Angående diskriminering vid verksamhet inom området
Restauranger och dylikt
Jag anmäler Kellys Bar
Andra Långgatan 28
41327 Göteborg
url: http://www.kellysbar.se
Min funktionsnedsättning: Synnedsättning/blind
Jag diskriminerades i egenskap av: Besökare/kund, 2011-03-29.
Jag eller den som diskriminerades kunde inte komma in eller delta i verksamheten alls till följd av diskrimineringen.
Beskrivning:
Jag var i Göteborg på tjänsteresa för att besöka mitt huvudkontor. På kvällen skulle jag gå ut med några vänner. Jag är blind och tar mig fram med ledarhund som får vistas i serveringslokaler i och med ett medgivande från Livsmedelsverket. Mina vänner ville ses på Kellys pga miljön och maten och pga att övriga vänner också hade synnedsättningar och därmed hänvisade till ställen där man hittar. Men vid baren frågade vi vart vi kunde sitta lämpligast med hunden och möttes av en nästan överdrivet trevlig och välvillig i personalen som meddelade att man tyvärr bestämt att inte låta ledarhundar vistas i lokalen eftersom det ”kan komma en allergiker”.
Vi försökte informera dels om medgivandet från Livsmedelsverket och även den överenskommelse som finns mellan Synskadades Riksförbund SRF och Astma- och allergiförbundet. Överenskommelsen säger att ingen dera parten ska utnyttja sin ställning utan problem ska lösas när och om de uppstår i direkt konfrontation mellan ledarhundsförare och allergiker. Om vi verkligen möts i en situation finns alltid en lösning att sitta i varsin del av lokalen för att undvika besvär. Överenskommelsen finns för att tredje part inte ska kunna hänvisa som i detta exempel att ”det kan komma en allergiker”. Men man var inte så intresserad av att diskutera eller lyssna och inte heller på fakta om allergi i samband med pälsdjur. Vi fick helt enkelt lämna restaurangen.
Det första som är förnedrande och diskriminerande är att alltid hamna innanför dörren i fokus för allas intresse och ständigt hamna i denna diskussion som vi ledarhundsförare sällan eller aldrig går vinnande ur. Att behöva lämna restaurangen som om man vore utslängd pga något helt annat. Att personalen är komplett ointresserad av att ens titta på de handlingar som finns när man inte har kunskap om de.
Nästa stora problem blir att man som synskadad kanske inte har så lätt att bara gå någon annanstans för att man inte hittar och för att den promenaden annars kan bli rätt lång med samma historier upprepande på vart ställe. Man väljer en miljö där man hittar, känner sig trygg och där miljön i det här fallet dessutom var lämplig för ledarhunden, lagom lugn pubmiljö. Som ensam ledarhundsförare i sällskapet blev det dessutom jag som var orsak till det ganska stora besväret att finna en ny plats att bli insläppt på.
Våra hundar är så vana vid att vara med överallt så att ha dem i en sådan miljö är liksom inget problem. Ligger inte ivägen för någon, går inte runt, skäller inte etc. Frågan om allergi i sådana miljöer kan man dessutom helt bortse ifrån eftersom då problemen redan skulle vara enorma pga övriga gästers husdjur vars allergiframkallande ämnen allergen finns i så stor mängd i våra kläder, förutom problemen med rökning som kan ha förekommit innan man gått in på restaurangen samt parfymer vilket är ett betydligt större problem. En hunds närvaro i en sådan lokal är inte ens mätbar med instrument.
Angående diskriminering vid verksamhet inom området
Restauranger och dylikt
Jag anmäler Evas Pianobar
Kustgatan 14
41455 Göteborg
url: http://www.evaspianobar.se/
Min funktionsnedsättning: Synnedsättning/blind
Jag diskriminerades i egenskap av: Besökare/kund, 2011-04-06.
Jag eller den som diskriminerades tvingades acceptera sämre villkor för att kunna delta till följd av diskrimineringen.
Beskrivning:
Vid ett besök i Göteborg för att träffa affärskontakter skulle vi efter avslutat arbete gå ut och äta. Våra gäster fick välja tema och pga musikintresse valde just Evas Pianobar.
Jag själv är helt blind och tar mig fram med hjälp av min ledarhund och eftersom jag inte orkade stå inför en diskussion i dörren valde jag att ringa restaurangen före för att säkerställa att det skulle vara OK för min ledarhund att medfölja. Någon som påstod sig vara restaurangchef svarade och sa direkt nej. När jag försökte fråga om han kände till undantaget i livsmedelsverkets lag som medger att ledarhundar tas med i serveringslokal sade han sig inte ha sett den, inte vara intresserad att få texten mejlad till sig och inte intresserad av att se ID-kort vi har för våra tjänstehundar och undantaget från Livsmedelsverket.
Han befann sig inte ens på arbetsplatsen när han svarade i en telefon som var vidarekopplad, och trots att han svarat på tjänstetelefon och under officiella öppettider sa han att han passade barn och inte hade för avsikt att undersöka något sådant och inte heller överlåta ansvaret till någon personal i tjänst. Samtalet avslutades med att oavsett vad Livsmedelsverket ansåg så var det hans restaurang och han sa nej och det var inte förhandlingsbart eller ens diskuterbart.
Jag hade mitt hotell nära och kunde förvisso lämna hunden på hotellrummet. Detta fick dock till följd att jag blev beroende av ledsagning av mina affärsbekanta vilket dels kändes väldigt oproffsigt och dessutom väldigt osäkert eftersom ingen av dem ledsagat en synskadad förut. Jag skulle ej heller hitta tillbaka till hotellet på egen hand vilket inte hade varit något som helst problem med hund. Nu fick jag be mina affärskontakter om ledsagning tillbaka till hotellet efter kvällens avslutande vilket kändes än mer oproffsigt och faktiskt lite förnedrande.
Förnedrande är det också att behöva ringa en krog före besök och bli bemött på det viset av någon som över huvud taget inte är intresserad av att lyssna på argument och möjligheter. Pga att vi var ett större sällskap och vi ville erbjuda våra affärsgäster det de önskade i nöjesliv kunde jag inte heller börja leta efter ett annat ställe att gå till.
Jag kan inte alla turerna i juridiken men troligtvis kommer inget hända i dessa ärenden. Det är inte mig som person man diskriminerat i lagens mening. Man har inte nekat mig tillträde. Det är ledarhunden man inte velat släppa in och i lagens mening är det inte olagligt att diskriminera hundar. Att min livskvallitet och möjlighet att fungera i samhället påverkas av denna diskriminering tas inte hänsyn till i nuvarande lagstiftning. Vi är många som anser att detta behöver rättas till.
Det enda som med lite tur kan hända är att restaurangerna i fråga själva faller till föga och ändrar sin inställning och då har man åtminstone kommit till en halv seger. Som jag ser det finns det inte skäl idag att inte låta ledarhundar vistas i lokalerna men man säger hellre nej än ja av ren rädsla för andra problem eller direkt ovilja.
Vi får se vad som händer. I brist på annat kan jag i så fall förhoppningsvis ha naggat deras rykte ytterligare lite i kanten.
Det går inte bara bakåt när det gäller tillgängligheten för oss ledarhundsförare. Mörkret är ganska kompakt och ingen överdrift, men just därför är det så roligt att kunna förmedla ljusglimtar!
I förra veckan gav jag en ledarhundsdekal till Restaurang Vendetta på Södermannagatan 43A på Södermalm i Stockholm. Där har man inget emot att ledarhundar finns i lokalen och är väl medvetna om Livsmedelsverkets undantag för just ledarhundar. Personalen blev väldigt glada över dekalen och idag kunde jag konstatera att den satt klistrad på entrédörren.
– Jag skulle vilja att alla hundar, även privata kunde komma hit, säger en av ägarna till restaurangen.
Tidigare var ju reglerna väldigt tydliga. Inga pälsdjur i serveringslokaler förutom ledarhundar som var undantagna den bestämmelsen. Idag är det betydligt mindre klart vad som gäller och vilka lagar och regler som styr. I princip är det numera OK för en restaurangägare att låta även vanliga sällskapshundar följa med in i restauranglokalen. Det finns sådana exempel i Stockholm bland annat. Dock är det restaurangägarens ansvar att hundarna ”sköter sig”, vilket väl innebär ligger still och inte skapar oreda och obehag för övriga gäster. Så kraven på en restaurangägare är hårdare om han eller hon tillåter vanliga sällskapsdjur medans ledarhundar omfattas av ett tydligt undantag. Man antar med rätta, förutom det tydliga behovet av att medföra sin ledarhund, att ledarhundar garanterat har en bättre lydnadsgrund än det stora genomsnittet och att många av oss förare har en långt mer gedigen utbildning än de allra flesta hundägare.
För oss är det vardag att hunden följer med på restaurangen, tåget, bion, konferensen, hotellet och köpcentrum. Det är en självklarhet att hunden gör sitt jobb och där utöver lyder. Men den stora skillnaden är ju att vi har våra hundar för att kunna ta oss ut bättre. En vanlig privatperson med sin sällskapshund MÅSTE inte ta med sin hund in överallt.
Så det är extra roligt när man får sätta upp dekalen på en entrédörr. Givetvis passar den perfekt på andra entrédörrar än bara restauranger. Alla som vill ha en kan få att sätta upp på sin butik eller lokal. Man hör av sig till Synskadades riksförbund, Sveriges Ledarhundsförare eller till mig så löser det sig. Tillåter man ledarhundar i sin lokal eller butik kan man få hamna på ”vita listan” som just nu byggs upp och har man dessutom dekalen uppsatt får man en liten extra bild och informationstext utlagd.
Nu har även föreningen Sveriges Ledarhundsförare, SLHF skapat en kanal på Youtube där man planerar att publicera material som visar ledarhundar i arbete.
Idag har jag lagt ut två nya klipp på min Youtube-kanal.
Under en rikskurs med Sveriges Ledarhundsförare i maj 2011 var det 10 ledarhundsekipage som under en lunchrast lät sig filmas i hinderbana. Nu finns ytterligare två klipp från det tillfället på Youtube!
Nu finns ytterligare ett klipp på Youtube, inspelat vid SLHFs årsmöte och rikskurs ute på Almåsa Konferens i Västerhaninge.
under ett lunchpass på söndagen gjordes en snabb inspelning av 10 hundekipage som gick en ganska enkel hinderbana.
Här kan ni se Fassis prestation. Som jag skrivit tidigare är hon inte längre särskilt motiverad och ska inom kort tas ur tjänst. Extra roligt att då få filma henne i tjänsten!
Redan vid mitt första besök på Hundskolan i Sollefteå 1992 när jag gick min förberedande informationskurs i väntan på min första ledarhund, fick jag höra historierna om hur ledarhundsförare vid olika tillfällen fått med sig fel hund hem, från kursen eller festen. Historierna var redan då ganska många och lockade alltid till skratt. Man såg framför sig en lätt berusad husse eller matte som skulle vingla hem från en bjudning, tog första bästa hund som höll sig framme i hallen, kopplade och gick.
Och för en tid sedan på jobbet när vi skulle gå för dagen, kopplade jag min kollegas hund och var på väg att gå. Trots att hunden har ett helt annat beteende och helt annan karaktär på pälsen hade jag säkert kommit en bit på väg om inte kollegan bett vänligt men bestämt om att få tillbaka sin hund =)
Och idag borde jag kanske förstått att något var på tok! Jag har ju tidigare skrivit om att min hund ska tas ur tjänst för att hon inte längre ser selen som något glädjeämne och inte längre kommer när selen plockas ner från sin krok. Men att det stod en hund vid min sida utan att jag ens ropat och lydigt stoppade huvudet in i halsbandet tyckte jag inte var det minsta märkligt. Att min nuvarande hund aldrig gjort så och inte varit så pushig någonsin reagerade jag inte på. Man får skylla på tröttheten att inte varningsklockorna började ringa =)
I hissen på väg ner reagerade jag inte heller att hunden tittade upp på mig ovanligt mycket. Min hund gör aldrig så. Just denna dag skulle vi åka färdtjänst till jobbet. När bagageluckan öppnades kastade sig hunden fram runt hörnet på bilen för att hoppa in, kopplet tog slut eftersom jag inte kommit fram till bilen ännu och hon föll bokstavligt talat ur bilen ner på marken. Men som den observanta husse jag är, som känner min hund utan och innan reagerade jag inte då heller =)!
När vi kom fram till jobbet började äntligen min hjärna reagera, men långsamt! Skapelsen jag hade i kopplet drog fram till fel dörr vilket min egen hund aldrig skulle gjort. Men i det läget kändes det bara lite märkligt, som något som kliar men man vet inte exakt vart =)
I hissen på väg ner till kontoret tyckte jag nog hunden var lite för spattig. Min hund har liksom varit på jobbet så många gånger och den här hunden signalerade verkligen en plats som var ny och spännande. Huvudet for och svansen viftade. När den sedan slickade mig på handen, bröt jag ihop i ett skrattanfall och allt föll på plats!
Hunden som glad i hågen hoppade ur hissen och in genom dörren till kontoret var min frus hund Ella! Så nu har jag slutit mig till skaran av de som tagit fel hund och som man skrattat lite överseende åt och sagt att ”då är man bra disträ!” och ja, så är det nog =)!
Under väldigt många år har ledarhundsverksamheten haft en egen veterinär anställd, både under tiden det var Hundskolan i Sollefteå som ägde verksamheten och nu på senare år när den sköts av Synskadades Riksförbund. Egentligen tror jag aldrig det har varit någon diskussion om man ska eller inte ska ha en egen veterinär, det har bara varit så självklart och det finns många skäl till det.
För en tid sedan tog Synskadades Riksförbunds förbundsstyrelse beslutet att skära ner tjänsten från 100% till 50%. Motiveringe var att lägga mer energi på det som kalls ”kurs och support” som rent konkret dels är själva kursverksamheten, den grundläggande obligatoriska utbildning man får när man får en ny hund som är indelad i tre kurser inom en tidsperiod av 2 år samt den valfria uppföljningen och ”supporten” om det dyker upp några problem, man flyttar eller byter jobb och behöver hjälp att träna in nya vägar.
