Kategori: Cykling

Idag är jag här igen, på akuten alltså. Inte för att det direkt hänt något nytt. Efter mitt besök på Lättakuten i söndags kändes det rätt OK. Jag menar, det gjorde ont och allt det där men allt såg ju bra ut.

Kanske borde jag hållit mig lite lugnare, till och med varit hemma lite från jobbet även om det var mig fullkomligt främmande för lite nyckelbensskador ;) Men jag borde framför allt inte åkt kommunalt hem för att valla den understimulerade hunden. På väg hem mötte vi en annan hund och min gjorde ett riktigt ryck och då knakade det till första gången i högerarmen som jag höll kopplet i. Hemma skulle vi göra ett besök i Teliabutiken för ett försäkringsärende och då lät jag hunden arbeta i vårt centrum. Ovanför en trappa fick hon syn på en familjemedlem och rundade en pelare alldeles för snävt och jag gick in i den rakt med min skadade axel. Då trodde jag att jag skulle svimma av smärtan och var tvungen att ta stöd mot väggen en stund för att andas.

Väl hemma igen i fåtöljen hoppar samma ivriga hund upp på armstödet som hon brukar, och också som hon brukar, slår hon med framtassen på mig för att få uppmärksamhet och givetvis träffar det samma ställe igen!

Smällen i pelaren var inte särskilt hård, inget borde ha gått sönder men jävlar vad ont det gjorde… Under natten knastrade och knakade det i axeln och på morgonen var värken molande. Jag tog mig till jobbet och där beslutade jag att trots kostnader och tid, ändå kolla axeln en gång till så inget gått sönder. Det kändes helt klart annorlunda. Förutom att det ”knakade och knastrade” så var det en helt annan typ av spänning i skelettet vid vissa rörelser.

Så jag avbokade mina elever och åkte till akuten, ”hej igen” liksom :) Lite pinsamt och jag kände mig shåpig :) Men det var inga problem att bli förstådd och trodd. Den här gången fick jag ett sjukhusband runt armen direkt vid inskrivningen i akutdisken och ledsagad över till Ortopedakuten. Varför jag inte hamnade här i söndags vet jag inte, men kanske hade de inte öppet.

Nu fick jag till och med ett rum och rena lakan, men valde en simpel stol :) Började undra om jag skulle bli inlagd på kuppen :) En sköterska kom och tog blodtryck och snart kom en läkare. Jag berättade vad som hänt, att jag helt enkelt var orolig att något gått fel och han tyckte det var en bra idé att kolla upp.

För andra gången inom ett par dagar satt jag i väntrummet utanför röntgen och en av sköterskorna var dessutom samma som i söndags. Är du här igen? En ytterst relevant fråga :)

Men nu har svaren kommit. Allt ser bra ut, benet har samma frakturer och ligger fortfarande på plats. Så klart kan man inte se om jag slagit upp något som kanske börjat läka lite men det är väl inte orimligt. Å andra sidan, att slå sig på ett redan trasigt ställe är aldrig roligt :) Jag var ändå fullt nöjd med svaret. Att detta gör ont har jag inte några problem att förstå och det kan jag leva med.

Idag, när jag träffat en riktig specialist fick jag lite tydligare svar. Ett ben tar 6 veckor att läka helt men smärtan och ”knakandet” borde försvinna inom tre veckor. Men specialisten var lite mer fundersam till mina båda turer runt Vättern i juni än vad akutläkaren i söndags var och det gör mig lite orolig och ledsen. Så pass ledsen att jag inte har någon lust att tänka på konsekvenserna just nu… Det är en hel del jag satsat och sett fram emot de närmaste veckorna som inte kommer bli som jag tänkt mig och därtill ekonomisk förlust. Det är nog bara en av tre tävlingar jag anmält mig till som har en giltig försäkring, men det får jag kolla upp sen.

Idag väljer jag att åka hem istället för tillbaka till jobbet. Det blir ytterligare minus i kassan som jag egentligen inte har råd med. Men ibland kan det vara bra att tänka på sig själv. Jag tror jag ska tänka på mig själv så pass mycket att jag nog ska vara hemma i flera dagar och läka lite istället för att röra mig allt för mycket.

Det är lite knepigt det här när man inte ser. Det är så lätt att stöta i något, en stol, ett bord, ett hörn, en öppen dörr eller kanske tvärstanna för något man stöter i med vita käppen som man som seende kan undvika på långt håll. Alla dessa små ryck skär som knivar i axeln och jag insåg igår och idag hur många sådana små minitörnar som sker i vardagen. Inte ens märkbara i vanliga fall men nu… Det gör väl också att jag bör unna mig detta för en gångs skull. Min sjukfrånvaro under mina 20 år i arbetslivet är nog mindre än de 10 pappadagarna man får när man får barn :) Jag går ofta till jobbet, lite feber, lite halsont, en lättare förkylning eller magvärk, inte mycket har fått mig att stanna kvar i vila under åren. Ändå får jag dåligt samvete när jag avbokar mina klienter.

Vi får se hur länge jag kan hålla det dåliga samvetet stången. Nu har ändå karensdagen drabbat mig…

Andra bloggar om: Sjuk, Sjukhus, Huddinge Sjukhus, Nyckelben, Röntgen, Närakuten, Vårdcentral, Vårdcentralen, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Svenska Cykelförbundet, SCF, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion

Posted from .

Efter vurpan igår under SMACK-rundan 2014 så har jag nu spenderat eftermiddagen på Lättakuten på Huddinge Sjukhus. Det var inte alls så hemskt som man skulle kunna befara även om jag är tacksam att jag nyttjar vården rätt sällan.

De få gånger i livet jag verkligen sökt vård har jag undrat om någon egentligen ens vill ge vård. Vårdcentraler som inte går att ringa till annat än mellan 8–17 på vardagar, än mindre boka tid hos och de enda som verkar ta emot än på lite andra tider är akutmottagningarna på de stora sjukhusen. Igår när jag ringde för att nå min närakut hamnade jag hos Vårdguiden som sa att det var bättre att jag åkte till Huddinge eftersom min närakut inte hade röntgen på helgerna.

Så jag åkte hit. Trevligt bemötande och bra flyt, inte speciellt lång kö. Jag gillar spontant idén med en akutmottagning där man skriver in sig och en lättakut dit man blir skickad för mindre allvarliga och mindre brådskande skador.

Här behövde vi inte vänta så länge, kanske 40 minuter innan det blev min tur. En läkare konstaterade det jag redan anade, ett skadat nyckelben och jag blev remitterad till röntgen.

Långa korridorer och lite vilse först men hela sjukhuset i Huddinge har alltid ingivit trygghet och lugn och erfarenheten från tre förlossningar och lite andra små undersökningar har bara visat trevlig personal.

Så blev det även på röntgen och där var väntan inte heller särskilt lång. Röntgen-sköterskan och jag visade sig ha gemensamma bekanta och sådant är alltid roligt. Men att stå stilla inför en röntgen-kamera är inte lika kul som inför TV-kameror :)

Sedan bar det iväg tillbaka till lättakuten och väntrummet igen en kort stund innan läkaren fått svaren. Nyckelbenet hade gått av men låg rätt så ingen åtgärd krävdes. Vila och ingen träning i två veckor ordinerades tillsammans med smärtstillande och så var det besöket över, 600kr fattigare.

På vägen ut tänker jag att jag bör få ett läkarintyg för att kunna få tillbaka startavgiften för nästa helgs tävling Gran Fondo Stockholm på försäkringen. Då kommer ännu en av vårdens absurditeter, ett läkarintyg måste jag skaffa hos min lokala vårdcentral :) Jag måste alltså ändå söka dem, betala för ungefär samma undersökning och få ett intyg för att kunna få tillbaka startavgiften och totalt sett kanske gå +/-0, eller rättare sagt 600kr minus.

Men jag är inte bitter, det var bara ett brutet nyckelben och allt hade kunnat sluta mycket värre. Under fika hemma hos min pilot Patrick igår började vi fantisera om att vurpan lika gärna kunnat ske in i ett vägräcke med stup på andra sidan och inte ner i ett slätt fint dike med en mjuk grässlänt i lätt uppåtlut. I den farten hade någon av oss lika gärna kunnat bryta en arm och bli stilla mycket längre än 2 veckor.

Så nu är jag klar för idag och ändå ganska nöjd även om det känns lite onödigt att ha kört omkull. Jag förstår fortfarande inte riktigt varför det hände men grämelsen handlar inte alls om ett brutet nyckelben eller lite smärta, utan snarare om ett lopp jag sett fram emot länge som jag lär missa nästa lördag. Ännu en medalj och 15 nya träningsmil i benen, det stör mig. Jag älskar så känslan av ett stort startfält, många cyklister, vackert väder, några att ligga och köra med, andra att rycka lite med, det är en verklig tjusning!

Igår fick jag frågan av Patricks fru om jag inte blev rädd eller att det kändes otäckt att inte se när det bar iväg åt fel håll. Inget alls faktiskt. Jag var inte ens speciellt skärrad efteråt. Bara irriterad över smärtan och begränsningen den medförde. Inte heller lägger jag någon större skuld på min pilot än på mig själv. Det är spelets regler och något man ger sig in i frivilligt. Vi är båda duktiga cyklister och Patrick är en bra och stark pilot. Det var bara en olycka helt enkelt, säkert en kombination av värme, vätskebrist, trötthet och otur. Cyklar man kör man av ibland, det är hela grejen. Man kan analysera och försöka lära sig något och vi har just kört årets första lopp i sommarvärme. Jag tror det är hela grejen.

Nu ska jag hem och läka fort! Det är bara lite komplicerat att klä på och av sig när man är lite rörelsehindrad ;)

Andra bloggar om: Sjuk, Sjukhus, Huddinge Sjukhus, Nyckelben, Röntgen, Närakuten, Vårdcentral, Vårdcentralen, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Svenska Cykelförbundet, SCF, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion

Årets andra motionslopp var SMACK-rundan med start vid Märsta ishall. Banan var 60km eller 120km och jag och min pilot Patrick startade på långa banan.

Stockholm bjöd verkligen på strålande väder. 15 grader och sol redan vid starten kl09:00 och det gick att köra med korta ärmar och ben för första gången i år. Det kändes verkligen ljuvligt i hela kroppen! Det har inte kommit ut någon siffra om antalet startande än men det var väldigt många. Kön med sådana som registrerade sig på plats var betydligt längre än de som registrerat sig i förväg. Det vackra vädret lockade helt säkert väldigt många startande och vi som cyklar 120km en lördagsmorgon i ur och skur är en betydligt mindre grupp :)

Starten gick bra och vi kom iväg. Ett annat tandemekipage cyklade korta banan så de startade senare. Vi höll rätt hög fart, inställda på att detta skulle bli ett hårt träningspass inför Halvvättern som vi bestämt att köra under fem timmar. Vår startklunga lämnade vi ganska snabbt bakom oss och började jaga på gruppen framför som startat någon minut före oss. Vi hann också ikapp dem straxt efter 3 mil och lade oss med dem en stund.

Vi hade inte riktigt kollat upp vart depåerna fanns längs vägen och tyckte de 2 första låg lite väl nära varandra med bara 2 mils mellanrum. I den första depån tappade vi klungan vi hängt på.

Vädret var strålande men långa stunder hamnade vi själva i ingen mans land utan en cyklist inom synhåll. Men det var fina vägar och inte särskilt kuperat, eller så var det formen som var bra.

Vurpan

Jag och mina piloter har faktiskt varit helt förskonade från att köra omkull trots många hundra mil längs vägarna. Varje lopp vi kör är det alltid ett antal som ramlar av olika anledningar. Det kan vara trångt, grus på vägarna eller däck som går sönder.

När vi nästan kört 9 mil och just lämnat en klunga bakom oss hände det så. Vi låg ensamma på en rak landsväg och hade just passerat ett backkrön. Hastigheten var straxt över 30km per timme när något händer. Patrick reser sig för att vila rumpan, en manöver vi gjort många gånger och som han dessutom förvarnade om. Om jag samtidigt gör en rörelse eller positionsförflyttning vet jag inte riktigt, men plötsligt tappar vi bara balansen och glider ut i höger vägren och ner i diket. Plötsligt ligger vi ner i en grässlänt och världen snurrar ett kort ögonblick. Jag känner att vi landar mjukt, och lukten av gräs och tänker genast att vi hade tur. Därefter kommer smärtan i höger axel.

Lite vimmelkantig är jag när vi reser oss upp och känner då tydligt att något är fel i axeln. Min pilot känner ingenting som tur är vilket närmast är ett mirakel med tanke på med vilken hastighet vi vurpade i.

Vi monterar på en vattenflaska vi tappat, det bakre styret har vridit sig lite och främre höger bromshandtag hade fått sig en liten smäll och behövde vridas tillbaka. Dessutom hade främre kedjan hoppat av men i övrigt ingenting.

Klungan vi kört om för ett tag sedan passerar, förstår att vi vurpat och frågar om allt gått bra innan de passerar och fortsätter.

Vi är nog båda lite chockade över det inträffade när vi sitter upp igen och fortsätter färden. Men det går inte så bra längre. Minsta rörelse, minsta ansträngning skär som knivar i axeln och jag får belasta hela tyngden på vänster arm vilket snabbt gör att handen domnar. I backarna är det svårt att ta i och min pilot får jobba desto mer.

De sista tre milen blir faktiskt en viss plåga. Nöjet har liksom mist sin glans och nu handlar det bara om att komma i mål fortast möjligt. Vi passerar flera som vurpat i en backe med en skarp kurva och får senare höra att det är fler som kört av, så vi är verkligen inte ensamma.

Det är skönt att gå i mål även om vi får transportera oss en lång sträcka från mål till bilen.

När vi packar in cykel och byter om kommer ett kraftigt illamående över mig och jag förbereder mig på att kräkas mitt på bilparkeringen. Långa, djupa andetag och vatten gör att det till slut stabiliserar sig. Båda vi är matta och orkeslösa och börjar gå igenom vad vi druckit under loppets 4 timmar. Med tanke på värmen och ansträngningen så har vi druckit alldeles för lite, straxt under en liter så vätskebristen är tydlig. Jag borde verkligen veta bättre.

Jag är säkert ganska tagen av smärtan också. Jag tror att vurpan säkert kan bero på att vi båda började bli trötta och ouppmärksamma och kanske lite svaga av att ha druckit på tok för lite.

Vid mål finns servering av korv, saft och kaffe. Någon som har lite sjukvårdsansvar tittar på min axel och råder att jag bör åka in för att titta på det. Nyckelbenet är svullet och en misstänkt bulle mitt på syns tydligt. Vi fyller en påse med snö som kommer från ishallen för att kyla ner axeln lite. Så nu lastar vi oss i bilen för att köra hemåt. Kroppen känns klart bättre efter vätska och lite mat och vi har även kompletterat med lite läsk för att återställa och det gjorde susen.

Nu får jag se om det blir akuten på Huddinge idag eller imorgon. Axeln känns ändå ganska OK om jag inte rör mig allt för mycket, men undersöka är nog bra :)

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Svenska Cykelförbundet, SCF, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion

Posted from .

Podcast (videocast): Download | Embed

Idag var det åter dags för tävling i SMACK-serien och grenen tempo för paracyklister. Idag körde jag med MP som pilot. Vi har cyklat förr men detta var första tempotävlingen.

På väg upp var vädret ruggigt och det duggade och blåste, men alldeles inför start mojnade vinden och det sprack upp lite och det blev plötsligt OK att stå och vänta en stund inför start utan att frysa häcken av sig :)

Banan idag var 22,6km lång och gick uppe vid Skällsta och Håtuna i Bro norr om Stockholm. Banan var förhållandevis flack förutom en seg och lång backe. Det kändes bra i kroppen idag. Inga direkta tävlingsnerver som fick pulsen att skena redan på startlinjen och vi lyckades bra med uppvärmningen för kroppen kändes mjuk och varm.

Vi gick i mål på tiden 36:31 och fick därmed en snitthastighet på 37,16km/h enligt arrangörens tidtagningssystem. På min GPS blev tiden 7 sekunder längre och något lägre snitt men så brukar det vara. Och det är arrangörens tidtagning som räknas.

Efter målgången kändes det som om man kunnat trycka på lite till, men så är det ofta efteråt när man vet hur banan var. Jag gick inte i mål med kräkkänslor och då tog jag i för lite :)

Men jämfört med det första tempoloppet i höstas och de 2 andra nu i vår så känns det faktiskt skillnad. Visst, en flackare sträcka med mindre backar, men rent fysiskt kändes kroppen mer stabil och jämn. Nu kan det bara bli bättre!

Just det, hur kunde jag glömma… Jag kom tvåa i tandemklassen, spöad med blott 28 sekunder! Jag ska använda den förtreten i den fortsatta träningen :)

Ett stort tack till pilot Mattias ”MP” Pålsson.

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Märsta, Tävling, Tempo

Posted from Bro, Stockholm County, Sweden.

Imorgon är det dags för Skandisloppet 2014 i Uppsala. Jag, kör med Egge som pilot och Patrick kör med som singelcyklist.

Vi bestämde att utöka äventyret lite genom att cykla från Älvsjö i Stockholm till Uppsala redan idag för att övernatta hos Egges föräldrar. Vi har pratat om den här turen förut men det har inte blivit av. Nu har vi värmt upp med nästan 10 mil.

Turen gick bra. Vi lämnade Älvsjö straxt efter kl14 och cyklade genom stan, upp via Solna, Sollentuna, Upplandsväsby och vidare upp förbi Märsta mot Uppsala. Förutom några felkörningar i Sollentuna gick resan riktigt bra. Jag var extra förtjust att få cykla lite stadskörning som omväxling. Det kan låta lite fånigt, men jag har ganska många hundra mil landsväg i benen men har nästan aldrig cyklat i stan förutom under Sthlm Bike 2013. Stadskörning är helt annorlunda mot landsväg så klart. Det går inte så fort, många stopp på grund av rödljus och trafik, men det är liv och rörelse hela tiden.

Men när vi passerat Upplands Väsby blev det åter landsväg igen drygt 4 mil och då kan man öka farten igen. Vi tog en kort paus vid en busshållplats för att rasta oss och fylla på med lite energi och nådde fram till Uppsala runt kl18. Där stannade vi vid slottet och plockade upp våra nummerlappar för att slippa hålla på med det imorgon före start. Sedan körde vi den sista dryga milen upp till Egges föräldrarhem.

Kvällen slutade med mat och fika och nu ska vi titta på Let’s Dance innan vi kryper i säng för att vara utvilade inför morgondagen.

Märkligt nog har jag känt mig nervös hela dagen idag. Lite som vanligt inför större händelser, men också för att det ändå är ett ganska långt lopp imorgon, 167km och det är svårt att veta så här i förväg hur det kommer kännas, om jag och de andra kommer orka och inte minst vädret som inte ser så ljust ut just nu. 17 mil i sol och 20 grader är oftast inga problem, men kyla och regn som det lutar åt imorgon sätter inte bara den fysiska prestationen på prov, utan även den mentala delen.

Vi får ändå hoppas på uppehåll och det ser ut att bli minimalt med vindar hela dagen.

Dagens cykling kan man se här.

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Svenska Cykelförbundet, SCF, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Skandisloppet, Uppsala

Posted from .

Ibland älskar jag min hyresvärd :) Jag har äntligen fått ett riktigt förråd i fastigheten där vi bor! Givetvis har vi alla vanliga källarförråd men jag har velat ha ett riktigt förrådsrum för att förvara mina dyra cyklar.

Och som om turen är på min sida, har ett av totalt två förråd äntligen blivit lediga. I markplan, nära utgång, med riktig säkerhetsdörr, dubbla lås, 8 kvadratmeter med diskho, till och med ett kylskåp.

Det här blir helt perfekt för mig. Här kan jag förvara cyklarna, jag kan ha lite verktyg och jag kan skölja och göra rent på ett annat sätt som inte är så lätt i en lägenhet. Och familjen som är så trötta på cyklar, cykelställ för bil, slangar och däck, slipper ha det inne i lägenheten.

Nu skulle jag bara behöva ett litet bord att meka på och så småning om även ställ för att slippa luta cyklarna mot väggarna eller varandra.

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Svenska Cykelförbundet, SCF, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion

Idag var det tävlingsdags igen i säsongens andra paracykel cup i grenen tempo. Pilot för dagen var Patrick som bara kört som pilot en gång tidigare och då inomhus. Idag var det vår premiär ute och det gick jättebra :)

Banan för dagen var lite längre, 22,6km och ganska kuperad. Däremot var vädret helt OK, lagom varmt och inte speciellt mycket vind. Ändå är aprilkvällar klart mer ruggigare än senare på säsongen :)

Grenen tempo går — som namnet antyder, ut på att köra full fart så mycket man orkar och lite kortare sträckor. När man är ganska ovan vid den typen av tävling, är det svåraste tycker jag att veta hur man ska värma upp och sedan fördela krafterna under körningen. Idag hade vi ingen speciell taktik annat än att försöka att inte ta ut sig alldeles i början :)

Dagens tid blev 37:18 enligt min egen mätning, 35,65km/h i genomsnittlig hastighet och 57,5km/h i maxhastighet. Jag får se om det stämmer överens med tidtagningen. Förra gången diffade värdena lite men bara till min fördel och gav något högre snitthastighet än vad min GPS visade. Även om jag borde vara nöjd så ska jag prestera bättre framöver.

Dagens tur kan man titta på här.

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Märsta, Tävling, Tempo

Posted from .

Idag inledde jag mitt nya försök att få tag i flera duktiga cyklister som skulle kunna tänka sig bli tandempiloter för träning eller tävling.

I fredags tog vi ett foto och idag blev det en liten affisch med bilden och en kortare text. Jag frågade i receptionen i Huddingehallen om jag fick sätta upp den på deras anslagstavla och det var helt OK och jag fick även sätta upp den på dörren till spinningsalen som en mer riktad insats :)

Nästa steg blir att passera Farstahallen samt Torvalla idrottshall som ligger nära där jag bor och fråga om det går bra att sätta upp även där.

Ger inte detta resultat vet jag inte vad som skulle fungera :)

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Spinning, Huddinge, Huddingehallen

Posted from .

Den ständiga jakten på fler tandempiloter för träning och tävling pågår för fullt. Jag kan inte säga att det gått så där jättebra hittills, men skam den som ger sig :)

Här om veckan tog en kompis och till lika en av mina piloter Patrick initiativet att starta ett evenemang på Facebook för en prova på-aktivitet för tandempiloter. Dit bjöd vi in vänner och bekanta, annonserade på cykelsidor och cykelforum. Vi kände att det var många som sa att det verkade svårt, läskigt och otäckt och ett tungt ansvar. Vi ville då att sådana som ändå kanske var sugna och nyfikna skulle få komma och prova hur det är, träffa mig och några av mina piloter, prata cykling och fika. Förhoppningsvis skulle det ge någon respons. Så idag ägde evenemanget rum vid kafét Fru Marias Bak i Älvsjö.

12 stycken hade anmält att de skulle komma och 4 preliminära. Vi tog dit både min racercykel och min mer vardagliga touringcykel. Patrick som inte är blyg och mer ”säljartypen” än vi andra, pratade direkt med folk som verkade intresserade inne på kafét vilket bara det resulterade i en provtur.

Av de anmälda var det 3 som kom. Ett par var nog mest intresserade av att prova en modernare cykel för egen del men det är också viktigt och roligt och även om det inte kanske ger mig någon pilot i just det fallet, så sprider det annat positivt.

Dagen slutade alltså ganska tunt med besökare men resulterade ändå i en tänkbar pilot. En aktiv cyklist som hörsammat Patricks och Thomas rop på Twitter och kommit för att prova. Vi kommer helt säkert cykla ihop ganska snart.

Patrick frågade idag om jag var besviken över resultatet, men det är jag faktiskt inte. Hade det blivit ingen utdelning, hade det ändå varit roligt och viktigt att synas. Nu nu när det gav en av 3 potentiella piloter var det värt precis allt och ett helt lyckat evenemang. Framför allt är jag så otroligt glad för att mina vänner engagerar sig så helhjärtat.

Sedan måste sådana här evenemang börja någonstans. Träffar man 3 sprider det sig till 9, som blir 25 och som kanske blir hur många som helst. Man måste börja någonstans. De man träffar kanske pratar med sina vänner som blir intresserade och nyfikna. Det kan ge följdeffekter som man inte vet i förväg.

Vill man fortsätta kan man kanske få utrymme på andra större evenemang där man når många i rätt målgrupp.

Så nu packar vi ihop här, lite frusna och stela. Sådant avhjälps lätt med en kopp kaffe till :)

Tack alla som varit delaktiga, först och främst initiativtagaren Patrick, min andra pilot Thomas, båda vänner och föredetta kollegor. Tack till våra fruar Maria, Patrizia och Karin, våra glada barn som lekte omkring oss och tack till er som kom!

