Cykel och trainer

Nu när jag har givit upp försöken att hitta en tillgänglig motionscykel börjar lösningen ta form och jag känner mig riktigt nöjd att jag ändå tagit mig tid och letat under åtminstone ett års tid. Förra hösten fixade min kära dotter en Trojan motionscykel åt mig som en av våra släktingar knappt använt och inte längre ville ha kvar. Den borde varit helt tillräcklig kan man tycka, men det största felet var att träningspassen inte gick att logga i dator. Och utan möjlighet till loggad träning, betyder ingen träning.

Resultatet av allt letande slog egentligen slutgiltigt rot under Sweden Bike Expo 2013. Där hade Svenska Cykelförbundet en aktivitet i sin monter där man fick prova handcykel en sträcka på tid och den cykeln stod monterad på en cykelrulle, eller så kallad trainer. Det var nog känslan att växla på riktigt som avgjorde.

Ska jag vara lite djup, är det också en saknad att kunna cykla själv, på riktigt. Det är helt underbart när vi susar fram i 30–40km/h där på tandemcykeln, med vinden mot ansiktet och ljudet av däcken mot vägbanan, de andra cyklisterna runt omkring, hur en tung uppförsbacke belönas av en bra utför. Mitt i all den där lyckan, kan jag känna kontakt med min sorg som handlar om min funktionsnedsättning. Jag vet att cykel skulle varit en stor del av mitt liv som seende. Eller, sorgen kanske mer kommer krypande när jag har svårt att hitta någon att cykla med. Ibland kan det bli glest mellan gångerna. Det hämmar mina träningsmöjligheter och det får mig att känna mig beroende av andra. Något jag ständigt strävar efter att minska eller försöka kompensera.

Kanske är det där helt eller delvis ursäkter för min nördighet, men vad gör det för skillnad? Så jag har grottat ner mig i begreppet ”cykeltrainer” och drunknade ganska omgående :) Jag började med min cykelkompis Patrick – Teknikpappan som nyligen skaffat trainer och frågade honom en massa om vad han hade valt och vilka funktioner man kunde få ut och vad han var mest nöjd med. Därifrån började jag sedan leta bland märken, modeller och funktioner. Jag läser andras produktrecensioner och olika manualer för att hitta det som kommer passa mig bäst och ge en massa rolig träning. Jag har ännu inte riktigt gjort mitt val vad gäller själva trainern, men det avgörs inom kort.

För er som inte vet så är en trainer, eller cykelrulle, ungefär som ett löpband för cykel. Man sätter fast en vanlig cykel med bakdäcket mot en rulle som roterar när man trampar. Och genom att öka motståndet i rullen simulerar man uppförsbackar. Det är den enkla grundfunktionen. Sedan växlar det där ut i mängder av finesser, koppling till dator för att styra träningen och för att kunna träna mot andra cyklister över internet, som liksom jag sitter hemma i sina vardagsrum och trampar när snön ligger djup utanför fönstret :)

Men idag tog jag slutligen tag i den andra delen av det projektet, att skaffa en vanlig cykel! Det kändes både märkligt och något av det roligaste på länge :) Det var en liten utmaning bara det, att hitta en riktig racercykel med framför allt bra växelsystem, bockstyre och tunna däck. Men samtidigt en cykel som aldrig kommer cyklas utomhus utan bara är tänkt att stå på en trainer. Som ni cykelintresserade vet finns ingen övre prisgräns på vad en cykel kan kosta. Men i mitt fall ville jag att det skulle vara en bra och realistisk cykel men inte för dyr. Ganska motsägelsefullt och inte helt lätt.

Men idag kom jag hem med en Focus Culebro SL, aluminiumram, framgaffel i kolfiber, Shimano 105 växelsystem och en vikt på 9,5kg. Det kändes direkt som en cykel jag lätt skulle ha köpt om jag kunnat cykla ”på riktigt”.

När de första bilderna togs, stod jag utanför butiken i ett centrum med min nya cykel. En liten vindpust av den där sorgen kom över mig och jag undrade stilla om jag ändå inte är en komplett galen idiot som bara försöker lura mig själv att vara något jag inte är och att kunna något jag absolut inte kan. Den där känslan som ibland kommer över mig när jag gör saker man inte ”kan” när man är blind.

Men jag skakade av mig känslan som så ofta förr. Jag skiter i vad andra tycker. Det är mitt liv och i det vill jag försöka göra saker som är bra för mig och får mig att må bra. Och om detta är ett av sätten, så är det rätt.

Väl hemma tog galenskapen över på riktigt :) Jag satte igång med att montera kadens- och hastighetsmätare samt fäste för cykel-GPSen. Den är egentligen inte nödvändig eftersom de trainers jag nu väljer mellan, har den funktionen i sig att logga fart, distans, pedaltakt, puls etc. Men ska det vara så nära verkligheten som möjligt, så ska det fan vara på riktigt! :) Och ja, cykeln ska nog stå bredvid fönstret så att när det blåser och regnar ute, så kan jag öppna för att förstärka känslan ännu mer :)

Det slog mig just att någon sa till mig för länge sedan, att det jag gör är värst mot mig själv. Genom att inte acceptera, förvärrar jag bara den där ”sorgen” genom viljan och strävan efter att vara normal och som alla andra. Hur det är med den saken vet jag inte, det får jag väl ägna mig åt i ett annat inlägg. Men det är nog bara att inse att jag är långt ifrån normal :)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Träningscykel, Motionscykel, Trainer, Spinning, Spinningcykel, Cykeldator, Garmin, Träning[/tags]

Dokumentärfilm om Laziz Sharifov

I dagarna blev den dokumentärfilm några skapat om Laziz Sharifov färdig och har lagts ut på Youtube. Kan varmt rekommendera att se den.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Flickorna på Heta Linjen

Det var 1991 och vår i Österskär norr om Stockholm. Jag hade flyttat hit permanent från de småländska skogarna och jag hade fyllt 18 år. [Heta Linjen (telekommunikation)] var dåtidens sociala medie. Man ringde ett nummer och blev ihopkopplad med okända människor och man kunde prata med alla. För er som var med då minns säkert alla snuskgubbar som ringde. Det var som det är idag fast på internet och i större skala.

Jag hade egen telefonlinje hemma. Mina föräldrar ansåg att mitt dåvarande datoranvändande och kompispratande tog upp familjens telefon alldeles för mycket. Och visst ringde även jag Heta Linjen och det var roligt.

Oftast var det oseriöst trams. Jag och mina kompisar lekte unga tjejer och lockade snuskgubbarna att göra bort sig. Men några gånger blev det seriöst och trevligt och ledde vidare till vänskap.

Donna och Marina var två tjejer i min egen ålder från Huddinge. Vi pratade mycket på linjen innan vi bytte telefonnummer för att kunna prata direkt och utan att störas av andra. Bara processen att lämna ut sitt telefonnummer på en offentlig linje med massor med människor var ett projekt i sig. Vi ville ju inte att våra nummer skulle hamna i orätta händer. Vi pratade några dagar vid olika tillfällen och lämnade enstaka siffror varje gång tills vi till slut hade kompletta telefonnummer. Även idag kan jag tycka vi var oerhört smarta. Vi förstod helt klart faran med att numren skulle komma ut där. Även då fanns ju nummerupplysning.

Donna, som skulle uttalas ”Dåna” blev jag närmast vän med. Vi spenderade mycket tid i telefonen dag som natt och pratade om skola, fritid, musik, vänskap och kärlek. Vi pratade om familjetrassel och jag som just bytt familj hade stort behov av att prata med jämnåriga i liknande situationer. Om jag minns rätt var Donnas föräldrar skilda. Det var inte riktigt samma vardagsmat som det är idag när merparten av barnen i en skolklass verkar vara skilsmässobarn.

Men vi hade aldrig träffats. En gång, när jag, Donna, min kompis Martin och Marina pratade i gruppsamtal, bjöd de hem oss på spontan pizza när Donna hade ”F F”. Jag vet inte vem eller vilka som bangade, men jag tror jag var den som fegade ur och en av anledningarna var att Donna och Marina inte visste att jag var blind.

Det som med åren blivit ett så vanligt dilemma för mig, allt från kontakt med människor via internet till anställningsintervjuer var då helt nytt och blev för första gången ett problem för mig. Jag kunde kommunicera med de här tjejerna, vännerna utan att behöva tala om att jag hade ett handikapp. Jag kunde prata och skämta med de som vem som helst utan att behöva kämpa mot fördomar och rädslan att bli lämnad på grund av mitt handikapp.

Tiden gick och vi pratade länge, säkert flera månader och Donna började prata på allvar om att ses. Jag blev allt mer obekväm vart efter tiden gick. Ju längre, desto svårare blev det att säga jo du förresten, måste bara berätta att jag är blind, det gick inte…

Jag minns speciellt en dag när jag kom hem från skolan, då hade jag fått en nallebjörn och en röd ros som Donna varit där och lämnat vid mitt hus. Jag var i skolan då och när det blev sådär konkret blev jag livrädd att dom skulle upptäcka ”vem” jag var. Det var också stort på ett annat sätt. Det var första gången en seende flicka givit mig en ros. Men jag kände det som om jag lurat henne eftersom hon saknade en så stor pusselbit av vem jag var. Eller visste hon redan?

Så det är klart att hon tröttnade och vänskapen rann lika sakta ut i sanden som den byggts upp där på telefonlinjen. Jag gjorde det jag skulle, tränade, gick till skolan och hem igen med en klump tjock som en tegelsten i magen och till slut blev telefonen tystare och tystare.

Egentligen kan jag inte svära på att det jag sedan trodde egentligen hände. Donna hade sedan länge min adress eftersom vi länge pratat om att ses och hon redan varit där och lämnat en ros. En dag när jag gick från skolan som vanligt genom gatorna i Österskär, kom jag fram till infarten till vår stora tomt. Jag skulle som vanligt kolla posten i brevlådan och jag är helt säker på att någon stod där alldeles nära. Jag kunde höra hur någon tog några steg bort när jag närmade mig brevlådan. Jag kände närvaron, kände en svag lukt av någons parfym men inga obehagskänslor alls. Jag plockade sakta ur posten ur brevlådan, visste att jag borde säga något, hej kanske, för jag visste, eller trodde mig veta vem det var. Men jag vågade inte och förblev tyst.

Varför jag tyckte mig veta att det var Donna som stod där visste jag egentligen inte riktigt. Hon var ledsen och besviken för att jag inte verkade vilja ses och för att jag inte förklarade varför. När stressen över att jag snart måste berätta ökade, gjorde jag mig otrevlig. Jag gjorde allt för att stöta henne ifrån mig istället för att bara säga som det var. Kanske hade inte varit någon stor grej? Jag tyckte ändå att hon var annorlunda, inte lika ytlig som andra.

Efter den dagen hördes vi aldrig mer. Hon ringde inte mig, jag ringde inte henne och så vitt jag vet hörde jag heller aldrig av hennes väninna Marina. Min existens hade skapat osämja dem emellan vilket gjorde mig än mer bestämd att aldrig berätta, hellre offra vänskapen. Jag var övertygad om att om de visste att de slogs om en handikappad, blind kille, hade de genast blivit sams och enats igen om att han inte var något att ha.

Jag ska inte säga att det var där min dåliga självkänsla började för så var det så klart inte. Men det var första gången jag ställdes inför det problemet och gjorde ett val. Med åren blev det där vardag. Man chattar med någon som plötsligt vill fika och då har man inte sagt allt om sig själv. Man söker ett jobb och skriver man att man har ett handikapp blir man säkert inte kallad. Skriver man ingenting blir det jobbigt om man blir kallad. Alltid dessa båda dåliga val.

Det är klart att jag tänker på Donna och Marina. Jag minns de båda tydligt, Donnas röst minns jag fortfarande, självklart som den var då :) Jag hade länge ett band kvar från min telefonsvarare (ja vi hade sådana på den tiden med band i) där hon och andra pratade in långa meningslösa meddelanden när man hade tråkigt och den man ringde till inte svarade. Bandet fanns kvar genom ett par flyttar innan det försvann.

Jag minns tydligt för att det var just det där valet, för att det var en okänd kär vän som jag delade så mycket med men aldrig fick träffa. Alla dessa timmar och dagar i telefon utan att ses trots att det var Åkersberga och Huddinge.

Jag undrar vem hon är, vad hon gör idag och om det var hon som stod där vid brevlådan. Tanken slog mig när jag kom in med posten, att om det var hon, sa hon inget. Det blev i så fall en bekräftelse på att jag gjort rätt som inte sa något om mitt handikapp. Hon valde ju bort. Eller var det annat som gjorde att det blev så? Det är konstigt hur jag kunde tänka att ”hon valde bort” när det var jag som valde att inte berätta, att inte ge henne en chans att välja.

Om en liten internetfågel kvittrar i hennes öra, så är det här min hälsning och önskan att hon har det bra.

[tags]Heta Linjen, Tonåring, Tonåringar, Barn, Ungdom, Barndomsminnen, Ungdomsminnen, Vänskap, Kärlek, Minnen, Åkersberga, Österskär, Huddinge, 1988, 1989, Handikapp, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionsnedsättning, Funktionshinder[/tags]

Stormöte för Laziz Sharifov

Ikväll har det hållits stormöte i Haninge Kulturhus angående det fortsatta arbetet för att få tillbaka Laziz Sharifov till Sverige igen.Jag hade tyvärr annat inbokat och kunde inte själv delta trots att det var så föredömligt nära hemma. Jag hade också väldigt gärna velat träffa alla människor som engagerar sig och som jag på ett eller annat sätt haft kontakt med via nätet.

Under mötet bestämdes en del saker om det fortsatta arbetet, så som att fortsätta insamlingen av pengar för Laziz återresa till Sverige och för att ge stöd åt hans familj som är kvar här i Sverige. Ett antal punkter om det fortsatta påverkansarbetet bestämdes också. Under stormötet visades också en film som är under produktion som enligt uppgift ska komma upp på Youtube denna veckan.

Från Laziz har det kommit livstecken från hans vistelse i Kazakstan. I sin egen blogg skriver han att han lever men låter uppgiven och ledsen och att det verkligen inte är bra. Och det är inte så konstigt om man betänker vad den pojken gått och fortfarande går igenom…

Men han lever och det finns fortfarande mycket att kämpa för!

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Tillgänglig motionscykel

Jag håller på att leta efter en träningscykel som tekniskt är tillgänglig för mig. Jag har ett stort behov av att kunna logga min träning. Jag tyckte inte det borde vara så svårt med all träningsteknik som finns idag, att hitta en träningscykel med cykeldator som kan överföra information till dator eller annan träningsenhet eller ännu hellre, förberedd för att montera befintliga givare för cykeldatorer så att jag skulle kunna använda den utrustning jag redan har.

Men så lätt var det tydligen inte. I USA hittar jag information om att det finns spinningcyklar utrustade med Garmins ANT+-kompatibla givare för fart, kadens, puls och motstånd. Men i Sverige, eller för den delen Europa hittar jag absolut ingenting.

En kollega till mig jagar efter samma sak och det är faktiskt han som hittar en enda kandidat, en träningscykel från Abilica. Det angavs att den är utrustad med trådlös överföring via Bluetooth och stödjer någon sorts standard som kallas för iConsole+ som jag förvisso aldrig hört talas om. Men i specifikationerna står det att den kan kopplas till surfplatta för att visa och spara den information jag önskar. Vid en snabb sökning i Apples App Store, hittar jag även appen för iPhone, så det är bara att åka dit och kolla och prova :)

På XXL i Kungens Kurva är man väldigt hjälpsam och jag får prova cykeln och hjälp av en säljare att ansluta och testa min iPhone. Det fungerar bra och skulle ha varit perfekt. Problemet är bara att appen inte är det minsta tillgänglig för synskadade användare som använder skärmläsare :( Det finns en liten möjlighet att det skulle kunna fungera bättre med surfplattan iPad där appen enligt uppgift ser helt annorlunda ut, men när det var så helt kört på iPhone finns inte stora utsikter att det ska fungera bättre på iPad.

Så här tog förmodligen det spåret slut. Jag har tvingats inse att det inte finns någon tillgänglig träningscykel med de tekniska förutsättningarna och utan dessa kommer jag inte att använda den, det vet jag :)

Jag tittar även på cykeltrainers, en sådan man ställer en vanlig cykel på och där bakhjulet får en rulle att snurra och som ger motstånd efter önskemål. Tidigare har jag sett det som ett coolt tillbehör men har varit så fokuserad på träningscykel eftersom jag alltid kommer cykla på det viset inomhus. Utomhus är det ju tandemcykel som gäller.

Men nu blir det att släppa träningscykel och på allvar börja titta, testa och läsa på om trainers eller ”cykelrullar” istället. De finns i olika prisnivåer mellan 2000-8000kr och det är i ungefär samma prisområde som en träningscykel. Skillnaden är bara att jag behöver en vanlig cykel då också.

Så nu fortsätter jag istället med detta får vi se vad det leder till. Kanske ger jag mig något vettigt och sunt men dyrt i julklapp :)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Träningscykel, Motionscykel, Trainer, Spinning, Spinningcykel, Cykeldator, Garmin, Träning[/tags]

Flickan utan ord

Minnen som bara kommer, från länge sedan, helt plötsligt och till synes utan anledning. Sådana minnen fascinerar mig och då får jag ett behov av att ta reda på mera.

1984: det är vår i Solna, en av de norra delarna av Stockholm. Där ligger TomtebodaskolanW, en specialskola för synskadade elever. Alldeles bredvid går en oändlig rad av järnvägspår med tåg som ständigt passerar. Invid järnvägen går gångvägen mellan skolans stora byggnad från 1800-talet och de ganska nybyggda elevhemmen. Vägen är förknippad med så många olika känslor från den tiden. Höst och blåst, ensamhet och kuslighet på väg hem en sen eftermiddag. Eller vår och sol, jag och mina kompisar i glatt prat och lek. Invid gångvägen går en träbana som går runt hela området som är gjord för att synskadade ska kunna åka rullskidor. Ibland passerar någon, ofta går vid på träbanan istället för vägen.

Det luktar starkt av Hägg som blommar och min tid på skolan är snart slut. Det är 1984, jag går i fjärde klass och ska snart integreras ut i vanlig skola på min hemort. Tomtebodaskolan kommer att stängas inom några år och bli ett resurscenter för lärare, elever, assistenter och föräldrar. Men om detta vet jag ingenting där jag går längs vägen. När jag tänker på framtiden är jag mest rädd för hur det ska bli.

M var en flicka som alla ansåg var konstig. Vi bodde på samma elevhem men jag minns inte när hon kom dit eller i vilken årskurs hon gick. Ibland var vi så få elever så att man slog ihop årskurser. Men M pratade bara med några få utvalda. Hon viskade till våra elevhemsföreståndare och lärare och pratade bara med en av eleverna, en annan flicka som hette A.

För mig var inte M konstigare än någon annan. Hon tilltalade mig, väckte min nyfikenhet och vilja att bli en av de utvalda som hon pratade med. Jag kände på mitt barnsliga sätt någon sorts ömhet eller vilja att bli vän med henne.

Men mitt sätt att närma mig henne var kanske inte det optimala. Jag retades. Som jag minns det snarare vänskapligt gnabbande än mobbande. Jag vet inte om hon uppfattade det så men jag ville ju inte såra, bara provocera henne att se mig, rubba henne ur balans för att få henne att säga något. Ändå kände jag respekt för den mystiska flickan och en vilja att dela hennes hemligheter och dela av mina som så få lyckats genomskåda.

Som jag minns det var det dagar kvar till avslutningen och vi alla skulle skiljas för alltid. Vi hade nog gått tillsammans till och från skolan en hel del, alltid tysta, eller hon var tyst och jag pratade. Men det gjorde ingenting för jag visste att hon lyssnade och jag tyckte om att ha den mystiska flickan vid min sida.

Exakt hur det gick till minns jag inte, men plötsligt en dag, längs den där gångvägen med tågen på ena sidan och träbanan på den andra sidan började hon prata. Det var bara vi och känslan minns jag som så överrumplande men ändå så självklart. Hon kunde ha sagt något i stil med vackert väder idag och det luktar så gott av Häggen. Något sådant helt vardagligt efter alla år av tystnad.

Den sista tiden fram till det slutgiltiga avskedet kunde jag liksom inte tröttna på att höra hennes röst, inte tröttna på att vara utvald och hennes vän. Det var 1984 och jag var 11 år. Jag undrar så vart hon blev av?

[tags]Barn, Skola, 1984, Tomteboda, Tomtebodaskolan, Stockholm, Solna, Lågstadiet, Mellanstadiet, Synskadade, Blinda, Minnen, Barndomsminnen[/tags]

Socialtjänsten gör hembesök

Idag har vår handläggare från Socialtjänsten varit på hembesök för att träffa vårt barn primärt. Jag kunde och behövde inte vara hemma vilket jag både var glad och lite besviken över :) Sådär lite skämtsamt besviken för att jag ville veta hur det skulle kännas att få besök av ”soc”.

Självklart måste meningen med hembesöket vara att se hur vi har det, men handläggaren gick inte runt och tittade utan raka vägen in i vardagsrummet där hon satte sig med barnet och hade ett ca 30 minuter långt samtal innan hon försvann igen. Kanske räcker det för de att se hur vi har det, hundhår i hörnen, lagom dammigt men i övrigt ganska normalt tror jag :)

Det känns trots att det är lite ovant eller på sätt och vis obekvämt, helt OK att det är på gång och på många sätt har barnet lugnat ner sig och visat tydliga tendenser att byta vänner och framför allt mer eller mindre på heltid gå i skolan igen. Barnet som ändå varit borta över en månad under hösten från skolan, kommer nog få godkänt i alla ämnen vilket ändå säger en hel del om barnets kapacitet.

Det är den där värmen i hjärtat som sprider sig sakta men säkert. Om det är resultatet, får gärna representanter från Socialtjänsten sitta i vårt vardagsrum.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del IX

Så kom då dagen jag varit rädd för skulle komma men som jag i det sista trodde var en naiv obefogad, nojig rädsla. Tisdag den 26:e november verkställdes utvisningen och på ett väldigt märkligt sätt, värsta tänkbara faktiskt…

Jag har varit i kontakt med Laziz advokat och som lekman och medmänniska försökt förstå turerna och vad som hände. Felaktiga tolkningar, missförstånd och juridisk okunskap är mina egna brister vad gäller de saker i detta jag kanske refererar på ett inte helt korrekt sätt.

Efter Migrationsverkets första försök att verkställa utvisningen skickades Laziz tillbaka till Migrationsverkets förvaring i Flen. Där lovade man honom och advokaten fick även någon sorts beslut på att Laziz utvisning skulle avvakta tills man kunde utvisa hela familjen. Och förnärvarande är mamma och syskon gömda. Så för tillfället antog Laziz, vänner och advokat att han var tillfälligt säker. Den tiden utnyttjade advokaten till att i lugn och ro förbereda och samla fakta för en ny överklagan till Migrationsdomstolen.

Som en blixt från, en kanske inte helt klar himmel dock, får så Laziz beskedet igår vid 8-tiden på morgonen att göra sig i ordning, för nu ska han åka hem. Laziz hinner ringa någon vän och tala om vad som är på gång, men i övrigt får han inte kontakta någon. Inte familj, inte vänner och allra minst sitt juridiska ombud Lisa af Jochnick. En kort stund senare hämtas han snabbt och diskret och förs iväg.

Vi alla nås av meddelandet Laziz hinner få ut innan han blir avplockad mobiltelefon och utan möjlighet att kommunicera, och alla antar så klart att Arlanda flygplats är målet. Ett antal tänkbara flygtider letas fram. Själv sitter jag i en bil på tjänsteärende och kan ingenting göra. Allra helst skulle jag velat avvika från min plikt men skulle helt säkert blivit anmäld då jag arbetar inom rehabiliteringen i Stockholms Läns Landsting. Men jag övervägde starkt att ta den risken. Nu såhär efteråt vet jag att det inte tjänat något till.

Ett förvånansvärt stort gäng åker till Arlanda med kort varsel. Larmet går vid 9-tiden som jag uppfattar det och tänkbar flygtid var 12:05. Ändå var ett 40-tal på plats i god tid för att protestera. Där delade man ut flygblad och väntade på transporten.

Det var bara det att ingen transport kom. Demonstranterna fick veta att utvisningen redan var verkställd. Laziz och 4 poliser hade körts till Skavsta flygplats utanför Nyköping där ett privat hyrt flygplan väntade och klockan 10:50 lyfter detta flygplan med destination Amsterdam. Betänk att Laziz fått beskedet runt kl8 på morgonen!

När advokaten får veta vad som är på gång skickar hon in överklagan, men det är försent. Så fort planets hjul lämnat marken, är ”problemet Laziz” inte längre ett ärende, eller jo, ett avslutat ärende…

Advokat Lisa af Jochnick försöker få kontakt med gränspolisen. Under de kritiska minutrarna då det kanske fortfarande funnits en chans medan Laziz fortfarande var kvar på marken, hävdade man att Lisa inte var Laziz juridiska ombud. Detta trots att fullmakt fanns hos gränspolis och Migrationsverket. När planet lyft verkade hon vara godkänd som juridiskt ombud igen, men tyvärr, ärendet var avslutat…

Laziz flyger via Amsterdam till AlmatyW som är den största staden i KazakstanW. Där lämnar de 4 svenska poliserna Laziz i passkontrollen och flyger hem igen utan att ta reda på eller bry sig om att Laziz nu blir stoppad och inlåst på grund av bristfällig dokumentation och avsaknad av pass. Där har han i skrivandets stund suttit inlåst ca 24 timmar! Dock utrustad med sin mobiltelefon för att åtminstone hjälpligt kunna kommunicera.

På nytt är han fånge och i händerna på en ny immigrationsmyndighet och ånyo är han inlåst med endast 200 dollar på fickan. Eftersom Laziz är över 18 år och således myndig enligt svensk lag, behöver Sverige inte försäkra sig om någonting när man utvisar en människa. Finns det boende och pengar, eller riskerar han att hamna på gatan? Släkten har vänt familjen ryggen så där finns inget stöd att få.

Den här texten har tagit mig lite tid att skriva. Jag började igår när detta blev ett faktum och advokat Lisa af Jochnick tog sig tid att försöka svara på mina frågor och förklara saker jag inte förstod. Sedan satt jag här med ”pennan i handen” och det kom liksom inga bokstäver, inga ord, inga tankar. Huvudet var bara tomt och det kändes som om jag inte längre hade något att tillföra i detta. Fascinerad och skrämd och med en avsky för en Migrationsmyndighet och gränspolis som gör såhär mot människor.

Det blev bara kallt i bröstet och när min äldsta dotter 17 år, kom hem, spred sig kylan i kroppen. Laziz är 18, bara ett år äldre än henne. Jag försökte föreställa mig henne i händerna på 4 arga och otrevliga poliser, ett flygplan som ett land lagt ner stora pengar på för att få ur honom ur landet.. Ett främmande land, nya arga poliser och dessutom ett överhängande hot som man en gång flydde ifrån. Laziz, 18 år, myndig, bara ett år äldre än min tjej. Myndig, ett barn, en ung vuxen där ute i den stora kalla världen.

Jag fick inte ihop det! Tankarna ville liksom inte samla sig på rad och i ordning. Det var bara kortslutning och kaos och faktiskt, jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting.

Nu känns det mer ordnat. Kortslutningen och knuten har löst upp sig lite och orden kommer tillbaka fast tveksamt…

Jag försöker se scener framför mig. Jag försöker vara Laziz, ”Gud” hjälpe mig… Jag försöker vara poliserna som fattar beslutet, planerar utvisningen, svarar i telefon när advokaten ringer och gör allt för att förhala. Jag försöker vara poliserna som leder en ung 18-årig livrädd kille för att dumpa honom framför passkontrollen i ett främmande land. Sedan vänder jag mig om och går till nästa flyg för att åka hem. Drar jag en suck av lättnad? Säger jag till min kollega ”fy fan det där var jobbigt”, eller säger jag ”förbannat så jobbig man kan vara men nu fanns ju inget jädrans passagerarplan att ställa till fanstyg på och ingen jävla media och jobbiga demonstranter. Det där gjorde vi bra grabbar!” Var de förresten grabbar? Det var säkert någon tjej med också, det ska ju vara jämlikt. Det gör ju ingen skillnad i sak. Kanske mina egna fördomar om polisgrabbar och deras attityd.

Åker de hem sen, kramar om sina ungar och tycker det är jävligt jobbigt med ännu en dag med makaroner och köttbullar till middag? ”Imorgon skriver vi rapport”

Nej, jag får faktiskt inte ihop det. Det går inte att bara säga ”vi lydde order”, ”det är inte vi som bestämmer”, ”vi bara verkställer”. Jag brukar citera, vem som nu sa det, ”don’t shoot the messenger”. Men eftersom jag inte kan tro på någon gud, så anser jag att vi människor har ett moraliskt ansvar och att det gäller allt från första handläggare till sista verkställande polis. Har man haft lagar och regler på sin sida i det här fallet, så har i alla fall man övergivit moralen och det är mycket farligare än alla lagar.

Sedan tänker jag på Migrationsverket. Undrar varför jag tänker på de sist när det är de som varit helt avgörande. Hur blir man när man jobbar där? Blir man cynisk, paragrafryttare och avtrubbad med tiden?

Jag tror de som jobbar med sådant här har blivit förhärdade. Tror de ser lycksökare och myglare i alla som vill in i Sverige, för att åtnjuta vår välfärd. Men är man inte kompetent eller har man tappat skärpan i att bedöma vad som är en flykting och vad som är en lycksökare, då SKA man byta jobb!

Kanske vore det en idé att inte tillåta människor jobba på dessa poster för länge? Eller ställa krav på tester i värdegrund för att se när racismen och cynismen smyger sig in? Och kanske borde man också införa tester i att läsa lagen och hur man tolkar den? Det senare borde vara en självklar kompetens för handläggare på Migrationsverket, men jag är inte längre så säker…

Och när det gäller att tolka lagen, känner jag mig övertygad om att man ofta har valmöjligheter. Att tolka den som att inget skyddsbehov finns, eller med lagens stöd bedöma att behovet finns. Vad avgör då med vilka ögon man läser paragraferna? Jag tycker en hel del i det här fallet, talar för en ganska otäck slutsats. Jag är helt övertygad om att man lätt kunnat ge familjen stöd och permanent uppehållstillstånd om man bara velat.

Och sen till sist den förbannade skuldkänslan och skammen. Jag ville verkligen träffa Laziz som jag engagerat mig så mycket och känner så mycket för, trots att vi aldrig sets någon gång. Jag tänkte att helgen som var vore lämplig för ett besök. Det är ju så nära till Flen. Men jag tog mig aldrig för. Kände mig ganska lugn i att tiden skulle gå och det skulle bli tillfälle senare. Nu är det försent.

Skammen då, över ett land som gör så här med människor. Jag hoppas djupet i den skammen framgår i dessa rader…

Men jag känner mig glad också, glad för att Laziz antog mitt erbjudande att skriva här som gästskribent i min blogg. Det har aldrig hänt förut. Detta har alltid varit en privat, spretig och tråkig familjeblogg med vardagsbekymmer. Det har varit mycket hedrande att få bidra med de inlägg Laziz hann publicera. Det blev inte så många, men hans konto står fortfarande öppet när helst han kan och har möjlighet att skriva.

Jag är också glad för varje livstecken vi får. Om dessa skulle upphöra blir det omöjligt att förlåta.

Till allra sist, jag vet att Laziz inte är ensam. Sajten flyktingarna.se är full av liknande historier och medias bevakning av Migrationsverkets människohantering på sista tiden har varit skrämmande. ett fall kan bli fel och det kan gå prestige och principer i det. Men inte så här många. Då handlar det om något annat.

Uppdaterat 07:09

Aftonbladet har en artikel idag, Laziz egna bilder från mardrömmen som bara förvärrar bilden av hur det här gått till. Ovan skrev jag om hur jag trodde poliserna kunde tänka som jobbar med detta. Den första punkten ”grabbar, det här var jobbigt”, stryk den, jag tror inte längre på den. Om Laziz så skulle avrättats på plats, så hade poliserna åkt hem lättade och tyckt att de gjort ett bra jobb. Ingenting skulle fått dem att ta med honom hem igen. Han skulle ut ur landet bara.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Spinning i Huddingehallen del II

Idag var det dags för en andra spinningsession i Huddingehallen. I måndags fick jag svar från hallens enhetschef som lovade att vidarebefordra mina synpunkter på hur de kan bli duktigare till sina instruktörer. Vi har också en liten diskussion om hur jag ska göra med min ledarhund, men det går än så länge inte riktigt lika bra.

Idag var det en ny manlig instruktör och jädrar vilken förbättring! Dels tror jag den här instruktören har det mer naturligt i sig och med mitt mail blev det perfekt! Hans spinningklasser ska jag definitivt gå på även i fortsättningen.

Mycket tydlig när det gällde positionsbyten, tempoväxlingar och stretchövningar.Dessutom var han allmänt inspirerande vilket gjorde träningen roligare.

Nu lutar det väldigt mycket åt ett träningskort. Jag känner väl att jag vill testa så det inte var turskott även om det inte kändes så :)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, SCF, Svenska Cykelförbundet, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Spinning[/tags]

Stoppa utvisningen av Laziz Sharifov

I en bil på väg till ett hembesök i tjänsten, läser jag att det nu verkar hända! Laziz Sharifov ska hämtas av polis som lär ha sagt Vi ska köra dig till ditt hemland!

Detta är inte sant, det får inte hända! Det ska inte hända i det här landet!

Uppdaterat 09:36

Migrationsverket har bekräftat utvisningen. Vad jag förstår har Laziz advokat inte lämnat in överklagan ännu eftersom insamling av fakta pågår. Under tiden verkar Migrationsverket passa på att verkställa utvisningen. Tänkbar flight är 12:05 från Arlanda. Ett snabbt upplägg som förhindrar insatser och demonstrationer. Det är en ond värld vi lever i….

Uppdaterat 11:57

En grupp har begett sig till Arlanda för att protestera mot utvisningen. Jag jagar information och bilder.

Uppdaterat 12:46

Enligt uppgifter från folk på plats på Arlanda jag varit i kontakt med, har Laziz redan utvisats via Nyköping och Skavsta. Enligt uppgift en olaglig utvisning eftersom Laziz advokat inte fått någon förkunskap om utvisningen och själv höll på att överklaga.

Uppdaterat 13:33

Laziz verkar redan vara utvisad ur landet via den lilla flygplatsen Skavsta. Demonstranterna på Arlanda beger sig nu mot Rosenbad för att demonstrera.

Uppdaterat 16:41

Pratar med Laziz advokat… Samlar information till ett nytt inlägg.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Hyresgästföreningen har frågat efter vår åsikt

Här ser man lite samlade bilder från olika ställen i vår fastighet. Så här har vi det :)

För en kort tid sedan frågade Hyresgästföreningen efter vår åsikt om inomhus- och utomhusmiljön kring där vi bor och listan kunde lätt göras lång över saker vi klagat på under lång tid till fastighetsförvaltaren.

Skalskydd

Kod och nycklar på vift är ett stort trygghetsproblem. Under tiden vi bott här, snart 4 år har koden bara bytts några få gånger och oftast på vår enträgna begäran. Men det har bara tagit någon dag så har koden varit ute på stan och välkänd. Nyckelsystemet har väl varit detsamma sedan fastigheten byggdes för över 20 år sedan.

Vi har hela tiden bett om att få system med taggar istället för kod och nycklar. Fastighetsbolaget använder sådant system på andra fastigheter i närområdet, men inte i vår som är så centralt belägen. Enligt andra boende har man sagt att detta skulle innebära flera hundra kronor i hyresökning. Om det är per månad eller år är oklart.

Så obehöriga tar sig lätt in i fastigheten, dricker alkohol, pissar och sover. Flera gånger har vi fått ringa polisen för att få hjälp med att avhysa obehöriga ur a-laget. Källarplan och lastkajsingång används av ungdomar för att röka och dricka och det handlar inte alltid bara om vanliga cigaretter.

Utomhusmiljön

Utanför finns både restaurang och pub som drar till sig mycket fylla, helger som vardag. Folk skränar, röker, kräks och slåss ibland. Både rök- och alkoholdimmorna ligger ofta täta.

Eftersom det också finns företag i huset som säger sig begränsas av låsta portar, så står porten uppställd dagtid och det är bara att knalla in. Ibland glömmer man att ställa tillbaka låset och det har hänt att porten stått upplåst hela natten. Jag undrar vilket företag inne i stan som skulle få igenom en sådan grej…

Hiss

Vi har en hiss som inte varit felfri en månad på raken. Den har vid ett tillfälle tappat ut hundratals liter hydraulolja i källaren vilket jag skrivit om här i bloggen. Var och var annan vecka fastnar den, dörrlåsen tjärvar och rycker man i vissa dörrar när hissen kör, tvärstannar den. Ibland när man når ett våningsplan tjärvar låset så dörren är svår att öppna. Både vi vuxna och barnen har fastnat i hissen och numret till hissskötaren kan jag utantill vid det här laget :)

Inomhus

Problemen inne i lägenheten har jag skrivit om förr. Vi har läckande tak och fönster, parkettgolv som delar sig och lite annat smått och gott. En del har vi fått åtgärdat.

Personalen

Avslutningsvis, om nu någon i personalen skulle läsa det här, vår husvärd exempelvis, så gör de ett bra jobb efter givna förutsättningar. Det har kostat mycket tjat och argumentation, men successivt har vi fått lägenheten uppfräschad, lite i taget. De allra flesta är väldigt trevliga.

När man framför den här typen av klagomål till ansvariga blir man väl inte så väldigt populär kanske. Ändå tycker jag vi mestadels inte gnäller om smågrejer. Så som att lampor i trappor och hiss kan vara trasiga länge innan man lite försiktigt frågar om det inte borde fixas :)

[tags]Bostad, Hyresrätt, Hyresvärd[/tags]

Dagen i förvar när jag inte har besök

Jag vaknar, tvättar mig. Känner mig jätte ensam, även om jag vet att det är många som tänker på mig och hjälper mig så känner jag mig ändå ensam. Jag går t datorsalen för att chatta lite med vänner men oftast är datorer upptagna. Då går jag tillbaks till min säng och lägger mig. Får massor med olika tankar. Jag sover inte, jag bara ligger. Och tänker på allt möjligt. Blir orolig för min familj, tänker på hur de har det, tänker mycket på Migrationsverket som alltid gav oss negativa besked och blir så ledsen. Jag längtar till dagen när jag kommer släppas ut till frihet. När jag försöker tänka på att jag kommer släppas ut så försvinner den tanken direkt. Vet inte varför, kanske för att jag aldrig har fått någon positivt besked från myndigheterna. Jag tänker mycket på vad jag skulle göra om jag får uppehållstillstånd. Men jag vet fortfarande inte hur ett liv ser ut när man är trygg och vet att man inte kommer sparkas ut från landet. När man får och har möjligheter att göra det som man vill göra. Jag flydde från ett ställe för att få leva i trygghet och i frihet. Men efter några år fick jag samma situation. Nu är jag utvisad. Känns som att jag inte är född för att få leva i frihet.
Vi äter måltider i bestämda tider: Frukost 8.30-9.00 Lunch 12.00-12.30 Middag 17.00-17.30 och kvällsmål 20.30-21.00. Jag tycker att maten här är mycket sämre än maten i skolor. Men man måste äta annars kommer man vara hungrig.
Jag lägger mig vid 4-5 på morgonen. När jag lägger mig tidigt så tänker jag mycket igen. Men på nätter är jag rädd att sova, tänker mycket på det som hände i Märsta när polisen hämtade mig och satt mig på flygplan så är fortfarande stressad. Så jag sitter vid dator tills 4-5. Det är några till som sitter vid dator sent men de lägger sig tidigare än mig. Det är otroligt jobbig känsla att vara inlåst och ännu jobbigare att veta att man blir utvisad när som helst. :(
Jag vill inte vara inlåst!!
Jag vill inte bli utvisad!!!
När får jag och min familj leva i frihet??

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Sista besöket vid båten

Idag skjutsade MP ut mig till båten för sista gången, eller för näst sista om man ska vara helt korrekt. Sista besöket blir när jag släpper in kranbilen som ska hämta båten till sin nye ägare, vilket borde ske inom kort.

Idag körde vi ut lite prylar som fanns hemma, några fendrar, en däckställning och liknande småplock. En verktygslåda var allt som fick följa med hem.

Det kändes inte så vemodigt om jag ska vara helt uppriktig. Det var länge sedan nu som mitt båtintresse skänkte mig ro i själen och gav någon glädje. Tyvärr kommer förlusten rent ekonomiskt följa mig ett tag. Men det uppstår åtminstone inga nya kostnader.

Nu hoppas jag transporten sker snarast.

[tags]Båt, Båtar, Båtliv[/tags]

Geotagga bilder med Canon GP-E2 del II

Bild: Canon EOS 7D med GP-E2 GPS-mottagare

Idag är det så dags att prova GPS-mottagaren till systemkameran för att geotagga bilder, det vill säga lägga in information i bilderna om vart de är tagna.

Kameran är uppgraderad med senaste mjukvaran och när jag läser information på nätet om hur den fungerar mer i detalj, hittar jag en liten fotnot i manualen och i en amerikansk blogg om att mottagaren har en liten begränsning med just vår kameramodell Canon EOS 7D. Det visar sig att GPS-mottagaren inte är kompatibel med kamerans tillbehörssko utan måste anslutas med USB-kabel i kamerans USB-port på sidan. Vidare kan kameran inte spara information om kompassriktning i bilderna vilket är möjligt på övriga kompatibla kameror.

Jag känner faktiskt att jag blivit lite lurad på den här punkten. På Cyberphotos produktsida står ingenting om detta. Bara att just EOS 7D kräver mjukvaruuppgradering för att fungera. Där hade man kunnat lägga till att även anslutning via USB-kabel krävs på denna modell.

Nu har jag handlat som företagskund och då försvinner nog möjligheterna med öppet köp skulle jag tro, jag håller på att läsa på om detta. Men jag är inte heller säker på hur jag ska göra. Jag vill fortfarande ha funktionen, men tycker att ganska viktig information inte angavs i produktbeskrivningen.

Problemet med USB-kabel ansluten i GPS-mottagaren och kamerans vänstra sida, är att det lätt blir skador när man är ute och fotograferar. Var gång man tar upp kameran ur väska eller från axeln så ska USB-kabeln anslutas och kopplas ur och bortsett från att det tar extra tid, så ökar även det slitage. Att ha kameran i axelremmen och USB-kabeln ansluten är uteslutet. Räcker med att man stöter till en passerande människa eller liknande så är kontakten knäckt och förstörd.

Visserligen har jag tänkt på att problemet med blixt uppstår när GPS-mottagaren sitter ovanpå kameran i tillbehörsskon. Det går så klart inte att ha en extern blixt monterad då, men även den inbyggda blixten blir obrukbar eftersom den inte går att fälla upp när det sitter ett tillbehör i tillbehörsfästet. Så ingen lösning känns längre helt perfekt.

Nu när den värsta besvikelsen och frustrationen lagt sig ska jag ändå prova hur det fungerar i praktiken. Vid inomhusfotografering kan man ändå inte använda GPS-mottagaren och kanske nöjer man sig med att ta något eller några foton med geodata så kan man sedan kopiera platsinformationen till bilder som är tagna på eller ungefär på samma plats, det är ändå ganska lätt gjort i iPhoto för Mac som vi använder. Sedan får jag se vad Cyberphoto svarar. Kanske vill de ge mig ordentlig rabatt på en tillbehörsarm Canon AB-E1 som kompensation så blir inte tillbehörsfästet upptaget och USB-anslutningen kanske något mer skyddad.

[tags]Canon, Geotag, Geotaggning, Geotagging, GPS, Kamera, Systemkamera, Digitalkamera, Foto, Fotografering, Cyberphoto[/tags]

Så var det fredag igen…

Jag förstår så väl att föräldrar ibland ger upp. Jag känner det tydligt själv nu. Jag är så innerligt trött på att spräcka lögner på löpande band. Det man kan säga som är positivt är att man börjar bli ganska bra på det nu för tiden. Eller beror det på att man misstror precis allt barnet säger och gör? Hittills har det inte funnits många anledningar att ändra på den grundinställningen.

Ikväll är det tydligen fest igen och den första lögnen var att barnet skulle vara med kompisar på fritidsgård. Dit behövde jag inte ens anstränga mig att ringa, eftersom jag visste att barnet inte var där. Nätet flödar av ”fredag igen, fest, party”, bilder på ett vardagsrum, tjejer och sprit. Barnet säger att det är lugnt och att de badar bubbelpool, men de sociala medierna som de inte tycks förstå konsekvenserna av säger något helt annat.

Så här startar min jakt på vuxna. Antingen finns vuxna hemma och tycker det är OK, eller så finns inga vuxna hemma och då bör de få veta vad som eventuellt händer. Jag skickar ett SMS till ett nummer som jag trodde skulle gå till en mamma. Får också svar att det är en mamma, att allt är lugnt och att det är OK att mitt barn sover över. De badar, spelar spel och har det så trevligt.

men något gör mig misstänksam. Språket, stavfelen och en mamma som förmodas skriva kl22 att ”jag går och lägger mig, barnen säger till när de går och sover”. Det behövdes förvisso inga fler larmklockor, men där var den sista varningsklockan. Då ringer jag upp för att höra mammans röst och får ett barns telefonsvarare i örat…

Så jag sätter igång att rota fram alla tänkbara telefonnummer som finns registrerade på den angivna adressen och hittar en mamma och en pappa. 4 mobilnummer och ett hemnummer. Ett av numren är ur funktion, ett går till barnet jag just blev lurad av, ett går till ett företag och det sista mobilnumret till ett annat barn. Ingenstans får jag tag i en förälder.

Jakten fortsätter via Facebook, detta underbara verktyg och eftersom jag nu vet vad mamman och pappan heter hittar jag dem snabbt. Där visas inga kontaktuppgifter så klart så jag skickar meddelande till båda om att jag är förälder och gärna vill ha kontakt angående våra barn. Men i skrivandets stund får jag inte kontakt.

En annan mamma ska snart hämta sin son på adressen och har lovat ta med vår son. I övrigt är det sista medlet jag har att tillgå, att ringa polis eller socialjour.

Men jag känner mig trött och väldigt less. Energin och vetskapen om vad jag ska göra börjar ta slut. Känslan för ett par dagar sedan när vi träffade träffade Socialtjänsten var att det kanske ändå var på väg åt rätt håll och att insatserna kanske ändå var överdrivna, har gått över. Uppgiven känner jag mig, uppgiven och grundlurad.

Som en klok bekant sa till mig för ett par dagar sedan, man kan ta mycket elände och ens barn kan göra många fel. Däremot är det svårt, eller omöjligt att ha en relation med någon som ljuger om precis, precis allt. Och jag måste erkänna att min respekt för en sådan människa sviktar betänkligt och jag behöver själv träffa Socialtjänsten familjerådgivare för att veta hur jag ska hantera det.

Sedan är jag så fascinerad och förvånad över att det är så stört omöjligt att få tag på vuxna, trots nummerupplysning och Facebook. Jag tror absolut inte det är dåliga föräldrar, bara grundlurade föräldrar precis som vi. Jag vet bara att under alla år med barn och kompisar och särskilt nu när det krånglar, är det väldigt få vuxna som tar kontakt. Det är bara vi som sitter och ringer, jagar och kollar vad barnen gör. Sällan eller aldrig, ringer någon till oss och frågar ”ville bara kolla om Kalle/Lisa är hos er och om allt är lugnt?” Jag kan till och med ibland känna mig idiotisk när jag får tag på andra föräldrar. Men mestadels är det positivt.

Hur ska våra barns gränser kunna hållas om vi vuxna inte hjälps åt? Barnen dras som en fysisk minsta motståndets lag dit det är lättast att vara. I ett hem där polisen hämtar langad sprit och föräldrar ringer kors och tvärs för att kolla allt, är det obekvämt att vara.

Så var är dessa föräldrar? På middag, hos vänner, på landet, eller till och med utomlands. Ja vi har stött på det också. Men jag vill åter igen understryka att jag inte anklagar föräldrar för att vara dåliga. Bara godtrogna och lättlurade, precis som vi. Fast jag har börjat få hård hud på sista tiden. Så hård att jag undrar om jag någonsin ska kunna lita på mitt barn igen. Inte behöva ringa och kolla för att jag vet att barnet är där det säger sig vara, inte behöva låsa in kontokort, låna ut saker och veta att jag får tillbaka, lita på att barnet berättar om något händer. Just nu är allt väsentligt lögner och jag undrar om barnet kommer få en allt för svår uppgift att vinna tillbaka mitt förtroende igen?

Uppdaterat 23:26

Barnet blev hemskjutsat av vänliga själar. Och ja, även den här gången var föräldrar utomlands med en 15-åring och äldre syster av okänd ålder kvar hemma. När de får veta hur friheten utnyttjats blir det nog inte så roligt och jag känner verkligen med dem. Har aldrig pratat med dem förut och har inte fått kontakt än. Och jag gläds inte åt att visa SMS-konversationen där deras son utger sig för att vara mamma och gå i god för att allt är lugnt. Själv skulle jag bli så fruktansvärt ledsen och besviken.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Föreläsning hos SISU Idrottsutbildarna

Idag var jag inbjuden till Idrottens hus för att vara ”inspirationsföreläsare” för anställda i idrottsföreningar. Det var väldigt roligt precis som vanligt och en ordentlig skön energiurladdning och en bra avslutning på en bra fredag.

Jag hoppas kunna komplettera med lite bilder så småning om eftersom jag inte tog några egna :)

Tycker det här är så fantastiskt roligt och hoppas att det fortsätter!

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Föreläsning, Idrott, Idrottens Hus, Idrottsföreningar[/tags]

Mitt liv i Sverige

När vi kom till Sverige så började vi gå på skola inom en månad. Min lille bror gick tillsammans med de som går i en vanlig klass, han var 9 år så jag tror att han gick i 3:e klass. Jag tillsammans med min bror fick på förberedande klass, det är för de som inte kunde språket och redan efter 1 år plugg där så gick jag i en vanlig klass.

4:e mars 2009 var min första dag på boxnings träning. Jag tränade med en kille som är min bästa vän idag. Han hade tränat lite längre än mig och när jag fick reda på att han tränar så började jag träna tillsammans med honom. Och efter ett år blev jag SM guldmedaljör i diplom boxning. Jag mötte en kille som var jätte duktig och hade tränat längre än mig. Han hade 4 SM-guld i rad och det 5:e som han skulle kunnat vinna, förlorade han mot mig.

Och i våren som junior boxare van jag silver på senior SM. Och är rankad 2:a i Sverige idag.

När jag gick i 9:an så sökte jag till boxningsakademin i gymnasiet om jag skulle gå i. Men när jag slutade 9:an så sa några att jag inte får gå gymnasiet eftersom jag inte har några papper. ( alltså för att jag var utvisad) Men sen ringde min akademi tränare och sa att han kommer fixa det och jag fick plats i barn-och fritid programmet. Det var bara ett och en halv termin kvar tills jag skulle ta studenten. Det var skolan och träningen.

Nu berättar jag hur det va hemma. Från och med första dagen när vi flyttade till Sverige så bodde med några okända människor tillsammans i samma hus. För att hyran för lägenheten var jätte dyrt och vi skulle inte kunna betala hyran själva. Det är 3 rums lägenhet. Jag och mina bröder bodde i ett rum och mina föräldrar bodde i den andra och den tredje rummet bodde andra människor. Och ibland hände de så att det var för många människor så några var tvungna att flytta till vårt rum (min och mina bröders) Det brukade vara 3 stycken okända människor men ibland var det flera.

I 5 år har vi bott med massor olika människor. Det var så många människor att jag inte kommer ihåg de alla och det var oftast så att de flesta inte betalade för maten och betalade bara lite för hyran än vad de egentligen måste betala. Vi var så trötta på att bo med andra människor. Vi letade efter annan bostad men hittade aldrig. ingen ville hyra sin bostad för en lång tid och det var därför vi aldrig hittade någon bostad. De som vi hittade var för långt borta, för dyra och för små.

Vi (jag och mina bröder) brukade gnälla till min mamma att vi inte vill bo med massor andra människor. Då sa hon alltid att vi måste vi tålamod och vänta tills dagen när vi får uppehållstillstånd då kommer allting vara över och att vi kommer bo själva och ha allting vi vill ha. Och det fortsatt i 5 år. Även om vi hade jätte svårt liv så försökte vi leva rätt. Och gjorde aldrig något dåligt mot någon. Så det är därför det känns så otroligt jobbigt att vi är utvisade nu.

Vi har väntat på att få uppehållstillstånd, försökt leva så bra som möjligt, men istället blir vi utvisade och jag sitter i förvar. Jag har alltid försökt gömma mina problem och alla mina svårigheter från andra. Jag har försökt att visa att jag är alltid glad och hade alltid leende i ansiktet men jag var otroligt ledsen varje dag. Eftersom mina dagar försämrades och tillslut hamnade jag i Flen. Jag hade massor drömmar som jag vet att jag skulle kunna uppnå verkligen. Och nu när Migrationsverket gör så här så känns det verkligen att jag inte vill leva mer..

Jag har aldrig berättat det här till någon förut. Men det känns som att jag måste, annars skulle jag inte gjort det..:( :(

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Väntar på beslut

Just nu väntar jag bara på beslutet som Migrationsverket ska ta på överklagan som min advokat har skickat in. Det gjorde hon (advokaten) i måndags. Jag känner att jag vet att det kommer bli negativt svar för att Migrationsverket aldrig har tagit ett positivt beslut för mitt ärende men hoppas ändå på det bästa. Eller de gav mig ett positivt beslut bara en gång, det gjorde de när de hade bestämt att mina besökare kommer vara övervakade för att de hade läst i någon social media att mina besökare vill frita mig och då överklagade jag och fick ett positivt beslut. Det var den första gången jag fick en positivt beslut från Migrationsverket.
Även om jag vet att det kommer bli ett negativt beslut slutar jag inte hoppas på att det kanske blir ett bra beslut.
Jag hade lovat mina vänner att jag inte kommer visa mig svag men det känns som att jag har visat det flera gånger nu och jag skäms för att jag inte kunde hålla mitt ord.. men jag lovade också att jag inte kommer tappa hoppet och det har jag inte gjort, med Guds hjälp och hjälp av mina vänner som stöttar mig.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Socialtjänstens utredning har börjat

OK, så nu är familjen föremål för utredning hos Socialtjänsten. Må vara för att vi själva bett om hjälp, men det känns ändå — speciellt…

Förutom några tråkiga saker under höstlovet, har det ändå lugnat ner sig betänkligt och barnet har skött skolan hyfsat sedan vi och skola upprättade en åtgärdsplan. Men det känns fortfarande som mycket lögner och att man inte riktigt kan lita på barnet när det är hemma. Vi låser in pengar och kontokort och det är hemskt att det ska behöva vara på det viset. Och jag försöker verkligen, men tyvärr misstänker jag allt som kommer från barnet för att vara osanningar.

Så det är väl inte så dumt att vi får hjälp. Och även om det känns konstigt och är tabubelagt att vara föremål för utredning så var det ett bra första möte idag. Det kändes som ett möte med blicken mot framtiden och som om det fanns åtgärder som lät både kloka och skulle kunna bli lönsamma.

Men i en sådan här utredning ingår inte bara att utreda hur barnet mår och vilka behov barnet har. Det handlar lika mycket om ”föräldrarförmågan” och det var väl just det där som gjorde att det kändes konstigt. Det är väl det vi föräldrar är mest rädda för, att inte duga och att inte ha gjort rätt, hela skalan till omhändertagna barn. Det får man ju verkligen hoppas inte ligger i farans riktning :) Men det är känsligt. Man ska antagligen ha samtal med oss alla i grupp och var för sig och bli mätt och synad. Rent logiskt är det självklart och helt OK, men känslomässigt och erfarenhetsmässigt är det svårare.

Och just det här med tabu är jobbigt. Både släkt och kollegor har kommenterat mitt skrivande så som utlämnande. Dessutom sitter en hel del människor jag inte gillar och som inte vill mig så väl och gottar sig i vårt elände. Det stör mig ärligt talat att bjuda på det. Men samtidigt tänker jag att det gör mig till en bättre och större människa än de och kanske hjälper skrivandet mig, kanske hjälper det andra och kanske tonar det ner det där med tabu en smula om vi som drabbas av lite tuffare grejer i livet vågar skriva om det.

Man får försöka se det positivt, har jag som förälder gjort något fel, vilket jag helt säkert har, så kanske jag kan lära något. Jag som flera gånger frågat efter den där ”instruktionsboken” där alla svar borde ha stått på hur man ska göra i olika situationer. Allt från gråtande småbarn till manipulativa tonåringar.

Men nu är bollen i rullning och det stora målet för framtiden är att det ska bli bättre, gladare och trevligare och framför allt en tonåring som ska må bättre och känna trygghet och stabilitet i livet och med en tro på framtiden.

Amen!

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Årets sista löpning utomhus

Idag var det dags för löprunda igen och det kändes i luften att det börjar dra ihop sig mot vinter. Och åtminstone för min del blir det nog löpning inomhus i fortsättningen. Finns säkert entusiaster som springer året runt och det är väl mest en fråga om rätt klädsel för att inte frysa. För mig är det nog mer snön och halkan som jag gärna undviker.

Även om temperaturen idag låg på några få plusgrader gick det bra att springa i halvlånga tights, långärmad tröja och kortärmad tröja över. Kallt när man står stilla, men ganska snart försvinner det problemet. Men att springa utan handskar är oskönt när det är såhär kallt. Kylan mot ovansidan av händer och handleder gav mig köldkramp hela vägen upp till armbågen och det gjorde typ ont :)

Det har ändå varit en toppenhöst när jag för första gången på många, många år, kunnat börja springa på riktigt utomhus och inte bara vara hänvisad till löpband. Det är lite som med cyklingen, alla upplevelser runt omkring, riktiga backar istället för ändrad lutning på ett löpband, riktiga vägskäl, olika underlag, allt som händer runt omkring i form av bilar och människor man möter och alla dofterna från husen man passerar. Matlagning, någon som tänt grillen, klippt gräset, eldar i öppna spisen. Låter kanske konstigt, men det kommer från en som inte kunnat springa utomhus på säkert 20 år.

Därför känns det nu ganska OK att för en tid åter vara hänvisad till löpbandet, som tyvärr snart behöver lite service efter snart 4 år. Gnisslar och knakar lätt, men det har vart en av de bättre dyra leksakerna jag köpt.

Dagens löprunda hittar ni på min profil på Garmin Connect.

[tags]Löpning, Träning, Synskadade, Funktionsnedsättning,Löpband[/tags]