Idag var det dags för anställningsintervju och det var på många sätt en grym känsla. Senast jag var på anställningsintervju var 2008. Inte heller den gången sökte jag nytt jobb aktivt utan fick veta av en gammal kollega att de sökte nytt folk. Den gången kändes företaget i kombination med min kompetens inte alls rätt och det var ett ömsesidigt ”nej tack”. Jag kände ingen besvikelse den gången eftersom det inte var något seriöst försök att byta jobb.

Men den här gången känns det annorlunda. Platsen känns verkligen helt rätt och jag har ofta tänkt under de år de varit min kund, att om jag ska jobba någonstans i framtiden så vore det där! Ofta tycker jag det är problem att plocka fram egna styrkor, varför just jag vore som klippt och skuren för just det här jobbet. Men denna gång kände jag mig helt ärlig och uppriktig och fullkomligt tillfreds när jag marknadsförde mig själv. Det var en skön känsla som gav en kick faktiskt, samtidigt som jag vet att besvikelsen skulle bli enorm om det blev ett negativt besked.

Jag är faktiskt riktigt nöjd med min CV som jag skickade in i helgen. Lite stolt att för första gången äga en och framöver är det bara att fylla på och hålla den uppdaterad. Intervjun kändes också bra. De tre som intervjuade mig var alla bekanta välkända ansikten och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Bra för att de vet vem jag är och förhoppningsvis vad jag går för efter många års affärsrelationer. Kanske dåligt för att man tenderar att bli lite för familjär och kanske tappa skärpa och vaksamhet när man ska svara på frågor.

Egentligen borde jag kanske läst på lite innan intervjun, just om intervjuteknik vid anställningsintervjuer. Det borde inte vara svårt att hitta bra sådan information på nätet. Men jag var lat och bekväm och förlitade mig på att jag skulle klara det.

Egentligen kan jag bara se nu så här minutrarna efteråt att jag nog gick i en klassisk fälla. På frågan om varför jag ville byta jobb, spenderade jag för mycket energi på att svara på varför jag ville lämna mitt nuvarande arbete. När frågan förtydligades, varför jag ville jobba just där, kändes det som en liten kalldusch och jag fick skärpa mig och svara även om jag hade svårt att byta spår. Men jag tyckte att jag spenderat stora delar av intervjun till att förklara varför jag vore så bra för dem och tyckte det var samma sak :)

Men nu är det över och nu återstår bara kontroll av referenspersoner om man gör sådant nu för tiden och sedan får vi väl se vad svaret blir!

Det märks att man är ovan vid att söka jobb. Jag har aldrig skapat en CV! Jag antar att det är ett gott tecken vid 38 års ålder. Allt i mitt yrkesliv har gått på automatik och med hjälp av kontakter. Jag har på sin höjd skrivit intressebrev inför byte av arbete.

Jag tänkte göra likadant den här gången men sitter ändå och försöker få ihop en CV. Jag fick titta på en kompis CV som han själv använd och jag fick använda den som mall.

Så nu sitter vi här, jag och min fru och listar upp mitt liv i kronologisk ordning med det senaste först :) Jag trodde det skulle se fånigt lite ut men nu när den börjar ta form känns det riktigt bra och det ser verkligen ut som om jag hunnit med en del i livet! Den äldsta punkten på listan är från 1989 då jag jobbar extra som utbildare hos Föreningen Sveriges Dövblinda. I min första CV tar jag med precis allt, inklusive examen som skärgårdsskeppare, och certifikat för amatörradio så får man rensa bort allt som inte är relevant för den aktuella tjänsten.

Det enda som känns tomt och tråkigt är delen med utbildningar, där har jag inte mycket att skryta med. Det mesta jag kan är självlärt. Det enda som står där nu är gymnasium, en nätverksutbildning samt en utbildning i affärsetik. Jag hade själv velat ha med mer där och hoppas på att kunna fylla på framöver.

Nu när CVn är klar kan intressebrevet kortas ner betydligt och bli mer lättläst.

Nu är den skickad och resten är överlämnat i ödets händer, eller i alla fall i andra människors :)

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju

idag vid ett helt vanligt kundbesök blev jag plötsligt erbjuden ett nytt jobb. Eller rättare sagt, min besökare sa att man höll på att nyanställa och ansökningstiden hade gått ut och man hade i princip bestämt sig. Men jag fick ändå tipset att ringa ansvarig och fråga om jag skulle sända in min CV. Direkt efter besöket ringde jag. Jag tänkte om jag väntar lite rinner det bara ut i sanden. Märkligt nog lät det som om personen jag ringde blev glad över mitt intresse och jag ombads sända in CV och personligt brev genast! Bara att sätta igång!

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju

Så firar jag min första semesterdag 2011. Igår semesterkopplade jag telefonen och förberedde mig mentalt för att lämna jobbet för 5, förhoppningsvis sköna veckor i lugn och ro. Mentalt behövde jag knappast förbereda mig =) Det var inte svårt att förlika sig med tanken.

Det har varit tungt en längre tid. En del har varit utanför min förmåga att ändra på och annat har jag inte lyckats förändra. Det har gjort mig energilös och trött, utan någon vilja till något speciellt och väldigt mycket har känts som en lång uppförsbacke trots att en hel lång skön vår passerat. Jag känner alltid när våren passerat att jag borde, ville varit gladare under denna annars så ljusa tid, dessutom efter en lång kall vinter.

Så att äntligen kunna börja tänka semester ska nog kännas som en enorm lättnad. Det gör det inte än, men det har inte gått ett dygn än och det tar ju en stund att ”varva ner” och inse att det är ett faktum.

Bara en sak är bokad under dessa 5 veckor. En vecka i skärgården ute på Rånö där vi hyr stugor tillsammans med en familj. Det är i år femte året vi gör det så man kan väl säga att det börjar bli en tradition. Men annars ska jag bara sova ut på morgnarna, läsa böcker på dagtid istället för sena kvällar och nätter då jag inte kunnat sova, gå långa promenader i Stockholm, njuta av kajerna, raderna av båtar, hämta kraft ur Djurgårdsbrunnskanalens vackra promenadstråk. Jag ska försöka ta tag i min löpträning igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Tyvärr finns ingen riktig semesterkassa. Faktum är att den är riktigt tom på grund av vår misslyckade husaffär förra året så några restaurangbesök eller någon oändlig rad av glasskiosker lär det inte bli. Vi sparar för att kunna äta på restaurangen ute på Rånö åtminstone en gång detta år.

Visst finns det en massa saker jag skulle vilja kunna göra. Kryssning, resa med barnen till Göteborg igen, åka till Kolmårdens djurpark… Det får bli ett annat år.

Sedan finns det saker att se fram emot. När semestern är slut, arbetar jag en vecka innan det är dags att få ny ledarhund. Två veckors rolig kurs och sedan en framtid med en ny fyrbent vän! Men just nu, när det gäller arbetet ser jag inte fram emot mycket. Min hjärna är täppt av misslyckandekänslor som äter upp mig. Men jag ska försöka göra det jag misslyckades med förra semestern, ränsa ut dem och börja om med ny kraft och energi. Även om jag känner mig otäckt tom på allt sådan.

Andra bloggar om: Barn, Familj, Arbete, Semester, Sommar, Ledig, Ledighet, Stockholm, Djurgården, Rånö, Skärgård, Skärgården

Idag ställde vi ut för tredje gången på minimässan som anordnas av Stockholms Syncentral. Första gången var 2009 då de ville prova att bjuda hjälpmedelsföretagen till sig vid ett samlat tillfälle och låta hela personalstyrkan ta del av nyheter.

I år kändes det extra roligt att ställa ut. Vi hade med oss vår nya kamera Jazz (se bildgalleri ovan) från danska Tagarno som vi tror mycket på. Snygg design med bibehållen kvallitet och funktionalitet. Vidare hade vi med oss våra skrivare för punktskrift på papper och dymotejp samt en rad nya punktdisplayer.

en annan ny grej vi provade var att komma i tid till utställningen. Den öppnade kl13 och vi brukar alltid dundra in en kvart före och få väldigt bråttom att ställa upp allt och komma på att man glömt strömförlängning och annat. Denna gång var vi på plats två timmar före och när vi monterat klart var det fortfarande mycket gott om tid. Vi han både luncha och dricka kaffe och ändå ha en god stund kvar när vi återvände. Det kändes i kroppen att det var bättre att inte stressa och det påverkade hela resten av dagen och det är något vi ska försöka prova oftare.

Andra bloggar om: Arbete, Stockholm, Hjälpmedel, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Handikapphjälpmedel, Utställning, Mässa, Minimässa, Visning, Syncentral, Syncentralen, Hjälpmedel Stockholm, Stockholms Läns Landsting, SLL, SLSO

Nu är jag hemkommen från en resa till Frankfurt där jag för första gången besökt SightCity, Europas största hjälpmedelsmässa för synskadade. Det har varit på gång att åka flera år nu i mitt nuvarande jobb men har inte blivit av.

