Bloggar.se strular del III

Det har varit lite tyst här ett tag. Jag har haft en tids bloggsvacka som berott på flera saker. Det har väl inte varit inspirationsbrist direkt, texter har jag författat på löpande band under vintern men bara lagt som utkast. Dels har jag inte varit nöjd med det jag åstadkommit, upplevt en liten period av tvivel på meningen och intresset i att blogga när man allt som oftast bloggar ut i det tysta. Är det någon som läser, är det någon som har glädje eller nytta av det man skriver och framför allt vad ska jag skriva? Inte för privat, inte för platt och tråkigt, inte för tekniskt — det är gott om ”inte” när man försöker profilera sin blogg.

Ett par händelser jag upplevt som obehagliga när jag tyckt att folk vetat saker om mig som de lagt ner lite tid och ansträngningar på att läsa in sig på via min Twitter och Facebook-sida. Egentligen inget privat av farlig karaktär, men ändå så jag stannade upp och kände efter.

Men för någon vecka sedan fick jag tillbaka modet och inspirationen. Jag började med att publicera mitt tråkiga inlägg om hemmaljudet och en rad inlägg om ledarhundar och en resa. Inlägg som hade publiceringsdatum från början av mars och framåt. Jag publicerade 10 inlägg för att fylla min feed och såg hur knuff.se hämtade min feed men inget hände. Inga av mina nyckelord blev sökbara på bloggar.se.

Jag skrev då till administratörerna och — tyckte jag — bad ganska snällt, förklarade varför jag bloggat bakåt i tiden och bad dem indexera upp min feed. Jag märkte att inlägg som postades med aktuellt datum indexerades upp genast utan dröjsmål. Jag tyckte att inläggen jag postat dels var viktiga rent allmänt men också inför vårens aktiviteter i ledarhunds-Sverige, dels tyckte jag inte de var så farligt gamla. Att inte verka tillåta att man publicerar inlägg med ens någon dags äldre datum kändes väl snävt.

Men inget svar och inga blogginlägg blev sökbara så jag fick radera inläggen och posta om dem igen med ett aktuellt datum. Det är ingen stor katastrof, jag får rensa min Twitter där jag annonserar mina bloggposter och min Facebook där jag importerar mina inlägg automatiskt. Att sökmotorer och andra feed-hämtare får trasiga länkar är väl något man får leva med.

Men när jag började indexera upp min gamla blogg hos den svenska bloggtjänsten fanns inga restriktioner. Jag kunde få årsgamla inlägg indexerade men det blev det snabbt stopp på vilket man kan ha förståelse för. Jag bad förvisso om att få hela min feed indexerad en gång för alla och sedan försöka hålla mig i fas men det gick inte det heller.

Men att man nu inte ens godkänner feeds med ens 30 dagar gamla inlägg är ju lite mer märkligt. Det kan ju finnas fler anledningar än mina till varför blogginlägg publiceras lite i efterhand. Tekniska problem med ens pingar till nyligen.se som man inte uppmärksammar på en gång kan ju vara en sådan anledning. Fast mer vardagligt och viktigt kan ju vara att man är på resa eller semester och inte vill eller kan blogga i realtid men ändå vill ha text och bild publicerat med rätt datum vid hemkomst. På resa kanske man inte har tillgång till internet på något vättigt sätt. Det är ju vanvättigt dyrt idag att mobilsurfa utomlands och hotell kan vara samma. Är man på semester kan det ju vara direkt olämpligt att blogga i realtid och verkligen tala om för inbrottstjuvar att nu är det fritt fram, det är ingen hemma för vi är i skärgården! Samma sak där, så kanske man vill ha sina inlägg publicerade vid hemkomsten men med rätt tid och datum så att det ser realtidspostat ut.

Men nu får jag som sagt posta om inläggen, något per dag och då fungerar naturligtvis indexeringen från knuff.se klanderfritt. Att inte ens få svar, ens i formen ”tyvärr du får göra om” tycker jag är trist. För min del blir det snävt att få ut inläggen i god tid och sökbara till internationella ledarhundsdagen sista onsdagen i april och jag har ju tydligt märkt att det kommer träffar från bloggar.se.

Men alltid lär man sig något och saker får lov att postas i realtid framöver och vill man inte av säkerhetsskäl så får man avstå att ha sina inlägg sökbara.

[tags]Blog, Blogg, Bloggar, Resa, Semester, Bloggar.se, Nyligen.se, Knuff.se, Nyckelord, Sökord, Taggar, Etiketter[/tags]

Ett liv med ledarhund del I

1991 var ett av alla de år då det hände väldigt mycket. Under sommarlovet uppstod en rad missförstånd med familjen, jag började andra året på gymnasiet på treårig ekonomisk linje och jag flyttade hemifrån. Dessutom ställde jag mig i kö för att få ledarhund.

Kraven för att få ledarhund, förutom att man så klart måste vara gravt synskadad, var bland annat just att man ska ha flyttat hemifrån och slutat skolan och helst ha fast jobb. Men just det senare var nog mindre viktigt utan bara en bra förutsättning för att få ett strukturerat liv som hundägare. Vidare krävdes att man hade god orienteringsförmåga och var rörlig och ett något sånär aktivt liv.

Alla dessa grundkrav uppfyllde jag. Jag minns än idag, snart 20 år senare hur det var när man skulle utredas huruvida man var lämplig eller inte. En konsulent från dåvarande Hundskolan i Sollefteå kom på hembesök och tittade hur man bodde, om det fanns rastningsmöjligheter i närområdet och hur pass bra jag hittade i min närmiljö. Rent praktiskt och konkret gick det helt enkelt till så att han tryckte den vita käppen i handen och bad mig visa honom runt ute. Det var otroligt nervöst. Gångvägarna jag nött i flera år till och från skolan, bussen, tåget och centrumet kändes plötsligt främmande och jag var plötsligt rädd för att gå vilse på vägar jag kunde gå i sömnen.

Men så klart gick det bra. Jag var ju van vid att ta mig fram själv efter att långa perioder inte ens ha haft färdtjänst. Jag åkte obehindrat tåg och tunnelbana och rörde mig på krogar och var aktiv inom dykning och friidrott. Jag fick faktiskt känslan av att konsulenten var mer än nöjd när han tackade för sig och åkte och försäkrade att om bara skolan tog slut så skulle jag snart ha hund.

Efter hembesöket var det dags för den obligatoriska informationskursen på Hundskolan i Solefteå. Under en vecka under våren 2002 fick jag vistas på Hundskolan för att prova på att arbeta med ledarhund. Man fick en hund och en instruktör tilldelad och under veckan fick man prova på att gå lite hinderbana och lite stadsmiljö. Hundarna vi fick till låns var hundar som precis hade klarat det så kallade slutprovet eller just skulle göra testet.

Jag minns faktiskt just den kursen väldigt otydligt. Bara att hunden jag fick var seg och oinspirerad och antagligen tyckte det var pest och pina att vallas runt av någon nybörjare. Men tydligast av allt minns jag känslan på väg hem, hur jag plötsligt insett vilken skillnad det skulle bli att röra sig med ledarhund som orienteringshjälpmedel istället för bara den vita käppen.

Om någon frågar vari skillnaden ligger så brukar jag förklara det ganska konkret med att med käppen är man bara skyddad från brösthöjd och nedåt och bara några decimeter i sidled. Från bröstet och upp är man således helt oskyddad och som vår miljö såg ut då och kanske än mer idag med utstående skyltar, trottoarpratare och uteserveringar var det mer än spännande att bara ha käppen till hjälp. Man inte bara var oskyddad, utan var just på grund av det tvungen att röra sig fram väldigt långsamt för att hinna reagera på hinder och för att inte göra sig allt för illa på så kallade höjdhinder. Visst hände det att man drämde skallen i en byggnadsställning eller utstående skylt från någon stolpe.

