”Det är mer socialt accepterat att vara utåtriktad med sina sexuella vanor”

Vår värld är galen och upp och ner och ibland känns det som om det bara blir värre och värre med galenskapen.

Idag skriver Aftonbladet om att domen mot den 17-årige pojke som smygfilmat sig och sin flickvän när de hade sex och sedan lagt ut den på diverse porrsidor, sänkts ganska ordentligt. Bötesbeloppet hade sänkts från 130000kr till 25000kr. Motiveringen var att ”det är mer socialt accepterat att vara utåtriktad med sina sexuella vanor”.

Domstolen verkar mena att det är mer accepterat i vidare kretsar idag och jag undrar om de inte rör ihop begreppen en aning? Mer socialt accepterat är det, tack och lov att prata om sexualitet. Idag är det väl inte många som påstår att det börjar växa hår i händerna på pojkar som onanerar för ofta och det är ingen stor grej längre om någon kommer ut som homosexuell längre.

Men det är fortfarande knas med synen på tjejers sexualitet. En tjej anses fortfarande få passa sig för hur hon är klädd eller vart och hur sent hon går själv utomhus för att inte riskera att bli våldtagen. En tjej som inledningsvis är med på noterna kan sedan inte ändra sig och säga nej om saker tar en oväntad och obehaglig vändning. Då har hon varit med på noterna från början.

Vad jag förstod av det senaste målet om gruppvåldtäkt, ansågs inte tjejen i fråga ha varit tillräckligt hjälplös för att ha blivit gruppvåldtagen. Hon lär ha varit nykter och vid sina sinnens fulla bruk. Det faktum att pojkarna var många fler, hon var inlåst och hade fått sin mobil beslagtagen, verkar inte vara skäl nog att kallas hjälplös.

Och så nu då. Att filma en sexakt i smyg med sin flickvän och lägga ut det på nätet olovandes. Bara det är ju helt rubbat, men ändå. Man vet att om något läggs ut på internet är det omöjligt att få bort det. Även om filmer och bilder tas bort från sidan där de legat så har garanterat privata datorer och sökmotorer redan sparat materialet i tusentals eller hundratusentals exemplar. Därmed kan materialet dyka upp igen och igen, precis när och var som helst. Det är något man får leva med hela livet.

Jag vet inte i vilka sociala acceptanser rättens medlemmar lever i riktigt och vid närmare eftertanke när jag läser formuleringen, vill jag nog heller inte veta. Men i mitt ganska stora sociala nät av nära och avlägsna vänner, är det väldigt otänkbart att göra så. Först att filma, även om båda parter är med på det måste nog fortfarande anses som ganska ovanligt. Att filma i smyg är nog enklare att tänka sig då det bara kräver att ena parten går igång på det. Att sedan lägga ut det på nätet är verkligen inget litet steg, vilket också nämns av ett antal experter skriver i en annan artikel i Aftonbladet.

Om man från rättsväsendets sida inte visar att sådant här är väldigt fel, öppnar sig oanade och ganska otäcka möjligheter. Varje barn idag, nästan från årskurs 1 har mobiltelefoner med kamera. Man kan bara börja med att tänka sig situationer i omklädningsrum i skolan i gymnastiken. Det måste följdaktligen vara OK även det eftersom det numera är ganska socialt accepterat att fotografera allt och överallt och är det socialt accepterat att lägga ut smygfilmade sexfilmer på nätet, kan man ju undra vart gränsen går för dessa domare?

[tags]Aftonbladet, Sex, Sexualitet, Porr, Porrfilm, Porrfilmer, Juridik, Domstol, Svea Hovrätt, Våldtäkt, Smygfilma[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige

Bild: Laziz Sharifov

I förrgår berättade min äldsta dotter som nu går andra året på gymnasiet, att en kille i tredje ring i hennes skola, Fredrika Bremer-gymnasiet, ska utvisas ur Sverige efter 6 år. Hon var väldigt upprörd och ville att jag skulle dela information på min Facebook och ringa SVT. Det senare var lite gulligt, hon tycker sin pappa är superkändis och bara kan ringa så tar de upp fallet.

Igår och idag har jag försökt läsa på lite och sätta mig in i vad som hänt och känner hur ledsen och matt jag blir.

En familj flyr från Kazakstan från våld och diskriminering och kommer till Sverige i augusti 2008. Nu, 6 år senare ska han utvisas ur Sverige, mitt i sista året på gymnasiet och mitt i en lysande idrottskarriär som boxare och inte minst efter 6 års integration i det svenska samhället.

Antagligen har utvisningen hängt över familjen hela tiden. Jag hittar lite artiklar från 2010 och framåt. Men man kan lätt föreställa sig att man blir mer trygg och säker i föreställningen att det ordnar sig vart efter åren går.

Något jag inte lyckas förstå ännu, är varför pojken som nu är 18 ska utvisas själv. Här om dagen togs han till polisstation och sedan transport till förläggning i Flen inför verkställande av utvisningen. Övriga familjen verkar hanteras separat men ska antagligen utvisas även dem.

Min patriotism har alltid brunnit på sparlåga. Jag vet inte exakt vad jag ska vara så stolt över. Vårt fina välfärdssamhälle som är så fint och tryggt på ytan men sviktar betänkligt om man börjar gräva på djupet.

Jag ska alltså vara stolt över ett land som låter det gå så lång tid, låter människor rota sig, skapa sig liv, vänner, fritidsintressen, trygghet och lagom till det är gjort, får man beskedet att man inte får stanna. Inte nog med det, så splittrar man också familjer genom att, som det verkar skicka en 18-åring själv först ur landet.

Vi brukar ju fördöma tortyr. När man säger tortyr menar man misshandel, hot, förhör och framtvingande av information med sådana metoder man bara kan mardrömma om. Sådant gör vi inte i fina Sverige. Men det här är också tortyr, fast utövad bakom skrivbord och fina fasader och av politik och människor som bara med ett penndrag kan stryka ett problem och gå vidare i administrationen, utan att behöva se sina offer i ögonen och utan att behöva fundera vidare över konsekvenserna.

Det känns tyvärr inte som om det spelar så stor roll vilket parti som sitter vid rodret, det händer hela tiden om och om igen. Är det inte små ensamma barn eller gamla damer som ska utvisas, så låter vi amerikanska staten hämta fångar ur vårt land med garanterat långa straff och annan mer handgriplig tortyr. Och folk är så rädda för Sverigedemokrater, vad är skillnaden? Jag tycker det känns bättre att veta vart man har folk som öppet säger att man vill skicka människor åt helvete även om jag inte delar deras uppfattning, än att rösta på och lyssna på politiker som pratar om ett humanitärt samhälle men ändå skickar folk till straff, misshandel, tortyr och i värsta fall döden.

