare. Barnet var ändå färdigt, bara 10 dagar kvar. Man ville sätta igång förlossningen nästkommande dag. En stund senare ombads vi gå och ta prover eftersom man ämnade sätta igång det redan på torsdagskvällen. Förvirrade och med stigande nervositet uppsökte vi provtagningscentralen och återvände till avdelningen. Maria fick ett tillfälligt rum i väntan på att något på förlossningen skulle bli ledigt. Det skulle ta
några timmar, så vi bestämde att jag skulle åka hem och hämta grejer. Stressad och nervös åkte jag hem och bryggde kaffe medans jag packade den klassiska väskan. Grannen Ulrika rastade hunden vilket var oerhört snällt då jag nog inte skulle fått ihop det annars =) Två timmar senare var jag på väg tillbaka. Halv sju fick vi ett rum på förlossningen. Det var ett stort rum, väl vädrat och pop-musik strömmade emot oss när vi klev in. Det kändes märkligt nog hemtrevligt och musiken fick — säkert som avsett — tankarna att skingras en smula. De startade ett CTG för att se så bebisen mådde bra. Jag har aldrig tyckt om hjärtljud, särskilt inte via CTG. Jag är nog rädd att det ska stanna och varje gång det ändrar tempo eller helt försvinner för att barnet rör sig blir jag hispig.. Musiken hjälpte oerhört och jag tänkte att varför skulle hjärtat stanna nu efter nio månader när det bara återstod några timmar =) Straxt efter åtta kom en förlossningsläkare in som tillkallats. Man ville
utreda om det skulle sättas in en ”balong” för att hjälpa till vid vidgningen av livmodertappen. Den kvinliga läkaren klev in, hälsade inte ens, tog Marias framsträkta hand men sa inget. Var precis så där dryg som jag numera efter alla år på täta sjukhusbesök lärt mig att många är. Barnmorskan sa något roligt om att det nog bara var doktorerna som ville ha kvar dedär runda stålpallarna med hål i som vi pappor väl känner till. Kanske överensstämmer dessa stolar väl med läkarnas stil. Det är en stil som borde ändras som bara gör att man känner sig obekväm. Enda stället vi inte stött på denna attityd är på Astrid Lindgrens barnsjukhus där vi haft klippkort de senaste 2 åren. 20 minuter i nio sattes ”ballongen” in och 2 timmar senare hade den fullföljt sin uppgift. Vid midnatt satte man dropp för att stimulera värkarna att sätta igång och då startade man även ett nytt CTG för att se om det gav resultat. Därefter ökades takten på droppet var 20:e minut för att succesivt få fart på
värkarbetet. Straxt innan lilla tösen valde att komma ut (eller om det var mamman som fått nog) sänktes droppet igen för att hålla igen lite på värkarna. Slutet gick som ofta oerhört fort. När väl krystandet satte fart tog det bara någon halvtimme tills allt var över. Mitt i allt frågade barnmorskan om jag ville vara med och ta emot henne när hon kom! Roligt, för vi hade pratat om det på en middag med våra grannar för några veckor sedan, att jag gärna ville men aldrig skulle våga utan en halvpanna sprit eller lustgasmasken till hjälp =) Men nu frågade hon och jag ville självklart gärna. Det här kanske är sista gången man har möjligheten. Så jag fick vara med och ta emot henne, en enorm upplevelse om än aningens kladdig =) När lilla Miranda kom till världen, 03.31 inatt släppte allt som vart jobbigt och nervöst. Hon andades, skrek och ville snutta, knep om fingret. Det var som alla de andra tre gångerna en enorm lättnad när allt var över. Allt det självklara gick fort och
smidigt, navelsträngen klipptes som vanligt av pappan, moderkakan togs ur och Maria tittade på den för första gången =) Sedan lämnades vi ensamma en god stund med vårt nyfödda barn och den klassiska brickan med mackor, kaffe och flagga. Ca 2 timmar senar ekom de tillbaka för att väga och mäta, 3240g och 48cm. Barnmorskan tog kort åt oss. Från 7-tiden och frammåt vilade vi, ryckigt och i korta stunder ihopträngda på en 90-säng. Vid 12-tiden fick vi komma till BB och Maria fick dela rum med en annan tjej. Jag drog mig hemmåt för att ta hand om Emilia som var ensam kvar och lekte hos grannen efter att syskonen åkt med mormor och morfar. Jag fikade, rastade hunden och duschade och slappnade av efter allt. Vid 4-tiden åkte jag med Emilia tillbaka till BB och mötte min mamma där som givetvis ville titta på sitt 14:e barnbarn. Dagen innan födde min syster nummer 13 =) Det togs lite kort och lilla Miranda fick en present och sedan fick vi skjuts hem. Emilia var väldigt skeptisk, arg och
tittade inte på bebisen alls. Chocken för henne var nog större än för oss. Först en stor mage och en massa prat om något där inne i flera månader. Sedan låg hon där och skrek. Det var nog väldigt konstigt. Vi åkte hem igen och sov gott den natten. På lördagsförmiddagen åkte vi tillbaka till sjukhuset och Emilia var på betydligt bättre humör. Vi kom lagom till läkarundersökningen som jag tog hand om medans Maria åt sin lunch. Jag blev tyvärr inte så förvånad när barnläkaren hade samma gamla vanliga attityd. Den här läkaren hälsade men verkade inte så imponnerad av sitt jobb och det var barnmorskan som fick stå bredvid och berätta vad han tittade efter för Emilia som fascinerat tittade på. Sedan sa han som i förbifarten att allt såg OK ut och lämnade oss. Vi fick alla åka hem den dagen eftersom allt fungerade och såg bra ut. Idag är Miranda 5 dygn gammal, äter och sover regelbundet. Vi tycks alltid ha tur med våra barn, hoppas det består.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from .

