Nu har vi på allvar börjat söka efter ett nytt hem åt ledarhunden Fassi Fassi kom till oss 2007 och hon är nu 7½ år gammal. Redan när jag fick henne tyckte jag hennes temprament var ganska lågt. Det var kort sagt svårt att få henne att gå och hon sjönk snabbt ner i en långsam lunk. Hon var väldigt exakt i sitt arbete och tydlig i sina signaler men drivet framåt var inte så högt. Om hon ställdes inför ett hinder eller en situation som var svår eller tråkig stannade hon upp och hade svårt att lösa uppgiften.
Däremot har hon ett vansinnigt bra bildminne liksom många ledarhundar och känner igen platser och situationer som hon besökt senast för kanske flera år sedan.
Under hösten märktes det extra tydligt hur hon ytterligar tappade arbetslusten och i vår började det begränsa min vardag och beslutet att låta henne bli vanlig sällskapshund togs.
Många frågar om det inte är svårt att skiljas från en så speciell följeslagare som en ledarhund och den frågan är inte helt lätt att svara på. Den ”kalla” sidan av det är att det är precis som för jägaren som inte kan arbeta med en hund som inte jagar. Det är hans arbetsredskap och levebröd liksom polishunden som inte vill fånga bovar eller spåra knark. Och när man märker på en hund att glädjen inte finns och att arbetet mer liknar tvång då är det inte svårt att bestämma sig. En hund måste tycka att arbetet är roligt för att det över huvud taget ska fungera. Vissa moment kanske inte är så jädrans roliga precis som för oss människor men huvuddelen i det måste vara glädje.
Jag vill så klart inte tvinga min hund att arbeta eftersom hon då gör ett dåligt jobb och jag blir begränsad och kan inte använda henne som det är tänkt. Och sunda förnuftet säger att om en ny hund ska träda i hennes ställe kan jag inte ha kvar henne. Mitt ”vilkor” var att Synskadades Riksförbund inte skulle placera ut henne i tjänst igen hos någon annan. Men efter att en av deras hundinstruktörer tittat på henne var vi helt eniga och jag får själv om jag kan, finna ett nytt hem åt henne och om jag behöver hjälp, har de såklart resurser.
Så samtidigt som vi kanske kommer närmre våra fyrbenta vänner än vad en vanlig privatperson kanske skulle göra, så har vi en del sakliga grunder också. Men det viktigaste för mig är att hon ska få det bra, annars skulle jag aldrig lämna iväg henne.
Så nu ska vi göra vårt bästa för att det ska bli så. En ”bit bort” i pereferin bland bekanta men ändå tillräckligt nära så att jag hela tiden kan få veta hur det går och hur hon mår!
Idag kom det efterlängtade samtalet från en av de två som tilldelar nya ledarhundar och jag blev så klart oerhört glad!
Nu har jag fått en ny ledarhund tilldelad och det blev en gul Labrador-tik
som åtminstone just nu heter Flinga. Hon är aktiv och arbetsglad och lite
nyfiken och behöver en bestämd hand och mycket arbete och rutiner, med bra
bildminne och högt tempo med noggrannhet.
På ren svenska så döljer sig
säkert en hund med en hel del action i, precis det jag önskat mig. En hund med lite högre temprament som tar egna initiativ och driver på i tjänsten är givetvis detsamma även utanför selen. I det läget har man en lika aktiv hund som har väldigt snabbt mellan impuls och handling. Det blir säkert en hel del fel lisom det blir en hel del rätt.
Och i mitt aktiva fritids- och arbetsliv behövs en hund med lite tryck i. Och det ska bli väldigt spännande att träffa henne och börja arbeta med henne. Instruktören är förmodligen utsedd och jag känner henne sedan tidigare. Vecka 33 och 34 ses vi först ute på Almåsa Konferens och sista veckan fortsätter vi, som det kallas, ”inkörningen” i hemmamiljö och tränar vägarna till jobbet och allt annat man behöver.
Så nu börjar en väntan som nästan är värre än den att vänta på samtalet om man ska få en hund nu eller senare. Nu står förmodligen lilla Flingan i ett hundstall hos Kustmarkens Hundtjänst och har ingen aning om en ny husse som längtar!
Som sagt heter hon just nu Flinga och första gångerna jag provade namnet kändes det gräsligt och skrattframkallande. Men ”Flingan” blev fort ganska gulligt. Ändå har hon redan det alternativa namnet Kivi som Emilia och Miranda tyckte hon skulle heta istället. Men vi får se, finns tid kvar att känna på namnet.
Som jag tidigare berättat har jag bestämt mig för att ta min ledarhund Fassi ur tjänst. Hon är inte sjuk eller något annat fel på henne än att hon helt enkelt slutat att tycka det är roligt att arbeta. Och detta på en sådan nivå att det inte fungerar för mig och henne längre.
Under uppmärksammandet av Ledarhundens dag i Stockholm passade jag på att låta en av instruktörerna från Synskadades Riksförbund titta på henne. Vi hade pratat ganska ingående i telefon innan och jag hade beskrivit problemen. Men det kändes väldigt bra att låta någon av dem titta på henne för att ge deras syn på saken. Och där och då fick jag stöd i min tanke att låta henne bli privat sällskapshund om jag bestämde mig för det.
Det var inte så svårt att bestämma mig, eller rättare, det hade jag haft god tid att göra eftersom problemet inte var nytt för oss. Deras samtycke och bekräftelse var egentligen det som behövdes. Alternativet hade ju varit en stödinsats för att försöka rätta till problemen men det ansågs inte möjligt. Så bara några dagar efter det lämnade jag in en formell ansökan om ny hund.
Och idag var det dags för det obligatoriska hembesöket. En av hundinstruktörerna från Sollefteå kom hem för att formellt göra sin bedömning. Det kändes lite pinsamt att vara 38 år, van hundförare sedan snart 20 år och jag vet dessutom att jag är en bra sådan, känna mig nervös inför hembesöket. Som inför kvartssamtalen i skolan när man var liten.
Hembesöket tycker jag är en mycket bra grej även om jag nog inte fått det inför varje hundbyte. Det består i att man tar en liten promenad tillsammans med instruktören för att visa ens närmiljö och självklart vill de också titta på förmågan att orientera sig. Man vill se att det finns möjlighet till rastplatser vilket det inte direkt råder någon brist på hemma hos mig.
När promenaden var avklarad sätter man sig vid köksbordet och fyller i ett formulär där man ska kryssa i boendeform, information om närmiljön, familjens inställning till att en ledarhund ska komma till familjen, om det finns andra djur, eventuella sociala problem och ens fysiska form. Det är ganska viktiga punkter så att man inte placerar en hund exempelvis i missbruksförhållanden eller hos någon som inte har de fysiska förutsättningarna att ge hunden promenader och annan stimulans som den behöver. I mitt fall kändes det mest som formalia och instruktören kryssade sist i sitt medgivande till att en hund kan placeras hos mig =)!
Så nu återstår bara väntan. De nästkommande två veckorna ska åtta hundar tilldelas och passar någon av dem till mig blir det ny hund och en första grundkurs i slutet av augusti. Det kommer bli en ivrig väntan de närmaste veckorna, men är någon av hundarna lämplig för mig blir det en ännu jobbigare väntan över hela sommaren tills det är dags för kurs. Och vi är överens om att den hunden i så fall ska vara ett lite mer fartigt ämne så det ska bli väldigt spännande att se!