Jag har både läst och hört frustrerade åsikter som att man låter värre människor stanna, men skötsamma människor som gör allt för att integrera sig i det svenska samhället ska kastas ut för att ett påstått hot upphört. Begår man mängder av kriminella handlingar, mord, rån och våldtäkter, sätts man i svenska fängelser som är rena paradis i jämförelse med många andra platser på jorden och där sitter de och kostar pengar och utbildar sig i det ena och andra.

Jag kan förstå och till och med hålla med en del av dessa argument. Speciellt i jämförelse med en blivande svensk familj. Förutom de vanliga flyktingskälen så borde det vara olagligt att utvisa någon efter 6 års handläggning. Vad kan ta sådan tid? Har man hunnit rota sig, skaffa vänner, nästan avslutat skolan och samhället fortfarande inte kunnat bestämma sig borde möjligheten att utvisa försvinna.

Nej, i sådana här frågor har jag mycket svårt att stå rakryggad och säga att jag är stolt över att vara svensk. Jag skäms faktiskt! Det som gör mig stolt i det här är alla som engagerar sig. Det har startats grupper och sidor på Facebook, startats namninsamlingar och skrivits blogginlägg. Skolan där eleven går stängde vid beskedet och lärare och elever har delat ut lappar, åkt in till Stockholm för att engagera medier som hittills verkat ganska svalt intresserade. Att gymnasieelever vaknar upp och går bersärkargång gör mig riktigt glad och visar att det finns hopp mitt i dårskapen.

Läs gärna artiklarna länkade nedan och sök vidare efter Laziz Sharifov på Google.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Resan i Mot Alla Odds

Idag för precis ett år sedan började resan i Mot Alla odds. Precis vid den här tiden, kl23 på kvällen packade jag om min väska för 70:11:e gången, sjuk av oro för att missa någonting som i så fall skulle vara omöjligt att rätta till. Stämningen här hemma var orolig, sorgsen och alla hade vi nog klumpar i magarna även om det vo oroade oss för var lite olika saker.

Min fru skulle bli helt ensam en hel månad med bara en möjlighet till kontakt med mig på andra sidan jorden och det fanns inget bestämt datum eller tidpunkt och det skulle ske över satelittelefon och max 5 minuter. Hon var nästan helt ensam, väldigt få, förutom den närmaste familjen och några få vänner visste vart jag skulle ta vägen. Jag kunde bara säga att jag skulle bort en månad och inte närmare berätta vart och varför. Senare florerade tydligen rykten om att jag avtjänade ett fängelsestraff :) Både tiden, en månad och de vaga beskeden är tydligen inte ovanliga i sådana sammanhang. ”Pappa ska resa bort en månad” :) Vilka fantasier en del hade är jag lyckligt ovetande om mer i detalj.

Barnen visste så klart vart pappa skulle resa och visst hade jag rest förut. Men då hade det alltid handlat om kortare resor upp till en vecka och alltid med möjligheter att kommunicera via telefon, SMS, Facebook, Skype, mail och alla de möjligheter som står till buds med en telfon eller dator och lite internet :) En månad helt utan möjlighet att höra rösten eller säga godnatt var en väldigt lång oöverskådlig tid. Barnen reagerade olika efter sina personligheter, med ilska, sorgsenhet, stolthet och åtminstone till synes likgiltighet. 4 barn och 4 olika reaktioner. så klart, som de unika individer dom är. Dock är jag helt säker på att orsaken och oron var densamma för dem alla.

Själv skulle jag ut på en resa, den längsta någonsin både i tid och avstånd, med en grupp vilt främmande människor i en helt unik och ny miljö och dessutom filmas nästan dygnet runt i en realityTV-serie. Allt som jag kan oroa mig för och som är svårt när man är synskadad eller blind skulle jag nu möta i en maxiversion, dygnet runt utan möjligheter till genvägar eller möjlighet att fly undan.

Om ett par timmar, vid 2-tiden på natten den 17:e oktober 2012 drog jag igen väskan för sista gången. Jag åt någon sorts frukost, låg en stund hos min sovande fru men valde själv att inte sova något den natten. Det skulle bli lång resa och behov av sömntid ändå. Nu såhär efteråt tror jag kanske att en del av den ångest och panik jag kände under första delen av resan säkert grundades i den trötthet jag kände. Det vore ju omöjligt, men hade jag varit utvilad hade känslorna kanske varit under mer kontroll.

Men det blev bättre under resans gång och vid framkomsten hade alla olustkänslor släppt helt och jag var hopplöst förlorad i äventyret som väntade :)

Den 18.e oktober 2012 var vår första dag på expeditionen och från och med nu kommer dagboksanteckningarna läggas ut för varje dag under det 27 dagar långa äventyret. Dagboksanteckningarna kommer att dateras 2012 vilket gör att de inte hamnar på bloggens förstasida. Men för att just dessa inlägg ska bli lätta att hitta, har de fått en egen kategori vid namn Nicaragua där enbart dagboksanteckningarna från resan kommer hamna. Samtliga blogginlägg om allt som har med detta att göra, hittar man som vanligt under sidan Mot Alla Odds där inläggen ligger i kronologisk ordning och fylls på kontinuerligt.

Inläggen från själva resan ner till Nicaragua har redan publicerats och dessa kan du läsa på länkarna nedan.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

En åtgärdsplan

Det är ändå en skön känsla i magen när berg och dalbanans utför planar ut lite. Kontakter tas och det känns som om åtgärder går ganska fort. Det är precis vad som behövs innan det går för långt. Jag befarade att det skulle gå veckor och ytterligare veckor innan något hände.

Ett möte i skolan idag där barnet inte varit på 4 veckor annat än väldigt sporadiskt. Ändå bevisade skolan idag att vi en gång valde rätt skola när vi valde för alla våra tre barn som hittills gått där. Det känns bra om knappt 2 år när det fjärde barnet också börjar där.

Ett möte för att skapa en åtgärdsplan i väldigt positiv anda med framåttänk och eleven i fokus. Att nå alla mål nu blir ganska övermäktigt men det var inte huvudfrågan. Det gällde istället att hitta en väg att nå så många mål som möjligt för att ändå kunna välja studier och arbete i framtiden.

