Ledarhundar – Sida 2

Friskis&Svettis Kungsholmen nekar ledarhundsförare

Nu har det hänt igen, en situation där mitt liv och det jag vill göra begränsas på grund av okunskap, rädsla och ovilja. Friskis & Svettis Kungsholmen låter mig inte träna på deras anläggning på grund av min ledarhund.

När min arbetsplats flyttade in till Kungsholmen i februari i år blev det nödvändigt att hitta en ny lösning för höstens och vinterns träning. Knappt 100 meter från vår entré ligger Friskis&Svettis Kungsholmen. Jag hade hört gott om deras anläggning i Farsta där flera med synnedsättning och ledarhundar går och tränar. Så när deras personal besökte min arbetsplats för några veckor sedan och delade ut gratis prova på-kort bestämde jag mig.

Jag gick dit med några kollegor och vi löste in våra prova på-kort för 14 dagar. Hunden låg vid min sida och ingen sa något, det kändes lovande. När allt var ifyllt och klart, frågade jag om det var OK att även här träna med min ledarhund. Personalen blev väldigt osäker. Jo man visste att ledarhundar hade rätt att följa med sina förare överallt, men hur var det nu med allergiker? Man fick alltid klagomål när något inträffade och nu befarade man att 20 personer skulle stå i receptionen och protestera på grund av min ledarhund.

Vi fick ändå lov att gå in och titta på anläggningen. Jag som bara tänkt nyttja löpband och spinninggrupper skulle nyttja en begränsad del av anläggningen. Jag skulle inte behöva nyttja omklädningsrum och duschar då min arbetsplats låg så nära och jag ändå föredrar att klä om och duscha på annan plats, men av helt andra skäl än hunden. I avdelningen där löpbanden stod var det stort och luftigt. Kanske 10 löpband på rad och en perfekt plats för hunden invid det bortre löpbandet. Väl tillbaka i receptionen bekräftade man att just den platsen hade man i så fall tänkt sig som en lämplig plats men man måste kolla först.

Jag hade ändå en ganska bra känsla när jag gick därifrån. Men ganska omgående ringer telefonen från en på Stockholmsföreningens kansli som börjar argumentera för varför jag inte kan ta med min ledarhund. Det är så många som är allergiska och man kunde inte riskera att förlora alla kunder på grund av en besökares behov. Man menade att jag väl kunde använda ledsagare för det hade ju alla blinda.

En stor trötthet spreds i kroppen. Nej, alla blinda har inte ledsagning. Har man ledsagning är det på bestämda och förbokade tider och det begränsar min frihet att träna när och var jag vill. Nej, en väldigt, väldigt liten del av svenska befolkningen är så allergisk att man inte kan vistas i samma lokal som en hund som ligger stilla,. Om ens någon enda. Det rör sig i princip alltid om kontaktallergi, dvs att man inte kan röra hunden och just det vill jag ju inte heller. Och dessa väldigt allergiska människor har i så fall problem med pälsdjursämnen i folks kläder på tunnelbanan och gymmet, förmodligen stora problem med damm och parfymer. Även om man rekommenderar att inte använda så starka dofter på gymmen så är det ingen som blir portad på grund av en parfymerad duschkräm. Visst, gymmet kändes ganska rent men knappast allergisannerat för dammallergiker.

Jag talade om att jag använder min ledarhund obehindrat på olika sjukhus, vårdcentraler, tandläkare, kollektivtrafik och fjärrresande, min hund går med mig på hembesök hos klienter, möten på arbetsplatser etc etc. Hur kan det komma sig att just besökare på träningsanläggningar är så oerhört allergiska? Träningsanläggningar och restauranger verkar vara det vi ledarhundsförare slåss mest emot och det är en intressant iakttagelse.

Kanslisten bad att få återkomma vilket hon gjorde igår. Hon började rada upp allt hon gjort sedan vi hördes senast för snart en vecka sedan och då visste jag redan hur det skulle låta. Man hade läst på Astma- och Allergiförbundets hemsida och pratat med någon arbetsmiljöenhet och tyvärr var beslutet fattat att jag inte kunde träna med min hund på deras anläggning. Det fanns heller på nämnda anläggning inte något utrymme där hunden kunde vara under tiden jag tränar så som man löst det i Farsta där hundarna får vara i ett personalutrymme under tiden. För just på Kungsholmen fanns en anställd som absolut inte ville ”umgås med hundar”.

Sedan blev det mer absurt. Jag erbjöds att kanslisten kollade möjligheterna på anläggningen på Lindhagensgatan. Jag meddelade att jag själv ville välja vart jag skulle träna och hela vitsen med anläggningen på Kungsholmen / Sant Eriksgatan var just att jag hittade dit och att det låg nära mitt jobb.

Men för resonemangets skull frågade jag; ”vad händer om ni anställer en personal på Lindhagensgatan som absolut inte heller vill umgås med hundar? Får jag sluta träna där då?” Nej, meddelade kanslisten. Då talar vi om för den arbetssökande att just den anläggningen inte är något bra val eftersom där tränar en ledarhundsförare.

Man menar alltså helt plötsligt att där finns inga allergiska besökare och ingen allergisk personal och om någon arbetssökande är allergisk kommer man neka den personen fast arbete på grund av en kund som tränar på årskort. Hur går det ihop?

Vår diskussion strandade där. Eftersom kanslisten enbart läst motpartens åsikter som av en händelse, tipsade jag om den forskare som skrivit en text för ledarhundsförares räkning på ledarhund.nu.

Vänder man på det; ”du kan tyvärr inte träna eller äta här, eller gå den här högskoleutbildningen på grund av din allergi. Vi har en ledarhundsförare, eller det kan hända att en ledarhundsförare kommer hit. Då kan vi inte garantera din säkerhet”. Det är så orimligt att man bara ler åt en sådan formulering. Men det omvända är helt OK.

En anmälan om diskriminering har upprättats os Diskrimineringsombudsmannen. Dessvärre har ledarhundsförare ingen chans att vinna sådana tvister. I den nuvarande tillgänglighetslagstiftningen förbjuds förvisso diskriminering. Men på grund av juridiska teknikaliteter är det inte mig Friskis&Svettis i det här fallet diskriminerar. Jag är själv som person väldigt välkommen, men min hund är det inte. Att det sedan innebär otillgänglighet i samhället för mig är en bieffekt av det. Men det är bra att det kommer in i statistiken och kanske utgör underlag för framtida lagstiftning.

[tags]Hund, Hundar, Ledarhund, Ledarhundar, Tillgänglighet, Allergi, Allergier, Funktionsnedsättning[/tags]

Under kjolen på en tjej :)

Ibland försätter ledarhunden än i pinsamma situationer. :) Här om dagen stod jag i en kö för att handla glass då min hund gjorde något som väckte ett glatt minne.

Min första ledarhund Farris kom till mig som 20-åring 1993. Mycket kan man berätta om den hunden, men i detta fall är det mest relevant hans förmåga att förstå kösystem. Våra ledarhundar tränas att gå fram till kassan, spärren eller vad det nu r vi har för mål. Är det en kö av människor betraktar hunden det som ett hinder som ska undvikas. Hunden gör således helt rätt när den ”tränger” sig och går förbi hela kön. En Kö kan ju se väldigt olika ut och det är svårare att lära hundarna det än att jobba fram direkt till målet.

Men farris lärde sig snabbt. Bland annat för att jag ogillade att tränga mig. Det var aldrig eller väldigt sällan som någon sa någonting, men jag vill i så stor utsträckning som möjligt vara som alla andra. Farris var enormt duktig. Han följde kön, om kön tog ett steg framåt gjorde han detsamma och stannade.

Just denna gång höll det på att kosta mig en fläskläpp i bästa fall. Jag och några vänner stod i kön utanför krogen Tre Remmare som då låg på Vasagatan nära centralen. Det var sommar och varmt -94. Framför oss stod ett gäng glada tjejer och killar. Det enda jag hann uppfatta där jag stod och småpratade med vännerna, var att en av dom plötsligt ropar ”nej, nej för fan det var inte han, det var hunden!” En kort förlägen tystnad och sedan skratt och glatt prat.

