Kategori: Tillgänglighet

Min glädje från ledarhundens dag i onsdags har redan hunnit grumlats på grund av ett uttalande av ledarhundsverksamhetens chef Eva Björk man nu kan läsa på Synskadades Riksförbunds presssida.

I intervjun säger Eva:

”- En lösning vore om restaurangen var avdelad i en hundzon och i en hundfri zon, säger Eva Björk ansvarig verksamhetsledare på Synskadades Riksförbund och matte till ledarhunden Max.”

Först och främst frågar jag mig vad meningen med denna hundzon och hundfria zon skulle vara? Det nämner man inte, men antagligen är det åter igen argumenten om allergi som ligger i bakgrunden. Här finns ju redan en överenskommelse mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet som säger att risken för ett möte med en högst eventuell pälsdjursallergiker inte ska användas som argument. Där till finns forskning som visar att möte mellan en ledarhundsförare och en pälsdjursallergiker som dessutom är allergisk mot just hund inte är något verkligt problem (se uttalande av överläkare Magnus Wikman vid Sachsska barnsjukhuset på Södersjukhuset i det öppna brevet från Sveriges Ledarhundsförare till Synskadades Riksförbund).

Dessutom finns medgivande från Livsmedelsverket som säger att det är OK att medföra ledar-, service- eller signalhund i serveringslokaler eller där man saluför livsmedel, så åtminstone Livsmedelsverket måste anse att inte heller hygienaspekten är något problem (medgivandet finns i tidigare inlägg i den här serien.)

Det finns lite drygt 300 ledarhundsekipage i Sverige, en siffra som är ganska konstant och av dessa finns ett 50-tal i Stockholms-området.

Om vi bara tar Stockholm som exempel, lär här finnas ca 4500 restauranger av varierande slag. Exakt hur många av de restaurangerna kommer att få ett besök av en ledarhundsförare regelbundet? Och min fråga till Synskadades riksförbund är, exakt hur många av dessa restauranger tror de kommer anse att det är värt besväret och kostnaden att dela in sin restaurang i två avdelningar i mån av att det ens är möjligt?

När man gör ett sådant uttalande, ignorerar man totalt överläkare Magnus Wikmans kompetens. Skulle man fråga honom skulle han antagligen säga att en delning av en mindre restaurang knappast skulle göra från eller till. Därtill skulle han påpeka — som han ju gör i uttalandet i det öppna brevet — att gästerna själva redan är så kontaminerade av egna pälsdjur att de utgör ett lika stort eller större problem.

Skulle vi få en sådan lösning skulle var enda restaurang säga att tyvärr, vi har ingen hundzon så ni får tyvärr inte komma in. För jag antar att Synskadades Riksförbund inte samtidigt lobbar för en lag som tvingar alla restauranger att ha en sådan zon? Man vill ju inte ens få det inskrivet i lag att diskriminering av ledarhundsekipage är förbjudet!

Jag tycker att man bör fundera över sin roll i det här. Uttalandet kommer från en som själv är ledarhundsförare liksom flera andra i förbundet. Uttalandet uppfattas som mycket märkligt bland seende som inte är särskilt insatta och till och med de förstår att det bara är som att sätta ännu fler spikar i tillgänglighetens kista!

Och detta kommer kort efter tjafset det att man i sin inbjudan till höstens kongress avråder ledarhundsförare för att ta med sina hundar, först på grund av allergiproblem och när det inte längre gick, hänvisade man till det späckade programmet som gjorde det svårt att hinna med rastning.

Detta sätt att motarbeta sig själv, en organisation för bevakning av synskadades intressen i samhället som därtill ansvarar för ledarhundsverksamheten, och som därtill har flera ledarhundsförare i sin ledning framstår som väldigt förvirrat och konstigt. Detta är ju ett mothugg vi inte ens får från dem som borde vara våra motståndare, exempelvis Astma- och Allergiförbundet. Men från det hållet har jag inte hört något alls sedan 2007 då man sa att man betraktade överenskommelsen som gällande och att avtal ska hållas — punkt.

Varför det är så här inom Synskadades Riksförbund kan man verkligen fundera över. Förståelsen borde väl ändå finnas bland de som själva är ledarhundsförare? Givetvis använder vi ledarhundsförare våra hundar olika beroende på hur vi lever. Vissa går bara mellan hemmet och mataffären medan andra reser och är väldigt aktiva i sina liv.

Jag har ingen aning om hur personerna i ledningen inom SRF nyttjar sina hundar och lägger heller ingen värdering i det. Men jag gissar att de är ganska aktiva med tanke på sina tjänstepositioner. Känner de då inte av problemen i samhället? Vill de då inte ha en förbättring? Och även om man använder sin hund på ett betydligt enklare sätt, borde man i den positionen vara skyldig att arbeta för andras intressen och behov även om de ser annorlunda ut.

Jag som reser och rör mig mycket i mitt arbete, måste kunna ta med min hund på tåget, flyget, hotellet, konferensanläggningen, lunchrestaurangen, pizzerian och ”finrestaurangen”. Jag behöver ha möjlighet att gå till husläkaren, tandläkaren och specialvården om jag behöver det.

Jag måste kunna ha med min hund på möten och i alla andra situationer jag hamnar i. Jag, och inte situationen måste bestämma om det är läge att lämna hunden hemma eller ha den med mig.

Är det en konsert med en trubadur eller vissångare, kan jag gott och väl ha kunden med mig, medans jag på en punkkonsert självklart väljer att låta hunden vara hemma om det inte finns någon garderob eller personalutrymme på stället dit jag kommer.

Om det inte kan fungera på det här viset, har vi heller ingen användning av hjälpmedlet ledarhund! Då kan vi avskaffa det och SRF kan sluta få ekonomiskt bistnd för att ta fram ledarhundar som en samhällsservice, sparka hundinstruktörerna och säga upp avtalen med hundproducenterna. En hund man bara kan gå med i sitt närområde hemma har man ingen sådan nytta av. Och att man inte förstår det inom Synskadades Riksförbund är för mig en gåta!

SRFs uppgift borde vara att arbeta för bättre tillgänglighet med ledarhund, plocka fram alla argument för och ta fram fakta. Det är sedan andras uppgift att komma med motargument om det finns några. SRF har skaffat sig en sjuk roll som argumenterar emot sig själv. ”Ledarhundar är ett unikt hjälpmedel, jag klarar mig så bra, det ger mig så stor frihet men det är bra om vi lämnar den hemma när vi ska ut och röra på oss!” Det är dom signalerna man ger och det är mer än snurrigt!