Att mjukstarta studierna på nytt för att skapa ett positivt återvändande till skolan. Det måste vara jobbigt att gå tillbaka efter längre tids frånvaro oavsett vad det handlar om. Både mötet med klasskamraterna, lärarna och studiebördan.

Det skapades också kortsiktiga mål som går att överblicka utan att storkna, först 3 dagar i taget, sedan 2 veckor följt av en passande paus i och med ett höstlov. Bit för bit, dag för dag, ett steg i taget. Jag tvivlar inte ett spår på förmågan och möjligheten att klara av det. Jag hoppas bara orken och viljan finns där. Det är som andra jobbiga saker, de är jobbigast innan och när man tänker på dem och hur det ”helt säkert” kommer att bli. Den där festen eller middagen som kommer bli så urtråkig. Och så går man väl dit och det blir roligt! Så blir det helt säkert att gå in i klassrummet igen. Man skapar sig tankar och en rädsla om vad andra tror, kommer att fråga, kommentarer och gliringar. Sedan möts man helt säkert av klasskamrater som saknat än och varit oroliga för än. Det ska förhoppningsvis bli en skön känsla i magen när det visar sig att man oroat sig i onödan.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Tonårsförälder, Tonårsföräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]

Kamp för ett barn

Jag vet ju hur det är, jag har varit där själv. Jag har suttit och gråtit och känt mig så fruktansvärt olycklig med vuxna omkring mig som velat förstå och hjälpa. Så varför förstår jag inte nu?

Jag trodde aldrig jag skulle hamna i den situationen som jag nu är i. Ens eget rara, underbara barn som snart är en ung vuxen, sitter och gråter, tårarna rinner och ögon torkas och jag vill bara förstå vad som är så jobbigt och vad som känns så hopplöst.

Alla föräldrar ser sina barn gråta för att de är arga, ledsna, har slagit sig eller för att de inte får som de vill. Men det är inte samma sak som att se sitt nästan stora barn vara olycklig. Samtidigt sitter jag där själv, med svidande känsla i näsan av snor som vill börja rinna och trycket bakom ögonen av tårarna som vill komma. Kämpa för att prata med lugn, stadig och säker röst och inte låta den förbannade läppen börja darra eller rösten spricka. Fast besluten att detta kommer ordna sig på bästa sätt och vi vuxna vet precis hur allt jobbigt och ont ska försvinna. I själva verket har i alla fall jag inte en jävla aning om vad det onda och jobbiga är och än mindre hur det ska försvinna.

I nästa stund glider barnet iväg med kompisarna, tjafsar om tider och pengar, ljuger och slänger ur sig saker som skär i bröstet och vill för allt grus i öknen inte vara hemma. När man bara vill servera saft och bullar och säga att allt ordnar sig, är man inte vatten värd. Jag försöker intala mig att det är samma orsak och samma känslor som nyss gjorde barnet liten och ledsen. Då trodde jag det skulle föra oss närmare, medan det här känns som det bara för oss längre bort. Det är som i en av Anna Stadlings texter: ”först så blir man glödhet, sen iskall. Det svarta hålet slukar i sig allt”.

Nu är ändå bollen i rullning åt rätt håll och trots att jag känner mig kass och misslyckad förälder finns ändå en känsla någonstans av att jag gjort rätt såhär långt. För samma grus i öknen som barnet tycker allt är pest just nu, kommer jag inte släppa och ge upp. Barnet må tycka jag är skit och sämst just nu, men får jag bara lite bekräftelse om 5–10 år så är det värt allt.

Man kan svika sina barn av flera anledningar. Att man inte bryr sig tror jag är ganska ovanligt. Att man inte orkar, vet hur man ska göra eller har anhörigas eller samhällets stöd är nog vanligare. Oavsett borde inget barn bli eller känna sig övergivet.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]

Föreläsning på Stockholm Stads Trygghetskonferens 2013

Det här var det största jag gjort hittills. En föreläsning inför 100 av Stockholms Stads tjänstemän, politiker, representanter från polis och andra myndigheter. Jag skulle fara med osanning om jag sa att jag inte var lite mer nervös än vanligt och att jag inte heller kanske kände mig helt i balans på grund av den senaste tidens privata händelser.

Tema för årets konferens var trygghet för människor med funktionsnedsättning och man fick statistik som visade att just människor med funktionsnedsättning var de som kände sig mest otrygga i vår stad.

Jag var inbjuden att prata om detta. Jag började med en kortare föreläsning om Mot Alla Odds och alla utmaningar det innebar. Sedan vinklades det till ämnet trygghet, något som när jag först fick uppdraget kändes ganska svårt att få till.

Men det blev ganska lätt. Hur kan man vara med om ett sådant stort äventyr, ut i vildmarken, lång tid och långt bort, med vilt främmande människor och sedan komma hem till Stockholms tunnelbana eller tickande trafikljus och känna sig otrygg? Det var en ganska bra vinkling som Stockholms Stads funktionsnedsättningsombudsman föreslog och det är en mycket bra fråga.

Faktum är att jag just fått sådana frågor eller kommentarer, att allt såg så ”lätt” ut där i Nicaragua. Lätt så till vida att vi klarade så mycket. Nyckeln tycker jag var att vi hade varandra. Skulle det bytas batterier i någon lampa på kvällen där andra inte såg ett dugg, kunde jag lätt byta. Behövde någon som hade det svårt att ta sig fram på landsvägen hjälp med sin packning, fanns en hjälpande rullstolsburen kamrat osv. Vi fanns för varandra på många sätt för att vi knappast skulle ha klarat det utan varandra. Fysiskt hade jag klarat mig bra själv genom lera och över berg, men utan ledsagning hade jag inte kommit många meter.

Och sådär pågick symbiosen och det ömsesidiga beroendet resan igenom. Visst uppstod konflikter då och då, och visst förpestade de tidvis vår tillvaro, men mestadels var alla bra mot varandra.

Och så kommer vi hem till våra vanliga liv igen och det blir svårt att ta sig fram med rullstolen eller ledarhunden för att samhället ser ut som det gör och för att vi nu bara har oss själva igen.

Det var stort att få stå där inför så många av stadens viktiga beslutsfattare och prata om allt detta. Att det gjorts väldigt mycket bra, att all otrygghet och otillgänglighet inte går att bygga bort men att en hel del ändå återstår. För mig ligger frågan om tillgänglighet för ledarhundsförare naturligtvis varmt om hjärtat och det blev en hel del prat om just detta, men allt hänger ändå ihop, med kombinerade gång- och cykelbanor, trafiksignaler som knappt hörs i stadens buller, uteserveringar, skyltar, byggnadsarbeten och alla andra många hinder i vår vardag många knappt tänker på eller lägger märke till.

