Etikett: Djur

Söndagen den 13:e juni 1993 kom en instruktör från dåvarande Hundskolan i Sollefteå ner med min blivande ledarhund Farris. Jag hade bara några dagar innan kommit hem från grundkursen och nu skulle allvaret börja med träning en vecka på hemmaplan och sedan skulle vi få klara oss själva. Jag var väldigt glad, taggad och aningens nervös kanske =)

När instruktör och hund kommit, gick vi igenom utrustningen man får med sin ledarhund. En hälsojournal som används vid veterinärvård, en hundsäng, kort- och långkoppel, rastklocka, visselpipa, ryktborste, klotång, matskålar samt en hundfäll.

Det första och viktigaste bestod i att lära oss hitta till rastplatser och det blev också första åtgärden. Vi gick promenader i närmiljön och hittade både en liten rastplats och skogsområden med elljusspår en bit bort för längre promenader. Även ett fint stråk längs kanalen i Åkersberga som jag tyckte mycket om.

Sedan satte vi igång att planera hur vi skulle disponera tiden den kommande veckan. Upplägget skulle vara liknande det under grundkursen, hinna med det viktigaste, men samtidigt inte köra slut på husse och hund. Och om man nöter in för mycket på en gång skulle det kunna få motsatt effekt, dvs att ingenting fungerar.

Jag som nyss tagit studenten hade ingen utstakad framtid, jag visste inte vad jag skulle göra och hade inget jobb att se fram emot. Jag bekymrade mig inte så mycket, såg ju bara sommaren framför mig och hade min nya fyrbenta vän att ägna mig åt, så det var inget stort problem. Men det innebar att vägarna vi skulle öva in inte var så många.

Förutom de självklara vägarna till rastplatser, närbutiken, centrum och tåget, tränade vi in vägen till Österåkers Dykarskola som åtminstone då låg ganska centralt i Åkersberga. Anledningen, förutom att jag ägnade mig regelbundet åt dyksporten, hade en kamrat från gymnasiet som fått jobb där och det var just då bara det som drog. Jag hade under våren haft någon sorts jobb eller praktik på dykarskolan och kanske fanns också en förhoppning om fortsatt arbete där. Jag hade börjat gå igenom en del dykutbildningar för att få fler certifikat också.

Vägen till och från dykarskolan gick rakt igenom centrala Åkersberga, genom centrum, vänster vid tågstationen, över ett busstorg och bort förbi lite företag. Första gångerna vi gick vägen utan hund, kändes den sådär omöjlig. Massor av platser utan raka eller tydliga kanter och övergångsställen och med vit käpp hade den varit svår. Men när vi började träna in den med hund, var det samma känsla som första gångerna jag gick med ledarhund, att bara flyta förbi alla svårigheter. vi behövde inte lägga ner särskilt mycket tid på den streckan innan åtminstone hunden visste vart vi ska och han uttryckte ganska tydligt något i stil med att ”nu kan vi det här, nu gör vi något annat!” Det där mänskliga att sätta ord på våra djurs tankar är ju bara vårt sätt att förmänskliga hundarna men ibland känns det som om de uttrycker just sådant.

Rent konkret handlade det mer om att hunden gick snabbt, rakt och exakt och aldrig missade något men sen blev loj och seg och uttråkad och det var dags att byta uppgift. Och just då fanns heller ingen anledning att lägga ner mer tid på vägen. Det var först någon månad eller två senare, som jag fick praktik på dykarskolan som varade i ganska exakt ett år och det var aldrig några problem till och från jobbet under den tiden. Därefter gick vi aldrig vägen igen.

Resten av veckan spenderade vi i Stockholm. Vi tränade på Östra station dit mina tåg från Åkersberga gick. Vi åkte också en del tunnelbana till centralen för att träna in mitt stamställe, krogen tre remmare^W som då låg på vasagatan i Stockholm. Vidare tränade vi in vägen till mina föräldrars företag som låg på Upplandsgatan i Vasastan. Företaget heter än idag Carlsönerna AB men har nya ägare.

