Ibland känner man sig så maktlös och dålig som förälder. Tvingar man sitt barn till skolan mot sin vilja är man inte någon bra förälder, låter man barnet vara hemma bryter man mot skolplikten och då är man också dålig. Självklart beror det på varför barnet inte vill gå till skolan.

Igår efter mitt förra inlägg hände både förväntade och oförväntade saker. Skolan ringde upp och rapporterade vad man hade gjort. Det som förvånade och gjorde mig lite glad, var att man äntligen pratat med barnets föräldrar. Om mitt barn slogs skulle jag bli förbannad om skolan undanhöll den informationen.

Sedan talade man om att man pratat med barnet i fråga och sett till att de blev kompisar igen. Som min son berättade det fick man känslan av att det var han som skulle förlåta och försonas. Åter igen passerade barndomen som en film i huvudet och jag minns hur det var. Någon retar dig, hånar dig och din familj, hotar att slå dig och ”knulla din mamma” och sedan faktiskt slår dig. Därefter ska ni klappa om varandra, säga kompis och brorsan och sedan är allt glömt. Då ska man inte överdriva, ”det var väl inte så farligt”, ”man måste se framåt och gå vidare” etc etc.

Ibland har min son sagt att han vill slå tillbaka och egentligen har jag mycket svårt att säga att det är fel. Men vi vill ju inte att det ska bli mer våld och vi tycker det borde finnas bättre instrument att lösa konflikter på. Men om nu min son någon enda gång skulle slå tillbaka, vad skulle hända då? Jag vet, det hände mig. Då skulle det bli föräldrarsamtal, besök hos kurator och skulle man ge igen en gång till skulle det bli rapport till socialtjänsten för att man är stökig och har problem hemma. Åter igen Aftonbladets resonemang att våldtäkt och mobbning är de ända övergrepp där offren får skulden. Det stämmer så otäckt väl.

När något sådant här har hänt, någon har slagit en annan och vi bagatelliserar, borde vi sätta oss ner och bara flytta händelsen in i vuxenvärlden. Du står i en krogkö eller går på stan, blir påhoppad, sparkad och slagen. Då är du ett offer, ska polisanmäla gärningsmannen och gå igenom en rättslig process. Ingen ifrågasätter varför du blir rädd för att gå ensam ute, varför du får svårt att sova eller varför du får panikångest. Aldrig att någon skulle komma på idén att be dig försonas med den som misshandlat dig. Varför ska det vara så svårt att likställa en sådan händelse med det som händer våra barn i skolor?

Min fråga till skolan kvarstår som jag fortfarande inte har fått något vättigt svar på: vad ska jag säga till mitt barn som gråter och inte vågar gå dit? Och vad har dom att erbjuda så att vi slipper bryta mot skolplikten och han slipper missa studier? De viktigaste frågorna kvarstår medan skolan nu tycker att de har gjort tillräckligt och att saken därmed är utagerad.

En annan fundering som jag som förälder har när skolan tycker vi ska pusha våra barn att gå dit emot sin vilja, är vad de tror händer om jag tvingar mitt barn dit? Nu när han är relativt ung går han säkert dit och lider. Men vad händer om ett par år när allt blivit för mycket? Jag tvingar honom hemifrån och han går inte till skolan. Vi får ungdomar som skolkar och driver runt på stan som i sin tur leder till stöld, snatteri och andra följdhandlingar. Då är mitt barn som från början var ett brottsoffer istället en förövare som ska utredas och straffas. Men sambandet tycks gå skolan totalt förbi. Eller så är man så feg och konflikträdd och tänker att det då är andras problem som man inte behöver ta i?

Andra bloggar om: Familj, Barn, Unga, Skola, Skolor, Skolan, Barnomsorg, Utsatt, Utsatthet, Mobbning, mobbing, Kränka, Kränkningar, Misshandel, Lärare, Elever, Friends, Haninge, Haninge Kommun, Jordbro, Skolverket, Skolinspektionen, BEO, Barn- och Elevombudet, Barn-och Elevombudet, Aftonbladet

Igår pratade jag med skolan i syfte att på ngåot vis förmedla allvaret i det som hände vårt barn i förrgår. Jag fick en märklig känsla av att inte få prata till punkt och sakligt berätta vad som hände. Blev hela tiden avbruten med information om vad skolan gjorde i sitt förebyggande arbete mot mobbning, hur man arbetade med respekt för andra i olika skolämnen vilket säkert är jättefint.

