Etikett: Jocke

Jag har ganska länge haft en knöl i nacken på höger sida. Och visst har den blivit större?? Och visst har jag tänkt att eftersom risken för följdcancer är hyfsat stor efter min behandling av ögoncancerformen Retinoblastom som jag led av när jag var liten, borde uppsöka läkare. risken för godartade tumörer i samma område man en gång strålats i är ganska stor. Kallas visst ”bentumörer”, varför vet jag inte. Det är vanligt att dom sätter sig i närheten av det område man strålats men det är ingen garanti. kan dyka upp lite var som i kroppen. Känns ju kul…

Men jag har inte tagit mig för. Knölen har både blivit större och hårdare. Men nu när jag började känna fler runt omkring började det kännas aktuellt. Jag så lätt blir rädd för sånt kände mig faktiskt inte särskilt orolig. Ändå kändes det bra att träffa läkare torsdag före midsommar. Hon klämde och kände och på grund av min historik gjorde hon en akut remiss till Karolinska för provtagning. Ändå säger dom alltid ”men det är säkert ingen fara” :)

Jag fick tid väldigt fort och i måndags var jag på KS Huddinge och fick proverna tagna. Jag ”trivs” rätt bra på Huddinge, tre av fyra barn är födda där och man hittar hyfsat, elller rättare sagt kan systemet och ingen har någonsin klagat över ledarhunden. Provtagningen gick fort och gjorde inte särskilt ont. Dom tog prov ur den stora knölen och försökte även ta ur den lilla men jag tror inte det gick så bra. Men såklart, om den stora skulle visa sig vara ond så får man nog anta att dom små är det också.

Jag trodde jag skulle få kontakt med min gamla ångest igen men kände ingenting. Behövde inte ens använda min kunskap att tänka bort den. Och idag ringde husläkarinnan med goda besked. Det var bara fettknölar. fan, det är ju sådana där som Labradorer brukar få :)! Och nu känns det faktiskt bättre, trots att man har fettknölar som en hund. Jag kan välja om jag vill skönhetsoperera bort dom — även det som på hundar — men just nu får det i alla fall vara. Inte en sommar med stygn och grejer. Lite panik har jag av att sövas. Tänk om man aldrig vaknar mer! Men sådant söver dom nog inte för. Man får nog vara vaken med lokalbedövning och diskutera ränteläget, vädret såhär långt och smaken på midsommarspriten. Nä, det får vänta!

Andra bloggar om: Ögon, Cancer, Tumör, Tumörer, Huddinge, Huddinge sjukhus, Karolinska sjukhuset, Karolinska

Posted from .

Jaha, idag ringde en läkare från öppenpsyk och pratade med mig. Han hade min remiss på bordet från kuratorn som jag träffade senast i mitten av februari. Jag blev lite tagen på sängen eftersom jag inte alls trott att jag skulle få någon plats, i alla fall inte det här årtiondet..

Men de hade en prövningsgrupp som skulle prioritera alla ansökningar och han frågade och jag försökte svara så gott jag kunde. Att det börjat med upplevda hjärtbesvär som vårdtermen tydligen lyder när man simulerar och :-) och att det fanns önskemål om fortsatt samtalsterapi.

Han frågade bland annat om jag bar på självmordstankar. Hehe, jag tog först inte frågan på allvar och tänkte ok, nu ryker chansen bara för att jag är rädd för att dö och vill leva. Men jag svarade sannngsenligt att nej, jag är paniskt rädd för att dö ung och för tidigt — över huvud taget faktiskt skiträdd för döden när den än inträffar, och att det var lite av problemet. Jag ville bli bra igen så jag kunde ge mina barn en lite mer glad och åter igen utåtriktad far.

När vi avslutade samtalet lät det som att jag sagt något fel eller att jag inte var tillräckligt illa där ann. Jag känner förståelse för det. Vi är många som lider och jag, har ändå någon sorts fotfäste, ibland…

Jag stod kvar länge på balkongen efter samtalet och tänkte. Nu var det nog en stund sedan jag kände av en rejäl panikattack eftersom jag känner mig rätt OK. Och när jag känner mig OK har jag svårt att minnas själv hur det känns, svårt att få fram tankarna och rädslan. Men det kanske inte är något konstigt egentligen. Det kanske är ett försvar, att jag känner mig frisk som en nötkärna emellanåt.