En händelse under veckan förändrade kursupplägget. Instruktörens far avled hastigt och hon fick svårt att koncentrera sig och även annat att stå i i och med dödsfallet. Jag erbjöds en ny instruktör men kände själv att dels gick allt så bra, vi hade tränat in det jag behövde. Något mer fanns inte just nu som var viktigt och dels skulle det ta tid att få fram en ny instruktör och dessutom att ”vänja” sig vid varandra. Dessutom låg en uppföljningskurs ungefär ett halvår framåt i tiden och möjligheten till hjälp under tiden om man körde fast fanns också så klart.

Så jag lät henne ägna sig åt sin sorg och de uppgifter en bortgången far kräver och var några dagar för tidigt plötsligt på egen hand. Förutom att jag på ett sätt kände mig gruvligt ensam och övergiven av vänner och tomheten efter skolan, utan jobb och utan framtidsplaner kände jag mig stark och fri! Det som hänt mig skulle från och med nu förändra mitt liv och jag var från och med då och är fortfarande, fascinerad över mina ledarhundar och förändringen i sättet att ta sig fram.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Hundskolan, Synskadades Riksförbund, SRF, Sollefteå, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Hundinstruktör, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet

Posted from Stockholm County, Sweden.

Under våren 1993 levde klass E3C på Röllingby gymnasium i Åkersberga i Österåkers kommun ett vilt och mestadels glatt liv. Förutom att vi förlorat en klasskamrat i en tragisk trafikolycka, stundade studenten och det var fester, mösspåtagning, sprit och kalas och klassresa till Berlin i tyskland. När jag för detta inlägg läser tillbaka i mina ganska detaljerade dagböcker, blir jag lätt nostalgisk!

Men något annat stort hände också. Dåvarande Hundskolan i Sollefteå ringde den 13:e maj och meddelade att man hade en hund som man trodde skulle passa mig och frågade om jag möjligen var intresserad! Det var en svart Labrador-hane vid namn Farris som var tre år gammal och hade varit ute hos en förare ungefär ett år när hans första husse avled. Farris var för ung för att få bli sockerkaksätande Labrador på rygg i någon bred och skön familjesoffa — ansåg man! Jag tänkte att det ena utesluter inte det andra, och tackade så klart ja!

Jag tyckte jag hade en osannolik tur. Jag hade förvisso satt upp Schäfer på min önskelista men de var svårare att få tag på och kunde generera längre väntetid. Och vänta hade jag min själ ingen lust med!

Grundkurs 1 ägde rum på Hundskolan i Sollefteå i två veckor och oturligt nog just mina sista två veckor i gymnasiet. Det skulle inte göra varesig till eller från på betygen, men min egen klass studentfest skulle jag missa och jag skulle få lämna kursen en dag tidigare för att över huvud taget hinna hem till utspringet.

Den 31:a maj skramlade ett litet SAAB-plan norrut, förmodligen ett SAAB 2000 turboprop, men det störde inte mig. I det läget var det vår och skolan var i princip slut och till och med klassens fest vägde lätt just då!

Vi fick inte våra hundar första dagen. Det var information och inkvartering och först dagen efter satt ett tiotal nervösa förare på sina rum och inväntade den efterlängtade knackningen på dörren då ens tilldelade instruktör skulle komma med hunden! Tidigare år hade man tydligen haftutdelningen i en gemensam samlingslokal men av olika praktiska själ hade man nu börjat göra det individuellt istället.

Men instruktör hette Gunilla och hon hade varit min instruktör även på informationskursen ett år tidigare och det skulle visa sig att hon skulle följa mig genom åren och även lämna över min fjärde hund Fassi 2007 innan hon bytte jobb och flyttade söderut i Sverige.

Nu när jag sitter och läser tillbaka i dagböckerna från 1993, hade jag datorn med mig till Sollefteå med målsättning att skriva dagbok och ett specialarbete, men datorn packades aldrig upp under vistelsen i Sollefteå. Det ger en viss antydning om att jag hade annat, och mycket roligare saker för mig.

Men sammanfattningen vid hemkomsten berättar en del. Kursens upplägg påminde om de kurser jag genomgick senare år både för uppföljning och inkörning av nya hundar. Schemat var ganska glest för att kunna ta vara på alla intryck både för förare och inte minst hundar. Förutom vila, promenader och rastning började man med lätt lydnadsträning, inkallning, linförighet i koppel och senare lydnad med frisläppt hund.