Nu har vi hjälpt Guide Dogs Stockholm att omplacera Nimbus, en svart Labrador-hane på 13 månader.
Nimbus skulle ha blivit ledarhund men på grund av rädsla för okända trappor fick han istället bli sällskapshund. Det går helt säkert att träna bort Nimbus trappskräck genom att nöta och öva. Men som ledarhund måste hunden ”älska” trappor och göra sitt bästa att hitta första bästa trappa när husse eller matte säger ”sök trappa” när man vet att det ska finnas en trappa i närheten. Och detta är så viktigt att det helt enkelt inte går att ha en hund som gärna undviker trappor och tycker dom är det minsta läskiga.
Nimbus fick flytta hem till min bror och hans familj. Där finns redan min förra ledarhund Gustav som fick gå ur tjänst 2007. Gustav börjar nu bli till åren och att plocka in en ny hund att ”lära upp” innan den gamla försvinner är nog ett mycket klokt beslut.
Eftersom vi är bortresta denna helgen kunde vi inte vara med och klappa på den nya vovven, men hoppas på att få göra det snart! Åtminstone på bild och enligt beskrivning verkar de väldigt lika varandra och kan säkert bli ett radarpar!
Just nu innebär det inget annat än att de inkommit och fått ett diarienummer och en utredare men någon sorts svar lär nog dröja eftersom motparterna ska få chans att uttala sig varefter jag ska få svara etc etc.
Tyvärr hyser jag ingen större förhoppning om någon framgång i dessa ärenden då det inte finns något stöd i lagen för förbud mot diskriminering av ledarhundsförare. vad jag förstå rdet så är problemet att man inte diskriminerar mig som människa. Jag är välkommen in, det är hunden man nekar tillträde och hundar kan inte diskrimineras.
Att det sedan för mig innebär samma sak med tanke på konsekvenserna det medför att jag inte kan ta med mig hunden och alltså själv inte heller komma in verkar inte lagen ta hänsyn till i dagsläget.
men jag gör dessa anmälningar för att det ska komma in i statistiken och för att det ska gå att påvisa att det är ett problem och behövs en lag för detta.
Nu får jag vänta och se om något svar eller utlåtande kommer.
Våra Norska vänners lillebrorskomplex är som jag ser det helt obegripligt. De slår Sverige i många sammanhang. Och på området marknadsföring av ledarhundar råder inget undantag.
För en tid sedan gjorde man en informationsvideo (se nedan) för att informera allmänheten på ett kul och nytt sätt att man inte ska klappa eller på annat sätt störa arbetande ledarhundar. Man gjorde också en reklamfilm ”Valpens hevn / Revenge of the puppy” som jag också tycker är otroligt bra.
Nu har man lagt ut ytterligare ett klipp, där man låter radioreportern Michael från deras P4 prova att ta sig fram på Oslos gator med hjälp av blindkäpp och ledarhunden Toddy.
Jag bara undrar när åren går, varför våra norska grannar i Norges Blindeforbund kan göra saker som vårt eget Synskadades Riksförbund inte kan som dessutom själva ansvarar för ledarhundsverksamheten.
Radiovert Michael fra P4 får prøve og ta seg rundt i Oslos gater kun ved hjelp av stokk og førerhunden Toddy
Det har egentligen inte hänt något nytt i den här historien. Men jag tyckte det kändes bra att komplettera med att berätta att inte hela Synskadades Riksförbunds förbundsstyrelse var eniga med beslutet att minska tiden för veterinärstjänsten. Två stycken, som det heter, reserverade sig mot beslutet. Ingen av dem är ledarhundsförare och det är väl kanske inte så märkligt. Vad mer märkligt är att de två ledarhundsförare som finns representerade i styrelsen inte reserverade sig mot beslutet.
Så här skrev man i alla fall i en bilaga till protokollet:
:X:
Bilaga 2 till FS-protokoll 2011-04-28–29
RESERVATION
Förbundsstyrelsens sammanträde 2011-04-28 – 29
(dagordningens punkt 8 b)
Undertecknade reserverar sig härmed mot förbundsstyrelsens beslut att minska veterinärtjänsten inom ledarhundsverksamheten från en heltid till en halvtid. Vi menar att tjänsten även fortsättningsvis borde varit på heltid. Samma synpunkt har uttryckts av ledarhundsverksamhetens brukarråd. Arbetsuppgifter saknas inte för en heltidstjänst.
För SRF:s veterinär krävs speciell ledarhundskompetens. I tjänsten ingår dels att medicinskt godkänna ledarhundar och dels att fortlöpande kunna bedöma hundarnas möjlighet att fungera som ledarhundar under hela deras aktiva tid. Det krävs också förståelse för ledarhundsförarnas behov av hunden. Vi menar att förbundsstyrelsens beslut är strategiskt olyckligt då det kommer att bli svårt att rekrytera och behålla en person på den reducerade tjänsten. En halvtidstjänst är inte lika attraktiv, och arbetets upplägg, med medverkan på diverse ledarhundskurser, gör att tjänsten inte blir lätt att kombinera med en halvtidstjänst utanför SRF. Således menar vi att veterinärtjänsten även fortsättningsvis borde vara en heltidstjänst.
När jag upptäckte att Independent Livings anmälningstjänst var nere och ansvarig inte på något vis gick att få tag på, kontaktade jag Independent Living för att göra dem uppmärksamma på att tjänsten inte uppdaterades. Dessutom bloggade jagom det i mitt förra inlägg i denna siere.
Angående diskriminering vid verksamhet inom området
Restauranger och dylikt
Jag anmäler Kellys Bar
Andra Långgatan 28
41327 Göteborg
url: http://www.kellysbar.se
Min funktionsnedsättning: Synnedsättning/blind
Jag diskriminerades i egenskap av: Besökare/kund, 2011-03-29.
Jag eller den som diskriminerades kunde inte komma in eller delta i verksamheten alls till följd av diskrimineringen.
Beskrivning:
Jag var i Göteborg på tjänsteresa för att besöka mitt huvudkontor. På kvällen skulle jag gå ut med några vänner. Jag är blind och tar mig fram med ledarhund som får vistas i serveringslokaler i och med ett medgivande från Livsmedelsverket. Mina vänner ville ses på Kellys pga miljön och maten och pga att övriga vänner också hade synnedsättningar och därmed hänvisade till ställen där man hittar. Men vid baren frågade vi vart vi kunde sitta lämpligast med hunden och möttes av en nästan överdrivet trevlig och välvillig i personalen som meddelade att man tyvärr bestämt att inte låta ledarhundar vistas i lokalen eftersom det ”kan komma en allergiker”.
Vi försökte informera dels om medgivandet från Livsmedelsverket och även den överenskommelse som finns mellan Synskadades Riksförbund SRF och Astma- och allergiförbundet. Överenskommelsen säger att ingen dera parten ska utnyttja sin ställning utan problem ska lösas när och om de uppstår i direkt konfrontation mellan ledarhundsförare och allergiker. Om vi verkligen möts i en situation finns alltid en lösning att sitta i varsin del av lokalen för att undvika besvär. Överenskommelsen finns för att tredje part inte ska kunna hänvisa som i detta exempel att ”det kan komma en allergiker”. Men man var inte så intresserad av att diskutera eller lyssna och inte heller på fakta om allergi i samband med pälsdjur. Vi fick helt enkelt lämna restaurangen.