Min hund hade stått i kön som vanligt. Men antagligen var tjejen framför intressant. Vem vet, hon kanske hade hund eller katt hemma eller bara snygga ben. För han förde sin våta, kalla nos fjäderlätt mot hennes ben från vaden, upp över knäväcket och upp mot låret och kanten på kjolen. Hon måste ha undrat vad i helvete som pågick och när hon vänder sig om får hon se 4 grabbar och missar först hunden. Hon hade just höjt handen för att slå mig som stod i ett klart misstänkt läge rakt bakom henne. :) Det hela blev så klart en snackis hela kvällen när vi då och då möttes i baren eller toakön. :)

Här om dagen höll det på att upprepa sig. Min hund Flinga nosade på framförvarande tjej som säkert också var sommarklädd med bara ben. Hon vände sig om och sa något i stil med ”jaha en hund, jag trodde…” Den här gången fattade jag och sa ”det var inte jag, jag lovar”.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör[/tags]

Morret från avgrunden på Östermalmstorg

Idag fick jag frågan av en färdtjänstchaufför om våra ledarhundar är tränade att försvara oss. Han var genuint intresserad och ställde flera andra bra frågor. Men just denna fråga väckte ett gammalt minne som fortfarande sänder värme och kärlek i själen av blotta tanken.

Jag svarade honom att våra hundar inte är skyddstränade. En sådan träning skulle kräva mer av oss förare och ser man inte skulle missförstånd och olyckor lätt kunna hända. Vi rör oss bland folk så mycket med våra hundar så det skulle aldrig fungera tror jag. Men samtidigt, ingen vet vad som skulle hända om ett skarpt läge uppstod.

Jo jag fick veta åtminstone med min första hund Farris. Sommaren 1993 kom han till mig och under åren fram till han gick bort 2001 vandrade vi många mil samman. Han var lugn och stabil, kunde jobba hur länge som helst och hade ett otroligt bildminne. Hade vi gått en sträcka en gång, kunde vi återvända flera år senare och han minns fortfarande hur vi skulle gå.

Det enda som kunde få honom riktigt glad var vatten. I åsynen av en plats där man kunde bada började han gny väldigt ljudligt. Annars var andra hundar och andra människor honom ganska likgiltigt.

Det var en perfekt första hund. Vi vidgade våra vyer varje dag och han visste precis hur allt fungerade i Stockholm. hissar och rulltrappor, svängdörrar, snurrdörrar och skjutdörrar, pendeltåg, tunnelbanor och bussar och biljettspärrar. Han var med mig överallt, på bio, teater, konserter, restaurang och krogar, vi åkte Waxholmsbåt, flög och åkte långfärdståg. Han bara jobbade på och gav mig för första gången i livet en stark känsla av frihet och självsäkerhet.

Vi levde ett oregelbundet liv dom första åren. Det blev många nattliga turer med kommunala färdmedel. Jag reflekterade aldrig över att något kunde vara farligt eller förenat med risker.

En natt hösten 1994 var vi på väg hem från en bjudning hos en kompis. Jag skulle ta sista tåget från Östra station ut till Åkersberga och stod på Östermalms Torg för att byta tunnelbanelinje för att komma till Tekniska Högskolan. Klockan var ungefär två på natten och stationen låg nästan öde. Jag ställde mig på min norrgående perrong för att vänta på tåget och där fanns ingen annan i närheten. Det luktade tunnelbanestation, smuts och gammal berggrund som vanligt.

På andra perrongen en bit bort hör jag att ungdomar pratar men fäster mig inte alls vid det. Farris ligger vid min vänstra sida som vanligt och jag känner mot mitt ben att han har huvudet lyft och ligger och tittar sig omkring. Jag känner mig helt lugn och har tankarna på annat håll.

Jag hör stegen en bit bort till höger om mig. Jag hör att samtalet på andra sidan perrongen har upphört och det är tyst. Bara det där surrande ljudet från någon transformator på stationen.

Stegen är långsamma och lite släpiga och närmar sig sakta. Jag reflekterar fortfarande inte över att någon fara hotar. När stegen är ganska nära, kanske 5 meter hör jag att personen går emot mig och inte en bit bort för att gå förbi. Min hund vänder huvudet åt höger, jag känner det alldeles tydligt mot mitt ben. Min hund drar djupt efter andan så det låter som en snarkning med öppen mun. Det är ett djupt andetag, någon sekunds paus och sedan kommer ljudet jag aldrig hört honom avge tidigare. Det är ett morr som kommer från själva berggrunden, och inte från den lilla svarta Labradoren vid min sida. Ett morr som gör mig fascinerad snarare än rädd.

Stegen till höger om mig upphör tvärt och personen blir stående någon sekund. Min hunds huvud är vridet åt det hållet hela tiden. Sedan avlägsnar sig stegen i snabbare takt tillbaka till andra sidan perrongen och det lågmälda samtalet återupptas.

På tåget hem mot Åkersberga funderar jag på vad som hände och kunde ha hänt. Någon sorts rädsla i efterhand infinner sig och jag kan inte sluta klappa min fina, fina hund som dagligen hjälper mig och som inatt säkert räddade mig från något sorts obehag.

Kanske var det bara någon som ville fråga om jag behövde hjälp, om jag hade eld eller om vägen någonstans. Jag vill alltid tro gott om folk och har trots mitt aktiva liv nästan aldrig haft anledning att omproöva den tron. Men den här natten tror jag min hund tolkade situationen rätt. Han hade inte morrat åt någon med goda avsikter. Så många människor som då dagligen kom fram för att berömma hunden eller fråga om vi behövde hjälp. Nu visste han att det inte var samma sak längre.

Jag vet fortfarande inte vad som hade hänt om denne någon rört mig eller fortsatt sitt uppsåt. Morret hade nog inte avslutats med en slik på handen och viftande svans, det är jag säker på.

Jag har aldrig råkat ut för något liknande under mina 22 år som ledarhundsförare förutom denna enda gång.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Ledarhunden Fassi i hundhimlen

Föredetta ledarhunden Fassi har gått vidare. Idag kom ett mail från hennes senaste matte. Fassi fick problem med vätska i hjärtsäcken för någon månad sedan Fassi skulle ha fyllt 12 år den 19:e december i år och fick därmed ändå leva ett långt och rikt liv.

Fassi kom till mig som min fjärde ledarhund i augusti 2007. Jag har alltid sagt att ledarhundsverksamheten som sköts av Synskadades Riksförbund alltid har prickat väldigt rätt när man valt hund åt mig. Denna gång var valet möjligen mindre lyckat och när jag hämtade henne undrade jag vad det var för hund dom givit mig. Jag var och är en person som rör mig väldigt mycket och lever i en tuff miljö i Stockholm med bussar, tunnelbanor och pendeltåg. Det är en väldigt stressig miljö som kräver en tuff hund med mycket driv i. Det var inte Fassi. Jag fick den bestämda känslan av att hon över huvud taget inte trivdes med sitt jobb som ledarhund, vilket är en förutsättning för att det ska fungera. Det kan givetvis också ha varit personkemi eller att miljön hon kom till helt enkelt var för tuff.

När vi flyttade från radhus till lägenhet sommaren 2010 var det en tydlig vändpunkt för Fassi som slutade arbeta helt och hållet. Så fort hon ställdes inför en mindre utmaning stannade hon och sänkte huvudet och såg väldigt olycklig ut. Ingenting kunde motivera henne. Jag beslutade i samråd med ledarhundsverksamheten för att omplacera henne. Jag hittade en privatperson som var perfekt för Fassis fortsatta liv som pensionerad tjänstehund och det blev väldigt bra.

Där har hon levt lycklig sedan sommaren 2011 och jag har regelbundet fått rapporter om hur det går och hur hon mår. Det har känts väldigt bra att hon fick det så bra till slut.

Mina varmaste tankar går till Fassis matte och husse som förlorat en fin familjevän. Jag vet hur det känns och det är ett stort tomrum.

På videoklippet nedan kan man se Fassi och mig i hinderbana från en kurs på Almåsa Konferens i Västerhaninge.

[tags]Hund, Hundar, Ledarhund, Ledarhundar, SRF, Synskadades Riksförbund[/tags]

Så långsamt att bygga upp, så fort att rasera… del II

I januari i år skrev jag om en incident med en färdtjänstchaufför som trots tillsägelser inte kunde respektera mitt beslut att inte mata min ledarhund med godis. När han ändå matade henne i smyg i tron att jag på grund av min synnedsättning inte skulle märka det, tyckte jag det gått för långt och anmälde chauffören för Färdtjänsten.

Det märkliga var att jag efter anmälan och efter att Färdtjänstens kundtjänst svarat att dom tagit emot anmälan och skulle vidarebefordra den till taxibolaget, kände mig nervös över att behöva åka med samma chaufför igen. Jag undrade vad han i så fall skulle säga. Det skulle aldrig råda några tveksamheter om att det var jag som anmält.