Just den biten finns inget att anmärka på. det är enormt viktigt att utbildning och uppföljning fungerar och vi har ett antal kompetenta hundinstruktörer och dressörer till vårt förfogande som rycker ut. Många av dem har varit med enda sedan Hundskolans tid och har lång och gedigen erfarenhet av ledarhundar.
Det som sänker en skugga av fundersamhet över argumentet är att ledarhundsverksamhetens chef, Eva Björk som idag tydligen arbetar 25% som verksamhetschef ska gå upp till 40% och därmed minska sin tid inom förbundets övriga verksamhet. Hon är chef och administratör och inom verksamheten finns redan två anställda administratörer som sköter ”pappersarbetet” så hela det arrangemanget känns klart konstigt. det har framförts obekräftade misstankar om att förflytta hennes tid för att helt enkelt belasta en annan budget. Exakt vad det skulle komma för gott ur detta har jag svårt att se.
Detta ska då ske till priset av veterinärtjänsten som då ska halveras och detta har man gjort mer eller mindre i smyg, utan att fråga någon, utan att göra någon konsekvensanalys och hela operationen har ett klart drag av ”hål i huvudet-politik”.
Det finns idag ca 300 ledarhundsekipage i Sverige. En ledarhund kostar mellan 300.000 och 350.000kr att ta fram, så det är alltså en grym investering. Vidare har man valt att inte försäkra hundarna på traditionellt sätt för att man bedömt — helt riktigt tycker jag — att kostnaden varit omotiverad. Istället har man inom verksamheten en egen veterinär med över 30 års erfarenhet av tjänstehundar och ca 15 år av just ledarhundar.
Att utnyttja veterinären är en fri service liksom mediciner till våra hundar. Veterinären finns alltid tillgänglig per telefon och finns med vid alla obligatoriska och frivilliga utbildningar och andra aktiviteter för genomgång och rådgivning, vaccinering, kloklippning etc. Hon är alltså ytterst närvarande och enormt tillgänglig och man kan tycka utan att behöva vara något geni, att en veterinär lätt tillgänglig kring våra hundar är som motorolja i bilen, det är en dyr investering och förutom jämförelsen med motorolja så är de djur som också behöver omvårdnad och underhåll.
Egentligen är argumenten för en veterinär på det sätt som funnits hittills så många och självklara att man nästan häpet får svårt att rada upp dem alla. Det finns egentligen som jag ser det inga argument mot att ha tjänsten kvar i den omfattning den är idag. Och allt är ett brett spektra av små och stora saker.
för att börja med det stora så behöver man ju bara följt media. TV4 Kalla Fakta tar upp vården av våra husdjur och det berör faktiskt oss också. Att man ”övervårdar” är ingen överdrift, det händer hela tiden och det har hänt även ledarhundsförare. Vår veterinär arbetar inte på någon klinik vilket innebär att hon inte utför några ingrepp av mer avancerat slag. Då hänvisar hon till en lokal veterinär som utför själva jobbet. Däremot ska hon vara delaktig i besllut och vill se underlag före och efter stora ingrepp. Här har man flera gånger bevittnat de mest konstiga saker som varit helt omotiverade för att man vetat att det är tjänstehundar som inte betalas med privata medel och därför behöver man inte knussla med fakturan. Jag har varit med om det själv minst 2 gånger med mina första hundar.
Ena gången fick min hund Farris cancer i munnen vid 11 års ålder. Knölar i käken började växa ut, tryckte ut tänderna på honom, han blödde och kunde inte äta. Tumörerna växte upp i näsan och ner i munnen och gjorde på någon vecka att han fick både svårt att äta och andas. Jag åkte genast till en klinik på vår veterinärs inrådan där man ville börja operera bort tumörerna. Jag älskade så klart min hund och önskade inget hellre än att han skulle bli frisk, men jag undrade om en 11-årig Labrador skulle klara dessa omfattande operationer och efterföljande behandling. Jag rådgjorde med vår veterinär som häpnade av planerna. Hunden skulle kanske inte ens överleva de första ingreppen men räkningen till Synskadades riksförbund skulle bli vanvättig! Jag beslutade med hennes råd och kunskap att låta honom somna in, inte bara för att spara pengar, utan enbart för att inte låta honom lida igenom ett omöjligt projekt!
Nästa tillfälle var redan med min andra hund Teodor. Han insjuknade hastigt och prover gav diagnosen leukemi. Man erbjöd genast behandling av slag jag idag inte minns. Vår veterinär gav mig bara namnet på en ny klinik där man sa att leukemin var akut, hunden skulle aldrig överleva ens av mirakel och vi lät honom somna in. Kanske hade man kunnat fördröja döden några dagar eller någon vecka och kunna fakturera en dyr behandling.
Och inte är mina två historier unika inom ledarhundsverksamheten. Även skräckhistorier om förslag till transplantationer och direkta skönhetsingrepp som jag nog inte vill berätta om i detalj här har förekommit.
Det mer vardagliga är också lika viktigt. Hon finns tillgänglig alltid per telefon för rådgivning. Besöker man en lokal veterinärklinik kan man låta kliniken och SRFs veterinär samråda. Hon finns med på alla kurser för genomgång av allmänt slag eller titta på specifika saker, som jag nämnde tidigare vaccinerar och kloklipper hon och förser med mediciner. Inte nog med hennes gedigna hundkompetens, så har hon lika lång erfarenhet av oss synskadade ledarhundsförare. Hon vet att vi inte har lika lätt att själva kontrollera eller upptäcka vissa saker, det kan vara svårt att ge ögon- eller örondroppar, ta tempen eller titta i mun etc. Hon vet på vilket sätt vi behöver information och hjälp att lära oss lägga tassbandage etc.
Sisst och minst intressant i det här sammanhanget kanske, är just hon en underbar människa som vi alla känner stort förtroende för både när det gäller att rädda liv och avsluta liv. Vi vet att hon har hundens och vårt bästa i första rummet och även om jag själv kanske vet att det enda rättaär att avsluta, kan det vara enormt lättande att få stöd i sitt beslut.
Under Sveriges Ledarhundsförares årsmöte och rikskurs den 6–8:e maj 2011 togs denna punkt upp under övriga frågor och det var ingen tvekan om enigheten. Veterinären marie Nolén ombads lämna salen under diskussionen, men det var knappast för att någon ville ge stad i Synskadades Riksförbunds beslut. Att hon sedan var rörd över vårt stöd och enigheten, illa berörd av sättet hennes kompetens och den uppenbara risken för försämrade kvalliteten för oss var inte att missta sig på. Om tjänsten halveras är hennes beslut att hon inte kan arbeta kvar vilket man ju kan förstå. Att få tag på lämplig halvtid på annat håll som definitivt pga jäv inte får behandla ledarhundar är nog inte så lätt.
Synskadades riksförbund har tagit detta beslut till synes helt utan ens den enklaste konsekvens och kostnadsanalys och man har totalt ignorerat och direkt idiotförklarat de protester som kommit in som varit ganska omfattande. En bra ledning måste inse att sådana protester kanske signalerar ett dåligt beslut och vara beredd att ändra sig. Det skulle glädja, men förvåna mig mycket om man gjorde det. SRF är inte kända för att ödmjuka sig och erkänna felsteg. Och har man ändå gjort en grundlig konsekvensanalys har då inget sett den, inte minst någon ledarhundsförare eller intresseorganisation som denna förändring och försämring berör direkt på ett väldigt brutalt sätt.
Den 4:e oktober 2010 beviljades veterinären Marie Nolén ett halvårs tjänstledigt. Hon ville prova ett nytt jobb inom försvarsmaktens avelshundsverksamhet som bland annat rådgivning i avelsfrågor och vård av deras egna hundar. Beslutet att skära ner tjänsten till 50% kom misstänkt nära denna tjänstledighetsperiod och det är inte lätt att se motiven. Antingen är de ekonomiska, man skär ner när personen ändå går på tjänstledigt för då behöver inte vi ledarhundsförare tjänsten? Eller skälen är personliga och svårare att spekulera i. Men när veterinären meddelade att hon skulle återkomma till sin tjänst efter det halvår som var beviljat, meddelade man kort att beslutet var taget.
Man ville bevisa att hennes bortavaro inte hade skapat någon stor efterfrågan eller stora problem och därför kunde man med tillförsikt halvera tjänsten. Att Marie haft sin tjänstetelefon under sin tjänstledighet och mottagit flera samtal med undrande förare som frågat om hjälp och när hon skulle återvända har man inte brytt sig om. Att den veterinär som varit ersättare för Marie under tiden haft sin praktik och varit betydligt svårare att nå har man inte heller tagit hänsyn till.
Men detta är ett i raden av konstiga drag från Synskadades riksförbund. Läser man min serie ledarhundar och tillgänglighet så finns det fler exempel. för varje sådan här sak som händer, framstår man bara som allt mer direkt avigt inställd till ledarhundar — sin egen verksamhet, ett enormt viktigt område för oss! Man direkt motarbetar och förstår så mycket bra som byggts upp under lång tid. Det mest förvånande är att flera av de ledande själva är ledarhundsförare och då måste man undra vart det är fel. När organisationens ena ben jobbar och sliter som djur, instruktörer, dressörer och veterinär, jobbar det andra benet hårt för att sänka verksamheten i kvav. Och det finns gott fog för att fråga sig om man verkligen är helt kompetent för att leda den här verksamheten.
I förbundets eget kontorskomplex på Sandsborgsvägen i Enskede, Stockholm, har man en ”hundkorridor” för att inte störa allergiker och det är bara en liten konstighet bland alla konstigheter men som bra exemplifierar deras hållning och inställning. Och för mig utan full insyn innanför dessa murar som inte släpper ut mycket information så verkar det väldigt personbundet vilket i så fall är allvarligt. Men är det förbundets officiella inställning till fenomenet ledarhundar, är det en katastrof och ägaren till uppdraget som jag tror är Socialdepartementet, borde verkligen se över valet av utförare.
Nu hoppas jag styrelsen för Sveriges Ledarhundsförare vidtar ytterligare åtgärder förutom den skrivelse man redan sänt in som ignorerats. Jag hoppas vidare att var och en som kan bidrar med sitt privata initiativ.
Så var det åter dags för årsmötes helg med Sveriges Ledarhundsförare – SLHF ute på Almåsa Konferens. Denna gång kombineras årsmötet med en rikskurs för att göra helgen lite mer innehållsrik och locka fler deltagare. Jag är själv ganska allergisk mot allt för utdragna föreningsmöten med sega diskussioner som går runt i cirklar och inte leder någon vart och slutade där man började.
Kursen började på fredagen med samling och inkvartering och middag. Kvällspasset handlade om ”tillgänglighet, på vems vilkor” och det var ett grupparbete där man skulle diskutera kring ett antal uppstådda situationer där man fått problem att ha med sin hund. Gruppdiskussionerna redovisades sedan och avslutades med ett litet rollspel.
Lördagen bjöd på soligt och vackert väder. Men under förmiddagen satt alla församlade i årsmöte. Eftersom årsmötet kombinerades med en kurs hölls årsmötet enbart under en förmiddag och dagordningen gicks igenom väldigt smidigt och bra. Även val av ny styrelse gick bra och allt var klart till lunch.
Under årsmöte och lunch hade vi även med en representant från ..::SoS::.. Svenska Service- och Signalhundsförbundet som var där med sin servicehund. Hon var bara där som observatör och ville inte ha något officiell programpunkt vilket många nog hade önskat sig. Just den organisationen med deras hundekipage känns ju annars väldigt närstående med våra ledarhundar och åtminstone jag tycker vi borde ha ett tätare samarbete för att ge varandra draghjälp. Det är ingen okomplicerad tanke men värd att fundera på. Hon trivdes tydligen i vårt sällskap även om jag aldrig fick chansen att säga hej, och lovade att återkomma och då kanske prata lite om sin hund inför oss andra. Vi får se om det blir nästa år kanske.
Under eftermiddagen var det uteaktiviteter och under kursen fick man helt fritt välja mellan lydnad, hinderbana eller långpromenad. Vi som planerade kursen hade bestämt att man fick välja olika eller samma sak under passet på lördagen och söndagen. Själv anslöt jag mig efter lite tvekan till långpromenadsgruppen. Min hund ska ju tas ur tjänst och det är ingen idé att nöta med henne när hon inte vill.
Under senare delen av eftermiddagen var det dags för tillgänglighetsgruppens pass där jag och två till ingår. Gruppen bildades i höstas och skulle titta på hur man kunde jobba vidare med tillgänglighetsfrågor och vi redovisade vårt arbete och hur långt vi kommit och lämnade därefter ordet fritt. Diskussionen gav nya konstruktiva idéer och förhoppningsvis inspirerade hundförare som är villiga att jobba med gruppen.
Under kvällen var det ett långt ledighetspass där man fick göra vad man ville. Somliga vilade, lsäte eller gick ner till konferensanläggningens badanläggning. Klockan 20.00 var det sen fin middag och det var en trevlig afton.
Söndagen började med ett pass som handlade om intressepolitik och jag ledde även det passet. Vi delade ut fem frågor man skulle jobba med i grupper och sedan gick vi igenom svaren gemensamt.
Efter förmiddagsfikat var det dags för helgens andra utomhuspass och även denna dag bjöd på strålande solsken och ljumma vindar. Jag anslöt mig även denna gång till långpromenadsgruppen och den hade en annan men minst lika trevlig sammansättning. Vi vandrade i övningsområdet och hundar och människor fick sträcka på benen.
När vi återvände kom vi precis till lunchen och under lunchpasset hade jag tryckt in en alldeles egen programpunkt. Lunchpasset var 1½ timme långt och jag tog med mig en funktionär och en instruktör upp till hinderbanan där alla som ville fick komma och bli filmade. Jag tycker ju det råder en stor brist på filmmaterial som visar ledarhundar i tjänst och innan jag lade ut mina klipp på min sida på Youtube fanns egentligen inget svenskt material alls.