Det första som är förnedrande och diskriminerande är att alltid hamna innanför dörren i fokus för allas intresse och ständigt hamna i denna diskussion som vi ledarhundsförare sällan eller aldrig går vinnande ur. Att behöva lämna restaurangen som om man vore utslängd pga något helt annat. Att personalen är komplett ointresserad av att ens titta på de handlingar som finns när man inte har kunskap om de.
Nästa stora problem blir att man som synskadad kanske inte har så lätt att bara gå någon annanstans för att man inte hittar och för att den promenaden annars kan bli rätt lång med samma historier upprepande på vart ställe. Man väljer en miljö där man hittar, känner sig trygg och där miljön i det här fallet dessutom var lämplig för ledarhunden, lagom lugn pubmiljö. Som ensam ledarhundsförare i sällskapet blev det dessutom jag som var orsak till det ganska stora besväret att finna en ny plats att bli insläppt på.
Våra hundar är så vana vid att vara med överallt så att ha dem i en sådan miljö är liksom inget problem. Ligger inte ivägen för någon, går inte runt, skäller inte etc. Frågan om allergi i sådana miljöer kan man dessutom helt bortse ifrån eftersom då problemen redan skulle vara enorma pga övriga gästers husdjur vars allergiframkallande ämnen allergen finns i så stor mängd i våra kläder, förutom problemen med rökning som kan ha förekommit innan man gått in på restaurangen samt parfymer vilket är ett betydligt större problem. En hunds närvaro i en sådan lokal är inte ens mätbar med instrument.
Angående diskriminering vid verksamhet inom området
Restauranger och dylikt
Jag anmäler Evas Pianobar
Kustgatan 14
41455 Göteborg
url: http://www.evaspianobar.se/
Min funktionsnedsättning: Synnedsättning/blind
Jag diskriminerades i egenskap av: Besökare/kund, 2011-04-06.
Jag eller den som diskriminerades tvingades acceptera sämre villkor för att kunna delta till följd av diskrimineringen.
Beskrivning:
Vid ett besök i Göteborg för att träffa affärskontakter skulle vi efter avslutat arbete gå ut och äta. Våra gäster fick välja tema och pga musikintresse valde just Evas Pianobar.
Jag själv är helt blind och tar mig fram med hjälp av min ledarhund och eftersom jag inte orkade stå inför en diskussion i dörren valde jag att ringa restaurangen före för att säkerställa att det skulle vara OK för min ledarhund att medfölja. Någon som påstod sig vara restaurangchef svarade och sa direkt nej. När jag försökte fråga om han kände till undantaget i livsmedelsverkets lag som medger att ledarhundar tas med i serveringslokal sade han sig inte ha sett den, inte vara intresserad att få texten mejlad till sig och inte intresserad av att se ID-kort vi har för våra tjänstehundar och undantaget från Livsmedelsverket.
Han befann sig inte ens på arbetsplatsen när han svarade i en telefon som var vidarekopplad, och trots att han svarat på tjänstetelefon och under officiella öppettider sa han att han passade barn och inte hade för avsikt att undersöka något sådant och inte heller överlåta ansvaret till någon personal i tjänst. Samtalet avslutades med att oavsett vad Livsmedelsverket ansåg så var det hans restaurang och han sa nej och det var inte förhandlingsbart eller ens diskuterbart.
Jag hade mitt hotell nära och kunde förvisso lämna hunden på hotellrummet. Detta fick dock till följd att jag blev beroende av ledsagning av mina affärsbekanta vilket dels kändes väldigt oproffsigt och dessutom väldigt osäkert eftersom ingen av dem ledsagat en synskadad förut. Jag skulle ej heller hitta tillbaka till hotellet på egen hand vilket inte hade varit något som helst problem med hund. Nu fick jag be mina affärskontakter om ledsagning tillbaka till hotellet efter kvällens avslutande vilket kändes än mer oproffsigt och faktiskt lite förnedrande.
Förnedrande är det också att behöva ringa en krog före besök och bli bemött på det viset av någon som över huvud taget inte är intresserad av att lyssna på argument och möjligheter. Pga att vi var ett större sällskap och vi ville erbjuda våra affärsgäster det de önskade i nöjesliv kunde jag inte heller börja leta efter ett annat ställe att gå till.
Jag kan inte alla turerna i juridiken men troligtvis kommer inget hända i dessa ärenden. Det är inte mig som person man diskriminerat i lagens mening. Man har inte nekat mig tillträde. Det är ledarhunden man inte velat släppa in och i lagens mening är det inte olagligt att diskriminera hundar. Att min livskvallitet och möjlighet att fungera i samhället påverkas av denna diskriminering tas inte hänsyn till i nuvarande lagstiftning. Vi är många som anser att detta behöver rättas till.
Det enda som med lite tur kan hända är att restaurangerna i fråga själva faller till föga och ändrar sin inställning och då har man åtminstone kommit till en halv seger. Som jag ser det finns det inte skäl idag att inte låta ledarhundar vistas i lokalerna men man säger hellre nej än ja av ren rädsla för andra problem eller direkt ovilja.
Vi får se vad som händer. I brist på annat kan jag i så fall förhoppningsvis ha naggat deras rykte ytterligare lite i kanten.
Där talar man kort och gott om när diskrimineringen ägt rum, var och på vilket sätt och rörande vilket funktionshinder. Vidare har man möjlighet att, förutom originalet som sänds till Diskrimineringsombudsmannen sända kopior på anmälan till valfria mottagare samt låta Independent Living sprida anmälan till berörda media och myndigheter. Slutligen kan man också bevaka och följa upp sin anmälan, om den diskriminerande parten eller Diskrimineringsombudsmannen gjort något åt fallet.
När jag fick tips om tjänsten bestämde jag mig för att lägga in mina två aktuella fall. Inte så mycket för att jag trodde det skulle leda någon vart, utan mer för att låta antalet anmälningar bevisa att det verkligen är ett problem i samhället och att en diskrimineringslag är nödvändig.
Ganska besviken blev jag när jag någon dag senare gick in för att se om mina anmälningar godkänts och blev då uppmärksam på att 106 anmälningar låg i kö och senaste publicerade anmälning var daterad 2010-11-17. Jag försökte då söka ansvarig hos Independent Living utan att hittills ha nått någon framgång för att fråga varför inget har gjorts på över ett halvår och varför tjänsten i så fall ligger kvar online. Men epost förblir obesvarade och ringer man det telefonnummer som finns angivet kopplas samtalet ner. Kanske något för handikapporganisationerna att gemensamt ta tag i?
Det är nästan omöjligt att prata ledarhundar utan att komma in på området tillgänglighet och det är inte utan fog. Men alltid pratar vi om allergier och hygien som de största problemen och det är helt sant. Det är alltid det som det hänvisas till när vi inte får ta med våra tjänstehundar i olika sammanhang.
men ibland dyker också frågan om religiösa aspekter upp och jag har tänkt flera gånger att jag borde skriva om det. Men religion gör många av oss, och mig, lite rädda för att uttala sig. Man är rädd för att bli klassad som rasist och främlingsfientlig. Men det är jag absolut inte. Jag identifierar mig inte med någon särskilt tro men tycker det är ett mycket intressant ämne men jag är en gedigen amatörprofessor utan direkt koll =) De avigheter jag kan känna mot religion och vad den gör med och mot människor, omfattar ingen speciell religion och gäller minst lika mycket ”vår egen” religion kristendomen som man är uppväxt med.
Men jag ”tar mod till mig” och hopar ut lite i det okända och detta blir mitt första inlägg om religion i den här bloggen, allt för att hedra våra tjänstehundar.