Det var många enkla promenader längs rak landsväg både med hund i sele och i koppel för att mjukstarta men eftersom varje elev hade en egen instruktör var upplägget väldigt individuellt och jag och Farris avancerade fort. Jag var 20 år och ivrig att lära mig och jag hade fått en lugn och sansad arbetshäst till blivande vän för lång tid framåt!

När träningen blev mer avancerad både vad gäller lydnad och själva ledarhundsarbetet, kom hinderbanor och stadsträning in i bilden. Jag har lagt upp två stycken videoklipp på Youtube (se längst ned i inlägget) som togs med min andra hund Teodor som visar ett pass i hinderbana och ett pass på dressyrplanen som väl beskriver hur det kunde se ut. Hinderbanorna byggdes upp av sådant som kan förekomma i ens vanliga miljö, konor och pinnar i olika variationer, höga och låga, utstickande sidohinder och snubbelhinder. Betänker man hur dessa hinderbanor ser ut förstår man vad hundarna klarar.

När vi går hinderbanor är de givetvis väldigt kompakta. Så många hinder hittar man sällan på en och samma trotoar på en gata i stan, inte ens Stockholm, men varje hinder var för sig är vanligt förekommande. Ta en titt nästa gång du går en sommar i en stad som både har uteserveringar och byggnadsarbeten.

Den stadsträning som fanns tillgänglig var Sollefteå. Det var förvisso ingen stor stad om man jämför med Stockholm där jag skulle leva och jobba med min hund, men det fick duga. Det fanns korsningar, övergångsställen, uteserveringar, entréer till butiker och parker.

När kursen led mot sitt slut utsattes vi för ett litet ”slutprov”. Det var nog inte så allvarligt som det lät och kändes. Men man fick i uppgift att ta sig genom stan längs en strecka på egen hand med hunden utan hjälp och stöd av sin instruktör. Givetvis fanns stöd längs vägen men vid en lyckad vandring skulle de inte behöva ge sig till känna.

För oss var slutprovet ingen konst, jag slogs åter igen av känslan av att flyta fram jämfört med hur det var att gå med vit käpp. Alla knixiga rörelser runt hinder man själv gör, knappt märktes när hunden i god tid gjorde små korrigeringar runt och förbi saker. En annan sak som också var slående och underbart var tempot vi kunde hålla. Det gav en frihetskänsla som än idag är helt omöjlig att uppleva med enbart vit käpp. Lite extra väl förspänt hade jag det eftersom min hund varit ute ett år tidigare och levt i norra Stockholm och han var jämfört med många andra hundar på kursen rutinerad och allt var lätt som en plätt för honom.

När kursen led mot sitt slut hade jag min student framför mig. Mitt utspring ägde rum fredagen den 10.e juni 1993 och dagen innan flög jag hem sent från Kramfors. Hunden fick jag inte med mig, den skulle komma senare under helgen i bil med instruktören. Meningen var att instruktören var tvungen att hjälpa till att lära in rastplatser och sådant viktigt så att man inte skulle klara sig helt själv de första dygnen och instruktörerna behövde också lite helg. Men det var tomt att åka hem utan min nya vän och jag saknade honom och längtade till vår kommande framtid som jag bara kunde ha en aning om hur den skulle bli, en väldigt glad aning!

Eftersom jag varit borta i två veckor och kom hem dagen innan, hade jag inte kunnat förbereda något alls annat än att köpa studentkläder innan resan. Inga planer för mottagning eller ens visste om någon skulle möta mig vid utspringet. Men när jag kom hem till min lilla lägenhet i Åkersberga, möttes jag av den glada överraskningen att allt var klart! Mina föräldrar och syskon hade förberett allt!

Efter utspring och mottagning blev det något fel på fredagskvällen. jag hade varit borta och missat all festplanering. Jag hamnade på någon liten fest men satt rätt snart hemma själv och det slutade med att jag följde mina föräldrar ut till lnadstället på Muskö istället. Det gav en tomhet som gjorde riktigt ont, men jag koncentrerade mig på min framtid och om bara någon dag, skulle jag vara hundägare!

På söndag eftermiddag, den 13:e juni kom instruktören Gunilla med sin bil lastad med min hund och en överraskning från Solefteå, en back med ölen Zeunerts^W som då bara såldes i Sollefteå och en ölsort jag lärt mig gilla under kursen. Exakt hur det gick till kommer nog inte att redovisas här =)

när vi ätit pizza — utan öl — kunde vi sätta igång arbetet! En vecka hade vi framför oss med träning och inlärning på hemmamiljö. En träning som skulle påminna om den på kursen i alla vässentliga delar, men på riktigt!

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Hundskolan, Synskadades Riksförbund, SRF, Sollefteå, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Hundinstruktör, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet

Posted from Stockholm County, Sweden.

1991 var ett av alla de år då det hände väldigt mycket. Under sommarlovet uppstod en rad missförstånd med familjen, jag började andra året på gymnasiet på treårig ekonomisk linje och jag flyttade hemifrån. Dessutom ställde jag mig i kö för att få ledarhund.

Kraven för att få ledarhund, förutom att man så klart måste vara gravt synskadad, var bland annat just att man ska ha flyttat hemifrån och slutat skolan och helst ha fast jobb. Men just det senare var nog mindre viktigt utan bara en bra förutsättning för att få ett strukturerat liv som hundägare. Vidare krävdes att man hade god orienteringsförmåga och var rörlig och ett något sånär aktivt liv.

Alla dessa grundkrav uppfyllde jag. Jag minns än idag, snart 20 år senare hur det var när man skulle utredas huruvida man var lämplig eller inte. En konsulent från dåvarande Hundskolan i Sollefteå kom på hembesök och tittade hur man bodde, om det fanns rastningsmöjligheter i närområdet och hur pass bra jag hittade i min närmiljö. Rent praktiskt och konkret gick det helt enkelt till så att han tryckte den vita käppen i handen och bad mig visa honom runt ute. Det var otroligt nervöst. Gångvägarna jag nött i flera år till och från skolan, bussen, tåget och centrumet kändes plötsligt främmande och jag var plötsligt rädd för att gå vilse på vägar jag kunde gå i sömnen.

Men så klart gick det bra. Jag var ju van vid att ta mig fram själv efter att långa perioder inte ens ha haft färdtjänst. Jag åkte obehindrat tåg och tunnelbana och rörde mig på krogar och var aktiv inom dykning och friidrott. Jag fick faktiskt känslan av att konsulenten var mer än nöjd när han tackade för sig och åkte och försäkrade att om bara skolan tog slut så skulle jag snart ha hund.

Efter hembesöket var det dags för den obligatoriska informationskursen på Hundskolan i Solefteå. Under en vecka under våren 2002 fick jag vistas på Hundskolan för att prova på att arbeta med ledarhund. Man fick en hund och en instruktör tilldelad och under veckan fick man prova på att gå lite hinderbana och lite stadsmiljö. Hundarna vi fick till låns var hundar som precis hade klarat det så kallade slutprovet eller just skulle göra testet.

Jag minns faktiskt just den kursen väldigt otydligt. Bara att hunden jag fick var seg och oinspirerad och antagligen tyckte det var pest och pina att vallas runt av någon nybörjare. Men tydligast av allt minns jag känslan på väg hem, hur jag plötsligt insett vilken skillnad det skulle bli att röra sig med ledarhund som orienteringshjälpmedel istället för bara den vita käppen.

Om någon frågar vari skillnaden ligger så brukar jag förklara det ganska konkret med att med käppen är man bara skyddad från brösthöjd och nedåt och bara några decimeter i sidled. Från bröstet och upp är man således helt oskyddad och som vår miljö såg ut då och kanske än mer idag med utstående skyltar, trottoarpratare och uteserveringar var det mer än spännande att bara ha käppen till hjälp. Man inte bara var oskyddad, utan var just på grund av det tvungen att röra sig fram väldigt långsamt för att hinna reagera på hinder och för att inte göra sig allt för illa på så kallade höjdhinder. Visst hände det att man drämde skallen i en byggnadsställning eller utstående skylt från någon stolpe.