När jag för första gången i livet fick prova på att gå med en ledarhund var skillnaden som natt och dag. Eftersom hunden ser vart vi går, planerar och undviker den hinder både låga och höga och den planerar för att vi båda ska passera så kallade sidohinder. Det som var så påtagligt när jag gick i den stora staden Solefteå, var att jag plötsligt inte ens märkte alla hinder som borde finnas där. Gick man längs en trottoar kände man i hundens sele dess rörelser väldigt tydligt och visst märker man att hunden ändrar kurs och man kan med hörselns hjälp märka att man passerar saker men de utgjorde inte längre något problem. Flera gånger kunde instruktören komma upp bakom oss och säga, nu passerade du en skylt i huvudhöjd, en lastbil med utstickande lem eller en byggnadsställning. Hunden rundade fint en man på stege som stod och putsade fönster. Med käppens enda hjälp, hade jag kanske stormat rakt in i stegen och gjort både honom och mig olyckliga.

Andra påtagliga skillnader fanns också. en del märkte jag långt senare efter att jag fått min första hund, men en av de jag upplevde som oerhört befriande var att jag som van vid att använda min hörsel väldigt mycket, som lätt kan begränsas av trafikbuller eller vägarbeten plötsligt tog mig igenom situationer ändå trots att öronen inte gick att använda just då. Att korsa stora vältrafikerade gatukorsningar utan att vara rädd för att gå lite snett och hamna rakt i trafiken. Hunden går alltid rakt över gatan.

Jag hade upplevt en gång hur det var att bli hjälpt av en hund och hur stort det var. Jag gick i nian och bodde fortfarande hemma. Mina föräldrar var på middag och skulle komma hem sent. Det var vinter och snöstorm och familjens Golden Retriever Sazza var magsjuk och behövde gå ut ofta.

Under en av dessa promenader gick jag plötsligt vilse i snöstormen. alla vägar och kanter och kännetecken så som brunnar och liknande var borta! Promenaden var tänkt att bli kort och jag var tunt klädd och frös. Vi irrade säkert runt över en halvtimme och jag blev allt mer förtvivlad och när jag plötsligt började gråta av köld, förnedring och rädlsa sa jag till Sazza ”nu är det bara du som kan ta oss hem”. Då vände hon plötsligt 180 grader och med raska steg ledde oss raka vägen hem och in i värmen!

Sazza var ingen tränad ledarhund, hon var bara något över genomsnittet väldresserad familjehund och det är klart att hon hittade hem när hon ansåg sig ha rastat klart och fått nog även hon av kylan! Men med åren skulle jag få uppleva fler liknande saker med mina ledarhundar!

Så när jag reste hem från informationskursen började en väldigt jobbig period det år jag skulle slutföra gymnasiet och inse vad jag egentligen hade att se fram emot! men det tredje året på gymnasiet skulle gå fort och tiden skulle vara fylld av studier och senare mot slutet en vårtermin kantad av studentfester.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Hundskolan, Synskadades Riksförbund, SRF, Sollefteå, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Hundinstruktör, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet[/tags]

Ett liv med ledarhund

Det här är tänkt att bli en serie av inlägg om hur det är att leva med ledarhund. Inte för att jag just fått min första ledarhund. Faktum är att jag i år firar 18 år som hundförare. Tanken är mer att försöka berätta och beskriva hur det har varit och hur det är. Ledarhunden är ett så fantastiskt levande hjälpmedel som under åren haft en så fin status i samhället och med all rätt! Men idag har det blivit svårare att ha ledarhund. En av anledningarna är nog att på 80- och 90-talet var ledarhundsverksamheten väldigt bra på att marknadsföra ledarhunden. Man gjorde det på mässor så som hundmässan, med hjälp av uppvisningar på dåvarande Vattenfestivalen i Stockholm, Räddningshunds-SM i Rosersberg norr om Stockholm och inte minst på skolor.

När jag fick min första hund 1993 märkte jag att alla visste vad en ledarhund gjorde och kunde. En del var lite överdrivet men grunden i folks kunskap var rätt. Väldigt sällan eller aldrig skulle man bli nekad att besöka en restaurang, åka tåg, flyg eller buss och då, i mitten på 1990-talet reste sig ett tiotal besökare från borden på en pizzeria för att lämna restaurangen när ägaren oresonligt vägrade låta en person med ledarhund besöka hans restaurang.

Att just det aldrig skulle hända idag och att det blivit så mycket svårare att resa och ta sig fram i samhället med ledarhundar beror tror jag, mestadels på att de som var inblandade i ledarhundsverksamheten var nöjda med resultatet av information och reklam och slappnade av. Men det gjorde inte Astma- och allergiförbundet i sin marknadsföring av sin handikappgrupp och information allmänt är färskvara. Det går aldrig att luta sig tillbaka och säga ”nu är vi klara, nu vet alla”. Det kommer nya människor, och människor glömmer. Det är därför vi idag får kämpa för att kunna gå ut med kollegor och äta lunch, bo på hotell, resa etc.

Det här blir mitt bidrag till att ändra på det. Det här blir ett försök till information om vardagslivet som ägare till just nu, min fjärde svarta Labrador-tik. Ställ gärna dina frågor och ge synpunkter i kommentarerna.

Hur mycket och vad jag ska skriva får framtiden och intresset utvisa.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Hundskolan, Synskadades Riksförbund, SRF, Sollefteå, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Hundinstruktör, Tillgänglighet, Handikappade, Funktionshinder, Funktionshindrade[/tags]

Sonos blev vår ljudlösning

Sedan en lång tid tillbaka har jag funderat över hur spelandet av musik ska lösas i vårt hem. Under åren har jag haft en klassisk stor stereostapel med förstärkare med 5.1-ljud, CD, MD, DVD, kassettdäck och vinylspelare, en fet baslåda och väggarna prydda med högtalare. Förutom detta fylldes vardagsrummet med tio Benno-hyllor från IKEA fyllda med hela CD-samlingen i bokstavsordning, DVD-skivor i mängder och alla gamla hederliga VHS-filmer. Kort sagt var ljudet en ganska stor del av vardagsrummet och jag spenderar väldigt mycket tid med musik.

Under de senare åren har vårt sätt att konsumera musik verkligen förändrats i grunden. Det som började med en freestyle med kassetter följt av bärbar CD-spelare och väskan full med CD-skivor på tåget, har idag blivit sparad eller strömmad musik i telefonen eller iPoden.

På samma sätt har utseendet på vårt vardagsrum sakta förändrats. När den maffiga stereostapeln byttes ut mot en slimmad pelare från Samsung och CD-skivorna efter att ha blivit inlagda i datorn, åkte ner i kartonger och upp på vinden. Men här blev det lite jobbigt. Samsung-stapeln med USB-port kunde förvisso spela upp den inrippade musiken från samlingen på hårddisken men det var ett gränssnitt som var bökigt och omständligt. Menyerna för att välja musik blev oanvändbara och det gick inte att fjärrstyrs.

Så när Samsung-stapeln slutligen gav upp började det bli dags att se sig om efter en ny lösning. Och nog för att jag ibland saknar den enorma stereon och raderna med CD och DVD-hyllor kändes ändå en mer tidsenlig lösning på sin plats. Våra inköp av riktiga CD-skivor har i princip minskat till noll och DVD-inköpen minskat kraftigt. Men när det gäller DVD så är det en helt annan historia. Skivinköpen har flyttat nästan uteslutande till iTunes vilket fungerar bra rent praktiskt men känns inte som att köpa en skiva på riktigt.

Så under ett halvårs tid har jag tittat runt och provat vad som skulle fungera bäst. Eftersom vi kör nästan uteslutande Mac hemma nu föll mina ögon på Airport Express som är en liten dosa man ansluter till sitt trådlösa nätverk, kopplar till externa högtalare och sedan spelar upp musiken strömmande från en eller flera datorer utrustade med iTunes. Men flera problem såg jag med detta, dels att det krävdes bra fristående högtalare och inga tillräckligt kraftfulla för vardagsrummet. Dels för att kunna fortsätta använda mina Samsung-högtalare krävdes ändå en förstärkare med lite kräm i. Det skulle bli många små komponenter som ändå bara skulle göra att jag skulle kunna spela upp musiken från iTunes men inte så mycket mer.

Slutligen fick jag tips om att titta på Sonos prylar och då öppnades en helt ny värld av möjligheter! När jag började läsa på om vad dessa enheter erbjuder verkar de vara som gjorda för mina behov! Sonos är ett trådlöst musiksystem som består av förstärkare eller spelare med inbyggda högtalare. Man ansluter en enhet till sitt trådbundna nätverk så kommunicerar resterande enheter sedan med varandra i ett eget trådlöst nätverk. Systemet har inbyggda tjänster som gör det i stort sett helt fristående. Det enda som krävs är en lagringsplats någonstans på ens nätverk, en dator eller nätverksansluten hårddisk där all musik finns lagrad som Sonos strömmar musiken ifrån till en eller flera spelare.

I systemet finns även en inbyggd klient för att spela musik från Spotify samt möjlighet att lyssna till internetradiokanaler. Och allt styrs antingen från ett program i datorn, i din iPhone eller Android-telefon eller från någon av Sonos egna fjärrkontroller. De senare är dock onödigt dyra och programmen för dator och telefon erbjuder i stort sett samma funktionalitet.

I TV-rummet finns nu en förstärkare, Sonos Zoneplayer Z P120 som kort och gott erbjuder en line-in-ingång för externa enheter så som TV, DVD eller liknande, skruvkopplingar för högtalarpar samt en utgång för subwoffer. Förstärkaren är liten och kompakt, erbjuder 2x65W uteffekt. Ljudet med en gammal Sony subwoffer och våra kära Samsung-högtalare blev klart över förväntan med en så pass liten enhet.

Sonos Zoneplayer S5 är en fristående spelare som jag något gammalmodigt skulle kalla ”bergsprängare”. Den är flyttbar men kräver anslutning till 220V vilket väl gör min benämning lite felaktig. Den erbjuder ett mycket fylligt och bra ljud med ordentlig basåtergivning vilket gör att S5 definitivt fyller ett normalstort rum med perfekt ljud. även S5 har en line-in-ingång på baksidan för att plocka in ljud från en MP3-spelare, telefon etc och låta det strömma ur en eller flera spelare i Sonos-nätverket.

Fördelarna med detta system är fler än jag någonsin vågat hoppas på. Att från någon dator, iPad eller telefon välja musik, antingen från vårt eget musikbibliotek som är ganska omfattande, från Spotify eller någon av alla tusentals internetradiostationer runt om i världen i samma gränssnitt. Välja om samma musik ska spelas upp i alla Zoneplayer-enheter eller spela olika musik i de olika enheterna. Det som förvånar mest är att det tycks gå att spela olika musik från Spotify i de olika enheterna trots bara ett Spotify Prenium-konto.

Förutom möjligheterna att spela musik ur sitt lokala musikbibliotek eller Spotify, finns också andra tjänster att lägga till. Dels kan man skrobbla sin musik till Last.fm vilket innebär att Sonos skickar information till ditt Last.fm-konto för varje artist och spår man lyssnar på där det sparas. Dessutom finns tjänsten Wolfgangs Vault som är en tjänst för att strömma inspelade livekonserter med rock, jazz, indi, country och blues. Integrationen fungerar som övriga musiktjänster med snabb sökning på artist, album spår etc. På samma sätt kan man lägga till stöd för tjänsten Deezer.

Förutom detta finns stöd för sociala nätverk och i dagsläget för Twitter. Man kan helt enkelt publicera vad man just nu lyssnar på och när man publicerar på Twitter finns ett antal förinlagda Twitter-meddelanden att välja mellan. Självklart kan Sonos hantera multipla Twitter-konton så att hela familjen kan välja att posta på just sin Twitter.

Nackdelar finns också så klart.Den tydligaste vi hunnit märka är att då vi avstod från deras egen dyra fjärrkontroll blir det plötsligt lite omständligt att bara ändra volymen från TV-soffan när man drabbas av olika ljudnivåer mellan filmer och reklampauser. Då tar man fram sin iPhone som måste låsas upp och har man programmet för att fjärrstyra systemet redan aktivt tar det en liten stund innan det ansluter innan man kan ändra volymen, byta musik etc. Hade deras egen fjärrkontroll inte kostat runt 3000kr, hade det varit ett bekvämt tillskott på vardagsrumsbordet. En annan tydlig nackdel är att Zoneplayer S5 som är en så förträffligt bärbar musikmaskin inte kan vara helt fristående och trådlös. Man kan inte ta med den till sommarstugan eller husvagnen för att via mobilt bredband eller liknande spela musik även på semestern. Det hade varit riktigt trevligt!

Så nu känns det bra att faktiskt ha hittat en lösning för musiken. Det som återstår är att försöka lösa hanteringen av DVD- och VHS-samlingen. Att spela upp DVD-film från datorn till TVn och samtidigt få ut ljudet är inget stort problem. Men arbetet att dels rippa alla hundratals DVD-skivor och att göra det samma med VHS-filmer är ett enormt arbete och kräver enormt lagringsutrymme! Att dessutom ha möjlighet att säkerhetskopiera all denna media kräver inte bara en ny hårddisk. Tills vidare får de mest sedda DVD-filmerna stå dolda i en hylla i väntan på en lösning!

[tags]Sonos, Spotify, wolfgangs vault, Deezer, Last.fm, LastFM, Lastfm, Twitter, Sociala Medier, CD, CD-skivor, DVD, Internetradio, Sony, Samsung, Musik, Musikbibliotek, Strömmad Musik, Ljud, Radio[/tags]

Hjälpmedelsvisning FFS-dagarna 2011

Idag har jag varit på årets upplaga av FFS-dagarna, Föreningen För Synrehabilitering. Årets FFS-dagar gick av stapeln i Gävle på Scandic Hotel och där fanns personal från Syncentraler och Arbetsförmedlingar landet runt.

Själva utställningen var ganska vanlig. Vi stod alla företag i ett ganska trångt rum och det blev ganska stimmigt och jobbigt och ganska trångt.

Det som var lite utstickande detta år var att jag och kollegan skulle ha en föreläsning om sociala medier. Vi är ju båda ganska gamla i gemet och ganska aktiva. Allt från tiden man körde Fidonet via uppringda BBSer, och sedan har det gått via IRC, ICQ, MSn, bligen, Twitter och Facebook.

Föreläsningen var bara på en halvtimme så det blev bara en historisk genomgång för de som tror att sociala medier som fenomen är något nytt. Och visst är det ett nytt sätt att kommunicera för många och visst har det fått ett enormt mycket större genomslag de senaste fem åren jämfört med tidigare.

Men jag tror att jag trivs lite där i rampljuset och jag känner faktiskt lite ibland att andra tycker att jag gör det bra, men det är svårt att riktigt tro på det och sig själv =)

Det föreläsningen mer skulle ha handlat om om den varit dubbelt så lång, hade i så fall varit mer fokus på tillgänglighet och bristerna, hur flera av de stora tjänsterna vi använder är svåra att använda med så kallade skärmläsare som hjälper bland annat synskadade och blinda att ta del av information. Hur det idag till exempel knappt går att skapa sig ett Google-konto eller Facebook-konto på grund av bildverifiering. Visst brukar det finnas ”lyssna”-knappar, men inte ens vi som är vana vid kryptiska syntetiska röster har en chans att höra vad de säger. Och när man väl kommer in på sidorna är det inte sällan att det är mycket som inte fungerar.

Men det får bli en annan gång när de avsätter mer tid. För det är ett stort och komplicerat ämne.

Men roligt var det och uppskattat!