Idag under en SLHF-information på en grundkurs 1 pratades det så klart tilgänglighet som ett av de viktigaste ämnena och då dök en fundering upp. En av de nygamla förarna hade blivit nekad tillträde en kommunal barnverksamhet av något slag med argumentet ”det kan komma en muslim”. Frågan var då kort och gott om jag kände till några specifika problem med synen på hundar i just Islam. Tydligen skulle några muslimska barn delta i den här verksamheten där ledarhundsföraren på något vis skulle arbeta och jag undrade om föraren eller kommunen över huvud taget tillfrågat de berörda familjerna eller bara beslutat på eget bevåg. Och naturligtvis hade man inte frågat familjerna utan bara antagit att föräldrarna skulle vägra sina barn tillträde ”om det någonsin funnits en hund i lokalen” och kommunal verksamhet måste vara tillgänglig för alla — ja utom ledarhundsförare då förstås =)
Argumentet känner vi väl igen, men då brukar det heta ”det kan komma en allergiker”. Men just detta, ”det kan komma en muslim” var ny även för mig och jag som då och nu snuddat vid frågan, fastnade slutgiltigt vid den. Jag hoppas att ni där ute kan hjälpa mig utreda hur det förhåller sig. Svaret är ganska viktigt eftersom kunskap när man stöter på varandra ute i samhället hjälper till för att hitta den bästa lösningen för alla parter.
Men jag har haft ledarhund i 18 år och har under alla dessa år aldrig stött på problemet. Det enda jag stött på har varit vanlig, mänsklig hundrädsla, dåliga erfarenheter och okunskap. Men då har det minsann inte bara gällt muslimer utan minst lika mycket av alla folkslag och troslag, åtminstone så vitt jag kunnat bedömma. Glöm inte att jag bara är amatörprofessor =)!
Har man funderat över vissa länders syn på hundar så har det i så fall mest handlat om folk från exempelvis Kina, Indien, Thailand etc och det har bara grundat sig på hur oresonligt svårt det varit att få komma in på just kinarestauranger och indiska ställen. Det är nog ett ganska väl spikat faktum.
En gång för några år sedan åkte jag med en taxichaufför som jag konstaterade var troende muslim. Han började prata om karikatyrteckningarna av profeten Muhammed — frid över honom — som publicerades i Danmark 2005 (se Wikipedia om Muhammedbilderna i Jyllands-PostenW för mer info). Jag blev som många svenskar väldigt försiktig med ordvalen, mest för att jag kunde för lite och för att det var ett ämne jag visste kränkte många och inget jag direkt gillade att bidra med. Han sa då att han förvisso inte tyckte bilderna var roliga och förstod inte riktigt hur de skulle kunna tjäna sitt syfte för press- och yttrandefrihet men ibland begrep man sig inte på västvärlden helt enkelt vilket man ju bara måste hålla med om i vissa lägen. Däremot tyckte han att hans trosfrender borde lära sig att strunta i sådant som uppfattades som hån och provokation från islams fiender för då skulle det vara som med barn som retas, inte så roligt längre om det inte retar upp någon. Jg flikade lite försiktigt in att det året hade en
teolog sagt att Jesus var bög men att det ju inte skapat lika stort raseri. Sedan flyktade vi ut i om teologen i fråga var kristen vilket i så fall gjorde viss skillnad.
Där och då vågade jag fråga en muslim hur ”ni” ser på hundar? Han hade just då en svart Labrador-tik i bagageutrymmet och jag hade fått frågan och själv funderat över det. Han sa först lite skämtsamt ”kompis, jag kör rullstolar, tanter, affärsmän, otrogna…” men skrattade inte bort frågan. Sedan berättade han något som jag beslutade mig för att kontrollera.
Det han berättade exakt och ordagrant har jag glömt, men han påstod att det fanns en sura i Koranen som beskrev hur profeten Muhammed hade passerat en törstande hund i öknen. Han hade då fyllt sin sko med vatten och givit hunden följt av något citat som jag jämförde med ett av kristendomens budord hur man behandlar sin nästa och så vidare. Jag tyckte det lär som en av många fina historier ur de olika heliga skrifterna som beskriver hur vi borde leva och aggera mot varandra.
jag har nästan hållit mitt löfte och nu försökt kontrollera om det stämmer. Saken har fallit lite i glömska även om jag aldrig glömt historien. Jag kan bara förklara det med att ”muslimer och tillgänglighet” knappast är ett stort problem så det har helt enkelt inte behövt kontrolleras.
Och det var inte så svårt att åtminstone hitta historien. en sökning på ”Muhammed, islam, hund, öken, sko, törst” gav direkt träff och den verkar ju tagen ur Koranen. Rätta mig någon om jag har fel för jag är inne på okunnigt område.
Allahs Budbärare sade, ”En prostituerad blev förlåten av Allah på grund av att hon passerade förbi en flämtande hund nära en brunn och när hon såg att hunden höll på att dö av törst, tog hon av sig sin sko och band den med sin huvudduk och drog upp vatten till hunden. Så Allah gav henne förlåtelse på grund av den handlingen.”
På så sätt är en muslim en källa till nytta, välsignelse och barmhärtighet i sitt samhälle. Han utför ett gott arbete, främjar det och leder andra till det. Hans barmhärtighetsgärningar är inte begränsade till endast mänskligheten utan innefattar skapelsen i allmänhet. Han kommer närmare Allah även genom att visa godhet mot djur och fåglar och genom att förhindra att de blir skadade.
Profeten Muhammad berättade för sina följeslagare om en man som fann en hund som flämtade och åt stoft på grund av extrem törst. Av barmhärtighet gick han till en närliggande brunn, fyllde sin sko med vatten och gav hunden att dricka. Tack vare det förlät Allah honom hans synder. När de hörde den berättelsen frågade hans följeslagare:
”Får vi belöning för djur, o Allahs sändebud?”
Han svarade:
”För varje levande varelse finns en belöning.”
[16] Han sa också:
”Det finns ingen muslim som planterar en växt eller ett frö, som en människa, ett djur eller en fågel äter från, utan att det räknas för honom som en allmosa.”
[17] Inom detta vida fält av rättrådiga gärningar finner man de sätt att dyrka som passar för behoven i ens samhälle och som stämmer med ens egen vilja att tjäna i barmhärtighet.
:X:
Så jag vet inte vilken historia som är rätt, eller mest rätt. Detta sista citat är åtminstone det som stämmer överens bäst med taxichaufförens föreläsning och jag minns således inte helt galet.
Nu när jag funnit fragment av historien på internet kan man ju fråga sig vad detta bevisar. Precis som citat ur bibeln kan ju även detta vara vilseledande och ryckt ur sitt sammanhang och kanske finns det ordalydelser någon annanstans som emotsäger detta.
Men jag tror man får djuploda lite mer för att ta reda på om islam anser hunden vara oren och om en troende gör fel som vistas samman med en hund, som i detta fallet en tjänstehund dessutom. Profeten — frid över honom — kan knappast haft möjlighet att ta ställning till ledarhundar som hjälper synskadade och blinda så det är väl fritt för tolkning. Historierna ovan understryker väl bara barmhärighet som det centrala oavsett om det gäller ett lågt stående djur eller människa och att en gärning inte behöver vara stor för att vara god.
Så min enkla fråga är egentligen om Islams tro anser hunden vara oren och om det finns någon skillnad hur man ser på tjänstehundar och vanliga sällskapshundar och skulle du som troende vägra att låta ditt barn eller själv delta om det fanns en ledarhund, på ett arbete, utbildning, barnverksamhet, läger eller liknande?
