Migrationsverket drar åt snaran för Laziz Sharifov

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Tidigare idag publicerade Aftonbladet en artikel om Laziz Sharifovs lillebror. I artikeln finns också en ganska bra genomgång om bakgrunden till familjens asylsökande i Sverige.

Jag försöker följa debatten på sociala medier och diverse radio och tidningar, men det är så omfattande att det nu börjar bli svårt att hänga med, vilket är väldigt positivt. Fallet får den uppmärksamhet det förtjänar. Diverse partier och kändisar har nu börjat uttala sig och till och med kommunpolitiker i Haninge kommun har nu gjort ett officiellt uttalande i ett enskilt ärende vilket nog är mycket ovanligt. Imorgon planeras en stor demonstration utanför Migrationsverket i Stockholm. Hade jag haft minsta möjlighet att närvara hade jag gjort det.

Samtidigt sprider sig kylan vidare i kroppen. Migrationsverket har dragit åt snaran ytterligare för Laziz där ute på förvaret ute i Märsta norr om Stockholm. Jag läser på Facebook att besök från och med idag är bevakade och ingen får röra Laziz vid besöken. Orsaken sägs vara att man snappat upp planer på fritagning i de sociala medierna.

I Själva verket tror jag det är prestigekriget och beslutsamheten som ökar i styrka i takt med protesterna bland medborgare och politiker. Den här utvecklingen är ganska oroande. Det har uttryckts farhågor att Migrationsverket planerar att utvisa Laziz samtidigt som den pågående demonstrationen imorgon då fokuset är någon annanstans för tillfället.

Så kära makthavare, glöm inte att det snart är valår och även om ni skiter i människoöden, så tänk på era ”ändor”. Kan ju vara bra att ha att sitta på om ni planerar att ha kvar makten en mandatperiod till…

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del VIII

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Den tragiska och sorgliga historien ser ut att gå mot ett sorgligt slut, det ser faktiskt inte särskilt ljust ut.

I fredags lämnade Laziz Sharifovs advokat in ett verkställighetshinder till migrationsverket. Vad det innehöll vet jag inte men det kunde tydligen inte behandlas under helgen. I morse hade verkställandet av utvisningen ”frysts” i väntan på utredningen av verkställighetshindret.

Ikväll kom tydligen ett avslag. Avslaget kan överklagas en gång till enligt uppgift.

Det är ett par saker som slår mig. Först tar det 5 eller 6 år att utreda. Man låter människor rota sig och etablera sig i det svenska samhället genom vänner, skola och sport. Detta och många andra ärenden där Migrationsverket verkligen tycks ta tid på sig.

Nu plötsligt, tog det bara några timmar att ge avslag på ett verkställighetshinder. Då är man kreativ och snabb. Jag känner som sagt inte innehållet, men det låter som väldigt snabbt genomgånget. Det känns som om man redan bestämt sig och kanske inte ägnade ärendet speciellt mycket energi och då tycker jag det känns som att rättssäkerheten är lite i farozonen?

Nu har det helt säkert gått prestige i ärendet. På grund av de häftiga reaktionerna om inte annat, borde man tänka till. Men just på grund av dem, kan det lika väl vara så att man ”minsann inte” tänker visa sig vacklande och ge med sig. Vilka signaler skulle det sända? Lite skrik på nätet så skulle var och varenda flykting få stanna? Är det så cyniskt man tänker?

Jag har skrivit det förr och det tål att skrivas igen, jag håller med boxaren Frida Wallberg, att man skäms!

Men utvisas Laziz ur Sverige, vad hjälper det honom att vi skäms? Vi har fortfarande vår fina trygghet att skämmas i. Vad som händer honom om han utvisas, får vi säkert aldrig veta.

Denna galenskap måste få ett slut. Jag önskar att hela Migrationsverket kunde ”frysas” i väntan på utredning om vilka värdegrunder man egentligen har. Jag tvivlar inte på att det finns stöd i lagen om man bara ville besluta i positiv riktning. Det bevisar andra fall att lagen lika gärna kan tolkas åt båda håll.

Men som i Aftonbladets artikel jag skrev om igår, som handlade om Sara som skulle utvisas ur Sverige. Trots hennes treåriga dotter ansåg man först inte att hon hade tillräcklig anknytning till Sverige, eller att den anknytningen i vart fall skulle prövas från hennes hemland. Sedan ändrar man sig och plötsligt är ”bara ett barn” tillräcklig anknytning.

Med det sättet att tolka lagen och regler så måste jag fråga mig om rätt människor verkligen sitter på rätt platser? Det kanske inte alls är fel på lagen i så stor utsträckning, utan mer på de som tolkar den, helt enligt eget tycke och smak som det känns.

Så Migrationsverket, visa lite ödmjukhet, erkänn att ni bedömer fel ibland och utred varför och gör om och gör bättre! Det är dessutom ganska bråttom eftersom människoliv och människors hälsa hotas för var gång ni leker med människoöden!

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen[/tags]

Aftonbladet fokuserar på Migrationsverket

Bland Annat Aftonbladet verkar nu köra en drive med exempel på Migrationsverkets syn på mänsklighet. Eller kanske man ska avlasta dem lite och säga svensk lagstiftnings syn på flyktingar.

Bara idag har man tre artiklar med exempel på hur kallt man hanterar ärenden och hur lite man tar hänsyn till konsekvenser.

Självklart finns några artiklar om Laziz Sharifov, bland annat dagens artikel Aftonbladet: ”Låt Laziz ta studenten”. Där skrivs bland annat om händelsen på flygplanet som jag var först ut med tack vare ett vittne ombord på flygplanet.

Direkt efter läser jag artikeln

Aftonbladet: Skickas till Tyskland – efter två år i Sverige. Det är en historia som jag tycker i många stycken påminner om den för något eller några år sedan, där man skulle utvisa en ensam tre-åring utan föräldrar eller anknytning. Den liknar också fallet med Laziz Sharifov. Efter lång tid i Sverige har 2 barn rotat sig i en ny familj. Deras biologiska mamma är försvunnen. Då vill Migrationsverket utvisa barnen till Tyskland för att det var i det landet familjen först sökte uppehållstillstånd.

Man blir bara så mörkrädd.. Efter 2 år! Jag kan förstå om man skickar flyktingar till ”rätt” land direkt på Arlanda eller efter någon vecka eller månads handläggningstid. Men ursäkta Migrationsverket, 2 år!

Men det finns också vansinne som vänder till klokskap fast även det gör mig mörkrädd. Det börjar med en äldre artikel som handlar om Sara som flytt sitt hemland. Bara sättet hon hamnar i Sverige på är omänskligt.Sedan fortsätter historien i artikeln Aftonbladet: Migrationsverket: Sara får stanna. Då har Sara varit här i 5 år och hotats med utvisning gång på gång. Under tiden har hon fått en dotter med en svensk medborgare, således får barnet också svenskt medborgarskap. Men utvisningsbeslutet står fast och hon får välja på att lämna eller ta med sig sitt barn.

Sedan ändrar man sig plötsligt. Man konstaterar att hon har stark anknytning till sitt barn och får stanna!

Det är hårresande läsning. Det blir bara sjukare desto fler lagar och avtal man hänvisar till som hamnar i grotesk motpol till de människoöden man hanterar. Lidande, våld, våldtäkt, mord och förtryck, mot lagar och förordningar och avtal. Och värst av allt är handläggningstiderna, den ständigt återkommande vanan att vilja splittra familjer och skicka människor in i ett okänt helvete. Då kan man bara stänga pärmen med ”case closed”, hämta en ny kopp kaffe i automaten som brygger lite surt kaffe, speciellt på måndagar…

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Barn, Aftonbladet, Media[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del VII

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Det här blogginlägget kommer uppdateras löpande under dagen.