[tags]Synskada, Synskadade, Hjälpmedel, Mässa, Sociala medier, IRC, ICQ, MSN, Facebook, Twitter, Youtube, Skype, Spotify, Tillgänglighet[/tags]

Plastkortens dilemma del II

Så blev det än liten uppföljning på det här nästan på dagen två år gamla inlägget, Plastkortens dilemma. Jag skrev och ondgjorde mig över alla poäng-, bonus- och medlemskort man har, förutom alla kort man samlat på sig i diverse butiker under åren. Dels har antalet vuxit till fåniga mängder, och dels blir det extra fånigt när man funderar över nyttan man haft av alla dessa kort genom åren. Det känns ytterst tveksamt om det ens är mödan värt att ha dem i plånboken och strulet med att rota fram dem vid varje köp eftersom det liksom aldrig ger något. Och varför man inte kan eller vill knyta alla dessa poäng och rabattsystem till ens kontokort eller legitimation eller mobiltelefon, är ett mysterium!

Här om dagen blev vi kontaktade av en journalist på Expressen som hade hittat mitt gamla inlägg och ville skicka en fotograf för att fotografera och sedan skriva en artikel i ämnet. När fotografen kom samlade vi ihop alla kort vi knappt hade en aning om att vi hade längre och fick ihop över 40 plastkort!

Idag finns alltså vår familj i reducerad form i tidningen, men tyvärr enbart i pappersupplagan som det verkar. Så det blir ingen referens här i bloggen dessvärre =).

[tags]Expressen, Plånbok, Pengar, Ekonomi, Plastkort, Kortköp, Visa Kort, Visakort, Kontokort, Betalkort, Kreditkort, Kortsäkerhet, Medmera, Rabattkupong, Rabatt, Rabatter, Rabatterbjudanden, Poäng, Bonuskort, Rabattkort, ICA, Coop, Business[/tags]

Inglasning av balkong del VI

Nu har balkongfirman varit här och åtgärdat hålen i ramen där det sprutade in snö när det stormade ute.

Jag blev tokig och ringde och klagade. Nu när montören gott och jag inspekterade det, blev jag så trött, så trött! De rötäggen hade bara täppt — förvisso väldigt snyggt och väldesignat — på ena sidan! På motsvarande sida finns ett liknande hål där vinden nu tjuter in och skapar kul toner som i en gitarrlåda när det blåser ”rätt”. Dessutom är det blött på golvet en bit in. Antingen har det regnat på tvärsan in genom hålet eller så läcker det förbannade plasttaket! Vi får se..

[tags]Bostad, Familj, Hyresrätt, Fastighet, Hyresvärd, Bovärd, Balkong, Inglasning[/tags]

Trekker Breeze, talande GPS för synskadade del II

Idag har jag varit hos konkurrenten Polar Print på produktinformation. Jag var nog främst inbjuden som privatperson även om det skedde på arbetstid. Jag har ju pysslat ganska länge med GPS och GPS som hjälpmedel för synskadade enda sedan de första varianterna kom i början på 2001 eller så. Jag själv fick ett sådant hjälpmedel innan det ens var översatt till svenska och var trots problematiken som hjälpmedlet hade rätt nöjd. Det kunde med syntetiskt tal läsa upp gatunamnen i en kommande korsning, tala om vilken gata jag befann mig på och ungefär i närheten av vilket nummer. Den kunde dessutom tala om om det fanns några intressepunkter i närheten så som restauranger och liknande.

I senare versioner kunde man både använda den som en avancerad talande kompass ute i skog och mark för att lätt hitta tillbaka till hållpunkter man själv kunde placera ut, bli guidad till specifika gator etc.

Trekker Pro som produkten då hette, bestod av en handdator av märket HP eller Dell som hängde i en speciell hållare i en axelrem. Till den kopplades en GPS-mottagare, exempelvis från Royaltek trådlöst via Bluetooth som man lämpligen hade högst upp på axelremmen eller i toppen på en ryggsäck eller liknande. Själva mottagaren var inte större än en tändsticksask. Därtill hade man en öronsnäcka eller högtalare som också monterades på remmen. Högtalaren var även den batteridriven för att ge bästa möjliga ljud så när man kom hem så var det inte mindre än tre laddningskablar som skulle anslutas och när man gick ut kände man sig som en liten julgran av påhängda prylar.

För kanske 2 år sedan släppte företaget Humanware en förenklad variant av hjälpmedlet Trekker, som fick namnet Trekker Breeze. Den ser ut som en tjock gammal mobiltelefon med ett begränsat antal knappar för att förenkla handhavandet. Men färre knappar innebar också färre funktioner. Fördelen jämfört med Trekker Pro var då att allt var integrerat i en och samma enhet som var liten och kompakt och bara ett batteri att ladda.

Trekker Breeze i sin ursprungsversion kunde berätta om kommande gatukorsningar och intressepunkter man passerade. Vidare kunde man spara egna intressepunkter samt spela in en väg man promenerade. Man kunde vid ett senare tillfälle följa den inspelade rutten och få instruktioner om när och var man skulle förändra sin kurs.

Idag presenterades version 2.0 av Trekker Breeze där man även lagt till den efterlängtade möjligheten att söka efter en adress för att bli guidad dit. Den funktionen fanns i trekker Pro men var på det begränsade antalet knappar bortplockad i Trekker Breeze. Men eftersom många önskade tillbaka funktionen så finns den där nu igen.

Sättet att mata in gatunamn blir lite mer pilligt. Man får använda en SMS-liknande inmatningsmetod och det är ett evigt tryckande för att välja land, stad, ort, gata och gatunummer. Det är ett sådant pyssel man hellre gör hemma innan en promenad än att stå på stan och knappa in informationen. Men det var ju trevligt att funktionen äntligen kom tillbaka.

Men vi är flera som inte är så imponnerade av Trekker Breeze. Främst är det tiden det tar för maskinen att hitta sateliter när man går ut och slår på den. Det kan ibland ta upp till 15–20 minuter innan den är igång och detta trots att den numera verkar vara utrustad med ett litet minne för senaste position för snabbare lokalisering. Åtminstone finns möjligheten att nollställa senaste position i inställningarna, men den verkar dålig på att använda det.

En annan stor försämring efter att jag själv uppgraderat vår egen Trekker Breeze var att den blev otroligt mycket segare med den nya mjukvaran, antagligen på grund av de nya funktionerna. Vidare är talsyntesen Vocalizer Alva från Nuance en ganska seg talsyntes.

Ett mer allmänt problem som gäller både Trekker Pro och Trekker Breeze är de kartor från Navteq. De är i grunden för biltrafik och saknar egentligen helt information för fotgängare vilket båda dessa hjälpmedel helt klart primärt är tänkta för. Så länge man gör sig i en stadsmiljö där bilar och fotgängare rör sig i samma vägnät fungerar det hyfsat, men när man kommer utanför stan och skulle vilja bli guidad in på gångvägar istället för trafikleder och motorvägar, blir det värre. Information om parker och torg och annat som en fotgängare kan snedda över för att komma fortare fram tas inte heller hänsyn till.

Men självklart har jag haft stor glädje själv av dessa hjälpmedel. Att hela tiden veta vilken gata jag går på och vilken nästa korsning är, få bekräftelse på att jag svänger in på rätt gata är en ganska stor hjälp. Det blir som en skyltläsare och man slipper fråga sig fram vilket långt i från alltid är så lätt. Är man väl medveten om bristerna i systemet och lär sig utnyttja det maximalt kan man komma ytterligare lite längre.

I skog och mark till exempel kan man ha stor glädje av systemet. Ett elljusspår som delar sig i olika slingor kan man skapa röstetiketter dels innan ett vägskäl som en förvarning om att nu delar sig spåret i 5KM och 1 mil vilket kanske kan vara kul att veta. Vidare kan man sätta en etikett eller ”intressepunkt” en bit in på respektive slinga för att få en bekräftelse att man valt rätt väg. Vidare kan man skapa intressepunkter vid speciella platser, där vägen går över en bäck eller ett sankt område eller annat man kan vilja bli uppmärksammad på under vägen.

Ett annat mycket bra användningsområde är om man ska ta sig över en stor äng eller ett stort fält. Även med ledarhund kan det vara svårt att gå helt rakt över för att hitta en början på en stig på andra sidan. Skapar man då en intressepunkt dit man ska, kan man använda den talande kompassen som ger riktning och avstånd kontinuerligt så att man får bekräftelse på att man är på rätt väg.

Så trots dess brister så finns stora vinster med systemet som idag är godkänt som hjälpmedel på vissa håll i Sverige, medan vissa landsting, inklussive Stockholms Läns Landsting ännu verkar tycka att systemet är för dyrt och dåligt.

Prislappen då? Ja i början kostade Trekker pro ca 18.000kr + moms men hade då lite mer funktioner än bara GPS. Man fick tillgång till handdatorns övriga funktioner så som kalender, epost, adressbok, anteckningar, röstanteckningar och DAISY-spelare för att lyssna på ljudböcker etc. Så ser man det på det viset var produkten inte så oerhört dyr.

Trekker Breeze ligger idag på ca 8.000kr + moms och är ett betydligt mer humant pris.

Trekker, the talking GPS for blind people
http://www.youtube.com/watch?v=gsTZqKGtkyI

Trekker Breeze the easy talking GPS for people who are blind
http://www.youtube.com/watch?v=RxgcqgsU8ks

Trekker Breeze 2.0 – New features tutorial
http://www.youtube.com/watch?v=XmWCjD4CmyI

Presentation on Trekker Breeze
http://www.youtube.com/watch?v=gg_JLIgqkic

[tags]Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, GPS, Hjälpmedel, Navigering, HumanWare, Trekker, Trekker Breeze, Navteq[/tags]

Skorna håller koll på min träning del III

I februari förra året blev jag så lycklig när jag skaffat mina NikePlus-skor som jag kopplade till min iPhone 3GS så att jag kunde se hur fort jag sprang och hur långt och sedan få det loggat och få statistik på min löpning vilket man kan läsa om här.

Enda sedan dess har jag tillryggalagt
km
på löpbandet som jag skaffade i samma veva. Om man som jag inte ser displayen på löpbandet var nog detta ett av de coolaste hjälpmedel jag hittat på länge och löpbandet kändes som en bra investering eftersom det inte är så lätt att gå på gym själv när man inte ser.

Några motgångar dök upp under året. Under våren bestämde jag mig för att betatesta mjukvaran i iPhone och i den vevan slutade dels mitt ”remote watch”-armband jag använde som fjärrkontroll till musiken och röstfeedbacken man kunde få om sin löpning. Något hände i IOS som gjorde att fjärrkontrollen slutade fungera på nästan ett halvår.

Nästa motgång kom när iPhone 4 kom ut på marknaden. Vi som hade en lång träningshistorik i våra telefoner, tappade allt vid telefonbytet trots att man återskapade telefonen från en backup. Jag noterade många erfarna löpare på nätet som inte blev glada och det kan man ju förstå när all träningshistorik bara var spårlöst borta. Visst fanns den kvar på Nikes hemsida men inte lika snabbt och lätt tillgängligt som i telefonen.

Men under hösten började fjärrkontrollen Remote Watch åter fungera med iPhone. Från Apples sida sa man bara att remote Watch inte stöds av iPhone, utan bara av iPod Nano. Trots detta fanns valet för fjärrkontroll i den fasta mjukvaran för iPhone.

Under sommaren lanserade man ett pulsband från Polar som skulle fungera med Nike+-serien. Under hösten väntade jag ivrigt på att det skulle ges stöd för även det i iPhone, men det hände inte.

Däremot lanserade Apple iPod Nano 6:e generationen som var utrustad med skärmläsaren VoiceOver som gjorde det möjligt för mig att använda den. Och pulsinformationen kändes så intressant att jag övergav min iPhone som löppartner till för mån för en iPod Nano istället.

Och till denna fungerar så klart både sensorn i skorna, remote Watch armbandet och pulsbandet Polar Wearlink+ utan problem. Jag tycker inte Nike+-programmet är lika bra som det i iPhone men fördelen med pulsinformationen överväger.

[tags]Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Träna, Träning, Fitness, Springa, Löpning, Löpträna, Löpträning, Löpband, RunKeeper, Löparskor, Skor, Nike, NikePlus, Nike Plus, Apple, Apple iPhone, Apple iPhone 3GS, Apple iphone 4, iPhone, iPhone 3GS, iPhone 4, Apple Ipod, Apple iPod Nano, iPod Nano, Polar, Pulsband, Puls, Maxpuls, Pulsklocka, VoiceOver[/tags]

Ny iPod Nano

Apple iPod Nano 6G
Apple iPod Nano 6G
Jag har skaffat mig en iPod Nano 16GB rosa, snyggt va?!

I denna sjette generations iPod Nano finns numera VoiceOver tillgängligt vilket gör att man kan styra iPoden helt som synskadad med svenskt tal och allt. Jag skaffade också ett armband för att kunna ha den som armbandsklocka. Får se om det är praktiskt.

Denna maskin skaffade jag främst för att den har fullt stöd för alla Nike+-prylar som jag använder när jag springer. Det pulsband som lanserades i somras/höstas fungerar inte med Nike+-appen i iPhone. Men med Nano går det utmärkt.

För mer info, se inläggsserien Skorna håller koll på min träning.

[tags]Musik, MP3, MP3-spelare, Apple, iTunes, Ipod, iPod Nano, VoiceOver, Tillgänglighet, Synskadade[/tags]

Motorhelg med Aktiva Synskadade

I helgen så var Jag, min lillasyster Emilia och en kompis till mig Madde uppe i mälargårdarna ensamma. Det var motor helg och vi har fått gjort en massa saker.

Vi tog tåget från Handen till centralen och sedan där efter tog vi tunnelbanan mot Fruängen. Vi gick av vid Telefonplan och inväntade bussen som skulle föra oss till mälargårdarna. Det var otroligt kallt ute och vi fick vänta ett tag innan bussarna kom. Det tog ungefär 2 timmar att färdas med buss. När vi kom fram så lämnade vi sakerna i rummet och sedan var det kvälls fika med mackor och te. Under kvälls fikat informerar dem om allt som kommer hända under helgen.

Efter fikat så gick vi runt och tittade lite och eftersom det var första gången för Madde så visade vi henne vart allt låg och hur det såg ut där. Sedan gick vi in i det så kallade ”brasrummet” och tittade på tv och tog det för det mesta bara lugnt.

Lördag

Vi vaknade mycket tidigt och gick upp för att få i oss lite frukost och ladda in för dagen som skulle vara händelserik. Med mycket aktiviteter och grillning. Efter frukosten så fick vi reda på vilka som skulle ta hand om köks tjänsten under helgen. Som tur var slapp vi. När det var färdigt gick vi in i rummet igen och gjorde oss i ordning för en lång dag ute i solen. Vi skulle tillbringa större delen av dagen på isen nere vid sjön. Vi klädde oss varmt så vi kunde klara dagen och inte frysa. Snart nere på isen så fanns det massor utav maskiner vi kunde testa att köra. Som T.ex

Bil, fyrhjuling , kross. Vi testade allt förutom krossen. Både madde och jag körde bil med Pelle. Medan körde Emilia runt på fyrhjulingen som en annan dåre. Vid lunch tid så serverades korv och hamburgare med tillbehör. När vi ätit oss mäta och var helt klara så drog vi ut på isen igen för att köra ännu mer. Det var sjukt kul att köra exempel vis bil eftersom det var första gången och något jag inte kommer få göra senare i livet. Fyrhjuling har jag kört förut och är nu så pass vann att jag kunde köra som en dåre. Madde tyckte att jag och Emilia var lite galna. Men förstår henne…haha.

Till middag fick vi kött och potatis och en god gräddsås. Vi var väldigt trötta på kvällen och nöjde oss med att ligga i soffan och titta på en bra film och äta massor av snacks och dricka läsk. Efter filmen spelade vi lite spel innan vi gick och la oss. Vi somnade väldigt snabbt.

Söndag

Som föregående morgon så gick vi upp väldigt tidigt och åt frukost. Laddad in för en städ dag, Efter frukosten som var den samma som går dagen var väldigt god och vi njöt. Vi gick och klädde oss för att hinna köra lite Bil och Fyrhjuling innan lunchen och städningen. Vi körde inte lika mycket idag som går dagen. Utan vi tog det väldigt lugnt och skönt men ändå hade vi väldigt kul. Efter lunchen så började vi städa vårt rum som var väldigt rörigt efter helgen och vi hade svårt att hitta alla våra saker. När vårt rum var rent och snygg så gick vi ut för att hjälpa till med resten av huset. Vi tog hand om matsalen och datarummet. Det gick väldigt fort och snart var klockan 16:00 och bussen skulle av gå från mälargårdarna. Vi lämnade Mälargårdarna nöjda och glada och framför allt Emilia som fått köra vilt på isen och hur snabbt hon ville.

Snart var vi framme vid telefonplan och på väg hem. Vi tog tunnelbanan mot Stockholm Central och sen Pendeln mot Västerhaninge och hemma väldigt snart. När vi kom hem så fick vi i och lite middag och var nöjda och trötta.

[tags]Aktiva Synskadade, Familj, Barn, Ungdom, Fritid, Fritidsaktiviteter[/tags]

Ledarkonferens med Aktiva Synskadade

I helgen har det varit ledarkonferens med föreningen Aktiva Synskadade ute på Almåsa Konferens i Västerhaninge. Jag har råkat bli en av de ansvariga för föreningens amatörradioverksamhet men konferensen behandlade givetvis andra saker.

Under helgen tog vi upp renoveringar och nybyggnationer, lokalplanering för de olika aktiviteterna och diskuterade de så kallade motorhelgerna som blivit så populära. Under helgen tog givetvis allergifrågan upp med tanke på att det varit väldigt många ledarhundsförare med de senaste helgaktiviteterna. Men tills vidare tycker jag vi nådde en acceptabel lösning.

Under lördagskvällen var det så klart bastu och bad före middagen som intogs på svartkrogen som är just vad det låter som. Hela middagen med servering och ätande och underhållning, drickande och socialisering genomförs i komplett mörker. Läs mer om besöket på Svartkrogen här.

Efter middagen var det klassiskt barhäng fram till småtimmarna. Det var grymt roligt och jag träffade grymt mycket roliga människor, både gamla och nya bekantskaper. Några av dem har jag träffat under de helger vi deltagit på under hösten och vintern.

Jag har ju varit borta från föreningen ett stort antal år men nu känner jag mig taggad och inspirerad på nytt att jobba i föreningen. Så klart som deltagare och ansvarig för en aktivitetsgren, men jag skulle gott och väl kunna tänka mig att göra mer.

Hem idag igen, lite trött och småseg eller lätt bakis till och med =) Men det var mycket trevligt. En ny möjlighet för placering av min båt dök också upp under helgen vilket skulle kanske göra att jag slapp sälja den. Vi får se vart det leder under våren.

[tags]Aktiva Synskadade, Almåsa, Almåsa Konferens, Barn, Ungdom, Fritid, Fritidsaktiviteter, Amatörradio, Båt, Båtar, Motor, Bilar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade[/tags]

Besök på Svartkrogen

Svartkrogen interiörbildDenna helg är jag på ledarkonferens ute på Almåsa Konferens med föreningen Aktiva Synskadade och konferensen pågår i detta nu.

Kvällens middag intogs på Svartkrogen, som är just vad det låter som, en krog som är helt svart! För flera av oss som själva var synskadade var företeelsen att leva i ständigt mörker inte direkt ny, men det var spännande på ett annat sätt.

Vi samlades i entrén och hälsades välkomna av en av kvällens värdar. Han berättade om kvällen och upplägget, att bakom honom fanns ett draperi och bakom detta började en kort upplevelsevandring in till själva krogen. Hela middagen skulle genomföras i komplett mörker. Därefter släpptes vi in en och en eller två och två med jämna mellanrum och vi med lite rutin och vana väntade och släppte våra seende kollegor före. Vandringen till till matsalen ska jag inte avslöja för mycket om, annat än att det fanns saker på väggarna att känna på och underlaget under fötterna förändrades. Men som man sa vid presentationen, ingenting var farligt och det fanns inga snubbelhinder längs vägen.

När man kom in i krogen möttes man av en servitris som hälsade än välkommen och erbjöd ledsagning fram till en ledig plats vid något av långborden. Servitrisen som mötte denna kväll var Ulrika som jag känner väl sedan tidigare och synskadade emellan kunde vi skämta lite om fenomenet. Hela personalstyrkan på Svartkrogen är nämligen också blind.

Serveringen började som den brukar, man blev tillfrågad om dryck före maten och jag beställde en pilsner och betalade med min förköpta ölbiljett.

Här började utmaningarna för många i sällskapet som aldrig ätit och druckit helt mörklagda tidigare. Att få en liten flaska vin i handen och själv servera sig i glas var svårt för många. Fast egentligen började problemen lite tidigare, att ens hitta vinglaset :) Men det var glada skratt och tillrop runt bordet och tricket som jag själv gör när jag häller upp dryck, att hålla fingret över kanten för att känna när nivån stiger delade alla med sig av. Vid vårt bord var det faktiskt ingen som hällde ut vinet, men det förekom vid grannbordet. Det är så lätt att stöta till glaset när man inte vet exakt vart man har det.

När maten bars ut meddelade servitriserna Ulrika och Victoria vad det var för mat och det var gott kött med potatis. Tallrikarna ställdes framför de mörklagda gästerna som nu skulle äta med bestick på en tallrik, hitta maten, skära och sedan hitta munnen. Jag hade väldigt roligt, inte åt dem utan med dem för de som var ovana och gjorde fel hade nog roligast.

När måltiden pågick skulle det skickas kryddor och andra saker mellan sig och då fick man använda rösten för att påkalla någons uppmärksamhet och trevande händer sökte varandra över bordet för att räcka över det man sökte. Det var väl här någonstans grannbordet bjöd på ett klirr, plask och skratt!

Samma gällde under samtal med varandra. Här kände jag själv lite glädje för att andra kan få känna hur det är att inte kunna söka ögonkontakt med den man önskar konversera med utan måste söka den med rösten och ibland också till och med säga vem man är som ville prata för att man inte längre självklart kände igen varandra enbart med rösten. Jag märkte tydligt det fenomen seende brukar fnysa lite åt att blinda kan göra, man började prata rakt ut för att man inte längre visste hur man skulle söka kontakt.

När någon skulle gå på toaletten var man tvungen att söka kontakt med någon i personalen för att få ledsagning ut i ljuset igen. Vi talade mycket om detta, eftersom det är vardag för mig. Att så fort jag behöver gå på toaletten och befinner mig på ett nytt ställe så måste jag be om hjälp. Nu först var det flera som insåg att det på sätt och vis var en liten förnedring. Normalt sett kan man som seende bara smyga iväg. Alla vet ju att man ska gå och kissa eller bajsa, men ingen behöver säga det. Nu var man tvungen att säga ”Ursäkta fröken, skulle ni vilja hjälpa mig för jag behöver gå på toaletten?” Ett av de mest naturliga behov vi har, hur en sådan önskan kan bli lite förnedrande eller kännas lite pinsam. Men upplevelsen skulle inte vara allt för svår, så toaletten var ljus och fin och man kunde åter använda sin syn som man är van vid =). Även det till min stora glädje fick jag denna kväll för ovanlighetens skull hjälpa en kamrat ut i ljuset.