Just det här inlägget behandlar främst funderingar kring Islam men rubriken är övergripande så tankar kring andra religioner är också välkomna.
Som jag har skrivit tidigare, så är det något med 2011 och ledarhundar! För första gången på 7 år blev jag tillfrågad om att hålla en litet föredrag om ledarhundar på Stockholms Syncentral och för några dagar sedan blev jag tillfrågad av Sveriges Ledarhundsförares styrelse om jag kunde ta en information för ett gäng som just nu går en grundkurs 1 för att få nya hundar. Informationen var då så klart inte om vad en ledarhund är, det vet dom så klart redan, utan vad föreningen Sveriges Ledarhundsförare SLHF är och gör.
Kursen äger rum denna vecka ute på Almåsa Konferens och det är deras näst sista dag idag. Efter kursavslutningen i morgon far dom hem till sina respektive orter med en instruktör för att öva på riktigt i hemmamiljö och påbörja utmaningen med en ny hund. På denna kurs var det bara 2 av 6 som var förstagångsförare som aldrig haft ledarhund förut och de kändes glada och taggade inför framtiden.
Informationen varade bara en halvtimme men fortsatte efter med annat som rörde hundar och tillgänglighet i samhället. Jag som länge pratat om att skapa filmer som visar ledarhundar i arbete planterade idén även hos denna grupp och flera fick då konkreta idéer. Någon hade dessutom en mediautbildning med filmstudio nära sig och blev väldigt inspirerad att fråga dem om de ville ha detta som uppgift i studierna. Kan bli hur bra som helst.
Just dessa inforamtioner tycker jag är grymt roliga även om informationen om vad en ledarhund är och gör är mest givande. Men att träffa nya och gamla ledarhundsförare och skapa lite inspiration är också kul.
Under våren har jag varit på tjänsteresa i göteborg 2 gånger och båda gångerna råkat ut för diskriminering i samband med att jag varit ute med min ledarhund på olika restaurangbesök. Det finns beskrivet tidigare i den här serien.
första gången var den 29.e mars när jag och några vänner skulle besöka Kellys Bar på Andra Långgatan 28 i göteborg. Personalen var förvisso trevlig om än lite genomskinligt överdrivet trevlig, men ändå, och bestämd och vägrade släppa in mig och min ledarhund. Man vägrade titta på ID-kort och andra handlingar jag hade med mig så som medgivandet från livsmedelsverket om ledarhundar i serveringslokaler samt överenskommelsen mellan Synskadades riksförbund och Astma- och Allergiförbundet.
Andra gången var den 6:e april när jag skulle gå ut med några gästande affärsbekanta på Evas Pianobar på Kustgatan 14 i Majorna i Göteborg. Den här gången valde jag att ringa först och kontrollera, vilket i sig är förnedrande och sändeer fel signaler. ”Vi får ha våra hundar på restaurnager, får jag komma?” Svaret blev självklart nej och en betydligt mer dryg och otrevlig ägare eller restaurangchef vägrade ens diskutera och vad än handlingar som fanns var det ändå hans restaurang och han bestämde. I det påståendet måste man ju ge honom rätt. det är bara märkligt att när möjligheten att säga ja finns, väljer man att säga nej och det är diskriminering.
Jag har skrivit en del under våren i den här serien i syfte att sprida kunskap via det fria ordet men jag har ännu inte gjort någon anmälan till Diskrimineringsombudsmannen. Anledningen är att jag vet av egen och andras erfarenhet att man inget gör eftersom det inte finns stöd i lagen för att hävda diskriminering för näringsidkare som vägrar tillåta ledarhundar i sina verksamheter.
men just därför har jag nu gjort två sådana anmälningar med sända kopior till berörda näringsidkare. Om ingen anmäler kan ju Diskrimineringsombudsmannen tolka det som att problemet inte finns och när vi hävdar att vi behöver en lag för detta så är det ju bra om det finns statistik.
Så i nattens timmar har jag gjort dessa anmälningar på Independent Livings anmälningstjänst som tar emot och granskar anmälningarna och sedan sänder dem vidare till Diskrimineringsombudsmannen. man kan även låta dem sända till andra berörda beroende på område och man kan även själv lägga in epost-adresser dit en kopia av anmälningen ska sändas. Jag har i båda fallen sänt den till berörda restauranger. Fördelen med den här tjänsten är att anmälningar ligger ute på deras web och även kan följas upp med vad som händer eller inte händer. gör man sina anmälningar via dem så kan det ge en samlad bild och det tycker jag känns bra.
Mina anmälningar ligger inte ute på webben ännu. de ska granskas och godkännas först men jag håller koll och meddelar här när de finns ute.
idag var jag och Fassi ute på Almåsa Konferens för att träffa Synskadades Riksförbunds veterinär som var där med anledning av en grundkurs 1 för tilldelning av nya hundar. Vi var dock där bara för ett veterinärbesök.
Fassi ska snart tas ur tjänst eftersom hon helt enkelt tröttnat på att arbeta och hon ska flytta hem till något privat hem och leva sina sista år som sällskapshund. Men eftersom hon är över 7 år måste hon göra en speciell besiktning för att kunna försäkras på vanligt sätt sen.
Men just idag var det bara en liten förberedande koll med kloklippning, tand- och öronkontroll och vaccination. Förutom att Fassi slutat arbeta är hon frisk som en nötkärna. Nu får vi se när det blir dags för ny hund för mig och när och vart Fassi ska flytta.
Angående diskriminering vid verksamhet inom området
Restauranger och dylikt
Jag anmäler Kellys Bar
Andra Långgatan 28
41327 Göteborg
url: http://www.kellysbar.se
Min funktionsnedsättning: Synnedsättning/blind
Jag diskriminerades i egenskap av: Besökare/kund, 2011-03-29.
Jag eller den som diskriminerades kunde inte komma in eller delta i verksamheten alls till följd av diskrimineringen.
Beskrivning:
Jag var i Göteborg på tjänsteresa för att besöka mitt huvudkontor. På kvällen skulle jag gå ut med några vänner. Jag är blind och tar mig fram med ledarhund som får vistas i serveringslokaler i och med ett medgivande från Livsmedelsverket. Mina vänner ville ses på Kellys pga miljön och maten och pga att övriga vänner också hade synnedsättningar och därmed hänvisade till ställen där man hittar. Men vid baren frågade vi vart vi kunde sitta lämpligast med hunden och möttes av en nästan överdrivet trevlig och välvillig i personalen som meddelade att man tyvärr bestämt att inte låta ledarhundar vistas i lokalen eftersom det ”kan komma en allergiker”.
Vi försökte informera dels om medgivandet från Livsmedelsverket och även den överenskommelse som finns mellan Synskadades Riksförbund SRF och Astma- och allergiförbundet. Överenskommelsen säger att ingen dera parten ska utnyttja sin ställning utan problem ska lösas när och om de uppstår i direkt konfrontation mellan ledarhundsförare och allergiker. Om vi verkligen möts i en situation finns alltid en lösning att sitta i varsin del av lokalen för att undvika besvär. Överenskommelsen finns för att tredje part inte ska kunna hänvisa som i detta exempel att ”det kan komma en allergiker”. Men man var inte så intresserad av att diskutera eller lyssna och inte heller på fakta om allergi i samband med pälsdjur. Vi fick helt enkelt lämna restaurangen.
