Nomell.Se

Så var det dags för julbord med UUNET. Vår chef hade bestämt att samtliga anställda och respektive var välkomna. Jag och Maria var barnfria. Båten skulle avgå mot Nacka strand från Strandvägen och vi skulle göra sällskap dit med Per ”Samuraj” Nilsson (min favoritsäljare på jobbet), Anna och hennes kille Roland. Rätt snart blev vi osams om vägen till Strandvägen =) Roland och Anna lutade åt att båten avgick från Operan medans vi ämnade gå mot Dramaten. Det uppstod bråk och slutade med att jag, Mia och Per gick mot Strandvägen — den riktiga Strandvägen =) Vi hade suttit en god stund på båten och druckit öl och ätit snacks när Roland och Anna kom flåsande i sista minuten. Julbordet var skoj och det var fullt ös och stämningen var på topp. Vi hade haft ett ganska slitsamt men oerhört roligt år sedan jag började i maj och detta kändes verkligens om en uppskattning från vår arbetsgivare och det kändes helt klart som en bonus att våra respektive fick följa med vars uppoffring knappast
var mindre som fick stå ut med all tid vi jobbade över och inte var hemma med våra familjer som vår chef Håkan uttryckte saken. Det var i vart fall väldigt uppskattat! Vi tog oss tillbaka mot stan med buss och for hemmåt.

[tags]UUNET, Julbord[/tags]

Så var man då äntligen hemma. Idag vid 14-tiden kom jag fram till Arlanda. Och det var skönt att höra det svenska språket igen :)!

Hemresan gick bra även om det — såklart — blev strul på Dulles Airport när jag skulle checka in min ombokade biljett. Då påstod dom först att ombokningen inte fanns och sedan att det skulle kosta $100 för att boka om den. Vid det laget var jag så trött på kostnader men vad skulle man göra..

Flygresan till Amsterdam gick bra, jag sov större delen av vägen eftersom jag sovit ganska dåligt dehär senaste nätterna på grund av allt strul. Plötsligt vaknade jag av att motorerna slog av och planet började dyka. Jag tittade på klockan och det var två timmar kvar till vi skulle ha varit framme i Amsterdam. Jag blev faktiskt lite skraj ;) Vart skulle flyget landa 2 timmar före ankomst? Jag tänkte såklart att det var något fel. Men det visade sig efter en stund när jag frågade en flygvärdinna som bjöd på kaffe, att vi haft en ordentlig medvind hela vägen hem och att vi tjänat in tiden så pass mycket. Helt otroligt!

Det innebar förståss extra lång väntan på Schiphol och det var ganska dött och tråkigt.

Väl hemma har jag försökt hålla mig vaken och nu tittat på Rederiet och ska sova..

[tags]Arbete, Tjänsteresa, USA, Amsterdam, Stockholm[/tags]

Nu åker jag snart hem och jag har checkat ut från hotellrummet. Just nu känns det lite tråkigt eftersom mitt bagage kom med en representant från Dulles Airport tidigt imorse när vi precis satt oss i konferensrummet. Dom jävla amerikanarna apploderade när mitt bagage kom till rätta! Helt klart i välmenande syfte, det är jag övertygad om men jag blev ändå lätt förbanad eftersom dom istället kunnat hjälpa mig fixa lite nya kläder. Här tar man sig ju ingenstans utan bil. Jag har själv å andra sidan vart för blyg för att be om hjälp, det är min stora brist. Men jag har verkligen mått skit av att som det känts, varit av med min trygghet i denna rätt stora grej för mig.

När väskan kom gick jag upp på rummet och duschade för andra gången inom loppet av 1 timme, bytte kläder och det var förenat med stor njutning. Jag har faktiskt kollat om flyget gick att omboka igen men det gick tydligen inte. Så jag får fortsätta som planerat och åka hem. Hade jag vart mer trygg i mig själv, lite mer frammåt och vågat be om hjälp så hade jag stannat. Nu känns språket behagligt i öronen och jag har inga problem att förstå och nu när jag inte är så jädra nervös inte heller några stora problem att prata. Lite bristande ordförråd bara men det har tagit ett rejält kliv frammåt och jag skulle verkligen velat vara här hela tiden ut. Man känner tydligt hur man förbättras när man verkligen måste försöka. I det hänseendet var det bra att jag åkte själv. Om det inte vart för det där med packningen.

Packningen ja, hade jag haft den kvar hade jag sluppit en annan olycka :( När jag checkade ut idag fick jag en chock och ont i hjärtat. Receptionisten delgav mig en teleräkning på över $900!! Först betalade jag bara, helt stum, fattade ingenting! Visst jag har ringt en del till Arlanda, Dulles Airport och korta samtal till modempoolen hemma för att hämta mejl. Men även om samtalen kostat 20kr per minut så skulle jag aldrig kommit upp i den summan, över 8000kr om jag räknat rätt!