Så för en kort tid sedan hände det. Jag märkte direkt på hunden när chauffören kom ut för att öppna bagageluckan. Min hund som aldrig bryr sig om chaufförerna, började hoppa efter honom och löd mig inte direkt när hon skulle hoppa in. Och istället för att sätta sig längs in i hörnet som vanligt, gick hon fram till kanten för att nosa efter honom. Jag fick faktiskt säga åt henne på skarpen för att hon skulle sätta sig ner. Jag märkte det också på flera sätt att det var den chauffören. Ett väldigt tyst ”hej” och faktiskt också på parfymen.

Väl i bilen sades inget mer än det absolut nödvändiga. Det passade mig förvisso perfekt som helst vill vara ifred med min bok, nyheter eller musik i baksätet.

Jag som varit nervös för det här tillfället, blev snarare full i skratt och helt till freds med att det inte var jag som hade problem utan han. De få fraser som utväxlades, bekräftade destinationsadressen och bekräftande av framkomsten gjorde han med kraftigt förställd röst, antagligen för att jag inte skulle känna igen honom. Någon som utnyttjar någons synnedsättning och sedan försöker förställa sig med rösten, det är bara för svårt att ta på allvar.

Ändå tvivlar jag på att budskapet gått fram och att han lärt sig något eller förstått varför. Jag har försökt i alla fall, men det är inte min uppgift att utbilda taxichaufförer och jag väljer att lägga min energi på viktigare saker.

[tags]Hund, Hundar, Ledarhund, Ledarhundar, Synnedsättning, Synskadade, Taxi, Färdtjänst[/tags]

Lunch på Sixten och Frans

Igår när vi var ute för att äta lunch gick det inte så bra. Idag gick vi runt hörnet till Sixten och Frans på Fridhemsgatan 43 på Kungsholmen. Eftersom personalen redan välkomnade mig och min ledarhund in redan igår, fanns ingen oro i magtrakten. Vi bara gick in så självklart som det borde vara.

Det första som möter oss är en annan hund vars husse eller matte sitter där och äter. Jag funderar lite över hur reglerna för vanliga sällskapshundar ser ut på lunchrestauranger när ledarhundar är undantagna från förbudet att ha djur i serveringslokaler. Men det bekymrar mig inte så mycket men får mig att fundera lite senare.

Vi går och beställer och betalar och får hjälp att hitta ett bord med bra utrymme för hunden. Stället är lite surrigt med bakgrund av musik men det känns ändå mycket trevligt och maten smakar verkligen perfekt. Jag undrar varför vi inte gick in här igår och besparade mig obehaget.

När vi äter klart och måste skynda lite på väg tillbaka till jobbet erbjuder personalen kaffe i take away-mugg när vi inte hinner dricka det på plats, ”kaffe ingår”. :) Jag kan inte låta bli att fråga om ställets hundvänlighet och att man tillåter privata hundar också. Killen berättar att man haft lite problem med småhundar som kissat på mattor men att man ju också kan sitta där det inte finns några mattor.

När jag kommer ut på gatan känner jag att jag borde sagt något om att sådant gör inte väluppfostrade hundar och definitivt inte tjänstehundar. Förresten kan man undra vilka hundar som över huvud taget kissar inne på mattor om dom inte är valpar som inte hunnit bli rumsrena.

Det blev en bra avslutning på veckan. Det kommer inte gå att äta ute varje dag, men när jag ska ut igen så blir det hit. Och då kommer det bli som det alltid blir. Man går dit man vet man är välkommen för man orkar inte ta konflikterna. Diskrimineringsombudsmannen får då inte in speciellt många anmälningar och den statistiken visar att problemet med ledarhundar och tillgänglighet bland annat på restauranger inte är så stort. Men jag kommer inte förgöra mig själv som person bara för att bidra till den statistiken och förändringen. I alla fall inte ensam, en ganska lönlös strid utan det minsta stöd från Ledarhundsverksamheten hos Synskadades Riksförbund. Där håller man låg profil och talar hellre i Astma- och Allergiförbundets än sina ledarhundsförares behov som man borde intressera sig för i första hand.

Se ledarhundar i arbete:

Ledarhunden teodor i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Ledarhundar och tillgänglighet del XI

Senast jag skrev något på det här ämnet var i maj 2011. Det beror absolut inte på att tillgängligheten blivit bättre utan på grund av att jag inte sett någon mening med att skriva om det och för att man väljer situationer i sin vardag. Istället för att vara spontan och prova nya ställen, väljer jag tillgängliga platser där jag vet att jag och min ledarhund är välkomna.

Nu har jag jobbat på samma plats i Älvsjö i 3 år och utbudet av lunchställen runt omkring var inte så stort. På Långbro värdshus alldeles nära min arbetsplats var både jag och hunden välkomna och på en närbelägen pizzeria fick hunden följa med in för avhämtning av mat, dock under protest, men vi fick inte sitta där och äta. Just det passade mig ganska bra då jag hellre åt på kontoret i lugn och ro. Där kan man säga att det statistiska underlaget var bristfälligt, men ändå 50%. :)

Nu har arbetsplatsen flyttat in till city och utbudet med lunchställen och after work-möjligheter har mångdubblats i samma grad som tillgängligheten minskat och begränsningarna ökar.

Jag märker att det har hänt något med mig. Jag började känna av det redan under tiden hos min förra arbetsgivare. När jag ”var ung” hade jag inga problem med att gå till ett nytt ställe på vinst och förlust med inställningen att vinna diskussionen i dörren. Förlorade jag och inte fick komma in, gick jag därifrn med högt buret huvud och skrev en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen, som jag förvisso alltid fick nobben av, men ändå. :)

Nu finns ett sug och ett tydligt obehag i magen när jag ska gå till ett obeprövat ställe. Det påminner om en väldigt lindrig variant av ångest och en situation jag mer än gärna undviker.

Idag skulle jag gå ut med några kollegor och prova ett lunchställe i närheten. Jag övervägde att lämna hunden på kontoret och be om ledsagning istället, men mina kollegor pushade att hunden skulle följa med och så gick vi. Först gick vi till ett ställe som heter Sixten och Frans som ligger på Fridhemsgatan. Menyn tilltalade mig måttligt men vi stod och diskuterade maten en stund med en i personalen ute på gatan och han påtalade flera gånger att vi var välkomna in att prova dagens meny. Vi valde dock att gå vidare, men jag kände att hit kan vi helt säkert gå tillbaka om attityden är sådan trots min ledarhund vid min sida.

Så vi gick vidare till ett annat ställe i hörnet Fleminggatan och Fridhemsgatan. Och där hände det som oftast händer. In genom dörren, vi hittar en plats med ett bra avskillt hörn och jag hinner nästan sätta mig och dra en lättnadens suck när personalen kommer och säger att hunden inte får vara här, det kan komma en allergiker och det kan man inte ta ansvar för. Då är det av naturliga skäl jag som måste gå. Jag säger det vanliga, att ledarhundar får vistas i restauranglokaler och att man inte kan veta om det finns någon allergiker i lokalen. Jag lyckas hålla mig trevlig men jag känner hur det knyter sig i bröstet av både den där ångestliknande känslan och ilska. Det blir sådär tyst runt omkring oss där diskussionen pågår. Ilskan handlar mest om att jag ska stå i dörren och be om ursäkt och få min existens prövad. Det hände på det gamla goda 90-talet att restauranggäster ingrep i sådana lägen till mitt försvar, men nu för tiden blir man bara tyst, besvärad och tittar bort och alla tänker ”blanda för helvete inte in mig i det här” och så ser man ut som om det regnar.

Servitören går och kollar med en kollega och de verkar inte vara helt ense. Det slutar med att jag får stanna i mitt avskillda hörn och jag ska minsann veta att man inte kan ta ansvar för om jag orsakar problem för en allergiker och om någon enda gäst klagar så får vi gå och ”ta maten med oss”. Hur fan skulle det gå till undrar jag?

Där vi sitter i ett hörn alldeles invid utgången, noterar mina kollegor att samtliga förbipasserande på väg ut eller in, tittar på hunden och ler, petar på sina kompisar och det är som vanligt, alla man kan iaktta är positiva och så har det alltid varit. Inte en enda restauranggäst har orsakat mig det minsta problem, i princip aldrig en resenär på ett tåg eller en buss, biobesökare etc. Någon enstaka gång har jag träffat ”riktiga” allergiker och det enda vi ”bråkat” om då, är vem som ska flytta sig. De enda ”allergiker” jag har problem med förutom de som talar i deras sak, är den som sitter framför mig på pendeltåget, bussen eller tunnelbanan en hel resa och först när den kliver av och får syn på hunden, får ett utbrott av snuva, hosta och rusar ut.