Men just nu när detta hänt, kanske det inte är det som gör mest nytta. Då vill man se alla dom där fina orden i handling. Men jag bedömde det som en stressad vikarie som inte varit med så länge. Men ändå, jag tycker vi fått samma reaktion tidigare, att man bagatelliserar händelserna för att man inte vill eller vågar ta konsekvenserna av att dra igång en stor apparat. Dels kanske det är jobbigt och man vet inte vad man ska göra, dels — vilket jag tror är ett större problem — att man faktsikt måste medge och visa att allt fint arbete kanske brustit och inte räckt till hela vägen. Men i allt förebyggande arbete måste man ju ändå ha en plan för vad man ska göra när något konkret verkligen händer och inte gömma sig bakom preventiva åtgärder.

Senare på kvällen fick rektor ett långt mail med allt som hänt och jag sökte henne även på mobiltelefonen för att mitt i middagen meddela att hon kanske borde läsa sin mail. Sedan på kvällen fick jag förvisso ett svar där någon sorts högre skolchef inom Haninge kommun fått en kopia. Där fick vi löfte om snabb återkoppling och handling, vi får väl se vad det är värt den här gången!

Idag på morgonen tyckte jag att vi hade bestämt träff med klassens vikarie för att prata om det som hänt. Min son ville inte gå tillbaka till skolan och det är emot mina principer att tvinga någon till en plats där sannolikheten för fysisk misshandel är påtaglig. Om inte skolan kan garantera mina barns säkerhet och trygghet, så anser jag att dom får lösa skolplikten på lämpligt sätt. INGEN ska behöva utsättas för psykisk eller fysisk misshandel.

Men jag fick honom att följa med mig och mamma till skolan där vikarien mötte som inte alls uppfattat att vi skulle ha en träff. Hon ville ha barnet med sig in i klassrummet för att ”skriva om tankar och känslor inför det som hänt som vi sedan kunde prata runt”. Åter igen infann sig känslan av bagatelliserande igen. Åter igen tillbaka till det här förebyggande arbetet som man bör ha innan något händer, trots att det redan hänt! Men värst av allt var nog ändå känslan av att mitt barn ska behöva sitta och vrida och vända sig ut och in, det barn som blivit utsatt och redan tillräckligt förnedrad och kränkt medans det barn som slagit, sparkat och hånat, har lektioner som vanligt och mig veterligen, än i skrivandets stund inte behövt ”skriva av sig” eller haft något allvarligt inledande samtal. Jag hoppas alltid att jag har fel, men tillåt mig tvivla!

Jag skämdes som förälder när jag lät det här misslyckade mötet passera och gick hem. När min son svarar ”mmm” på frågan ”är detta ok?” undrade jag på väg hem vad i hela friden han skulle sagt? Åtminstone för mig kändes ingenting OK med den lösningen.

Jag har idag varit i kontakt med Barn- och elevombudet på Skolinspektionen för att ta reda på hur man går vidare. Tyvärr måste vi invänta och se hur kommunen och skolan agerar innan man kan göra en anmälan. Det som väl är lite bra är att det mesta allvarliga som hänt, har mejlats till skolans rektor och klasslärare, så det mesta av det vi vet om finns dokumenterat.

Jag läste en text på en blogg idag, Sveket mot de mobbade barnen och jag har ofta tänkt just på varför man inte tycks ”prioritera” denna fråga. Men jag som själv en gång varit i samma sitaution och nu nästan 30 år senare har barn i samma situation lutar nog mer åt feghet, att blotta sin egen, sin skolas och sin kommuns svaghet att inte kunna komma till rätta med problemen.

Passande nog skriver Aftonbladet idag i ämnet, Sluta skylla på den mobbade som behandlar ämnet. Och där står bara det vi redan märkt och vet. Där skriver bland annat debattörerna: ”Våldtäkt och mobbning enda övergreppen där offren får skulden” vilket det egentligen inte finns så mycket att säga så mycket om. Det bevisar sig självt om och om igen.

Det måste ju finnas någon förklaring till varför kommuner döms till skadestånd efter skadestånd och varför man i stort sett alltid säger ”vi visste inget” och flyttar på det utsatta barnet och låter förövaren gå kvar, ungefär som det även verkar ske nu med min sons klasskamrat. Vad ger det för signaler?