När jag för första gången i livet fick prova på att gå med en ledarhund var skillnaden som natt och dag. Eftersom hunden ser vart vi går, planerar och undviker den hinder både låga och höga och den planerar för att vi båda ska passera så kallade sidohinder. Det som var så påtagligt när jag gick i den stora staden Solefteå, var att jag plötsligt inte ens märkte alla hinder som borde finnas där. Gick man längs en trottoar kände man i hundens sele dess rörelser väldigt tydligt och visst märker man att hunden ändrar kurs och man kan med hörselns hjälp märka att man passerar saker men de utgjorde inte längre något problem. Flera gånger kunde instruktören komma upp bakom oss och säga, nu passerade du en skylt i huvudhöjd, en lastbil med utstickande lem eller en byggnadsställning. Hunden rundade fint en man på stege som stod och putsade fönster. Med käppens enda hjälp, hade jag kanske stormat rakt in i stegen och gjort både honom och mig olyckliga.

Andra påtagliga skillnader fanns också. en del märkte jag långt senare efter att jag fått min första hund, men en av de jag upplevde som oerhört befriande var att jag som van vid att använda min hörsel väldigt mycket, som lätt kan begränsas av trafikbuller eller vägarbeten plötsligt tog mig igenom situationer ändå trots att öronen inte gick att använda just då. Att korsa stora vältrafikerade gatukorsningar utan att vara rädd för att gå lite snett och hamna rakt i trafiken. Hunden går alltid rakt över gatan.

Jag hade upplevt en gång hur det var att bli hjälpt av en hund och hur stort det var. Jag gick i nian och bodde fortfarande hemma. Mina föräldrar var på middag och skulle komma hem sent. Det var vinter och snöstorm och familjens Golden Retriever Sazza var magsjuk och behövde gå ut ofta.

Under en av dessa promenader gick jag plötsligt vilse i snöstormen. alla vägar och kanter och kännetecken så som brunnar och liknande var borta! Promenaden var tänkt att bli kort och jag var tunt klädd och frös. Vi irrade säkert runt över en halvtimme och jag blev allt mer förtvivlad och när jag plötsligt började gråta av köld, förnedring och rädlsa sa jag till Sazza ”nu är det bara du som kan ta oss hem”. Då vände hon plötsligt 180 grader och med raska steg ledde oss raka vägen hem och in i värmen!

Sazza var ingen tränad ledarhund, hon var bara något över genomsnittet väldresserad familjehund och det är klart att hon hittade hem när hon ansåg sig ha rastat klart och fått nog även hon av kylan! Men med åren skulle jag få uppleva fler liknande saker med mina ledarhundar!

Så när jag reste hem från informationskursen började en väldigt jobbig period det år jag skulle slutföra gymnasiet och inse vad jag egentligen hade att se fram emot! men det tredje året på gymnasiet skulle gå fort och tiden skulle vara fylld av studier och senare mot slutet en vårtermin kantad av studentfester.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Hundskolan, Synskadades Riksförbund, SRF, Sollefteå, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Hundinstruktör, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet

Posted from Stockholm County, Sweden.

Det här är tänkt att bli en serie av inlägg om hur det är att leva med ledarhund. Inte för att jag just fått min första ledarhund. Faktum är att jag i år firar 18 år som hundförare. Tanken är mer att försöka berätta och beskriva hur det har varit och hur det är. Ledarhunden är ett så fantastiskt levande hjälpmedel som under åren haft en så fin status i samhället och med all rätt! Men idag har det blivit svårare att ha ledarhund. En av anledningarna är nog att på 80- och 90-talet var ledarhundsverksamheten väldigt bra på att marknadsföra ledarhunden. Man gjorde det på mässor så som hundmässan, med hjälp av uppvisningar på dåvarande Vattenfestivalen i Stockholm, Räddningshunds-SM i Rosersberg norr om Stockholm och inte minst på skolor.

När jag fick min första hund 1993 märkte jag att alla visste vad en ledarhund gjorde och kunde. En del var lite överdrivet men grunden i folks kunskap var rätt. Väldigt sällan eller aldrig skulle man bli nekad att besöka en restaurang, åka tåg, flyg eller buss och då, i mitten på 1990-talet reste sig ett tiotal besökare från borden på en pizzeria för att lämna restaurangen när ägaren oresonligt vägrade låta en person med ledarhund besöka hans restaurang.

