Etikett: Jocke

Registrerat mig på Facebook

Ungefär som sista människan på jorden — det är bara mamma kvar typ — så har jag registrerat mig på Facebook :-). Jag har tidigare ignorerat det på grund av någon odefinierad princip, antagligen den där — allt som är på som alla gör vill jag undvika — man vill inte vara en main-streamer. Men nu tog alltså nyfikenheten överhanden och jag hade gruvligt tråkigt :-)

Nu har jag laddat upp profilbild och börjat söka efter vänner, kollegor, familjemedlemmar och bekanta och bläddra igenom deras vänner för att se vilka man känner och det blir snabbt en hel drös. Fast redan nu undrar jag vad man ska alla dessa kontakter till? Har man inte hörts förr, kommer det bli annorlunda nu? Jag behöver bara gå till mig själv, jag som aldrig orka sitta och uppdatera sidor och skriva vad jag gör, ladda upp bilder, skicka små söta kramar och björnar och allt vad det är. Jag som har fullt upp med vår hemsida.

Men OK, jag ska göra ett ärligt försök och se var det leder och vara en öppen och mottaglig individ för en gångs skull :-).

[tags]Facebook, Internet[/tags]

OK, lite orolig blev jag..

Jag har ganska länge haft en knöl i nacken på höger sida. Och visst har den blivit större?? Och visst har jag tänkt att eftersom risken för följdcancer är hyfsat stor efter min behandling av ögoncancerformen Retinoblastom som jag led av när jag var liten, borde uppsöka läkare. risken för godartade tumörer i samma område man en gång strålats i är ganska stor. Kallas visst ”bentumörer”, varför vet jag inte. Det är vanligt att dom sätter sig i närheten av det område man strålats men det är ingen garanti. kan dyka upp lite var som i kroppen. Känns ju kul…

Men jag har inte tagit mig för. Knölen har både blivit större och hårdare. Men nu när jag började känna fler runt omkring började det kännas aktuellt. Jag så lätt blir rädd för sånt kände mig faktiskt inte särskilt orolig. Ändå kändes det bra att träffa läkare torsdag före midsommar. Hon klämde och kände och på grund av min historik gjorde hon en akut remiss till Karolinska för provtagning. Ändå säger dom alltid ”men det är säkert ingen fara” :)

Jag fick tid väldigt fort och i måndags var jag på KS Huddinge och fick proverna tagna. Jag ”trivs” rätt bra på Huddinge, tre av fyra barn är födda där och man hittar hyfsat, elller rättare sagt kan systemet och ingen har någonsin klagat över ledarhunden. Provtagningen gick fort och gjorde inte särskilt ont. Dom tog prov ur den stora knölen och försökte även ta ur den lilla men jag tror inte det gick så bra. Men såklart, om den stora skulle visa sig vara ond så får man nog anta att dom små är det också.

Jag trodde jag skulle få kontakt med min gamla ångest igen men kände ingenting. Behövde inte ens använda min kunskap att tänka bort den. Och idag ringde husläkarinnan med goda besked. Det var bara fettknölar. fan, det är ju sådana där som Labradorer brukar få :)! Och nu känns det faktiskt bättre, trots att man har fettknölar som en hund. Jag kan välja om jag vill skönhetsoperera bort dom — även det som på hundar — men just nu får det i alla fall vara. Inte en sommar med stygn och grejer. Lite panik har jag av att sövas. Tänk om man aldrig vaknar mer! Men sådant söver dom nog inte för. Man får nog vara vaken med lokalbedövning och diskutera ränteläget, vädret såhär långt och smaken på midsommarspriten. Nä, det får vänta!

[tags]Ögon, Cancer, Tumör, Tumörer, Huddinge, Huddinge sjukhus, Karolinska sjukhuset, Karolinska[/tags]

Jag har fått ett stipendie!