Det första som är förnedrande och diskriminerande är att alltid hamna innanför dörren i fokus för allas intresse och ständigt hamna i denna diskussion som vi ledarhundsförare sällan eller aldrig går vinnande ur. Att behöva lämna restaurangen som om man vore utslängd pga något helt annat. Att personalen är komplett ointresserad av att ens titta på de handlingar som finns när man inte har kunskap om de.
Nästa stora problem blir att man som synskadad kanske inte har så lätt att bara gå någon annanstans för att man inte hittar och för att den promenaden annars kan bli rätt lång med samma historier upprepande på vart ställe. Man väljer en miljö där man hittar, känner sig trygg och där miljön i det här fallet dessutom var lämplig för ledarhunden, lagom lugn pubmiljö. Som ensam ledarhundsförare i sällskapet blev det dessutom jag som var orsak till det ganska stora besväret att finna en ny plats att bli insläppt på.
Våra hundar är så vana vid att vara med överallt så att ha dem i en sådan miljö är liksom inget problem. Ligger inte ivägen för någon, går inte runt, skäller inte etc. Frågan om allergi i sådana miljöer kan man dessutom helt bortse ifrån eftersom då problemen redan skulle vara enorma pga övriga gästers husdjur vars allergiframkallande ämnen allergen finns i så stor mängd i våra kläder, förutom problemen med rökning som kan ha förekommit innan man gått in på restaurangen samt parfymer vilket är ett betydligt större problem. En hunds närvaro i en sådan lokal är inte ens mätbar med instrument.
Angående diskriminering vid verksamhet inom området
Restauranger och dylikt
Jag anmäler Evas Pianobar
Kustgatan 14
41455 Göteborg
url: http://www.evaspianobar.se/
Min funktionsnedsättning: Synnedsättning/blind
Jag diskriminerades i egenskap av: Besökare/kund, 2011-04-06.
Jag eller den som diskriminerades tvingades acceptera sämre villkor för att kunna delta till följd av diskrimineringen.
Beskrivning:
Vid ett besök i Göteborg för att träffa affärskontakter skulle vi efter avslutat arbete gå ut och äta. Våra gäster fick välja tema och pga musikintresse valde just Evas Pianobar.
Jag själv är helt blind och tar mig fram med hjälp av min ledarhund och eftersom jag inte orkade stå inför en diskussion i dörren valde jag att ringa restaurangen före för att säkerställa att det skulle vara OK för min ledarhund att medfölja. Någon som påstod sig vara restaurangchef svarade och sa direkt nej. När jag försökte fråga om han kände till undantaget i livsmedelsverkets lag som medger att ledarhundar tas med i serveringslokal sade han sig inte ha sett den, inte vara intresserad att få texten mejlad till sig och inte intresserad av att se ID-kort vi har för våra tjänstehundar och undantaget från Livsmedelsverket.
Han befann sig inte ens på arbetsplatsen när han svarade i en telefon som var vidarekopplad, och trots att han svarat på tjänstetelefon och under officiella öppettider sa han att han passade barn och inte hade för avsikt att undersöka något sådant och inte heller överlåta ansvaret till någon personal i tjänst. Samtalet avslutades med att oavsett vad Livsmedelsverket ansåg så var det hans restaurang och han sa nej och det var inte förhandlingsbart eller ens diskuterbart.
Jag hade mitt hotell nära och kunde förvisso lämna hunden på hotellrummet. Detta fick dock till följd att jag blev beroende av ledsagning av mina affärsbekanta vilket dels kändes väldigt oproffsigt och dessutom väldigt osäkert eftersom ingen av dem ledsagat en synskadad förut. Jag skulle ej heller hitta tillbaka till hotellet på egen hand vilket inte hade varit något som helst problem med hund. Nu fick jag be mina affärskontakter om ledsagning tillbaka till hotellet efter kvällens avslutande vilket kändes än mer oproffsigt och faktiskt lite förnedrande.
Förnedrande är det också att behöva ringa en krog före besök och bli bemött på det viset av någon som över huvud taget inte är intresserad av att lyssna på argument och möjligheter. Pga att vi var ett större sällskap och vi ville erbjuda våra affärsgäster det de önskade i nöjesliv kunde jag inte heller börja leta efter ett annat ställe att gå till.
Jag kan inte alla turerna i juridiken men troligtvis kommer inget hända i dessa ärenden. Det är inte mig som person man diskriminerat i lagens mening. Man har inte nekat mig tillträde. Det är ledarhunden man inte velat släppa in och i lagens mening är det inte olagligt att diskriminera hundar. Att min livskvallitet och möjlighet att fungera i samhället påverkas av denna diskriminering tas inte hänsyn till i nuvarande lagstiftning. Vi är många som anser att detta behöver rättas till.
Det enda som med lite tur kan hända är att restaurangerna i fråga själva faller till föga och ändrar sin inställning och då har man åtminstone kommit till en halv seger. Som jag ser det finns det inte skäl idag att inte låta ledarhundar vistas i lokalerna men man säger hellre nej än ja av ren rädsla för andra problem eller direkt ovilja.
Vi får se vad som händer. I brist på annat kan jag i så fall förhoppningsvis ha naggat deras rykte ytterligare lite i kanten.
Det går inte bara bakåt när det gäller tillgängligheten för oss ledarhundsförare. Mörkret är ganska kompakt och ingen överdrift, men just därför är det så roligt att kunna förmedla ljusglimtar!
I förra veckan gav jag en ledarhundsdekal till Restaurang Vendetta på Södermannagatan 43A på Södermalm i Stockholm. Där har man inget emot att ledarhundar finns i lokalen och är väl medvetna om Livsmedelsverkets undantag för just ledarhundar. Personalen blev väldigt glada över dekalen och idag kunde jag konstatera att den satt klistrad på entrédörren.
– Jag skulle vilja att alla hundar, även privata kunde komma hit, säger en av ägarna till restaurangen.
Tidigare var ju reglerna väldigt tydliga. Inga pälsdjur i serveringslokaler förutom ledarhundar som var undantagna den bestämmelsen. Idag är det betydligt mindre klart vad som gäller och vilka lagar och regler som styr. I princip är det numera OK för en restaurangägare att låta även vanliga sällskapshundar följa med in i restauranglokalen. Det finns sådana exempel i Stockholm bland annat. Dock är det restaurangägarens ansvar att hundarna ”sköter sig”, vilket väl innebär ligger still och inte skapar oreda och obehag för övriga gäster. Så kraven på en restaurangägare är hårdare om han eller hon tillåter vanliga sällskapsdjur medans ledarhundar omfattas av ett tydligt undantag. Man antar med rätta, förutom det tydliga behovet av att medföra sin ledarhund, att ledarhundar garanterat har en bättre lydnadsgrund än det stora genomsnittet och att många av oss förare har en långt mer gedigen utbildning än de allra flesta hundägare.
För oss är det vardag att hunden följer med på restaurangen, tåget, bion, konferensen, hotellet och köpcentrum. Det är en självklarhet att hunden gör sitt jobb och där utöver lyder. Men den stora skillnaden är ju att vi har våra hundar för att kunna ta oss ut bättre. En vanlig privatperson med sin sällskapshund MÅSTE inte ta med sin hund in överallt.