Under middagen uppträdde 2 i personalen, Joakim och Ulrika som även till vardags spelar i bandet Synliga – det blindaste bandet i landet (här hittar du Synliga på Facebook) och sjöng låtar med texter som just handlade om ämnet syn. De är väldigt duktiga musiker både de 2 och hela resten av bandet.

När kvällen var slut var det ett glatt sällskap som letade sig ut ur lokalen och det där gav nog inttryck som många av dem bär med sig länge. Själv gick där därifrån betänksam och väldigt sugen på att börja jobba extra på Svartkrogen. Får se om jag tar tag i det i framtiden. Vilken känsla att för en kväll få servera och serva mina seende medmänniskor och för en kort stund ha ombytta roller och känna lite ”övertag” på ett positivt sätt. På det sättet att man kan lära andra något, och göra skillnad och skapa större förståelse. Många av mina vänner tycker nog en av mina små fobier är just detta med toalettbesök på krogar och inte minst konserter. Att ständigt behöva be om hjälp om och om igen, få kommentarerna om detta ständiga pissande och hur åtminstone jag blir tvångskissnödig just för att jag vet att jag inte hittar själv. En sorts brist på trygghet, säkerhet och kontroll som jag tror mina vänner fick känna av lite ikväll.

Om man som seende gör ett besök på Svartkrogen tror jag inte man i dess rätta mening ”förstår hur det är att vara blind”. För när vi ska äta, dricka, hitta och gå så har jag som barndomsblind väldigt stor erfarenhet som en som provar för en kväll inte har. Jag har mina knep att hälla upp dryck, att hitta besticken, att hålla koll på servetten, att orientera mig på tallriken, skära och äta med gott bordsskick. Det är något jag haft ett helt liv på mig att lära mig. Men vissa saker, som är lika för mig som för dem, att hitta till toaletten eller bordet, att söka kontakt med någon en bit bort vid bordet, det är saker som jag inte kan helt hitta perfekta lösningar på. Att höra ett enormt sårl av röster, klingande bestick, glas och skratt och sedan lite musik på det. Hur svårt det då kan vara att höra vad folk säger en bit bort, vilka som ens är närvarande.

Det bästa jag upplevde som själv är helt blind under kvällen, var hur flera både då och nu senare under kvällen sagt. Ett av de starkaste intrycken var att ”jag kände mig så ensam när jag inte kunde se mina kamrater. Jag ropade på Lisa men visste inte om hon hörde att jag ropade eller ens vem jag var, det kändes så ensamt!” Den känslan känner jag ofta i sådana sammanhang och jag blev så lycklig att flera lyckades identifiera den känslan och blev så tagna av den. Då tror jag det här besöket på Svartkrogen fyllt en väldigt stor del av sitt syfte som jag tänker mig det.

Så planerar du en aktivitet med jobbet, vännerna eller en grupp, tycker jag allvarligt ni ska titta på Svartkrogen. För det är säkert väldigt både roligt och givande.

Här kan du läsa om en annan Svartkrogsbesökares upplevelse, Jag jobbar svart ikväll av Nattens bibliotek.

[tags]Aktiva Synskadade, Almåsa, Almåsa Konferens, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Svartkrogen[/tags]

Lustans Lakejer släpper ny skiva, Elixir

Idag släppte gruppen Lustans Lakejer en ny skiva efter flera års tystnad. Skivan heter Elixir. Som ett gammalt äkta Lustans-fans tog det inte många sekunder innan jag köpte skivan på iTunes och nu snurrar den ganska flitigt. Skivan finns också på Spotify!

http://open.spotify.com/album/3DdehrQ98nD5i9pZZ1owHe

[tags]Musik, Skiva, CD, iTunes Store, Lustans Lakejer[/tags]

Översvämning i källaren del II

Idag är stora dagen D då vi tagit tag i vårt skadade källarförråd. Medan Maria och barnen började bära ut allt oskadat och placera det på torrt område åkte jag och Frans till Bauhaus för att handla reglar. Jag har bestämt att vi ska bygga ett golv av reglar som bygger upp en dryg decimeter så får man både luft och ventilation under alla kartonger och förhindrar liknande katastrofer i framtiden.

När vi kom tillbaka med allt virke och började såga upp det hade de andra kommit väldigt långt och börjat bära ut även skadade kartonger ut från källaren. Det fick bli en egen drypande stinkande hög som senare skulle fraktas till ett grovsoprum som i det här laget inte alls var extra tömt som utlovat, utan helt överfullt.

Stanken var enorm och det var väldigt äckligt att ta i allt som det verkligen rann ur. De andra använde handskar men det fanns inte till mig och man spritade händerna mer än ofta kan jag försäkra!

När förrådet var tömt, skurade vi upp allt vatten och andra odefinierade partiklar och dränkte sedan golvet i ren sjukhussprit och skurade sedan ut det över hela golvet. Den processen upprepade vi mer än en gång tills vi gjort av med avsevärda mängder sprit innan vi var nöjda.

När golvet började torka satte jag och Frans igång att snickra regelverk. Det tog sin lilla tid men blev väldigt bra! Med värkande ryggar satte vi sedan igång att bära in allt oskadat igen och stapla det på snygga högar och aningens mer sorterat än det varit tidigare. Efter detta blev det betydligt mer plats i förrådet och man såg klart och tydligt att vi förlorat en del. Men det kändes inte så sorgligt eftersom vi inte förlorat något vi kommer att sakna eller behöva. En del kläder förlorade Maria som nog var lite trist, men som legat i kartonger de sneaste 2 flyttarna och således inget som används. Jag var själv glad för att mina båtsaker, CD-, DVD- och VHS-samling var oskadad. De kartongerna borde ha stått på golvnivå på grund av sin tyngd men gjorde lyckligtvis inte det. Även kartongen med allt vårt vitrin hade stått en våning upp.

Trötta efter arbete som känns väldigt onödigt är vi nu äntligen klara, en vecka senare. Inget finns att få ut på försäkringen, inte ens för sveda och värk så vi tänker inte ens försöka.

[tags]Bostad, Familj, Hyresrätt, Fastighet, Hyresvärd, Bovärd, Kälalre, Källarförråd, Källarutrymmen, Vattenskada, Översvämning, Försäkring[/tags]

Ny dator, MacBook Air 11,6 del II

I december hämtade jag ut min MacBook Air 11,6 och var väldigt imponnerad. Men som jag blivit lite varnad för och sedan upptäckte var den lite klenare modellen utrustad med långsammare processor och hälften så mycket RAM-minne, så gick den lite segt i större textdokument och med talsyntes aktiv. Den började tappa ord när man skrev fort och det var rysligt störande.

Så jag bestämde mig för att byta upp mig. Jag kunde ju inte vänta förra gången på att tillgången skulle lösa sig utan hade för bråttom.

Nu blev det istället den lite tuffare modellen med 1.6GHz Core 2 Duo, 4GB ram men med samma 128GB SSD. Ingen enorm skillnad men jag märker faktiskt en enorm skillnad. Framför allt lär det vara RAM-minnet som gör susen men säkert också lite CPU-skillnaden. Man måste inte alltid ha det värsta men ibland finns det anledning att inte snåla eller ha för bråttom. Talsynteserna från Acapela som jag använder tillsammans med VoiceOver är ganska tunga grejer.

[tags]Dator, Datorer, PC, Mac, MacBook, MacBook Air, Mac OS X, Mac OSX, OS X, OSX, Macoteket, VoiceOver, Tillgänglighet, Talsyntes[/tags]

Översvämning i källaren

Idag fick vi ett ganska trist papper i brevlådan. bostadsbolaget meddelade att det var stopp i ett större avloppssystem i centrala delarna där vi bor och detta hade fyllt hela fastighetens källarutrymmen med en decimeter avloppsvatten. Även hissshakten hade fått svälja några kubikmeter. Vi ombads se över våra källarförråd och alla fick ta vara på sitt och använda sina respektive försäkringar.