Inskrivning på Astrid Lindgrens Barnsjukhus

Idag börjar den långa resan för Denise.

Idag kl 8 på morgonen får vi skuts in av morfar till Astrid Lindgrensbarnsjukhus. Allt känns rätt omtumlande o jobbigt.. de är en lång väg vi har framför oss! Men Denise verkar ta de mesta rätt ok.. hon är så duktig vår tös!! Allt börjar med att vi får ett rum på Q84 ett mysigt litet rum med kuliga gardiner. Där får vi sedan träffa läkare som talar om för oss att vi idag ska göra en datortomografi på Denise huvud o lungor o den skulle göras på eftermiddagen. Annasrs va de mest läkareundersökningar o att vi fick instalera oss på avdelningen som va väldigt mysig o hemtrevlig. De enda som jag tyckte va jobbigt va att föräldrar inte fick nån mat där.. man måste ta med sej de själv. Men för denna gångne fick jag mat för vi visste ju inte detta när vi kom. Eftermiddagen kom o de va dax för CTn Denise va livrädd o ville itne alls. HOn grät o vi va tvungna o gå därifrån en sväng för att äta glass så vi kunde ta nya tag efter en stund. Personalen va kanon som hade sånt tålamod. När vi sen kom tillbaka va de inga problem, hon la sej på britsen o underökningen kunde starta o hon va jätte duktig på att ligga stilla!! Sen va de middag o kvällning. Denise skulle duscha med nån specialsvamp för dagen efter va de dax för operation. De skulle sätta in en ny poracat. Vi sov helt ok den natten. Blev väckta tidigt då Denise skulle duscha igen. Sen bar de av mot operation. Disa va inte glad alls.. hade sånna hemska minnen från ST eriks så hon va rädd trots att hon fått morfin. Inne på operations rummet vart hon hysterisk, men de sövde genom nålen hon hade i armen så de gick rätt bra till sltu, men jag va ledsen.. inte kul o lämna sitt barn så där upprört på ett operationsbord. Operationen tog ganska lång tid runt två timmar o sen satt jag på uppvaket ett bra tag innanhon fick komma ner till avdelningen. men hon va rätt pigg efteråt, verkade inte ha nåt ont alls tack o lov. På fredagen va de dax för första cellgifterna o de gick bra, Hon fick medicin i förebyggande syfte för att inet må illa. o de gjorde hon inte heller alls under dagen. HOn valsade runt med sin droppställning i kooridorerna som om inget hade hänt..rätt skönt o se :) Cellfifterna fick hon ha hela dagen i olika omgångar med ett spoldropp över natten. Sen på lördagen va första kuren överstökad o vi skulle åka hem. Då mådde hon lite illa o kräktes ett par ´gånger. Mormor o morfar kom med pressenter o Ulrika o Mattias va oxå med o pappa Jocke kom.. de hade varit o tvättat vår nyinköpta båt den dagen. Väl hemma åt vi pizza med Ulrika o Mattias o hon käkade rätt mycket o verkade må bra. Nu va de paus på en månad då de va dax för mer cellgifter.

Posted from Solna, Stockholm County, Sweden.

Denise får sin första protes

Nu har denise varit utan höger öga i typ 20 dagar och vi har fått en tid hos en protesmakare som jag själv gått hos i många år. Vi fick en helt egen tid för att det skulle ges utrymme för en lång pedagogik eftersom det är första gången. Och till slut gick det bra. Det blev en del trisklande, muta och lätta hot och till slut gick det som en dans. Protesmakerskan tyckte vi fått komma lite väl sent, att 20 dagar utan öga inte är optimalt.

Men nu var det i alla fall gjort och vi ska väl på ett återbesök ganska snart.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Solna, Stockholm County, Sweden.