Nyss gick jag tillbaka till receptionen när jag samlat lite mod, tänkt efter och måste få veta. Vi gick igenom specifikationen och minutpriserna från AT&T var inte så farliga. Dock fick jag veta att hotellet la på en ”serviceavgift” på varje samtal som var 55% av samtalspriset. Även det måste ha varit lite mer men 55% pålägg är sjukt mycket. Jag förstod inte varför men fick skitförklaringen att det berodde på dyra växlar och avgifter från telefonoperatören. Efter en massa dividerande fick jag dem att dra av om det nu var $260 eller $360 för de korta internetsamtalen men för det längsta samtalet till Arlanda och Dulles vägrade dom dra av. Jag tyckte att dom borde kunnat säga det i söndags när jag kom och frågade ganska utförligt hur långdistanssamtal funkade och vad det kostade och då nämnde man bara minuttaxan och inget om någon ”serviceavgift”. Nu känns det som en halv seger även om det inte kommer bli kul att komma hem och förklara en kreditkortsnota på över 5000kr efter avdragen. Dessutom är säkert min
mobilräkning inte jättelåg även om jag inte använt den så mycket.

Så trots allt känner jag mig rätt trött och ledsen och väldigt misslyckad och kan lika gärna åka hem innan det händer något mer skit :(

Jag ska snart äta och sedan bege mig till flyget. Jag missar sista avslutningen men det går nog bra. Har åtminstone träffat den abuse-kille som jag skulle gått dubbelt med och som jag mejlat med väldigt mycket. Väldigt trevlig.

[tags]Arbete, Tjänsteresa, USA[/tags]

Fortfarande inte ens röken av mitt bagage. Jag har pratat med hemmabasen och bett dem boka hemresan tidigare. Jag åker imorgon efter konferensen och stannar inte kvar extra på huvudkontoret. Att inte kunna byta kläder ordentligt känns fruktansvärt!

Idag har FBI varit på besök och berättat om deras arbete med att stoppa barnpornografi på internet. Det var mycket intressant och jag satt som förhäxad hela förmiddagen. En mycket bra ”special agent” berättade. Vi har ju haft några sådana case även i Sverige men dom har inte varit så många tack och lov. Här är det ett betydligt större problem helt klart. Nu är ju vi i Sverige en ganska liten internetoperatör som mest har företagskunder, eller bara rättare sagt. Men jag kan tänka mig att Telia och liknande har större problem.

[tags]Arbete, Tjänsteresa, USA, FBI[/tags]

Nu är jag framme i USA och jag har hunnit vara här ett helt dygn och jag mår skit..

Resan hit gick bra. När jag kom fram till Schiphol i Amsterdam möttes jag av flygpersonal och fick assistans över till anslutningsflyget mot USA. Allt gick smärtfritt och inga problem. Schiphol är en gigantisk flygplats och ledsagarservice hade små elbilar de körde runt oss resenärer på. Det var jag och ett par gamla brittiska damer som var hur coola som helst :)! Det var såklart lite läskigt att genomgå säkerhetskontrollen innan man klev på flyget, ensam i en stor cirkel kroppsvisiterad och utfrågad. Och alla säger att det skulle bli värre när man kom fram till USA.

Flyget över gick fint, jag sov och lyssnade på musik. Har aldrig flugit en så stor kärra någon gång. Fick hjälp att fylla i visumansökningarna där man åter igen fick beskriva vad man skulle göra i USA, om man medförde dator och om man ämnade ta med den hem igen eller sälja den. Vilka jävla frågor =)

Framme på Dulles Airport blev det lite tragikomik. Jag möttes av flygplatspersonal igen som skulle ledsaga mig av och ut genom passkontroll och tull. Jag fick gå av sist av flyget men det är ju brukligt. Dock, väl ute på rampen trycktes jag med milt våld ner i en rullstol! Först fattade jag absolut ingenting. Men när jag protesterade och tyckte att för fan, jag är blind, inte rörelsehindrad, fick jag beskedet att man kan snubbla och slå sig och de hade de inte försäkringar för. Visst fan, jag är i USA :)!

Jag fann mig i mitt obekväma öde. Jag som ingått detta med inställningen att klara mig bra och inte vara så speciell. Allt börjar med rullstol =)

Framme i passkontrollen var disken så hög att killen fick luta sig fram och ut över disken för att prata med mig. Jag tyckte det var naturligt att resa mig och ställa mig vid disken. Då fick min dadda panikspelet och försökte trycka ner mig i rullen igen, men jag vägrade utan stod kvar och pratade klart. Min dadda stod bakom som en orolig ande och vakade på mig.

Åter igen detaljerat utfrågad om vad jag hade i USA att göra, hur länge jag skulle stanna, vem/vilka jag skulle träffa och en massa annat. Om engelskan känts obekväm och otäck i Amsterdam och på flyget, kändes det klart bättre nu. Jag drabbas ibland av lite lätt panik och får för mig att jag inte förstår språket och då måste jag höra noga och då blir det värre. Svårt att förklara, men nu kändes det genast bättre.