Men har jag förmånen att få en plats hos en psykolog ska jag givetvis ta chansen att fortsätta eftersom det inte är helt bra än. Arbetssituationen har ju förändats kan man lugnt säga och där känner jag bara lycka och gränslös glädje. Men såren tar väl tid på sig att läka och det som går fort att riva sönder, tar lång tid att laga. Och jag började rivas sönder för länge, länge sedan. Långt innan någon vantrivsel på en avdelning på ett IT-bolag. Det gjorde bara det värre och utlöste. Och som kuratorn sa, jag har nyligen fyllt 30 och livet går in i en ny fas. Känns löjligt att just 30 skulle vara så ”magiskt”, men det kanske är så.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Posted from .

Jag bestämde träff med Miraa på Soldaten Svejk på Östgötagatan. Vi sågs på träffen på Bavaria och bestämde senare att ses igen själva och ta en öl i lugn och ro. Roligt var med henne att hon direkt lärde sig skriva punktskrift och hon fick en reglett av mig som man förhand använder för att skriva punkt. Det kruxiga med den var att man dessutom skriver punkt spegelvänt och baklänges för att det sedan ska bli rätt när man vänder på papret. Så det var jag grymt imponnerad av!

Där satt vi i alla fall och pratade skit mellan himmel och gjord och drack god tjeckisk pilsner. Men det dröjde inte så länge innan vi fick sällskap av WI som hämtade oss och körde oss hem till K i Solna har jag för mig. Där fick Teo faktiskt ligga i hallen medans vi drack té, pratade skit och någon spelade gitarr och K spelade piano. Dessutom loggade vi in på chatten och pratade med andra som inte var med. En trevligare och roligare och mer avspänd träff än den på Bavaria vilket väl kanske är ytterst naturligt.

Sent på kvällen fick jag skjuts in till stan och tog en cab hem.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Posted from .

Jag har varit ganska aktiv åtminstone läsare på SPS – Stödsajten för drabbade av Panikångest och Social fobi-sajten, både i deras forum och IRC chat. Har hittat många chat och mejlvänner som jag haft stor glädje och nytta av och jag hoppas det varit ömsesidigt och att åtminstone några förblir vänner för lång tid. Livet, låter lite för stort.

Men träffen kändes lite konstig. Vi träffades på restaurrang Bavaria som låg i ett litet krypin typ mitt på Götgatan. Teo fick nätt och jämt komma med in men till slut gick det. Men många av dem hade social fobi tror jag vilket ju gör en träff lite skum. Jag satt mest och lyssnade in, några kände varandra väl och pratade såklart med varandra men det var nog inte så lätt för mig som ny i gänget IRL att komma med. Men några pratade jag med som jag pratat med live. MI, Miraa, AK och WI pratade jag nog mest med.

Det blev bara en öl på det stället. Personalen var svår att få tag i och jag ville inte fråga någon om vägen till toan vilket jag skulle behöva om jag hinkade mer pilsner ;) Ett genant litet problem jag alltid lider av på nya hak :) På något vis kändes det som om kontakten med de flesta funkar bäst på chatten. Något som säkert beror lika mycket på mig som andra. Men några träffar jag gärna igen.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Igår var vi ute på sjön med Egge och Karin och vi åkte upp mot Muskö och Ornö. När vi la till i en vik för att fika fick vi andras tampar i propellern. något skit som låg på botten som virvlade upp. När vi kämpade med att få loss dem, gled vi in på grunt vatten. Där fastnade lera i insuget så att vi fick problem med kylningen. Hem från Ornö fick vi dras av bogserbåt för att det aldrig skulle gått att ta sig hem för egen maskin under rimlig tid.

Jag hajar ju att det var en jävligt stressande situation och jag ser sambandet. Men där ute på Ornö, när vi tog en prommenad för att vänta på bogserhjälpen, fick jag jordens jävla hjärtklappning.. :( Det var hela köret med hättningar, stickningar, hög puls och yrsel och jag var skitskraj.

Jag försökte jobba bort det med positiva tankar och vi satt ju inte i sjön. Vi låg ju trygt och lugnt vid en brygga och det var vackert väder och alla var glada trots att det alltid tycks gå åt helvete på något vis när vi är på sjön.. Men det var inte riktigt tillräckligt för mig.

På vägen hem kändes det bättre även om jag såklart var ledsen för att det gått som det gått. Lite stolt kan jag ändå känna mig, som för en gångs skulls åg sambandet. Det tror jag inte jag gjort så tydligt tidigare. Även om reaktionerna i kroppen kom när allt var lugnt och under kontroll så förstod jag varför.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Posted from .

Idag har jag varit på stan och fikat med min gamla väninna Sussie. Det var ungefär två år sedan vi sågs, när Farris dog. Det var hon som hittade tumören i hans mun och jag tror inte hon är så glad för det.

Idag fikade vi på Solvillan invid Tranebergsbron, ett trevligt ställe med båtar och Mälaren alldeles inpå. Det är en konstig och härlig stad vi bor i!

Vi pratade om livet och allt som hänt sedan vi senast sågs. Hon har separerat från sin kille hon levt med i många år, träffat en ny och jobbar och verkade allmänt glad och harmonisk, det gläder mig mycket!

Det var skönt att prata med henne om panikångesten, hon med över 10 års erfarenhet av det och har tagit sig ur det, så frisk som en panikångestdrabbad nu kan bli. Hon slog hål på alla mina övertygelser om att det inte var ångest som river i kroppen utan döden som närmar sig. Det var både skönt och jobbigt på en gång! Pratade om så mycket som jag valt att sortera bort.

Idag på stan gick allt bra, inga bröstsmärtor eller något sådant. Men nu när jag kommit hem kommer det krypande och inatt är en jobbig natt och jag kan inte sova. Sussie sa att det blir så och jag har hört andra säga det också, att allt kommer när man slappnar av. Jag tycker att ångesten borde komma när man är mitt i det då det liksom borde komma. Men när man kommer hem och allt lugnat ner sig och allt jobbigt med folk och sådant är borta..

Posted from Stockholm County, Sweden.

För några dagar sedan blev det klart, att jag skulle få byta avdelning! Så glad så att jag gråter!

Jag har glömt hur länge jag varit på min nuvarande position men det är något år eller två. Men enda sedan min sjukskrivning har jag mest suttit av tiden. På sätt och vis har det varit ganska lugnt och helande. Inga krav och inget tempo. Men heller inget direkt vättigt att göra. Första veckorna efter sjukskrivningen var det ganska skönt att bara surfa, chatta och mejla och komma och gå lite som man ville. Men sådant blir ju trist i längden. Men jag upptäckte att det återigen kändes ok att gå till jobbet och det var skönt att istta där och fikapauserna kändes som förr igen.

Nu är jag tillbaka på domänhanteringen och DNS-driften. Det kan jag på mina fem fingrar. Kanske inte så jätteutvecklande men det är inte heller meningen just nu. Nu vill jag börja jobba, göra något som jag känner att jag är bra på och där jag och min kompetens behövs. Och så är det sommar!!

Och dessutom har jag fått tid hos en kurator som blir en mer långvarig samtalsterapi. Börjar om några veckor. Det var min husläkare som remitterade mig och först såg det ut som om det var års väntetid vilket man sa mig i början. Kändes rätt hopplöst då, som om jag aldrig skulle få hjälp.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Posted from .

Nä, det gick inte den här gången heller och jag blev mest irriterad — mest på mig själv. Dessutom mår jag oförskämt bra just nu för det verkar som om jag ska få byta avdelning tillbaka till min ursprungliga grupp ganska så snart. Det känns som en enorm men bedräglig lättnad. Jag tror inte det räcker med bara det, det har gått så långt..

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Idag har jag varit på återbesök hos företagshälsovården efter mitt långtids-EKG. Det var dom som remitterade mig dit.

Och som min läkare sa var resultatet väntat, allt såg helt OK ut. Aningens högt blodtryck men inget man behövde bry sig om och kunde mycket väl vara bundet till situationen. Sedan pratade vi 30-årskris — det sas inte riktigt rakt ut men det var ändå det det handlade om :-). Sedan pratade vi på allvar igenom situationen på jobbet och jag har lovat att ta tag i det, kontakta personalchef, blanda in alla och försöka få byta avdelning. Jag vet ju vad jag vill och egentligen vet jag vari felet är. jag befinner mig på en avdelning där jag inte hänger med och inte har full teknisk koll och en chef som nog trots avståndet har insett det men ändå vill jävlas. Åtminstone känns det så. Att byta avdelning eller byta företag.

När jag gick därifrån idag kändes det faktiskt riktigt bra. Lite kan jag känna smärtan i bröstet när jag är på jobbet och tänker på jobbet. När jag krälar omkring på båten eller gör annat roligt känner jag ingenting. Jag kan springa och gå fort och långt utan minsta problem. Ändå gråter jag om nätterna när pulsen stiger och jag tror jag ska dö, när det ekar i huvudet och bultar i öronen, sticker i händerna. Jag spenderar så mycket vakna nätter och försöker fördria dom med böcker. Känner mig helt slut och undrar hur jag ska orka.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Posted from Solna, Stockholm County, Sweden.