Här om dagen kom ett brev från en fond där det stod att jag tilldelats ett stipendie för särskilda insatser för synskadade. Jag har med SmartList bidragit till synskadades möjligheter att kommunicera och så vidare.

Och visst blev jag glad! Jag startade Smartlist.Nu 1998. Då gick den första epost-listan ”Synskadade I Sverige” igång. Anledningen var att det dåvarande uppringda konferensnätverket FidoNet var på nedgång. I FidoNet drevs ett forum med samma namn som det var bra fart i och jag ville flytta det till det nya, coola internet =)

1999 registrerades smartlist.nu för att önskemålet om epostlistor hade växt och jag ville ha en samlad portal för alla listor. Det dög inte längre att köra det som en hobbypryl på mitt då varande jobb CanIT.

Sedan dess har antalet listor vuxit och är nu uppe i ett 80-tal listor för olika ämnen och med en bra bit över tusen medlemmar. I Somras startade jag och min kamrat en podcast som vi döpte till SmartTech Podcast. Ett ljudnyhetsbrev där vi skulle berätta om olika typer av tekniska nyheter och hjälpmedel. Och där av detta stipendie.

Och jag blev såkalrt glad. Det är nog min första ”vinst” och en rejäl hacka dessutom. Även om det är mycket epngar så motsvarar det på intet sätt det arbete framför allt jag lagt ner på projektet och allt har varit ideellt arbete.

På frågan om vad jag ska göra med pengarna? Jag har inte bestämt det än. En variant är att gå på krogen och belöna mig själv med en stor biff och en icke oansenlig mängd öl för att nån äntligen tycks märka det jag gör =) En annan variant är att faktiskt använda pengarna till att fortsätta utveckla Smartlist. En sån här tjänst kräver hårdvara i form av datorer och diskar, för att inte tala om bredband. Kanske kan båda dessa mänskliga och de mer tekniska behoven tillfredställas vilket vore det bästa =)!

Ett stort tack till fonden och de som nominerade mig! Det är en stor inspiration att någon tydligen märker och uppskattar det man gör, alldeles bortsett från pengarna.

[tags]FidoNet, Internet, Stipendie, Ideellt, Ideellt Arbete, Synskadade[/tags]

Inslag om SmartTech podcast

För drygt två månader sedan startade jag och en kompis en podcast. Vi döpte den till ”SmartTech Podcast” och den ska vara en svensk version av den amerikanska bLIND cOOL tECH som behandlar ny och gammal teknik och hjälpmedel för synskadade. Dels var det många som efterfrågade en dito på svenska och dessutom var det bara kul.

Nu redan två månader och ett få antal avsnitt senare har vi redan fått uppmärksamhet i taltidningarna. Tidningen På tal om Stockholm intervjuade mig om podcasten och det var roligt. Hoppas vi får många prenumeranter.

Äntligen fredag!

…och äntligen vår!

När man kan sitta på altanen, grilla, äta ute, ta ett glas rödvin, ha hög musik på och barnen leker på gräsmattan. Allt i från den minsta 1½-åringen som springer runt och sparkar på en hink med sin 6-åriga syster, till de större som leker med granntjejen. Då känns det verkligen att man flyttat till eget hus! Allt luktar nyklippt gräs och utslagen syrén och grillat kött. Någonstans spolar någon av möbler eller klipper gräset. Det är verkligen kanon skönt med helg efter en ganska jobbig vecka. Och nu ska jag passa på att njuta eftersom jag redan nu ser hur kalendern fylls av aktiviteter nästa vecka. Imorgon åker vi till mina föräldrars land och har det bra och blir bortskämda. Om vädret så tillåter tar vi med radiostyrda båten och racar lite :)

Fyllefloskler flyger och far :)!

Igår var jag och Joche på SRFs pubkväll efter jobbet. Bara en trappa upp och man var lite törstig :) Det var mycket pilsner igår, särskilt efter pubkvällens stängning och man fick för sig att gå ner till en krog på Götgatan för att ta en till.. Det är äkta orutin :)!