Vi ställer inte själva ut på den mässan men åkte dit som besökare för att titta efter nyheter, spionera på ”fienderna” och så klart underhålla relationerna med våra leverantörer vilket är minst lika viktigt som relationerna med våra kunder.

Mässan hålls på Sheraton Frankfurt Airport Hotel & Conference Center vilket ligger på själva flygplatsen och i år hade mässan ökat i storlek och upptog nu flera våningar av det enorma hotellet och det var ändå trångt i utställningshallarna.

Bland utställarna fanns allt från Kina-baserade företag som inte hade egna montrar utan gick runt med sina varot (som som vanligt var misstänkt lika andras =)) till små tyska källarföretag och de medelstora och stora etablerade hjälpmedelsföretagen från hela Europa och USA & Canada och så klart även svenska företag.

För oss som återförsäljare till flera av de leverantörer som fanns där så blev mässan mer en mötesplats. Schemat var mer eller mindre fullspäckat med möten och lunchträffar och vi fick slita lite för att få tid att gå runt och själva titta på utställningen. Men det är klart man passar på att träffa så många man kan när alla viktiga samlas på ett och samma ställe.

För mig kändes det inte som det var så mycket nyheter. Det mesta hade jag sett tidigare. Det var många olika varianter på samma saker och det slående temat i år kändes som deisgn. Många tekniska hjälpmedel har tidigare varit ganska fula, fyrkantiga och trista men ofta med väl genomtänkta funktioner. Många beskyllde Apple för den nya trenden och det var mycket Mac-känsla i många saker. En del hävdade att detta nog mest var av ondo. Oklart varför vilket ger en känsla av att många tycker att synskadade gott kan ha fula och gräsliga grejer eftersom de ändå inte ser dem =)

Jag tycker nog själv att även för mig som inte ser är design minst lika viktigt. Det är lika viktigt med en bra känsla när man tar i sina grejer som att få det när man ser dem. Och högblanka rundad utformning är ju alltid trevligare än strävt och kantigt även om Apple nu satt en skönhet även i det rena kantiga vilket känns lite unikt.

På väg hem så kändes det bra, med båda dessa viktiga komponenter med i bagaget. Både nya och förbättrade relationer med leverantörer och en del nyheter som jag givetvis inte kan avslöja här =). Jag trodde faktiskt inte det skulle vara så givande och framför allt inte så stor skillnad på att träffas live mot den vardagliga kontakten via epost och telefonkonferenser. Eller vi kanske har glömt bort hur viktiga verkligen möten med andra människor egentligen är bakom vår Facebook och blogg-fassad?

På Bilderna ovan finns lite ex

Andra bloggar om: Tyskland, Frankfurt, Mässa, Hjälpmedel, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Punktskrift

När jag nu är på resa utomlands vilket inte händer särskilt ofta inser jag hur beroende jag är av internet! Jag kan faktiskt inte göra något kul alls vid datorn eller telefonen utan datatrafik. Allt det här vardagliga med sociala medier i form av Twitter, Facebook och Gowalla som jag inte ens märker att jag själv använder så fort jag väntar på bussen eller tåget eller sitter på tåget och väntar på att komma fram. Då är numera mitt enda tidsfördriv just detta och att läsa nyheter. Det är ett perfekt sätt att fördriva annars rätt meningslös tid.

Och förr var man ju beroende av öppna trådlösa nätverk eller av att få låna någons kabel en stund medan man idag liksom har internet i fickan hela tiden. Jag liksom inte tänker på det längre.

Reser man utomlands mycket är man väl van kan jag tänka mig, men det gör inte jag och först nu inser jag hur förlamad och utanför jag blir :)! På flygplatser och hotell finns sällan fria nätverk längre och att koppla upp mobilen är liksom inte att tänka på några längre stunder. 32kr/MB för datatrafik hos Telia som jag har i min privata mobil eller 25kr/MB hos Tele2 som jag har i min företagsmobil är helt vansinnigt! Något jag inte tänkte avstå var att checka in i Tyskland med min Gowalla, och det och att byta lite grejer man kan göra där drog dryga 800KB för kanske en minuts snabbt arbete. Att ens kolla rubrikerna i mailen är liksom helt uteslutet.

Och hur det kan vara så här år 2011 är för mig helt obegripligt. Det är verkligen ett område där utvecklingen stannat och stått still väldigt länge. På det vis vi idag använder våra telefoner och datorer borde volymen kunna kompensera så att lägre priser inte borde vara några problem. Det är ju inte det att en megabyte är speciellt mycket i dagsläget. Förr kunde man läsa och skriva mail en god stund för att komma upp i det. Men idag, så fort min dator ansluter ska den kanske ställa klockan, synka sig med alla moln man använder så som Dropbox, MobileMe och liknande för att utbyta filer och kalenderdata och datorn letar efter ny programvara och lite sådant. Att webbplatser sedan inte direkt krympt i storlek de senaste åren är en bonus. Jag roade mig med att titta på datamängdsmätaren när jag anslöt mig och konstaterade att fakturan kommer bli intressant sen =)

Det här med datorer ute på resa är också för övrigt ganska intressant. Jag spenderar ju en del tid på tåg och flyg och förr var det alltid plint från Windows-datorer. Nu mera hör man det klassiska Mac-plinget och swishande ljudet när ett mail skickas. En tjej satt på flygplanet och skickade mail ända in i det sista trots flera tillsägelser av kabinpersonalen. Jag hoppas att åtminstone hon har det värre än jag med sin abstinens på sin resa =)

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Tjänsteresa, Flyg, FLyga, SAS, Arlanda, Tåg, SJ, Resa, Ledsagning, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Tyskland, Frankfurt

Så var man ute på resa igen och denna gång lite längre. SightCity är en mässa i Frankfurt som årligen visar upp nyheter vad gäller hjälpmedel för synskadade. Det är första året jag åker hit så det kan bli lite spännande.

Att resa utomlands är numera lika lätt som att resa till Uppsala eller vilken annan liten håla som helst hemma i Sverige. Jag visade inte ens upp mitt EU-legitimation vid ankomsten till Frankfurt. Annars är det bara språket och storleken på flygplatsen som är annorlunda mot att landa på Landvetter eller Sturup.

Jag har flugit mycket i olika perioder i livet. Regelbundet under 4 år mellan 1980 och 1984 när jag bodde i Västervik i Småland och gick i specialskola i Stockholm. Var annan helg flög jag mellan Bromma och den lilla flygplatsen Momohål. Under senare år pendlade jag i förälskelsens tecken mellan Stockholm och Skåne och hade vänner i Göteborg. Under en tid i min tonår jobbade jag åt Föreningen Sveriges Dövblinda och reste land och rike runt oftast med flyg. Inte en enda gång har ledsagningen uteblivit. Inte ens den gång jag flög alldeles själv till
USA.
Trots mellanlandning i Amsterdam fungerade allt perfekt. Aldrig att väntetider och inställda flyg och förseningar har fått assistansen att glömma ett uppdrag. Där har SJ en hel del att lära även i modern tid 2011, där man var och var annan gång blir stående eller får ringa och fråga var assistansen tagit vägen.

På flyget får man en assistansmärkning på sin bokning och den följer än jorden runt och tillbaka om det skulle vara så. När man boardat får flygplatsen man ankommer ett meddelande och har flygtiden på sig att förbereda sig och vara på plats. Och allt fungerade givetvis lika klanderfritt denna gång. När jag fått hjälp från incheckning till gaten var det någon timmes väntan men några minuter före boarding kom passagerarservice och följde mig ombord först som det brukar vara. När planet landade i Frankfurt och dörren öppnades stod de och väntade.

Men resandet gör mig trött. Det är först allt som ska fixas så att ledsagningen bokas och trots allt så är det så mycket som kan gå fel från taxin till
Arlanda Express-tåget
och slutligen fram till incheckningen där
Luftfartsverket
tar över. Förutom att det finns mycket att oroa sig över, kommer de att komma i tid etc, så måste jag lägga på ytterligare tid på min planering för att ge utrymme för fel. De gånger det inte blir fel blir det istället lång väntan.

Med flyg fungerar det som sagt ofta bra. Men det är värre med tåg. Är det SJ som levererar hela vägen ökar förutsättningarna för att det ska fungera och om man åker mellan hyfsat stora stationer som har personal. Men så fort man ska byta mellan flera tågbolag ökar risken för strul med ungefär 1000%. Och på de stationer som saknar sådan bemanning har man ofta avtal med olika lokala taxibolag och i dessa fall kan man helt kallt räkna med att få klara sig själv eftersom chansen att någon dyker upp är mikroskopisk.