Att just det aldrig skulle hända idag och att det blivit så mycket svårare att resa och ta sig fram i samhället med ledarhundar beror tror jag, mestadels på att de som var inblandade i ledarhundsverksamheten var nöjda med resultatet av information och reklam och slappnade av. Men det gjorde inte Astma- och allergiförbundet i sin marknadsföring av sin handikappgrupp och information allmänt är färskvara. Det går aldrig att luta sig tillbaka och säga ”nu är vi klara, nu vet alla”. Det kommer nya människor, och människor glömmer. Det är därför vi idag får kämpa för att kunna gå ut med kollegor och äta lunch, bo på hotell, resa etc.

Det här blir mitt bidrag till att ändra på det. Det här blir ett försök till information om vardagslivet som ägare till just nu, min fjärde svarta Labrador-tik. Ställ gärna dina frågor och ge synpunkter i kommentarerna.

Hur mycket och vad jag ska skriva får framtiden och intresset utvisa.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Hundskolan, Synskadades Riksförbund, SRF, Sollefteå, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Hundinstruktör, Tillgänglighet, Handikappade, Funktionshinder, Funktionshindrade

Posted from Stockholm County, Sweden.

Idag fick jag träffa min gamla ledarhund Gustav igen! Gustav flyttade in hos oss i juni 2004. Han var ett yrväder, en väldigt tempramentsfull hund för att vara färdig ledarhund. Att jobba med en så tempramentsfull hund har sina sidor. Det ”tråkiga” var att det blev mycket fel innan det blev rätt. Men de psoitiva sidorna övervägde. Direkt respons och en enorm glädje! Min tolkning av hans tankar var ungefär ”ok hitåt, nähä inte det, då tar vi hitåt istället, nämen, ojdå, hitåt, yes!” Och lika lycklig oavsett =).

Mitt starkaste minne av honom var när vi stod och väntade på buss eller tunnelbana. Han klarade sitta fint fot en minut eller två. men dröjde bussen längre, kom först små knyn, sen diskreta skall och buffar med nosen och därefter jämfotahoppen. ”Husse för helvete, de är ingen action här, öka, gör nåt!” Det var nog den hund som fick mig att le i vilken sinnesstämning man än var! En långpromenad med honom och allt kändes oftast bättre.

Men i november 2006 fick jag besök av Synskadades riksförbunds instruktörer för en uppföljning med Gustav. Problemet hade börjat komma med andra hundar som jo var omöjligt att förhindra och omöjligt för mig att vara beredd på innan möten skedde och situationen redan var uppskruvad. Gustav blev dessutom påhoppad av småhundar några gånger vilket till slut gjorde situationen omöjlig. Han laddade före varje gatuhörn inne i stan och inte så sällan fick han utdelning och mötte en hund. Jag började känna mig begränsad i min rörlighet med honom.

Beslutet att byta hund växte fram under vintern och våren och till slut hade jag bestämt mig. I juni 2007 fick jag en ny hund tilldelad och några dagar senare hämtade min bror Gustav som fick ett nytt och bra hem. För mig var det avgörande att han kunde ta hand om honom, annars hade vi kämpat vidare än idag. Nu vet jag att han har det bra och får det då och då bekräftat även om vi bestämt att ses så sällan som möjligt med hunden i början.

Och visst saknar jag mitt yrväder, faktiskt ganska ofta. Inkallningarna när han kom som skjuten ur en kanon och hur han hoppade jämfota vid matskålen och hoppade in fot. Min nya hund Fassi är hans raka motsats, seg och svårmotiverad och väldigt envis men i gengäld noggrann och arbetar efter ett bildminne som är enormt.

Men så är det med alla våra djur, dom har sina egenheter och egenskaper som både är bra och dåliga, precis som vi människor. Alla är vi grymt olika och tur är väl det.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Labrador, labradorer, Hund, Hundar, Bror, Bröder, Syskon, Synskadad, Synskadade, Blind, Blinda

Posted from .