35 minuter går fort och jag började lagom känna mig trygg i min situation där på scenen framför alla dessa människor när det var slut :)

Programpunkten jag var en del av, avslutades med utdelningen av trygghetspriset för 2013 som gick till polisens volontärer som bland annat hanterar trygghetstelefonen ”Nattknappen” som är öppen nätter mot lördag och söndag. Dit kan man ringa om man känner sig otrygg på vägen hem. Väl värdiga vinnare som utför ett mycket gott arbete.

Nu bär det tillbaka till arbetet för att fortsätta dagen.

[tags]TV, SVT, Mot Alla Odds, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Trygghet, Trygghetspris, Polisens Volontärer, Civilkurage, Nattknappen, Stockholm, Stockholms Stad, Ledarhund, Ledarhundar, Tillgänglighet[/tags]

Besök vid bygget av Citybanan

Idag bjöds Stockholmarna in till en visning av bygget av Citybanan under Söder. Visningarna sker en gång per år och förra året var det en väldigt populär aktivitet.

Jag, min äldsta dotter Denise och Joche med sambo åkte in för att titta. När vi kom in till Medborgarplatsen på Södermalm var det tjockt med människor. Från Fatbursparken gick kön hela vägen upp för trapporna, över Medborgarplatsen och försvann bort mot Götgatan.

Vi brydde oss aldrig om att som 4 synskadade leta rätt på köslutet utan gled in någonstans mitt i. Jag är lite emot sådant men tröstade mig med att andra i stor mängd till synes utan anledning gjorde likadant, fräckare och längre fram i kön. Sådant där gnager alltid lite i mig, i synnerhet som folk bakom tydligen kommenterade det, men jag hörde inte vad exakt de sa.

Nåväl, vi fick ändå stå i kö en god stund, runt 2 timmar tror jag det blev innan vi slutligen kom fram till ingången till den byggtunnel i Fatbursparken som ledde ner till bygget. Vi fick reflexvästar och hjälmar och sedan gick vi ner.

Vägen ner i byggtunneln var ganska brant med grövre sprängsten innan vi kom ut i själva tunneln där tågen sedan ska gå. Här var det ganska slätt och lätt att ta sig fram. Sträckan vi fick gå var ca 1100 meter och längs vägen fanns en massa information, kartor, arbetsmaskiner och videofilmsvisning innan vi fick svänga in i en ny bygg- eller servicetunnel och komma upp vid Söder Mälarstrand. Där bjöds på kaffe, te, saft och bullar. Under nästan hela vandringen genom tunnlarna kom hela tiden svaga dunster av ljuvlig kaffedoft men eftersom det inte kom något kaffe under hela vägen började jag tro att jag inbillade mig och till slut blev kaffesuget nästan plågsamt :) Men i slutet av tunneln kom ljuset :)

För mig var kanske inte visningen sådär väldigt givande. Visst är det en viss känsla att gå långt ner över grovt grus, känna lukten av fukt, damm och berg och veta att man har miljoners miljoner ton Stockholm över huvudet. Jag hade velat gå längre, under Riddarfjärden och vidare till centralen för att få en riktig tunnelkänsla. Jag tyckte vandringen var lite kort. Jag är ju lite fascinerad av allt det okända som finns under vår stad. Hade jag haft möjlighet skulle jag nog ägnat mig åt utforskning av okända och hemliga utrymmen, gärna förbjudna också :) Alla tunnlar och kulvertar, hemliga depåer och underjordiska skyddsrum och sjukhus som finns under vår stad. Det sägs att det ska finnas fältsjukhus både under Sabbatsberg och Södersjukhuset, att det ska finnas kulvertar från Karolinska till Södersjukhuset som det går att köra bil i. Själv har jag arbetat i Alviksberget som bara det lilla jag fick se innehöll spännande saker :)

Så dagens besök stimulerade kanske mer fantasin än gav så värst mycket om Citybanan. Jag tror mycket på idén. Stockholm växer och kollektivtrafiken behöver byggas ut och göras mindre sårbar och mer flexibel.

[tags]Citybanan, SL, Lokaltrafik, Pendeltåg, Tåg, Kollektivtrafik, Tunnel, Tunnlar, Tunnelbygge, Fatbursparken, Söder, Söder Mälarstrand, Stockholm[/tags]

En pappas tankar del III fortsättning

Det är svårt att beskriva hur den här dagen har varit. När jag vaknade i morse så kändes det som under studentåren, som att vakna efter en veckas festande. Huvudvärken var och är hemsk och jag har knäppande ljud inuti vänster öra som jag får när jag är trött eller stressad. Känns som muskelsammandragningar fast man väl inte har några muskler i öronen… Kanske en signal på blodtryck?

Inatt och idag har jag sökt kommunens uppsökarteam som givetvis inte jobbade just denna helg. Jag försökte också få råd av polis för att höra hur vi skulle hantera den beslagtagna spriten. Familj och närmaste släkt delades i två åsikter, att låta langarna få tillbaka spriten eller försöka få polisen att ge oss råd i hur vi skulle hantera det. Jag kände inte någon större lust att lämna tillbaka alkoholen till några skitungar.

Jag lyckades till slut förklara mitt problem för en på länskommunikationscentralen som lovade skicka en patrull så fort det gick. Lite över en timme fick jag vänta och när patrullen ringde upp kunde jag meddela att barnet stod utanför med 2 misstänkta langare och väntade på att jag skulle komma ut med alkoholen.

Nu kunde polisen hålla förhör på plats och jag fick lämna över spriten vilket jag tyckte kändes oerhört rätt. Samtidigt blev det en markering för mitt barn och inte minst de som gör sig skyldiga till langning.

Det har uttalats hot, oklart om de är riktade mot mig eller barnet för den förlorade spriten. Jag kanske får anledning att överväga framöver, men jag tycker det är en fråga om kurage. Blir någon av oss hotade mer eller till och med misshandlade framöver, hoppas jag att det fortfarande ska kännas likadant.

Om jag är rädd? Det vore väl att ljuga att säga att jag inte funderar. Mitt barn är en ganska enkel måltavla för några som är mycket äldre och i tveksamt umgänge. Jag som är orsak till allt, är helt blind och en perfekt måltavla. Någon kan både hota och slå ner mig ute och jag kommer aldrig kunna identifiera någon. Så visst funderar jag och det är inget jag kan skydda mig emot. Hur sannolikt det är att det ska hända vet jag inte. Inte så troligt. Så jag väljer att inte göra det till ett problem innan det uppstår.