En lördagsmorgon gryr och jag blir väckt av telefonen 07:22. Det är ett dolt nummer som jag ibland undviker att svara på. Speciellt 07:22 en lördagsmorgon. Men när jag vaknat till undrar jag om det var dumt att inte svara. Vem skulle ringa mig i det här ärendet? Å andra sidan ringer aldrig telefonen 07 en lördagsmorgon till mig. Jag får aldrig veta.

Till morgonkaffet läser jag på Facebook att det verkar bli ett nytt utvisningsförsök idag. Laziz vänner har fått information om ett flyg till Moskva kl12 idag och att en flykting ska följa med. Vidare har man tagit reda på att 4 platser är bokade i närheten eftersom flyktingen befaras bli våldsam.

Kaffet smakar plötsligt beskt och jag ångrar att jag vaknade idag.. Eller ångrar att jag inte svarade i telefonen. Vem det än må ha varit och vad jag än hade kunnat göra, så jag gjort det.

Det skär i hela kroppen. Bokat 4 platser för att den avvisade kan bli våldsam? Varför tror de det? För att det är så mycket bättre väder sommartid i Sverige eller för att socialbidragen är så väl tilltagna? Eller kan det bero på ångest, panik över kända och okända konsekvenser av att komma tillbaka till ett land man flytt ifrån? Ångest och panik över att splittras från sin familj och sina vänner och alla här som bryr sig, kända som okända?

Vad är det för land vi lever i och vilken trygghet tror vi att vi har? Eller är det för att landet och tryggheten bara är vårt och gud nåde den som tänker sig att utnyttja det?

Det finns en otäck känsla i allt det här som handlar om främlingsfientlighet och prestige. När det gäller prestige, om vi tigit still, hade Laziz och andra kunnat utvisas i lugn och ro. Protesterar vi som nu kommer man vägra ändra beslutet för att visa att folket inte ska få bestämma. Känslor styr inte över lagar. Dock är det inte Guds lagar, vilken Gud man än svär sig till, utan människans förordningar.

Skulle beslutet nu ändras visar politikerna och tjänstemännen svaghet, att de nog hade fel trots allt. Så är det helt säkert ur deras synvinkel. Ur min synvinkel vore ett ändrat beslut att ta sitt förnuft till fånga och låta mänskligheten vinna. Jag skulle hellre rösta på en sådan politiker än den med prestige.

Främlingsfientligheten då? Hur har vi det med den bland de som styr och beslutar och i slutändan verkställer? Vore det inte läge för verkställande tjänstemän som är sist i denna snuskiga kedja, att precis som vi visa lite civilkurage och vägra genomföra utvisningen av en människa som mår så uppenbart dåligt!?

Jag söker vidare efter information under dagen och kommer uppdatera detta inlägg så fort jag vet mer.

Uppdaterat 14:27

Enligt en tråd på Facebook har nu Laziz advokat lämnat in ett verkställighetshinder till Migrationsverkets jour på Arlanda. De som jobbar med sådana frågor arbetar inte helger varför utvisningen skjuts upp. Samtidigt kan jag läsa att det inte är säkert att detta förhindrar en utvisning ändå.

Just nu befinner sig tydligen Laziz åter på förläggning i Märsta och har tagit emot besök av nära vänner.

Aftonbladet publicerade just en artikel om Laziz, läs den här samt Frida Wallbergs reaktion i Expressen.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del VI

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Här kommer den utvisade Laziz Sharifovs egna ord. Texten är klippt från Flyktingarna.se.

Jag heter Laziz Sharifov och jag kom till Sverige när jag var tretton år gammal med min familj. Till alldeles nyss levde jag vanligt liv, kämpade för att ta studentexamen, boxades, men nu sitter jag i förvaring och väntar på att utvisas.

I Kazakstan där var det massa problem för oss, kriminalitet, orättvisa, kazaker. En dag kom min bror hem slagen av kazaker och det var då vi bestämde oss för att fly. Vem vet vad de skulle gjort med oss. Två av mina kompisar har blivit mördade. En blev skjuten medan han spelade fotboll. En granne som jag lekte mycket med som liten, de mördade honom tillsammans med pappan.

I Sverige har jag skaffat många nya kompisar. Nästa termin hade jag varit färdig med gymnasiet. Jag började träna boxning, det gillade jag mycket. Efter en månads träning sa min tränare att jag borde tävla och redan efter ett år vann jag över en kille som hade vunnit Diplom-SM fyra år i rad och jag fick pokal som bästa boxare. I Senior-SM i våras kom jag tvåa. Jag har tränat med landslaget och min tränare sa att jag skulle kunna köra EM om jag hade papper men utan papper går det inte. Istället hoppas jag att situationen ska lösa sig så att jag kan tävla i OS 2016.

I fem år nu har vi haft stress, det är en känsla som du inte kan förstå om du själv inte gått igenom samma sak. Söka asyl, få avslag, överklaga. Vad ska hända? Får vi stanna eller inte? Är det någon idé att börja någonting? 2010 var det tack vare politiker som vi fick stanna så här länge. Fem år har vi hoppats och drömt om allt vi ska göra när vi får papper. Skaffa jobb, utbildning, fortsätta boxning och kanske resa någonstans för att vila lite.

Den 14 oktober fick vi brev från handläggaren att hon kallar oss till möte 15 oktober på en polisstation. Mamma var sjuk, problem med hjärtat och kunde inte följa med och min bror skulle till sjukhuset och min andra bror till skolan och därför var jag den enda som gick. Vi visste ingenting, vi trodde att handläggaren bara ville prata. På polisstationen frågade hon om jag skulle åka till Kazakstan om de gav mig en biljett och jag sa, nej, jag tror inte det. Handläggaren lämnade rummet för att diskutera med sin chef. När hon kom tillbaka sa hon, följ med mig till ett annat rum. Där sa hon, ”Eftersom du inte samarbetar måste vi ta dig i förvar tills du kan utvisas. Du ska till Märsta”. Jag förklarade att jag visst vill samarbete men hon svarade, ”Beslutet är redan taget”. De ringde till Märsta och det var fullt där och istället skickade de mig hit till Flen.

Många människor kämpar för mig nu. Klasskamrater, lärare, kändisar, människor från boxningsvärlden. Paolo Roberto har skrivit och sagt att de måste ändra sitt beslut. Jag är orolig att allt deras arbete inte ska leda någon vart.

Det finns inte mycket att göra här. Det är ett stort hus med många olyckliga människor och allting är låst. Som ett fängelse. Ibland spelar jag biljard, ibland tittar jag på tv. Om dagarna blir jag ofta intervjuad, det är alltid någon från en tidning och tv som frågar om mig. Ibland ringer mina vänner och lärare och min familj. Det värsta är att jag inte vet vad som ska hända, att inte kunna göra något och kanske kommer jag aldrig få träffa mina vänner igen.

Handläggaren har ringt mamma och sagt att jag och min storebror ska skickas först och att biljetterna kommer att vara klara inom två veckor.

Jag ska vara stark ända till slutet. Många människor kämpar för min skull, jag kommer inte visa mig svag i deras ögon, men jag vet inte hur vi ska klara oss. Vi har ingenstans att bo i Kazakstan, det finns ingenting där för oss. Vi har inga pass och vi har varit borta länge, polisen kommer att skapa problem för oss för att vi sökt asyl i Sverige. Jag är rädd att det kommer hända något dåligt.

Om det hade varit möjligt, jag tror inte att det är möjligt, men om, hade jag fixat en stor annons i tidningen och tackat alla som har hjälpt mig.

Jag trodde faktiskt inte det fick gå till så där som med kallelsen till polisstation och den märkliga frågan handläggaren ställer. Men i det här är det tydligen mycket jag inte förstår…

Uppdaterat 23:44

Jag läser på nätet att Laziz först till sjukhus på grund av sin fysiska och psykiska hälsa. Har de äntligen kommit på att killen inte mår bra av detta? Hoppas detta leder till ett ändrat beslut så vi får stopp det här vansinnet…

Uppdaterad 2013-11-01 18:24

Laziz verkar vara tillbaka på flyktingförläggningen i Märsta. Allt fler lägger sig nu i debatten bland kändisar och politiker och det är glädjande. Det är ett ämne väl värt att uppröras över.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del V

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Igår skrev jag om att jag hört att man gjort ett utvisningsförsök av Laziz Sharifov. Flera av hans vänner hade fått information via SMS om att han skrikit under boardingen så att piloten beslutat att inte ta med honom på flygningen.

Igår kväll hittar en av passagerarna som var med på flyget, hi till bloggen och berättar om det inträffade. Jag bad henne skriva ner sin vittnesskildring och låta mig publicera den här på bloggen.

Så här skriver Malin Gemzel om händelsen:

”Snälla folket, hjälp mig!”

SAS flygning från Stockholm till Göteborg klockan 17.20 onsdagen den 30 oktober. Ett plan fyllt av män i kavaj och kvinnor med laptops. Längst bak en ung man som skriker med skräck för sitt liv.

”Snälla folket, hjälp mig! Vägra ta på er bältena! Jag är 18 år och ska utvisas till mitt hemland. Jag har inte begått något brott. Min familj och mina vänner är kvar här i Sverige. Snälla, hjälp mig!”

Mitt bland kabinväskelyft och mobilpillande blir helt plötsligt livet närvarande. Det verkliga livet. Det blir obekvämt tyst och ingen vet hur de ska reagera. Jag önskar innerligt att jag hade rest mig upp och gått bak till pojken. Sett honom i ögonen med respekt och sagt: För mig får du stanna.

Hans desperata röst skär under några minuter genom kabinen. Jag spänner inte på mig mitt bälte – som en slags kompensation för min verbala flathet.

De två biffiga männen som håller pojken på plats konfererar tyst med flygvärdinnorna och just innan dörrarna stängs för de bryskt honom av planet.

När jag kommer hem hittar jag honom på internet. Han heter Laziz Sharifov och är en lovande boxare. Han har många vänner som kämpar för honom. Jag hoppas han fortsätter krångla tills han får stanna.

Och jag, som inte gjorde något där och då, får ta mitt ansvar som medmänniska och påverka för en human flyktingpolitik.

Malin / med hjärtat till vänster och blicken mot framtiden

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del IV

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Egentligen har jag inte så mycket att tillägga i ämnet. Jag har ingen ny information och inga bilder. Jag bara läste i den Facebook-grupp som startats till stöd för Laziz om dagens händelseutveckling och det är bara så fruktansvärt upprörande att jag blir illamående!

I ett inlägg kan man läsa att Laziz boardat ett flygplan men skrikit så att piloten inte lät honom följa med. Polisen körde honom då till en anläggning i Märsta.

I ett annat inlägg kan man läsa Laziz egna ord via SMS till en av gruppens medlemmar om händelsen och att polisen verkar ha sagt att ”nu blir det ännu värre”.

Det är bara det att jag kan se scenen så tydligt framför mig. Poliser som ska ledsaga en utvisad tonåring som av ångest och protest skriker så att han av säkerhetsskäl inte får följa med. Det gör fysiskt ont i hjärtat av blotta tanken och jag bara förstår inte hur man kan utsätta människor för sådant här!? Jag förstår inte heller varför inte media reagerar och rapporterar mer om händelsen? Det är väl bara av så cyniska skäl som att det bara är en utvisning där föremålet för utvisningen skriker för att göra sig jävligt besvärlig och jobbig. Att det kan vara ren och skär panik och ångest över fruktade konsekvenser och splittring av familj och vänner och åter att man sliter begynnande rötter ur jorden kanske man inte bryr sig så mycket om. Vi har sett det förr och behöver inte rapportera och belysa problemen?

Och här sitter jag på ett tåg och mår illa och kan inget göra. Jag känner själv ångesten som han måste känna nu. Och ändå är det en människa jag aldrig träffat och inte har någon relation till. Det är bara en i raden av offer för Sveriges kyla och kallsinnighet inför människoöden. Just nu känns allt som Sverige säger sig stå för i dessa frågor som ett rent hån…

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del III

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Igår demonstrerade människor utanför Migrationsverket och idag har det varit förhandlingar och/eller beslut och vad jag förstår av alla upprörda kommentarer i en Facebook-grupp är det nu beslutat att Laziz lämnar Sverige imorgon onsdag 30/10 med flyg.

Jag har försökt få mer information och bilder men inte lyckats.

Så det får bli ett konstaterande att Laziz och hans vänner verkar ha misslyckats den här gången.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del II

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Här om dagen skrev jag om Laziz Sharifov som ska utvisas från Sverige. Det är en av många vansinniga historier som händer i vårt ”fina trygga” land Sverige där mänsklighet värderas högt…

Idag var några av Laziz klasskamrater från Fredrika Bremer-gymnasiet hos Migrationsverket för att överlämna en namnlista för att förmå Migrationsverket att ändra sig. Namnlistan omfattade enligt uppgift över 3500 namn.

Jag känner sådan stolthet över dessa ungdomar som visar sådant engagemang och medmänsklighet. Det är bara så trist att vuxenvärlden och de styrande politikerna som borde visa vägen och vara förebilder inte är det.

Jag hoppas verkligen att nästa inlägg jag skriver om det här, handlar om ett upphävt utvisningsbeslut och om en kille och hans familj som kan fortsätta rota sig i Sverige.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

”Det är mer socialt accepterat att vara utåtriktad med sina sexuella vanor”

Vår värld är galen och upp och ner och ibland känns det som om det bara blir värre och värre med galenskapen.

Idag skriver Aftonbladet om att domen mot den 17-årige pojke som smygfilmat sig och sin flickvän när de hade sex och sedan lagt ut den på diverse porrsidor, sänkts ganska ordentligt. Bötesbeloppet hade sänkts från 130000kr till 25000kr. Motiveringen var att ”det är mer socialt accepterat att vara utåtriktad med sina sexuella vanor”.

Domstolen verkar mena att det är mer accepterat i vidare kretsar idag och jag undrar om de inte rör ihop begreppen en aning? Mer socialt accepterat är det, tack och lov att prata om sexualitet. Idag är det väl inte många som påstår att det börjar växa hår i händerna på pojkar som onanerar för ofta och det är ingen stor grej längre om någon kommer ut som homosexuell längre.

Men det är fortfarande knas med synen på tjejers sexualitet. En tjej anses fortfarande få passa sig för hur hon är klädd eller vart och hur sent hon går själv utomhus för att inte riskera att bli våldtagen. En tjej som inledningsvis är med på noterna kan sedan inte ändra sig och säga nej om saker tar en oväntad och obehaglig vändning. Då har hon varit med på noterna från början.

Vad jag förstod av det senaste målet om gruppvåldtäkt, ansågs inte tjejen i fråga ha varit tillräckligt hjälplös för att ha blivit gruppvåldtagen. Hon lär ha varit nykter och vid sina sinnens fulla bruk. Det faktum att pojkarna var många fler, hon var inlåst och hade fått sin mobil beslagtagen, verkar inte vara skäl nog att kallas hjälplös.

Och så nu då. Att filma en sexakt i smyg med sin flickvän och lägga ut det på nätet olovandes. Bara det är ju helt rubbat, men ändå. Man vet att om något läggs ut på internet är det omöjligt att få bort det. Även om filmer och bilder tas bort från sidan där de legat så har garanterat privata datorer och sökmotorer redan sparat materialet i tusentals eller hundratusentals exemplar. Därmed kan materialet dyka upp igen och igen, precis när och var som helst. Det är något man får leva med hela livet.

Jag vet inte i vilka sociala acceptanser rättens medlemmar lever i riktigt och vid närmare eftertanke när jag läser formuleringen, vill jag nog heller inte veta. Men i mitt ganska stora sociala nät av nära och avlägsna vänner, är det väldigt otänkbart att göra så. Först att filma, även om båda parter är med på det måste nog fortfarande anses som ganska ovanligt. Att filma i smyg är nog enklare att tänka sig då det bara kräver att ena parten går igång på det. Att sedan lägga ut det på nätet är verkligen inget litet steg, vilket också nämns av ett antal experter skriver i en annan artikel i Aftonbladet.

Om man från rättsväsendets sida inte visar att sådant här är väldigt fel, öppnar sig oanade och ganska otäcka möjligheter. Varje barn idag, nästan från årskurs 1 har mobiltelefoner med kamera. Man kan bara börja med att tänka sig situationer i omklädningsrum i skolan i gymnastiken. Det måste följdaktligen vara OK även det eftersom det numera är ganska socialt accepterat att fotografera allt och överallt och är det socialt accepterat att lägga ut smygfilmade sexfilmer på nätet, kan man ju undra vart gränsen går för dessa domare?

[tags]Aftonbladet, Sex, Sexualitet, Porr, Porrfilm, Porrfilmer, Juridik, Domstol, Svea Hovrätt, Våldtäkt, Smygfilma[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige

Bild: Laziz Sharifov

I förrgår berättade min äldsta dotter som nu går andra året på gymnasiet, att en kille i tredje ring i hennes skola, Fredrika Bremer-gymnasiet, ska utvisas ur Sverige efter 6 år. Hon var väldigt upprörd och ville att jag skulle dela information på min Facebook och ringa SVT. Det senare var lite gulligt, hon tycker sin pappa är superkändis och bara kan ringa så tar de upp fallet.

Igår och idag har jag försökt läsa på lite och sätta mig in i vad som hänt och känner hur ledsen och matt jag blir.

En familj flyr från Kazakstan från våld och diskriminering och kommer till Sverige i augusti 2008. Nu, 6 år senare ska han utvisas ur Sverige, mitt i sista året på gymnasiet och mitt i en lysande idrottskarriär som boxare och inte minst efter 6 års integration i det svenska samhället.

Antagligen har utvisningen hängt över familjen hela tiden. Jag hittar lite artiklar från 2010 och framåt. Men man kan lätt föreställa sig att man blir mer trygg och säker i föreställningen att det ordnar sig vart efter åren går.

Något jag inte lyckas förstå ännu, är varför pojken som nu är 18 ska utvisas själv. Här om dagen togs han till polisstation och sedan transport till förläggning i Flen inför verkställande av utvisningen. Övriga familjen verkar hanteras separat men ska antagligen utvisas även dem.

Min patriotism har alltid brunnit på sparlåga. Jag vet inte exakt vad jag ska vara så stolt över. Vårt fina välfärdssamhälle som är så fint och tryggt på ytan men sviktar betänkligt om man börjar gräva på djupet.

Jag ska alltså vara stolt över ett land som låter det gå så lång tid, låter människor rota sig, skapa sig liv, vänner, fritidsintressen, trygghet och lagom till det är gjort, får man beskedet att man inte får stanna. Inte nog med det, så splittrar man också familjer genom att, som det verkar skicka en 18-åring själv först ur landet.

Vi brukar ju fördöma tortyr. När man säger tortyr menar man misshandel, hot, förhör och framtvingande av information med sådana metoder man bara kan mardrömma om. Sådant gör vi inte i fina Sverige. Men det här är också tortyr, fast utövad bakom skrivbord och fina fasader och av politik och människor som bara med ett penndrag kan stryka ett problem och gå vidare i administrationen, utan att behöva se sina offer i ögonen och utan att behöva fundera vidare över konsekvenserna.

Det känns tyvärr inte som om det spelar så stor roll vilket parti som sitter vid rodret, det händer hela tiden om och om igen. Är det inte små ensamma barn eller gamla damer som ska utvisas, så låter vi amerikanska staten hämta fångar ur vårt land med garanterat långa straff och annan mer handgriplig tortyr. Och folk är så rädda för Sverigedemokrater, vad är skillnaden? Jag tycker det känns bättre att veta vart man har folk som öppet säger att man vill skicka människor åt helvete även om jag inte delar deras uppfattning, än att rösta på och lyssna på politiker som pratar om ett humanitärt samhälle men ändå skickar folk till straff, misshandel, tortyr och i värsta fall döden.

Jag har både läst och hört frustrerade åsikter som att man låter värre människor stanna, men skötsamma människor som gör allt för att integrera sig i det svenska samhället ska kastas ut för att ett påstått hot upphört. Begår man mängder av kriminella handlingar, mord, rån och våldtäkter, sätts man i svenska fängelser som är rena paradis i jämförelse med många andra platser på jorden och där sitter de och kostar pengar och utbildar sig i det ena och andra.

Jag kan förstå och till och med hålla med en del av dessa argument. Speciellt i jämförelse med en blivande svensk familj. Förutom de vanliga flyktingskälen så borde det vara olagligt att utvisa någon efter 6 års handläggning. Vad kan ta sådan tid? Har man hunnit rota sig, skaffa vänner, nästan avslutat skolan och samhället fortfarande inte kunnat bestämma sig borde möjligheten att utvisa försvinna.

Nej, i sådana här frågor har jag mycket svårt att stå rakryggad och säga att jag är stolt över att vara svensk. Jag skäms faktiskt! Det som gör mig stolt i det här är alla som engagerar sig. Det har startats grupper och sidor på Facebook, startats namninsamlingar och skrivits blogginlägg. Skolan där eleven går stängde vid beskedet och lärare och elever har delat ut lappar, åkt in till Stockholm för att engagera medier som hittills verkat ganska svalt intresserade. Att gymnasieelever vaknar upp och går bersärkargång gör mig riktigt glad och visar att det finns hopp mitt i dårskapen.

Läs gärna artiklarna länkade nedan och sök vidare efter Laziz Sharifov på Google.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Besök vid bygget av Citybanan

Idag bjöds Stockholmarna in till en visning av bygget av Citybanan under Söder. Visningarna sker en gång per år och förra året var det en väldigt populär aktivitet.

Jag, min äldsta dotter Denise och Joche med sambo åkte in för att titta. När vi kom in till Medborgarplatsen på Södermalm var det tjockt med människor. Från Fatbursparken gick kön hela vägen upp för trapporna, över Medborgarplatsen och försvann bort mot Götgatan.

Vi brydde oss aldrig om att som 4 synskadade leta rätt på köslutet utan gled in någonstans mitt i. Jag är lite emot sådant men tröstade mig med att andra i stor mängd till synes utan anledning gjorde likadant, fräckare och längre fram i kön. Sådant där gnager alltid lite i mig, i synnerhet som folk bakom tydligen kommenterade det, men jag hörde inte vad exakt de sa.

Nåväl, vi fick ändå stå i kö en god stund, runt 2 timmar tror jag det blev innan vi slutligen kom fram till ingången till den byggtunnel i Fatbursparken som ledde ner till bygget. Vi fick reflexvästar och hjälmar och sedan gick vi ner.

Vägen ner i byggtunneln var ganska brant med grövre sprängsten innan vi kom ut i själva tunneln där tågen sedan ska gå. Här var det ganska slätt och lätt att ta sig fram. Sträckan vi fick gå var ca 1100 meter och längs vägen fanns en massa information, kartor, arbetsmaskiner och videofilmsvisning innan vi fick svänga in i en ny bygg- eller servicetunnel och komma upp vid Söder Mälarstrand. Där bjöds på kaffe, te, saft och bullar. Under nästan hela vandringen genom tunnlarna kom hela tiden svaga dunster av ljuvlig kaffedoft men eftersom det inte kom något kaffe under hela vägen började jag tro att jag inbillade mig och till slut blev kaffesuget nästan plågsamt :) Men i slutet av tunneln kom ljuset :)

För mig var kanske inte visningen sådär väldigt givande. Visst är det en viss känsla att gå långt ner över grovt grus, känna lukten av fukt, damm och berg och veta att man har miljoners miljoner ton Stockholm över huvudet. Jag hade velat gå längre, under Riddarfjärden och vidare till centralen för att få en riktig tunnelkänsla. Jag tyckte vandringen var lite kort. Jag är ju lite fascinerad av allt det okända som finns under vår stad. Hade jag haft möjlighet skulle jag nog ägnat mig åt utforskning av okända och hemliga utrymmen, gärna förbjudna också :) Alla tunnlar och kulvertar, hemliga depåer och underjordiska skyddsrum och sjukhus som finns under vår stad. Det sägs att det ska finnas fältsjukhus både under Sabbatsberg och Södersjukhuset, att det ska finnas kulvertar från Karolinska till Södersjukhuset som det går att köra bil i. Själv har jag arbetat i Alviksberget som bara det lilla jag fick se innehöll spännande saker :)

Så dagens besök stimulerade kanske mer fantasin än gav så värst mycket om Citybanan. Jag tror mycket på idén. Stockholm växer och kollektivtrafiken behöver byggas ut och göras mindre sårbar och mer flexibel.

[tags]Citybanan, SL, Lokaltrafik, Pendeltåg, Tåg, Kollektivtrafik, Tunnel, Tunnlar, Tunnelbygge, Fatbursparken, Söder, Söder Mälarstrand, Stockholm[/tags]

Sveriges Radio P1 dokumentär ”De häktade”

Har haft svårt att somna ikväll. Kanske sviter av lördagens små utsvävningar eller annat som tynger och gnager, vad vet jag.

Sådana nätter roar jag mig med att bläddra bland Sveriges Radios rikliga arkiv av dokumentärer. P1, P3 och P4 dokumentärerna och Tendens är mina favoriter. Där speglas både enskilda människoöden och stora händelser i samhället på ett mycket gripande sätt.

Senast jag låg såhär och grubblade och lyssnade, var det till P1 dokumentärs program om ”Den fastspända flickan”, en dokumentär i 2 delar. Ser nu när jag skriver att jag även då började en nattlig blogg om känslorna som dök upp då men som jag inte publicerat ännu.

I dokumentären ”De häktade” fick man möta 2 tjejer på häktet i Göteborg som stod anklagade för rån, hot, misshandel och lite sådant. Den ena tjejen var 19 år och ganska hård och som hon själv sa, lite cynisk i sitt sätt att tänka och reflektera tyckte jag.

Den andra tjejen fick man höra lite mer om hennes bakgrund. Hon stod anklagad för rån och fick också ett 6-årigt fängelsestraff som skulle avtjänas på Hinseberg.

Hon berättade lite om sin barndom med en rätt sträng styvpappa som kunde ge henne ett års utegångsförbud när hon var i Lågstadieålder. Under dessa straff skulle hon vara i sitt rum och hon fick bara stå upp invid sängen. Inte sitta eller ligga, utan stå. Gjorde hon något mer fel, skulle det ”diskuteras” som mer beskrevs som gräl från styvpappan och sådana gräl, för ett tappat föremål, kunde pågå i 8 timmar.

Just precis så har jag inte haft det, men jag har inga problem att sätta mig in i känslan och utsattheten. Och ett sådant litet barn gör att jag får äkta fysiska kramper i magen.

När mamman och mannen skiljer sig skaffar mamman en ny, som tjejen i dokumentären beskriver som tyst och tillbakadragen vilket gör att den här flickan börjar reagera allt mer eftersom ingen längre säger ifrån. Det blev säkert som en pendel som slog över från helt galet till kaos, kan jag tänka mig.

Och så begår hon lite brott, är chaufför vid någon sorts rån och får 6 års fängelse.

Det är inte rätt att begå brott, råna, skada andra.. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att man straffar en människa 2 gånger. Först lever hon under sådana enormt sjuka förutsättningar, och sedan ska hon sitta i fängelse. Om hon nu ska ta ansvar för vad hon har gjort — vilket jag anser är helt rätt, vem ska då ta ansvar för det hon och många andra utsätts för? Likt dokumentären ”Den fastspända flickan” straffas man om och om igen av vuxenvärlden och ingen verkar kunna ställas till svars på riktigt. Men det känns ganska mycket som om man nu ska statuera exempel med den här unga kvinnan, genom att ge 6 års fängelse för att ha kört en bil vid ett rån. Det är i stort sett värre straff än vad man brukar se vid ett och annat mord.

Kanske borde hon fått ett annat eller kortare straff, jag anser som sagt att man ska på något vis ta ansvar för det man gör. Men när frågorna kommer till myndigheterna om vem som bär ansvaret när barn far illa, kommer de svävande svaren och slingrande löftena om åtgärder, utredning etc, i all oändlighet.

Lyssna på dokumentären här

Lyssna gärna också på ”Den fastspända flickan” del 1 och del 2. De är mycket, mycket värda att lyssna på!

[tags]Radio, SR, Sveriges Radio, Dokumentär, P1 Dokumentär, Den fastspända flickan, Samhälle, Barn[/tags]

Bara en vanlig fredag i bloggsfären

Fredag igen, en av många i den långa raden av fredagar. Tiden flyger fram. Egentligen finns inget speciellt att skriva just denna specifika fredag. Det ska vara för att berätta att jag inte ska festa ikväll heller, ni får inte se mig på barerna runt Stureplan ikväll heller och jag har inte köpt några nya smycken, bilar eller kläder och jag ska inte dricka latte med någon kändis..

Man skulle tro att jag egentligen skulle vilja göra just allt detta men det är helt fel. Just nu kände jag mig bara lite frustrerad över att man kan få 200000 bloggläsare per dygn av att skriva sådant medan jag en bra dag drar ihop runt 200 besökare och 1kr i annonsintäkter, det är orättvisa :) Men det är skillnad på vad vi vanliga fattiga dödliga skriver med tråkig vardag och vad folk vill läsa i allmänhet tydligen.

Jag började mina trevande försök att blogga någon gång under 1996. Må vara att det var på ett intranät på en egenhändigt uppsatt Linux-server. Bloggen är ganska spretig och periodisk. Ibland skriver jag om ledarhundar, ibland IT och teknik och just nu rätt mycket träning. Jag skriver det som faller mig in och det som livet kretsar kring just nu. Ändå drar jag mindre besökare under ett år jämfört med vad andra gör under någon timme. Ändå verkar de också skriva om samma saker, det livet kretsar runt och det som faller dem in.

Ändå är jag fortfarande inte avundsjuk, bara frustrerad, men över vad? Att jag mår illa över småtjejer som skriver att de gärna skulle resa hela tiden men att de tyvärr inte har så många vänner som har råd. Vännerna har ju vanliga jobb så de har varken tid eller råd att resa stup i kvarten. Så förfärligt!

Själv försöker jag sälja en båt som ingen vill ha, kämpa med att räkningarna ska gå ihop varje månad och samtidigt försörja en stor familj och mitt lilla teknik- och cykelintresse och räkna med att pengarna knappt räcker fram till barnbidraget. Resa är bara att glömma :)

Så många gånger under åren som jag varit på väg att lägga ner hemsida och bloggande men ändå fortsatt mest som terapi. Inläggen är väl mestadels ganska tråkiga och intetsägande och vem bryr sig om vilket kvarter jag sprang runt förra veckan eller att växelvajern behöver bytas på cykeln? Enstaka gånger har jag känt att jag haft något viktigt att berätta och det är detta inlägg bland 100 som gjort att jag fortsatt. Men det känns verkligen som att skrika i rymden.

Men guuud vilken skumpa ska jag välja ikväll och vilket kändishak? Men snälla hjälp mig, vilket av mina guldpletterade kriditkort ska jag välja idag? Vilket passar en fredag när det står den 27:e i kalendern? Kanske borde jag lägga ut en bild på dagens klädsel så man kan matcha vänner, sprit och kreditkort mot det? Jag vet inte hur jag ska göra just idag?!

Så nu tror jag att jag avslutar min sista fikapaus på jobbet — ja jag har bloggat under min rast kära kollegor — och åker hem. Där ska vi äta Tacos ikväll, dricka lite Fanta, avsluta med en kopp kaffe och känna hur misslyckandet rinner över än som vågor för att en tonåring inte kommer komma hem ikväll och dricka en ospecificerad mängd alkohol och kanske göra något dumt och jag kan inte göra ett skit åt det.

Men jag tror jag ska börja blogga mer öppenhjärtigt, bara för att prova hur det känns. För min egen skull naturligtvis.

[tags]Blog, Blogg, Blogga, Bloggare, Bloggande, Bloggsfären, Sociala medier, Barn, Familj, Tonåring, Tonåringar, Tonårsbarn, Bortskämd, Misslyckad, Ångest [/tags]

Dags för nya ögon

Jag föddes med en form av ögoncancer vid namn RetinoblastomW. Det är den första genetiskt ärftliga cancerformen som upptäckts. Jag kan inte detaljerna, det finns mycket information på Wikipedia-länken ovan. Hur som helst behandlas sådan cancer då, på 70-talet med strålning och idag både med strålning och cellgifter. I mitt fall fanns inte sjukdomen tidigare i släkten och upptäcktes ganska sent så jag förlorade båda ögonen i strålningen.

Jag vet faktiskt inte när jag fick mina första ögonproteser. Jag har bara klara minnen från 6–7 års ålder och Linköpings Lasarett där Müller Söhne hade sin mottagning. Trots den stirila sjukhusmiljön, mestadels tyska män i rockar och ljudet från gaslågorna som man blåste ögonproteserna med, kände jag inget obehag. Sven var en av protesmakarna som tyvärr har gått bort för en tid sedan och han måste ha ingivit trygghet.

Man byter ögonprotes en gång om året och ett stående skämt som nästan måste uttalas är ”vilken färg får det lov att vara idag?” Det är väl en galghumor som både vi patienter och yrkesfolket lider av :) Och ett tydligt minne och en historia från mina unga år var att jag på en sådan fråga hade svarat att jag ville ha samma färg som vår Schäferhund Monja :) Det sägs att jag då bytte från blå till bruna ögon men just det tvivlar jag på :) Möjligen valdes nyans efter hundens ögon. Jag är inte säker på om själva hunden var med in för utprovning och val av färg, eller om bedömningen överläts till de vuxna :) En lite kul historia är det hur som helst.

Min äldsta dotter ärvde ögonsjukdomen och ser idag bara 6% på ena ögat och har en ögonprotes. I hennes fall visste vi att det fanns stor risk för ärftlighet och hon kontrollerades direkt efter födseln. Möjligen gjorde den tidiga insatsen att åtminstone lite synrester kunde räddas.

Hur som helst besöker vi Müllers mottagning varje år för byte och ovan kan man se lite bilder på råmaterial och hur arbetet går till.

Idag kan man välja mellan proteser i emalj eller plast. Jag har nog själv valt emaljen av bara farten och för att det var det som gällde då på 70-talet. Men när det var dags att välja för vår dotter var det inte så svårt. Plast fanns att välja på men vi tyckte att processen med plast var på tok för lång. 4 besök på 40 minuter vardera där man gjuter former av ögonhålan och sedan skapar protesen. Ett besök hos Müller tar ca 45 minuter per öga och inga uppföljande besök och de som kunnat se båda alternativen tycker att de i glas är finare :)

Här finns information om plastproteser.

[tags]Protes, Proteser, Ögon, Syn, Synskadade, Funktionsnedsättning[/tags]

Väninnas tandemcykel stulen

Igår kväll gick en väninna ut med en efterlysning på Facebook, en synskadad väninnas tandemcykel har blivit stulen i ett cykelförråd i huset där hon bor i Hökarängen. Cykeln är en Canondale Road R2 tandemracer. Bilden sprids nu på Facebook, Twitter och cykelforum och jag ger henne även mitt stöd här i bloggen.

Jag hoppas alla ni där ute i Sverige och framför allt Stockholm håller ögonen öppna. Cykeln är en av mycket få i Sverige så den borde inte vara så svåridentifierad. Jag har en likadan cykel men i övrigt känner jag inte till några fler. Min cykel skiljer sig dock något i detaljerna från den stulna cykeln men det kan säkert uppstå en del missförstånd framöver.

Jag känner så mycket för henne som fick sin cykel stulen. Jag vill inte gärna gradera stölder, det är lika fel oavsett. Men vissa stölder drabbar ägaren hårdare och är svårare att ersätta än andra stölder. En bil, motorcykel, moped eller annan egendom kan försäkras och ganska lätt återställas med en likadan. Men en tandemcykel, importerad från USA är inte lika lätt att ersätta.

Därtill kommer skadan stölden ger. Jag vet att den här tjejen, liksom jag, älskar sin cykel och träningsformen och den frihet det ger att kunna cykla med sina piloter. Det är inte många träningsformer som fungerar när man inte ser och nu är det förstört för henne för oviss framtid. Så jag hoppas ni där ute hör av er till polisen om ni ser en sådan cykel ute och rullar på vägarna eller stå och skräpa i något cykelrum eller källare.

Jag fick själv en tandemcykel stulen för ett antal år sedan. Jag var dock ganska oförsiktig den gången. Vi bodde i hus i ett trivsamt radhusområde och vi lämnade cykeln ute lutad mot garageporten en enda natt av så många som den stått inlåst. Morgonen därpå var cykeln försvunnen.

Självklart ringde vi polisen och anmälde stölden och började genast skanna Blocket och andra annonssidor och där dök cykeln upp ganska omgående. I samarbete med polisen ringde jag från ett oregistrerat nummer och utgav mig för att vara intresserad av cykeln och bestämde träfff för att titta på den. Det var dock två polisflickor med bil och släpkärra som åkte till mötesplatsen.

Säljaren var en ung kille visade det sig som bodde några kilometer från oss. När han såg bilen som kanske hade lite för många antenner på taket, fattade han misstanke, lämnade cykeln och försvann. Polisen kunde dock lasta cykeln på kärran och vi fick bekräfta att det var vår cykel. Därefter fraktades den till polisen för utredning några veckor innan vi fick kvittera ut den.

Man identifierade tjuven men vad som hände med honom vet jag inte. Det blev inga följder som vi blev inblandade i i alla fall, antagligen på grund av gärningsmannens ringa ålder.

Så ibland går det fort att lösa och det är inte alltid så smart att stjäla allt för unika prylar.

Mina varmaste lyckönskningar till den rättmätiga ägarinnan och hoppas cykeln hittar hem snart igen och i helt och fint skick!

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Stöld, Stulen, Cykelstöld, Polis, Synskadade, Funktionsnedsättning[/tags]

Tjejkalas i bastun, tankar om jämställdhet

På torsdagskvällar går jag och simmar i en simhall på en föreningstid för synskadade. Jag är inte jätteförtjust i handikappspecifika aktiviteter, jag skulle hellre delta i aktiviteter för alla. Men just simning har känts speciellt.

Även om man har en manlig ledsagare är det inte okomplicerat, allt från att bli ledsagad naken bland duschar och bastu till att simma. Ofta är banorna fulla med folk och det är lätt att simma på någon och råka få händer på olämpliga ställen vilket så klart människor kan ta illa vid sig av. Att traska runt själv på ett badhus är naturligtvis möjligt. Man kan ha käppen med sig ända in i duschen för att signalera till andra att man inte ser, men det är svårt att hitta lediga banor bland annat.

Det finns så klart lösningar på allt, men när möjligheten att simma på en tid då en synskadeförening hyr hela bassängen 1,5 timmar så tog jag tacksamt emot möjligheten. Det är mycket lättare när alla är på lika vilkor. Vi vet att de som är där inte ser och därför uppstår inte missförstånd.

Jag tror att jag har en lagom integritet, lagom blyg och lagom frigjord, så när jag kliver in i killarnas omklädningsrum och börjar byta om och noterar att det är en tjej där inne, innebär det ingen stor katastrof. Jag förstår snabbt att en av de som ska simma har en kvinnlig assistent med sig och behöver extra hjälp i omklädningsrum, dusch och bassäng.

Jag börjar byta om och har mitt skåp ganska nära dem. Jag märker hur jag skyler mig lite när jag byter om och drar mot min vana på mig badbrallorna när jag går in i duschen. Jag är glad att hon pratar med sin klient så att jag hör att hon finns där och själv kan välja nivå av blygsel. Dessutom väljer jag att tro att hon inte råstirrar på en blekfet 39-åring och vi killar har ju ofta inte supermycket att skryta med där nere i vardagssituationer :) Jag får tankar om hur töntig snoppen måste se ut där den hänger och dinglar och inte är speciellt kaxig :) Det är tankar jag definitivt inte skulle haft denna dag om vi inte haft dambesök i omklädningsrummet.

Jag ler lite åt mig själv och konstaterar att jag tydligen ändå är lite blyg och fåfäng och att jag just nu inte är stolt över min kropp. Det blir plötsligt påtagligt av denna situation.

Simningen fortlöper som vanligt. Jag har tappat formen, eller så tickar mitt tidtagarur alldeles för fort. Jag simmar idag 850m på samma tid som en dålig kilometertid och konstaterar att bara jag kan göra något åt de 3 kilona som tillkommit de senaste månaderna.

I duschen efter simningen verkar jag ha glömt tjejen, för jag stolpar in i bastun så som Gud skapat mig. På bänken rakt fram hör jag att hon sitter, för hon säger något till sin klient. Jag kryper upp i ett hörn och skyler mig så gott jag kan och försöker att inte se fånig ut.

De reser sig ganska snart och har bastat klart och går ut och gör sin dusch. Jag sitter kvar ett tag och tankarna kommer.

Bortsett från att jag var lite oförberedd blev jag bara lite generad. Jag hade kanske bättre kunnat anpassa mig om jag vetat att hon fanns där i bastun. Då hade jag kanske dragit en handduk runt livet så hade det inte varit någon sak alls. Men förutom att jag blev generad så störde det mig inte alls. Jag tröstar mig med att den här tjejen som dessutom verkade ganska ung, säkert var lika generad som jag :)

Därefter kom tankarna på jämställdhet. Ett minne från min ungdom då jag simmade väldigt mycket. Då var det en tjej med en multifunktionsnedsättning som hade en manlig assistent och hon följde med in i killarnas omklädningsrum. Med barn är det ju liksom inga konstigheter, men den här tjejen var i 20-årsåldern och fullt utvecklad.

Det retade mig inte att assistenttjejen idag följde med sin klient in i omklädningsrummet. Det retar mig bara hur omöjligt det omvända hade varit, att en manlig assistent följt med in i tjejernas omklädningsrum, bytt om, duschat och bastat med sin klient.

Jag undrar varför det är så. Den manliga skammen jag tror många män känner gör att vi nog tycker det är självklart OK att en tjej kommer in till oss men att vi så klart inte skulle gå in till dem. Det ena är arbete och OK medan det andra blir djupt olämpligt och kränkande.

Jag har tänkt på detta förut när man varit ute på krogen och tjejer varit inne på herrarnas för att kön till damernas varit lång. Alltid har stämningen varit positiv utan förnedring och kränkning och tjejerna har behandlats med respekt. Jag har alltid ställt mig frågan vad som hänt om jag gått in på damernas toalett? Ett ställe där man ändå gör sina behov i avskildhet och inte som här idag på badhuset, fullt öppet och naket.

Jag skulle så gärna vilja höra vad ni läsare, killar och tjejer anser om detta? Hur går det till när tjejer gör lumpen? Jag antar att det inte finns damernas där utan att man duschar blandat?

Hur är det med jämställdheten? Är det OK att kvinnor gör och tar för sig medan män fortfarande ska hålla sig på sin kant? Är det sviter av en liten grupp mäns sätt att se på kvinnor, misshandel, förtryck och våldtäkter som gör att det ser ut såhär?

För mig är jämställdhet lika för alla. Och för att det ska bli konkret borde jag, om jag jobbade som assistent åt en kvinna, helt lätt kunna följa med in på damernas? Någonting säger mig att det aldrig någonsin skulle komma på fråga. tusen andra möjligheter skulle komma på förslag före hur detta skulle lösas och undvikas.

Så hur är det egentligen fatt med jämställdhetstänkandet?

[tags]Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Funktionshindrade, Synskada, Synskadade, Assistans, Assistent, Ledsagning, Simhall, Badhus, Bastu, Jämställdhet, Feminism, Man, Kvinna, Män, Kvinnor[/tags]

Kanske är våren på väg!

Plusgrader och strålande sol, droppande tak och kvittrande fåglar! Den friska lukten kombinerad med doften av mat och kaffe som tränger ut ur radhusområdet där vi går förbi, gruset på vägen som börjar komma fram under snön på vissa ställen där solen legat på länge. Kanske är nu äntligen våren på väg!