Vi kommer aldrig få den tvingande lagstiftning som vore den enda lösningen på problemet. I andra länder skulle jag kunna tillkalla polis om jag blev nekad inträde. I vårt eget land har jag ingen rättighet alls. Ledarhunden får vara på restaurangen för Livsmedelsverket, men restaurangägaren har fortfarande rätt att neka utan att det är straffbart.

När jag var ”ung” trodde jag aldrig att jag skulle bli ”en sån” som var feg, lät mig begränsas av andra människors okunskap och fördomar. Nu kan jag känna tydliga spår av obehag och ångest och jag känner mig tydligt kränkt och förnedrad där jag tvingas stå och argumentera innanför entrén på ett sunkigt hak där man helt säkert har betydligt större problem med hygien och gäster som både är rökare, använder parfymer och har mängder med husdjur hemma vars spår sitter i deras kläder. Alla vi människor utsöndrar mer än vad min hund gör som ligger helt still i ett hörn i en halvtimme på ett lunchställe.

Jag skulle inte vilja säga att det gick bra idag, trots att jag fick stanna och äta min mat. Att få vända i dörren hade bara varit en liten extra ”prick över I:t” som inte hade gjort så värst stor skillnad. Det värsta, att stå där och argumentera hade liksom redan hänt. Om jag känner mig stark och odödlig någon dag och deras meny innehåller något alldeles extra, ska jag prova igen och se vad som händer, men anmäla är ingen idé.

Se ledarhundar i arbete:

Ledarhunden teodor i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Så långsamt att bygga upp, så fort att rasera…

När det gäller det här med träning av hundar, då framför allt tjänstehundar, kan man lägga ner mycket arbete och få det väldigt bra. Sedan räcker det med en liten grej, en obetänksam eller i värsta fall hänsynslös människa så får man ta många steg tillbaka och börja om.

Jag möter många taxichaufförer i och med Färdtjänsten i mitt liv. Jag brukar ta tre djupa andetag efter jobbiga möten och tänka ”vi är alla människor”, men ibland hjälper det inte. Men hur mycket religion, politik eller skitmusik som än skvalar i bilen, håller jag på en sak väldigt hårt — min hund sköter jag! Ingen får lasta eller lasta ur min hund, ingen annan än jag får hälsa på henne. Även om selen är av, är taxiresan i tjänsten och vissa regler gäller.

Reglerna som jag satt upp finns där av bestämda skäl. I grunden handlar det så klart om att min hund ska fungera som tjänstehund, men inte minst att undvika olyckor. Bagageutrymmet ska vara tomt på lösa och vassa delar. Det har hänt att både vinterdäck, verktygslådor, rengöringsmedel och möbler har legat där. Vidare ska hunden sitta ner när luckan stängs och öppnas och hunden ska sitta kvar tills jag kopplat henne. Det senare är också för att undvika olyckor, hundar som klämmer svansar eller hoppar ur bilen utan kontroll och riskerar att bli påkörda i trafiken.

Normalt sett fungerar detta bra. Men ibland träffar man folk som inte bara kan respektera det man bestämt. En dag matade chauffören min hund med levergodis. Han var själv hundägare och så van vid hundar. Allt gick så fort att jag inte hann säga nej, det var bara en godis. Jag förklarar att han inte får göra så och något om varför.

Någon vecka senare träffar vi på samma chaufför. Jag märker hur hunden direkt tappar koncentrationen och reser sig upp från sittande för att gå fram till honom. Jag korrigerar hunden surt för att chauffören gjort fel. När det är dags att kliva av igen säger han ”inget godis idag?”, jag svarar nej, men precis när hunden hoppar ur får hon ändå en godis.

Nu märker jag att hunden inte längre lydigt hoppar in och sätter sig i hörnet. Nu hoppar hon in och nosar efter chaufförens händer. Samma när resan är slut och luckan öppnas, står numera hunden upp vid kanten och sträcker sig efter chauffören.

Allt jag jobbat med dom senaste 3,5 åren har rubbats ordentligt på grund av en enda människa och jag får lägga ner jobb på något helt onödigt som fungerat perfekt tills nu. Och träffar jag honom igen kommer det upprepas och jag tvingas vara skarp.

Så tänk på det, även om det inte är en tjänstehund ni möter. Fråga alltid föraren först om ni får hälsa eller klappa och inte minst om ni får ge hunden något. Som en gammal hundinstruktör sa en gång ”ska du klappa får du skaffa en egen” :)

[tags]Hund, Hundar, Ledarhund, Ledarhundar, Synnedsättning, Synskadade, Taxi, Färdtjänst[/tags]

Brev från Fassi del IV

2011 togs min ledarhund Fassi ur tjänst. Hon tröttnade helt på att arbeta som ledarhund. Egentligen kände jag direkt när jag fick henne 2007 att hon inte var speciellt motiverad och med tanke på det aktiva liv jag lever och i den miljö jag rör mig i, så blev kraven för stora tror jag.

Fassi omplacerades hos en bekant och det kändes bra. Hon fick bli privathund och komma till en familj som tycker om henne och bryr sig mycket om henne. Ibland kommer hälsningar från Fassi, senast sommaren 2012. Jag som känt mig helt lugn och trygg med att hon har det bra har inte tänkt speciellt mycket på henne utan haft fullt upp i arbetet med min nya tjänstehund Flinga.

Men idag kom en ny hälsning och det är alltid väldigt uppskattat. Fassis nya matte berättade hur det går och hur hon är som hund och man känner igen henne så väldigt väl. Fassi är 11 år gammal nu och trots små skavanker är hon frisk och pigg.

När jag tilldelades Fassi var det nog ändå gången som Synskadades Riksförbund – SRF misslyckades med att hitta en hund som passade mig. Hon var alldeles för seg och omotiverad. Trots det kämpade vi på 4 år ungefär och det var åtminstone 3 år för länge.

Nu är jag säker på att Fassi har det otroligt mycket bättre.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Fassi i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Flinga fick krampanfall

Plötsligt, mitt på köksgolvet efter middagsstöket faller ledarhunden Flinga ihop. Flyktinstinkten drabbar henne och hon försöker springa iväg men kroppen lyder inte och benen bär inte. Min fru lyckas fånga henne för att hon inte ska slå sig mot inredningen.

I vardagsrummet blir hon liggande på golvet, ihopdragen med alla tassarna spretande åt olika håll, klorna utspända och ögonen vidöppna. Hela kroppen skakar och andningen är ansträngd. Jag håller hennes huvud i händerna, hon tittar på mig och undrar antagligen vad som händer, precis som jag..

inuti känner jag paniken komma krypande. Första tanken var ett getingstick men skakningarna och krampen tyder på något annat och hon är så stel och orörlig. Utåt vet jag att lugnet behövs. Hos mig ska hon känna trygghet och visshet att allt ordnar sig.

Efter ett par minuter klingar anfallet av. Hon är lite stel och haltar på ena bakbenet en stund men straxt är hon sitt vanliga jag igen. Kanske lite trött, och lite senare skulle det visa sig otroligt kissnödig när vi kom ut.

Ett par förvirrade samtal försöker jag ringa, bland annat till ledarhundsverksamhetens veterinär på Synskadades Riksförbund utan att få något svar. Ett par hundinstruktörer söker jag också utan framgång men samlar mig sen. En sökning på Google ger ett troligt svar. Symptomen liknade bra mycket ett epileptiskt anfall. Jag har aldrig varit med om det trots mina 5 tjänstehundar. Ändå verkar det inte helt ovanligt. Anfallen kan även bero på andra saker. Nu verkar hon må bra igen och är samma glada spralliga hund.

Det var riktigt otäckt. Jag reagerade med fördröjd verkan. Först lät det som om hon krumbuktade efter någon tappad matrest. Sedan kom tanken om getingstick när jag förstod att något var fel. Så fort jag tog i henne blev det fullt klart att det var något annat.

Var djurägare förstår säkert känslan. Närheten till en bra tjänstehund som betyder så mycket utöver det gör det ännu svårare. Flinga har bott hos oss i tre år i år och förutom att hon är en väldigt bra tjänstehund, var det en ren lyckoträff rent personkemiskt. Trots att hon är Labrador som normalt älskar alla, är husse viktigast för Flinga. När andra hundar får mat nere i köket eller kopplas för att gå ut och husse dröjer sig kvar lite på övervåningen, sitter hon där och troget väntar. Om någon ute på stan vill hälsa på henne är det intressant en kort stund. Sedan vänder hon åter uppmärksamheten mot sin husse som gärna får klia och klappa. Jag har ofta tänkt att hon är mer som en Schäfer i sitt beteende än en Labrador.