Och nu då, vad händer nu? Vem vet. En massa planer och saker som ska göras som jag just nu inte tänker skriva om. Barnet försvann ur huset och tänker inte komma hem mer. Det börjar ärligt talat kännas ganska hopplöst och vi klarar det inte själva längre. Jobb måste skötas, tre barn till har rätt till trygghet och kärlek och i slutet av allt ska man hålla ihop själv också. Jag har mitt vanliga jobb och på måndag en stor och viktig föreläsning på en konferens inför 100 av Stockholms höjdare. Lite känns det som om väggarna tränger på från alla håll.

Imorgon ska jag dock ägna mig lite åt mig själv genom att besöka visning av Citybanan. Sedan ska jag försöka få ihop mitt föredrag inför måndagen och försöka göra det jävligt bra!

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]

En pappas tankar del III

Nu kanske någon undrar hur det gått med barnet som åtminstone är på god väg att spåra ur? Det går inget vidare. Nu har det gått tre veckor utan närvaro i skolan, så man kan nog säga att det ligger i farans riktning att sista årskursen i grundskolan är förstörd. Att ta igen det nu blir nog tufft även om man satte igång genast. En prao-vecka har passerat med världens chans till specialundervisning för att komma ikapp och barnet gick dit en dag. Då tänkte man genast som förälder att det kanske ordnar sig ändå och hoppet steg. Men det sjönk lika fort igen.

Närvaron hemma har inte heller varit särskilt hög och det har känts jobbigt att vara på sin vakt med kontokort och pengar som måste låsas in.

Men från att ha varit nästan helt frånvarande flera veckor förutom på nätterna så har ett nytt fenomen hänt ikväll. Helt plötsligt ska barnet och kompisarna vara här hemma ikväll för att ”det är mycket roligare hemma hos oss”. Som förälder tänkte man igen, bättre att ha dem här och under kontroll än ute drivande på bygden eller hos okända kompisar.

Sedan dök det upp lite bilder i vår gemensamma bildström tagna från barnets telefon…

Sprit och cigg i inte så små mängder… Plötsligt kändes det inte riktigt lika lustigt längre att ha ungdomarna här hemma. Då börjar man tänka, att det gick väl fort för besökarna från ytterdörren in i barnets rum. Jag som inte ser kan inte gärna öppna dörren och fråga ”ni sitter väl inte och dricker sprit här?” Då skulle svaret bli nej och de skulle lika gärna kunna sitta med flaskorna på bordet. Jag ville kräva väskkontroll vid hemkomsten hit men klarade inte av att genomföra det. Jag sitter här nu istället och känner mig utnyttjad och förmodligen lurad.

Varför blev det så plötsligt intressant att hänga här hemma ett gäng ungdomar samma dag som bilder på kvitto från Systembolaget och en försvarlig mängd sprit dyker upp i telefonen? Kan det bero på att det är praktiskt att hänga här med de synskadade föräldrarna som ändå inte kan kontrollera vad som pågår?

Så just nu känns det skit och jävligt jobbigt och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Önskar det fanns någon seende i närheten just nu som är lite modigare än vad vi är och som inte kan luras lika lätt, som bara kan kliva in och kolla det jag på halvdana grunder misstänker. Att det dricks här och var kan jag inte göra så mycket åt. Men jag skulle vilja förbjuda och förhindra det i vårt eget hem åtminstone.

Uppdatering kl22:04

Nu har släktingar och familjemedlemmar identifierat att spritbilden ovan är tagen i barnets rum. När detta inlägg publicerades startade en diskussion på Facebook och vi övervägde att be vänner komma hit för att hjälpa till med en kontroll eller helt enkelt ringa polisen. Men det kändes dumt. Tänk att locka hit någon eller kalla på polis och det visade sig vara helt fel? Då skulle jag känna mig bra dum.

Men kort efter att kommentarerna började ramla in så försvann 5 ungdomar ur huset fortare än korken ur en champagneflaska. Så nu såhär efteråt visade det sig att jag anade rätt och att det var väldigt synd att jag inte ingrep eller kallade på någon sorts hjälp mer diskret.

Nu gjorde jag såhär istället och kanske fick det samma pedagogiska effekt. Nu pågår jakten efter föräldrar till så många som möjligt för att meddela att deras ungdomar springer runt med alkohol för tusentals kronor. Dessutom ska jag utreda vad jag ska göra med namnet på den förmodade langaren.

Jag skulle önska att föräldrar hade mer kontakt med varandra. Då tror jag det skulle bli lättare att hålla ungarna borta från sådant här.

Uppdatering kl23:45

En större mängd alkohol omhändertagen. Barnet är rädd för repressalier om spriten inte når rätt ägare. Imorgon får polisens ungdomsgrupp ta över.

Nu har ni fått följa en fredagskväll i vår familj. Ännu är det ingen fredagskväll av den vanliga sorten. Men det är så här livet också kan vara. Jag hörde någon säga idag att man ska ge en mer osminkad version av sig själv i sociala medier. Här har ni min. Ingen präktig tävling om vem som har finast och lyckligast liv. Nu är det andra sidan av verkligheten.

Jag är så oerhört trött. Lättnaden att det äntligen var fredag och lite vila från jobbet har runnit undan allt för snabbt. Chipsen och Fantan på vardagsrumsbordet smakar märkligt trist.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]

En första autograf

Efter att ha varit ”superkändis” ungefär ett halvår, fick jag idag skriva min absolut första autograf :) Här går man och väntar på högar av skrikande tjejer, som skriker, svimmar och kastar underkläder efter än när man går på stan och nu äntligen händer det ;)

Fast det är nog tur att jag inte blev en superkändis eftersom jag blir mest generad de få gånger flickor har kommit fram och velat ta foto tillsammans med mig, lilla jag liksom :) Och någon som vill ha ens namnteckning på ett papper, oerhört gulligt :) Idag fick jag skriva en autograf till en av mina elever på jobbet. Just det där att hon blev så fnittrig och förtjust gjorde mig ganska generad :)

Det var lite lustigt. Eftersom jag inte ser så skriver jag ju inte vanlig text annat än när jag skriver under vid kortköp och liknande. Då är det ju bara några krumelurer man kladdar ner. Men ska det vara någon mening med en autograf ska man åtminstone se vem som skrivit den :)

Så nu måste jag nog gå hem och träna på att skriva autografer om det skulle hända åtminstone någon gång till :)

[tags]TV, SVT, Mot Alla Odds, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Kändis, Kändisar, Autograf, Idol, Idoler, Fans[/tags]

Föreläsning på sysselsättningscentret Chansen

20131010-200131.jpg

Igår publicerade lokaltidningen Mitt i Haninge en annons från företaget AB Fru Bryttmar. Företaget har startat ett nytt sysselsättningscenter i Jordbro där jag ska föreläsa om knappt två veckor.

Det känns lite pirrigt. Det är första föreläsningen dit vem som helst är välkommen och där det aannonserats i lokaltidningen. Det kan antagligen komma 10 eller 100 :)

Det blir så klart prat om resan i Mot Alla Odds och om att utmana sig själv. Det ska bli riktigt spännande. Föreläsningen sker onsdagen den 23:e oktober och programmet börjar klockan 13.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media, Tidning, Tidningar, Taltidning[/tags]

Ny mobiltelefon för synskadade

20131008-094058.jpg

I dagarna publicerade Illustrerad Vetenskap en artikel om att några indiska forskare är på väg att ta fram en ny mobiltelefon med blindskrift för synskadade. Man anger att utvecklingen pågått i tre år.

Jag tänker flera saker när jag läser en sådan här nyhet. Dels att andra försökt förut, tillverka speciella enheter istället för att använda standardkomponenter och misslyckats. Sedan kan man inte låta bli att undra om denna grupp forskare totalt missat vad som redan finns eller om man har andra mål med sin utvecklade produkt.

Sedan 2002 ungefär, har man kunnat installera en syntetisk röst i vissa modeller av Nokias telefoner och sedan 2007 någon gång, har man kunnat ansluta en trådlös display som visar skärmens innehåll även i punktskrift som kan läsas av med fingrarna av en synskadad användare.

När Apple 2009 skrällde tillgänglighetsmarknaden med iPhone 3GS, gjorde de även det möjligt att ansluta trådlösa punktskriftsdisplayer även till iPhone. Sedan dess har visserligen Nokia lagt ner sin produktlinje och iPhone är nu i stort sett ensam regerande på den marknaden.

I artikeln skriver man att priset ska ligga runt 1000kr för denna enhet vilket i så fall kan vara ett tydligt mål. iPhone börjar på minst det fyrdubbla priset och en tillhörande punktdisplay börjar i prisklassen 20000kr och uppåt.

En annan möjlig vinst med en sådan här produkt vore kanske enkelheten, beroende på hur man byggt användargränssnittet. Idag är människor med sin- och/eller hörselnedsättning som behöver en talande telefon, större text på skärmen eller utmatning i punktskrift i stort sett hänvisad till iPhone och i vissa fall Android-telefoner. Dessa är ganska avancerade att lära sig om man är en användare som bara vill kunna ringa och ta emot samtal. Då är dagens smarta telefoner klart överdrivna.

Kan man tillverka en billig telefon som dessutom har hjälpmedel i sig vore man i dagsläget ensam på marknaden.

Det absolut största problemet med detta och det som kommer göra det omöjligt, är just den snabba utvecklingen av dagens mobiltelefoni och hur långsamt utvecklingen av denna enhet gått och hur mycket utvecklingen säkert kostat och vi har ännu inte sett någon färdig produkt, än mindre på den svenska marknaden. Dit är det helt säkert minst ett år till. När produkten väl är här, om den ens kommer hit, kommer dessutom den blivande generalagenten sniffa vinstmöjligheter på långt håll och priset på tusenlappen blir snart det tiodubbla. Allt så klart med hänvisning till den dyra kostnaden för att lokalisera produkten och hålla lager, sköta service etc och då blir produkten så ointressant jämfört med det som finns idag och helt säkert är ännu bättre då. Det slutar med ännu ett utvecklingsprojekt som gått i graven innan det ens börjat.

Den tiden då specialbyggda enheter av den här typen hade potential är tyvärr förbi. Enda räddningen både för konsumenter och producenter vore att anpassa befintliga produkter på samma sätt som Apple valt att göra med samtliga sina produkter. Finns tillgängligheten i alla prylar, kostar den inte många ören per enhet och man behöver inte hålla dyra produkter med konstgjord andning och skyhöga priser med hänvisning till små serier.

Mitt tips är att vi inte kommer se denna produkt alls på marknaden och om vi gör det, blir det under mycket kort tid.

[tags]Telefoni, Mobiltelefoner, Mobiltelefoni, Apple, iPhone, Synskadade, Dövblind, Dövblinda, Tillgänglighet[/tags]

Paracykling med SCF


Den här helgen var det tänkt att vara ett läger för paracyklister. Tyvärr blev det för få anmälda så det gick inte att genomföra. Istället blev det en liten tur idag på förmiddagen.

Paracyklister omfattar alla som har någon sorts funktionsnedsättning och använder en speciell cykel av något slag, tandemcykel, handbike och liggcykel.

Idag var vi tre tandemekipage, en liggcykel och ett gäng handbike-cyklister som utgick från Rehab Station Stockholm i Frösundavik. Eftersom det inte blev så många tandemcyklister idag bestämde jag att lämna min egen och låna en av Cykelförbundets nyinköpta racers så slapp jag och piloten Johan en del logistik.

Vädret var helt OK, 14° som varmast och inget regn och lagom vind. Det blev ingen lång eller hård, men trevlig runda genom Stora Skuggan, förbi prinsessan Victoria och prins Daniels hem, via Bergshamra och tillbaka om jag uppfattade slingan rätt. Ute längs cykelbanorna hittade vi ett till tandemekipage som var ute och cyklade men som inte tillhörde oss. Det är alltid roligt och jag tror även de uppskattade ett gäng paracyklister.

Tillbaka vid Rehab Station Stockholm åt de som hade medhavd matsäck. Jag stannade inte så länge eftersom jag tiggde skjuts av några som skulle åt samma håll.

En klart trevlig dag och mycket nya trevliga människor. Träffar säkert några av dem igen om en dryg vecka när Svenska Cykelförbundets paracykelavdelning startar spinning. Säsongen är nog slut vilken dag som helst. Tyvärr har jag 40 mil kvar på mitt mål att ha cyklat 3000km innan årsskiftet, men det målet kommer jag tyvärr inte klara av att nå på grund av pilotbristen.

Stort tack för idag till Svenska Cykelförbundet och piloten Johan!

Dagens cykeltur med karta kan man se här.