Är det så att man inte anser sig kunna stå bakom hjälpmedlet ledarhund för att man har för stora intressen i allergikergruppen, bör man kanske höra av sig till Socialdepartementet eller vilka som nu ytterst bär ansvaret för den ekonomiska biten för ledarhundsverksamheten och säga ”tack men ni får leta efter någon annan att ge uppdraget till”.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Joakim Nömell på Youtube

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Hotell, Sjukhus

Posted from Stockholm County, Sweden.

Idag har ledarhundens dag uppmärksammats på Stockholms Centralstation och flera andra orter i Sverige. Dagen inträffar den sista onsdagen i april varje år.

Jag kan inte minnas när Synskadades Riksförbund firade denna dagen så ståtligt som man gjorde idag, men det var mycket länge sedan något större gjordes över huvud taget i ledarhundssammanhang.

Jag har varit och är fortsatt väldigt kritisk till hur Synskadades Riksförbund skött marknadsföringen av våra hundar. Marknadsföringen står i stort sett endast till grund för hur tillgängligheten i samhället är för oss och våra hundar och den har verkligen inte blivit bättre de senaste tio åren. I min lilla serie Ledarhundar och tillgänglighet försöker jag belysa de problemen och vardagens besvär med att ha ledarhund.

Men i det här inlägget ska Synskadades Riksförbund och Sveriges Ledarhundsförare bara få fin kritik. Ska man ge ris — om än välförtjänt — ska man också kunna ge ros när det görs något bra. Och jag ska försöka att inte säga ”varför har detta inte gjorts tidigare”.

För mig började dagen ute på Almåsa Konferens där Synskadades riksförbunds ledarhundspersonal samlats tillsammans med alla ledarhundsproducenter i Sverige. En punkt i deras schema var min demonstration av det talande GPS-hjälpmedlet Trekker Breeze. Några av ledarhundsinstruktörerna hade börjat använda det för att se hur det skulle kunna öka orienteringen med ledarhund och detta skulle jag berätta om.

Efter en trivsam lunch bar det sedan av in till Stockholms central där SRF och SLHF hade en monter mitt i centralhallen. Där fanns informationsbord med både ledarhundsförare och dressörer och ledarhundsekpiage som rörde sig i centralhallen. Det ställdes även upp en hinderbana som några gick i både utan hund och med vit käpp och sedan med hund. Det brukar alltid vara en väldigt populär uppvisningsform som är väldigt lätt att se och förstå. Längst ner i detta inlägg finns ett Youtube-klipp med mig och min ledarhund Teodor i hinderbana, dock inte från idag.

Samtidigt som aktiviteterna pågick för fullt på centralen, hölls presskonferens och bjöds in till en träff med restaurangbranschen där jag var inblandad i det senare. Det kan man tolka som ett litet misslyckade eftersom ingen från SHR – Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare dök upp trots att det bjudits in. Dock hade vi en inspektör från miljöförvaltningen i Stockholm som berättade och svarade på frågor rörande ledarhundar, servicehundar och signalhundar inne på restauranger och livsmedelsbutiker. Vi bad henne ta vårt önskemål med sig tillbaka, att inspektörerna mer aktivt skulle informera om just detta vid sina årliga inspektioner ute i butiker och på restauranger för att det gav mer kraft och tyngd om den typen av fakta kommer från en livsmedelsinspektör. För oss är det ofta redan för sent när diskussionen uppstår i dörren så att säga.

visst kan man tycka att Synskadades Riksförbund borde ha lagt ner mer tid och arbete på att få dit folk när man satsat så stort i övrigt. jag är övertygad om att man kunnat göra mer, men istället för att framför det som något dåligt, blir det en lärdom till nästa år.

När press- och restaurangpunkterna på Scandic Sergel Plaza var klart begav vi som var där oss tillbaka mot centralstationen för att bidra med arbetet där.

Dagen avslutades med middag på samma Scandic för oss som deltagit och ja, självklart var alla 5 ledarhundar som närvarade välkomna in i matsalen och servitören fascinerades över hur han kunde kliva över hundar som sov utan att ens lyfta på huvudet, trots dignande fat med mat!

Egentligen har jag bara ett ord att säga till Synskadades Riksförbund, ÄNTLIGEN!!! Trots att arrangemanget kan finslipas och förbättras är det just såhär jag tror att det måste gå till! Jag verkligen hoppas att SRF nu fortsätter på den linje man slog in på i och med den här dagen och att det finslipas och görs bättre nästa år. Ändå känner jag mig fåordig i mitt beröm och det beror nog på att man ska få visa lite mer innan jag känner mig allt för övertygad. Men just detta var riktigt, riktigt bra!

Jag tänker bara dela ut lite kritik i det här inlägget. Dock är det som utlovat inte riktat mot Synskadades Riksförbund denna gången, utan till de ledarhundsförare som inte tog sig tid att komma in och visa sig och visa sitt deltagande och gillande. Jag tror i och för sig att den rådande bristen på tillgänglighet har skapat flera ”soffliggare” och det kanske tar lite tid att åter vända den tränden.

Slutligen vill jag vinka till Anna-Karin som kom och hälsade trots röran! Igår sa vi hej för första gången på hennes blogg och idag sågs vi IRL, riktigt roligt!

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Joakim Nömell på Youtube

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Ledarhundens dag, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens, Stockholms Central, Trekker Breeze, Humanware, Restaurang, Hotell, SHR, Scandic, Scandic Hotels, Scandic Hotell

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

I mitt förra inlägg Ledarhundar och tillgänglighet del IV som postades igår fick Synskadades Riksförbund hård kritik för att man klart och tydligt rådde deltagare på höstens kongress att lämna sina ledarhundar hemma. Man till och med erbjöd ersättning för placering av hunden under tiden. Man skyllde på sitt späckade program och på konferensanläggningen Aronsborg att de inte tillät ledarhundar i huvudbyggnaden på grund av allergi.

Föreningen Sveriges Ledarhundsförare kontrollerade med konferensanläggningen som inte alls hade några problem med ledarhundar förutom i matsalen. Man postade då ett öppet brev till SRF och efter detta har SRF backat (se kopia av epost nedan). Man skyller fortfarande på felaktig informationen från konferensanläggningen. Däremot skriver man fortfarande att programmet är så späckat att det inte finns mycket utrymme för rastning av hund varför det nog ändå är bra att låta hunden vara hemma. Man har således bara backat ett halvt steg och uttrycker samma sak på ett lite annat sätt.