Nu får jag hoppas att hon bara drabbats av något tillfälligt och mår bra i fortsättningen. Men undersökas måste det.

Uppdaterad 2014-08-28

Samtal med ledarhundsverksamhetens veterinär gav inget jag inte redan läst mig till. Jag har förstått att epilepsi är svårdiagnostiserat. Det enda vi kan göra är att göra en vanlig hälsoundersökning för att se så hon inte har någon infektion i kroppen. Om anfall inträffar igen kan man försöka filma det för att underlätta för en veterinär. Jag hoppas jag någonsin behöver uppleva det igen…

[tags]Hund, Hundar, Labrador, Ledarhund, Ledarhundar, SRF, Synskadades Riksförbund, Veterinär, Epilepsi, Kramp, Krampanfall[/tags]

Före detta ledarhunden Gustav i hundhimlen

Jag fick nyligen höra att min gamla ledarhund Gustav nu lämnat det jordiska livet och jag kände bara att jag måste skriva något till hans minne.

Gustav kom i juni 2004 och var en stor Labrador med enorm mängd energi. Det var ständigt full fart på honom och allt gjordes springande eller hoppande, aldrig lugnt och sakta. Ett litet roligt måtto jag hade för honom var att det blir en del fel men väldigt mycket rätt också och det stämmer ofta på hundar med så mycket energi. Det var väldigt positivt för mig. Arbetsviljan och lusten var i stort sett obegränsad och ingen miljö var för tuff för den hunden. Stockholms centralstation i rusningstrafik var himmelriket för honom jämfört med en tom, lång och tråkig gångväg där en sådan hund lättare tappade koncentrationen. Jag fick honom och får fortsatt liknande hundar med tanke på det liv jag lever.

Ett par väldigt starka minnen som hänger ihop med den hunden är dressyrträningarna under de uppföljningskurser vi var på. På inkallningar kom han alltid som skjuten ur en kanon och använde ofta mig för att bromsa och inrättning i fot skedde alltid i jämfota skutt.

När vi stod och väntade på buss eller tåg var han ofta väldigt otålig om väntan blev mer än 40 sekunder :) Först satt han perfekt fot vid sidan av mig, men snart åkte rumpan ut så att han till slut satt mer framför mig än bredvid mig så han kunde titta på mig. Först kom små gnyn, sedan små dämpade skall och till slut små skutt på mig för att visa sin otålighet. Det var väldigt vanligt att medresenärer som stod i närheten skrattade åt hans otroligt charmiga beteende :)

Efter en tid började vi få problem. Det började med att en lös hund i området där vi bodde kom springande och anföll Gustav bakifrån medan han arbetade i sin ledarhundssele. Det var någon argsint Terrier som inte borde varit lös. Det blev inga fysiska skador men Gustav började bli på sin vakt mot andra hundar och bakom sig. Inför hundmöten började han ladda upp väldigt mycket och jag som inte kunde se vad vi mötte blev också stressad och irriterad.

När ett sådant påhopp bakifrån upprepades, antagligen av samma hund så blev det för mycket. Gustav gjorde utfall mot nästan alla hundar vi mötte och började ladda inför varje gathörn i fall det skulle komma någon. Där jag jobbade på Södermalm i Stockholm, gav det tyvärr ganska ofta utdelning då det var väldigt hundtätt.

Vi gjorde några försök tillsammans med instruktörer att rätta till det men beslutade sedan gemensamt att pensionera Gustav och förse mig med en ny ledarhund. Min bror med familj fick i juli 2007 bli hans nya hem och där har han förgyllt deras tillvaro sedan dess. Jag har träffat honom några gånger och det har varit bitterljuva möten. Samma gamla glada energiska hund som jag önskat kunnat fortsätta arbeta med mig. Ändå kändes det bra att kunna ge honom ett bra liv vilket var förutsättningen för att pensionera honom.

I filmklippet nedan kan man se Gustav i typisk action då överskottsenergin svämmade över :)

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Ledarhundsinformation på Stockholms Syncentral del II

Idag var jag åter igen involverad i ledarhundsinformation på jobbet. Senast jag var med var i september 2012 men vi har haft åtminstone någon liknande informationsdag efter det.

Idag kom ett 10-tal nyfikna som fick information av Ledarhundsverksamheten på Synskadades Riksförbund – SRF och de fick också prova att gå en kortare sträcka med en ledarhund.

Sedan var det min tur att som ledarhundsförare i första hand berätta om hur det är att ha ledarhund. Just ledarhundar är ett av mina favoritämnen som jag nog kan prata precis hur mycket som helst om :) Deltagarna ställde många bra och genomtänkta frågor.

Tanken med dagen är både att stimulera de som är sugna att gå vidare i ansökningsprocessen och komma till en informationskurs på fyra dagar där man får gå mer med hund och få mer djupgående teoretisk information. Men denna dag är lika viktig för att ge de som är osäkra att också avstå när man får veta vilket jobb och ansvar som ändå ligger bakom. Nog för att det är ett otroligt hjälpmedel, men det är ändå ett djur i första hand som ska tas om hand, ges kärlek, omvårdnad, motion och träning.

Jag känner mig trött och seg men nöjd efter sådana här genomföranden. Det blir som en urladdning. Efter aktiviteten fick Flinga sina klor putsade av hundinstruktören som var på plats så nu ska jag se om kloslipmaskinen som jag köpte igår och inte känner mig helt nöjd med, är bättre för underhåll av klor istället.

Jag känner mig ytterligare inspirerad att fortsätta göra mina små korta actionfilmer som visar hur ledarhunden jobbar genom olika situationer och hinder i vår vardag. Så fort mitt skadade nyckelben är läkt och rörligheten är fullgod igen ska jag ta tag i det. Då tänkte jag filma hur hon jobbar igenom snurrande dörrar i köpcentrum, söker trappor och arbetar i kollektivtrafiken med biljettspärrar och en massa människor. Det ska bli kul :)

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Kloklippning med kloslipmaskin

Under Sveriges Ledarhundsförares årsmöte och vårkurs 2014 pratade vi om kloklippning, ett ofta återkommande ämne. Flera gör precis som jag och försöker klippa klorna själv, men jag märker att jag inte är helt bekväm med det. Det har aldrig gått fel men jag, och därmed hunden är orolig för att det ska göra det.

Jag hade önskat att kloklippning ingick som en del i utbildningen i någon form, kanske en extra för de som vill och kan men helst tror jag att ledarhundsverksamheten vill undvika det för att man tror att allt för många inte klarar av det och då som vanligt ska ingen göra det. Jag tror det skulle räcka för mig att lära mig min hunds klors beskaffenhet, hur man känner på klon hur långt man kan klippa om det går att känna vilket det inte gör på alla klor.

Under vårkursen visades någon alternativ tång samt en kloslipmaskin. Jag kändes mig väldigt skeptisk och tänkte att det måste ta en evig tid att slipa klorna vilket också delvis bekräftades. Men klipper jag inte klorna själv finns ingen smidig lättillgänglig lösning nära mig. Ingen av de två djuraffärerna i närheten klipper klor som en extra service vilket i sig är lite konstigt för en djuraffär och ingen i familjen klipper klor. Så alternativet är att hitta någon och köpa tjänsten. Då ska man hitta någon med bra pris som finns nära så att det blir enkelt.

Idag när vi var för att handla mat hos en av djuraffärerna frågade jag om de hade någon bra kloslipmaskin. De plockade fram en för 449kr av ett känt märke som sades vara mycket bra, att veterinärer använde kloslip och att det inte alls tog så lång tid. Maskinen levererades med en slipskiva i sten och två utbytbara lite grövre slipband. Maskinen kändes lite mer gedigen än den jag fick klämma på på kursen så jag bestämde mig för att i brist på annat, prova.

Nu har min hund ganska långa klor som skulle behöva klippas lite grovt och kanske fungerar maskinen bättre sen för mer underhåll av klorna. Sporrarna som är lite tunnare gick ändå att slipa ner, men de andra lite grövre klorna tyckte jag inte hände något alls med.

Resultatet blev en varm klo och en ganska dålig lukt, men på klons längd märkte singen skillnad. Kanske är det som personen på kursen ändå sa, att det tar runt 20 minuter. Oklart var om det var för hela hunden eller per klo :) Men oavsett är det för lång tid för en hund som inte alls gillar surrande och vibrationerna i klon.