Jag träffade en bekymrad bovärd som meddelade att han fått gå i sjöstövlar, att stanken var enorm men att vattnet var fritt från klumpar. Man hade ställt ut avfuktare och beställt extra tömning av grovsoporna eftersom vi alla nu skulle få en del att slänga.

Tankarna börjar givetvis snurra, vad kan ha stått nere i golvnivån? Våra viktiga papper från husförsäljningen som vi behöver inför deklarationen, alla fotoalbum med våra bröllopsfoton vi fått, all teknisk utrustning vi inte haft användning för men inte kunnat slänga, alla videobanden med barnens uppväxt, stod de i källaren? Nu måste vi gå ner och ta tag i det och förbereda sig på förlust av oersättlig egendom!

Nu har vi varit nere och inspekterat skadorna i vår källare. Förutom att en del kartonger med kläder, några gamla videoband, ljudböcker och en hel del annat, har inget oersättligt och ovärderligt förstörts! Lådan med foton fanns uppe i lägenheten, men däremot fanns tre album med 100-tals bröllopsbilder i en kartong i botten som dränkts men som av en oändlig tur låg albumen överst i kartongen och hade undgått att drunkna i avloppsvatten med några centimeters marginal. Allt under var genomblött!

Bland de tekniska sakerna hade en kartong med stereoprylar dränkts, däribland min minidisk-spelare och en CD-spelare. I samma kartong låg en gammal vinylspelare som var ganska dyr och avancerad och som jag dessutom lånat av en kompis. Just denna låg dock ovanpå de andra maskinerna och hade således klarat sig!

Videobanden fanns i en kartong men de låg en bit upp i staplarna och i en plastlåda så de har vi nu tagit upp i lägenheten för att försöka säkerhetskopiera på något vis.

men vi har inte börjat tömma förrådet än. Allt måste rivas ut och vi har MYCKET i vårt förråd. Från golv till tak med någon enstaka kvadratmeters yta att stå på. Allt måste bäras ut och ställas på torr yta och sedan måste allt blött bäras iväg. Därefter måste vi sannera golvet med sprit på grund av bakterierna eftersom det är avloppsvatten och sedan ska allt in igen. Vi fick idag rådet av bovärden att försöka bygga någon sorts golv i förrådet för att komma upp en bit vilket hjälper mot fukt och mögel om det luftas under, men framför allt mot liknande olyckor i framtiden.

Vi ska ta tag i allt detta när det blir helg och vi kan få hjälp att transportera virke och bygga. Det kommer bli jobbigt och VÄLDIGT äckligt!

[tags]Bostad, Familj, Hyresrätt, Fastighet, Hyresvärd, Bovärd, Kälalre, Källarförråd, Källarutrymmen, Vattenskada, Översvämning, Försäkring[/tags]

Trivselhelg med Aktiva Synskadade

Nu är vi hemkomna från en ”trivselhelg” med Aktiva Synskadade ute på Mälargårdarna utanför Enköping. Och det var verkligen soft och trivsel.

När jag i fredags kastat mig av tåget från min tjänsteresa till Göteborg hann jag bara hem och vända, byta kläder och väska innan det bar av igen. familjen stod färdigpackad och klar innanför dörren och det handlade bara om minutrar innan tåget gick in mot stan.

Samling vid Telefonplan som vanligt. Det börjar ju bli rutin för oss också eftersom detta är tredje aktiviteten med föreningen. Denna gång var det så få deltagare så det räckte med två minibussar istället för den stora turistbussen. Några kom försent så vår buss åkte i förväg upp och kom fram till ett svinkallt hus och mängder med snö. Vi packade in oss i valfria rum och Denise och Jesper fick välja eget rum, vilken lyx!

I väntan på den andra bussen hämtade vi ved och skyndade oss att tända en rejäl brasa och det tog tid innan man kunde sitta där och värma sig. När de andra kom var det kvällsfika och en rutinmässig information för ett litet gäng rutinerade deltagare.

Temat för helgen för utom trivsel skulle ha varit lite Mac och musik. Men eftersom det bara var vi där som skulle ha visat men ingen att visa för slutade det med att vi satt i soffan i brasrummet och slöade och det gav verkligen temat trivsel sin rätta ton.

Vår familj hade lunchpasset och det blev grillat ute men vi åt inne =) Under eftermiddagen åkte vi snöskoter på Mälarens isar och det var grymt kul. tyvärr fanns bara en av två snöskotrar hela så det blev till att stå och frysa och vänta en del. Vid en lite våldsam lek gjorde sonen illa sitt redan skadade knä, men i övrigt förflat allt med alla armar och ben i behåll.

På kvällen efter en god lasagne till middag, spelade vi frågespel. Först Pest eller Colera och sedan MIG. Jesper var en förträfflig spelledare. Förutom att sådana spelsessioner brukar kunna bli lite långrandiga mot slutet och man bara vill att eländet ska ta slut, så var det trevligt.

Under söndagen skulle vi bada vedeldad tunna men den var inte fylld och hyggligt varm förrän efter lunch det det egentligen skulle städas och packas. Men vi var så få deltagare så det gick bra. Men bada riktig tunna har jag nog aldrig gjort tror jag och det var grymt skönt. Det hade gärna fått vara kallare ute eftersom det nästan töade och var väldigt isigt. Men det kan jag absolut tänka mig att göra om. Föreningen äger också en bastuflotte som invegs under höstens aktiviteter men det missade jag.

När stressen med städningen var klar var vi äntligen på väg hem. Alla somnade som små ljus i bussen på väg hem. Istället för Telefonplan släpptes vi av på centralen eftersom det var mest lämpligt för de flesta. Mirandas skor hade blivit blöta vid tunnbadet så henne fick jag bära över hela centralen och hemma vilket hon var mycket nöjd över!

Det var väldigt skönt att komma hem ikväll. Här råder också trivsel. Borta bra men hemma är ändå alltid bäst!

[tags]Synskada, Synskadade, Aktiva Synskadade, Blind, Blinda, Enköping, Showdown, Snöskoter, Mälaren, Badtunna[/tags]

Tjänsteresa till Göteborg

Den här veckan blev visst lite hetsig. Jag sitter nu på tåget på väg hem från besök på huvudkontoret i Göteborg och det har varit en givande resa. Jag åkte ner i förväg i onsdags för att i egenskap av ”stationsbefäl” (kontorschef) träffa revisor och chefer och prata om föregående års resultat, budget och strategi inför kommande år. Mestadels behagliga punkter på den dagordningen även om ett förbättrat resultat ger ökade krav framöver. Men jag känner visst hopp inför framtiden.

Min kollega kom ner senare och bland annat hade vi besök av en leverantör från ett företag i tyskland som tillverkar punktskriftsskrivare. Vi hade en liten teknikträning för att kunna åtgärda enklare saker själva. Igår kväll hade vi lite samkväm på en restaurang där maten var lite halvkass. Kvällen avslutade jag och kollegan med pepptalk och strategisnack över en pilsner i hotellbaren innan täcket och kudden lockade för mycket!

Idag var det lite segt trots det mycket sparsamma ölintaget igår. Förmiddagen har vi ägnat åt orderrutiner och efter lunch var vi några som avvek mot stationen.

Nu sitter jag på X2000 på väg mot Stockholm. Vi angör väl om en knapp timme och då måste jag skynda mig fort som attan hem för att byta kläder och väska. Förhoppningsvis har familjen packat klart för det blir inte mer än fem minuter innan det är dags att vända ut igen för att bege oss mot Mälargårdarna och en så kallad ”trivselhelg” med Aktiva Synskadade. Vi är ett helt gäng bekanta som ska dit så det kan nog bli trevligt med snöscooter och bada tunna och lite lugn och ro.

[tags]Arbete, Resa, tjänsteresa, SJ, SJ X2000, X2000, Tåg, Göteborg, Stockholm, Aktiva Synskadade[/tags]