Och gång på gång har kommunerna världens chans att visa krafttag, att man vet och kan och vill. Och gång på gång händer samma sak, man vågar eller vill inget göra, kontaktar inte ens föräldrarna till barnet som gjort såhär. Och tillåt mig bli positivt överraskad om det blir någon skillnad denna gång! Man kommer säkert även nu vänta på att vi tröttnar och för vårt barns eget bästa byter skola. Jättefint, Då är problemet löst, på bästa sätt för alla och pojkarna i klassen kan utse någon ny att plåga!

Andra bloggar om: Familj, Barn, Unga, Skola, Skolor, Skolan, Barnomsorg, Utsatt, Utsatthet, Mobbning, mobbing, Kränka, Kränkningar, Misshandel, Lärare, Elever, Friends, Haninge, Haninge Kommun, Jordbro, Skolverket, Skolinspektionen, BEO, Barn- och Elevombudet, Barn-och Elevombudet, Aftonbladet

Redan igår märkte jag att något var fel när sonen kommer och frågar ”visst är jag sjuk, kan du känna?” Och som förälder hör man skillnad på rösten om det beror på att han hellre vill vara hemma och sova länge och spela hela dagen, eller om det är något riktigt. Är barnet sjukt, vet även han att vi märker det och behöver inte söka bekräftelse. ”Vi kollar imorgon när du vaknar, sov gott.” Molokna steg upp för trappan men utan protester, bara det talar för att det inte är vanlig sovmorgon med spel det rör sig om.

Idag på morgonen får vi bekräftat. Först kommer SMS från sovrummet och på uppmaningen att gå ner och prata istället och äta frukost, stannar barnet efter halva trappan, sätter sig ner och på direkt fråga vad som är fel, börjar han gråta och säger ”det kan inte jag hjälpa att dom är dumma i skolan!” Jag vet av erfarenhet att det tyvärr ska ganska mycket till innan min son öppnar sig sådär. Han har sådana likheter med sin far från min barndom, man svalde så mycket man tålde och lite till tills man till slut sprack, och sen svalde man lite till.

Och det som kommer ur honom är såklart väldigt smärtsamt som förälder att höra och för mig, en rent fysisk smärta i magen. Jag kan själv höra ekot av barndomens röster och det dova dunset av knytnävslag — det hette ”magpumpning” även då, minns några av er hur det var??

Antagligen på grund av stökig stämning bad några elever att få städa klassrummet över rasten. Några står då utanför och sparkar på dörren och skriker saker som ”knullar ni eller?”. På följande rast får min son ett sånt där knytnävslag i magen — lite oklart varför, men förmodligen för att han var en av de ”lyckliga” som fick städa klassrummet. Han blir även lovad att bli sönderslagen efter skolan. Det senare berättar han för en vikarie i klassen som tar upp det, antagligen i stil med att ”så säger man inte”.

På väg till en hemkunskapslektion i en närbelägen skola, på en gångväg i ett skogsområde kommer hämnden. Min son och hans kompis, blir upphunna av 4 klasskamrater. 3 tittar på medans min son blir slagen, fälld och sparkad på. DÄrefter hånad för att han gråter. Några av de som varit passiva spär på kränkningen genom att fråga ”ey va hände?” trots att man mycket väl såg och vet.

Här sitter jag på en kortare tjänsteresa i Uppsala och tänker dumma tankar, kokar av ilska och har en klump i magen och vill bara skrika och gråta. Min kreativitet har det som näring nu när jag söker klassens vikarie, rektor, närpolisens personal för ungdomsbrottslighet och skolverket. Nu får det vara nog!

I oktober 2008 hände senaste allvarliga incidenten och nu när jag sitter här ångrar jag bittert att vi nöjde oss med skolans försäkringar om att de tar tag i det, jobbar ständigt mot mobbing. Vi borde polisanmält den rätt grova händelsen. Sedan dess har det varit ”lugnt”. Bara väldigt ofta knuffar och glåpord, sådant vi lärt oss leva med nu. Undrar hur många gånger per dag barn får höra ”hora”, ”fitta”, ”tjockis” och annat. Men sådant har till och med avtrubbat mig beklagligt nog och inom lärarkåren verkar man också leva med det och med sitt tysta medgivande acceptera det. Att det sedan kulminerar till mer är inte märkligt. Den här gången ska jag försöka att inte ge med mig så lätt.

Andra bloggar om: Familj, Barn, Unga, Skola, Skolor, Skolan, Barnomsorg, Utsatt, Utsatthet, Mobbning, mobbing, Kränka, Kränkningar, Misshandel, Lärare, Elever, Friends, Haninge, Haninge Kommun, Jordbro, Skolverket, Skolinspektionen, BEO, Barn- och Elevombudet, Barn-och Elevombudet

Idag började barnen skolan igen, rätt skönt faktiskt , trots att jag tycker de e jobbigt med tidiga mornar så är de ändå skönt o komma upp , o få lite stuktur på dagen. Man får så mycket mera gjort när man kommer upp, o har ett mål, o en uppgift under dagen :)

Denise började kl 9 så hon tog sej iväg, sen var henne skoldag slut efter en o en halv timma, fånigt. men men.. Resten av hennes vecka ska bestå av massa kuliga saker. De har bildat arbetslag i hennes skola, så nu ska de lära känna varann. Så lite femkamp o grilning kommer hon o roa sej med hela denna vecka :)

Emilia o Jeppe däremot,, hade en hel muppig tid,, Kl 16 skulle de vara upprop o sen picknick.. Men ungarna ville inte gå på picknick, så vi gick hem igen.. o skönt va väl de. tyhckte jag.. Gillar inte o sitta med massa folk jag ändå inte känner dessutom har jag feber,, o känner mej almänt hängig så, skönt o koma hem igen.

Kvarnbäcksskolan har börjat med en ny grej dom oxå. I Emilias trea kommer de o vara tre lärare på 49 barn, de kommer o vara delade i två grupper, sol o måne, o sedan går lärarna där emellan.. De kommer o bli mindre grupper oxå.. De har två stora klassrum o två mindre rum som de kommer o röra sej i.. Jag tycker de verkar jätte bra.. lite mera fritt o individuellt kommer de kanske o bli.. Jeppe har de på samma sett i sen femma,, tre lärare på en stor grupp, eller tåv klasser.. men de heter inte längre tex 5a o 5 b utan bara femman.. så hade de i fyran oxå, o jag tyckte de funkade jätte bra.. Flera vuxna som jobbar med barnen o som förhoppninsvis då oxå ser alla barn.

Skön nyhet för Emilia o Jeppe är oxå att de numera börjar 20 över åtta istället för åtta.. jippie :)

Så nu hoppas jag bara att de kommer o ha en skönt termin o att de inte kommer o bli några problem.

Andra bloggar om: Barn, Skola, Skolstart, Upprop, Sommarlov, Hösttermin, Höstterminen, Picknick

Julmarnaden närmar sig med stora kliv.

Då var det jul igen, och vi snart ha julmarknad i skolan och oj va tiden får fort man hinner inte tänka. Vi ska ha julmarnad den 11/12. Vi ska sälja julgodis och julsaker, julkort, skriskor och sånt som man behöver i den är kalla vinter tiden. Men vi kommer dess utom sälja korv som man kan äta. Men om ni nu ska komma så va snälla och kom till 6:4. Men det tycker jag, jag tvingar er inte. Allt detta kommer att ske i Rudanskolan på station vägen 11.

Men alltså huvud saken med detta är att vi ska har så jakla roligt och så ska vi få mycket pengar till vår klasskassa.

Så du där ute som lässer detta kan du eller ni komma då och köpa nåt av våra varror.

Ha det så bra Hejdå.!!!

Andra bloggar om: Rudanskolan, Pysslingen, Julmarknad, Jul, Vinter

Hej

Jag går i 6:an och håller på attt sammla inte pengar till klasskassan genom att sälja salami korv i olika smaker:Vitlök, Peppar och Kryddmix. Om vi sammlar ihop 200 korvar så har vi tjänat 13000 till klasskassan. Igår när vi sammlade in alla vestälnings lappar så hade vi fått ihop 195 korvar. En kompis skulle sälja fler över helgen. Och alla hade inte med sig sina så vi har fått i hop över 200 korvar. Själv sålde jag 29 korv till T.ex: Pappas jobb köpte 10 och mina föräldra köpte 3 och mormor och morfar köpte 2 och farmor köpte 1 korv.