Så jag är lite missnöjd med investeringen på 450kr och det känns faktiskt lite bortkastade pengar. Imorgon träffar jag en ledarhundskonsulent i jobbet som kan hjälpa mig fixa ner klorna till en lagom nivå och därifrån kan jag sedan prova om slipmaskinen kan vara till någon nytta. Kanske om man gör det lite ofta så kanske hunden vänjer sig och det kanske inte krävs lika långa stunder.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Klor, Kloklippning, Klotång[/tags]

Ledarhundsinformation för tredjeklassare

Idag var jag inbjuden till en skola i Älvsjö i Stockholm för att prata om ledarhundar hos en årskurs 3, jag och ledarhunden Flinga. Jag hade filmat lite korta sekvenser med min actionkamera som jag monterat på hundens sele för att visa lite vilken typ av hinder som hon löser. Att prata och berätta är värdefullt men lättare att förstå om man också får se på bild hoppas jag.

Jag är inte helt van vid att föreläsa inför barn och kände mig lite nervös inför uppgiften. Gäller att prata på ett sätt så att de förstår. Men det gick bra tycker jag och barnen ställde otroligt bra frågor och många. Många tankar om tillgänglighet i samhället, hur man som synnedsatt kollar priser och varor, hur man tar ut pengar på en bankomat eller vet vilken knapp i hissen man ska trycka på. Barnen hade själva reflekterat över punktskriftsmärkningen på mediciner på apoteket och tyckte fler saker borde vara märkta och också med priser.

För barn är saker sällan komplicerat eller svårt. Vi vuxna har en tendens att krångla till saker ibland. Därför kändes det otroligt bra efteråt.

Nu är det dags att gå tillbaka till jobbet, stärkt inför en ny arbetsdag :)

[tags]Hund, Hundar, Ledarhund, Ledarhundar, Skola, Barn, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Synskadade[/tags]

SLHF årsmöte och vårkurs 2014

I helgen har det varit årsmöte och vårkurs med SLHF – Sveriges Ledarhundsförare ute på Almåsa Konferens. Helgen började på fredagskvällen med presentation och så kallad ”storytelling”. Vi satt i små grupper och berättade små historier ur vardagen på några ämnen, bland annat varför det är så fantastiskt med ledarhund eller situationer där det blir fel.

Under lördagsförmiddagen var själva årsmötet och ny ordförande och nya styrelseledamöter valdes, men inga direkt intressanta punkter i övrigt.

Efter lunch fick vi besök av en antidiskrimineringsbyrå som skulle berätta om och med vad en sådan byrå skulle kunna hjälpa oss ledarhundsförare med. Bakgrunden är att ledarhundsförare som nekas tillträde till olika platser i samhället aldrig kan få sin sak rättsligt prövad som diskriminering. Det kan till exempel handla om att man nekas tillträde till en restaurang, skola, ett arbete, en träningsanläggning, konsert, teaterföreställning eller liknande.

Föreläsningen var tyvärr rena skämtet. Man höll en väldigt allmän genomgång vad man gjorde och den tog kanske 20 minuter. På frågor om vad som gällde för ledarhundsförare, kom argumenten med allergi och att det inte fanns mycket vi kunde göra. Som någon lite skämtsamt uttryckte sig, att det lät som när Synskadades Riksförbund pratar…

Det var en stor besvikelse. Man verkade inte ens veta vilka vi var och vad våra problem i samhället var. Man hade inte tagit del av några anmälningar som gjorts av ledarhundsförare för att ens försöka sätta sig in i läget. Det utbröt väldigt tydlig irritation och de båda föreläsarna verkade inte ens kunna svara på direkta frågor om vad man kunde göra för att gå vidar

Under sista delen av eftermiddagen var det uteaktiviteter. Man kunde välja på lite information och prova på klickerträning eller gå långpromenad. Jag och Flinga valde promenadgänget för att både få sträcka ut och för att även det är bra träning att gå med andra hundar som både jobbar eller springer lösa runt omkring. Det gick väldigt bra och på bilden ovan ser vi en blöt Flinga som badade i alla leriga diken hon kunde hitta och lyckan var total :)

På kvällen blev det sedvanlig bastu och fin middag och sedan mingel i baren. Det blev en tidig kväll för mig som hade svårt att sluta gäspa.

Idag söndag började dagen med ett nytt utepass och jag valde även denna gång promenad och även denna gång badade Flinga och hennes kompisar i alla diken. Jag filmade en del både igår och idag med min actionkamera och jag hoppas jag fick lite bra sekvenser i alla fall.

Nästa pass handlade om hur ledarhundar och ledarhundsförare tränas i andra länder. Det skiljer en hel del från Sverige som på många sätt är unikt med det system vi har. Framför allt där staten bekostar utbildning av hundar och förare till skillnad från andra länder där man i många fall finansierar via välgörenhet och där man har flera skolor som sköter utbildning och tilldelning av hundar och sedan även utbildning av förare. Det där kan man tycka det finns både för- och nackdelar med. Vårt system här i Sverige med Synskadades Riksföbund som myndighet för ledarhundar är inte oproblematiskt, men har sina fördelar ändå.

Efter lunch blev det avslutning med lite prat kring teknik och grejer runt kloklippning och sist en utvärdering och avslutande fika. Jag tömde mitt rum, betalade notan och åker hem alldeles snart, väntar på färdtjänst. Har alltid en konstig känsla i kroppen efter sådana här helger. En konstig blandning av trötthet, inspiration, lite sorg att skiljas från vänner, längtan hem, en känslan av att jag istället borde varit hemma och tränat istället för att äta gott och för mycket. En riktig skum mix av en massa känslor och tankar.

Men nu är det slut för den här gången.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Hund, Hundar, Ledarhund, Ledarhundar, Synskadade, Synskadades Riksförbund, SRF, Almåsa Konferens[/tags]

En apporterande ängel

I sommar har Flinga varit hos mig i tre år. Tiden går vansinnigt fort. Men ibland stannar jag upp och känner efter för att inte ta möjligheten att ha ledarhund för självklar.

Historierna är många då man känner värmen sprida sig i kroppen. Det kan vara en plats man känner oro inför att orientera på. Allt som oftast hjälper hunden mig igenom dessa situationer som jag vet att jag aldrig skulle klarat lika lätt och enkelt själv eller förmodligen helt undvikit dem. Som senast här om dagen när jag klev av en buss på en station jag inte använder så ofta. Jag visste inte vart bussen stannade och hur jag skulle hitta ut från stationsområdet. När vi väl steg av bussen var min första tanke att följa strömmen, men människorna spred sig som löv för vinden och trafikbullret gjorde att jag inte hörde för att orientera mig.

Jag tänkte att rätt väg borde vara åt vänster men hunden stretade åt höger och klokt nog lät jag henne bestämma. Som så ofta förr tänkte jag att vi får se vart vi hamnar, det går ju alltid att vända om det blir fel. Men lite höger, lite vänster, en trappa, lite höger igen, bestämda tassar och glad svans och vips var vi vid pendeltåget och på rätt väg hem. En klapp på hennes kind och en försäkran om att hon var bäst i världen besvarades med en slick och sen ville tassarna gå vidare hemåt, ungefär som ”ja ja, det räcker” :)

För ett par veckor sedan rastade jag vid jobbet. Det blåste kallt, regnade snöblandat regn och jag hade bråttom in. Mitt passerkort till jobbet hängde och slängde på sidan, fastnade i jackan som jag försökte knäppa i farten. Kortet slets av sin hållare och mina 2 små nycklar till klädskåpet som hängde på kortets hållare flög iväg och klirrade mot marken.

Jag som hunnit ta ett par långa steg innan jag fick stopp på oss, hade nu ganska många kvadratmeter att leta på. Helt irationellt börjar jag leta med händerna på marken i sörjan och de blev snabbt iskalla. Jag skärpte mig och sa ”apport” till min hund som genast tog ett språng och kom tillbaka med mitt passerkort som om hon stått och tittat på det hela tiden och bara undrade när jag skulle be henne hämta det.

Nycklarna var så små, jag tänkte att det fixar hon aldrig. Jag får stå här och vänta tills någon passerar som kan hjälpa mig. Men en liten buff från hennes nos som en liten påminnelse om att hon fortfarande fanns där fick mig att göra åtminstone ett försök. ”Okej då, apport” igen och lika raskt kom hon tillbaka och släppte den lite större nyckeln i min hand. Ett kommando till, så fick jag den mindre nyckeln i handen och utan ett tredje kommando återvände hon med den trasiga nyckelringen! :)

Det är en sådan obeskrivlig värme som sprider sig i kroppen. Efter 20 år som ledarhundsförare och med min femte hund vid min sida, fascineras jag fortfarande och känner fortfarande samma lyckorus när sådant här händer. Och händer gör det hela tiden.