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion

Posted from .

Idag får jag hjälp av några kollegor under den lugnare delen av eftermiddagen att fotografera mig med min cykel utomhus. Tanken är att göra en liten affisch som jag kan försöka få uppsatt i några sporthallar för att få tag i flera piloter att träna med. Jag har provat flera vägar på internet, självklart på Facebook, både privat, vänner som delat och även via min officiella Facebook-sida Mot Alla Odds Jocke där jag snart har 2000 följare. Jag har annonserat på flera cykelforum och via Twitter samt via Cykelförbundets paracykelgrens utskickslista men resultatet har varit väldigt tunt.

Nu provar jag och mina mest engagerade vänner och till lika piloter Thomas och Patrick den gamla traditionella analoga metoden, genom att prata med folk man träffar på olika cykelevents. På söndag har Patrick även bjudit in till en aktivitet i Älvsjö söder om Stockholm för att sådana som är osäkra och inte riktigt vågar, ska få prova på under lugna former, träffa mig och mina piloter och prata cykling och på så vis förhoppningsvis hitta någon mer och nu detta då med en liten affisch. Jag kommer att fråga de närmaste sporthallarna om jag får sätta upp den hos dem och jag tror det är en väldigt välriktad grej att göra så.

Det finns gott om duktiga och hängivna cyklister där ute men det är otroligt svårt att hitta folk med tiden och viljan.

Så idag tar vi lite bilder och jag knåpar på en liten kortfattad men beskrivande text och sedan skriver vi ut det på färgskrivare. Det ska bli spännande att se om det ger något.

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion

Posted from .

Nu har jag försökt göra vår gamla Canondale Touring lite tuffare. Pakethållare var bra de åren vi hade minstingen i barnstol. Nu är minstingen större och tar sig fram på egen cykel. Stänkskärmarna är förvisso bra om man vill cykla i sämre väder utan att bli smutsig från topp till tå, men det är inte lika tufft :)

Så idag åkte dessa tillbehör av och därmed minst 1kg i viktförtjänst. Däcken som sitter på idag är säkert 40–45mm tjocka, men ska bytas ut mot 28mm för att ge ett lite häftigare intryck. Då kan det bli en riktig citybike av den känns det som.

Pedalerna byts ut mot sådana som både fungerar som vanliga pedaler och SPD som man kan klicka fast cykelskor i. Kassetten, dvs de bakre växlarna ska bytas ut mot en med lite högre utväxling och åtminstone någon av klingorna i främre växeln ska också bytas mot lite högre utväxling.

Trots att denna såldes som en långfärdscykel för landsväg, har utväxlingen varit densamma som för mountainbikes, dvs lägre utväxling som passar sig bättre i tuffare terräng. Med denna utväxling kan man trampa som en galen och ändå bara uppnå en hastighet på 35–40km/h i medvind och hemlängtan :)

Med ganska små medel kan man få en lite roligare cykelupplevelse. Denna cykel kommer ändå inte användas i tävling eller motionslopp annat än då jag cyklar med piloter som är för korta för ramstorleken på min racer.

Det ska bli kul att testa när allt är klart :)

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion

Nu är säsongspremiären 2014 avklarad och under allra bästa förhållanden. Cykelåret 2014 är igång på riktigt och kalendern är fullspäckad med träningar, motionslopp, tävlingar och några övriga cykelhändelser.

Jag har valt att skapa en egen cykelsida att samla allt på och under den finns även kalendern som visar alla händelser där jag kommer att förekomma. På cykelsidan kommer förhoppningsvis ett bildgalleri också så småningom.

Våren ser helt galet full ut, med tre stora motionslopp i maj, 3 i juni och 2 i september. Till alla stora lopp är det löst med piloter men helst ska jag kunna träna där emellan också lite mer än hemma på trainern. Så jakten på fler sugna piloter pågår hela tiden.

Vid gårdagens premiär kändes det ändå riktigt bra och att vinterns inomhusträning på trainern och med spinning och löpning, ändå givit bra resultat. Men mer träning behövs då alla kommande lopp är riktigt långa sträckor, toppade av Vätternrundan i juni på 30 mil.

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, SCF, Svenska Cykelförbundet, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Tränin, Tävling, Motionsloppg