Julmarknad

Snart har vi julmarknad och då ska vi sälja och tjäna ihop ännu mjer en vad vi har. Vi ska sälja olika saker som till hör julen som vi har gjort själva. Och vi ska ha lotterier och boll kastning tror jag. vi pratar om det nu iskolan om ur vi ska göra.

(Det kommer mera information)

Andra bloggar om: Barn, Skola, Familj, Klasskassa, Insamling, Insamlingar, Salami, Korv, Pysslingen, Julmarknad

Den här gången handlar det inte om våra barn, tack och lov. Men dagens artikel i Aftonbladet, Skrek sönder tioårings hörsel bara visar om, om och om igen vad som händer när det inte finns vuxna i närheten. Åter igen, vart var rastvakterna? Jag blir så trött på att skolan i bästa fall en gång per termin kanske har en tema dag om mobbing, droger och liknande och sedan tror att man gjort allt som behövs. Att motverka mobbing är liksom inget man bokar in på schemat en dag per termin eller läsår och sedan tro att man kommit långt på vägen. Mobbing uppstår hela tiden, små konflikter i grupper och motverkas bara med aktivt arbete hela tiden. Vår äldsta dotter går numera i en Pysslingen-skola och där har man något som känns klart bättre i hela sitt tänk. De vuxna äter med barnen, de vuxna har inget eget fikrum, de fikar med barnen, de vuxna cirkulerar på rasterna, pratar med eleverna, ser och hör en massa saker
som lärare inlåsta i sitt lärarrum aldrig ser. Att gå runt på rasterna, snacka och skoja med eleverna är inte bara ett sätt att se och höra och synas för att förhindra sånt här. Det är också ett sätt för vuxna att förmedla något annat och mycket större till barnen. En känsla av att barnen betyder något, att dom vuxna gillar att vara med dom förutom lektionstid. Det tror jag är enda sättet. Avskaffa lärarrummen, tvinga ut folk och gör det till något roligt och nödvändigt.

Det tråkiga är bara att saker och ting händer om och om igen men inget blir bättre. Allt är precis likadant från när vi var små, samma saker, samma gängbildningar, samma förtryck som då, som nu som förmodligen alltid. Så länge vi inte orkar ta tag i det, så länge lärare håller sina lärarrum för heliga, lugn plats att söka sig till när lektionen över och vila sig från ungjävlarna så kommer inget hända. Då kommer man aldrig se systematisk mobbing och man kommer heller aldrig se tillfälliga saker som uppstår som även de kan sluta förödande. Det är en bra bit på vägen att lära barnen stå upp för det som är rätt, våga säga ifrån. Kanske hade det räckt i de flesta fall med att någon skrek på hjälp så hade allt avbrutits. Men det är en alldeles för osäker livlina. Det är ändå barn vihar att göra med. Om merparten av oss vuxna inte vågar göra samma sak, är det lite svårt att kräva av våra små att göra det.

Vi kommer alltid ha med människor att göra. Jag menar, det är alltid människor som ska göra bedömningar hur allvarligt något är, var man behöver vara på rasterna, hur länge, vilka raster etc. Det kommer alltid finnas en uppsjö av olika sådana bedömningar som ändå slutar i samma resultat — mobbingen fortsätter. Det kommer alltid finnas en obevakad plats att vara på där ingen ser. Enda lösningen i sådana här fall är att lagstifta, sätta tydliga regler för hur skolor ska lösa det här så att det inte råder något utrymme för felbedömningar, eller i vart fall drastiskt minskar risken. Bara det faktumet slog mig redan som barn att vuxna lämnar så många barn i så många olika åldrar obevakade så länge. Och jag minns också händelser där barn sprang till lärarrummet och sa ”Nisse och Kalle slåss!!” ”jaja säg åt dom att sluta *kaffesurpel*”.

Och sen det värsta av allt i den här historien som i alla andra liknande fall, tjutet i öronen och minnena ska den här pojken och andra i liknande situationer leva med, resten av sina liv.

Andra bloggar om: Skola, mobbing, Pysslingen, Familj, Barn, Aftonbladet

En ganska udda grej, har jag aldrig hört talas om tidigare. I Denises Pysslingen-skola hade man mentorsdag igår. Då är tanken att man ska göra något roligt med sin mentor som är hennes klasslärare. Istället för att göra något på dagen bestämde man sig för att sova över i skolan. Så i måndags kväll tog hon sovsäck och en väska packad för veckosemester och åkte till skolan.