När det gäller just detta kan det säkert stämma att en konferensanläggning av okunskap ger fel eller dubbla budskap och att SLHF och SRF fått olika besked för att man helt enkelt ändrat sig. Det många av oss reagerar på är att Synskadades Riksförbund då inte istället byter konferensanläggning till en mer ledarhundsvänlig dito för att alla deras medlemmar ska kunna delta. På det viset som kund, kan man sätta helt vanlig press att får vi inte det vi önskar, går vi någon annanstans. Det hade man kunnat komplettera med information om ledarhundar och forskning om allergier.

Organisationen ger just nu ett exakt hur förvirrat intryck som helst. Samtidigt som man så tydligt tycks jobba emot ledarhundsförare och de så viktiga tillgänglighetsfrågorna, trots flera ledarhundsförare högt upp i förbundet, så planerar man nu en av de mest storståtliga firanden av ledarhundens dag jag hört talas om sedan det glada 90-talet. Man bjuder in till pressträff och information för restaurangnäringen och vidare finns under eftermiddagen den 27.e april både ledarhundsekipage och producenter på Stockholms centralstation för information och mingel och på kvällen kommer vi avsluta med en middag på ett Scandic Hotell i närheten. Och då får man hoppas att våra hundar får vara med i matsalen. Åtminstone den hotellkedjan är ju väldigt välvillig till våra fyrbenta kompisar och hjälpmedel. Mer om den dagen kommer så klart i morgon med förhoppningsvis lite bilder från dagen.

Här följer Synskadades Riksförbunds svar på Sveriges Ledarhundsförares öppna brev:

:X:

Från: Eva Björk SRF

Datum: 26 april 2011 11.13.55 CEST

Till: ***

Kopia: ”’#SRF_distrikten@srf.nu'” <#SRF_distrikten@srf.nu>

Ämne: Ledarhundar på kongressen – nya besked

Hej!

Efter att vi fått olika uppgifter, SLHF och SRF, om var ledarhundar får vistas på Aronsborg, så mailade vi frågan till Aronsborg om var ledarhundar får vara.

De får vara på boenderummen och i huvudbyggnaden, dock ej i matsalen.

Det underlättar för ledarhundsförare att ha hunden med, men det är ont om tid för rastning i vårt pressade program.

Om någon hundallergiker deltar i kongressen får vi hitta en lösning på plats, t.ex. genom att placera hundförare och allergiker långt ifrån varandra.

Det är viktigt att informera hundallergiker om att ledarhundar kommer att finnas i kongresslokalen, så de kan meddela oss sina behov.

Eva Björk

Eva Björk

Synskadades Riksförbund SRF

122 88 Enskede

:X:

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Aronsborg

Posted from Stockholm County, Sweden.

Det jag och många med mig nog är mest besvikna över är hur vår egen organisation Synskadades Riksförbund tycks motarbeta sig själv och inte minst sina medlemmar, och då framför allt i ledarhundsfrågan. Det har förekommit att sådana som velat arbeta med lägerverksamhet och ungdomar blivit nekade jobbet på grund av att man har ledarhund och att det ”kan förekomma allergier”. På SRFs förra kongress 2009 uppstod samma diskussion om att ledarhundar inte fick tas med och i sin text om ledarhundens dag skriver man tydligt att vi ledarhundsförare måste visa hänsyn.

Att visa hänsyn är alltid bra och det ställer jag mig helt bakom. Men med tanke på hur mycket tillgängligheten med ledarhund försämrats de senaste åren är just det som första argument, just från Synskadades Riksförbund väldigt märkligt.

Tittar man på den handikappgrupp som det hänvisas oftast till, allergiker, så undrar jag om man någonsin hört eller sett Astma- och allergiförbundet uppmuntra sina medlemmar att visa hänsyn till ledarhundsförare. Det är heller ingen som förväntar sig det av de heller. Deras uppgift är att arbeta och verka för den handikappgruppen.

Synskadades Riksförbund kan säga sig representera båda handikappgrupperna, eftersom det ju helt klart finns de som både är synskadade och pälsdjursallergiker. Men man använder argumentet mot ledarhundsförare så flitigt och ofta att de mer förefaller vara en systerorganisation till Astma- och Allergiförbundet än en synskadeorganisation.

I de dokument jag kommit över som bjuder in till höstens SRF-kongress skriver man till exempel:

:X:

Ledarhundar

Ledarhundar är naturligtvis välkomna på SRF:s kongress, men med hänsyn till allergiker får de endast vistas på förarens rum, dvs hunden får tyvärr inte tas med i huvudbyggnaden, där konferenslokalerna och restaurangen finns.

Då kongressförhandlingarna har ett väldigt tidspressat schema, kommer de att pågå från tidig morgon till sen kväll. Det innebär att det tyvärr inte kommer att finnas särskilt mycket tid över för att rasta sin hund.

Mot bakgrund av detta, vill vi vädja till alla ledarhunds förare, att för hundens skull om möjligt, lämna den hemma. Hjälp med ledsagning kommer att finnas på plats. Till den som inte har någon inom familjen att lämna den till, kan ersättning med 60:-/dag utbetalas till annan hundpassare, om hundpensionat måste anlitas betalar SRF kostnaden för det mot faktura.

För mer information kontakta Annika Sahl-Kadar

08-39 91 35 alt annika.sahl-kadar@srf.nu

:X:

Den myndighet som ska verka för synskadade och dessutom vara myndighetsutövare för tilldelning av ledarhundar, uppmanar aktivt och ersätter hundförare för att de ska lämna sina hjälpmedel hemma! Jag kan ibland känna att häpnad och uppgivenhet bara gör att orden tar slut. Hur ska man kunna, eller vilja arbeta vidare när man har den typen av motstånd? Hur ska vi utåt kunna hävda vår rätt och våra behov om vi inte ens ”internt” arbetar mot samma mål? Det är alltså inte konferensanläggningen där kongressen ska äga rum som motsätter sig närvaron av ledarhundar och inte heller de som sammanställt programmet och utelämnat utrymme för hundrastning, det är Synskadades Riksförbund!

Beklämmande är att flera personer som står bakom detta i Synskadades Riksförbund själva är ledarhundsförare. Det som är ännu mer beklämmande är att SRF har skrivit under en överenskommelse med Astma- och Allergiförbundet om att konflikter — om de uppstår — ska lösas då och ingendera gruppen ska ha förtur.

Överenskommelsen lyder:

:X:

Överenskommelse mellan SRF och Astma- och Allergiförbundet

Antaget av styrelserna för Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund den 27 april 2006.

(uppdatering av uttalande från 1997-10-13)

Till ansvariga i samhället samt Organisationerna inom Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund.

Målet för vårt intressepolitiska arbete är att skapa ett samhälle för alla, d v s ett samhälle där både allergiker och synskadade kan leva ett rikt liv tillsammans med andra och varandra.