Mitt initiativ visade sig vara mycket uppskattat. När vi slängt i oss maten och rusat upp till hinderbanan hade vi bara 40 minuters lunchrast kvar tills helgen skulle avslutas och uppe vid hinderbanan fanns totalt 10 ekipage som gärna ville bidra till spridningen av information. Alla fick välja om just deras klipp skulle kunna användas av SLHF eller om man bara ville ha det för eget bruk och alla gav sitt medgivande till att det skulle få användas av föreningen vilket var mycket glädjande.
När min hund sist av alla luffsade genom hinderbanan med knappt godkänt var det bara med något minuts marginal, men vi hann och jag kände mig riktigt glad över att jag försökte få till det och lyckades och inte minst, att intresset var så stort. Man kan garanterat snart se resultatet av dessa inspelningar både på min egen Youtube-kanal och SLHFs sida.
Dagens sista pass avslutades med en diskussion om Synskadades Riksförbunds senaste i raden av märkliga beslut att skära ner vår veterinärtjänst till 50% vilket i så fall får konsekvensen att vår veterinär som med ca 15 års kunskap i bagaget slutar. Den debatt som uppstod om vad föreningen borde göra, visade en enad front och visade stor ilska och irritation. Jag kommer behandla ämnet i ett eget inlägg inom kort för att försöka förklara den luddiga och oklara bakgrunden och vilka konsekvenser jag tror detta kan få.
Passet avslutades med en diskussion om ”kamratvård”, att vi borde ta hand om varandra och särskilt nya medlemmar bättre på dessa kurser. Någon hade känt sig lite utanför och sådant är oerhört allvarligt men tyvärr inte helt ovanligt. Det är bara synd att just detta kommer upp som en sista punkt när det är för sent för att göra något åt det den här gången. Därefter avslutades allt med en kursutvärdering.
Med en halvtimme kvar till hemtransport gick jag och en hundförare till upp till hinderbanan med funktionären som filmat tidigare och vi tog några sista kompletterande scener medans vi fanns på plats och hinderbanan stod uppställd.
Nu är vi åter igen hemma och det känns sådär lite tomt och konstigt igen efter en intensiv och trevlig helg att vara hemma i vardagen igen. Just den omställningen har jag ju upplevt två gånger den här veckan i och med min hemkomst från SightCity 2011 och jag vänjer mig aldrig riktigt. Jag gläds ändå åt att vi genomförde en lyckad kurs där tidsprogram och organisation höll i stort sett hela vägen.
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
Efter mitt förra inlägg Ett liv med ledarhund del VI där jag berättade om ledarhunden Gustav fick jag ”skäll” av min storebror där Gustav nu lever livets glada dagar som sällskapshund. Han tyckte inte att jag talade om hur fantastisk Gustav var =)! Men dels har alla mina hundar varit fantastiska, och givetvis har var och en av dem varit bäst och oslagbar. Men om det kan framstå lite svalt så handlar det mest om att alla dessa beskrivningar om hur hundarna varit är gjorda i efterhand med stöd av privata dagböcker. Man missar så klart väldigt mycket då. Men samtidigt kan jag säkert berätta hundratals episoder ur vardagen som kanske skulle få läsaren att tröttna. Men i fortsättningen ska jag skriva mer i realtid och då blir det lättare att minnas detaljer.
Så för fyra år sedan kom Fassi till familjen. Inte heller denna gång blev väntan särskilt lång. Jag fick spendera min semester utan hund och om man måste välja tid att vara mellan två hundar så var möjligen den tiden minst dålig.
När jag berättar om Fassis ankomst i efterhand är det möjligt att jag är lite färgad av nutid. Men när jag åkte på den första obligatoriska grundkursen där man får träffa sin nya hund var jag inte överväldigad. Jag och min instruktör hade problem att motivera henne att jobba. Förvisso var det sommar och varmt och på en kursgård och inte i någon verklig miljö, men att hon var så seg och tydligt uttråkad bekymrade mig.
Jag hade önskat så kallad ”hemleverans” vilket jag fått med mina andra två senaste hundar, teodor och Gustav. Det innebär att den första obligatoriska grundkursen som egentligen hålls på en kursanläggning, utförs hemma enskilt med instruktör. Man kan få hemleverans av ”särskilda skäl” vilket jag egentligen inte hade några andra än att familjen tyckte det var jobbigt när jag var borta så lång tid i streck. Jag hade önskat hemleverans även denna gång men bara lite halvhjärtat och det slutade med en medellösning. Första delen, 4 dagar, var jag på kursgård och därefter åkte jag och min instruktör hem och slutförde utbildningen och den efterföljande delen som ska vara hemma, på hemmaplan.
När vi kom hem och började jobba i min verkliga miljö blev allt genast bättre. Hunden, och säkert även jag, blev mer motiverad och även om man behövde peppa henne med jämna mellanrum för att få upp tempot, gick det klart bättre.
Fassi hade varit ute ett år redan hos en äldre man som på grund av ryggbesvär inte längre kunde röra sig tillräckligt för att kunna stimulera en ledarhund. Fassi var för ung för att bli ”pensionär” och därför hamnade hon hos mig. Hon var sedan tidigare van vid stadsmiljö och är till tempramentet lugn och och har även hon ett enormt bildminne. Det som kännetecknar henne mer är hennes ”sura” envishet som kan göra att om hon bestämt sig för att inte gå en viss väg, då gör hon inte det =). Det kan vara rysligt charmigt att berätta om, men inte lika kul när man ska med ett tåg eller en buss eller liknande och hunden bestämt sig för att åt just det hållet finns inget intressant idag, vi tar en annan väg =).
Men jag fick samma instruktör som kört in mina andra tre hundar så allt flöt på väldigt smidigt. Hon visste vart jag bodde, vilka saker och vägar jag utnyttjade och hur närmiljön kring min arbetsplats såg ut. och när det var dags för grundkurs 3 nästan 2 år senare gick allt bra även då. Vi kändes som ett ganska rutinerat hundekipage men fick ändå ny inspiration på dessa obligatoriska uppföljningskurser som man alltid får.
Vardagen med Fassi har fungerat bra. Eftersom jag reser mycket i tjänsten har hon fått se otaliga hotell och tågstationer och hon har alltid varit lika lugn och självklar. Hon har kunnat slappna av i vilka situationer som helst.
Men under hösten 2010 började något förändras. Fassi blev allt mer svår att motivera och till och med visa direkt ovilja mot att arbeta. Det har ju varit så enda sedan jag fick henne men har ökat lite under tiden så att det knappt märkts. Några tillfällen under våren var extra tydliga. När barnen ropar för att gå ut med henne studsar hon upp men när jag tar i selen och ropar ligger hon demonstrativt kvar i sin korg eller fotölj. En gång gick jag fram till henne för jag trodde hon var sjuk. Hon lyfte på huvudet och lät mig gosa med henne, men när jag frågade ”ska vi gå ut?” la hon bestämt ner huvudet igen och det gick inte att ta fel på hennes svar.
Under tiden började jag även känna mig begränsad när jag var ute och rörde mig med henne. Hon kunde sluta jobba och ta initiativet för de enklaste hinder och nosandet blev mer intressant. En hund som börjar nosa och koncentrera sig på annat blir ju en direkt fara för mig eftersom hon då inte är uppmärksam.
Det fanns tillfällen ute på resa där jag är helt säker på att hon visste vart hotellentrén var dit vi skulle men hon totalt ignorerade den och gjorde stora omvägar förbi. Och det var inte platser förknippade med obehag utan ren envishet och vilja. När hon sedan började vela på stökiga tunnelbaneperronger och busstorg började jag känna mig osäker själv. Nu blev det dessutom allt svårare att peppa henne.
På Ledarhundens dag för en dryg vecka sedan hade jag bestämt att låta en av Synskadades Riksförbunds ledarhundsinstruktörer titta på henne. Dels för att se om jag tolkat något fel och om inte, få stöd i min teori.
Ett liv med ledarhund del VII
Så under firandet på Stockholms Centralstation tog vi en kort promenad i närområdet och vi behövde inte gå långt, knappt ut genom huvudentrén förrän han förstod vad jag menade. Fassi hängde med huvudet, tittade på annat och gick ner i tempo hela tiden. När man efter mycket möda lyckades peppa upp henne i arbetsglädje igen jobbade hon väldigt fint för alla människor och hinder, men sjönk snabbt tillbaka i sitt låga tempo igen och slarvade. Instruktören fick vid ett par tillfällen även se när hon totalt ignorerade mina väganvisningar och själv ville välja helt motsatt håll. Kort sagt visade hon allt jag försökt beskriva i ord för dem tidigare.
Jag fick även bekräftat att hunden inte såg ”rädd” eller stressad ut. Tycker dom miljön är stökig och jobbig kan det ge lite samma resultat, men så var inte fallet med Fassi. Om så en stridsvagn skulle passera så skulle hon totalt strunta i det. Den bekräftelsen var dock skön att få.
Promenaden avslutades inne i centralhallen igen och han meddelade att han sett nog och förstod vad jag menade. Han talade om att man sett det bland andra steriliserade tikar i samma ålder så det var tyvärr inget unikt. Hundar med väldigt låg drivkraft i unga år blev sällan mer driftiga med åren och Fassi hade ju visat dessa tendenser redan från start. Han förstod också mina bekymmer som i mitt aktiva liv behöver en hund med ”go” i och han talade om att om jag beslutade mig för att pensionera Fassi och byta hund så hade jag hans stöd och de skulle i så fall titta efter en ny hund åt mig.
Jag skulle gå hem och tänka och meddela mitt beslut. Men eftersom detta varit ett bekymmer länge för mig och eftersom jag tagit kontakten så behövde jag väl inte tänka så mycket mer. Mitt ”villkor” var dock att Fassi i så fall skulle få bli sällskapshund och inte placeras ut i tjänst hos någon ny förare. Därtill önskade jag att vi skulle få försöka hitta ett nytt hem åt henne. Skulle detta inte vara fallet så skulle jag hellre ”köra vidare” med henne ett par år till. Men även på den punkten var vi eniga.
Två dagar senare ringde jag och meddelade mitt beslut och fick veta att man redan börjat kolla vilken typ av hund som skulle passa mig.
Den dagen, fredagen den 29:e april gjorde jag en formell ansökan om ny hund. Det fanns gott om hundar och kort kö så det skulle inte vara något stort problem men vi ska inte hasta iväg i onödan utan vänta tills en lämplig kandidat dyker upp. En grundkurs äger rum i mitten av maj, nästa i augusti och där emellan finns möjligheten till hemleverans. Under tiden börjar vi söka efter ett nytt hem till Fassi.
”- En lösning vore om restaurangen var avdelad i en hundzon och i en hundfri zon, säger Eva Björk ansvarig verksamhetsledare på Synskadades Riksförbund och matte till ledarhunden Max.”
Först och främst frågar jag mig vad meningen med denna hundzon och hundfria zon skulle vara? Det nämner man inte, men antagligen är det åter igen argumenten om allergi som ligger i bakgrunden. Här finns ju redan en överenskommelse mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet som säger att risken för ett möte med en högst eventuell pälsdjursallergiker inte ska användas som argument. Där till finns forskning som visar att möte mellan en ledarhundsförare och en pälsdjursallergiker som dessutom är allergisk mot just hund inte är något verkligt problem (se uttalande av överläkare Magnus Wikman vid Sachsska barnsjukhuset på Södersjukhuset i det öppna brevet från Sveriges Ledarhundsförare till Synskadades Riksförbund).
Dessutom finns medgivande från Livsmedelsverket som säger att det är OK att medföra ledar-, service- eller signalhund i serveringslokaler eller där man saluför livsmedel, så åtminstone Livsmedelsverket måste anse att inte heller hygienaspekten är något problem (medgivandet finns i tidigare inlägg i den här serien.)
Det finns lite drygt 300 ledarhundsekipage i Sverige, en siffra som är ganska konstant och av dessa finns ett 50-tal i Stockholms-området.
Om vi bara tar Stockholm som exempel, lär här finnas ca 4500 restauranger av varierande slag. Exakt hur många av de restaurangerna kommer att få ett besök av en ledarhundsförare regelbundet? Och min fråga till Synskadades riksförbund är, exakt hur många av dessa restauranger tror de kommer anse att det är värt besväret och kostnaden att dela in sin restaurang i två avdelningar i mån av att det ens är möjligt?
När man gör ett sådant uttalande, ignorerar man totalt överläkare Magnus Wikmans kompetens. Skulle man fråga honom skulle han antagligen säga att en delning av en mindre restaurang knappast skulle göra från eller till. Därtill skulle han påpeka — som han ju gör i uttalandet i det öppna brevet — att gästerna själva redan är så kontaminerade av egna pälsdjur att de utgör ett lika stort eller större problem.
Skulle vi få en sådan lösning skulle var enda restaurang säga att tyvärr, vi har ingen hundzon så ni får tyvärr inte komma in. För jag antar att Synskadades Riksförbund inte samtidigt lobbar för en lag som tvingar alla restauranger att ha en sådan zon? Man vill ju inte ens få det inskrivet i lag att diskriminering av ledarhundsekipage är förbjudet!
Jag tycker att man bör fundera över sin roll i det här. Uttalandet kommer från en som själv är ledarhundsförare liksom flera andra i förbundet. Uttalandet uppfattas som mycket märkligt bland seende som inte är särskilt insatta och till och med de förstår att det bara är som att sätta ännu fler spikar i tillgänglighetens kista!
Och detta kommer kort efter tjafset det att man i sin inbjudan till höstens kongress avråder ledarhundsförare för att ta med sina hundar, först på grund av allergiproblem och när det inte längre gick, hänvisade man till det späckade programmet som gjorde det svårt att hinna med rastning.
Detta sätt att motarbeta sig själv, en organisation för bevakning av synskadades intressen i samhället som därtill ansvarar för ledarhundsverksamheten, och som därtill har flera ledarhundsförare i sin ledning framstår som väldigt förvirrat och konstigt. Detta är ju ett mothugg vi inte ens får från dem som borde vara våra motståndare, exempelvis Astma- och Allergiförbundet. Men från det hållet har jag inte hört något alls sedan 2007 då man sa att man betraktade överenskommelsen som gällande och att avtal ska hållas — punkt.