På kvällen hade dom teaterföreställning där eleverna skulle framföra en spökhistoria på engelska, man såg på film och åt snacks, lekte burken i mörker och några lekte pussleken :-), dansade, hade kuddkrig med mera. Verkar ha varit ett bra drag :-). Vid 3-tiden på natten fick läraren och en förälder som var med nog och körde barnen i säng och dom somnade tydligen som stockar.

Denise var bra trött när hon kom hem igår morse vid 9-tiden. Hon somnade genast någon timme men fick hålla sig vaken och passa Miranda medans jag och mia var ute och fixade drevet och fotade båten. Men när vi kom hem igen somnade hon om, sov nästan hela dagen och inatt och nu har hon varit uppe och ätit frukost och somnat igen. Ont i magen hade hon hela dagen så det tog hårt på henne. Men dom hade grymt roligt och en kul idé. Ingenting som jag hört talas om någonsin!

Tydligen var det även två andra 8:or som sov över samma kväll. Läs en ”förtvivlad” lärares kommentar :-)!

Andra bloggar om: Pysslingen, Rudanskolan, Barn, Skola, Lärare, Elever, Klassfest

I oktober skrev jag Skolan har blivit en värre plats som handlade om mina barns situation i skolan och skolans till synes ointresserade inställning. Vi såg givetvis till att rektor och klasslärare fick veta och vi har också hela tiden har vi uppdaterat lärare om vad som hänt. Och förutom de vanliga fraserna att ”vi arbatar ständigt med mobbing och vuxen närvaro” verkar ingenting ha hänt. Idag kom min dotter hem och hade åter igen blivit slagen av en klasskamrat. Det skedde vid gungställningen, en ganska naturlig lekpalts för barnen och således en ganska naturlig plats för rastvakter. Men inga vuxna finns där. De vuxna hon söker upp är inbegripna i ett inbördes samtal och ber barnet vänta och ingen uppmärksammar hennes behov av hjälp.

Det tråkiga med allt det här, förutom att andra barn slår mina barn, är att ingenting har blivit bättre från när jag var liten. Mobbingen förekommer på samma platser,med samma metoder och av samma typ av barn. Och vuxna var lika blinda och ouppmärksamma då som nu. Ingenting har förändrats trots uppmärksamheten kring mobbing, flera fall av skadestånd (som kommuner förvisso vägrat betala ut ibland), trots kampanjer och TV.

Allt är precis som förr, de mobbade och slagna barnen känner sig skyldiga, deras föräldrar får känslan av att det är vårt fel, att vi inte peppar barnet, att man MÅSTE gå till skolan. Och precis som alltid skyddas de som mobbar. Det är vi som måste flytta på våra utsatta barn och söka bättre lösningar medans de stökiga barnen går kvar och väljer ut nya offer. Och vi föräldrar får alltid känslan av att våra barn överdriver, att tjafset som förekommer vid gungställningen bara är småsaker, och är våra barn lite udda får vi ju förstå att det triggar andra.

Och allt är som vanligt, precis som förr, byter vi skola är det likadant där. Och för en icke bilburen familj som kanske vill ha lite mer i livet än pendla till avlägsna skolor finns inte många alternativ. Och grundproblemet är ändå att vi inte ska behöva flytta våra barn för det löser kanske bara våra problem, inte andras och ingenting blir bättre. Om vi vuxna som finns där barnen är inte vågar ta konflikter, öppna ögonen och visa nolltollerans så kan vi hålla på att tjata om mobbing i evighet och allt kommer ändå bara förbli ord.

En positiv förändring har detta givit, en liten, men ett steg i rätt riktning. Vi som upplevt detta vet att omklädningsrummet före och efter gymnastiken är en väldigt tacksam plats för den här typen av aktiviteter. Ändå är det i speciella fall vuxna finns i omklädningsrummet för att övervaka. Och ofta tycker man att det räcker med att killarna har vuxet sällskap. Som om mobbing inte förekommer bland flickor!

Och hur skajag som förälder kunna tvinga mitt barn in i en miljö där jag vet att dom far illa och med goda argument säga, att här måste du vara, här är det bra, här lär du dig och blir stor? Då sviker jag ju dom lika mycket som övriga vuxna och det är åtminstone inte min målsättning.

Tyvärr jag fortsättning följer :-(

OBS: Pysslingen som det hänvisas till i ”Andra bloggar om” att inte den skola vi syftar på i det här inlägget. Hösten 2008 började vår äldsta dotter i en skola i Pysslingens regi och vi är mycket imponnerade av deras strategi mot mobbing så här långt. Skolan som avses ovan är i kommunal regi i Haninge kommun.

Andra bloggar om: Skola, mobbing, Pysslingen, Familj, Barn

Jag har aldrig haft några höga tankar eller särskilt goda erfarenheter om skolan. Min egen skolgång har nästan uteslutande kantats av mobbing, utfrysning, elittänkande och om man inte passat in i något mönster så harman varit annorlunda — och det har jag alltid varit i så fall.

I lågstadiet gick jag på specialskola för synskadade — det var så på den tiden. I mellanstadiet skulle alla integreras ut i vanliga skolor och för mig gick det sådär. Många har haft det värre. Första veckorna var man speciell och människor runt omkring än blev nyfikna och ville vara ens vän. Sedan fick man för mycket uppmärksamhet och det vändes till avundsjuka och ersattes av mobbing och utanförskap.

I högstaidet bytte jag skola, mitt i allas indentitetskris. Ingen mobbing att jämföra med tidigare skola, men heller inte många riktiga vänner, ingen förmåga att våga ta till sig de få som ville vara vän. För rädd att misslyckas. Först i gymnasiet kändes det riktigt bra. Visst, man blev inte bjuden på alla fester, men inte heller utanför och inte längre ensam.

Genom alla dessa år har det varit samma sak, likgiltighet från lärare, ingen ser något, ingen hör något. Klart som fan dom gjorde, men vågade, ville eller orkade inte bry sig. Vad som försegick på toaletterna på raster och efter skolan var inte deras ensak. Temat mobbing var schemalagt till 1 dag per läsår, eller per termin i bästa fall.

Och nu med egna barn i årskurs 2 till 6 så slår det mig att inte mycket har blivit bättre. Klasskompisar väntar på min son utanför gymnastiken, hotar, slår och sparkar. Min minsta dotter blir nedbrottad och får glåpord och svordomar kastade efter sig, barn väntar på varandra på väg hem från skolan för att ge igen för ett eller annat. Vi som föräldrar kan gå in på skolgården och ta två steg innanför grinden och hör då ett språk mellan barnen som innehåller mer ord som inte står i varesig bibeln eller svenska akademiens ordlista. Allt, slagsmål, glåporden, hoten, knuffar och sparkar, allt pågår mitt utanför matsal, gymnastik och fritids och vid gungställningen, inte direkt undanskymt, men ingen ser något, ingen hör något. Skolans rastvakter som alltid ska vara ute, syns aldrig till. När vi varit där och tittat har vi antingen inte hittat någon alls, eller så har dom befunnit sig mitt i detta kaos. Och ibland har barnen letat upp någon när något hänt men blivit mötta med likgiltighet och ignorerade.

En annan intressant inställning från skolan vi fått höra är från klasslärare ”jag vill inte höra om vad som händer på rasterna, det får rastvakterna sköta.” Man blir lite rädd, trött och ledsen, främst över att barnen är tvingade att gå dit, annars hämtar polisen dom eftersom vi har skolplikt i vårt land Men att vi tvingar dom in i mobbing, förtryck och rasism, det är tydligen ointressant.

Och det är med rasism är intressant och ett stort problem. Det har många belyst för och det tänker jag inte göra här. Däremot den omvända rasismen som blivit där det är förbjudet att säga blatte, turk och annat i nedlåtande syfte. Men jävla svenne och liknande är helt ok!?

Bara en sak gör mig slutligen riktigt glad i allt detta. Min dotter bytte just till en skola i Pysslingens regi. Det är den första skola jag stött på där lärarna är bland eleverna, med på raster, pratar med dom i korridorerna, fikar med dom i deras kaffeteria. Lärarna har inget eget fikarum utan ska fika med eleverna och trots att hon bara gått där några veckor känns det redan mycket tryggare, allt tas tag i på en gång. Om den känslan består tills fler barn ska byta så vet vi var vi ska sätta dem. För, om inte barnen får en trygg uppväxt med bra förebilder så kan man sen inte ställa så höga krav å dem.

Andra bloggar om: Skola, mobbing, Pysslingen, Familj, Barn