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskadade, Blinda, Synnedsättning, Funktionshinder, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF[/tags]

Två år med ledarhunden Flinga

Tiden går väldigt fort. Idag var det två år sedan jag och Flinga lämnades på egen hand och instruktören åkte hem. Det känns som mycket länge sedan.

Och man säger ju att tiden går fort när man har roligt och så är det verkligen. Den hund man har just nu är alltid den bästa men jag tycker nog ledarhundsverksamheten på Synskadades Riksförbund gjorde ett synnerligen lyckat val åt mig den här gången. En arbetsglad och positiv hund som jobbar bättre desto rörigare det är och ett otroligt bildminne. Dessutom är hon väldigt mycket en-mans-hund för att vara Labrador och väldigt trogen husse och föredrar mig framför andra, precis som det ska vara.

Att hennes energi ibland rinner över är inget som stör mig. Det påverkar mig bara positivt och gör även mig glad. Det är liksom svårt att vara tungsint med henne vid sin sida :)

Så det har varit två fantastiska år som jag hoppas ska bli många flera. Självklart vill min Flinga att jag ska ha ett liv med mer fritid och inte jobba så mycket, utan ha mer tid för långa promenader och stadsvandringar :)

[tags]Hund, Hundar, Ledarhund, Ledarhundar, Synskadade, SRF, Synskadades Riksförbund[/tags]

Provar ny ledarhundssele del II

Den 30:e januari fick jag låna en ny ledarhundssele för utvärdering. Det är en ungersk konstruktion. Jag är inte helt på det klara med om det är en stark kandidat hos Synskadades Riksförbund – SRF och Sveriges Ledarhundsförare – SLHFs selgrupp som just tittar på alternativ till den traditionella ledarhundsselen som funnits åtminstone så länge jag haft ledarhund. Men nu är det dags att återlämna selen och ge en utvärdering.

Selen

Selen, eller oket är det man trär på hunden. Den har en rem framför bröstet, en under buken och sedan själva selen. Allt är gjort i något sorts nylonliknande material. Bröstremmen och bukremmen är justerbara med kardborrband och båda remmarna är ganska tunna men breda vilket måste vara bekvämt för hunden. Jag fick låna en sele i storleken small och på denna var bröstremmen maximalt spänd och passade bra, men hade jag haft en lite mindre hund så hade även small varit för stor. Bukremmen däremot hade god justermån.

Bukremmen knäpps fast med ett plastspänne motsvarande den traditionella selen, men här är ett större, bredare och mer rejält spänne motsvarande bukremmens bredd vilket känns mer gediget och hållbart.

På selen finns ett handtag som är ganska kraftigt samt en rund ring och en liten rem med knapp. Handtaget har jag svårt att hitta någon användning av. Det är knappast till för att lyfta hunden i och det är obekvämt att bära selen i handtaget. Återstår bara tanken att man ska kunna hålla i hunden i handtaget om det uppstår någon situation där man vill släppa ledarhundsbågen. Då har man ju som förare redan kopplet till hjälp och blir min hund störd av andra hundar är handtaget heller ingen bra grej att hålla i. Hunden behöver sin rörlighet i dessa lägen.

Ringen och remmen däremot kan användas för att hänga upp selen eller sätta fast kopplet i när selen förvaras så det inte kommer bort.

Den absolut största fördelen med själva selen är texten ledarhund som står på båda sidor på hunden. På den traditionella selen kan man sätta fast en skyldt, men då syns bara texten rakt framifrån. När texten står på hundens bägge sidor ökar möjligheten för folk att se vad det är för hund och i från flera vinklar. Jag har fått kommentarer om att det ser mer seriöst ut och jag tycker mig ha märkt att folk lättare förstår vad man möter för hund. Framför allt använder föräldrar rätt term när de förklarar för sina barn. Ofta säger man ”hunden hjälper den blinda killen” och nu tycker jag oftare man säger samma sak men först ”det är en ledarhund och den hjälper den blinda killen”. När man ser hunden och selen kanske man vet vad det är men kan inte komma på vad det heter. Men nu står det på ett tydligare sätt och det tror jag också är bra för marknadsföringen.

bågen

Bågen är den man sätter fast i selen och håller i när man jobbar med sin ledarhund. Genom bågen kan man tydligt känna hur hunden rör sig, varje steg den tar, om den kliver upp eller ner för en kant, om den svänger åt något håll för att undvika ett hinder. Jag kan tydligt känna i bågen hur hon rör sitt huvud, åt vilket håll hon tittar och jag kan känna på hennes steg om de är ”glada” och ivriga, osäkra eller målmedvetna. Känner jag att hunden, som vi skulle sagt, ”tvekar på steget” kan jag ge henne extra stöd. Med tiden förmedlar bågen hela hundens kroppsspråk ut till min hand och hunden känner helt säkert också av om husse eller matte är med där bakom och motsvarande vårt kroppsspråk signaleras tillbaka till hunden. Den är väldigt värdefull helt enkelt.

För att bågen ska kunna signalera på ett bra sätt kräver det att selen sitter bra på hunden, inte för löst och sladdrigt, och att bågen sitter fast bra i selen så att inga signaler ”försvinner” på vägen. Just den här bågen sätter man fast med två metallspännen på vardera sida av hunden. På den traditionella selen satt bågen med en ledkula direkt i seloket vilket inte gav stor elasticitet vilket jag tycker är bra. Spännena på den här bågen sitter inte direkt fast i metallbågen utan har en kort nylonbit mellan. trots att det finns en mjukdel mellan båge och sele tycker jag ändå det finns stabilitet i bågen och jag har inte tyckt att jag förlorat någon kontakt med hundens rörelser.

Den stora fördelen här är att bågen går att ta bort från selen vilket är en av de största vinsterna med att titta på nya selar tycker jag. På buss, tåg och tunnelbana, eller möten när jag vill att hunden ska ha selen på sig som sitt tjänstetecken men där bågen kan vara ivägen eller osmidig är det vansinnigt bra att kunna knäppa loss den. Då framgår det fortfarande tydligt att det är en tjänstehund.

Nästa stora vinst med denna båge är att den är väldigt mycket tunnare än den traditionella. Jag har inga siffror i millimeter just nu men det känns som minst halva tjockleken, förmodligen mer. Den traditionella bågens längd går att ställa eftersom den är teleskopisk, därav tjockleken. Den här bågen är då inte ställbar utan måste tillverkas i fasta längder. bågen jag provar är något för lång vilket har varit lite dumt.När jag håller i bågen med armen rakt nedåt så ska hundens bakben vara i höjd med mina ben. Då går hunden ett steg före mig och kan svänga höger eller vänster utan att jag är ivägen för hunden. Nu har hennes bakben varit ett steg före mig och det har varit lite för långt fram. Jag tror att hunden då får jobba mer för att få med sig hela husse i svängarna och i lagom tid inför hinder. Min hund är väldigt arbetsvillig och framåtsträvande så om husse släpar efter lite så jobbar hon bara på desto mer :) Det har nog gjort att bågens felaktiga längd inte varit något stort problem i just vårt fall.

Men bågen är gjord i tunn aluminium och är bara ett format rör så det borde inte innebära någon sak att ha några valbara längder beroende på förarens längd och hundens storlek.

En annan skillnad med den nya bågen är att handtaget man håller i är lite böjt uppåt. Det vet jag inte om jag har upplevt som någon för- eller nackdel. Jag har inte haft några åsikter om den traditionella bågens raka form men detta är kanske ergonomiskt bra och/eller designmässigt snyggt.

Sammanfattning

Någon sorts slutsats då? Ja det tydligaste betyget är väl att det stör mig grymt mycket att det nu är dags att återlämna selen så att andra ska få prova. Ännu, vad jag förstår är inte selen godkänd och intagen i sortimentet, så vill man ha en sele får man bekosta den själv. Priset ligger tydligen på runt 800kr om man är några stycken som importerar och delar på fraktkostnaderna och det går inte att jämföra med priset på den traditionella handgjorda och svensktillverkade selen.