Men jag var inte tillräckligt full — om det nu spelat någon roll — när Grevens fru (eller om det är sambo) kommer fram och säger att ”du har en gammal vän där borta som gärna vill träffa dig”. Jag hamnade i ett kort bryderi. Man ska inte vara långsint, man ska ge människor en andra chans, vi kan alla ändra oss och allt det där. Men det som avgjorde var i tur och ordning dels att jag inte orkade, fanns ingen anledning att ödsla energi på det, dels hade han kunnat komma själv som den man han förr åtminstone gärna ville framstå som. men framför allt, om man ska bikta sig och försonas ska man åtminstone vara nykter. Annars kommer fylleflosklerna som ändå inte betyder ett skit.

Allt detta försökte jag framföra till denna fullkomligt oskyldiga och trevliga flicka som jag och min fru också tappade som vän av bara farten — på ett fint sätt. Det var tur att man var nykter haha. Och nej, han kom inte fram själv heller sen. Det tog verkligen slut den där gången i februari 2002.

[tags]Vänner[/tags]

Första december

Så var det då första december. Man kan inte tro det ute med 8 plusgrader och ingen snö.

Och oj vad tiden har gått fort! Idag har vi handlat nya adventsljusstakar och Maria och barnen pysslar för fullt och jag ska snart spika upp istappsslingor på barnens balkong så vår baksida också ser lite upplyst och trevlig ut. Men jag är uppriktigtledsen för att jag inte kan känna någon som helst glädje över att det snart är jul. Jag kan inte ens minnas att jag var sådär sprudlande glad och förväntansfull som våra barn är. Det har väl sina förklaringar.. Numera är jag mestglad att julen inte är lika ångestfylld som förr, inte så höga pretantioner och krav och ingen hysterisk julklappsnoja. Vår abarn får lagom mängd och vi ger varandra nåt enkelt. Men min julångest är så hårt rotad att jag inte ens kankomma på att en god parfym kan vara en bra julklapp när det närmar sig. Jag får helt stiltje i huvet och då blir det bara värre.

Vintertrött

Så är vår väntade, men inte särskilt efterlängtade Stockholmsvinter här…

Min fru påpekade att hon inte kunde påminna sig att jag tyckt att snön som kom förra veckan var rätt okej så länge hon kunde minnas. Men det kändes ganska bra, några minusgrader, lagom med snö, plogningen funkade och solen sken på det där vintriga viset. Stora båten konserverad i god tid och lilla båten på plats i varmgarage. Alla sådana där årliga orosmoment som bara ger än ångest och stress var undanstökade i god tid i år för en gångs skull. Man fick skotta sin egen garageuppfart och känna sig lite duktig, barnen lekte med spark och snowracer.. Men sen kom det… Slask, smuts och råkallt mörker.. Vi kurerar det med mycket tända ljus, varmt och gott inne. Vi väntar på vår nyinköpta öppna spis som borde komma denna veckan men den där känslan av att vintern nog kan bli rätt OK smälte bort i takt med den snö som fallit och jag känner mig ungefär lika seg och smutsig inuti som de saltdränkta vägarna.. Måtte det bara bli en lugn och harmonisk och stress- och kravfri jul. Men det är väl inte så troligt eftersom man redan har tankar på hur fan pengarna ska räcka över julen som inte är någon billig högtid direkt och vad för saker man ska köpa till barnen som både är hyfsat vättigt och samtidigt billigt och som dom blir glada för =) Låter som en omöjlig ekvation.

Clas Ohlson i Haninge centrum!!

Äntligen blir Haninge centrum något att gå till!

Detta urtråkiga centrum, kantat med klädaffärer! Expert-butiken är väl det ända som varit något att ha. Ett tag hade vi John Wall här men dom var så dyra så dom konkade. Nu öppnar äntligen Clas Ohlson här och jag slipper åka till farsta för misnta skruv. Vi har såklart varit där idag och tittat och jag är SÅÅ lycklig!!!

[tags]Clas Ohlson, Haninge Centrum[/tags]

Läkarbesök med värkande revben

För uttrycka sig milt, satan i gatan va ont det gör!! Förra veckan var ju jag och Mange ute på äventyr (läs här) och i min iver att fixa ved till vår lägereld ramlade jag och hamnade över en sten med bröstkorgen. Sedan dess har jag inte kunnat röra mig och det har bara blivit värre. Mot slutet inte ens kunnat ta mig ur sängen utan stor ansträngning.

Så jag gick mot mina principer till farbror — eller fru doktorn som det var i det här fallet, mest för att se om något var brutet. Nu tror jag ju inte man gör något åt brutna revben men man kunde kanske få någon fet värkmedicin som gör det uthärdligt. Och det fick man :-). Inget brutet, bara en spricka och jag fick några stabila tabletter som det var ransonering på. Har provat nu och det känns som en dröm att kunna röra sig igen.

Kort sagt, fan va klantig man är!

[tags]Läkarbesök, Revben[/tags]

Öppenpsyk ringde

Jaha, idag ringde en läkare från öppenpsyk och pratade med mig. Han hade min remiss på bordet från kuratorn som jag träffade senast i mitten av februari. Jag blev lite tagen på sängen eftersom jag inte alls trott att jag skulle få någon plats, i alla fall inte det här årtiondet..

Men de hade en prövningsgrupp som skulle prioritera alla ansökningar och han frågade och jag försökte svara så gott jag kunde. Att det börjat med upplevda hjärtbesvär som vårdtermen tydligen lyder när man simulerar och :-) och att det fanns önskemål om fortsatt samtalsterapi.

Han frågade bland annat om jag bar på självmordstankar. Hehe, jag tog först inte frågan på allvar och tänkte ok, nu ryker chansen bara för att jag är rädd för att dö och vill leva. Men jag svarade sannngsenligt att nej, jag är paniskt rädd för att dö ung och för tidigt — över huvud taget faktiskt skiträdd för döden när den än inträffar, och att det var lite av problemet. Jag ville bli bra igen så jag kunde ge mina barn en lite mer glad och åter igen utåtriktad far.

När vi avslutade samtalet lät det som att jag sagt något fel eller att jag inte var tillräckligt illa där ann. Jag känner förståelse för det. Vi är många som lider och jag, har ändå någon sorts fotfäste, ibland…

Jag stod kvar länge på balkongen efter samtalet och tänkte. Nu var det nog en stund sedan jag kände av en rejäl panikattack eftersom jag känner mig rätt OK. Och när jag känner mig OK har jag svårt att minnas själv hur det känns, svårt att få fram tankarna och rädslan. Men det kanske inte är något konstigt egentligen. Det kanske är ett försvar, att jag känner mig frisk som en nötkärna emellanåt.

Men har jag förmånen att få en plats hos en psykolog ska jag givetvis ta chansen att fortsätta eftersom det inte är helt bra än. Arbetssituationen har ju förändats kan man lugnt säga och där känner jag bara lycka och gränslös glädje. Men såren tar väl tid på sig att läka och det som går fort att riva sönder, tar lång tid att laga. Och jag började rivas sönder för länge, länge sedan. Långt innan någon vantrivsel på en avdelning på ett IT-bolag. Det gjorde bara det värre och utlöste. Och som kuratorn sa, jag har nyligen fyllt 30 och livet går in i en ny fas. Känns löjligt att just 30 skulle vara så ”magiskt”, men det kanske är så.

[tags]Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag[/tags]

SPS-träff på Svejk

Jag bestämde träff med Miraa på Soldaten Svejk på Östgötagatan. Vi sågs på träffen på Bavaria och bestämde senare att ses igen själva och ta en öl i lugn och ro. Roligt var med henne att hon direkt lärde sig skriva punktskrift och hon fick en reglett av mig som man förhand använder för att skriva punkt. Det kruxiga med den var att man dessutom skriver punkt spegelvänt och baklänges för att det sedan ska bli rätt när man vänder på papret. Så det var jag grymt imponnerad av!

Där satt vi i alla fall och pratade skit mellan himmel och gjord och drack god tjeckisk pilsner. Men det dröjde inte så länge innan vi fick sällskap av WI som hämtade oss och körde oss hem till K i Solna har jag för mig. Där fick Teo faktiskt ligga i hallen medans vi drack té, pratade skit och någon spelade gitarr och K spelade piano. Dessutom loggade vi in på chatten och pratade med andra som inte var med. En trevligare och roligare och mer avspänd träff än den på Bavaria vilket väl kanske är ytterst naturligt.

Sent på kvällen fick jag skjuts in till stan och tog en cab hem.

[tags]Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag[/tags]

Fikat med Sussie del II

Idag har jag och Sussie varit på stan och fikat, eller rättare sagt försökt fika men det gick inte så bra. åtminstone inte till en början.

Vi träffades efter jobbet på Gamla stans tunnelbanestation för att ta en kort vandring till något av fiken i kvarteren. Säkert 10–15 caféer senare hamnade vi i en rökig källarlokal där vi till slut kunde dricka kaffe. På alla ställen vi försökte besöka av typen fik, blev vi utslängda på grund av hunden. Minns nu inte vilket ställe det var, men ett av dem stod någon som nog var ägaren i helt andra änden av lokalen, säkert 15 meter bort och skrek ”TA UT HUNDEN, TA UT HUNDEN!” och vägrade prata med mig, vägrade titta på det papper som visar att han får släppa in ledarhundar och servicehundar för Livsmedelsverket. Men han hade en bardisk och för säkerhets skull även en stol mellan oss och sig själv. Helt tokig!

Det håller verkligen på att gå åt helvete för oss med ledarhund i det här landet. Synskadades Riksförbund och Sveriges Ledarhundsförare SLHF är två klubbar för inbördes beundran som båda mer verkar emot än för våra intressen. Och Synskadades Riksförbund är en skyddad verkstad där folk verkar föredra att åka färdtjänst resten av sina jädra liv.. det är så tragiskt..

[tags]Hund, Hundar, Ledarhund, Ledarhundar, SRF, Synskadades Riksförbund, SLHF, Synskada, Synskadade, Café, Bar, Restaurang, Restauranger[/tags]

SPS-träff på Bavaria

Jag har varit ganska aktiv åtminstone läsare på SPS – Stödsajten för drabbade av Panikångest och Social fobi-sajten, både i deras forum och IRC chat. Har hittat många chat och mejlvänner som jag haft stor glädje och nytta av och jag hoppas det varit ömsesidigt och att åtminstone några förblir vänner för lång tid. Livet, låter lite för stort.

Men träffen kändes lite konstig. Vi träffades på restaurrang Bavaria som låg i ett litet krypin typ mitt på Götgatan. Teo fick nätt och jämt komma med in men till slut gick det. Men många av dem hade social fobi tror jag vilket ju gör en träff lite skum. Jag satt mest och lyssnade in, några kände varandra väl och pratade såklart med varandra men det var nog inte så lätt för mig som ny i gänget IRL att komma med. Men några pratade jag med som jag pratat med live. MI, Miraa, AK och WI pratade jag nog mest med.

Det blev bara en öl på det stället. Personalen var svår att få tag i och jag ville inte fråga någon om vägen till toan vilket jag skulle behöva om jag hinkade mer pilsner ;) Ett genant litet problem jag alltid lider av på nya hak :) På något vis kändes det som om kontakten med de flesta funkar bäst på chatten. Något som säkert beror lika mycket på mig som andra. Men några träffar jag gärna igen.

[tags]Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag[/tags]

Problem på sjön

Igår var vi ute på sjön med Egge och Karin och vi åkte upp mot Muskö och Ornö. När vi la till i en vik för att fika fick vi andras tampar i propellern. något skit som låg på botten som virvlade upp. När vi kämpade med att få loss dem, gled vi in på grunt vatten. Där fastnade lera i insuget så att vi fick problem med kylningen. Hem från Ornö fick vi dras av bogserbåt för att det aldrig skulle gått att ta sig hem för egen maskin under rimlig tid.

Jag hajar ju att det var en jävligt stressande situation och jag ser sambandet. Men där ute på Ornö, när vi tog en prommenad för att vänta på bogserhjälpen, fick jag jordens jävla hjärtklappning.. :( Det var hela köret med hättningar, stickningar, hög puls och yrsel och jag var skitskraj.

Jag försökte jobba bort det med positiva tankar och vi satt ju inte i sjön. Vi låg ju trygt och lugnt vid en brygga och det var vackert väder och alla var glada trots att det alltid tycks gå åt helvete på något vis när vi är på sjön.. Men det var inte riktigt tillräckligt för mig.

På vägen hem kändes det bättre även om jag såklart var ledsen för att det gått som det gått. Lite stolt kan jag ändå känna mig, som för en gångs skulls åg sambandet. Det tror jag inte jag gjort så tydligt tidigare. Även om reaktionerna i kroppen kom när allt var lugnt och under kontroll så förstod jag varför.

[tags]Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag[/tags]

Besök av Magnus

Igår var det dags för Maria att åka in med Denise till Astrid Lindgrens barnsjukhus för en ny cellgiftsbehandling. Jag var tvungen att vara hemma med Jesper och Emilia. Moster Jenny var här och passade dem och gick på MCDonalds medan jag var hos kuratorn.

På kvällen igår kom Magnus med ett ton kött och en påse pilsner och vi grillade, drack öl och pratade om livet. barnen somnade bra och det var riktigt gott att ha honom här! Både för att han är han och för att han faktiskt är min första riktiga vän sedan jag flyttade till Stockholm som 15-åring. eller kanske man ska säga vän i skolan vilket nog är mer rättvisande. Jag gick halva högstadiet här och lyckades aldrig få några riktiga vänner. Flera försökte nog men som jag av outgrundliga skäl nog stötte ifrån mig.

I gymnasiet flyttade Magnus hit från Göteborg och åtminstone jag kände det som om vi fann varandra direkt. Mycket hade ändrats i mitt liv och jag var nog på många sätt lättare att vara vän med i gymnasiet. Innan dess hade jag en förmåga att såra de som ville vara mina vänner, som någon sorts jävla preventiv grej så att ingen skulle hinna såra mig. Sjukt såhär efteråt men det var så jag var van.

Idag skulle han jobba och jag kunde vara lite bakis ifred :) Maria och Denise kom hem vid 11-tiden.

Fikat med Sussie

Idag har jag varit på stan och fikat med min gamla väninna Sussie. Det var ungefär två år sedan vi sågs, när Farris dog. Det var hon som hittade tumören i hans mun och jag tror inte hon är så glad för det.

Idag fikade vi på Solvillan invid Tranebergsbron, ett trevligt ställe med båtar och Mälaren alldeles inpå. Det är en konstig och härlig stad vi bor i!

Vi pratade om livet och allt som hänt sedan vi senast sågs. Hon har separerat från sin kille hon levt med i många år, träffat en ny och jobbar och verkade allmänt glad och harmonisk, det gläder mig mycket!

Det var skönt att prata med henne om panikångesten, hon med över 10 års erfarenhet av det och har tagit sig ur det, så frisk som en panikångestdrabbad nu kan bli. Hon slog hål på alla mina övertygelser om att det inte var ångest som river i kroppen utan döden som närmar sig. Det var både skönt och jobbigt på en gång! Pratade om så mycket som jag valt att sortera bort.

Idag på stan gick allt bra, inga bröstsmärtor eller något sådant. Men nu när jag kommit hem kommer det krypande och inatt är en jobbig natt och jag kan inte sova. Sussie sa att det blir så och jag har hört andra säga det också, att allt kommer när man slappnar av. Jag tycker att ångesten borde komma när man är mitt i det då det liksom borde komma. Men när man kommer hem och allt lugnat ner sig och allt jobbigt med folk och sådant är borta..

Byta avdelning!!!

För några dagar sedan blev det klart, att jag skulle få byta avdelning! Så glad så att jag gråter!

Jag har glömt hur länge jag varit på min nuvarande position men det är något år eller två. Men enda sedan min sjukskrivning har jag mest suttit av tiden. På sätt och vis har det varit ganska lugnt och helande. Inga krav och inget tempo. Men heller inget direkt vättigt att göra. Första veckorna efter sjukskrivningen var det ganska skönt att bara surfa, chatta och mejla och komma och gå lite som man ville. Men sådant blir ju trist i längden. Men jag upptäckte att det återigen kändes ok att gå till jobbet och det var skönt att istta där och fikapauserna kändes som förr igen.

Nu är jag tillbaka på domänhanteringen och DNS-driften. Det kan jag på mina fem fingrar. Kanske inte så jätteutvecklande men det är inte heller meningen just nu. Nu vill jag börja jobba, göra något som jag känner att jag är bra på och där jag och min kompetens behövs. Och så är det sommar!!

Och dessutom har jag fått tid hos en kurator som blir en mer långvarig samtalsterapi. Börjar om några veckor. Det var min husläkare som remitterade mig och först såg det ut som om det var års väntetid vilket man sa mig i början. Kändes rätt hopplöst då, som om jag aldrig skulle få hjälp.

[tags]Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag[/tags]

Återbesök hos psykologen

Nä, det gick inte den här gången heller och jag blev mest irriterad — mest på mig själv. Dessutom mår jag oförskämt bra just nu för det verkar som om jag ska få byta avdelning tillbaka till min ursprungliga grupp ganska så snart. Det känns som en enorm men bedräglig lättnad. Jag tror inte det räcker med bara det, det har gått så långt..

[tags]Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag[/tags]

Återbesök hos företagshälsovården

Idag har jag varit på återbesök hos företagshälsovården efter mitt långtids-EKG. Det var dom som remitterade mig dit.

Och som min läkare sa var resultatet väntat, allt såg helt OK ut. Aningens högt blodtryck men inget man behövde bry sig om och kunde mycket väl vara bundet till situationen. Sedan pratade vi 30-årskris — det sas inte riktigt rakt ut men det var ändå det det handlade om :-). Sedan pratade vi på allvar igenom situationen på jobbet och jag har lovat att ta tag i det, kontakta personalchef, blanda in alla och försöka få byta avdelning. Jag vet ju vad jag vill och egentligen vet jag vari felet är. jag befinner mig på en avdelning där jag inte hänger med och inte har full teknisk koll och en chef som nog trots avståndet har insett det men ändå vill jävlas. Åtminstone känns det så. Att byta avdelning eller byta företag.

När jag gick därifrån idag kändes det faktiskt riktigt bra. Lite kan jag känna smärtan i bröstet när jag är på jobbet och tänker på jobbet. När jag krälar omkring på båten eller gör annat roligt känner jag ingenting. Jag kan springa och gå fort och långt utan minsta problem. Ändå gråter jag om nätterna när pulsen stiger och jag tror jag ska dö, när det ekar i huvudet och bultar i öronen, sticker i händerna. Jag spenderar så mycket vakna nätter och försöker fördria dom med böcker. Känner mig helt slut och undrar hur jag ska orka.

[tags]Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag[/tags]