Så det är extra roligt när man får sätta upp dekalen på en entrédörr. Givetvis passar den perfekt på andra entrédörrar än bara restauranger. Alla som vill ha en kan få att sätta upp på sin butik eller lokal. Man hör av sig till Synskadades riksförbund, Sveriges Ledarhundsförare eller till mig så löser det sig. Tillåter man ledarhundar i sin lokal eller butik kan man få hamna på ”vita listan” som just nu byggs upp och har man dessutom dekalen uppsatt får man en liten extra bild och informationstext utlagd.
Nu har även föreningen Sveriges Ledarhundsförare, SLHF skapat en kanal på Youtube där man planerar att publicera material som visar ledarhundar i arbete.
Nu finns ytterligare ett klipp på Youtube, inspelat vid SLHFs årsmöte och rikskurs ute på Almåsa Konferens i Västerhaninge.
under ett lunchpass på söndagen gjordes en snabb inspelning av 10 hundekipage som gick en ganska enkel hinderbana.
Här kan ni se Fassis prestation. Som jag skrivit tidigare är hon inte längre särskilt motiverad och ska inom kort tas ur tjänst. Extra roligt att då få filma henne i tjänsten!
Redan vid mitt första besök på Hundskolan i Sollefteå 1992 när jag gick min förberedande informationskurs i väntan på min första ledarhund, fick jag höra historierna om hur ledarhundsförare vid olika tillfällen fått med sig fel hund hem, från kursen eller festen. Historierna var redan då ganska många och lockade alltid till skratt. Man såg framför sig en lätt berusad husse eller matte som skulle vingla hem från en bjudning, tog första bästa hund som höll sig framme i hallen, kopplade och gick.
Och för en tid sedan på jobbet när vi skulle gå för dagen, kopplade jag min kollegas hund och var på väg att gå. Trots att hunden har ett helt annat beteende och helt annan karaktär på pälsen hade jag säkert kommit en bit på väg om inte kollegan bett vänligt men bestämt om att få tillbaka sin hund =)
Och idag borde jag kanske förstått att något var på tok! Jag har ju tidigare skrivit om att min hund ska tas ur tjänst för att hon inte längre ser selen som något glädjeämne och inte längre kommer när selen plockas ner från sin krok. Men att det stod en hund vid min sida utan att jag ens ropat och lydigt stoppade huvudet in i halsbandet tyckte jag inte var det minsta märkligt. Att min nuvarande hund aldrig gjort så och inte varit så pushig någonsin reagerade jag inte på. Man får skylla på tröttheten att inte varningsklockorna började ringa =)
I hissen på väg ner reagerade jag inte heller att hunden tittade upp på mig ovanligt mycket. Min hund gör aldrig så. Just denna dag skulle vi åka färdtjänst till jobbet. När bagageluckan öppnades kastade sig hunden fram runt hörnet på bilen för att hoppa in, kopplet tog slut eftersom jag inte kommit fram till bilen ännu och hon föll bokstavligt talat ur bilen ner på marken. Men som den observanta husse jag är, som känner min hund utan och innan reagerade jag inte då heller =)!
När vi kom fram till jobbet började äntligen min hjärna reagera, men långsamt! Skapelsen jag hade i kopplet drog fram till fel dörr vilket min egen hund aldrig skulle gjort. Men i det läget kändes det bara lite märkligt, som något som kliar men man vet inte exakt vart =)
I hissen på väg ner till kontoret tyckte jag nog hunden var lite för spattig. Min hund har liksom varit på jobbet så många gånger och den här hunden signalerade verkligen en plats som var ny och spännande. Huvudet for och svansen viftade. När den sedan slickade mig på handen, bröt jag ihop i ett skrattanfall och allt föll på plats!
Hunden som glad i hågen hoppade ur hissen och in genom dörren till kontoret var min frus hund Ella! Så nu har jag slutit mig till skaran av de som tagit fel hund och som man skrattat lite överseende åt och sagt att ”då är man bra disträ!” och ja, så är det nog =)!
Under väldigt många år har ledarhundsverksamheten haft en egen veterinär anställd, både under tiden det var Hundskolan i Sollefteå som ägde verksamheten och nu på senare år när den sköts av Synskadades Riksförbund. Egentligen tror jag aldrig det har varit någon diskussion om man ska eller inte ska ha en egen veterinär, det har bara varit så självklart och det finns många skäl till det.
För en tid sedan tog Synskadades Riksförbunds förbundsstyrelse beslutet att skära ner tjänsten från 100% till 50%. Motiveringe var att lägga mer energi på det som kalls ”kurs och support” som rent konkret dels är själva kursverksamheten, den grundläggande obligatoriska utbildning man får när man får en ny hund som är indelad i tre kurser inom en tidsperiod av 2 år samt den valfria uppföljningen och ”supporten” om det dyker upp några problem, man flyttar eller byter jobb och behöver hjälp att träna in nya vägar.
Just den biten finns inget att anmärka på. det är enormt viktigt att utbildning och uppföljning fungerar och vi har ett antal kompetenta hundinstruktörer och dressörer till vårt förfogande som rycker ut. Många av dem har varit med enda sedan Hundskolans tid och har lång och gedigen erfarenhet av ledarhundar.
Det som sänker en skugga av fundersamhet över argumentet är att ledarhundsverksamhetens chef, Eva Björk som idag tydligen arbetar 25% som verksamhetschef ska gå upp till 40% och därmed minska sin tid inom förbundets övriga verksamhet. Hon är chef och administratör och inom verksamheten finns redan två anställda administratörer som sköter ”pappersarbetet” så hela det arrangemanget känns klart konstigt. det har framförts obekräftade misstankar om att förflytta hennes tid för att helt enkelt belasta en annan budget. Exakt vad det skulle komma för gott ur detta har jag svårt att se.
Detta ska då ske till priset av veterinärtjänsten som då ska halveras och detta har man gjort mer eller mindre i smyg, utan att fråga någon, utan att göra någon konsekvensanalys och hela operationen har ett klart drag av ”hål i huvudet-politik”.
Det finns idag ca 300 ledarhundsekipage i Sverige. En ledarhund kostar mellan 300.000 och 350.000kr att ta fram, så det är alltså en grym investering. Vidare har man valt att inte försäkra hundarna på traditionellt sätt för att man bedömt — helt riktigt tycker jag — att kostnaden varit omotiverad. Istället har man inom verksamheten en egen veterinär med över 30 års erfarenhet av tjänstehundar och ca 15 år av just ledarhundar.
Att utnyttja veterinären är en fri service liksom mediciner till våra hundar. Veterinären finns alltid tillgänglig per telefon och finns med vid alla obligatoriska och frivilliga utbildningar och andra aktiviteter för genomgång och rådgivning, vaccinering, kloklippning etc. Hon är alltså ytterst närvarande och enormt tillgänglig och man kan tycka utan att behöva vara något geni, att en veterinär lätt tillgänglig kring våra hundar är som motorolja i bilen, det är en dyr investering och förutom jämförelsen med motorolja så är de djur som också behöver omvårdnad och underhåll.
Egentligen är argumenten för en veterinär på det sätt som funnits hittills så många och självklara att man nästan häpet får svårt att rada upp dem alla. Det finns egentligen som jag ser det inga argument mot att ha tjänsten kvar i den omfattning den är idag. Och allt är ett brett spektra av små och stora saker.
för att börja med det stora så behöver man ju bara följt media. TV4 Kalla Fakta tar upp vården av våra husdjur och det berör faktiskt oss också. Att man ”övervårdar” är ingen överdrift, det händer hela tiden och det har hänt även ledarhundsförare. Vår veterinär arbetar inte på någon klinik vilket innebär att hon inte utför några ingrepp av mer avancerat slag. Då hänvisar hon till en lokal veterinär som utför själva jobbet. Däremot ska hon vara delaktig i besllut och vill se underlag före och efter stora ingrepp. Här har man flera gånger bevittnat de mest konstiga saker som varit helt omotiverade för att man vetat att det är tjänstehundar som inte betalas med privata medel och därför behöver man inte knussla med fakturan. Jag har varit med om det själv minst 2 gånger med mina första hundar.