Huruvida jag ska köpa en sele eller motvilligt återgå till den gamla har jag inte riktigt bestämt mig för ännu. Snålheten att själv lägga egna pengar på en så viktig sak är väl ingen stor anledning. Det kostar som en säck hundmat och ett koppel, så det är inte mycket att bråka om. Det som får mig att avvakta i så fall är om det kommer fler kandidater till test eller om detta är någon sorts ”release-kandidat”

Kommentarsfältet står till förfogande om ni åtminstone vill uttala er om den utseendemässiga skillnaden och om det är bra att det står ledarhund på sidorna och om det kan framgå på något tydligare sätt.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Klippa klor själv

Nu har jag min femte ledarhund och är inne på mitt 20:e år som ledarhundsförare. Jag tror att jag är ganska bra med hundar och en ganska bra ledarhundsförare som använder min hund mycket.

På alla kurser jag varit på under åren har man givit oss hundförare rådet att ta hjälp med att klippa klor. Man har inte sagt att vi inte får göra det själva, men som sagt en ganska stark rådgivning att låta någon som ser göra det. Jag själv och många andra har tyckt att bland annat kloklippning borde vara ett inslag i kurserna, åtminstone på steg 2 eller 3 när man blivit lite mer van eller kanske individuell träning för de som vill och har förmågan. Jag har heller aldrig själv bett om någon sådan individuell träning så jag ska inte säga att jag vet bestämt att svaret blivit nej.

Jag har under åren haft bra kloklippningshjälp. Jag har löst det olika beroende på förutsättningar genom åren. Ibland på en djuraffär, eller när man varit på kurs och ändå haft instruktörer i närheten, eller på de regelbundna veterinärbesöken så kunde man ändå klippa klor medan man ändå gjorde annat. Min svägerska har också klippt klor mycket.

Men nu funkar ingenting av det där längre. När Synskadades Riksförbund – SRF hade en veterinär på heltid var hon ofta ute på Almåsa Konferens söder om Stockholm och när hon var där meddelade hon det i god tid så att vi som fanns i nejden kunde åka dit och få hjälp. Nu när det är en ny veterinär på halvtid vet jag inte om hon är där på samma sätt, men i vart fall meddelas inget i förväg. Djurbutiken som klippte klor har slutat med det och svägerskan bor inte längre runt hörnet.

Så jag har länge tänkt att jag borde göra det själv. Min kompis flickvän gör det själv och i förrgår träffade jag en annan ledarhundsförare som också klipper klor själv. Jag frågade om jag inte kunde få en liten kurs av henne för att få lite tips och det var så klart inga problem.

Jag tänkte, att om de två kan, duktiga hundförare båda två, så kan jag också! Så igår kväll gjorde jag mitt första trevande försök. Min hunds klor börjar faktiskt se gräsliga ut och det är både pinsamt och farligt. Ledarhunden jag träffade i förrgår hade fått en klo avsliten i ett galler, sådana som ligger utanför dörrar till centrum och tunnelbanor och det gav mig rysningar. Jag ska väl säga att just i det här fallet berodde det inte på för långa klor. Fastna kan de göra ändå men risken ökar med för långa klor och jag vill verkligen inte att det ska hända min hund så att hon eventuellt skulle bli rädd för galler. Vilka svårigheter jag skulle få då!

Så jag tog fram min skarpaste klotång och började med sporrarna som jag vet sedan tidigare har en pulpa som inte är så långt framme på min hunds klor. Det finns klotänger som har ett inbyggt stopp men använder man det så klipper man nästan en halv centimeter åt gången vilket är ganska mycket. Så jag valde en vanlig tång utan stopp och kände istället efter hur mycket av klon jag stoppade in. Har man en riktigt vass och bra tång kan man klippa mycket små bitar åt gången, nästan så man hyvlar av klorna.

Idag gick jag igenom båda hundarnas tassar. Klippte väldigt lite på varje både för att pulpan skulle börja dra sig tillbaka och för att vänja mig och hundarna lite. Min hund gillar inte kloklippning något vidare och det går inte att hålla på för länge. Men jag tänker att om man gör det mer regelbundet och lite åt gången går det ganska fort och blir en vana.

Det var mycket lättare än jag trodde. Min fru kom med en teori som jag tror stämmer, att där klon är rund och hel finns pulpan och där den blir ihålig undertill är det OK att klippa. Jag följde den teorin idag men klippte som sagt väldigt lite.

Nu när jag bestämt mig för att göra det själv tycker jag ännu mer att Synmskadades Riksförbund som hanterar ledarhundsverksamheten i Sverige, borde ha detta som någon form av åtminstone frivillig utbildning. Det är flera som gör det och har fått lära sig på egen hand och då är det bättre om man får lära sig på riktigt. Kanske kan vi som gör det själva också lära instruktörerna tips om hur man som inte ser känner efter på klorna. Även de använder ju bara ögonen och då kan det ju vara svårt att se pulpan, speciellt på svarta klor. Nästa gång jag träffar en instruktör ska jag visa hur jag gör och be om synpunkter, tips och råd.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Provar ny ledarhundssele

För cirka två år sedan bildade Synskadades Riksförbund – SRF och Sveriges Ledarhundsförare – SLHF en ”selgrupp” för att titta på alternativa selar till våra ledarhundsselar. Hittills har det bara funnits två varianter på selar, dels den vanliga klassiska selen som sett likadan ut åtminstone så länge jag haft ledarhund vilket blir 20 år i år och dels en variant på den traditionella selen som ska vara mer ergonomisk.

Selen består av ett ok i läder man trär över huvudet på hundennnnnn, en rem under magen och en framför bröstet. Lädret är ganska tjockt och styvt och ett rejält arbete. Bågen som föraren håller är fäst på sidorna på oket och bågen i sig är ganska tjock och teleskopiskt ställbar i längden.

Jag har inte haft något emot originalselen annat än att jag kanske tyckt att bågen varit av lite onödigt grovt gods och att bågen inte gått att ta av från seloket utan hela selen måste tas av hunden om det är trångt om utrymme på buss, tåg eller liknande.

Så på SLHFs höstkurs 2012 visades ett antal olika selar från olika länder samt en ny sele som tagits fram av SRF. Minns den inte i detalj nu men den kändes marginellt omarbetad jämfört med originalselen. Men flera av de andra alternativen var spännande, med väldigt lätta ok i nylonliknande material och med bågar som gick att ta av på lite olika sätt, med karbinhakar eller sådana där ”snäppfästen” som ibland finns på ryggsäckar. Men selen får inte bli för lätt och måste ha lite styrsel och stabilitet så att hundens rörelser när den svänger eller tar steg uppåt eller nedåt känns tydligt.

Nu verkar SRF och SLHF köpt in ett gäng av en ungersk ledarhundssele som man lånar ut för utvärdering. Jag har idag fått låna en sådan och är mycket förtjust så här långt! Vi har bara varit ute och gått en längre promenad med selen och då på gångvägar och inte i någon mer rörig miljö med mycket människor och andra hinder.

Oket är i någon sorts nylon och därmed väldigt lätt och flexibelt för hunden. Både remmen över bröstet och under magen var bredare än originalselen vilket måste vara skönare för hunden. Bågen var säkert minst hälften så tjock som originalselen och går att knäppa bort från oket med klickfästen. Hunden kan alltså ha selen på sig när den ska ligga på tåg, bussar eller på möten men slippa ha bågen kvar som slår i och fastnar i allt och gör att hunden inte kan ligga i vilken position den vill. Självklart måste man ta av selen helt när hunden ska rasta. Jag vet att det finns de som tycker att ta av bågen från oket är tillräcklig signal för hunden men på den punkten är jag själv fortfarande gammalmodig.

Bågen är i rostfritt och oket är svart och vitt och något som jag gillar extra mycket är att det står ”Ledarhund” på vardera sidan av selen.

En klar nackdel med selen är att bågen inte är ställbar i längd. Det måste man göra avkall för att kunna ha en så tunn båge. Det betyder att det måste finnas flera längder på både men eftersom den är avtagbar från selen så kan man ju ha flera olika varianter på båge till samma sele och inställningen gör man ju oftast en gång till en ny hund.

Första promenaden kändes helt OK och jag känner spontant att en sådan här vill jag ha även om jag måste testa mer förstås :) Just den avtagbara och tunna bågen gör mycket. Men också att trots tunn båge, lätt och tunt ok så kändes selen fortfarande stabil på hunden och hennes steg och rörelser kändes ändå tydligt i bågen så att hon är lätt att följa.

Det ska bli spännande att se hur det funkar när det är lite mer för hunden att göra, människor, tåg, tågspärrar, trappor och trottoarer, om jag fortfarande kan läsa hunden lika bra som i den gamla selen.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal