Nomell.Se

Idag var min hundinstruktör från SRF här och hade uppföljningskurs med nya hunden. Man är skyldig att delta i två uppföljningsutbildningar efter att man fått hunden. En på hemmaplan ca 6 månader efter tilldelning och den andra ca 1½ år efter tilldelningen. Men det är mest för att se så allt fungerar, om något behöver rättas till och liknande.

Men för mig och Fassi har det gått jättebra. Så vi pratade igenom miljöerna vi arbetar i, ett litet dressyrpass, klippte lite klor och gick igenom Fassis hälsobok.

Så var det besöket över. Jag har haft turen att ha haft samma hundinstruktör de 15 år jag har haft hund så vi känner varandra och det underlättar.

Igår kom jag hem från tjänsteresa till huvudkontoret i göteborg så idag är man lite sliten.

[tags]Ledarhund, Hundar[/tags]

Riksdagens handikappgrupp bjöd för en tid sedan in till ett seminarium i Riksdagen om problematiken kring diskrimineringen kring ledarhundsförare.

Jag har ju skrivit om det här i bloggen tidigare, att det blivit svårare och svårare att ta in hunden på restauranger, barer och caféer och jag har själv mestadels utan framgång anmält några krogar för handikappombudsmannen HO men i samtliga ärenden både jag och andra gjort fått avslag till förmån för allergiker. Detta trots att det finns en uppgörelse mellan Synskadades riksförbund och Astma- och Allergiförbundet att ingen part i princip ska få skylla på den andra partens behov utan att problem och konflikter ska lösas när sådana situationer uppstår. Och trots att det finns ett medgivande från Livsmedelsverket (se sist i texten).

Jag tycker texten i inbjudan var både tragiskt rolig och väldigt talande på samma gång, vem som nu författade den:

”Ledarhunden utrotad
Speciellt framavlade och tränade hundar, så kallade ledarhundar, hjälpte förr i tiden blinda människor att leva självständiga liv. Ledarhundarna var en samhällsekonomisk succé då de minskade synskadades behov av hjälpinsatser från samhället. Och ledarhunden innebar förbättrad hälsa, aktivare fritid och större möjlighet till arbete för den enskilda användaren.

Men så hände något. Restauranger, affärer, gym, folkhögskolor, offentliga lokaler och arbetsplatser började utestänga ledarhundsförare. Makthavarna blev uppmärksammade på diskrimineringen men inget gjordes i tid. Till slut blev det så svårt att använda ledarhund att den helt försvann.

Hur förhindrar vi att textsnutten ovan hamnar i framtidens historieböcker?”

Och till det händer på riktigt tror jag inte det är så värst långt tyvärr. Allt fler väljer att lämna hunden hemma av allt fler anledningar som alla har som grund ”hundens bästa” men som egentligen mer handlar om att man har svårt att få ha hunden med sig, att varje besök på restaurang, lunch med arbetskamrater ALLTID resulterar i en argumentation i dörren som hundföraren sällan vinner och således påverkar en hel grupp eller att man får gå därifrån ensam. det får såklart följdeffekten att ledarhunden syns allt mer sällan på stan och hundens funktion glöms bort och det allmäna intrycket är att den inte behövs.

Restaurangnäringen är ju en väldigt personalcirkulerande verksamhet och informationen om ledarhundens rätt måste fortlöpande ges alla. Men när informationen inte finns begriplig knappt på svenska, än mindre på andra språk och när Handikappombudsmannen konstant överger oss, så är vi snart där. Det är ingalunda en pesimistisk utan snarare en realistisk spådom.

Några av talarna under seminariet var:

Ewa Swing, Ordförande föreningen Sveriges ledarhundsförare, SLHF pratade lite om föreningen och sitautionen i allmänhet och hur läget var.

Sedan var det Georg Lagerberg, Jurist HO (handikappombudsmannens) tur. Han bekräftade väl i princip att ett antal anmälningar inkommit till HO och räknade upp en del fall med Eriksdalsbadet, friskis och Svättis på en annan ort och lite sådant men sa väl bara att det inte hade funnits något stöd i lagen för att fälla dessa näringsidkare för diskriminering. Juridisk glädjedödare som i klarspråk betydde att alla anmälningar vi försökt göra inte vart till någon nytta än möjligen att påvisa problemet. Därtill har vi ju tyvärr ändå varit för få som anmält till HO.

Stefan Lundin, Bransch- och utbildningschef, SHR (Sveriges Hotell-och Restaurangföretagare) hade en väldigt lam, i mitt tycke ointresserad inställning till problemet. I hans position skulle man ganska lätt enbart kunna sprida fakta inom branschen, till exempel medgivandet nedan, kanske till och med på olika språk, deklarera en klar och tydlig inställning att branschen bör motverka diskriminering och lagbrott. Men från honom kändes det som om vi inte hade något stöd att vänta.

Några av de mer coola och mindre mjäkiga talarna var bland annat — ironiskt nog — Leif Henriksson, Vice ordförande i Astma- och allergiförbundet. Hans inställning var att ingångna avtal ska hållas och SRF och Astma- och allergiförbundet hade ett sådant som man fortfarande betraktade som gällande, i verkligt uppstådda situationer vad han visste hade fungerat bra. Bara hans närvaro visade det och hans presentation gjorde mig så uppriktigt jätteglad! Trots att han representerade ”motståndarsidan” var han mer för en förbättring än vår egen SRF-ordförande som satt i publiken. Hans dubier bestod mer i att diskrimineringsstyrande lagstiftning som gynnade ledarhundsförare kunde drabba hans egen organisation men då fick man väl kompensera eller komplettera så att det inte skedde. Mer för allas lika rätt kändes som hans huvudbudskap.

Näste talare var Magnus Wickman, Professor vid IMM epidemiologi, Karolinska institutet. Han redogjorde för sakläget vad gäller allergier, tror han var barnläkare. Han berättade saklig fakta om allergi, att en eller två hundars existens i en lokal som denna (normalt konferensrum modell större) knappt skulle göra det möjigt att mäta allergénhalten i luften. Han berättade att det var ytterst få som var så allergiska att de tog skada av möte med hund. Att då häst eller liknande var betydligt värre på grund av dess storlek och allergénmängd. Detta bekräftade även vice ordförande för Astma- och Allergiförbundet och att de som är sjuka ändå av andra skäl måste medicinera, oavsett risken för möte med hund.

Sedan var det en gammal bekants tur, Emmelie Reinson, Orienterings- och förflyttningsinstruktör/ledarhundsinstruktör. Hon berättade om hur tillgängligheten såg ut i Australien där hon tränat hund och tyckte vi borde använda som förebild. Att det faktiskt i en del länder är straffbart att neka någon med ledarhund tillträde.

Siste talare var Finn hellman, även hann från SLHF som pratade allmänt om konsekvenser detta ger i det vardagliga livet och en del jämförelser som var väldigt bra. Därefter var det allmäna frågor och debatt och den gick mest runt det som redan diskuterades. Några frågor till HO som bara bekräftade vad de redan sagt i princip. Och somjag nämnde tidigare, vår SRF-ordförande som själv är hundförare talade mer varmt för att inte gå hårt åt med lagstiftning och annat. Riktigt tråkigt.

Sammanfattning, ett bra initiativ av Riksdagens handikappgrupp och under braledning av Marietta de Pourbaix-Lundin från Moderaterna. Jag känner att om detta ska få någon effekt, måste det som den gamla TV-reklamen på 90-talet om ledarhundar, uppdateras, pågå hela tiden, följas upp för att inte falla i glömska. Jag hade hoppats på något konstruktivt beslut när seminariet avslutades. några konkreta löften och färdiga lagförslag vore väl för naivt men ändå en uppföljning om en bestämd tid där vi frågar oss vad har hänt sen sist och hur har det gått? Men inget sådant just nu. Men det kanske kommer. för mig har detta varit ett så stort problem så jag hoppas nog lite för mycket på detta. Det ska vara om SLHF, Sveriges Ledarhundsförare driver detta vidare, för vårt tama och vindtyriga SRF lär inte stå på vår sida, trots att det är dom som har ledarhundsverksamheten och borde värna om den. men det känns som man mer vill vara … ja vem .. till lags, när till och med Astma- och Allergiförbundet visar förståelse och
deltagande i vårt dilemma?

Men det är lite granna som man sa under debatten och som jag alltid sagt, det är inte allergiker som är problemet, det är deras ofrivilliga förespråkare. ”Tänk om det kommer en allergiker” är den vanligaste kommentaren. De få gånger jag verkligen mött en riktigt allergisk människa i verkligheten, har vi alltid ”slagits” om vem som ska flytta på sig och det har aldrig uppstått problem. Bara med dom man delar tunnelbanevagn eller buss med en hel resa, som först vid resans slut ser hunden och får en allergichock. Dom har jag haft problem med. Men det är inga allergiker!

Och så slutliigen Livsmedelsverkets medgivande:

18 § Hundar, katter eller andra ovidkommande djur får inte medföras eller tillåtas uppehålla sig i livsmedelslokal. Den som driver verksamhet i livsmedelslokal får dock tillåta att funktionshindrad medför ledarhund, servicehund eller signalhund i serveringslokal eller i sådana kundutrymmen i butik som inte är ämnade för saluhållande av livsmedel. Tobaksrökning är förbjuden i alla till livsmedelslokal hörande utrymmen utom serveringslokal och personalrum. SLV FS 2000:24

Allmänna råd
I 18 § första stycket anges att vissa djur som kan anses ovidkommande inte får medföras eller tillåtas uppehålla sig i livsmedelslokal. Föreståndare för serveringslokal kan dock tillåta att ledarhund får medföras av synskadad och att service- och signalhund får medföras av funktionshindrad i serveringslokal. Sådana hundar anses inte som ovidkommande djur i serveringslokaler. SLV FS 1998:6

[tags]Hund, Hundar, Ledarhund, Ledarhundar, SRF, Synskadades Riksförbund, SLHF, Restaurang, Restauranger, Bar, Barer, Café, Krog, Krogen, Tillgänglighet, Allergi, Allergiker, Astma, SHR, Riksdagen, Handikappombudsmannen[/tags]