Sen hände det jag nog vart mest rädd för av allt.. När jag kom ut och skulle få mitt bagage, var det borta! Ingen väska kom. Efter lite utredning visade det sig att den helt enkelt inte fanns med över till USA. Jag höll på att börja gråta! Hela min trygghet i min utsatta position byggde på mitt bagage på något sätt. alla mina kläder borta! Jag förstod ju att det skulle ta flera dagar för det att komma till rätta om det hamnat på någon annan flight. Med tårar i ögonen insåg jag att det fanns inget jag kunde göra. Allt jag hade var min dataväska där jag hade laddare, tandborste och minidisc-spelare med tillbehör, ja och datorn förståss. Allt småplock i dataväskan renderade i en del strul i tullen när allt skulle gås igenom men det var det värt nu!

Ledsen, jävligt rädd och ”naken” fick jag äntligen lämna rullstolen innanför entrén och ut till en taxi. Lite problem blev det när jag skulle förklara vart jag skulle. Lite panik fick jag när killen inte kände till Fairfax. Det trodde jag var en hyfsat stor håla men tydligen inte. Till slut löste det sig i alla fall. Färden kändes ganska kort, kanske 20–30 minuter innan vi kom fram. Hela huvudet fullt av andra tankar. hur skulle jag kunna handla nya kläder, vem skulle hjälpa mig med det!

Väl framme på hotellet checkade jag in. Det var en liten välkomstgrej där på kvällen men jag var så uppriven och trött att jag avstod. Allt kändes som om det gått åt helvete. Jag ägnade kvällen åt att ringa Dulles ’airport och prata in på deras telefonsvarare, läsa lite mejl. Rakgrejer hittade jag i receptionen, detingick i rummet tror jag, eller så tyckte dom så synd om mig så dom bjöd på det.

Idag har första konferensdagen avlöpt och det har vart lite jobbigt. Inte minst för att tankarna vart på annat håll och att jag periodvis haft svårt att följa med.

Dagen började med presentationsrunda och sedan juridik och en massa. Intressant men som sagt den juridiska delen var svår att hänga med i.

Maten har vart gräslig men jag har i alla fall fått bra hjälp av meddeltagarna. Har träffat en kille som heter Greg som kommer från Compuserve tror jag. Trevlig, pratar lugnt och sansat så man hänger med =)

[tags]Arbete, Tjänsteresa, USA[/tags]

Så närmar sig då avresans stund med stormsteg. Tidigt imorgon bitti går flyget, först mot Amsterdam och sedan vidare mot Dulles Airport i Washington DC och sedan med taxi vidare mot Fairfax. Det känns otroligt läskigt! Biljetterna på fickan, allt med ledsagning dubbelkollat och packningen genomgången om och om igen.

När jag kommer fram ska klockan vara ca 18 i USA och 23 här hemma i Sverige. En flygresa på typ 10 timmar plus lite väntetid. Jag har nog aldrig varit så här nervös i hela mitt liv!

Telefonen jobbet köpt inför resan, en Motorola L7089 fungerar hyfsat. Det är en trippelbandare så att den även ska gå att nyttja i USA och det känns som en trygghet. Coolt att man kan sitta i en taxi i en delstat på andra sidan Atlanten och nås på sitt vanliga 070-nummer hemma i Sverige. Det är ganska ballt!

[tags]Arbete, Tjänsteresa, USA[/tags]

Motorola 7089 Triband

I söndags åkte jag och Anna på kvällen till Amsterdam där vi igår deltog i en kurs hos RIPE. Vi fick lära oss nya finesser i roboten och lite reglementen, planer etc. Klart intressant.

Flyget skulle gå vid 19-tiden i söndags och vi möttes halv sex ute på Arlanda. Vid incheckningen upptäckte Anna att hon glömt sitt pass och kastade sig i en taxihem till märsta för att hämta det. Det är ju inte så långt som tur är men tajt om tid. Under tiden gick jag igenom säkerhetskontrollen övertygad om att få åka själv.

Men i sista stund kom hon springande och hann med planet och det var ju tur! Men nu är man åter hemma igen.

[tags]Arbete, Tjänsteresa, Amsterdam[/tags]

Idag blev min resa i tjänsten till USA bokad. För en tid sedan blev vi inbjudna till en abuse-konferens på vårt huvudkontor i Fairfax och eftersom jag jobbar med just abuse (missbruk över internet) så var det mest naturligt jag som skulle åka. Men det har diskuterats fram och tillbaka med ekonomi, om jag ska åka själv etc.

Men nu är det bestämt. Idag gav chefen sitt OK, även till att jag skulle få åka själv som jag insisterade på. Jag vill verkligen försöka klara mig på egen hand. Får jag någon med mig som ledsagare hamnar jag ändå bara i skymundan frivilligt eller ofrivilligt. Så även om detpirrar duktigt i magen av nervositet nu så SKA jag göra det!

Jag har tagit reda på att ledsagarservicen internationellt fungerar fint. En kompis som rest med ”Up with people” säger att flyget aldrig missar en ledsagning. Man får en tag i bokningen att man behöver assistans som följer än hela resan. Det känns bra om det funkar.

Nu ska bara flygbiljetter bokas. hotell i fairfax är bokat nära huvudkontoret. Det lär väl inte gå att gå emellan.

[tags]Arbete, Tjänsteresa, USA[/tags]