Men nu är jag i alla fall på plats och sitter på en ”Meeting Point” på Frankfurt International Airport och väntar på kollegor som ska komma med ett annat plan. Men inte ens det är fritt från besvär. Skulle jag bara vilja gå på toaletten eller gå och köpa något ätbart så infinner sig genast en rad besvär. Jag är skithungrig men inte särskilt kissnödig tack och lov =)

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Tjänsteresa, Flyg, FLyga, SAS, Arlanda, Tåg, SJ, Resa, Ledsagning, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Tyskland, Frankfurt

Idag har jag varit på årets upplaga av FFS-dagarna, Föreningen För Synrehabilitering. Årets FFS-dagar gick av stapeln i Gävle på Scandic Hotel och där fanns personal från Syncentraler och Arbetsförmedlingar landet runt.

Själva utställningen var ganska vanlig. Vi stod alla företag i ett ganska trångt rum och det blev ganska stimmigt och jobbigt och ganska trångt.

Det som var lite utstickande detta år var att jag och kollegan skulle ha en föreläsning om sociala medier. Vi är ju båda ganska gamla i gemet och ganska aktiva. Allt från tiden man körde Fidonet via uppringda BBSer, och sedan har det gått via IRC, ICQ, MSn, bligen, Twitter och Facebook.

Föreläsningen var bara på en halvtimme så det blev bara en historisk genomgång för de som tror att sociala medier som fenomen är något nytt. Och visst är det ett nytt sätt att kommunicera för många och visst har det fått ett enormt mycket större genomslag de senaste fem åren jämfört med tidigare.

Men jag tror att jag trivs lite där i rampljuset och jag känner faktiskt lite ibland att andra tycker att jag gör det bra, men det är svårt att riktigt tro på det och sig själv =)

Det föreläsningen mer skulle ha handlat om om den varit dubbelt så lång, hade i så fall varit mer fokus på tillgänglighet och bristerna, hur flera av de stora tjänsterna vi använder är svåra att använda med så kallade skärmläsare som hjälper bland annat synskadade och blinda att ta del av information. Hur det idag till exempel knappt går att skapa sig ett Google-konto eller Facebook-konto på grund av bildverifiering. Visst brukar det finnas ”lyssna”-knappar, men inte ens vi som är vana vid kryptiska syntetiska röster har en chans att höra vad de säger. Och när man väl kommer in på sidorna är det inte sällan att det är mycket som inte fungerar.

Men det får bli en annan gång när de avsätter mer tid. För det är ett stort och komplicerat ämne.

Men roligt var det och uppskattat!

Andra bloggar om: Synskada, Synskadade, Hjälpmedel, Mässa, Sociala medier, IRC, ICQ, MSN, Facebook, Twitter, Youtube, Skype, Spotify, Tillgänglighet

Den här veckan blev visst lite hetsig. Jag sitter nu på tåget på väg hem från besök på huvudkontoret i Göteborg och det har varit en givande resa. Jag åkte ner i förväg i onsdags för att i egenskap av ”stationsbefäl” (kontorschef) träffa revisor och chefer och prata om föregående års resultat, budget och strategi inför kommande år. Mestadels behagliga punkter på den dagordningen även om ett förbättrat resultat ger ökade krav framöver. Men jag känner visst hopp inför framtiden.

Min kollega kom ner senare och bland annat hade vi besök av en leverantör från ett företag i tyskland som tillverkar punktskriftsskrivare. Vi hade en liten teknikträning för att kunna åtgärda enklare saker själva. Igår kväll hade vi lite samkväm på en restaurang där maten var lite halvkass. Kvällen avslutade jag och kollegan med pepptalk och strategisnack över en pilsner i hotellbaren innan täcket och kudden lockade för mycket!

Idag var det lite segt trots det mycket sparsamma ölintaget igår. Förmiddagen har vi ägnat åt orderrutiner och efter lunch var vi några som avvek mot stationen.

Nu sitter jag på X2000 på väg mot Stockholm. Vi angör väl om en knapp timme och då måste jag skynda mig fort som attan hem för att byta kläder och väska. Förhoppningsvis har familjen packat klart för det blir inte mer än fem minuter innan det är dags att vända ut igen för att bege oss mot Mälargårdarna och en så kallad ”trivselhelg” med Aktiva Synskadade. Vi är ett helt gäng bekanta som ska dit så det kan nog bli trevligt med snöscooter och bada tunna och lite lugn och ro.

Andra bloggar om: Arbete, Resa, tjänsteresa, SJ, SJ X2000, X2000, Tåg, Göteborg, Stockholm, Aktiva Synskadade