Samtidigt är jag fortfarande lite sjuk, trött i kroppen, ingen energi eller särskild lust till något alls. Det går mycket bättre att sitta i soffan, titta på TV och äta choklad än att träna. Just den här känslan att inget känns speciellt roligt är förödande och svår att bli av med.

Jag hoppas det är vår och värme jag behöver. Det var i alla fall riktigt gott med en 6km lång promenad i solen idag.

[tags]Vår, Sol, Värme[/tags]

Ska blinda gå först i kön?

Bild: Tomtebodaskolans huvudfasad

Jag pratade med en kollega idag om synen på människor med funktionsnedsättning, om fördomar hos ”vanliga” människor och sådana som är utbildade och ska vara specialister på oss :) Vi kom att prata om något hon fått höra av sådan utbildad personal som väckte en massa gamla barndomsminnen.

Hon undrade varför blinda måste få gå före i köer bara för att vi inte ser. Diskussionen spann iväg och blev mycket intressant och jag kunde inte riktigt släppa det när dagen var slut. Det beror nog på att det rörde vid en väldigt öm punkt långt tillbaka, något litet som jag tror fick stora och förödande konsekvenser. Jag hoppades att vetenskapen och pedagogiken lärt sig något längs vägen, men jag är osäker.

När jag var 11 år hade jag gått 4 år på TomtebodaskolanW som var en specialskola för synskadade och låg i Solna norr om Stockholm. Det första året betraktades mer som lekskola än som första klass, så när skolan började stänga och placera ut elever i vanliga skolor fick jag börja om fjärde klass för att, som man sa hamna på samma nivå.

Jag började i en skola i en liten ort sydväst om Västervik som heter Ankarsrum. Personalen på skolan som skulle ta emot mig skickades på en massa kurser på Tomtebodaskolan för att vara redo att ta emot en synskadad elev. Det var en stor grej och många förberedelser och verkligen inte bara en ny elev i klassen.

Starten tyckte jag var kanon! Det svärmade av kompisar omkring mig och jag fick knappt klä av mig själv för alla hjälpande händer och vänliga själar. Alla ville vara mina vänner och jag tyckte att det var världens bästa grej att börja i vanlig skola, jag som oroat mig så mycket…

Men smekmånaden ebbade ut oroande fort. Vänner som ville ledsaga, sitta bredvid i klassrummet och vid maten och vara med än på rasterna, blev snabbt till ensamhet, ökat tomrum runt om mig, folk som smög bakom, petade på mig och sprang iväg, höll för ögonen och viskade ”vem är jag?”, gömde skor och ytterkläder, ställde sig i vägen eller sträckte ut ett krokben när jag passerade.

Jag undrade liten som jag var vad som egentligen hände? Vad gjorde att mys byttes mot frys? Och allt började nog med den där förbannade kön!

Vi var första gäng till matsalen. När vår lunchrast började var matsalen låst och vi barn fick köa utanför dörren tills mattanterna kom och öppnade. De av Tomtebodaskolan utbildade pedagogerna hade bestämt att den blinda eleven alltid skulle stå först i kön, för att veta när dörren öppnades och hitta in och fram till sin plats. Innan jag kom var det där med att stå först i kön något som tillhörde de ”stora starka” pojkarna som alla såg upp till eller var rädda för. Lill-Matte, Mini, Tommy… Nu var deras platser längst bak i kön. För kunde de inte stå först ville de i vart fall inte stå bakom ”den där”…

När någon försökte testa gränserna höll jag krampaktigt kvar i dörrhandtaget och slogs för livet och sen fick upprorsmakaren sina pannbiffar varma av klassföreståndarna.

Jag förstod inte bättre. Jag ville inte ens stå först i den där förbannade kön, jag ville bara vara som alla andra. Men jag gjorde som jag blev lärd och det som sades vara det rätta. Varför fick jag inte lära mig att en kö skapas av den som kommer först, andra ställer sig bakom och bygger på och väntar på sin tur. Egentligen en grund för så mycket mer, demokrati, hänsyn, respekt…

Det var så klart inte bara det där med kön som gjorde att hela mellanstadiet och första året i högstadiet innan jag flyttade och bytte stad och skola sket sig totalt. Det var andra grejer också men det var så det började. Egen bestämd plats i kapprummet istället för att lära mig att ta första bästa lediga plats. Gud nåde den som hängde sina kläder på den blinda killens plats! Egen plats i omklädningsrummet till gymnastiken var ytterligare en sådan specialitet som omgärdade den väldigt speciella eleven… Det gjorde att de nödvändiga åtgärderna bara blev ytterligare salt i såren. En extra egen pedagog som alltid satt bredvid mig i klassrummet och alla timmarna specialundervisning med egen lärare utanför klassrummet som retade klasskamraterna något otroligt. Jag fick massor av det säkert många fler hade behövt.

Idag är jag nästan maniskt noga med köer och det stör mig när jag inte kan hantera dem. Det kryper i mig från den tiden och det var ändå snart 30 år sedan.

Men visst finns det många situationer när man måste gå före i kön. Tunnelbanans spärrar är ett sådant exempel där det är ett brus och sorl och det är helt omöjligt att uppfatta om och i så fall var kön finns. Min ledarhund är dessutom tränad att söka sig fram till biljettspärren och se människor som hinder som ska passeras. Det skulle aldrig gå att lära hunden vad en kö är i alla situationer. Det skulle kunna bli mycket konstigt.

En annan kö man faktiskt måste gå före i är den där det finns otillgängliga nummersystem. Man tar en nummerlapp ur en tyst nummerlappsautomat, endast en ton förkunnar nytt nummer men inte vilket och jag har för övrigt ingen aning om vad det står på min lapp eller vilken kassa som tilldelades mig.Om en röst i automaten sa ”du fick nummer 250” och en röst sa ”nu betjänas nummer 250 i kassa 3” i en butik jag aldrig varit i förut, hittar jag ändå inte fram till kassa 3. Då skulle ytterligare en röst behöva säga ”här är jag, kassa 3, här är jag!” Det skulle bli dyrt för alla butiker och för att inte tala om urbota fånigt :) Tänk er att anpassa alla butiker med nummerlappssystem i en hel stad där det bor 2–3 gravt synskadade, inte rimligt :)

Så visst finns det köer man måste gå före i och visst finns det andra ”förmåner” man måste kunna utnyttja för att kunna leva ett drägligt liv. Men att utnyttja förmånerna man verkligen behöver och inte kan lösa på annat sätt är otroligt viktigt.

Det var sagan om matkön, godnatt världen!

[tags]Barn, Skola, Skolan, Skolor, Lärare, Elev, Elever, Klass, Klassrum, Pedagog, Pedagogik, Specialpedagogik, Synskadade, Funktionshinder, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Integrering, Integrera, Tillgänglighet[/tags]

Roliga sökningar del II

Bild: iPHone skärmdump över WordPress-statistik

Det är lite roligt och kanske också nyttigt att se vilka söktermer som leder folk hit och jag tittar då och då när jag har tråkigt :)

Dagens roliga, städa spya hyreslägenhet :)

Jag får en massa bilder i huvudet och kluckar av skratt. Man tänker sig någon stackare som vaknar upp och undrar vad fan som hände igår och hur kaoset med urdruckna flaskor, däckade vänner och halvtorkade spyor ligger i hörnen.

Vad gör man då? Besöker Google som alltid har svaret :) Jag skulle göra likadant när förtvivlans klor slog in i än ett sådant tillfälle :) Frågan är om de hittade svaret här :)

[tags]Blog, Blogg, Söka, Sökning, Google, Spy, Spya, Kräkas, Städa, Städning, Hyreslägenhet[/tags]