[tags]Cykel, Cykling, SCF, Svenska Cykelförbundet, Tandemcykel, Liggcykel, Handcykel, Handbike, Funktionsnedsättning, Synskadade, Rörelsehindrade [/tags]

Fredagslöpning

Det är inte bra att göra uppehåll i 9 dagar, i alla fall inte om man hoppas på att fortsätta där man var och tro att det ska fungera :) Riktigt så naiv är jag inte efter alla år men besviken och frustrerad blir jag.

Det är en sak att orsaken är att man är lat och bekväm som gör att man inte tränar. Då är det bara att bita i det sura äpplet och ta igen det. Men Nu har jag haft en vecka av magont och då lockas man inte till stordåd.

Men idag var det dags. Jag mår alltid bra av att tänka att somliga går ut och dricker alkohol i mängder och vaknar upp som vrak imorgon medan jag vid arbetsdagens slut byter till löparkläder.

Samma runda som tidigare i Älvsjö där jag jobbar med fint väder men ganska blåsigt. Det kändes redan efter 100 meter att det skulle bli tungt både i benhinnor och puls. Mycket riktigt larmade också min klocka för pulsnivån redan efter en dryg kilometer jämfört med tidigare då den brukar larma en gång i någon av de sista uppförsbackarna.

Problemet med benhinnor är lite jobbigt. Får jag ont börjar jag springa mindre mjukt och mer klumpigt vilket leder till mer smärta i benhinnorna. Men på 5:e kilometern började smärta släppa och det blev lättare att ha ett mjukare löpsteg.

Trots att det var skit och tungt idag känner jag mig ändå riktigt nöjd. Nöjd för att jag ändå började efter ett litet uppehåll med vetskapen att det snabbt blir bättre redan nästa gång. Jag är också nöjd med kännedomen om hur min kropp mår och fungerar. Jag visste redan innan klockan pep för pulsen att det var på väg.

Jag vet inte hur länge det är möjligt att springa ute. Det blir väl tills snön kommer och beroende på i vilka mängder. Kylan spelar så klart in också, så det är bäst att passa på så länge det går att springa ute. Tror det blir roligare att köra löpband igen sen.

Löpning efter ett litet uppehåll betyder träningsvärk och imorgon och kanske söndag väntar årets förmodligen sista cykelturer. Kanske inte så smart om det ska presteras imorgon, men det är bara att bita ihop :)

Dagens lilla löptur kan man se här

[tags]Träna, Träning, Löpning, Springa, Löpband, Puls, Pulsklocka, Garmin, GPS, Synskadade, Funktionsnedsättning, Ledsagning, Cykel, Cykling, Tandemcykel[/tags]

Båten ute till försäljning del II

Nu gör jag ett sista försök att sälja båten för hösten. Jag började i mitten av augusti med ett pris som jag nog anade var lite i överkant, men förstod efter att ha sonderat marknaden lite, att det var nog ganska mycket för högt. Det tycks inte vara säljarens marknad nu helt klart.

Sedan dess har jag sänkt priset ganska ordentligt i omgångar, allt mer desperat att bli av med den före vintern. Ändå har jag bara fått två svar på annonsen där intresset kändes ganska vagt. I övrigt har det varit helt dött, inte ens något vansinnigt skambud som alltid brukar komma.

Idag förnyade vi annonsen och nu är priset halverat. Får vi den såld nu blir det till ordentlig förlust och med tanke på vad det ändå är för objekt, borde priset nu vara attraktivt. Blir det inga reaktioner nu så går det nog inte att sälja den i år.

[tags]Båt, Båtar, Båtliv, Annons, Blocket[/tags]

Nu åker vinterjackan fram

Min Peak Performance vinterjacka var det absolut dyraste och bästa klädesplagg jag någonsin köpt! Har för mig att den kostade närmare 5000kr men inte en krona känns bortkastad.

Jag var på väg hem från en tjänsteresa för några år sedan, bland så många andra och hade som så ofta förr, frusit av bara helvete på en tågperrong där ett vinterförsenat tåg dröjde. Jag hann liksom aldrig tina upp under den ca 2 timmar långa resan hem. Skakade fortfarande när min fru ringde från centrum där hon var i något ärende. Jag bad henne omgående köpa en sådan jacka som jag velat ha ett längre tag, en riktig vinterjacka man inte fryser i. Vi fick väl käka nudlar ett tag, men det var det värt :)

Igår kväll hämtade jag faktiskt upp den ur källarförrådet för säsongen.Kvällspromenaden igår var ljuvlig och idag är det bara 3° ute så det är verkligen läge.Jag ser verkligen inte fram emot tiden som väntar. Värst är inte kylan längre, den kan man klä sig emot. Värst är nog snön och svårigheterna att ta sig fram och att rasta hunden om det blir meterhöga drivor som förra vintern.

Får hoppas att det är ett bra tag kvar tills dess. Men nu drar i alla fall jag jackan tätare omkring mig, brrr!

[tags]Vinter, Kyla, Kallt, Jacka, Vinterjacka[/tags]

Sveriges Radio P1 dokumentär ”De häktade”

Har haft svårt att somna ikväll. Kanske sviter av lördagens små utsvävningar eller annat som tynger och gnager, vad vet jag.

Sådana nätter roar jag mig med att bläddra bland Sveriges Radios rikliga arkiv av dokumentärer. P1, P3 och P4 dokumentärerna och Tendens är mina favoriter. Där speglas både enskilda människoöden och stora händelser i samhället på ett mycket gripande sätt.

Senast jag låg såhär och grubblade och lyssnade, var det till P1 dokumentärs program om ”Den fastspända flickan”, en dokumentär i 2 delar. Ser nu när jag skriver att jag även då började en nattlig blogg om känslorna som dök upp då men som jag inte publicerat ännu.

I dokumentären ”De häktade” fick man möta 2 tjejer på häktet i Göteborg som stod anklagade för rån, hot, misshandel och lite sådant. Den ena tjejen var 19 år och ganska hård och som hon själv sa, lite cynisk i sitt sätt att tänka och reflektera tyckte jag.

Den andra tjejen fick man höra lite mer om hennes bakgrund. Hon stod anklagad för rån och fick också ett 6-årigt fängelsestraff som skulle avtjänas på Hinseberg.

Hon berättade lite om sin barndom med en rätt sträng styvpappa som kunde ge henne ett års utegångsförbud när hon var i Lågstadieålder. Under dessa straff skulle hon vara i sitt rum och hon fick bara stå upp invid sängen. Inte sitta eller ligga, utan stå. Gjorde hon något mer fel, skulle det ”diskuteras” som mer beskrevs som gräl från styvpappan och sådana gräl, för ett tappat föremål, kunde pågå i 8 timmar.