Varför det är så här inom Synskadades Riksförbund kan man verkligen fundera över. Förståelsen borde väl ändå finnas bland de som själva är ledarhundsförare? Givetvis använder vi ledarhundsförare våra hundar olika beroende på hur vi lever. Vissa går bara mellan hemmet och mataffären medan andra reser och är väldigt aktiva i sina liv.
Jag har ingen aning om hur personerna i ledningen inom SRF nyttjar sina hundar och lägger heller ingen värdering i det. Men jag gissar att de är ganska aktiva med tanke på sina tjänstepositioner. Känner de då inte av problemen i samhället? Vill de då inte ha en förbättring? Och även om man använder sin hund på ett betydligt enklare sätt, borde man i den positionen vara skyldig att arbeta för andras intressen och behov även om de ser annorlunda ut.
Jag som reser och rör mig mycket i mitt arbete, måste kunna ta med min hund på tåget, flyget, hotellet, konferensanläggningen, lunchrestaurangen, pizzerian och ”finrestaurangen”. Jag behöver ha möjlighet att gå till husläkaren, tandläkaren och specialvården om jag behöver det.
Jag måste kunna ha med min hund på möten och i alla andra situationer jag hamnar i. Jag, och inte situationen måste bestämma om det är läge att lämna hunden hemma eller ha den med mig.
Är det en konsert med en trubadur eller vissångare, kan jag gott och väl ha kunden med mig, medans jag på en punkkonsert självklart väljer att låta hunden vara hemma om det inte finns någon garderob eller personalutrymme på stället dit jag kommer.
Om det inte kan fungera på det här viset, har vi heller ingen användning av hjälpmedlet ledarhund! Då kan vi avskaffa det och SRF kan sluta få ekonomiskt bistnd för att ta fram ledarhundar som en samhällsservice, sparka hundinstruktörerna och säga upp avtalen med hundproducenterna. En hund man bara kan gå med i sitt närområde hemma har man ingen sådan nytta av. Och att man inte förstår det inom Synskadades Riksförbund är för mig en gåta!
SRFs uppgift borde vara att arbeta för bättre tillgänglighet med ledarhund, plocka fram alla argument för och ta fram fakta. Det är sedan andras uppgift att komma med motargument om det finns några. SRF har skaffat sig en sjuk roll som argumenterar emot sig själv. ”Ledarhundar är ett unikt hjälpmedel, jag klarar mig så bra, det ger mig så stor frihet men det är bra om vi lämnar den hemma när vi ska ut och röra på oss!” Det är dom signalerna man ger och det är mer än snurrigt!
Är det så att man inte anser sig kunna stå bakom hjälpmedlet ledarhund för att man har för stora intressen i allergikergruppen, bör man kanske höra av sig till Socialdepartementet eller vilka som nu ytterst bär ansvaret för den ekonomiska biten för ledarhundsverksamheten och säga ”tack men ni får leta efter någon annan att ge uppdraget till”.
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
Nu var det andra gången jag fick erfara hur det vara att vara ”mellan två ledarhundar”. När jag förlorade min första hund Farris gick jag en hel sommar i väntan på ny hund. Lyckligtvis var det semestertider största delen av den perioden men det märktes ändå hur man hunnit bli beroende av hunden. Även denna gång fick jag vara utan hund lite knappt två månader innan yrvädret Gustav gjorde entré i vår familj.
Visst minns jag tiden före min första ledarhund och visst tyckte jag då att jag klarade mig bra och reflekterade kanske så mycket över svårigheterna att ta sig fram i vår huvudstad med endast vit käpp till hjälp. Jag åkte buss, tåg, flyg och tunnelbana utan större problem. Jag var nog det man kallar för ”ung och orädd”. Det var först när jag upplevt att gå med ledarhund för första gången på den där infokursen våren 1992 som jag förstod skillnaden. Och de få gånger jag idag måste lämna hunden hemma och ta mig fram på gammalt hederligt sätt, funderar jag ofta över hur i all världen jag kunde göra det så obekymrat förr!
Visst handlar det om vana och teknik. Går man bara med käppen och det är det som gäller så har man sin teknik och vana. Men när man inte gått utan hund på 11 år tappar man bort mycket av detta. Det blir som en kalldusch och som att bli kastad tillbaka till stenåldern. Det är så helt olika sätt att förflytta sig så det är svårt att vänja om. När man går med vit käpp måste man hålla sig till räta vinklar och riktmärken här och var i sin miljö för att inte tappa bort sig. Man går från ett riktmärke till nästa. På det viset jobbar man förvisso också på ett sätt med hund men det är ofta ingen fara om man råkar komma lite ur kurs eftersom hunden rättar till det. Går man med vit käpp kan det räcka med att någon eller något står i vägen som man måste väja för och tar man sig sedan inte tillbaka på rätt spår igen så missar man nästa hållpunkt och då är man lätt vilse.
När man är van vid att gå med hund och sedan plötsligt blir tvungen att gå med vit käpp igen får man tänka sig noga för så att man inte försöker förflytta och orientera sig som om man gick med hund.
Jag minns särskilt ett par episoder när Teodor försvunnit och jag försökte ta mig fram i Stockholm. Det var på Stockholms Central i tunnelbanan, den absolut värsta miljön. Jag kom från de nedre tunnelbaneregionerna och gick upp för trapporna till den övre perrongen. Med hund hade jag bara fortsatt rakt fram när jag kommit upp för trappan, kryssat mellan människor och pelare fram till nästa trappa upp i biljetthallen. Med käpp borde jag ha sökt mig mot de markerade linjerna en bit in från perrongkanten och hållit mig längs dessa och använt dem som riktmärke över perrongen. Innan dessa markerade taktila linjer som avgränsar skyddsområdet vid perrongkanten kom till, hade man bara själva kanten att följa. Då gällde det att inte bli knuffad och att kliva åt sidan när ett tåg kom in till stationen. Då var det alltid åtminstone för mig en otrygghetsfaktor att hitta kanten igen när tåget åkt.
Jag tyckte aldrig att vita käppen var tillräckligt lång. Det kändes alltid som om jag skulle trampa snett och trilla ner på spåret.
Men den värsta faktorn är ändå alla springande människor som inte har någon koll och som bara har tunnelseende i sin stress. Även när man gick längs kanten, ganska nära, kunde folk komma springande utanför, mellan mig och kanten, ett utrymme på bara några decimeter och hoppa över käppen. En fara för mig som kunde bli knuffad och tappa balansen, men ännu värre för de själva.
Men när jag kom där och gick med vit käpp försökte jag av gammal vana orientera som om jag gick med ledarhund. Jag ”flöt på” rakt fram och sneddade lite för raden av pelare. Samtidigt kom det in två tåg samtidigt och bullret gjorde att jag inte heller kunde använda min hörsel för orienteringen. Jag var plötsligt vilse utan att exakt veta mitt läge på perrongen. Att jag inte var utanför de markerade linjerna visste jag nog, men paniken att vara för nära perrongkanten kröp ändå inpå. Jag stannade givetvis tvärt för att invänta att tågen åkt igen och en kraftig yrsel och illamående infann sig och jag måste nog ha blivit rätt blek och antagligen sett rätt skrämd ut. För då ingrep faktiskt en medtrafikant och jag lät vederbörande följa mig till rätt trappa upp i säkerheten igen.
Jag har pratat med flera ledarhundsförare om detta som känner igen sig i situationen. Både att man glömt mycket av tekniken att förflytta sig med käpp, alla svårigheter det innebar och alla knep man använde sig av för att försöka kompensera för svårigheterna. men framför allt kände man igen känslan av yrsel och illamående när även hörseln slås ut i bullriga miljöer. Det känns nog ungefär som att få svindel av hög höjd och världen runt än börjar snurra.
Vi som inte ser har nog inte bättre hörsel än andra. Däremot lär vi oss att utnyttja den maximalt. Jag brukar berätta för de som frågar att jag kan höra saker på avstånd jag passerar när jag är ute och går. Det kan vara en parkerad cykel, en lyktstolpe eller elskåp eller parkbänk.
Det är lite svårt att förklara hur man kan höra tysta saker, men jag lyckades faktiskt bevisa för en seende kamrat att det går genom att låta honom ha bindel och sedan prova att gå lite. Och man kan höra att ljudformen ändras när man passerar ett så tunt föremål som en stolpe. Det är liksom aldrig helt tyst runt omkring än. Det kan vara fåglar eller vinden eller trafik långt borta. Och kommer något föremål mellan mig och ett annat ljud man använder som referens, blir det en förändring i ljudbilden. Prova själv med svag musik i rummet och för sedan handen framför örat på någon decimeters avstånd så skulle jag tro att du hör att ljudet liksom dämpas eller blir lite dovare eller hur man ska säga. På samma sätt hör man stolpar fast på flera meters avstånd. Men det handlar bara om träning och om att man måste.
Därför är hörseln för mig helt nödvändig och stängs den av på grund av buller blir jag yr och vimmelkantig och faktiskt direkt illamående på nivån ”jag kräks” =)! Exakt vilken livskris jag skulle bli drabbad av om hörseln försvann för mig vågar jag inte ens tänka på.
Här inser jag själv hur mycket jag faktiskt litar på min hund! Jag kan gå i hur bullriga miljöer som helst, på tågperronger eller inne i stan genom vägarbeten och känslan av yrsel och illamående infinner sig aldrig! Det har hänt ibland att min hund blivit osäker på stegen i dessa miljöer och då kan även jag bli lite fundersam. Jag vet ju inte varför han eller hon tvekar. Men oftast känner jag i selen, på hundens steg och draget i selbågen att hunden har initiativet och kontroll och då följer jag bara med. Jag vet ju oftast vart jag är men får lita på hunden att jag inte går för nära perrongkanter eller grävskopor.
Jag blir fortfarande fascinerad av den tillit och trygghet jag känner till min hund när jag tänker på i vilken miljö vi ändå lever och vilka små faror som egentligen finns precis överallt. Man kan bara dra ett finger längs något av mina skenben och känna små hack och oregelbundenhet som är som minnen efter allt man sprungit på. Stundtals ganska rejäla smällar. Pannan är väl inte riktigt lika bucklig tack och lov.
Så den här perioden när Teodor försvann och jag väntade på ny hund, lovade jag mig för andra gången att jag aldrig ska vara utan hund annat än som nu, när det är nödvändigt.
Så när äntligen Gustav kom hade jag fått mer än nog av att orientera på det ”gamla” sättet. Visst visste jag att det nu åter igen var som att börja om med en ny hund. Gustav var till skillnad från mina tidigare 2 hundar väldigt aktiv och högt driv vilket både ger fördelar och nackdelar. En sådan hund tappar inte så lätt tempo och behåller ofta initiativet även när det blir lite svårt och bökigt. Nackdelarna kan vara en del andra saker man får på köpet med en sådan hund, att de till exempel stör sig på andra hundar, eller blir nyfikna på saker som händer runt omkring än som man egentligen vill att hunden ska ignorera.
Gustav som enligt ”specifikationen” hade ett ”visst hundintresse” visade sig att begreppet ”ett visst” var ganska flexibelt. För hans intresse för andra hundar var ganska gediget =). Han kunde helt enkelt avvika från sin väg för att morsa på någon kompis vi mötte och det förvärrades av andra hundägare som inte alltid håller undan sina hundar vid möten.
Men även Gustav, precis som de andra två hundarna jag haft, var den bästa hunden =). Han var glad och aktiv och hade precis som andra ledarhundar ett fantastiskt bildminne och kunde komma ihåg platser och situationer lång tid. Och eftersom jag reser ganska mycket så fick även han lära sig både att kunna vila och vara passiv och även att ta tag i nya okända miljöer.
När Gustav arbetade var han väldigt tydlig i sina rörelser. Selen är ju till för att överföra hundens kroppssignaler i min hand och på honom var det extra tydligt. Kanske också för att han var lite större. Alla hans steg och rörelser kändes tydligt och även hur han rörde sitt huvud kunde jag känna och med hjälp av det veta att han arbetade och höll koll på tillvaron. Jag kunde även känna när han höll koll på mindre relevanta saker.
När Gustav markerade något, en trappa, trottoarkant, stolpe eller liknande brukade han alltid putta till mig på benet med sitt huvud för att signalera eller söka bekräftelse på att han gjort rätt. Sa man då att han var duktig lite för ivrigt kunde han nästan gå upp i limningen och börja med sina jämfota hopp som gav honom tillnamnet kängurun =)
Gustav skapade även stor glädje längs våra stråk. Man hörde ofta hur folk sa ”men åååh så gullig” och liknande. Särskilt på busshållpaltsen där vi ofta stod för att åka hem och man ofta stod med samma trafikanter varje dag. Dröjde bussen och väntan blev för lång, kunde Gustav sitta fot vid min sida, först börja skälla dämpat eller ”gruffa” som jag kallade det för och då visste man att inom kort kommer de där små hoppen! Han tyckte helt enkelt att vi nog stått stilla tillräckligt länge och ville ha lite action!
Men sedan hände ett par saker som gjorde att vi fick svårare att arbeta. Hans hundintresse var ju redan från start ganska gediget men hanterbart. Längs rastslingan där vi bodde var det så klart många som rastade sina hundar och långt ifrån alla hade någon vidare koll på sina hundar men ändå envisades med att rasta dem lösa. En gång till exempel kom vi gående med Gustav i sele där i skogen och Gustav blev påhoppad bakifrån av en ivrigt skällande liten hund. Långt efter kom en matte som ropade och ropade men lilla ”Fido” ville inte lyssna.
Att bli påhoppad bakifrån är nog så illa. Att dessutom ha ledarhundsselen på som begränsar rörelsefriheten lite förutom pliktkänslan gjorde att det här påverkade Gustav. Hundmöten blev ännu mer påfrestande och när hundar passerat ville han vända sig om för att försäkra sig om att ingen kom farande bakifrån. Skällandet på andra hundar som även det gått att hantera blev nu svårt att kontrollera.