Frågor om tillgänglighet har därvid stor betydelse.

Vi med allergier eller som är synskadade måste tryggt, säkert och utan att riskera hälsan kunna förflytta oss och vara verksamma runt om i samhället:

jag måste kunna färdas, utföra mitt arbete, delta i studier, kulturaktiviteter och ha en innehållsrik fritid.

I vissa, ofta klart avgränsade situationer, inträffar det att intressena och behoven hos människor som är allergiska och synskadade .kolliderar.. Särskilt påtagligt blir detta vid mötet mellan en person som är pälsdjursallergiker och en annan som är ledarhundsförare. Denna typ av konflikter kan och måste hanteras ansvarsfullt och med ömsesidig respekt för den andres situation.

Hela samhället har ansvar för att se till att det blir tillgängligt för funktionshindrade. Riksdagen har antagit en Nationell Handlingsplan för

handikappolitiken som bl a har som mål att samhället utformas så att funktionshindrade blir fullt delaktiga i samhälls-livet till år 2010. Att skapa ett tillgängligt samhället är ett prioriterat område.

Både synskadade och allergiker har samma rätt till delaktighet. Det är därför i första hand ansvariga i samhället som ska finna lösningar på konflikter som uppstår i externa situationer mellan allergiker och synskadade.

Att tänka på:

Vi kan aldrig räkna med att bli betraktade som trovärdiga och bli bemötta med respekt från allmänhetens och samhällets sida, om vi inte själva föregår med gott exempel!

Så här ska vi göra:

Internt:

När problemet dyker upp internt, i vår egen verksamhet, t ex vid utnyttjande av gemensamma lokaler eller lokaler som ligger nära varandra, vid sammankomster där pälsdjursallergiker och ledarhundar kan finnas samtidigt är det ett gemensamt intresse att lösa problemet.

1. Ingen av parterna kan hävda sin egen och suveräna rätt. Båda har lika rätt och det gäller att hitta formen för att i praktiken klara ut hur rätten ska tillgodoses.

2. Parterna måste visa respekt för varandras ståndpunkter och vilja att lösa problemet.

3. I de flesta fall går detta att åstadkomma, t ex genom att lokaler separeras, olika ingångar används och framför allt genom att visa god vilja.

4. Om ni inte kan hitta en lösning personerna emellan, koppla in de respektive lokalföreningarna. Om dessa inte klarar av att utforma en lösning, vänd er till respektive läns- eller distriktsorganisation.

Externt:

När vi möter problemet utanför vår egen verksamhet, t ex i samband med kommunala planeringsfrågor, tillgänglighet till färdmedel, kommunala ordningsstadgar och så vidare, ska vi uppträda tillsammans och stödja varandra.

1. Låt aldrig .Samhällssidan. få övertaget genom att vi agerar mot varandra.

2. Håll ihop! Stötta varandras argument.

3. Hävda att vi, allergiker och synskadade, har samma rätt till delaktighet. Det är den ansvariga partens sak att finna lösningen.

Tiina Nummi Södergren

Ordförande

Synskadades Riksförbund

Ingalill Bjöörn

Ordförande

Astma- och Allergiförbundet

:X:

är inte det ganska tydligt och väldigt fina ord? Det mest ironiska i detta är att Astma- och allergiförbundet verkar följa, eller i varje fall inte bryta mot denna överenskommelse alls medan Synskadades Riksförbund i stort sätt i alla sammanhang använder allergi som ett argument mot ledarhundars närvaro.

Det som tydligast underströk det vridna i allt det här var det seminarie man bjöd in till i Riksdagens handikapputskott. Man bjöd in en panel bland annat bestående av Astma- och Allergiförbundets vice ordförande Leif Henriksson. Hans inställning var klar och tydlig, ingångna avtal skall hållas och att man från Astma- och Allergiförbundets sida betraktade överenskommelsen som senast uppdaterades 2006 som fortfarande gällande.

När det pratades om att lagstifta mot diskriminering mot bland annat ledarhundsförare så ville han så klart att en sådan eventuell lagstiftning inte drabbade den handikappgrupp han representerade men menade på att då fick man arbeta för att det inte skulle bli så. Att han bara satt där i en större konferenslokal med ca 15 ledarhundar i publiken, sa att han bara lätt kände av djurens närvaro men att han så klart inför detta medicinerat, var nog störst av allt. Han, precis som övriga ”riktiga” allergier har min fulla respekt och han visade där och då hur det borde fungera. Däremot satt Synskadades Riksförbunds ordförande Tiina Nummi-Södergren i publiken och lät som om hon representerade en militant gren av Astma- och Allergiförbundet. Det var så bakvänt som något kunde bli.

Och nu snart 4 år senare kör man hårt på samma linje. Jag tycker att den organisationen ska ta sig själv i svansen och fundera över vilket ben den ska stå på. Att den är tämligen vinglig i sin framtoning är tydlig nu inför Internationella ledarhundsdagen den 27:e april. Dagen infaller den sista onsdagen i april varje år. Och tidigare kan jag inte komma på något större engagemang annat än i den text jag länkade till i början av detta inlägg, där man uppmanar till hänsyn från ledarhundsförarnas sida.

Men i årets upplaga av internationella ledarhundsdagen har man tänkt sig att samla alla företag som utbildar ledarhundar till möten och information ute på Allmåsa Konferens i Västerhaninge. Därefter ska det mitt på dagen finnas informationsbord, hinderbana och ledarhundsförare mitt på Stockholms Centralstation under eftermiddagen och senare under kvällen ska man träffa pressen och man har bjudit in SHR, Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare – Hotell och restaurang och sist middag på ett centralt beläget Scandic-hotell. Just den hotellkedjan är ju positiva till ledarhundar och man får ju förutsätta att SRF just denna dag inte uppmanar oss att lämna hundarna hemma!

Jag ska själv delta i flera delar av upplägget denna dag och uppmanar alla intresserade att komma förbi Stockholms Central under eftermiddagen den 27/04 och titta och prata. Och jag är mycket glad och positiv över arrangemanget. Så klart kan jag tycka att det kommer igång väl sent, men hoppas verkligen att man nu fortsätter arbetet som är mer än välbehövligt och att man inte nöjer sig med detta och klappar sig för bröstet och säger att nu har vi åtminstone gjort något!

Ibland tror jag faktiskt, att om jag vore medlem i Astma- och Allergiförbundet så skulle allt med min hund lösa sig mycket smidigare än vad det nu gör inom SRF inför kongresser och liknande. Visst finns det helt säkert rötägg, och många sådana även bland allergiker, jag har stött på många, men arbeta emot sina egna gör de i alla fall inte. Men så har de åstadkommit något också eftersom alla jag som ledarhundsförare möter i samhället hänvisar till allergier som argument för att jag inte ska få ha med min hund. Bra eller dåligt, en verklig fara eller kraftig överdrift vilket jag hävdar, men deras budskap har åtminstone få missat!

SRF diskriminerar ledarhundsförare vid kongress. Öppet brev från Sveriges Ledarhundsförare till Synskadades Riksförbund.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskadades Riksförbund, SRF, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Handikappombudsmannen, HO, Hotell, restaurang

Posted from Stockholm County, Sweden.

Jag har tidigare nämnt att den stora bristen i Sverige för oss ledarhundsförare är ”marknadsföringen” av våra hundar och vilken funktion de fyller. Information är färskvara men aldrig har det väl varit så lätt som det senaste årtiondet att sprida information, lätt och snabbt och effektivt — och framför allt — helt gratis!

Ändå har ingen gjort någonting. Det som under 1980- och 1990-talet var inslag i TV, uppvisningar på mässor, festivaler, hundtävlingar av olika slag, i skolor etc, har idag blivit i stort sett ingenting. Man kan ibland se någon enstaka ledarhundsförare i den årliga tillgänglighetsmarchen. Men i stort sett är det rena skämtet.

Problemen för oss med ledarhundar ökar för varje dag och det är edan nu mer en begränsning och ett hinder att ha ledarhund än underlättar. Jag kan aldrig gå ut och äta med kunder och kollegor när jag är på tjänsteresa och måste välja hotell med omsorg och finns inget hotell som tillåter gäster med ledarhund, blir även boendet och därmed hela resan försvårad.

Det som fascinerat mig mest under åren har varit att den organisation som idag har myndighetsutövningen för ledarhundsverksamheten, Synskadades Riksförbund inte lyft många fingrar för att rätta till problemen. Varken dom eller någon av producenterna som tar fram hundar som ändå lever på detta, har visat stort intresse ens för de enklaste åtgärderna.

Denna vår finns det rykten som säger att det någonstans är på väg att förändras vilket man får glädjas åt. Ledarhundens dag som inträffar den sista onsdagen i april varje år har tidigare inte resulterat i några direkta aktiviteter anordnade av Synskadades Riksförbund, men i år verkar de slå på stort vilket är glädjande.

Men i ett pressmedelande om ledarhundens dag från 2009 säger man att ledarhundsförare måste visa hänsyn, att vi är många grupper i samhället som ska ha tillträde. Det är förvisso sant, men att uttalandet kommer just från SRF som ska jobba för oss och dessutom när vi redan idag är så ordentligt undanträngda i samhället säger en del om våra egnas inställning. Genom åren har det varit flera diskussioner om ledarhundsförares tillträde till bland annat SRF-aktiviteter med hänsyn till allergiker! Har man missat sin egen överenskommelse med Astma- och allergiförbundet?

I höstas fick jag i uppdrag av Sveriges Ledarhundsförare – SLHF att sätta samman en grupp som tittade just på hur arbetet med tillgänglighet skulle kunna förändras och förbättras. Det var inte svårt för mig efter alla dessa år att sätta upp en lång lista med aktiviteter man skulle kunna tänka sig var för sig eller allihop. När jag själv satte samman listan slogs jag av att den bara bestod av enkla självklara saker som föredragsvis SRF men även SLHF borde ha kunnat utföra tidigare.

Min första tanke jag haft i många år var att översätta det medgivande som finns från Livsmedelsverket som tillåter ledar-, service- och signalhundar i serveringslokaler till flera språk. Restauranger drivs inte sällan av människor som inte har svenska som sitt huvudspråk och att då trycka en stolpig svensk lagtext under näsan på dem är inte juste! Så med hjälp av ett antal hemspråkslärare i Haninge kommun som översatte på sin fritid, fick vi ganska fort texten översatt till 5 nya språk, bara genom att fråga. Jag har inte kunnat prova översättningen på någon i praktiken än men ser fram emot det.

Andra förslag på listan var mer högflygande, att jobba med Livsmedelsverket direkt. dels för att få dem att uppdatera sitt medgivande som har en del gamla icke gällande formuleringar om rökning bland annat. Förvisso bara ovidkommande passager, men sådant folk reagerar på och tolkar texten som ogiltig. Vidare kunde man tänka sig ett sammarbete med Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare som kanske kunde hjälpa oss att utan att ta egen ställning om de inte önskar det, sprida informationen till sina medlemmar, kanske på flera språk. Som specifika utskick eller i sin bransch-tidning Restauratören. Just den tidningen har vi mailat för att förhöra oss om de skulle ha intresse i att delta i en ”restaurangvandring” på stan men har så klart inte fått något svar.

Men bland de mer enkla åtgärdspunkterna finns det som också ligger mig varmt om hjärtat, marknadsföring! Att åter visa folk och berätta om ledarhunden, både i text som nu, men framför allt i bild vilket är ännu bättre. Hur svårt är det att gå ut och filma en hundförare i lite olika situationer och sedan publicera på Youtube och låta det sköta sig mer eller mindre själv? Synskadades Riksförbund gjorde en DVD-film för några år sedan om vilket man kan säga mycket. Men med tanke på att den kostade över 100kr att köpa kan man framför allt undra vem de trodde skulle köpa den? De borde lagt ut den på nätet, spridit den och gjort fler sådana filmer!

SRFs motsvarighet i Norge, Norges blindeforbund har redan insett och gjort något åt problematiken och dessutom med ett nytänkande som SRF saknar. Det är ju bara en av många punkter där vårt lilla grannland i väster ligger långt före! De har redan flera klipp ute på Youtube, skapade med kvallitet och genomtänkt. SRF kallar det för ”komisk film” och ja visst, det stämmer. Det är väl en framtoning som SRF inte varit så intresserade av. Men man kan vara komisk på många sätt och Norges blindeforbund för det till fördel för oss synskadade anser jag. titta bara på klippen nedan!

Så jag har dragit mitt eget strå till stacken! Vid genomgång av gamla videoband som digitaliserades hittade jag egna inspelningar från övningar med en av mina ledarhundar. Inte mycket, men förvånansvärt bra. Och det kommer komma mer från mig. Detta är bara en början.

Teodor i hinderbana

Teodor tränar dressyr

Norges blindeforbunds ledarhundsreklam, ”Ikke forstyrr” med vilken man vann Guldfisken 2009!

Norges blindeforbunds ledarhundsreklam, ”Valpens hevn / Revenge of the puppy”

Norges blindeforbunds reklam

Att jämföra med

Synskadades Riksförbund – För ett mer tillgängligt samhälle

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskadades Riksförbund, SRF, Norges blindeforbund, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Restaurang, Hotell, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Handikappombudsmannen, HO

Posted from Stockholm County, Sweden.

I mitt förra inlägg, Ledarhundar och tillgänglighet del I ville jag börja att belysa problemen med ledarhundar och tillgänglighet i samhället. Det handlade om allergi och hygien och här hade jag tänkt fortsätta resonnemanget.

Som jag skrev hade jag ett väldigt aktivt uteliv de första åren som arbetslös. I början och mitten av 1990-talet när jag fick min första ledarhund, visste alla man mötte vad en ledarhund var och hade för uppgift. En del var kanske lite glorifierat och aningens överdrivet, men kunskapen fanns och folks inställning var fin och hedrade dessa hundar.

Under de åren hade jag sällan problem att komma in på alla de pubar och restaurnager jag besökte. Ledarhundsverksamheten hade varit flitig i sin marknadsföring av ledarhunden och det hade till och med förekommit reklam i TV, i Anslagstavlan. Få drömde om att fundera på att säga nej vid dörren. Min hund följde mig på teater, bio, museer och allt det man kan tänka sig vore normalt. De få gånger vi gick på stökigare discon hittade vi snabbt former för att låta hunden ligga i lugnare miljöer, antingen i en garderob eller ett personalutrymme. Ofta ”slogs” personalen om vem som skulle ta hand om hunden under tiden husse roade sig. Och det var inte ovanigt att hunden varkraftigt jödd när vi kom där ifrån och inte behövde någon kvällsmat. Det var ett problem, men i jämförelse ett angenämt dito.

Visst hände det att vi inte fick komma in på en del ställen. Det var ofta små pizzerior som säkert inte skulle överlevt en kontroll från Livsmedelsverket av andra skäl. En gång på besök i Katrineholm stannade vi för att äta längs vägen. En krögare som drev en lunchrestaurang vägrade oss tillträde. Jag försökte förklara, visa medgivandet från Livsmedelsverket och annat, men möttes av skrik och bråk. Till slut blandade sig övriga gäster in i diskussionen, och menade att det är klart att hunden skulle få komma in. krögaren kunde gå med på att hunden skulle stanna utanför, i blåst och minusgrader. äventyret slutade med att 5 gäster reste sig och gick och lämnade en tom restaurang bakom sig.

Idag är det helt annorlunda. Om det då gick bra på 8 av 10 restauranger är det minst det omvända idag och man kan verkligen fundera över vad som hänt. Samma medgivande från Livsmedelsverket gäller fortfarande och även om texten innehåller formuleringar om rökning och är aningens omodern, är den fortfarande gällande. Nya EU-direktiv ska dessutom ha gjort det ännu lättare. Det lär tydligen idag vara OK även för privata hundar att komma in på restauranger om vissa krav uppfylls. Dock får mat inte serveras just där. Men i barmiljö skulle det gå bra. Den största och viktigaste förklaringen är nog att marknadsföringen av ledarhundar i stort sett helt upphört. Man nöjde sig med resultatet under 90-talet och lutade sig tillbaka.

Men inforamtion är färskvara och måste fortsätta alltid. Några som inte vilat är Astma- och Allergiförbundet. De har insett att fortlöpande kampanjer är det enda rätta och därför har deras handikappgrupp inga problem att hävda sin rätt i samhället. I vart fall klart mycket mindre problem.

Just nu sitter jag på ett hotellrum och tänker på just detta, hur konstigt och avigt hela problemet är. Om vi hoppar över restaurangerna på 90-talet och istället går till mitt första riktiga jobb som var som PC-samordnare på Stockholms Läns Landsting där min arbetsplats var 6 vårdcentraler blir det intressant. en miljö som definitivt borde skapa problem med patienter och läkare. Endast en vårdcentral hade betänkligheter men snart vandrade PC-tekniker med sina datorer och ledarhund genom nästan alla lokaler. Det stora problemet var inte patienter som föll ihop i allergichocker och dog, utan att jag var och var annan gång fick ta av hunden sin vita sele för att låta barn och pensionärer klappa mitt underverk. Allt som oftast stannade han hos någon tant i väntrummet medan jag skruvade datorer i serverrummet intill. ”Jag har ändå inte tid hos doktorn förrän om en halvtimme, kan jag inte få passa honom???”

Den allergiska receptionisten på vårdcentralen där det först var problem som fick klåda och rinnig näsa av vissa hundar medgav att det var mest vid kontaktallergi och märkte snart att just min Labradors päls inte var något problem. Snart kunde han ligga vid hennes fötter och vänta på husse. När jag kom för att hämta honom snorade hon och sa ”jag kunde inte låta bli men jag får skylla mig själv!” Det var en riktig allergiker!

Under mina år inom Nacka Primärvård lånades jag även ut till i stort sett alla vårdcentralen i ett projekt att digitalisera receptöverföring till apoteken, ända ut till Nynäshamn. Ingen ifrågasatte ledarhunden där heller, vare sig patienter eller personal.

Genom livet har jag själv varit hos tandläkaren och husläkaren, under mina år då jag led av panikångest hos diverse hjärtspecialister och företagshälsovård och sällan eller aldrig ens mött en frågande min eller fått ett nej. 1996 födees mitt första barn med samma ärftliga ögonsjukdom av cancer-typ som jag föddes med vilket gjorde att vi spenderade flera år på både Radiumhemmet på Karolinska Sjukhuset i Solna och senare även på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och då var min ledarhund ofta med. Eftersom det var barnonkologen och inte allergimottagningen vi var på, var det inget problem.

Detta borde räcka tycker jag. Inom sjukvården vet man att detta är ett mycket litet problem. Att dra dammsugaren ett extra varv de få gånger en ledarhund besöker en lokal om man känner det behovet. Men inom sjukvården oroar man sig för betydligt smutsigare saker än någon enstaka ledarhund någon gång per år. Det är också en faktor att betänka. Det finns ca 250 hundar i Sverige och så klart mest koncentrerat i Stockholm och Göteborg. Hur stor sannolikhet är att man möter en ledarhund på just en vårdcentral just den dagen just du ska dit? Den är knappt mätbar. Samma med restauranger och andra samhällspositioner.

Ändå sitter jag här nu på Spar Hotell Majorna i göteborg, ett hotell som tidigare kategoriskt nekade mig med ledarhund att bo här då jag besökte vårt huvudkontor. Nu har man ändrat sig och jag vet inte exakt varför, men är positiv och tacksam. Inte nog med det, de hjälper mig att få ett lätt tillgängligt rum, beklagar att hunden inte kan vara i frukostbuffén där man ju faktiskt plockar mat, men kompenserar med att det är bara att ringa så hjälper de mig i buffén.

Och så kontrasten, förra veckan blev vi nekade tillträde till Kellys bar, Andra Långgatan 28 i Göteborg av en i personalen som påstod sig vara restaurangchef. Han skyllde på allergiker och sa sig vara ”hemskt ledsen” men vägrade ta del av medgivandet från Livsmedelsverket eller ens diskutera allergifrågan. Efter att ha blivit utkörda från Kellys Bar, gick vi till nästa ställe, Queens Head och på frågan ”är det ok att ledarhunden kommer med in?” stannar servitören, tittar och säger ”ledarhund, ja självklart! Skäller den?” På den frågan kunde jag svara att han inte kommer märka att hon är med och så slutade den kvällen lyckat!

idag var jag ute med kollegorna och valet föll då på Evas Pianobar, Kustgatan 14 i göteborg. Vis av erfarenhet och för att inte ställa till det för mitt sällskap, ringde jag för att bekräfta det jag visste. samma sak här, ingen tanke på att släppa in oss, inga argument, vägrade ens ta del av lagparagrafen, sa att även om medgivandet fanns, ägde han sin rätt att säga nej ändå och nej var svaret. Tyvärr var sällskapet för stort för att byta ställe och jag lämnade hunden på mitt välvilliga hotell.

Detta är bara två exempel de senaste dagarna. Under min vistelse i Göteborg har jag besökt 3 lunchrestauranger jag inte ens bemödat mig att fråga eftersom jag vet svaret. Och visst äger restaurangägaren fortfarande rätt att säga nej. Medgivandet från Livsmedelsverket är bara ett medgivande. Att om personalen släpper in en ledar-, service- eller signalhund är det helt enligt reglerna trots de svavelosande förbuden mot pälsdjur i serveringslokaler rent allmänt.

Vill man kan man anmäla det till Diskrimineringsombudsmannen men de kommer alltid fram till att det inte är olagligt att neka tillträde. Man hänvisar inte sällan själva till allergifrågan. Snacka om intressekonflikt! Tidigare anmälde man till Handikappombudsmannen HO och då hände det ibland att man uttryckte sig kraftigare och att då restaurangägaren gav sig. Men aldrig så vitt jag vet någon rättslig prövning till förmån för ledarhundsekipage.

När man ser det i det här sammanhanget är det absurt. Jag kan ta med min hund in till en cellgiftsbehandling på ett barnsjukhus, men inte en pianobar där jag senare på natten vaknar av bubblig mage. Inte lär det ha berott på hundars ohygien!

Men visst finns det fortfarande ställen dit man fortfarande kan gå för att äta eller dricka och trivas. Jag tycker att Sveriges Ledarhundsförare – SLHF ska återuppta arbetet med den svarta och vita listan över restauranger, krogar och hotell och liknande. Där ska de som är bra och sunda premieras och lyftas fram och de dåliga synas! Sedan hur ni där ute värderar det är ju upp till var och en. Att vanligt folk skulle strunta i att besöka en restaurang bara för att de behandlar handikappade som skit kanske inte är så troligt men det ska ge dem dålig reklam.

I väntan på de listorna ska ni här få några smakprov ur min vardag där det går utmärkt att vistas med ledarhund. Viktigt att säga att det finns många fler och att detta bara är några exempel.

Restaurang Vendetta på Södermannagatan på södermalm i Stockholm. En lunchrestaurang dit jag ofta går. Lite trångt för hunden ibland mitt i lunchrusningen men inga konstigheter med att ha sin ledarhund med sig

Restaurang Kamarina på Östgötagatan på södermalm i Stockholm. Grekisk restaurang med god mat och trevlig personal. I kvarteren cirkulerar många ledarhundar.

Krogen Soldaten Svejk på Östgötagatan på södermalm i Stockholm. Stort tjeckiskt ölsortiment och hit har jag vandrat då och då under många år.

Jensen’s Bøfhus på Vasagatan i Stockholm. god mat och en gång sa en servitris på skämt: ”ingen hund med dig idag? Då får du tyvärr gå någon annanstans!”

Scandic Hotels är en hotellkedja som har en uttalad policy för ledarhundars tilträde. Endast ett Scandic, i Örebro har givit mig ett rökrum när jag besökte de med min hund. Då vaknade jag och knappt kunde andas =)! Trodde inte rökrum existerade längre på hotell. Men Scandic är kanon!

Spar Hotell Majorna har jag tidigare nämnt. Jag vet inte om det är en generell inställning för Spar Hotell men i Majorna har man gått från att säga nej till att vara mycket positiv!

Som sagt, endast några exempel. Känner du dig som krögare eller hotellägare glömd, skriv en kommentar med din länk och vad just du anser. Är du dessutom en som tidigare sagt nej men ändrat dig är du mer än välkommen med dina kommentarer!

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskadades Riksförbund, SRF, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Karolinska Sjukhuset, Karolinska, Astrid lindgrens barnsjukhus, Radiumhemmet, Restaurang, Hotell

Posted from Stockholm County, Sweden.

Den här gången hade jag tänkt fundera lite kring ämnet tillgänglighet och ledarhundar. ett ganska stort ämne som säkert blir flera inlägg.

Jag har i tre inlägg berättat om mina första steg till att bli ledarhundsförare, hur jag ställde mig i kö under skoltiden för att få ledarhund och var på informationskurs, hur jag sedan fick min första ledarhund och var på grundkurs på Hundskolan i Sollefteå och till sist kom hem med min hund och började träna på hemmaplan.

Det var sommaren 1993 och bloggen var inte född då, och mina dagboksanteckningar var ytterst sporadiska. Det skulle bli svårt att i exakt serie följa mitt liv från den tiden på annat sätt än övergripande. Det har gått 18 år sedan dess och bredvid mig ligger min fjärde hund Fassi som jag haft sedan 2007. Det kommer säkert bli fler skildringar framöver.

Inte funderade jag så detaljerat över tillgänglighet när jag fick min Farris 1993. visst tyckte man att tillgängligheten i samhället kunde bli bättre, utrop i tunnelbanor, bussar och tåg, knappar i hissar kunde varit märkta med punktskrift så att man slapp trycka på larm eller nödstopp istället för dit man skulle. Just det där med hissar blev ett problem i början eftersom hundar absolut inte ska åka i rulltrappor kände man sig hänvisad till hissarna på tunnelbanestationer eftersom det sällan finns vanliga trappor. Hissarna var ofta nedpissade eller trasiga eller man fick stå och vänta olidligt länge på dem.

Jag övergick ganska snart till att bära min ledarhund i rulltrapporna. Det var i allmänhet inget problem annat än om det var regnigt och smutsigt ute och skulle bära en smutsig hund, eller om man själv hade mycket packning att bära på. Många kommentarer fick man av människor som tyckte det såg sött ut och det hända ofta att min hund som hängde slött över axeln, slickade folk bakom i ansiktet om de kom för nära. Problemet med hissars tillgänglighet har inte förbättrats på senare år, däremot har Synskadades Riksförbund och ledarhundsverksamheten förbjudit oss att bära våra hundar i rulltrappor. Exakt hur de tänker sig att vardagen då ska fungera är mer oklart. Somliga av mina ”hundkollegor” har haft för rutin att stänga av en rulltrappa på nödknappen för att unna gå upp i en stillastående rulltrappa men det är naturligtvis inte ok det heller enigt SRF =)!

Under mina första tre år var jag mestadels ensamstående. Jag jobbade först på en dykarskola i Åkersberga men blev snart arbetslös. Jag började då söka jobb och hamnade ganska snart på en datorutbildning, flyttade från åkersberga till Farsta och fick sedan jobb på Stockholms Läns Landsting som PC-samordnare i det som då hette Nacka primärvård. Min arbetsplats bestod i sex vårdcentraler från Finntorp till Saltsjöbaden. Under de åren var jag en flitig krogbesökare eftersom det var i mina mest vilda år. Jag och hunden valde lugna och fina pubar för att miljön inte skulle vara för stökig för hunden. Valet av miljö gick dessutom i linje med min egen smak så jag och hunden hade ingen konflikt där.

Viktigt för läsaren att notera är att det sedan länge har varit förbjudet för pälsdjur att vistas i serveringslokaler. Däremot är ledar- och servicehundar undantagna i en paragraf i Livsmedelslagen. Där står:

:X:

Medgivande från Livsmedelsverket

18 § Hundar, katter eller andra ovidkommande djur får inte medföras eller tillåtas uppehålla sig i livsmedelslokal. Den som driver verksamhet i livsmedelslokal får dock tillåta att funktionshindrad medför ledarhund , servicehund eller signalhund i serveringslokal eller i sådana kundutrymmen i butik som inte är ämnade för saluhållande av livsmedel. Tobaksrökning är förbjuden i alla till livsmedelslokal hörande utrymmen utom serveringslokal och personalrum. SLV FS 2000:24

Allmänna råd

I 18 § första stycket anges att vissa djur som kan anses ovidkommande inte får medföras eller tillåtas uppehålla sig i livsmedelslokal. Föreståndare för serveringslokal kan dock tillåta att ledarhund får medföras av synskadad och att service- och signalhund får medföras av funktionshindrad i serveringslokal. Sådana hundar anses inte som ovidkommande djur i serveringslokaler. SLV FS 1998:6

:X:

Denna text ger alltså möjlighet för en restaurangägare att utan minsta problem tillåta ledarhundar i en restauranglokal. Fortfarande kan dock restaurangägaren av andra skäl neka tillträde utan att det är olagligt och de två vanligaste, för att inte säga de enda argumenten är allergi och hygien.

Det finns mycket forskning kring allergi som kort och gott säger att just detta knappast är något problem. Parfymer, rökning (som inte längre är tillåtet på restauranger) samt övriga gästers allergen i kläder och annat i så fall skulle vara ett betydligt större problem. Men framför allt finns en överenskommelse mellan Synskadades Riksförbund – SRF och Astma- och allergiförbundet som tydligt säger att ingen part ska ha företräde och att konflikter ska lösas när och om de uppstår.

Och under de 18 år jag haft ledarhund med mig var dag i livet, har en ”riktig” allergiker aldrig varit problemet. När vi mötts på tåg, bussar och lokaler, har vi nästan ”bråkat” om vem av oss som ska flytta sig och det har alltid slutat väl. Det stora problemet är de allergiker som sitter framför mig en hel resa på tåget, och när de efter timmar stiger av och vänder sig om och får se att de sitter nära en hund, börjar fräsa, nysa och få andnöd. Inte ovanligt att de då dessutom suttit i en tåg- eller tunnelbanevagn med djur tillåtet-skyltar.

ett ännu större problem är de som inte själva är allergiker utan talar i deras ställe. ”Det kan komma en allergiker” är det korta och enda gällande argumentet. Och visst kan det komma en allergiker, men den kanske är allergisk mot häst, parfym eller nötter. Och då är risken större att någon nära sittande gäst på restaurangen beställer en mat med farligt innehåll än att det skulle komma en pälsdjursallergiker som är just allergisk mot hund.

Det stora problemet när man pratar allergier är att det aldrig är någon kunskap eller fakta inblandad i argumentationen. Det finns forskning på området som dels säger att ingen dött av hundallergi i Sverige, trots förekommande skrönor om sådant. Är man intresserad kan man läsa merom det på sidan www.ledarhund.nu där en välkänd och erkänd forskare reder ut begreppen.

Sedan kommer argumentet om hygien. Där har jag inte läst på så mycket och ingen forskning att hänvisa till men det finns säkert mängder. Men jag brukar nöja mig med mer jordnära jämförelser som väl beskriver hur felriktade sådana argument är. titta bara på våra matbutiker vilka som går och rotar bland lösgodis, frukt och grönt för att bara prata oskyddade varor. Missbrukare, uteliggare som luktar piss och spyor på långt håll går förbi och plockar varor. När tror man att de tvättade sig senast och när vi sedan handlar, inte badar vi äpplen, paprikor och tomater i sprit innan vi äter upp de? Och tror folk att sådana bakterier sköljs bort med vatten?

Jag brukar säga att hunden är renare i munnen efter en kvart efter att ha tvättat sig i häcken, än dessa individer och ledarhundar tassar inte runt i fruktavdelningen. behöver man säga mer? Det är ändå de mest grova exemplen. det finns ju forskning som visar hur dåliga vi är på att tvätta händerna efter toalettbesök. Och där går Svensson också och plockar frukt och grönt och lösgodis.

När den debatten är avklarad, då kan vi prata om hundhygien och då vill jag se fakta och smutsig en hund är. Och då ska det jämföras med hur smutsigt restauranggolvet är där hunden ligger bredvid min stol eller under bordet. Restauranghygien är nog ett oändligt mycket större problem allt från köket och ut i serveringslokalen.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskadades Riksförbund, SRF, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Handikappombudsmannen, HO, Karolinska Sjukhuset, Karolinska, Astrid lindgrens barnsjukhus, Radiumhemmet, Restaurang, Hotell

Posted from Stockholm County, Sweden.