Just precis så har jag inte haft det, men jag har inga problem att sätta mig in i känslan och utsattheten. Och ett sådant litet barn gör att jag får äkta fysiska kramper i magen.

När mamman och mannen skiljer sig skaffar mamman en ny, som tjejen i dokumentären beskriver som tyst och tillbakadragen vilket gör att den här flickan börjar reagera allt mer eftersom ingen längre säger ifrån. Det blev säkert som en pendel som slog över från helt galet till kaos, kan jag tänka mig.

Och så begår hon lite brott, är chaufför vid någon sorts rån och får 6 års fängelse.

Det är inte rätt att begå brott, råna, skada andra.. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att man straffar en människa 2 gånger. Först lever hon under sådana enormt sjuka förutsättningar, och sedan ska hon sitta i fängelse. Om hon nu ska ta ansvar för vad hon har gjort — vilket jag anser är helt rätt, vem ska då ta ansvar för det hon och många andra utsätts för? Likt dokumentären ”Den fastspända flickan” straffas man om och om igen av vuxenvärlden och ingen verkar kunna ställas till svars på riktigt. Men det känns ganska mycket som om man nu ska statuera exempel med den här unga kvinnan, genom att ge 6 års fängelse för att ha kört en bil vid ett rån. Det är i stort sett värre straff än vad man brukar se vid ett och annat mord.

Kanske borde hon fått ett annat eller kortare straff, jag anser som sagt att man ska på något vis ta ansvar för det man gör. Men när frågorna kommer till myndigheterna om vem som bär ansvaret när barn far illa, kommer de svävande svaren och slingrande löftena om åtgärder, utredning etc, i all oändlighet.

Lyssna på dokumentären här

Lyssna gärna också på ”Den fastspända flickan” del 1 och del 2. De är mycket, mycket värda att lyssna på!

[tags]Radio, SR, Sveriges Radio, Dokumentär, P1 Dokumentär, Den fastspända flickan, Samhälle, Barn[/tags]

Höstens träning är nog räddad

Det verkar som om höstens och vinterns möjligheter till träning är räddade och ser ut att kunna bli ganska varierande :) Så länge det går att springa utomhus utan att halka eller frysa ihjäl kör vi på det jag och min kollega. Sedan finns simningen och jag hade tänkt hänga med en friskvårdsgrupp några kollegor håller i på jobbet med våra klienter och prova på spinning. Det var tänkt någon gång i november och ganska långt dit, men nu fick jag information om att Svenska Cykelförbundets paracykelprojekt även de kör igång med spinning en gång i veckan med start redan om två veckor. Efter jul drar även den lokala cykelklubben igång med sin vinterträning inomhus.

Spinning har jag aldrig provat någon gång. Det är en sport som jag halvt på skämt sågat, men nu tänkte jag leva som jag lär och prova först innan jag dömer ut sporten :)

Sedan finns ju alltid lilla minigymmet, löpbandet och motionscykeln hemma om man någon gång skulle känna sig lite rastlös :) Nu har jag åtminstone möjlighet att vara i bättre form till våren utan att vara helt beroende av andras tid och möjligheter. Frågan är snarare när man ska hinna jobba och träffa familjen ;)

[tags]Träning, Motion, Motionscykel, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Spinning, Spinningcykel, Löpning, Simning, Gym[/tags]

Husvagn går i ide

Oroa er inte, jag har inte skaffat husvagn :) Jag har bara hjälpt Joche att förbereda hans vagn för vintern.

Inte för att jag haft så mycket med husvagnar att göra tidigare, men ta ner ett förtält var inte så värst svårt. Mycket enklare att plocka ner än att sätta upp men nu vet jag hur det ska se ut när det är klart vilket säkert underlättar i vår om jag blir inblandad i vårrustningen :) Annars är risken stor att det bara är ett virrvarr av pinnar och tältduk :)

Dagen bjöd på en del sol och när solen tittar fram blir det riktigt skönt ute, så pass varmt att det går att ha bara T-shirt. Men så fort solen försvinner blir det iskallt i skuggan.

Det här med husvagn verkar ändå lite trevligt. Den avgörande skillnaden är nog sjösättning och upptagning, tvätt och bottenmålning som krävs när man har båt. I en husvagnsplats ingår också plats för förtält och som de gjort här, trädäcka utanför så blir det riktigt mysigt. Sedan vet jag inte om jag skulle trivas på en husvagnscamping. Men det är inget jag behöver bekymra mig om de närmaste tio åren. Jag har en båt som ska säljas och helt säkert med förlust och vi jobbar fortfarande med efterdyningarna från en husaffär som slutade ungefär på samma sätt :)

Så nu känns det lite som andra säger att det känns att passa andras barn, man kan lämna tillbaka när det roliga är slut. Och att greja lite en solig söndag och hjälpa en kompis är inte så plågsamt :)

[tags]Husvagn, Camping, Semester, Båtar, Båtliv[/tags]

Dagen efter kvällen före

Igår kväll hade vi en liten grabbkväll. Det var förvisso bara jag och Joche så vi var inte så många. Vi hade bestämt att sitta ner med några kalla, käka hamburgare och summera livet sedan senast vi gjorde på det viset. I huset där jag bor finns en hyresgästlokal som vi kan hyra för en liten summa pengar. Den är förvisso lite overkill för två killar och en kasse pilsner, men ett bra ställe att vara på för att inte störa någon av våra familjer.

Nu blev det inte så sent och inte så värst många pilsner heller, så att säga att jag är bakis idag vore en kraftig överdrift. Seg, trött och lätt huvudvärk. Men det var skönt att vara ute i friska luften och meka husvagn en sådan dag. Däremot vågar jag inte träna och känner mig inte heller speciellt hågad att göra det. Dagen är liksom bortkastad liksom morgondagen innan sömnen är i fas igen.

Alla säger att det är åldern, men faktum är att jag var hopplös redan under studentåren. Efter en fest en kväll var jag ur fas för flera dagar framöver :)

Det är alltid trevligt att sitta sådär just då i lugn och ro och ”ljuga” lite, men efteråt har det börjat kännas mindre värt det för varje år som går. Svårt att sova på morgonen och som sagt, inga fysiska aktiviteter åtminstone de närmaste 2 dagarna.

Det är tur det händer så sällan. Senast vi två hade något liknande för oss, måste ha varit en bra bit före semestrarna.

[tags]Vänner, Fest, Bakis, Baksmälla, Alkohol, Träning[/tags]