Ena gången fick min hund Farris cancer i munnen vid 11 års ålder. Knölar i käken började växa ut, tryckte ut tänderna på honom, han blödde och kunde inte äta. Tumörerna växte upp i näsan och ner i munnen och gjorde på någon vecka att han fick både svårt att äta och andas. Jag åkte genast till en klinik på vår veterinärs inrådan där man ville börja operera bort tumörerna. Jag älskade så klart min hund och önskade inget hellre än att han skulle bli frisk, men jag undrade om en 11-årig Labrador skulle klara dessa omfattande operationer och efterföljande behandling. Jag rådgjorde med vår veterinär som häpnade av planerna. Hunden skulle kanske inte ens överleva de första ingreppen men räkningen till Synskadades riksförbund skulle bli vanvättig! Jag beslutade med hennes råd och kunskap att låta honom somna in, inte bara för att spara pengar, utan enbart för att inte låta honom lida igenom ett omöjligt projekt!
Nästa tillfälle var redan med min andra hund Teodor. Han insjuknade hastigt och prover gav diagnosen leukemi. Man erbjöd genast behandling av slag jag idag inte minns. Vår veterinär gav mig bara namnet på en ny klinik där man sa att leukemin var akut, hunden skulle aldrig överleva ens av mirakel och vi lät honom somna in. Kanske hade man kunnat fördröja döden några dagar eller någon vecka och kunna fakturera en dyr behandling.
Och inte är mina två historier unika inom ledarhundsverksamheten. Även skräckhistorier om förslag till transplantationer och direkta skönhetsingrepp som jag nog inte vill berätta om i detalj här har förekommit.
Det mer vardagliga är också lika viktigt. Hon finns tillgänglig alltid per telefon för rådgivning. Besöker man en lokal veterinärklinik kan man låta kliniken och SRFs veterinär samråda. Hon finns med på alla kurser för genomgång av allmänt slag eller titta på specifika saker, som jag nämnde tidigare vaccinerar och kloklipper hon och förser med mediciner. Inte nog med hennes gedigna hundkompetens, så har hon lika lång erfarenhet av oss synskadade ledarhundsförare. Hon vet att vi inte har lika lätt att själva kontrollera eller upptäcka vissa saker, det kan vara svårt att ge ögon- eller örondroppar, ta tempen eller titta i mun etc. Hon vet på vilket sätt vi behöver information och hjälp att lära oss lägga tassbandage etc.
Sisst och minst intressant i det här sammanhanget kanske, är just hon en underbar människa som vi alla känner stort förtroende för både när det gäller att rädda liv och avsluta liv. Vi vet att hon har hundens och vårt bästa i första rummet och även om jag själv kanske vet att det enda rättaär att avsluta, kan det vara enormt lättande att få stöd i sitt beslut.
Under Sveriges Ledarhundsförares årsmöte och rikskurs den 6–8:e maj 2011 togs denna punkt upp under övriga frågor och det var ingen tvekan om enigheten. Veterinären marie Nolén ombads lämna salen under diskussionen, men det var knappast för att någon ville ge stad i Synskadades Riksförbunds beslut. Att hon sedan var rörd över vårt stöd och enigheten, illa berörd av sättet hennes kompetens och den uppenbara risken för försämrade kvalliteten för oss var inte att missta sig på. Om tjänsten halveras är hennes beslut att hon inte kan arbeta kvar vilket man ju kan förstå. Att få tag på lämplig halvtid på annat håll som definitivt pga jäv inte får behandla ledarhundar är nog inte så lätt.
Synskadades riksförbund har tagit detta beslut till synes helt utan ens den enklaste konsekvens och kostnadsanalys och man har totalt ignorerat och direkt idiotförklarat de protester som kommit in som varit ganska omfattande. En bra ledning måste inse att sådana protester kanske signalerar ett dåligt beslut och vara beredd att ändra sig. Det skulle glädja, men förvåna mig mycket om man gjorde det. SRF är inte kända för att ödmjuka sig och erkänna felsteg. Och har man ändå gjort en grundlig konsekvensanalys har då inget sett den, inte minst någon ledarhundsförare eller intresseorganisation som denna förändring och försämring berör direkt på ett väldigt brutalt sätt.
Den 4:e oktober 2010 beviljades veterinären Marie Nolén ett halvårs tjänstledigt. Hon ville prova ett nytt jobb inom försvarsmaktens avelshundsverksamhet som bland annat rådgivning i avelsfrågor och vård av deras egna hundar. Beslutet att skära ner tjänsten till 50% kom misstänkt nära denna tjänstledighetsperiod och det är inte lätt att se motiven. Antingen är de ekonomiska, man skär ner när personen ändå går på tjänstledigt för då behöver inte vi ledarhundsförare tjänsten? Eller skälen är personliga och svårare att spekulera i. Men när veterinären meddelade att hon skulle återkomma till sin tjänst efter det halvår som var beviljat, meddelade man kort att beslutet var taget.
Man ville bevisa att hennes bortavaro inte hade skapat någon stor efterfrågan eller stora problem och därför kunde man med tillförsikt halvera tjänsten. Att Marie haft sin tjänstetelefon under sin tjänstledighet och mottagit flera samtal med undrande förare som frågat om hjälp och när hon skulle återvända har man inte brytt sig om. Att den veterinär som varit ersättare för Marie under tiden haft sin praktik och varit betydligt svårare att nå har man inte heller tagit hänsyn till.
Men detta är ett i raden av konstiga drag från Synskadades riksförbund. Läser man min serie ledarhundar och tillgänglighet så finns det fler exempel. för varje sådan här sak som händer, framstår man bara som allt mer direkt avigt inställd till ledarhundar — sin egen verksamhet, ett enormt viktigt område för oss! Man direkt motarbetar och förstår så mycket bra som byggts upp under lång tid. Det mest förvånande är att flera av de ledande själva är ledarhundsförare och då måste man undra vart det är fel. När organisationens ena ben jobbar och sliter som djur, instruktörer, dressörer och veterinär, jobbar det andra benet hårt för att sänka verksamheten i kvav. Och det finns gott fog för att fråga sig om man verkligen är helt kompetent för att leda den här verksamheten.
I förbundets eget kontorskomplex på Sandsborgsvägen i Enskede, Stockholm, har man en ”hundkorridor” för att inte störa allergiker och det är bara en liten konstighet bland alla konstigheter men som bra exemplifierar deras hållning och inställning. Och för mig utan full insyn innanför dessa murar som inte släpper ut mycket information så verkar det väldigt personbundet vilket i så fall är allvarligt. Men är det förbundets officiella inställning till fenomenet ledarhundar, är det en katastrof och ägaren till uppdraget som jag tror är Socialdepartementet, borde verkligen se över valet av utförare.
Nu hoppas jag styrelsen för Sveriges Ledarhundsförare vidtar ytterligare åtgärder förutom den skrivelse man redan sänt in som ignorerats. Jag hoppas vidare att var och en som kan bidrar med sitt privata initiativ.