Läget förvärrades i stan där några plötsliga mindre lyckade hundmöten runt gathörn inträffade. Det ökade Gustavs oro och han började flåsa och ”gruffa” så fort man närmade sig ett hörn. Människor på avstånd med påsar eller väskor kunde han tolka som om det kunde finnas hundar med och spiralen var igång och gick inte riktigt att hejda. Det var jobbigt för mig och säkert väldigt jobbigt för Gustav.
Efter diskussion med Synskadades Riksförbund kom vi fram till att Gustav skulle få gå i pension och man började leta efter en ny hund åt mig. Gustav togs emot med öppna armar i min brors familj där han idag lever ett glatt och lyckligt liv som privat familjehund och en del av besvären har de lyckats få bort med en massa arbete och träning.
Jag har träffat Gustav några gånger och det har inte varit lätt. Han kommer definitivt ihåg mig och vid ett av tillfällena ville han först inte följa med sin nya husse och vid nästa tillfälle när jag besökte mina föräldrars landställe höll han sig runt mig hela tiden som om av gammal vana. Det gjorde ont att skjuta något kärt ifrån sig och emot alla känslor och naturlagar.
Jag som tyckte att jag haft otur som först förlorat en hund i tidig ålder på grund av sjukdom och sen en till mitt i livet på grund av andra hundägare tyckte nog att jag hade lite otur. Jag var nog lite rädd att Synskadades Riksförbunds ledarhundsfolk skulle tycka att jag ”förbrukade” hundar och på något sätt att det skulle vara mitt fel. Inga sådana signaler kom och förekom bara i mitt huvud.
Väntan på en ny hund började ännu en gång!
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
Idag har ledarhundens dag uppmärksammats på Stockholms Centralstation och flera andra orter i Sverige. Dagen inträffar den sista onsdagen i april varje år.
Jag kan inte minnas när Synskadades Riksförbund firade denna dagen så ståtligt som man gjorde idag, men det var mycket länge sedan något större gjordes över huvud taget i ledarhundssammanhang.
Jag har varit och är fortsatt väldigt kritisk till hur Synskadades Riksförbund skött marknadsföringen av våra hundar. Marknadsföringen står i stort sett endast till grund för hur tillgängligheten i samhället är för oss och våra hundar och den har verkligen inte blivit bättre de senaste tio åren. I min lilla serie Ledarhundar och tillgänglighet försöker jag belysa de problemen och vardagens besvär med att ha ledarhund.
Men i det här inlägget ska Synskadades Riksförbund och Sveriges Ledarhundsförare bara få fin kritik. Ska man ge ris — om än välförtjänt — ska man också kunna ge ros när det görs något bra. Och jag ska försöka att inte säga ”varför har detta inte gjorts tidigare”.
För mig började dagen ute på Almåsa Konferens där Synskadades riksförbunds ledarhundspersonal samlats tillsammans med alla ledarhundsproducenter i Sverige. En punkt i deras schema var min demonstration av det talande GPS-hjälpmedlet Trekker Breeze. Några av ledarhundsinstruktörerna hade börjat använda det för att se hur det skulle kunna öka orienteringen med ledarhund och detta skulle jag berätta om.
Efter en trivsam lunch bar det sedan av in till Stockholms central där SRF och SLHF hade en monter mitt i centralhallen. Där fanns informationsbord med både ledarhundsförare och dressörer och ledarhundsekpiage som rörde sig i centralhallen. Det ställdes även upp en hinderbana som några gick i både utan hund och med vit käpp och sedan med hund. Det brukar alltid vara en väldigt populär uppvisningsform som är väldigt lätt att se och förstå. Längst ner i detta inlägg finns ett Youtube-klipp med mig och min ledarhund Teodor i hinderbana, dock inte från idag.
Samtidigt som aktiviteterna pågick för fullt på centralen, hölls presskonferens och bjöds in till en träff med restaurangbranschen där jag var inblandad i det senare. Det kan man tolka som ett litet misslyckade eftersom ingen från SHR – Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare dök upp trots att det bjudits in. Dock hade vi en inspektör från miljöförvaltningen i Stockholm som berättade och svarade på frågor rörande ledarhundar, servicehundar och signalhundar inne på restauranger och livsmedelsbutiker. Vi bad henne ta vårt önskemål med sig tillbaka, att inspektörerna mer aktivt skulle informera om just detta vid sina årliga inspektioner ute i butiker och på restauranger för att det gav mer kraft och tyngd om den typen av fakta kommer från en livsmedelsinspektör. För oss är det ofta redan för sent när diskussionen uppstår i dörren så att säga.
visst kan man tycka att Synskadades Riksförbund borde ha lagt ner mer tid och arbete på att få dit folk när man satsat så stort i övrigt. jag är övertygad om att man kunnat göra mer, men istället för att framför det som något dåligt, blir det en lärdom till nästa år.
När press- och restaurangpunkterna på Scandic Sergel Plaza var klart begav vi som var där oss tillbaka mot centralstationen för att bidra med arbetet där.
Dagen avslutades med middag på samma Scandic för oss som deltagit och ja, självklart var alla 5 ledarhundar som närvarade välkomna in i matsalen och servitören fascinerades över hur han kunde kliva över hundar som sov utan att ens lyfta på huvudet, trots dignande fat med mat!
Egentligen har jag bara ett ord att säga till Synskadades Riksförbund, ÄNTLIGEN!!! Trots att arrangemanget kan finslipas och förbättras är det just såhär jag tror att det måste gå till! Jag verkligen hoppas att SRF nu fortsätter på den linje man slog in på i och med den här dagen och att det finslipas och görs bättre nästa år. Ändå känner jag mig fåordig i mitt beröm och det beror nog på att man ska få visa lite mer innan jag känner mig allt för övertygad. Men just detta var riktigt, riktigt bra!
Jag tänker bara dela ut lite kritik i det här inlägget. Dock är det som utlovat inte riktat mot Synskadades Riksförbund denna gången, utan till de ledarhundsförare som inte tog sig tid att komma in och visa sig och visa sitt deltagande och gillande. Jag tror i och för sig att den rådande bristen på tillgänglighet har skapat flera ”soffliggare” och det kanske tar lite tid att åter vända den tränden.
Slutligen vill jag vinka till Anna-Karin som kom och hälsade trots röran! Igår sa vi hej för första gången på hennes blogg och idag sågs vi IRL, riktigt roligt!
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
I mitt förra inlägg Ledarhundar och tillgänglighet del IV som postades igår fick Synskadades Riksförbund hård kritik för att man klart och tydligt rådde deltagare på höstens kongress att lämna sina ledarhundar hemma. Man till och med erbjöd ersättning för placering av hunden under tiden. Man skyllde på sitt späckade program och på konferensanläggningen Aronsborg att de inte tillät ledarhundar i huvudbyggnaden på grund av allergi.
Föreningen Sveriges Ledarhundsförare kontrollerade med konferensanläggningen som inte alls hade några problem med ledarhundar förutom i matsalen. Man postade då ett öppet brev till SRF och efter detta har SRF backat (se kopia av epost nedan). Man skyller fortfarande på felaktig informationen från konferensanläggningen. Däremot skriver man fortfarande att programmet är så späckat att det inte finns mycket utrymme för rastning av hund varför det nog ändå är bra att låta hunden vara hemma. Man har således bara backat ett halvt steg och uttrycker samma sak på ett lite annat sätt.
När det gäller just detta kan det säkert stämma att en konferensanläggning av okunskap ger fel eller dubbla budskap och att SLHF och SRF fått olika besked för att man helt enkelt ändrat sig. Det många av oss reagerar på är att Synskadades Riksförbund då inte istället byter konferensanläggning till en mer ledarhundsvänlig dito för att alla deras medlemmar ska kunna delta. På det viset som kund, kan man sätta helt vanlig press att får vi inte det vi önskar, går vi någon annanstans. Det hade man kunnat komplettera med information om ledarhundar och forskning om allergier.
Organisationen ger just nu ett exakt hur förvirrat intryck som helst. Samtidigt som man så tydligt tycks jobba emot ledarhundsförare och de så viktiga tillgänglighetsfrågorna, trots flera ledarhundsförare högt upp i förbundet, så planerar man nu en av de mest storståtliga firanden av ledarhundens dag jag hört talas om sedan det glada 90-talet. Man bjuder in till pressträff och information för restaurangnäringen och vidare finns under eftermiddagen den 27.e april både ledarhundsekipage och producenter på Stockholms centralstation för information och mingel och på kvällen kommer vi avsluta med en middag på ett Scandic Hotell i närheten. Och då får man hoppas att våra hundar får vara med i matsalen. Åtminstone den hotellkedjan är ju väldigt välvillig till våra fyrbenta kompisar och hjälpmedel. Mer om den dagen kommer så klart i morgon med förhoppningsvis lite bilder från dagen.
Här följer Synskadades Riksförbunds svar på Sveriges Ledarhundsförares öppna brev:
Efter att vi fått olika uppgifter, SLHF och SRF, om var ledarhundar får vistas på Aronsborg, så mailade vi frågan till Aronsborg om var ledarhundar får vara.
De får vara på boenderummen och i huvudbyggnaden, dock ej i matsalen.
Det underlättar för ledarhundsförare att ha hunden med, men det är ont om tid för rastning i vårt pressade program.
Om någon hundallergiker deltar i kongressen får vi hitta en lösning på plats, t.ex. genom att placera hundförare och allergiker långt ifrån varandra.
Det är viktigt att informera hundallergiker om att ledarhundar kommer att finnas i kongresslokalen, så de kan meddela oss sina behov.
Det jag och många med mig nog är mest besvikna över är hur vår egen organisation Synskadades Riksförbund tycks motarbeta sig själv och inte minst sina medlemmar, och då framför allt i ledarhundsfrågan. Det har förekommit att sådana som velat arbeta med lägerverksamhet och ungdomar blivit nekade jobbet på grund av att man har ledarhund och att det ”kan förekomma allergier”. På SRFs förra kongress 2009 uppstod samma diskussion om att ledarhundar inte fick tas med och i sin text om ledarhundens dag skriver man tydligt att vi ledarhundsförare måste visa hänsyn.
Att visa hänsyn är alltid bra och det ställer jag mig helt bakom. Men med tanke på hur mycket tillgängligheten med ledarhund försämrats de senaste åren är just det som första argument, just från Synskadades Riksförbund väldigt märkligt.
Tittar man på den handikappgrupp som det hänvisas oftast till, allergiker, så undrar jag om man någonsin hört eller sett Astma- och allergiförbundet uppmuntra sina medlemmar att visa hänsyn till ledarhundsförare. Det är heller ingen som förväntar sig det av de heller. Deras uppgift är att arbeta och verka för den handikappgruppen.
Synskadades Riksförbund kan säga sig representera båda handikappgrupperna, eftersom det ju helt klart finns de som både är synskadade och pälsdjursallergiker. Men man använder argumentet mot ledarhundsförare så flitigt och ofta att de mer förefaller vara en systerorganisation till Astma- och Allergiförbundet än en synskadeorganisation.
I de dokument jag kommit över som bjuder in till höstens SRF-kongress skriver man till exempel:
:X:
Ledarhundar
Ledarhundar är naturligtvis välkomna på SRF:s kongress, men med hänsyn till allergiker får de endast vistas på förarens rum, dvs hunden får tyvärr inte tas med i huvudbyggnaden, där konferenslokalerna och restaurangen finns.
Då kongressförhandlingarna har ett väldigt tidspressat schema, kommer de att pågå från tidig morgon till sen kväll. Det innebär att det tyvärr inte kommer att finnas särskilt mycket tid över för att rasta sin hund.
Mot bakgrund av detta, vill vi vädja till alla ledarhunds förare, att för hundens skull om möjligt, lämna den hemma. Hjälp med ledsagning kommer att finnas på plats. Till den som inte har någon inom familjen att lämna den till, kan ersättning med 60:-/dag utbetalas till annan hundpassare, om hundpensionat måste anlitas betalar SRF kostnaden för det mot faktura.
För mer information kontakta Annika Sahl-Kadar
08-39 91 35 alt annika.sahl-kadar@srf.nu
:X:
Den myndighet som ska verka för synskadade och dessutom vara myndighetsutövare för tilldelning av ledarhundar, uppmanar aktivt och ersätter hundförare för att de ska lämna sina hjälpmedel hemma! Jag kan ibland känna att häpnad och uppgivenhet bara gör att orden tar slut. Hur ska man kunna, eller vilja arbeta vidare när man har den typen av motstånd? Hur ska vi utåt kunna hävda vår rätt och våra behov om vi inte ens ”internt” arbetar mot samma mål? Det är alltså inte konferensanläggningen där kongressen ska äga rum som motsätter sig närvaron av ledarhundar och inte heller de som sammanställt programmet och utelämnat utrymme för hundrastning, det är Synskadades Riksförbund!
Beklämmande är att flera personer som står bakom detta i Synskadades Riksförbund själva är ledarhundsförare. Det som är ännu mer beklämmande är att SRF har skrivit under en överenskommelse med Astma- och Allergiförbundet om att konflikter — om de uppstår — ska lösas då och ingendera gruppen ska ha förtur.
Överenskommelsen lyder:
:X:
Överenskommelse mellan SRF och Astma- och Allergiförbundet
Antaget av styrelserna för Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund den 27 april 2006.
(uppdatering av uttalande från 1997-10-13)
Till ansvariga i samhället samt Organisationerna inom Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund.
Målet för vårt intressepolitiska arbete är att skapa ett samhälle för alla, d v s ett samhälle där både allergiker och synskadade kan leva ett rikt liv tillsammans med andra och varandra.
Frågor om tillgänglighet har därvid stor betydelse.
Vi med allergier eller som är synskadade måste tryggt, säkert och utan att riskera hälsan kunna förflytta oss och vara verksamma runt om i samhället:
jag måste kunna färdas, utföra mitt arbete, delta i studier, kulturaktiviteter och ha en innehållsrik fritid.
I vissa, ofta klart avgränsade situationer, inträffar det att intressena och behoven hos människor som är allergiska och synskadade .kolliderar.. Särskilt påtagligt blir detta vid mötet mellan en person som är pälsdjursallergiker och en annan som är ledarhundsförare. Denna typ av konflikter kan och måste hanteras ansvarsfullt och med ömsesidig respekt för den andres situation.
Hela samhället har ansvar för att se till att det blir tillgängligt för funktionshindrade. Riksdagen har antagit en Nationell Handlingsplan för
handikappolitiken som bl a har som mål att samhället utformas så att funktionshindrade blir fullt delaktiga i samhälls-livet till år 2010. Att skapa ett tillgängligt samhället är ett prioriterat område.
Både synskadade och allergiker har samma rätt till delaktighet. Det är därför i första hand ansvariga i samhället som ska finna lösningar på konflikter som uppstår i externa situationer mellan allergiker och synskadade.
Att tänka på:
Vi kan aldrig räkna med att bli betraktade som trovärdiga och bli bemötta med respekt från allmänhetens och samhällets sida, om vi inte själva föregår med gott exempel!
Så här ska vi göra:
Internt:
När problemet dyker upp internt, i vår egen verksamhet, t ex vid utnyttjande av gemensamma lokaler eller lokaler som ligger nära varandra, vid sammankomster där pälsdjursallergiker och ledarhundar kan finnas samtidigt är det ett gemensamt intresse att lösa problemet.
1. Ingen av parterna kan hävda sin egen och suveräna rätt. Båda har lika rätt och det gäller att hitta formen för att i praktiken klara ut hur rätten ska tillgodoses.
2. Parterna måste visa respekt för varandras ståndpunkter och vilja att lösa problemet.
3. I de flesta fall går detta att åstadkomma, t ex genom att lokaler separeras, olika ingångar används och framför allt genom att visa god vilja.
4. Om ni inte kan hitta en lösning personerna emellan, koppla in de respektive lokalföreningarna. Om dessa inte klarar av att utforma en lösning, vänd er till respektive läns- eller distriktsorganisation.
Externt:
När vi möter problemet utanför vår egen verksamhet, t ex i samband med kommunala planeringsfrågor, tillgänglighet till färdmedel, kommunala ordningsstadgar och så vidare, ska vi uppträda tillsammans och stödja varandra.
1. Låt aldrig .Samhällssidan. få övertaget genom att vi agerar mot varandra.
2. Håll ihop! Stötta varandras argument.
3. Hävda att vi, allergiker och synskadade, har samma rätt till delaktighet. Det är den ansvariga partens sak att finna lösningen.
är inte det ganska tydligt och väldigt fina ord? Det mest ironiska i detta är att Astma- och allergiförbundet verkar följa, eller i varje fall inte bryta mot denna överenskommelse alls medan Synskadades Riksförbund i stort sätt i alla sammanhang använder allergi som ett argument mot ledarhundars närvaro.
Det som tydligast underströk det vridna i allt det här var det seminarie man bjöd in till i Riksdagens handikapputskott. Man bjöd in en panel bland annat bestående av Astma- och Allergiförbundets vice ordförande Leif Henriksson. Hans inställning var klar och tydlig, ingångna avtal skall hållas och att man från Astma- och Allergiförbundets sida betraktade överenskommelsen som senast uppdaterades 2006 som fortfarande gällande.
När det pratades om att lagstifta mot diskriminering mot bland annat ledarhundsförare så ville han så klart att en sådan eventuell lagstiftning inte drabbade den handikappgrupp han representerade men menade på att då fick man arbeta för att det inte skulle bli så. Att han bara satt där i en större konferenslokal med ca 15 ledarhundar i publiken, sa att han bara lätt kände av djurens närvaro men att han så klart inför detta medicinerat, var nog störst av allt. Han, precis som övriga ”riktiga” allergier har min fulla respekt och han visade där och då hur det borde fungera. Däremot satt Synskadades Riksförbunds ordförande Tiina Nummi-Södergren i publiken och lät som om hon representerade en militant gren av Astma- och Allergiförbundet. Det var så bakvänt som något kunde bli.
Och nu snart 4 år senare kör man hårt på samma linje. Jag tycker att den organisationen ska ta sig själv i svansen och fundera över vilket ben den ska stå på. Att den är tämligen vinglig i sin framtoning är tydlig nu inför Internationella ledarhundsdagen den 27:e april. Dagen infaller den sista onsdagen i april varje år. Och tidigare kan jag inte komma på något större engagemang annat än i den text jag länkade till i början av detta inlägg, där man uppmanar till hänsyn från ledarhundsförarnas sida.
Men i årets upplaga av internationella ledarhundsdagen har man tänkt sig att samla alla företag som utbildar ledarhundar till möten och information ute på Allmåsa Konferens i Västerhaninge. Därefter ska det mitt på dagen finnas informationsbord, hinderbana och ledarhundsförare mitt på Stockholms Centralstation under eftermiddagen och senare under kvällen ska man träffa pressen och man har bjudit in SHR, Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare – Hotell och restaurang och sist middag på ett centralt beläget Scandic-hotell. Just den hotellkedjan är ju positiva till ledarhundar och man får ju förutsätta att SRF just denna dag inte uppmanar oss att lämna hundarna hemma!
Jag ska själv delta i flera delar av upplägget denna dag och uppmanar alla intresserade att komma förbi Stockholms Central under eftermiddagen den 27/04 och titta och prata. Och jag är mycket glad och positiv över arrangemanget. Så klart kan jag tycka att det kommer igång väl sent, men hoppas verkligen att man nu fortsätter arbetet som är mer än välbehövligt och att man inte nöjer sig med detta och klappar sig för bröstet och säger att nu har vi åtminstone gjort något!
Ibland tror jag faktiskt, att om jag vore medlem i Astma- och Allergiförbundet så skulle allt med min hund lösa sig mycket smidigare än vad det nu gör inom SRF inför kongresser och liknande. Visst finns det helt säkert rötägg, och många sådana även bland allergiker, jag har stött på många, men arbeta emot sina egna gör de i alla fall inte. Men så har de åstadkommit något också eftersom alla jag som ledarhundsförare möter i samhället hänvisar till allergier som argument för att jag inte ska få ha med min hund. Bra eller dåligt, en verklig fara eller kraftig överdrift vilket jag hävdar, men deras budskap har åtminstone få missat!
Jag har tidigare nämnt att den stora bristen i Sverige för oss ledarhundsförare är ”marknadsföringen” av våra hundar och vilken funktion de fyller. Information är färskvara men aldrig har det väl varit så lätt som det senaste årtiondet att sprida information, lätt och snabbt och effektivt — och framför allt — helt gratis!
Ändå har ingen gjort någonting. Det som under 1980- och 1990-talet var inslag i TV, uppvisningar på mässor, festivaler, hundtävlingar av olika slag, i skolor etc, har idag blivit i stort sett ingenting. Man kan ibland se någon enstaka ledarhundsförare i den årliga tillgänglighetsmarchen. Men i stort sett är det rena skämtet.
Problemen för oss med ledarhundar ökar för varje dag och det är edan nu mer en begränsning och ett hinder att ha ledarhund än underlättar. Jag kan aldrig gå ut och äta med kunder och kollegor när jag är på tjänsteresa och måste välja hotell med omsorg och finns inget hotell som tillåter gäster med ledarhund, blir även boendet och därmed hela resan försvårad.
Det som fascinerat mig mest under åren har varit att den organisation som idag har myndighetsutövningen för ledarhundsverksamheten, Synskadades Riksförbund inte lyft många fingrar för att rätta till problemen. Varken dom eller någon av producenterna som tar fram hundar som ändå lever på detta, har visat stort intresse ens för de enklaste åtgärderna.
Denna vår finns det rykten som säger att det någonstans är på väg att förändras vilket man får glädjas åt. Ledarhundens dag som inträffar den sista onsdagen i april varje år har tidigare inte resulterat i några direkta aktiviteter anordnade av Synskadades Riksförbund, men i år verkar de slå på stort vilket är glädjande.
Men i ett pressmedelande om ledarhundens dag från 2009 säger man att ledarhundsförare måste visa hänsyn, att vi är många grupper i samhället som ska ha tillträde. Det är förvisso sant, men att uttalandet kommer just från SRF som ska jobba för oss och dessutom när vi redan idag är så ordentligt undanträngda i samhället säger en del om våra egnas inställning. Genom åren har det varit flera diskussioner om ledarhundsförares tillträde till bland annat SRF-aktiviteter med hänsyn till allergiker! Har man missat sin egen överenskommelse med Astma- och allergiförbundet?
I höstas fick jag i uppdrag av Sveriges Ledarhundsförare – SLHF att sätta samman en grupp som tittade just på hur arbetet med tillgänglighet skulle kunna förändras och förbättras. Det var inte svårt för mig efter alla dessa år att sätta upp en lång lista med aktiviteter man skulle kunna tänka sig var för sig eller allihop. När jag själv satte samman listan slogs jag av att den bara bestod av enkla självklara saker som föredragsvis SRF men även SLHF borde ha kunnat utföra tidigare.
Min första tanke jag haft i många år var att översätta det medgivande som finns från Livsmedelsverket som tillåter ledar-, service- och signalhundar i serveringslokaler till flera språk. Restauranger drivs inte sällan av människor som inte har svenska som sitt huvudspråk och att då trycka en stolpig svensk lagtext under näsan på dem är inte juste! Så med hjälp av ett antal hemspråkslärare i Haninge kommun som översatte på sin fritid, fick vi ganska fort texten översatt till 5 nya språk, bara genom att fråga. Jag har inte kunnat prova översättningen på någon i praktiken än men ser fram emot det.
Andra förslag på listan var mer högflygande, att jobba med Livsmedelsverket direkt. dels för att få dem att uppdatera sitt medgivande som har en del gamla icke gällande formuleringar om rökning bland annat. Förvisso bara ovidkommande passager, men sådant folk reagerar på och tolkar texten som ogiltig. Vidare kunde man tänka sig ett sammarbete med Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare som kanske kunde hjälpa oss att utan att ta egen ställning om de inte önskar det, sprida informationen till sina medlemmar, kanske på flera språk. Som specifika utskick eller i sin bransch-tidning Restauratören. Just den tidningen har vi mailat för att förhöra oss om de skulle ha intresse i att delta i en ”restaurangvandring” på stan men har så klart inte fått något svar.
Men bland de mer enkla åtgärdspunkterna finns det som också ligger mig varmt om hjärtat, marknadsföring! Att åter visa folk och berätta om ledarhunden, både i text som nu, men framför allt i bild vilket är ännu bättre. Hur svårt är det att gå ut och filma en hundförare i lite olika situationer och sedan publicera på Youtube och låta det sköta sig mer eller mindre själv? Synskadades Riksförbund gjorde en DVD-film för några år sedan om vilket man kan säga mycket. Men med tanke på att den kostade över 100kr att köpa kan man framför allt undra vem de trodde skulle köpa den? De borde lagt ut den på nätet, spridit den och gjort fler sådana filmer!
SRFs motsvarighet i Norge, Norges blindeforbund har redan insett och gjort något åt problematiken och dessutom med ett nytänkande som SRF saknar. Det är ju bara en av många punkter där vårt lilla grannland i väster ligger långt före! De har redan flera klipp ute på Youtube, skapade med kvallitet och genomtänkt. SRF kallar det för ”komisk film” och ja visst, det stämmer. Det är väl en framtoning som SRF inte varit så intresserade av. Men man kan vara komisk på många sätt och Norges blindeforbund för det till fördel för oss synskadade anser jag. titta bara på klippen nedan!
Så jag har dragit mitt eget strå till stacken! Vid genomgång av gamla videoband som digitaliserades hittade jag egna inspelningar från övningar med en av mina ledarhundar. Inte mycket, men förvånansvärt bra. Och det kommer komma mer från mig. Detta är bara en början.
Teodor i hinderbana
Teodor tränar dressyr
Norges blindeforbunds ledarhundsreklam, ”Ikke forstyrr” med vilken man vann Guldfisken 2009!
Norges blindeforbunds ledarhundsreklam, ”Valpens hevn / Revenge of the puppy”
Norges blindeforbunds reklam
Att jämföra med
Synskadades Riksförbund – För ett mer tillgängligt samhälle
I mitt förra inlägg, Ledarhundar och tillgänglighet del I ville jag börja att belysa problemen med ledarhundar och tillgänglighet i samhället. Det handlade om allergi och hygien och här hade jag tänkt fortsätta resonnemanget.
Som jag skrev hade jag ett väldigt aktivt uteliv de första åren som arbetslös. I början och mitten av 1990-talet när jag fick min första ledarhund, visste alla man mötte vad en ledarhund var och hade för uppgift. En del var kanske lite glorifierat och aningens överdrivet, men kunskapen fanns och folks inställning var fin och hedrade dessa hundar.
Under de åren hade jag sällan problem att komma in på alla de pubar och restaurnager jag besökte. Ledarhundsverksamheten hade varit flitig i sin marknadsföring av ledarhunden och det hade till och med förekommit reklam i TV, i Anslagstavlan. Få drömde om att fundera på att säga nej vid dörren. Min hund följde mig på teater, bio, museer och allt det man kan tänka sig vore normalt. De få gånger vi gick på stökigare discon hittade vi snabbt former för att låta hunden ligga i lugnare miljöer, antingen i en garderob eller ett personalutrymme. Ofta ”slogs” personalen om vem som skulle ta hand om hunden under tiden husse roade sig. Och det var inte ovanigt att hunden varkraftigt jödd när vi kom där ifrån och inte behövde någon kvällsmat. Det var ett problem, men i jämförelse ett angenämt dito.
Visst hände det att vi inte fick komma in på en del ställen. Det var ofta små pizzerior som säkert inte skulle överlevt en kontroll från Livsmedelsverket av andra skäl. En gång på besök i Katrineholm stannade vi för att äta längs vägen. En krögare som drev en lunchrestaurang vägrade oss tillträde. Jag försökte förklara, visa medgivandet från Livsmedelsverket och annat, men möttes av skrik och bråk. Till slut blandade sig övriga gäster in i diskussionen, och menade att det är klart att hunden skulle få komma in. krögaren kunde gå med på att hunden skulle stanna utanför, i blåst och minusgrader. äventyret slutade med att 5 gäster reste sig och gick och lämnade en tom restaurang bakom sig.
Idag är det helt annorlunda. Om det då gick bra på 8 av 10 restauranger är det minst det omvända idag och man kan verkligen fundera över vad som hänt. Samma medgivande från Livsmedelsverket gäller fortfarande och även om texten innehåller formuleringar om rökning och är aningens omodern, är den fortfarande gällande. Nya EU-direktiv ska dessutom ha gjort det ännu lättare. Det lär tydligen idag vara OK även för privata hundar att komma in på restauranger om vissa krav uppfylls. Dock får mat inte serveras just där. Men i barmiljö skulle det gå bra. Den största och viktigaste förklaringen är nog att marknadsföringen av ledarhundar i stort sett helt upphört. Man nöjde sig med resultatet under 90-talet och lutade sig tillbaka.
Men inforamtion är färskvara och måste fortsätta alltid. Några som inte vilat är Astma- och Allergiförbundet. De har insett att fortlöpande kampanjer är det enda rätta och därför har deras handikappgrupp inga problem att hävda sin rätt i samhället. I vart fall klart mycket mindre problem.
Just nu sitter jag på ett hotellrum och tänker på just detta, hur konstigt och avigt hela problemet är. Om vi hoppar över restaurangerna på 90-talet och istället går till mitt första riktiga jobb som var som PC-samordnare på Stockholms Läns Landsting där min arbetsplats var 6 vårdcentraler blir det intressant. en miljö som definitivt borde skapa problem med patienter och läkare. Endast en vårdcentral hade betänkligheter men snart vandrade PC-tekniker med sina datorer och ledarhund genom nästan alla lokaler. Det stora problemet var inte patienter som föll ihop i allergichocker och dog, utan att jag var och var annan gång fick ta av hunden sin vita sele för att låta barn och pensionärer klappa mitt underverk. Allt som oftast stannade han hos någon tant i väntrummet medan jag skruvade datorer i serverrummet intill. ”Jag har ändå inte tid hos doktorn förrän om en halvtimme, kan jag inte få passa honom???”
Den allergiska receptionisten på vårdcentralen där det först var problem som fick klåda och rinnig näsa av vissa hundar medgav att det var mest vid kontaktallergi och märkte snart att just min Labradors päls inte var något problem. Snart kunde han ligga vid hennes fötter och vänta på husse. När jag kom för att hämta honom snorade hon och sa ”jag kunde inte låta bli men jag får skylla mig själv!” Det var en riktig allergiker!
Under mina år inom Nacka Primärvård lånades jag även ut till i stort sett alla vårdcentralen i ett projekt att digitalisera receptöverföring till apoteken, ända ut till Nynäshamn. Ingen ifrågasatte ledarhunden där heller, vare sig patienter eller personal.
Genom livet har jag själv varit hos tandläkaren och husläkaren, under mina år då jag led av panikångest hos diverse hjärtspecialister och företagshälsovård och sällan eller aldrig ens mött en frågande min eller fått ett nej. 1996 födees mitt första barn med samma ärftliga ögonsjukdom av cancer-typ som jag föddes med vilket gjorde att vi spenderade flera år på både Radiumhemmet på Karolinska Sjukhuset i Solna och senare även på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och då var min ledarhund ofta med. Eftersom det var barnonkologen och inte allergimottagningen vi var på, var det inget problem.
Detta borde räcka tycker jag. Inom sjukvården vet man att detta är ett mycket litet problem. Att dra dammsugaren ett extra varv de få gånger en ledarhund besöker en lokal om man känner det behovet. Men inom sjukvården oroar man sig för betydligt smutsigare saker än någon enstaka ledarhund någon gång per år. Det är också en faktor att betänka. Det finns ca 250 hundar i Sverige och så klart mest koncentrerat i Stockholm och Göteborg. Hur stor sannolikhet är att man möter en ledarhund på just en vårdcentral just den dagen just du ska dit? Den är knappt mätbar. Samma med restauranger och andra samhällspositioner.
Ändå sitter jag här nu på Spar Hotell Majorna i göteborg, ett hotell som tidigare kategoriskt nekade mig med ledarhund att bo här då jag besökte vårt huvudkontor. Nu har man ändrat sig och jag vet inte exakt varför, men är positiv och tacksam. Inte nog med det, de hjälper mig att få ett lätt tillgängligt rum, beklagar att hunden inte kan vara i frukostbuffén där man ju faktiskt plockar mat, men kompenserar med att det är bara att ringa så hjälper de mig i buffén.
Och så kontrasten, förra veckan blev vi nekade tillträde till Kellys bar, Andra Långgatan 28 i Göteborg av en i personalen som påstod sig vara restaurangchef. Han skyllde på allergiker och sa sig vara ”hemskt ledsen” men vägrade ta del av medgivandet från Livsmedelsverket eller ens diskutera allergifrågan. Efter att ha blivit utkörda från Kellys Bar, gick vi till nästa ställe, Queens Head och på frågan ”är det ok att ledarhunden kommer med in?” stannar servitören, tittar och säger ”ledarhund, ja självklart! Skäller den?” På den frågan kunde jag svara att han inte kommer märka att hon är med och så slutade den kvällen lyckat!
idag var jag ute med kollegorna och valet föll då på Evas Pianobar, Kustgatan 14 i göteborg. Vis av erfarenhet och för att inte ställa till det för mitt sällskap, ringde jag för att bekräfta det jag visste. samma sak här, ingen tanke på att släppa in oss, inga argument, vägrade ens ta del av lagparagrafen, sa att även om medgivandet fanns, ägde han sin rätt att säga nej ändå och nej var svaret. Tyvärr var sällskapet för stort för att byta ställe och jag lämnade hunden på mitt välvilliga hotell.
Detta är bara två exempel de senaste dagarna. Under min vistelse i Göteborg har jag besökt 3 lunchrestauranger jag inte ens bemödat mig att fråga eftersom jag vet svaret. Och visst äger restaurangägaren fortfarande rätt att säga nej. Medgivandet från Livsmedelsverket är bara ett medgivande. Att om personalen släpper in en ledar-, service- eller signalhund är det helt enligt reglerna trots de svavelosande förbuden mot pälsdjur i serveringslokaler rent allmänt.
Vill man kan man anmäla det till Diskrimineringsombudsmannen men de kommer alltid fram till att det inte är olagligt att neka tillträde. Man hänvisar inte sällan själva till allergifrågan. Snacka om intressekonflikt! Tidigare anmälde man till Handikappombudsmannen HO och då hände det ibland att man uttryckte sig kraftigare och att då restaurangägaren gav sig. Men aldrig så vitt jag vet någon rättslig prövning till förmån för ledarhundsekipage.
När man ser det i det här sammanhanget är det absurt. Jag kan ta med min hund in till en cellgiftsbehandling på ett barnsjukhus, men inte en pianobar där jag senare på natten vaknar av bubblig mage. Inte lär det ha berott på hundars ohygien!
Men visst finns det fortfarande ställen dit man fortfarande kan gå för att äta eller dricka och trivas. Jag tycker att Sveriges Ledarhundsförare – SLHF ska återuppta arbetet med den svarta och vita listan över restauranger, krogar och hotell och liknande. Där ska de som är bra och sunda premieras och lyftas fram och de dåliga synas! Sedan hur ni där ute värderar det är ju upp till var och en. Att vanligt folk skulle strunta i att besöka en restaurang bara för att de behandlar handikappade som skit kanske inte är så troligt men det ska ge dem dålig reklam.
I väntan på de listorna ska ni här få några smakprov ur min vardag där det går utmärkt att vistas med ledarhund. Viktigt att säga att det finns många fler och att detta bara är några exempel.
Restaurang Vendetta på Södermannagatan på södermalm i Stockholm. En lunchrestaurang dit jag ofta går. Lite trångt för hunden ibland mitt i lunchrusningen men inga konstigheter med att ha sin ledarhund med sig
Restaurang Kamarina på Östgötagatan på södermalm i Stockholm. Grekisk restaurang med god mat och trevlig personal. I kvarteren cirkulerar många ledarhundar.
Krogen Soldaten Svejk på Östgötagatan på södermalm i Stockholm. Stort tjeckiskt ölsortiment och hit har jag vandrat då och då under många år.
Jensen’s Bøfhus på Vasagatan i Stockholm. god mat och en gång sa en servitris på skämt: ”ingen hund med dig idag? Då får du tyvärr gå någon annanstans!”
Scandic Hotels är en hotellkedja som har en uttalad policy för ledarhundars tilträde. Endast ett Scandic, i Örebro har givit mig ett rökrum när jag besökte de med min hund. Då vaknade jag och knappt kunde andas =)! Trodde inte rökrum existerade längre på hotell. Men Scandic är kanon!
Spar Hotell Majorna har jag tidigare nämnt. Jag vet inte om det är en generell inställning för Spar Hotell men i Majorna har man gått från att säga nej till att vara mycket positiv!
Som sagt, endast några exempel. Känner du dig som krögare eller hotellägare glömd, skriv en kommentar med din länk och vad just du anser. Är du dessutom en som tidigare sagt nej men ändrat dig är du mer än välkommen med dina kommentarer!
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
Farris var min första ledarhund som jag skrivit om. Han avled den 18:e juni 2001 till följd av cancer i munnen. det här inlägget är tillägnat honom och vår tid tillsammans.
När Teodor kom till familjen hade jag för första gången på 8 år fått prova på att vara utan ledarhund och det kan man beteckna som ganska obekvämt =) Teo var en gul labrador som följde sin husse som en skugga, något som alla sa ”det går över” — men det gjorde det inte. Gick jag på toaletten följde han med in, stängde jag dörren satt han utanför och väntade. Inte särskilt orolig och spattig, han bara ville vara nära sin husse. Jag hade blivit varnad för att jämföra min nästa hund med den föregående och visst, ibland gjorde jag nog det och var orättvis men jag försökte att inte vara det. Jag påminde mig ofta om att han rimligen inte kunde samma saker som min förra hund eftersom han inte haft tid att lära sig det. därtill var han en annan typ av individ. Vekare, mer kontaktsökande och krävde mer stöd.
Men det där med att få en egen unik relation gick fort och var inga problem. Jag kände i honom som jag senare känt med mina andra hundar att deras själar går igen och följer. Egentligen tror jag absolut inte på sådant, så det är väl min själ jag ser skuggan av =).
När vi var på den obligatoriska andra grundkursen i maj 2002, ett år senare, var det många som fascinerades. En tjej som var på studiebesök från en Syncentral sa att vi såg förälskade ut. Hunden hade bara ögon för mig och man kunde se hur han bara längtade efter att få göra något för sin husse och det spelade ingen roll om det var på dressyrplanen eller i selen. Och glädjen han strålade när han fick bekräftat att han gjort rätt var inte att ta miste på. När han kom på inkallning, tvärs över dressyrplanen, rakt igenom led av hundar som agerade störningsmoment, förbi en skinkmacka som lagts på marken som störning, sänkte han aldrig blicken. Husse var där borta och dit skulle han fort som blixten. Visst kände jag av det tydligt men jag hade inte sett det med ögonen och det var fint för mig att få höra att man även kunde se relationen med ögonen så tydligt.
Längst ner i inlägget finns två klipp från Youtube som dels visar Teo i hinderbanan och på dressyrplanen. Särskilt på dressyrplanen i den individuella träningen på hemmaplan kunde man inte riktigt se det engagemanget men jag är inte säker på att det var bara hunden som brast i engagemang för ute i det verkliga livet var det precis tvärt om. Men så är det ju ofta och även våra hundar känner skillnaden på kurs och verkligheten.
I dressyrklippet övar vi apportering och just då gick det inte så bra. Detta var under vår första vecka tillsammans och finslipades under tiden. Inom kort kunde han apportera allt från käppen till nycklar, sedlar, mynt, kreditkort och till och med mat. Jag minns särskilt en episod på mitt dåvarande jobb. Vi hade börjat med passerkort och de var dyra och folk slarvade bort dem. Förmaningarna och utskällningarna när man slarvat bort eller haft sönder sitt kort var svavelosande. Men en gång i receptionen, mitt framför vår kortansvarige receptionist, skulle jag visa för en kollega hur duktig Teo var och lotsades tappa kortet. Teo blev aningen uppspelt och lekte lite med kortet innan han lämnade ifrån sig det och när jag fick det i handen var det hål i kortet efter hans tänder.
Det var bara att ödmjuka sig och gå fram till receptionstjejen. Jag gav Teo kortet, lät honom hoppa upp på receptionsdisken och släppa kortet i min hand och därefter bad jag om ett nytt kort och jag och hunden tävlade om att ha huvudet på sned och se söta ut. Det var liksom inte tal om någon utskällnng och jag fick genast ett nytt kort!
Lite problem fick vi också. teo tyckte Stockholms centralstation var jobbig när vi skulle ta oss från pendeltåget genom hela centralen och tunnelbanan fram till blå linje mot Västra Skogen där jag jobbade. han tappade initiativet, hittade inte trapporna ner mitt på perrongen och tvekade och hängde med huvudet. Jag blev då lite rädd och osäker i den bullriga stökiga miljön där folk knuffades och sprang. En vimsig hund i den miljön kändes osäkert.
Min instruktör kom på hembesök och studerade hunden och tillsammans bytte vi väg. Det fick bli pendeltåg från Södra station eller Farsta Strand istället och tunnelbanebyte på fridhemsplan istället och på så vis undvek vi centralstationen. Det behövde vi bara göra på vägen till jobbet. I andra riktningen gick det betydligt bättre. När vi gjort så några månader och provade åter centralen, gick det därefter perfekt i båda riktningarna!
Hemma hade vi sedan tidigare en till privat gul Labrador som hette Faxe. Exakt vilka problem vi hade minns jag inte i detalj, men Teo hade börjat äta bajs ute i naturen och blivit dålig på inkallning. Vid inspektion konstaterade hundskolan att hunden skulle tillbaka på repetitionskurs och jag fick ”rådet” att omplacera den andra hunden innan Teo fick komma hem igen. Det var inget råd utan ett ultimatum mellan raderna. Än idag tycker jag det var väl lättvindigt att skylla på vår andra hund. Idag skulle jag nog snarare få rådet att koppelrasta, äva mer på inkallning i koppel — att som det heter — ta ett steg tillbaka och börja om samt försöka rasta där det fanns mindre bajs.
När Teo flyttade tillbaka var vår Faxe omplacerad och trots att vi visste att han fått det bra kändes det fel samtidigt som det blev en lättnad för min fru som då hade tre barn och hunden som behövde mycket stimulans dagtid. Och resterande tid med teo gick också bättre och bättre. Någon repetitionskurs hade hunden dock inte fått utan suttit placerad hos fodervärd under de månader han varit borta från oss.
I april 2004 avlivades teo. Han insjuknade plötsligt en dag och vi förstod inte vad det var för fel på honom. Han orkade inte resa sig eller äta. På väg till Djurakuten i Stockholm fick jag bära honom i och ur bilen och sista biten in till veterinären. Man tog prover och konstaterade akut leukemi och man rekommenderade direkt avlivning eftersom han inte skulle leva många timmar till.
Som med min förra hund var beslutet inte svårt, bara väldigt väldigt tungt! Min förra hund fick ändå bli 11 år innan han dog. Det kändes som med människor, vi har vår tid på jorden. Men när man dör för ung är det fel och så var det med Teo. han var i sin topp och hade precis börjat bli sådär van och duktig och fått en ökad självsäkerhet och krävde allt mindre stöd i tuffa miljöer. Då var det slut. Och så stod jag där åter ”ensam” och utan hund och samma känsla igen, jag visste att en ny hund skulle komma snart, en ny och säkert jätteduktig och rolig hund, men aldrig någon Teodor!
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
I det här inlägget hade jag tänkt försöka sammanfatta de första åtta åren, 1993 till 2001 då jag hade min första ledarhund med mig var dag. Det blir inte lätt. Kanske för att det var år som innehåll så mycket förändringar i livet, inte bara ledarhund, utan även studier, jobb och familj.
Jag har tidigare försökt beskriva skillnaderna i att gå med käpp jämfört med ledarhund och om det kan man säga mycket. Man kan säga att det finns två stadier för en ledarhundsförare. För somliga är stadierna mer eller mindre långa och påtagliga och väldigt olika och vissa av oss stannar kvar i det jag betecknar som det första stadiet. Inget är rätt eller fel i det, vi är bara olika och har olika hundar, lever i olika miljöer och under olika förutsättningar.
Det första stadiet är det när man får sin hund. Man tränar in ett begränsat antal streckor, mellan hemmet och rastplatsen, jobbet, affären och liknande saker man behöver och använder ofta. Då var det Hundskolan i Sollefteå som ansvarade för tilldelningen av ledarhundar, idag är det Synskadades Riksförbund, men råden och rekommendationerna är i stort sett desamma. Man vill helst att man håller sig till de inlärda streckorna det första året innan man börjar ”köra hund”, med vilket vi menar att man börjar röra på sig mer på fri hand och använda hunden på ett mer avancerat sätt. Sanningen att säga har jag själv inte varit så bra på att följa de rekommendationerna någonsin. Jag har ganska snart börjat göra utsvävningar, men jag har varit noga med att inte ”förstöra” hundens dressyr och jag har varit lyhörd både på min egen och hundens förmåga.
Det andra stadiet är det jag kallar för att ”köra hund”. Då börjar man själv på egen hand gå nya streckor och utnyttja hundens förmåga på ett mer avancerat sätt.
Att man kan göra det kräver dels så klart egen orienteringsförmåga, att man själv lär sig hitta och ta initiativ och inte lägger över för mycket ansvar på hunden. Det bygger på att våra ledarhundar tränas på ett speciellt sätt och vet man det kan man också lära sig att ta sig fram lättare.
Förutom att markera och om möjligt veja för alla sorters mark, höjd och sidohinder, så kan våra hundar markera avtagsvägar genom allt helt enkelt vika in på dem. Hundarna kan markera trotoarkanter, söka efter stolpar så att det ska bli lättare att hitta övergångsställen, både bevakade och obevakade, gå rakt över gator och upp på motsatt trotoar. Vidare kan de söka efter trappor, dörrar och bänkar. Kommandot ”sök in” och ”sök ut” är användbara när man vet att det ska finnas en dörr i närheten man ska in igenom eller om man befinner sig i en stor lobby och vill hitta ut. Det är ingen 100-procentig garanti att hunden väljer rätt dörr, men de är förvnansvärt duktiga på att välja just en ut- eller ingång just för att de ofta ser ganska lika ut.
Det här är extremt användbart om man går längs en skyltfönsterrad och ska hitta entrén till en butik eller ett hotell och allt bara är glas. det kan även vara svårt för hunden men de hittar ofta det som kännetecknar ingångar, handtag, små infasningar i fassaden och liknande. Att hitta ut från stora lobbys prydda av bänkar, blommor, små bord och fontäner är med käpp inte helt lätt. Men med hund ”flyter” man bara förbi och ut och för en utomstående ser det ofta enormt profsigt ut. Och jag lovar, det känns profsigt också!
En annan miljö där jag har stor nytta av min hund är på det båtvarv jag har min båt. Fullt med lyftkranar, båtar, utstickande master, smala bryggor och skräp på marken, en miljö som skule varit fullkomligt livsfarlig utan hunden. Och ja, det har hänt att blod strömmat ur sår i pannan när jag försökt utan hund.
Ytterligare en miljö som är väldigt rolig med ledarhund är skog och mark. Första gången jag provade på detta var på mina föräldrars landställe ute på Muskö. Där har vi en bergig sjötomt och enda sedan jag var liten hade jag svårt att hitta den bästa vägen ner till bryggan och upp igen. Då löste vi det med en lina som spändes mellan bryggan och huset via några fästpunkter som jag kunde följa. När jag fick min första hund och vi besökte landstället för första gången med honom, blev första saken att prova att gå över berget med hund.
Det är svårt att förklara hur man kan känna att en ledarhund ”jobbar” eller när den bara har en lätt uppgift och lite slött traskar på. Man känner allt i selen, hur frambenen rör sig, om de tar steg uppåt eller nedåt, om hunden är trött eller har den lite trippande glada gången. Man kan till och med känna om huvudet rör sig fram och tillbaka på hunden, om den tittar efter något. Selen är konstruerad för att förmedla hundens kropps rörelser som blir signaler till min hand. På det viset upplever man det extra starkt i komplicerade miljöer som där på berget. Hur hunden liksom överväger vägvalen, varje steg funderar över sin uppgift.
När berget blir slätt och lättare att gå på, går hunden lite fortare, när det blir brantare och grövre terräng, saktar hunden ner för att försäkra sig om att husse hänger med. Min andra och tredje hund vände sig ofta om för att snabbt titta på husse om allt gick bra. Åtminstone fick man den känslan, för antingen gick det dåligt och då avvaktade de lite, eller så gick det bra och då var det gasen i botten.
Det här är det jag kallar ett lite mer avancerat sätt att ”köra hund”. Man lär sig känna hunden och dess rörelser, förstå dess signaler, att känna i selen om hunden tvekar och behöver stöd eller om den är säker på sin sak. Om jag känner att hunden tvekar på stegen, är det min uppgift att peppa den och ge den stöd i att den antingen gör rätt eller kommendera en ny riktning. detta var inget jag begrep där den första sommaren 1993, åtminstone inte till en början. Däremot tror jag att särskilt min första hund var väldigt tydlig och noga och således lätt att läsa av.
Jag brukar alltid säga att under ledarhundens historia och fram till 1990-talet så var ledarhndsverksamheten väldigt mycket bättre på att marknadsföra ledarhunden och vad den kunde och vilken betydelse den hade. Till viss del var väl vi hundförare också bättre eftersom även jag tycker att man oftare mötte hundförare på buss och tunnelbana förr. Varför det är så vet jag inte. Det kändes som om vem man än mötte på stan de där första 7 åren jag hade hund, så visste de vad en ledarhund var. Ibland var föreställningen om ledarhunden aningen glorifierad och överdriven, men på det hela riktig. Om någon frågade vad selen var så var det alltid någon som svarade ”det är ju en ledrhund, de hjälper blinda!”
En vanligt förekommande vanföreställning både då och nu, var att hunden kunde se skillnad på grönt och rött ljud vid övergångsställen, bedömma trafiken och på så vis avgöra när vi kunde gå över gatan. Eller att hunden hittade överallt. En rimlig förklaring är nog bara så enkel som att det ser så ut när man ser ett ledarhundsekipage på stan. Vi står där vid övergångsstälet och jag har tryckt på knappen och väntar. När jag hör tickandet säger jag ”före” till min hund och den tar oss rakt och fint över vägen. Visst är hunden som vi människor ett vanedjur och vet efter ett antal gånger att när det tickar fort brukar husse vilja gå. Men om det ska vara helt rätt ska hunden vänta på mitt kommando ”före”. För även om det tickar grönt, vill jag gärna säkerställa att trafiken stannat så att ingen tänker köra mot rött.
Föreställningen om att hunden hittar är väl en sanning med modifikation. På nya platser hittar hunden lika lite som jag. En väg man går regelbundet lär sig hunden naturligtvis att hitta och man behöver inte i samma utstreckning dirigera hunden. Sedan kan vissa hundar ha bättre bildminne än andra. Speciellt min första hund Farris var känd för att komma ihåg platser flera år efter att vi besökt de senast. Sedan lär sig hunden rutiner och i och med att exempelvis en tunnelbana eller pendeltågsstation ser ganska lika ut vart man än är, så är hunden van vid att åka sådana färdmedel så vet hunden vad som förväntas. Kommer man med tunnelbana ska man nästan alltid upp för trapporna och ut genom spärrarna och till en uppgång. På samma sätt kommer man och ska åka tunnelbana så vet hunden att man ska leta efter en spärr eller biljettlucka för att ta sig in och ner.
Men kraven på mig som förare får man inte glömma bort. Att inte förvänta sig att hunden ska klara allt själv och när det samarbetet fungerar kan man göra underverk och uppleva det som om vi som ekipage hittar överallt och klarar precis allt tillsammans!
Många människor jag mött genom åren har ofta sagt att vi måste ha en speciell relation med våra hundar. Och visst är det så. Dels därför att vi har dem med oss jämt. Vi lämnar sällan våra hundar hemma när vi går till jobbet, då hade det inte varit så stor mening med hunden. Det som knyter oss ännu närmare tillsammans är dessutom det att vi arbetar tillsammans. Hela dagen när man jobbar med sin ledarhund är som ett enda långt, roligt dressyrpass. En vanlig privat hund som är med hela dagen, åker liksom mest med och det krävs inte så mycket. Varje gång min hund och jag gör något och löser något känner jag glädje och tacksamhet och jag känner mig lyckligt lottad. Det hunden hjälper mig med, hade jag annars fått lösa själv fast till ett mycket högre pris. Förutom bulor i pannan så hade allt tagit mycket längre tid. Och när man rör sig själv utan hund med vit käpp, kräver det ännu större koncentration för att hitta rätt. Åtminstone jag använder hörseln maximalt vid sidan av den vita käppen. Det kunde oftare då få
till resultat att man fortare blev trött och matt bara av en sådan enkel sak som att åka från centralen till Åkersberga med alla tunnelbane- och tågbyten. En prestation som inte är särskilt komplicerad för en seende. Det där är svårt att förklara, men jag vet att hundens hjälp med allt det här sparar min egen energi väldigt mycket.
Att i detalj komma ihåg vägen till jobbet, butiken, gymmet, bussen, tåget, vänner och släktingar, hålla i huvudet för varje strecka om man gick bakåt eller framåt i tåget, var utgången utanför spärrarna fanns, om tågperrongen var smal eller bred, delad av vägg eller pelare, hur många avtagsvägar det var innan jag skulle svänga, kännetecken som stolpar, brunnar och andra små saker längs alla vägarna. till slut började jag anteckna hur det såg ut och hur jag skulle gå på ställen jag kanske inte besökte så ofta.
Det kan jag göra än idag, hur jag tog mig till ett hotell, vart receptionen, frukostbuffén, baren och toaletterna var placerade. Men mycket sköter hunden. det är inte jättenoga att exakt i detalj veta i vilken vinkel från receptionen utgången ligger och om det stod en blomma eller bänk i vägen på väg ut.
Hur det i jämförelse känns att flyta fram i tillvaron? Begrepp så som ”wing, swosh, jiiha, yeah, joråsåatte” beskriver det väldigt bra!
Så visst har vi en speciell relation med våra hundar. Jag har förvisso haft hundar privat och sett de komma och gå. Men när min första hund Farris dog 2001, var det något väldigt tungt som föll över mig. En väninna fann en knöl i hans överkäke en dag, dagen efter konstaterades cancer i käken och ytterligare någon dag senare hade den vuxit och det hade kommit fler. Han blödde ur munnen, tänder började tryckas ur och när han knappt kunde äta var det som om han tittade på mig och frågade vad som var fel? Det var inte svårt att ta beslutet att han skulle få vila för evigt, men det var det värsta egna beslutet jag kan minnas. Jag har inga stora teorier om döden och ingen tro vare sig för människor eller djur. Dör man är det slut och det är värst för dom som är kvar. Därför tror jag att han fick det bra där han låg och somnade in på golvet på djurkliniken. Det var bara jag som satt kvar bredvid med en enorm tomhet, tacksamhet, sorg och saknad!
Jag visste att det snart skulle komma en ny hund och att vi skulle få vår egen speciella relation men aldrig någon likadan och min första hund var för evigt borta…
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:
